M 10283-24

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Mark- och miljööverdomstolen avslår överklagandet.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

BAKGRUND

Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag (SSF), idag med firma Fortum Ljunga Kraft AB i likvidation (Fortum LK), inledde 1945 tillverkning av vinylkloridmonomer (VCM) liksom polyvinylklorid (PVC) i Stockviksverken i Sundsvalls kommun. I Stockviksverken pågick tillverkning av VCM under åren 1945 1968 och tillverkning av PVC under åren 1945 1988. Produktionen av VCM vid Stockviksverken skedde med den s.k. acetylenmetoden där VCM bildades genom en katalysatisk reaktion mellan acetylengas och klorväte med en katalysator av aktivt kol som var impregnerad med kvicksilverklorid. Restprodukten blev en förbrukad kvicksilverhaltig katalysatormassa. Åren 1953 1964 dumpade SSF cirka 23 000 tunnor innehållandes sådan kvicksilverhaltig katalysatormassa ingjuten i betong i havet utanför Sundsvallsbukten. Av det totala antalet tunnor dumpades åren 1961 1964 cirka 13 200 tunnor i det s.k. dumpningsområdet. Åren 1964 1968 skickades den kvicksilverhaltiga katalysatormassan i stället till Japan för omhändertagande där. Tillverkningen av VCM vid Stockviksverken upphörde helt 1968. Därefter användes vid PVC-tillverkningen i Stockviksverken VCM från en anläggning i Stenungsund, där VCM tillverkades med en kvicksilverfri metod.

Efter att drygt 3 600 tunnor lokaliserats i havet under 2006 inledde Länsstyrelsen i Västernorrlands län (länsstyrelsen) en ansvarsutredning och kontaktade med anledning av den Bygglim Sverige AB (Bygglim) och Fortum LK. Fortum LK avböjde att delta i utredningen. Under 2007 fattade Fortum LK beslut om att bolaget skulle likvideras och likvidationen avslutades 2008. År 2017 beslutades att likvidationen ska fortsätta.

Under 2016 fastställde länsstyrelsen en ansvarsutredning avseende skyldighet att upprätta en undersökningsplan för Bygglim och Fortum LK, som båda ansågs vara verksamhetsutövare. Genom avtal med länsstyrelsen 2016 åtog sig Bygglim att ta fram och bekosta en undersökningsplan avseende dumpningsområdet. År 2017 väckte Bygglim regresstalan enligt 10 kap. 6 § miljöbalken mot Fortum LK avseende kostnaderna för den framtagna undersökningsplanen. Mark- och miljödomstolen, som bedömde att det inte var skäligt att ålägga Fortum LK ett ansvar, fann att Bygglim ensam skulle stå för kostnaderna (se Östersunds tingsrätts, mark- och miljödomstolen,

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

dom den 6 juli 2020 i mål nr M 2927-17). Mark- och miljööverdomstolen fann, till skillnad från mark- och miljödomstolen, att Fortum LK som bedrev verksamheten under tiden då avfallet uppkom och som dumpade tunnorna i dumpningsområdet under åren 1961 1964 i stället skulle bära hela kostnaden för undersökningsplanen. Markoch miljööverdomstolen bedömde att ett avtal inom bolagskoncernen 1985 inte inneburit att Bygglim övertagit avhjälpandeansvaret från Fortum LK. Vidare bedömde domstolen att varken det allmännas huvudfordran, som ansågs ha varit känd för Fortum LK sedan 2006, och därmed inte heller Bygglims regressfordran var prekluderad med anledning av likvidationen 2008. (Se Mark- och miljööverdomstolens dom den 2 juni 2023 i mål nr M 8740-20, fortsättningsvis benämnt regressmålet.) Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd (se Högsta domstolens beslut den 17 december 2024 i mål nr T 4858-23).

Under 2021 tog länsstyrelsen fram en uppdaterad ansvarsutredning avseende det miljörättsliga ansvaret för genomförandet av undersökningsåtgärder. Den 20 januari 2022, dvs. efter mark- och miljödomstolens dom men före Mark- och miljööverdomstolens dom i regressmålet, fattade länsstyrelsen nu aktuellt beslut enligt vilket Bygglim har förelagts att utföra vissa undersökningar enligt framtagen undersökningsplan m.m. Mark- och miljödomstolen har i den överklagade domen upphävt länsstyrelsens beslut och som skäl angett att Bygglim inte ska åläggas ett solidariskt ansvar enligt 10 kap. 6 § miljöbalken för utredning och avhjälpande eftersom bolagets bidrag till skadan är obetydligt.

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska fastställa länsstyrelsens beslut.

Bygglim har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom. Om Mark- och miljööverdomstolen finner anledning att göra en annan bedömning än mark- och miljödomstolen har bolaget yrkat att dess ansvar för undersökningsåtgärder ska jämkas till noll eller till vad som kan anses utgöra skälig omfattning.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen

Inledning Bygglim har inte överklagat mark- och miljödomstolens dom. Prövningsramen är därför begränsad till de av länsstyrelsen överklagade frågorna avseende tillämpningen av 10 kap. 6 § miljöbalken samt, beroende på hur den prövningen faller ut, föreläggandets utformning samt eventuell jämkning av ansvaret. Frågorna om tunnorna är att betrakta som en förorening eller ett förvaringsfall samt om den faktiska driften pågått efter den 30 juni 1969 faller således utanför prövningsramen men berörs ändå nedan.

Tillämpligheten av 10 kap. miljöbalken De 23 000 tunnorna innehåller totalt sett någonstans mellan 5,6 och 8,9 ton kvicksilver. Tunnorna är i sig själva att betrakta som en förorening. Det går inte att beskriva vare sig dumpningen eller tunnornas nuvarande status och placering som en förvaring. Det är uppenbart att tunnorna kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön vilket innebär att det rör sig om ett förorenat område där 10 kap. miljöbalken är tillämpligt. Det går inte att avfärda risken bara på grund av att det ännu saknas data för att fastställa hur stora riskerna är. Det är den frågan som undersökningarna syftar till att klargöra. Tunnor på havets botten uppfyller inte definitionen på förvaring i 9 kap. 1 § miljöbalken eftersom det inte är fråga om användning av mark, byggnader eller anläggningar. Ett förvaringsfall bör även förutsätta att det finns en viss kontroll och möjlighet att undersöka och utöva tillsyn över förvaringen. I detta fall har verksamhetsutövaren redan vid dumpningsskedet helt frånhänt sig kontrollen över tunnorna.

Den faktiska driften av den förorenande verksamheten har pågått efter den 30 juni 1969. Tillverkningen av VCM var en integrerad del av tillverkningen av PVC som pågick fram till 1988. Föroreningarna skedde som ett resultat av denna tillverkning.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

Ansvarets omfattning Mark- och miljödomstolen har baserat sin dom på ordalydelsen i 10 kap. 6 § miljöbalken som stadgar att en verksamhetsutövare som visar att dennes bidrag till miljöskadan är så obetydligt att det inte ensamt motiverar något avhjälpande ska ansvara endast för den del som motsvarar bidraget. Syftet med bestämmelsen borde rimligen vara att träffa situationer med föroreningar som härrör från ett flertal parallella föroreningskällor och där någon av dessa har en så pass liten påverkan på föroreningssituationen att dess bidrag inte ensamt motiverar ett avhjälpande. I detta fall rör det sig i stället om en enda föroreningskälla som står för hela den ifrågavarande föroreningen.

Mark- och miljödomstolen har konstaterat att Bygglim har förvärvat ett ansvar för föroreningen men att bolaget trots det ska gå fri från ansvar eller endast svara för en mycket liten del av föroreningen med motiveringen att bolaget inte själv förorenat något. Domen kan tolkas som att det s.k. Arvametansvaret (MÖD 2003:127) endast gäller för de verksamhetsutövare som själva befattat sig med föroreningen. Det avviker från praxis enligt vilken ansvaret gäller även verksamhetsutövare som inte själv har bidragit till föroreningen.

Syftet med Arvametansvaret torde vara att hålla ansvaret vid liv trots att den ursprunglige förorenaren inte finns kvar, exempelvis vid konkurser, eller som i detta fall en likvidation. Därför är det betydelsefullt att det finns en mekanism som för över ansvaret till en förvärvare som inte själv förorenat utan endast ådragit sig ett ansvar genom att senare träda in som verksamhetsutövare. I annat fall skulle ett ansvar alltför lättvindigt kunna utsläckas genom en eller ett fåtal transaktioner, särskilt i koncerninterna förhållanden. Med den rättstillämpning som mark- och miljödomstolens dom baserar sig på skulle det bli mycket svårare, för att inte säga omöjligt, att utkräva ansvar i de situationer där den ursprungliga förorenaren inte finns kvar.

Under 1980-talet genomfördes koncerninterna omstruktureringar där ett antal verksamheter samlades och fördelades på olika bolag. I samband med det skedde två koncerninterna transaktioner som är av intresse i detta mål. 1984 togs anläggningen över av

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

INOVYN Sverige AB, Inovyn (då KemaNobel Plast Aktiebolag). Fortum LK (då KemaNobel Aktiebolag) fortsatte dock att driva fabriken för Inovyns räkning. För detta ändamål tecknades ett legotillverkningsavtal. Genom avtal 1985 tog Casco Aktiebolag (då KemaNord Plast Aktiebolag), som sedan fusionerats in i Bygglim, över plastverksamheten från Fortum LK inklusive alla tillhöriga tillgångar och skulder samt rättigheter och skyldigheter. Bolaget tog även över legotillverkningsavtalet och fortsatte tillverkningen av PVC vid Stockviksverken fram till den lades ner 1988.

I aktuellt fall härrör tunnorna helt och hållet från tillverkningen av PVC. Ingen annan verksamhet har orsakat någon del av föroreningen. Det innebär att verksamhetens bidrag till föroreningen inte är obetydligt utan fullständigt. Dumpningen av tunnorna skedde inom ramen för den tillverkning som inledningsvis bedrevs av Fortum LK och som sedermera togs över av Casco Aktiebolag. Ansvaret fördes sedan vidare till Bygglim i samband med att Bygglim tog över Casco Aktiebolag i en fusion. Det är i det skedet det solidariska ansvaret uppkommer.

Det är riktigt att Fortum LK, sett till organisationsnumret, är identiskt med den ursprungliga förorenaren SSF. Av den anledningen har Fortum LK pekats ut som en av de tre solidariskt ansvariga verksamhetsutövarna. SSF finns dock inte kvar i någon igenkännbar form och var dessutom vid tiden för aktuellt föreläggande avslutat genom likvidation sedan 13 år. Som redan framgått genomfördes en koncernintern omstrukturering i syfte att uppnå en samstämmighet mellan det juridiska, organisatoriska och kommersiella ansvaret för respektive verksamhet. Inom den företagsgrupp som var ansvarig för föroreningen gjordes alltså en koncernintern uppgörelse som innebar att det organisationsnummer som var kopplat till föroreningen levde vidare som en verksamhet samtidigt som själva den förorenande verksamheten fortsatte drivas i ett annat bolag. Båda dessa bolag måste betraktas som likvärdigt ansvariga för föroreningssituationen. Huvudregeln är givetvis att ansvaret ska följa organisationsnumret. Ovanstående transaktioner illustrerar dock varför det är så viktigt att denna huvudregel kompletteras med ett ansvar för den som tar över en verksamhet genom s.k. inkråmsöverlåtelse.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

Arvametansvaret enligt gällande rätt är att den som övertagit en verksamhet tar över alla rättigheter och skyldigheter från den tidigare verksamhetsutövaren. Ansvaret har i detta fall förts över från verksamhetsutövare till verksamhetsutövare i ett antal transaktioner, men det har inte skett någon utspädning eller inskränkning av ansvaret längs vägen. Eftersom föroreningen i sig inte betraktas som obetydlig kan inte heller det ansvar Bygglim förvärvat betraktas som obetydligt.

Tillsynsmyndigheten har rätt att vända sig till vem som helst av de solidariskt ansvariga verksamhetsutövarna. Det solidariska ansvaret gäller även om det redan från början står klart att verksamhetsutövarens möjligheter till framgångsrik regresstalan är små. Det strider inte mot principen om att förorenaren betalar att rikta föreläggandet mot Bygglim.

Eftersom ärendet fortfarande befinner sig i undersökningsskedet finns enligt gällande praxis inte skäl att jämka ansvaret. Att Bygglim kan få svårt att få betalt för sin regressfordran är i sig inte ett skäl för jämkning av ansvaret. Ett solidariskt ansvar innebär att det är verksamhetsutövarna som bär den ekonomiska risken för att någon av de övriga verksamhetsutövarna inte kan betala.

Ej lokaliserade tunnor Det går inte i detta skede att utesluta risker med tunnor även utanför dumpningsområdet. Den punkten i föreläggandet syftar till att göra en övergripande bedömning av hela föroreningssituationen. Länsstyrelsen anser att frågan om hur ej hittade tunnor ska hanteras behöver besvaras.

Bygglim

Inledning Mark- och miljödomstolen har i sin dom konstaterat att Bygglim varken använt kvicksilverhaltigt material i sin verksamhet eller gjort sig av med sådant avfall. Bygglims bidrag till den i målet påstådda föroreningsskadan har därmed, enligt mark- och miljödomstolen, ansetts vara så obetydligt att det jämlikt 10 kap. 6 § miljöbalken inte

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

ensamt motiverar något avhjälpande. Bygglim delar mark- och miljödomstolens uppfattning i denna fråga, och anser således att domslutet är korrekt. Mark- och miljödomstolen har emellertid gjort vissa felaktiga bedömningar i några av de för målet mest centrala frågorna. Mark- och miljödomstolen har till exempel funnit (i) att det är fråga om en konstaterad föroreningsskada, (ii) att det förelegat faktiskt drift av den miljöfarliga verksamheten efter den 30 juni 1969, och (iii) att Bygglim ska betraktas som en av flera verksamhetsutövare av den miljöfarliga verksamheten och att Bygglim därför, i och för sig, kan åläggas ett avhjälpandeansvar enligt 10 kap. 2 § miljöbalken.

Tillämpligheten av 10 kap. miljöbalken Det föreligger inte en sådan konstaterad föroreningsskada som avses i 2 kap. 8 § och 10 kap. 1 § miljöbalken. Bestämmelserna om en verksamhetsutövares ansvar för avhjälpande i 10 kap. är därför inte tillämpliga i ärendet. Beslutet kan därför inte meddelas med stöd av 10 kap. miljöbalken.

Med hänsyn till att det kvicksilverhaltiga avfallet är inneslutet i tunnor väl avgränsat från omgivningen utgör detta förvaring och därmed passiv miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken. Då Bygglim varken har rådighet över tunnorna eller är den part som givit upphov till förvaringen är Bygglim inte ansvarig.

Om ett område kan befaras vara förorenat eller riskerar att förorenas ska ett föreläggande om att utföra undersökningar göras med stöd av 26 kap. 22 § miljöbalken. Ett sådant föreläggande ska riktas mot det subjekt som aktivt bedrivit den miljöfarliga verksamheten eller fastighetsägaren. Bygglim har vare sig tillverkat VCM eller varit delaktig i någon produktion som gett upphov till kvicksilverhaltigt avfall. Bygglim har inte heller dumpat några tunnor med sådant avfall. Bygglim har därmed inte aktivt bedrivit den miljöfarliga verksamheten, och kan följaktligen inte bli föremål för ett föreläggande enligt 26 kap. 22 § miljöbalken.

Det finns ingen verksamhetsutövare som kan åläggas ett ansvar eftersom faktisk drift inte pågått efter 1969. Den verksamhet som gett upphov till det kvicksilverhaltiga avfallet som gjutits in i tunnor och dumpats i havet utanför Sundsvall var tillverkning av VCM, som inte var en integrerad del av PVC-tillverkningen. VCM- respektive

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

PVC-tillverkningen har utgjort olika verksamheter vid Stockviksverken som gett upphov till olika produkter och föroreningar. PVC-tillverkningen vid Stockviksverken efter år 1969 har inte heller varit av tekniskt eller miljömässigt samma art som den PVC-tillverkning som bedrevs på platsen före år 1969. Den PVC-tillverkning som bedrivits i Stockvik efter 1969 har inte innefattat egen tillverkning av VCM, och har följaktligen inte heller gett upphov till något kvicksilverhaltigt avfall.

Bygglim har inte bedrivit någon verksamhet eller vidtagit någon åtgärd som bidragit till den påstådda föroreningsskadan (dvs. spridning av kvicksilverhaltigt avfall). Bygglim kan därför inte betraktas som en verksamhetsutövare som kan hållas ansvarig för avhjälpande i den mening som avses i 10 kap. 2 § miljöbalken.

Ansvarets omfattning I det fall Bygglim ska betraktas som verksamhetsutövare är Bygglim endast en av flera verksamhetsutövare, jämte åtminstone Fortum LK och Inovyn. Av 10 kap. 6 § miljöbalken följer att om flera verksamhetsutövare är ansvariga enligt 10 kap. 2 § ska de svara solidariskt i den utsträckning ansvaret inte är begränsat enligt 4 eller 5 §§ i samma kapitel.

Bygglim saknar enligt 10 kap. 6 § miljöbalken solidariskt ansvar för en eventuell förorening då Bygglim inte har bidragit till föroreningen, och det av följande skäl. (1) Bygglim har inte bedrivit VCM-tillverkning som gett upphov till kvicksilverhaltigt avfall, eller dumpat några tunnor med sådant avfall. Bygglims faktiska bidrag till den befarade föroreningsskadan har därmed varit obefintligt. (2) Varken Bygglim eller något bolag affilierat till Bygglim har tagit över eller bedrivit egen PVC-tillverkning. (3) Mellan åren 1985 och 1988, då Casco Aktiebolag (då KemaNord Plast AB) i enlighet med ett legotillverkningsavtal tillverkade PVC för Inovyns räkning, tillverkades ingen VCM vid Stockviksverken och det dumpades inga tunnor med kvicksilverhaltigt avfall i Sundsvallsbukten. (4) Varken Bygglim eller något bolag affilierat till Bygglim har innehaft några tillstånd för tillverkning av VCM eller PVC. Det är endast Fortum LK och Inovyn som innehaft samtliga relevanta tillstånd.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

(5) Varken Bygglim eller något bolag affilierat till Bygglim har genom ett civilrättsligt avtal åtagit sig något offentligrättsligt ansvar med anledning av de tunnor med kvicksilverhaltigt avfall som dumpats i havet under åren 1953 1964. (6) Varken Bygglim eller något bolag affilierat till Bygglim har övertagit något miljörättsligt avhjälpandeansvar i form av ett Arvametansvar.

Bestämmelsen i 10 kap. 6 § miljöbalken innebär inte att länsstyrelsen har en oinskränkt rätt att rikta sitt föreläggande mot vilken verksamhetsutövare den vill, om den ursprungliga förorenaren utan svårigheter går att identifiera. Länsstyrelsen har under lång tid känt till och haft kontakt med den verksamhetsutövare som länsstyrelsen ansett bedrivit den verksamhet som faktiskt gett upphov till det kvicksilverhaltiga avfallet och som dumpat tunnorna med avfall, dvs. Fortum LK. Länsstyrelsen har inte heller ansett sig vara förhindrad att kräva Fortum LK på ansvar för avhjälpandeåtgärder. Att under sådana omständigheter förelägga Bygglim, som inte i någon del bidragit till den befarade (men ej konstaterade) föroreningen, är oförenligt med principen om att förorenaren ska betala och syftet med 10 kap. miljöbalken.

Trots detta har länsstyrelsen valt att förelägga Bygglim, vilket motiveras med att Bygglim tagit över ansvaret för PVC-verksamheten genom en koncernintern omstrukturering. Bygglim har dock inte förvärvat någon verksamhet eller något inkråm som kan grunda ett sådant ansvar, vilket också Mark- och miljööverdomstolen konstaterat i regressmålet. Ansvaret för föroreningen har alltid vilat hos Fortum LK. Det enda som MÖD 2003:127 (Arvamet) medför i det här fallet är att Bygglim, genom fusionen med Casco Aktiebolag år 2010, rent formellt skulle kunna betraktas som verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § MB (vilket Bygglim i och för sig bestrider). Detta med anledning av de tjänster som Casco Aktiebolag under några få år utförde för Inovyn under legotillverkningsavtalet, mer än tjugo år efter det att dumpningen hade upphört. Att Bygglim formellt sett skulle kunna betraktas som verksamhetsutövare är dock inte likvärdigt med att Bygglim har ett solidariskt ansvar som sträcker sig längre än det som följer av 10 kap. 4 och 6 §§ miljöbalken.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

Vid bedömningen av om Bygglims ansvar alls ska jämkas redan under undersökningsstadiet ska domstolen beakta dels i vilken omfattning Bygglims verksamhet vid Stockvik bidragit till spridningen av kvicksilver i Sundsvallsbukten, dels kostnaden för att utföra åtgärderna. Med hänsyn till att Bygglim inte bidragit till förekomsten av kvicksilver i någon del, samt att kostnaderna för att utföra undersökningarna och riskbedömningen är osedvanligt höga, ska Bygglims ansvar jämkas redan under undersökningsstadiet enligt 10 kap. 4 § miljöbalken.

Bygglims bidrag till den befarade föroreningen är obefintligt. Bygglims ansvar ska i första hand jämkas till noll i enlighet med 10 kap. 4 § miljöbalken. Kostnaderna för att genomföra undersökningar och riskbedömningar uppgår till 36 78 miljoner kronor.

I det fall domstolen skulle finna att Bygglim har ett begränsat ansvar för den befarade föroreningsskadan ska detta ansvar, i andra hand, jämkas till vad som kan anses skäligt. I enlighet med etablerad praxis ska ansvaret för en förorening som skett före 1960-talet jämkas till noll. För dumpning av tunnor från 1960 till 1969 ska ansvaret i regel jämkas till 50 procent. För tiden efter 1969 ska ingen jämkning ske (0/50/100principen). I detta fall har dumpning av tunnor med kvicksilverhaltigt restavfall skett från 1953 till 1964. Tillverkningen av VCM, som gett upphov till avfallet upphörde 1968. I enlighet med 0/50/100-principen ska ansvaret för tunnorna i Sundsvallsbukten därmed jämkas enligt följande. (1) För dumpning av tunnor under 50-talet ska ansvaret jämkas till noll. (2) För dumpning mellan år 1960 och 1964 ska ansvaret jämkas till 50 procent. (3) Efter 1969 har det inte bedrivits någon verksamhet eller vidtagits åtgärder som kan medföra avhjälpandeansvar för de dumpade tunnorna.

Bygglim finner inte anledning att ifrågasätta den beräkning som länsstyrelsen gjort i denna del. Det sammantagna ansvaret för de enskilda ansvarssubjekten ska således i vart fall begränsas till 31,5 procent. Återstoden av ansvaret ska bäras av det allmänna.

Bygglims begränsade faktiska möjligheter att regressvis kräva den ursprungliga förorenaren på ersättning i enlighet med principen att förorenaren ska betala och syftet bakom fördelningen av ansvaret mellan flera verksamhetsutövare i 10 kap. 6 §

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

miljöbalken är en omständighet som ska påverka omfattningen av Bygglims ansvar. Bygglims möjligheter att regressvis erhålla ersättning för kostnaderna att utföra undersökningsåtgärder och den riskbedömning som anges i länsstyrelsens beslut är både osäkra och begränsade. Osäkerheten består i att det fortfarande finns en risk för att Fortum LK försätts i konkurs utan att betala ett regressanspråk.

Ej lokaliserade tunnor Föreläggandet att utföra riskbedömningar av ej lokaliserade tunnor (punkten 3) är inte tillräckligt preciserat. Det är oklart dels vilka åtgärder som avses, dels vilket resultat som förväntas. Det är inte heller möjligt för Bygglim att utföra en riskbedömning av ännu ej lokaliserade tunnor. Det saknas tillräckligt bedömningsunderlag för att göra en riskbedömning avseende tunnor utanför det s.k. dumpningsområdet med en sådan detaljrikedom, säkerhet och precision som kan tas till intäkt för fortsatta åtgärder. De förelagda åtgärderna är heller inte möjliga att genomföra inom den angivna fristen om 18 månader (punkten 4).

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Mark- och miljööverdomstolen har hållit sammanträde i målet. Parterna har åberopat samma bevisning som i mark- och miljödomstolen. Ljud- och bildupptagningarna av förhören vid mark- och miljödomstolen med och har spelats upp.

Utgångspunkter för prövningen Mark- och miljööverdomstolen konstaterar inledningsvis att Bygglim, som inte kunnat överklaga mark- och miljödomstolens dom, har möjlighet att få de invändningar som bolaget tidigare framfört prövade i Mark- och miljööverdomstolen. Dessutom finns det med hänsyn till målets karaktär inte något processuellt hinder mot att pröva samtliga de frågor som aktualiseras i målet.

I målet ska bestämmelserna i 10 kap. miljöbalken i dess lydelse före den 1 augusti 2007 tillämpas och hänvisningar nedan avser därför bestämmelsernas lydelse före den tidpunkten.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

Faktisk drift efter den 30 juni 1969 Enligt 8 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken (införandelagen), ska bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969 om verkningarna alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten.

Av utredningen framgår att det är Fortum LK:s (då SSF) tillverkning av VCM vid Stockviksverken som gav upphov till det nu aktuella avfallet i form av förbrukad kvicksilverhaltig katalysatormassa. Vidare framgår att samma bolag göt in avfallet i betong i metalltunnor och dumpade tunnorna i havet under åren 1953 1964. Vid Stockviksverken tillverkades VCM åren 1945 1968 och PVC åren 1945 1988. Eftersom VCM inte har tillverkats och någon dumpning inte skett efter den 30 juni 1969 är en fråga i målet om tillverkningen av VCM utgjort en del av PVC-verksamheten vid Stockviksverken, som är den verksamhet vars drift fortgått efter nämnda datum och som länsstyrelsen anser att Bygglim varit verksamhetsutövare för.

Bygglim har gjort gällande att VCM-tillverkningen inte utgjort en del av PVC-tillverkningen utan att det är fråga om två skilda verksamheter. Detta eftersom tillverkningen sker i skilda tekniska processer i separata anläggningar, medför skilda typer av föroreningar och resulterar i två olika produkter med egna marknader. Det finns således enligt bolaget inget sådant tekniskt och miljömässigt samband mellan tillverkningen av VCM och PVC att de kan anses utgöra samma verksamhet. Bygglim har även gjort gällande att den PVC-verksamhet som fortsatte bedrivas efter 1969 var av annat slag än dessförinnan eftersom den inte har innefattat egen tillverkning av VCM och följaktligen inte gett upphov till något kvicksilverhaltigt avfall.

Av utredningen i målet, bl.a. sakkunnigutlåtandet från , Geosyntec Consultants AB, framgår att det för tillverkning av PVC krävs olika insatsvaror, bl.a. VCM. Vidare framgår att det finns både helintegrerade kemiska anläggningar för PVCproduktion där samtliga insatsvaror tillverkas i olika fabriksdelar och anläggningar för PVC-produktion utan egen tillverkning av insatsvaror liksom

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

anläggningar som endast tillverkar någon av insatsvarorna. Det innebär att en tillverkare av PVC kan välja i vilket stadie av produktionskedjan denne startar sin process, med eller utan egen tillverkning av VCM. Av den VCM som tillverkades vid Stockviksverken användes merparten vid tillverkningen av PVC där, även om VCM vid den tidpunkten hade andra användningsområden. (Se Geosyntec Consultants AB, Historisk vinylkloridproduktion Användningsområden och produktionsmönster, augusti 2022, s. 8 och 13 ff.)

Med hänsyn till sambandet mellan PVC- och VCM-tillverkningen inom Stockviksverken anser Mark- och miljööverdomstolen att dessa olika delverksamheter ska ses som en integrerad helhet. De olika delverksamheterna som har bedrivits inom området har i detta fall haft ett sådant tekniskt och miljömässigt samband att de tillsammans utgör en verksamhet. Det är således inte fråga om sådana fristående verksamheter för vilka bestämmelserna i 8 § införandelagen ska tillämpas var för sig (jfr t.ex. MÖD 2009:36, MÖD 2010:17 och MÖD 2010:19). Avfall som uppkommer som ett led i en tillverkningsprocess kan inte ses skilt från den verksamhet som genererar avfallet. Det avfall som uppkommit som en följd av tillverkningen av VCM och förfarandet att göra sig av med avfallet genom att dumpa det till havs får därför anses ha varit en del av PVC-tillverkningen (se MÖD 2008:11 och MÖD 2010:11). Mot den bakgrunden och då PVC-tillverkningen vid Stockviksverken pågick fram till 1988, instämmer Markoch miljööverdomstolen i mark- och miljödomstolens bedömning att det är fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969 och att förutsättningarna i övrigt i 8 § införandelagen för tillämpning av 10 kap. miljöbalken är uppfyllda.

Förorening Bestämmelserna i 10 kap. miljöbalken ska tillämpas på mark- och vattenområden samt byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön (10 kap. 1 § miljöbalken). För att bestämmelserna i kapitlet ska vara tillämpliga krävs alltså att det är fråga om ett område som är förorenat. De kan alltså inte tillämpas för att få till stånd undersökningar för att utreda om ett område eventuellt är förorenat.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

I praxis har det bedömts vara tillräckligt med resultatet från en s.k. MIFO fas 1-undersökning för att konstatera att ett område är förorenat på det sätt som anges i 10 kap. 1 § miljöbalken. En samlad bedömning utifrån bl.a. verksamhetens lokalisering, markens egenskaper, hur verksamheten bedrivits samt hur utsläpp och avfall hanterats har legat till grund för slutsatsen att det varit fråga om en förorening. Vissa provresultat har utgjort stöd för bedömningen men inte varit avgörande. (Se MÖD 2010:17 och Markoch miljööverdomstolens dom den 28 november 2019 i mål nr M 9302-18.)

Bygglim har gjort gällande att det inte är fråga om en konstaterad förorening utan att det i stället är fråga om ett förvaringsfall eftersom det kvicksilverhaltiga avfallet är inneslutet i tunnor väl avgränsat från omgivningen.

I detta fall har kvicksilverhaltig katalysatormassa blandats med betong, gjutits in i ståltunnor och därefter dumpats i havet utanför Sundsvallsbukten. I ansvarsutredningen redovisas att det totalt har dumpats cirka 23 000 tunnor varav cirka 13 200 tunnor inom eller i närheten av dumpningsområdet. Inom dumpningsområdet dumpades tunnorna på cirka 80 meters djup. De 23 000 tunnorna innehåller uppskattningsvis cirka 5,6 8,9 ton kvicksilver varav de 13 200 tunnorna inom eller i närheten av dumpningsområdet innehåller cirka 2,6 4,0 ton kvicksilver. Sveriges Geologiska Undersökningar har 2006 lokaliserat cirka 3 600 av tunnorna i och strax utanför dumpningsområdet. Kemakta har 2008, på uppdrag av länsstyrelsen, genomfört en undersökning enligt MIFO fas 2 som omfattade bl.a. kartläggning av bottenförhållanden samt undersökning av föroreningssituationen i sediment och vatten. I den sammantagna riskklassningen enligt undersökningen har dumpningsområdet placerats i riskklass 1 (mycket stor risk) med hänsyn till bl.a. den stora mängd kvicksilver som tunnorna sammantaget innehåller. Viss provtagning av sediment har gjorts inom dumpningsområdet som indikerar låga kvicksilverkoncentrationer. Parterna har olika uppfattning om provtagningens representativitet, tunnornas skick liksom om tunnornas och betongens motståndskraft över tid mot degradering, bl.a. korrosion, vittring och utlakning.

I målet är fråga om ett stort antal tunnor, med en mycket stor sammantagen mängd kvicksilver, som har dumpats i havet inom ett omfattande område, på stort djup och

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

spritts på ett sådant sätt att verksamhetsutövaren efter dumpningen saknat kontroll över tunnorna. Mot den bakgrunden instämmer Mark- och miljööverdomstolen i mark- och miljödomstolens bedömning att det inte är fråga om en sådan förvaring av material eller avfall som är väl avgränsat från omgivningen och som ska klassificeras som ett s.k. förvaringsfall (jfr t.ex. MÖD 2010:10 och MÖD 2010:11). Mark- och miljööverdomstolen instämmer vidare i bedömningen att plåt och betong i salthaltigt vatten saknar förutsättningar att över tid hindra kvicksilver från att frisättas. Även om det inte är helt utrett i vilket skick tunnorna är och i vilken omfattning kvicksilver frisätts delar domstolen bedömningen att själva förekomsten av tunnorna innebär en förorening som kan utgöra risk för människors hälsa eller miljön på sätt som krävs för att 10 kap. miljöbalken ska vara tillämpligt.

Verksamhetsutövare Alla som har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. miljöbalken (2 kap. 8 § miljöbalken). Ansvarig för efterbehandlingen av förorenade områden är verksamhetsutövaren, dvs. den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen (10 kap. 2 § miljöbalken).

Bestämmelserna i 10 kap. miljöbalken bygger på den grundläggande principen om att förorenaren ska betala och bör ges en tillämpning som i möjligaste mån underlättar bedömningen av vem som är verksamhetsutövare i kapitlets mening. I annat fall motverkas syftet att förenkla förfarandet vid ett avhjälpande. Konstruktionen med ett solidariskt verksamhetsutövaransvar och möjlighet för den som gjorts ansvarig för avhjälpandeåtgärder att föra regresstalan mot övriga verksamhetsutövare, syftar till att åstadkomma en effektiv och förenklad offentligrättslig reglering. Frågan om ansvarsfördelningen mellan verksamhetsutövarna har i stor utsträckning förlagts till regressledet och blir ytterst en tvistefråga mellan verksamhetsutövarna. (Se NJA 2012 s. 125 p. 6 7 och 9.)

Bestämmelsen i 10 kap. 2 § miljöbalken knyter ansvaret till den skadliga effekten av en verksamhet eller åtgärd. Vid bedömningen av vem som är verksamhetsutövare

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

enligt bestämmelsen, och som därmed ingår i kretsen av solidariskt ansvariga, finns därför inget egentligt utrymme att ta hänsyn till de närmare omständigheterna kring den uppkomna miljöskadan, t.ex. var och ens bidrag till skadan. Bedömningen av sådana omständigheter kan bli förhållandevis komplicerad och leda till fördröjningar om de ska genomföras innan ett avhjälpande kan komma i gång varför de i vart fall inte bör ges någon betydelse för vem som ska anses vara verksamhetsutövare. De får i stället beaktas när omfattningen av ansvaret enligt 10 kap. 4 § miljöbalken bestäms och vid den slutliga uppdelningen av det solidariska ansvaret enligt 10 kap. 6 § miljöbalken. (Se NJA 2012 s. 125 p. 10.)

När det gäller frågan om vem som ska anses vara verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § miljöbalken bör samma synsätt gälla vid tillsynsmyndighetens krav som vid en tvist mellan enskilda parter om det rättsliga ansvaret för saneringskostnader. Detta eftersom regresskravet är en följd av det solidariska ansvaret gentemot det allmänna och inte kan ses skilt från det ansvaret. Om man gör olika bedömningar av vem som är verksamhetsutövare i förhållande till det allmänna och vem som är det vid tvist mellan enskilda, skapar det oklarheteter om ansvaret för ett avhjälpande. (Se NJA 2012 s. 125 p. 11.)

Som redogjorts för ovan bygger 10 kap. miljöbalken och det solidariska ansvaret på ett system som innebär att det ska vara enkelt för tillsynsmyndigheten att identifiera verksamhetsutövare och att frågor om slutligt ansvar och föredelningen av detsamma har förskjutits till senare led i processen. Det förhållandet att en aktör anses vara verksamhetsutövare i den mening som avses i 10 kap. 2 § miljöbalken utesluter således inte att dennes bidrag till miljöskadan i slutändan bedöms vara så obetydligt att det inte motiverar ett avhjälpandeansvar.

På 1980-talet genomfördes omstruktureringar inom Nobel Industrier där ett antal verksamheter samlades och fördelades på olika bolag. Fyra avtal kopplade till omstruktureringarna har getts in i målet, dels ett överlåtelseavtal respektive legotillverkningsavtal från den 2 december 1983 mellan Fortum LK (då KemaNobel Aktiebolag) och Inovyn (då KemaNobel Plast Aktiebolag), dels två överlåtelseavtal

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

från den 6 respektive 9 september 1985 mellan Fortum LK (då KemaNobel Aktiebolag) och Casco Aktiebolag (då KemaNord Plast Aktiebolag) respektive mellan Fortum LK (då KemaNobel Aktiebolag) och Bygglim (då Aktiebolaget Casco). Av utredningen framgår att det är Fortum LK och Inovyn som innehaft samtliga relevanta miljötillstånd till verksamheten vid Stockviksverken.

Länsstyrelsen har i sin ansvarsutredning bedömt att Fortum LK, Inovyn och Bygglim är solidariskt ansvariga verksamhetsutövare för föroreningen. Länsstyrelsen har anfört att avtalen från 1983 innebar att Inovyn övertog PVC-verksamheten vid Stockviksverken men att Fortum LK, genom legotillverkningsavtalet, fortsatte att tillverka PVC för Inovyns räkning. Genom avtalet den 6 september 1985 överlät Fortum LK till Casco Aktiebolag plastverksamheten med dess tillgångar och skulder samt rättigheter och skyldigheter inklusive legotillverkningsavtalet. Mot den bakgrunden och då Casco Aktiebolag var det bolag som fortsatte PVC-tillverkningen vid Stockviksverken fram till den lades ned 1988 anser länsstyrelsen att ansvar uppstått för detta bolag. Bygglims verksamhetsutövaransvar uppstod sedan genom att Casco Aktiebolag fusionerades in i Bygglim 2010.

Bygglim har gjort gällande att Inovyn varit den part som genom 1983 års avtal övertog den aktuella rörelsen från Fortum LK och därigenom kontrollerade tillverkningen av PVC vid Stockviksverken. Avtalen från 1985 innebar inte att Bygglim eller något med Bygglim fusionerat bolag förvärvade någon verksamhet eller något inkråm som kan grunda ett verksamhetsutövaransvar. Bygglim har hänvisat till Mark- och miljööverdomstolens bedömning i regressmålet avseende innebörden av 1985 års avtal.

Det kan i detta sammanhang noteras att Bygglim i regressmålet väckte och fick prövat sin regresstalan mot Fortum LK angående ersättning för de kostnader Bygglim haft för framtagandet av undersökningsplanen avseende dumpningsområdet. En regresstalan förutsätter att både käranden och svaranden är att anse som verksamhetsutövare i den mening som avses i 10 kap. 2 § miljöbalken (se MÖD 2006:26). I regressmålet bedömde såväl Mark- och miljööverdomstolen som mark- och miljödomstolen att både Fortum LK och Bygglim, som båda bedrivit PVC-verksamhet vid Stockviksverken, var att anse som verksamhetsutövare.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

Av utredningen framgår att Bygglim, eller med Bygglim fusionerat bolag, har bedrivit PVC-verksamhet vid Stockviksverken under åren 1985 1988 och varit del av den kedja av bolag som bedrivit PVC-verksamhet på platsen mellan åren 1945 1988. Det kvicksilverhaltiga avfallet och förfarandet att dumpa det till havs har ovan bedömts vara en del av PVC-verksamheten. Mot bakgrund av syftet med reglerna i 10 kap. och bedömningen i regressmålet i nu aktuellt avseende anser Mark- och miljööverdomstolen i likhet med mark- och miljödomstolen att Bygglim är att anse som verksamhetsutövare i den mening som avses i 10 kap. 2 § miljöbalken.

Ansvarets omfattning Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig omfattning ska utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När ansvarets omfattning ska bestämmas ska det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt. Om en verksamhetsutövare visar att denne bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, ska även detta beaktas vid bedömningen av ansvarets omfattning. (Se 10 kap. 4 § miljöbalken.)

Om flera verksamhetsutövare är ansvariga enligt 10 kap. 2 § miljöbalken, ska de svara solidariskt i den utsträckning inte annat följer av att ansvaret är begränsat enligt 10 kap. 4 § miljöbalken. En verksamhetsutövare som visar att dennes bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt motiverar efterbehandling ska dock ansvara endast för den del som motsvarar bidraget. Vad de solidariskt ansvariga har betalat ska fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och en har medverkat till föroreningen och omständigheterna i övrigt. (Se 10 kap. 6 § miljöbalken.)

I förarbetena till 10 kap. 4 § miljöbalken anges att det ska göras en samlad skälighetsbedömning som beroende på omständigheterna kan leda till fullt, jämkat eller inget ansvar. Vid bedömningen ska beaktas tidsaspekten, om verksamheten bedrivits på ett vid den tiden accepterat sätt med iakttagande av de villkor som gällt för verksamheten

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

och andra omständigheter. Om en verksamhetsutövare kan visa att en del av föroreningen endast beror på åtgärder av andra verksamhetsutövare bör det normalt inte vara skäligt att ålägga honom ett efterbehandlingsansvar för den delen av föroreningen. Också i andra situationer, då föroreningen visserligen inte klart kan hänföras till olika enskilda verksamhetsutövare men det ändå står klart att en viss verksamhetsutövares bidrag till föroreningen är begränsat, bör detta få betydelse vid skälighetsbedömningen. (Se prop. 1997/98:45, del 2, s. 121.)

Av praxis framgår att det endast i undantagsfall är aktuellt att i undersökningsskedet jämka ansvaret i förhållande till det allmänna med stöd av 10 kap. 4 § miljöbalken (se t.ex. MÖD 2003:127 och Mark- och miljööverdomstolens dom den 29 juni 2012 i mål nr M 3001-12). Det förhållande att den som ansvarar enligt 10 kap. 2 § miljöbalken som utgångspunkt har att utföra den utredning som är nödvändig för att kunna avgöra behovet av och sättet för eventuella vidare avhjälpandeåtgärder utesluter dock inte att jämkning i vissa situationer kan ske även i undersökningsskedet. Det har skilts på olika typer av verksamhetsutövaransvar när det gäller efterbehandling. Fall där verksamhetsutövaransvaret grundar sig på att ett subjekt övertar såväl rättigheter som skyldigheter från den tidigare verksamhetsutövaren genom exempelvis fusion har skilts från fall där verksamhetsutövaransvaret grundar sig på att ett subjekt förvärvat verksamheten med inkråm och fortsätter verksamheten på platsen. I sistnämnda situation finns det ofta fler subjekt i en kedja bakåt i tiden som kan ha ett verksamhetsutövaransvar vilket möjligen skulle kunna motivera att redan under undersökningsskedet jämka ansvaret. Om det står klart att inget kostnadsansvar för avhjälpandeåtgärder kan komma i fråga, genom att ansvaret till största delen ligger på andra subjekt, kan det knappast heller vara motiverat att ålägga adressaten att genomföra en undersökning. (Se Mark- och miljööverdomstolens dom den 25 oktober 2024 i mål nr M 11266-23 och där angivna hänvisningar till praxis.)

Det föreläggande som är föremål för prövning i detta mål avser genomförandet av undersökningar enligt den undersökningsplan som Bygglim tidigare tagit fram samt genomförandet av en riskbedömning m.m. avseende ej lokaliserade tunnor. Förelagda undersökningsåtgärder är omfattande och förenade med betydande kostnader.

SVEA HOVRÄTT DOM M 10283-24

Av utredningen framgår att det är Fortum LK (då SSF) som under åren 1945 1968 har bedrivit den verksamhet vid Stockviksverken vilken resulterat i avfall i form av kvicksilverhaltig katalysatormassa och som under åren 1953 1964 har dumpat tunnor med ingjutet sådant avfall i havet. Lång tid har alltså förflutit sedan tunnorna dumpades i havet. Vidare framgår att den verksamhet som Bygglim, eller med Bygglim fusionerat bolag, bedrev vid Stockviksverken under åren 1985 1988 inte har gett upphov till något kvicksilverhaltigt avfall och inte heller har innefattat någon dumpning av tunnor med sådant avfall. Bygglim har således inte bidragit till kvicksilverföroreningen i någon del. Bygglims ansvar för föroreningen har också prövats i regressmålet.

Mot den bakgrunden anser Mark- och miljööverdomstolen vid en sammantagen bedömning att det i detta fall inte är skäligt enligt 10 kap. 4 § miljöbalken att förelägga Bygglim att genomföra de ytterligare undersökningar som nu är aktuella. Mark- och miljööverdomstolen finner således, i likhet med mark- och miljödomstolen, att länsstyrelsens beslut ska upphävas. Överklagandet ska därför avslås.

Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Borg och Li Brismo, referent, samt tekniska rådet Claes Becker och tf. hovrättsassessorn Elin Jansson Holmberg.

Sid 1 (64) ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM Mål nr M 416-22 Mark- och miljödomstolen 2024-07-08 meddelad i Östersund

PARTER Klagande Bygglim Sverige AB, Ombud: Advokat A Setterwalls Advokatbyrå i Malmö AB

Ombud: Advokat Setterwalls Advokatbyrå i Malmö AB adress som ovan Ombud: Advokat J Setterwalls Advokatbyrå AB

Motpart Länsstyrelsen Västernorrland

ÖVERKLAGAT BESLUT Länsstyrelsen Västernorrlands beslut den 20 januari 2022 i ärende nr 575-514-2022, se bilaga 1 SAKEN Genomförande av undersökningsåtgärder i Sundsvallsbukten

DOMSLUT Mark- och miljödomstolen upphäver Länsstyrelsen Västernorrlands beslut den 20 januari 2022 i ärende nr 575-514-2022.

Sid 2 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Sid 3 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

BAKGRUND Länsstyrelsen Västernorrland (länsstyrelsen) beslutade den 20 januari 2022 att förelägga Bygglim Sverige AB (556026 1876, Bygglim) följande: 1. Att utföra undersökningar i enlighet med steg 1 i framtagen undersökningsplan (se bilaga 2 till beslutet), daterad december 2018. 2. Att följa framtagen och/eller beskriven metodik i undersökningsplanen med tillhörande rapporter (länsstyrelsens diarienummer 575-7591-16). 3. Att göra en bedömning av risker med ej lokaliserade tunnor och om det finns ett behov av att lokalisera fler tunnor eller genomsöka specifika områden. 4. Att ha genomfört punkterna 1 3 ovan senast 18 månader efter detta beslut vunnit laga kraft. 5. Att redovisa resultaten från ovanstående punkter i en skriftlig rapport på svenska till länsstyrelsen senast 6 månader efter genomförda undersökningar.

Skälen för beslutet framgår av bilaga 1.

1 YRKANDEN OCH INSTÄLLNING Bygglim yrkar i första hand att mark- och miljödomstolen ska upphäva beslutet samt i andra hand, för det fall domstolen inte upphäver beslutet, att Bygglims ansvar för undersökningsåtgärder ska jämkas till noll eller till vad som kan anses utgöra skälig omfattning.

Länsstyrelsen har motsatt sig ändring.

2 BYGGLIMS GRUNDER 2 kap 8 § och 10 kap § 2 § är inte tillämpliga Miljöbalken skiljer på sådan verksamhet som kan anses vara pågående miljöfarlig verksamhet, som regleras enligt 9 kap. miljöbalken, respektive föroreningsskador som regleras enligt 10 kap. miljöbalken. Föroreningsfall (ibland benämnt skadefall) fordrar att det ska föreligga förorening.

Sid 4 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

När något miljöfarligt förvaras, innebär det att den som har rådighet över den fasta egendom där förvaringen sker bedriver miljöfarlig verksamhet. Med detta följer ett preventivt ansvar, vilket innebär att den som är verksamhetsutövare har en skyldighet att se till att inte omgivningen påverkas negativt av det som förvaras. Det är som regel fastighetsägaren som har detta ansvar. Förvaringen anses dock inte utgöra en föroreningsskada.

För att förvaring ska räknas som miljöfarlig verksamhet ska sådant som utgör avfall eller annan skadlig substans vara inrymt och väl avgränsat från omgivningen i någon form av täta kärl.

Länsstyrelsens påstående att redan förekomsten av tunnor skulle innebära att ett område är förorenat är inte korrekt (se MÖD 2010:10 och 11). Det är i detta fall fråga om just tunnor som håller avfallet väl avgränsat från omgivningen och enligt praxis kan det i brist på ett konstaterat läckage inte anses föreligga ett föroreningsfall. Miljöbalken erbjuder andra verktyg att hantera en situation som den aktuella när föroreningsfall inte är visat. I så fall ska krav på förebyggande åtgärder istället riktas mot förvararen med stöd av t.ex. 2 kap. 3 § miljöbalken. Det kan däremot aldrig bli aktuellt med ett föreläggande enligt 10 kap. miljöbalken.

Länsstyrelsen var redan i ett tidigt skede i ansvarsutredningsprocessen inne på att det var fråga om ett förvaringsfall. Detta framgår bl.a. av minnesanteckningar från 3. Tunnorna klassas som förvaringsfall, vilket innebär att de .

Även om det från myndigheten finns en farhåga om att en föroreningsskada eventuellt ska uppstå i framtiden, är detta i nuläget inte tillräckligt för att 10 kap. miljöbalken ska vara tillämpligt. Något belägg överhuvudtaget för att det skulle ha läckt från någon eller några tunnor finns inte. Utifrån det kunskapsläge som föreligger för närvarande är det fullt möjligt att tunnorna alltjämt innesluter den ingjutna katalysatormassan och att förvaring av denna sker i tunnorna utan läckage.

Sid 5 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Krav på utredning vid förvaring är oftast knutet till ägandet/rådighet av/över den fasta egendom där förvaring sker och ska riktas mot den som har rådighet över det förvarade avfallet och detta enligt andra bestämmelser än 10 kap. miljöbalken.

Kammarkollegiet som förfogar över rådigheten genom sin möjlighet att ge rådighetstillstånd. Förvaring på allmänt vatten får, om uppfattningen skulle vara att staten inte kan betraktas som ägare eller rådighetsmässigt jämställd med en ägare i avseende på allmänt vatten, bedömas som andra fall där ägare saknas, t.ex. vid abandonerade fastigheter och i den mån det är ett angeläget allmänt intresse att åtgärder kommer till stånd får sådana bekostas av det allmänna. Då det i detta fall således rör sig om ett förvaringsfall (som Bygglim därtill inte har rådighet över eller bedriver), kan ett föreläggande enligt 10 kap. miljöbalken inte riktas mot Bygglim.

För det fall mark- och miljödomstolen skulle anse att det föreligger en föroreningsskada är 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken ändå inte tillämpliga och kan alltså inte läggas till grund för ett föreläggande från länsstyrelsen. Beslutet är alltså i strid med gällande rätt även av det skälet. Redan i lagen (1998:811) om införande av miljöbalken (införandelagen) framgår det i 8 § att bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken ska tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande (dvs. 1999) och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten.

m ett antal olika rättsfall (se MÖD 2009:36, MÖD M 3001-12 och MÖD M 3960-12). Gemensamt för samtliga dessa rättsfall är att de konstaterar att om faktisk drift ska anses ha pågått efter den 30 juni 1969 måste den verksamhet som bedrivits efter denna tidpunkt vara tekniskt och miljömässigt av samma art som den tidigare bedrivna och förorenande verksamheten.

Sid 6 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

I förevarande ärende är det två skilda tekniska processer VCM-tillverkning och PVC-tillverkning som medför skilda typer av föroreningar och som också resulterat i två olika produkter (jfr MÖD 2009:36). Länsstyrelsen har i sin ansvarsutredning, daterad den 31 augusti 2021 (Ansvarsutredningen) slagit samman tillverkningen av de olika fristående råvarorna som ingått i PVC-tillverkningen och ansett verksamheten, dvs. PVC-

De olika beståndsdelarna som ingått i PVC-tillverkningen, dvs. klorväte, acetylen, VCM etc. har inte tillverkats enkom för att användas som råvaror i PVCframställningen. Tvärtom, har dessa olika råvaror i varierande omfattning köpts och sålts till och från olika platser i Sverige och utomlands. Att VCM-tillverkningen inte hade ett tekniskt eller geografiskt samband med PVC-tillverkning är också tydligt, eftersom denna tillverkning 1968 flyttade till en fabrik i Stenungsund, i en annan del av landet, där tillverkning skedde med en annan metod utan kvicksilver som katalysator och som sedan transporterades till Stockvik. Inte heller det klor som användes framställdes i Stockvik. Dessutom revs den s.k. monomerplattan då VCM-tillverkningen upphörde.

Det är ostridigt att tillverkningen av VCM upphört i Stockvik under 1968, dvs. innan någon miljöskyddslagstiftning trätt i kraft, och att dumpningen av tunnorna upphört fyra år tidigare. Någon faktisk drift avseende tillverkning av VCM har inte pågått efter den 30 juni 1969 och bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken är därmed med anledning av 8 § införandelagen inte tillämpliga. Inte heller har Bygglim på annat sätt övertagit ansvar relaterat till VCM-tillverkningen som skulle kunna utgöra skäl för att bestämmelserna skulle vara tillämpliga. Det saknas därför rättsliga förutsättningar att förelägga Bygglim att vidta de åtgärder som framgår av beslutet.

Sid 7 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Beslutet står i strid med principen att förorenaren betalar För det fall mark- och miljödomstolen skulle finna att 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken är tillämpliga ska föreläggandet ändå upphävas eftersom det är utställt till fel adressat.

Det står som utgångspunkt tillsynsmyndigheten fritt att välja vilken av de identifierade verksamhetsutövarna som ett föreläggande ska riktas mot, förutsatt att de bidragit till en förorening på så sätt att ett solidariskt ansvar uppstått. Detta eftersom avsikten är att de olika verksamhetsutövarna sedan ska fördela ansvaret sinsemellan utifrån bestämmelserna i 10 kap. 6 §§ miljöbalken. Bestämmelsen i 6 § är alltså att se som en förenklingsregel för tillsynsmyndigheten. Detta innebär emellertid inte att tillsynsmyndigheten får låta sig styras av vilken verksamhetsutövare som det är enklast att rikta föreläggande om avhjälpande mot, om ansvar inte alls eller endast till liten del föreligger för detta subjekt.

Att avsiktligt välja ett subjekt som inte har bidragit till föroreningen med vetskap om att denna part inte kan utöva regress mot den faktiska förorenaren är ett exempel på när en tillsynsmyndighet vänder sig till den verksamhetsutövare som det är enklast att förelägga, snarare än den verksamhetsutövare som faktiskt orsakat föroreningen. Detta utgör ett tydligt avsteg från principen att förorenaren betalar.

I SOU 2011:86, Bättre miljö minskade utsläpp, s. 357, uttalade utredningen att förenklingsregeln i 6 § inte får innebära att övriga regler i 10 kap. miljöbalken sätts ur spel eller begränsas.

Genom regressmöjligheten kan det offentligrättsliga ansvaret fördelas på ansvariga subjekt först och främst utifrån bidraget till föroreningen men även med hänsyn till omständigheterna i övrigt. Det är detta system som, oavsett hur tillsynsmyndigheten väljer att agera, ska tillförsäkra att den som förorenat därmed i slutändan också får betala.

Sid 8 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

En absolut förutsättning är då att det finns en faktisk regressmöjlighet. Annars fungerar inte systemet och det skulle innebära att det subjekt som tillsynsmyndigheten för enkelhets skull vänt sig mot får betala utan möjlighet att kräva den verkliga förorenaren på ersättning. I en sådan situation kommer inte principen att förorenaren betalar att råda. Att möjligheten att regressvis kräva den faktiska förorenaren på ersättning ska beaktas av tillsynsmyndigheten vid förelägganden framgår även i praxis, se bl.a. MÖD 2014:2 (Falkvarv).

Trots Mark- och miljööverdomstolens (MÖD) avgörande den 2 juni 2023 i mål nr M 8740-20, vari konstaterats att varken det allmännas anspråk på avhjälpande eller Bygglims regressanspråk på ersättning för kostnaderna för framtagandet av undersökningsplanen kan anses prekluderade enligt 6 § kallelselagen, har Bygglims eventuellt fortsatt begränsade regressmöjligheter gentemot Fortum LK.

skönsmässigt bland verksamhetsutövarna och de sedan enligt 10 kap. 6 § miljöbalken fördelar ansvaret sinsemellan fungerar alltså inte i detta fall. Med vetskap om detta kan tillsynsmyndigheten inte vända sig mot valfritt subjekt, eftersom det innebär att principen att förorenaren betalar inte efterlevs. I en sådan situation måste tillsynsmyndigheten beakta att regressmöjligheterna är högst osäkra och begränsade i detta fall Fortum LK.

Av 10 kap 6 § miljöbalken följer också att en verksamhetsutövare som visar att dennes bidrag till miljöskadan är så obetydligt att det inte ensamt motiverar något avhjälpande ska svara endast för den del som motsvarar bidraget. I detta fall är det, såsom framgår av bl.a. genom Ansvarsutredningen samt mark- och miljödomstolens dom i mål nr M 2927-17 och MÖD M 8740-20, klarlagt att det endast är Fortum LK som tillverkat VCM och dumpat tunnorna. Det är därmed inte fråga om en sådan verksamhet där det kan vara svårt att urskilja olika subjekts bidrag till föroreningen, utan i detta fall är det ostridigt endast Fortum LK som har bidragit till föroreningen. Bygglims bidrag till föroreningen kan därmed inte vara något annat än noll. Utifrån

Sid 9 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

10 kap. 6 § miljöbalken måste Bygglims bidrag anses vara så begränsat att det inte kan innebära att Bygglim kan ha solidariskt ansvar för Fortums LK:s förorening. Även av detta skäl står det alltså klart att länsstyrelsen borde riktat sig mot Fortum LK.

Slutligen måste det konstateras att en tillsynsmyndighet av bekvämlighetsskäl inte får avstå från att rikta kraven mot det subjekt som rätteligen bör svara för åtgärderna (jfr MÖD 2011:1). Möjligheterna att utverka prestationen från den faktiska förorenaren ska vara helt uttömda för att tillsynsmyndigheten ska kunna avstå från att kräva rätt subjekt. Det har i sammanhanget ingen betydelse om det från ekonomisk utgångspunkt kan befaras vara svårare att utkräva ansvaret från någon av verksamhetsutövarna. I praxis är det också i princip uteslutande vid den faktiska förorenarens konkurs eller obefintlighet på annat sätt som ansvar med framgång kunnat riktas mot någon som har ansetts utgöra senare verksamhetsutövare. Så ser inte situationen ut i detta fall.

Sammantaget kan den frihet som normalt råder för tillsynsmyndigheten att fritt välja mot vem ett föreläggande ska riktas, inte vara tillämpligt i detta ärende då civilrättslig regressmöjlighet mot förorenaren i praktiken kan sägas saknas på grund av preklusion. Här har länsstyrelsen riktat föreläggandet mot fel subjekt och beslutet ska därför upphävas.

Bygglim har inte solidariskt ansvar för Fortum LKs förorening För det fall mark- och miljödomstolen inte skulle finna att länsstyrelsen rätteligen bör rikta sitt föreläggande mot Fortum LK ska beslutet ändå upphävas eftersom Bygglim med stöd av 10 kap. 6 § miljöbalken och med hänsyn till att bidraget till föroreningen är så litet att det inte ensamt motiverar avhjälpande, inte kan anses ha solidariskt ansvar för Fortum LK:s förorening. Bygglim åberopar därvid allt det som åberopats till stöd för varför länsstyrelsen rätteligen skulle ha förelagt Fortum LK Fortum LK har ensamt bidragit till föroreningen och Bygglims bidrag måste i

Sid 10 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

konsekvens härmed anses vara noll, vilket inte enligt bestämmelsen kan grunda ett solidariskt ansvar. Föreläggandet saknar därmed lagligt stöd.

Omfattningen av Bygglims eventuella ansvar ska under alla förhållanden jämkas Enligt 10 kap. 4 § 1 st. miljöbalken ska den som är ansvarig för att avhjälpa en föroreningsskada i skälig omfattning utföra eller bekosta det avhjälpande som behövs. Vid tillämpningen av jämkningsbestämmelsen har det i de flesta refererade fall ansetts att jämkning inte ska ske i de fall där kravet från myndigheten avser undersökningsåtgärder. Detta är inget som följer av lag eller ens avsikter i förarbetena, utan en tillämpning som har skett utifrån domstolarnas ändamålstolkning och allmän skälighetssynpunkt. Även undersökningar ska dock bli föremål för en skälighetsbedömning. Det saknas i förarbetena helt ledning i fråga om i vilka fall jämkning kan komma i fråga och att det skulle vara förbehållet kostnader för åtgärd saknar helt stöd. Detta måste således vara ett resultat av rättstillämpningen. Med denna utgångspunkt ska domstolen kunna vara fri i sin bedömning av vad som utifrån bestämmelsens lydelse och funktion ska kunna anses skäligt.

En annan orsak till den tillämpning som skett är rimligtvis att kostnaderna för undersökning i de allra flesta fall är så begränsade att det närmast alltid anses skäligt att låta ett utpekat ansvarssubjekt utföra dem. De beräknade kostnaderna för att genomföra de undersökningar som framgår av beslutet och som motsvarar steg 1 i undersökningsplanen uppgår till 19-42 miljoner kronor. Skulle steg 2 bli aktuellt förväntas kostnaderna öka med ytterligare ca 17-36 miljoner kronor (se Uppdaterade kostnadsuppskattningar för genomförande av undersökningsplan för kvicksilvertunnor i Sundsvallsbukten, daterad 4 mars 2024, aktbilaga 73) Kostnaderna är därmed höga och väsentligt högre än de kostnader som vanligtvis är förknippade med undersökningar, och därtill innefattas inte en riskbedömning av de tunnor som förväntas ligga utanför dumpningsområdet (se punkten 3 i det överklagade beslutet). Den mycket höga kostnaden utgör ett skäl i sig till varför det bör kunna komma i fråga att göra en jämkning av Bygglims ansvar enligt 10 kap.

Sid 11 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

4 § 1 st. miljöbalken, trots att jämkning vanligtvis inte förekommer avseende undersökningsstadiet. Det är sammantaget i detta fall fullt motiverat att kunna tillämpa de jämkningsprinciper som följer av praxis även för undersökningsåtgärder. Jämkning ska därmed ske och hur denna jämkning bör ske ska redovisas nedan.

Enligt 10 kap. 4 § 2 st. 2 m. miljöbalken ska det vid bestämmandet av en verksamhetsutövares ansvar beaktas om denne kan visa att den bidragit till föroreningen endast i begränsad mån. I det här fallet är det klarlagt att Bygglims bidrag till föroreningen är obefintligt, varför det föreligger skäl för jämkning till noll.

Enligt 10 kap. 4 § 2 st. 1 m. miljöbalken ska den tid som har förflutit sedan föroreningen ägde rum beaktas när omfattningen av ansvaret bestäms. Länsstyrelsen har själv gjort en beräkning utifrån den praxis som finns och konstaterade vid möte 4 oktober 2021 att sammantaget 31,5 procent ansvar skulle kvarstå på enskilda ansvarssubjekt och att det allmänna ska bära återstoden. Det saknas i nuläget anledning att ifrågasätta länsstyrelsens bedömning i denna del.

Enligt 10 kap. 4 § 2 st. miljöbalken ska även omständigheterna i övrigt beaktas vid bestämmande av ansvarets omfattning. Även om kraven inte anses prekluderade föreligger det i ett sådant fall fortfarande ett flertal osäkerheter för Bygglim som kan påverka möjligheterna att till syvende och sist få betalt från Fortum LK. Bygglims möjligheter att genom regress kräva ersättning från den verklige förorenaren, Fortum LK, får alltjämt anses högst osäkra och begränsade. Bygglims eventuella ansvar ska därför jämkas till noll eller vad som annars kan anses skäligt.

Sakomständigheter Tunnorna med kvicksilverhaltig katalysatormassa dumpades av företaget Stockholms Superfosfats Fabriks AB, idag med firma Fortum LK som är en del av Fortum-koncernen. Bolaget hade bl.a. anläggningar vid Stockvik, som ligger vid kusten utanför Sundsvall,

Sid 12 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Ända sedan 1940-talet har det bedrivits en omfattande och avancerad kemiskteknisk industri vid Stockviksverken vid ett flertal olika fabriker. Många olika ämnen och produkter har tillverkats varför det vore felaktigt att beskriva Stockviksverken som en anläggning enkom för produktion av PVC. Det har visserligen tillverkats PVC vid Stockviksverken men verksamheten har varit betydligt mer mångfacetterad och komplex än så.

PVC är en termoplastisk polymer och idag en av de vanligaste plastsorterna. VCM å andra sidan är en gas som idag främst används för framställning av PVC och som bindemedel i färg och lim. Under den relevanta tidpunkten, dvs. fram till och med 1968, hade VCM även många andra användningsområden, t.ex. som drivgas i sprayflaskor, tillverkning av golvbeläggning och som tillsats i färg.

Tillverkningen i Stockvik av såväl VCM som PVC startades 1945 av Fortum LK. 1968 ställdes VCM-fabrikerna av och i samband med detta lades tillverkningen av VCM i Stockvik ned för gott medan all PVC-produktion på platsen upphörde 1988. Länsstyrelsens beskrivning av tillverkning av PVC i Ansvarsutredningen är korrekt såtillvida att tillverkningen av PVC kräver tillgång till vissa råvaror. Det är emellertid missvisande att beskriva saken som att tillverkning av PVC kräver egen tillverkning av dessa råvaror. En tillverkare av PVC behöver inte producera vare sig klor eller VCM i egen regi. Vid Stockviksverken tillverkades t.ex. inte något klor utan för tillverkning av väteklorid användes klor som producerats externt. VCM tillverkades helt och hållet externt från och med 1968 och även under perioden fram till dess köptes delar av den VCM som användes in från extern part. VCM hade dessutom flera andra användningsområden.

VCM produceras genom reaktion mellan råvarorna acetylen och väteklorid med kvicksilverklorid som katalysator. Katalysatorns effektivitet minskade med tiden på grund av den höga temperaturen och måste därför regelbundet bytas ut. Av den kvicksilverklorid som tillsatts som katalysator uppstod därför efter processen en kvicksilverhaltig restkatalysatormassa. Det är denna förbrukade katalysatormassa med aktivt kol som gjutits in i tunnor som sedan dumpats i havet. PVC å andra

Sid 13 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

sidan tillverkas genom polymerisation av VCM. Samma restkatalysatormassa och sedermera dumpade tunnor skulle därmed kunnat uppstå utan att någon PVC hade tillverkats i Stockvik.

Tillverkning av PVC och tillverkning av VCM är alltså två helt skilda processer som leder till två helt olika produkter. Detta bekräftas, utöver den rent uppenbara kemiska skillnaden, också av att det funnits en egen marknad för produkten VCM. Det huvudsakliga användningsområdet för VCM är förvisso som insatsvara vid produktion av plasten PVC genom polymerisering. VCM har dock, framför allt historiskt, haft andra användningsområden och produkten VCM måste därför skiljas från produkten PVC. Tillverkningen av VCM inte PVC genom kvicksilvermetoden gav upphov till den aktuella katalysatormassan.

Den förbrukade katalysatormassan från tillverkningen av VCM behövde hanteras på något sätt. Den lösning som valdes var att blanda avfallet med betong, hälla detta i mindre tunnor och sedan dumpa tunnorna med det betongingjutna avfallet i havet utanför Sundsvall. De exakta proportionerna i tunnorna varierade något över tid. För tidsperioden 1961-1964 uppgick kvicksilvermängden i den förbrukade katalysatormassan till 2-3 procent. Dumpningen av tunnorna upphörde helt 1964. Mellan 1964-1968 skickades avfallet till Japan där det togs omhand. Efter 1968 tillverkades ingen VCM i Stockvik.

Totalt har ca 23 000 tunnor dumpats. 13 200 av dessa har dumpats i det område som undersökningsplanen avser och av dessa är det ca 3 600 tunnor som har lokaliserats. Området utgjorde internationellt vatten under den period då tunnorna dumpades.

Under 1968 avslutade Fortum LK all tillverkning av VCM i Stockvik och produktionen flyttades till Stenungsund. I samband med detta revs också den monomerplatta i Stockvik som användes för tillverkningen av VCM.

Efter 1968 har det alltså inte funnits några som helst geografiska samband mellan produktionen av VCM och produktionen av PVC fabrikerna för tillverkning av

Sid 14 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

VCM respektive PVC har de facto befunnit sig mer än 70 mil från varandra, vilket illustrerar att VCM-tillverkningen varit en process som är helt åtskild från tillverkningen av PVC. I praktiken innebar det också att VCM som tillverkats i Stenungsund (som dessutom var tillverkad med en metod som inte använde kvicksilver som katalysator) fick transporteras till Stockvik på samma sätt som andra insatsvaror som användes för tillverkning av PVC.

Verksamheten i Fortum LK var och kom över tid att bli alltmer mångfacetterad. Vartefter åren gick kom kraftverksamheten att utvecklas och bli alltmer betydande både till omfattning och ekonomisk betydelse.

1983 ingick Fortum LK, men som då hade firman KemaNobel AB, i den stora företagsgruppen Nobel Industrier. Vid den tiden påbörjades en omstrukturering av företagsgruppen som innebar att vattenkraftsverksamheten skulle bedrivas i en del av koncernen och kemiindustrin i en annan del.

kloralkali- och härtill relaterade prod Stockvik till det bolag som idag heter Inovyn Sverige AB (Inovyn). Inovyn ingick vid den tiden i samma koncern som Fortum LK men kom att överlåtas till dåvarande Norsk Hydro Sverige AB som en del av omstruktureringen.

R den i Stenungsund och Stockvik bedrivna tillverkningen av bl.a. PVC. Överlåtelsen innefattade uttryckligen bl.a. alla till Rörelsen hänförliga rättigheter och skyldigheter enligt lagar och förordningar.

I överlåtelsen av Rörelsen ingick anläggningstillgångar och fastigheter i Stenungsund men inte anläggningstillgångar i Stockvik. Inovyns avsikt var att fortsätta och utveckla verksamheten i Stenungsund och att inom några få år avveckla PVC-tillverkningen i Stockvik. Av den anledningen ingicks ett avtal om legotillverkning av PVC mellan Fortum LK och Inovyn.

Sid 15 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Enligt legotillverkningsavtalet skulle Fortum LK tillverka PVC i Stockvik för Inovyns räkning med användande av de anläggningstillgångar i Stockvik som inte hade ingått i rörelseöverlåtelsen. Legotillverkningsavtalet innebar att Inovyn skulle stå alla kostnader för PVC-produktionen, t.ex. lönekostnader, kostnader för elkraft, kostnader för vatten, kostnader för underhåll och reparationer samt kostnader för försäkring. Vidare skulle Inovyn förse Fortum LK med råvaror och tillsatskemikalier som behövdes för produktionen av PVC, vilket alltså inkluderade den VCM (tillverkad i Stenungsund) som användes.

Några år senar som återstod av den tidigare verksamheten, från Fortum LK till ett annat bolag inom Nobel Industrier, KemaNord Plast AB. Här ingick legotillverkningsavtalet med Inovyn som ett av enbart tre avtal som särskilt angavs i överlåtelseavtalet.

underordnat Nobel Industrier. Som framgått ovan har det under lång tid bedrivits omfattande kemi-teknisk verksamhet vid Stockviksverken och det var alltså delar av den kemisk-tekniska verksamheten som Bygglim nu fick ta över som en del av omstruktureringen inom Nobel Industrier.

Vid överlåtelserna 1985 hade det gått mer än tjugo år sedan tillverkningen av VCM hade avslutats i Stockvik (någon sådan verksamhet överläts alltså inte och monomerplattan var sedan länge riven) och det hade dessutom gått mer än tjugo år sedan tunnorna med katalysatormassa hade dumpats i Sundsvallsbukten.

Legotillverkningsavtalet med Inovyn avslutades under 1988 och därefter har det inte tillverkats PVC i Stockvik.

Efter överlåtelserna kom Fortum LK att ändra sin firma till Ljunga Kraft AB, indikerande att bolaget framöver skulle fokusera på kraftproduktion. Bolaget kom (relativt långt) senare att bli en del av Fortum-koncernen och då ta firman Fortum Ljunga Kraft AB.

Sid 16 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Under 2010 fusionerades det tidigare KemaNord Plast AB (bolaget hade då ändrat firma till Casco AB) med Bygglim. Bygglim är idag en del av Nouryon-koncernen men bedriver inte någon verksamhet alls.

1995 kom den kraftverksamhet som bedrivits inom Nobel Industrier att slutligen skiljas från den kemitekniska verksamheten genom att de återstående ägarintressena i kraftverksamheten avyttrades till Stockholm Energi. Stockholm Energi slogs 1998 ihop med Gullspång Kraft-koncernen och såldes i samband med detta till Fortum, och på det viset kom det tidigare kemibolaget Fortum LK att bli en del av den finska energikoncernen.

Länsstyrelsen har i Ansvarsutredningen anfört att Bygglim, såsom senaste tillståndshavare och tidigare verksamhetsutövare av PVC-verksamheten vid Stockviksverken, också har ett efterbehandlingsansvar enligt 10 kap. 2 § miljöbalken. Bygglim har dock endast haft tillstånd under en mycket begränsad period (ca 3-4 månader) samt att PVC endast berörs i förbigående i det aktuella tillståndet. Det bör även noteras att under den tidsperiod då avfallet från VCMtillverkningen dumpades i Sundsvallsbukten var verksamheten inte föremål för något tillstånd. Det är först från 1964 och framåt som verksamheten i Stockvik har varit föremål för tillstånd i olika former.

Av de tillstånd som i Ansvarsutredningen redovisats som relaterade till PVCverksamheten har två tillstånd, daterade 1987 respektive 1988, meddelats till Bygglim (KN 76/87 och KN 138/88). Sammanfattningsvis framstår det, genom dessa tillstånd, som att Bygglim aldrig haft något eget tillstånd för PVC-produktion utan för lågviskösa polymerdispersioner och PVDC. Det kan också noteras att tillverkningen av PVC i Stockvik upphörde i december 1988, vilket innebär att om man, tillståndsmeningen till trots, ändå skulle anse att Bygglim varit innehavare av ett tillstånd för PVC-tillverkning, så har detta tillstånd i sådana fall innehafts under en mycket begränsad period, såväl i reell tid som i relation till den långa verksamhetshistorik som föreligger inom området i Stockvik.

Sid 17 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Från myndigheternas sida hade det funnits kännedom om dumpningen av tunnorna i princip ända sedan dumpningen påbörjades. I modern tid påbörjade länsstyrelsen 2004 en s.k. MIFO-undersökning (Metod för inventering av förorenade områden) gällande tunnorna, vilket innebar att information samlades in och sorterades metodiskt i enlighet med MIFO-blankettens upplägg. Under sommaren 2006 genomförde Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) maringeologiska undersökningar längs kusten i Västernorrlands län och i samband med detta lokaliserades ett 30-tal tunnor innehållande katalysatormassa ingjutet i betong. I samband med vidare undersökningar av SGU lokaliserades ytterligare ca 3 600 tunnor.

Efter att dessa tunnor hade lokaliserats påbörjades arbetet hos länsstyrelsen med att kartlägga sakomständigheter och förhållanden kring tunnorna. Länsstyrelsen kallade sedermera till sig företrädare för både Bygglims dåvarande koncern, Akzo Nobel, som vid tidpunkten fortfarande bedrev annan industriell verksamhet i Stockvik, och företrädare för Fortums koncern. Inbjudan skickades per mejl av dåvarande rättschefen för länsstyrelsen. Av mejlet framgår bl.a. att deltagarna i mötet är tänkta frågorna och att rättschefen därför vill höra om Fortum har något intresse av att vara med i gruppen. Slutsatsen i av mejlsvaret från dåvarande verkställande direktör och styrelseledamot i Fortum LK är att bolaget inte vill delta i strategigruppen. På det mejlet svarar rättschefen den 19 oktober 2006 följande:

så kallat förvaringsfall, det vill säga ett fall där 9 kap miljöbalken ska tillämpas. Ansvaret åvilar under dessa förhållanden den som en gång dumpade tunnorna, alltså Fortum Ljunga Kraft AB.

Arbete med att i en ansvarsutredning fastställa en eventuell grad av verksamhetsutövaransvar kommer att inledas inom kort. Jag bedömer det som

Sid 18 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

naturligt att arbetet inom den bildade strategigruppen kommer att behandla också dessa ansvarsfrågor då de har en så tydlig koppling mot förutsättningarna att bekosta utredningarna. Så snart en sådan ansvarsutredning finns tillgänglig i utkastform kommer en sådan att skickas till Fortum Ljunga Kraft AB för att göra det möjligt för bolaget att bemöta sakomständigheter och lämna kompletterande upplysningar

Det framgår tydligt både av dokumentation i form av minnesanteckningar från strategigruppsmötet den 31 oktober 2006 och av Fortums respons att ett av syftena med strategigruppen varit att kartlägga och diskutera ansvarsfrågan. Det framstår därför för Bygglim som uppenbart att Fortum redan 2006 känt till utredningsarbetet och att ett utpekande av Fortum som ansvarig för såväl undersökningar som eventuella andra avhjälpandeåtgärder var en reell möjlighet.

I juni 2007, dvs. mindre än ett år efter att länsstyrelsen hade kallat till strategigruppsmötet, beslutades att Fortum LK skulle träda i likvidation.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Fortum LK alltså likviderades under en tid när det stod klart att länsstyrelsen arbetade med ansvarsfrågor kopplade till tidigare tillverkning av VCM och dumpning av tunnor innehållande det giftiga avfall som VCM-produktionen resulterat i. I ljuset av detta är det svårt att fjärma sig från misstanken om att likvidationen varit ett sätt för Fortum-koncernen att hantera den exponering och det potentiella ansvar som de tidigare dumpade tunnorna utgjort. Detta kan få effekter, bl.a. avseende Bygglims möjligheter att kräva ersättning från Fortum LK för det fall Bygglim slutligen skulle anses skyldigt att utföra några åtgärder.

I mars 2007 meddelade länsstyrelsen att , som då var verksam vid Uppsala universitet, hade anlitats för att utreda ansvarsförhållandena. rapport färdigställdes under början av 2008. fokuserade framförallt på vilken part som det vore lämpligast att rikta ett föreläggande mot och kom för egen del fram till att det räckte att konstatera vilken part som var den senaste

Sid 19 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

tillståndshavaren. Bygglim menar att det är en felaktig ståndpunkt, vilket påpekades redan vid den tidpunkten. Det kan också konstateras att länsstyrelsen uppenbarligen inte delade slutsatser eftersom arbetet sedan fortsatte med en ansvarsutredning i länsstyrelsens egen regi som kom till delvis andra slutsatser.

Nästa möte efter rapport hölls först i november 2009. Då diskuterades bl.a. att rapport skulle justeras genom en tilläggsrapport. rapport har dock aldrig reviderats, trots att Akzo Nobel vid det här och flera andra tillfällen påpekat en mängd felaktigheter och brister. ansvarsutredning är alltså inte fastställd av länsstyrelsen. Det faktum att länsstyrelsen sedan gick vidare och skapade en helt ny ansvarsutredning där man tydligt fokuserade även på Fortum LK, får anses vara en bekräftelse på att länsstyrelsen sedermera inte delade slutsatser eller åtminstone inte tyckte de var heltäckande.

Under 2007-2008 hade Kemakta Konsult AB (Kemtakta) i uppdrag av länsstyrelsen att göra vissa sedimentprovtagningar och även en riskklassning enligt MIFO fas II.

I juni 2013 kommunicerade länsstyrelsen ett utkast till ansvarsutredning som avsåg skyldigheten att upprätta en undersökningsplan för dumpningsområdet, och alltså inte ansvaret för eventuella åtgärder därefter. I utkastet anges att länsstyrelsen då ansåg att såväl Fortum LK som Bygglim kunde vara ansvariga och därmed skyldiga att upprätta en undersökningsplan. Bygglim yttrade sig över utkastet i november 2013 och bestred skyldigheten att upprätta en undersökningsplan.

Under 2014-2015 fortgick länsstyrelsens arbete med att färdigställa ansvarsutredningen för undersökningsplanen. I juni 2015 presenterade länsstyrelsen ansvarsutredningen, och upprepade trots Bygglims tidigare invändningar, sin uppfattning från 2013 med innebörd att både Fortum och Bygglim var att anse som verksamhetsutövare med ett ansvar att upprätta undersökningsplanen.

Med utgångspunkt i ansvarsutredningen förklarade länsstyrelsen sedan att det fanns olika alternativ för hur ärendet kunde fortsätta, där länsstyrelsen förespråkade att

Sid 20 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

parterna kom överens med myndigheten genom ett avtal om att ta fram undersökningsplanen framför att den riktade förelägganden mot Bygglim och /eller Fortum. Inom några månader stod det klart att Fortum och Fortum LK inte hade för

gå länsstyrelsen till mötes och medverka till upprättande av en undersökningsplan, och det trots att Bygglim inte ansåg sig ha någon skyldighet till detta. Bygglim ansåg det viktigt att undersökningsplanen blev robust och underbyggd med tillräckligt mycket vetenskapliga belägg för att det i framtiden skulle finnas förutsättningar för en bedömning om risker och behov av eventuellt ytterligare åtgärder. Bygglim har genom en regresstalan enligt 10 kap. 6 § miljöbalken krävt ersättning från Fortum LK för de kostnader som Bygglim haft för upprättande av undersökningsplanen (se nedan under rubriken målet Bygglim./.Fortum )

Undersökningsplanen består av tre olika delar, del A som innehåller sammanfattning av kunskapsläget, preliminär konceptuell modell och identifiering av viktiga kunskapsluckor, del B som innehåller metod för miljöriskbedömning och del C som innehåller både modellering av frisättning och spridning av kvicksilver från tunnorna och själva undersökningsplanen. Såsom framgår av del C föreslås att undersökningarna delas upp i två steg. I första steget föreslås fokus vara undersökning av det tolv kvadratkilometer stora dumpningsområdet där tunnor sänktes 1961-1964. I detta ingår studier av tunnorna, bottensediment och vatten i dumpningsområdet. I ett andra steg, om det behövs för att kunna gör en robust riskbedömning, föreslås att bottensediment och vatten undersöks i ett större område runt dumpningsområdet. Det är fråga om en mycket komplex och omfattande undersökningsplan som är långt mer omfattande och därmed också långt mer kostsam än vad en undersökningsplan typiskt sett är.

Bygglim har sedan 2017 fört en civilrättslig talan mot Fortum LK. Talan bygger på att Bygglim, genom avtalet med länsstyrelsen att ta fram en undersökningsplan, åsamkats kostnader enligt 10 kap. miljöbalken och att Bygglim därmed har en rätt

Sid 21 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

att få dessa kostnader ersatta från den part som faktiskt producerat VCM och dumpat tunnorna, dvs. Fortum LK.

Ett viktigt syfte med denna talan har också varit att bibehålla möjligheten för Fortum LK:s likvidator (eller en senare konkursförvaltare) att återkräva de tillgångar, eller deras motsvarande värde, som lämnade Fortum LK inför och i samband med likvidationen. I korthet är det Bygglims uppfattning att Fortum LK har genomfört olovliga värdeöverföringar och att dessa olovliga värdeöverföringar kan återkrävas med stöd av reglerna i aktiebolagslagen. På så vis skulle Fortum LK också ha medel för att genomföra de avhjälpandeåtgärder som kan bli aktuella. Med anledning av Bygglims regresstalan blev likvidatorn i Fortum LK tvungen att återuppta den avslutade likvidationen för att Fortum LK skulle kunna hantera det krav som Bygglim framställt. Det har därefter reservationsvis framställts ett krav gentemot moderbolaget Fortum Sverige. Detta innebar preskriptionsbrott avseende den tioåriga preskriptionstid som annars skulle löpt från tidpunkten då tillgångarna lämnade Fortum LK.

Bygglim har således samarbetat med länsstyrelsen, t.ex. genom framtagandet av den frivilliga undersökningsplanen, under hela den mer än 15 år långa period som länsstyrelsens ansvarsutredningsarbete pågått och därtill vidtagit åtgärder för att det till Fortum LK ska kunna återföras medel för att genomföra eventuella avhjälpandeåtgärder.

Sedan Bygglim bekostat, och länsstyrelsen godkänt, undersökningsplanen gick länsstyrelsen vidare med nästa ansvarsutredning, dvs. Ansvarsutredningen. Den har avsett nästa steg i avhjälpandeprocessen, dvs. det faktiska utförandet av de undersökningar som beskrivs i undersökningsplanen, och kom så småningom att leda fram till det överklagade beslutet.

Det kan redan inledningsvis påpekas att länsstyrelsen den här gången gjort en delvis annan bedömning av vilka parter som skulle kunna vara skyldiga att utföra de undersökningar som länsstyrelsen vill åstadkomma. Från att tidigare ha pekat ut

Sid 22 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Fortum LK och Bygglim har länsstyrelsen nu även pekat ut Inovyn som en verksamhetsutövare. Länsstyrelsen har härvid fäst avseende vid att Inovyn alltsedan sedan 1983 och fram till dess att PVC-produktionen lades ned (dvs. inklusive den tidsperiod när Bygglim bedrev PVC-verksamheten), enligt det ovan nämnda legotillverkningsavtalet, var den part som bestämde hur produktionen skulle bedrivas, vilka sorter, kvaliteter och kvantiteter av PVC som skulle produceras, levererat de råvaror (inklusive VCM) och tillsatskemikalier som behövdes för produktionen i fabriken, instruerat förfarandet med den färdiga varan samt ersatt det legotillverkande bolaget för kostnader för produktionen (t.ex. löner). Länsstyrelsen har också noterat att Inovyn hade rätt att med egen personal ta över ledningen av produktionen och varit den part som godkänt budgeten för verksamheten. Länsstyrelsen har därför dragit slutsatsen att Inovyn, såsom uppdragsgivare, haft den faktiska och rättsliga rådigheten över PVC-tillverkningen och därmed sådant inflytande över verksamheten att bolaget är att anse som ansvarig verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § miljöbalken.

Bygglim delar länsstyrelsens bedömning att Inovyn sedan 1983 varit den part som kontrollerat tillverkningen av PVC i Stockvik. En logisk konsekvens av detta är också att Bygglim inte har kunnat utöva någon kontroll över PVC-tillverkningen (eftersom det var Fortum LK som utövade kontrollen innan rörelseöverlåtelsen till Inovyn och det efterföljande legotillverkningsavtalet). Det tycks dock länsstyrelsen, av skäl som Bygglim inte förstår, ha bortsett ifrån.

Det kan också noteras att länsstyrelsen i Ansvarsutredningen anför att tillverkningen av VCM ska anses som en del av PVC-tillverkningen. Det är en för länsstyrelsen nödvändig slutsats; i annat fall föreligger inte faktisk drift och då saknas det helt enkelt ett privat subjekt som kan åläggas något ansvar för tillverkning av VCM och dumpning av tunnor med avfall. Detta är dock, som framgått ovan, en felaktig utgångspunkt.

Sid 23 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

I korthet har länsstyrelsen genom det överklagade beslutet alltså förelagt Bygglim att ensamt genomföra och bekosta utredningar i enlighet med det steg 1 som föreslås i den undersökningsplan som Bygglim tidigare, också ensamt, bekostat.

I arbetet med framtagandet av undersökningsplanen har Bygglim hela tiden haft att

arbetet med framtagandet av undersökningsplanen har fokus vidare endast varit dumpningsområdet, vilket framgår såväl av Ansvarsutredningen som av avtalet med länsstyrelsen. Det är också endast dumpningsområdet som omfattas av undersökningsplanen. I punkten 3 i det överklagade beslutet förelägger emellertid länsstyrelsen Bygglim att även genomföra en riskbedömning som tar sikte på ytterligare ca 19 400 tunnor som inte omfattas av den uppdaterade ansvarsutredningen och som dessutom inte lokaliserats.

3 LÄNSSTYRELSENS GRUNDER Länsstyrelsen anser att tillverkningen av VCM var en integrerad del av tillverkningen av PVC. Av Ansvarsutredningen framgår att Bygglim tagit över bolaget Casco AB som i sin tur varit delaktigt i driften av PVC-tillverkningen. Det var i denna verksamhet som dumpningen av tunnorna skedde och det är ostridigt att denna verksamhet står för hela föroreningen. Länsstyrelsen anser alltså att PVCverksamheten har orsakat hela föroreningen. Ansvaret för denna förorening har genom den fortsatta driften förts över på den som senare drivit verksamheten vidare, dvs. Casco AB. Genom fusion tog Bygglim sedan över detta ansvar.

Länsstyrelsen står därför fast vid sin tidigare ståndpunkt att Bygglim är ett av tre ansvariga bolag. Det råder ett solidariskt ansvar och länsstyrelsen anser sig fri att rikta sitt föreläggande till vilken som helst av dessa verksamhetsutövare.

Eftersom ärendet fortfarande befinner sig i undersökningsskedet finns enligt gällande rättspraxis inte skäl för jämkning av ansvaret. Om jämkning ändå ska komma i fråga måste domstolen beakta alla relevanta omständigheter, inte endast

Sid 24 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

tidsaspekten. Länsstyrelsen vill särskilt trycka på att verksamhetsutövaren under lång tid haft kännedom om föroreningen och underlåtit att agera.

Länsstyrelsen anser också att dessa tunnor med kvicksilverhaltigt avfall på havets botten inte kan vara en förvaring eftersom verksamhetsutövaren helt frånhänt sig kontrollen över avfallet. Betongklumpar och plåtskal från tunnorna har fastnat i fiskenät längre in i Sundsvallsbukten och i det s.k. dumpningsområdet längre ut till havs har tunnor med rostskador och blottad betong med vittrad yta observerats och dokumenterats. Länsstyrelsens bedömning är att tunnorna därför inte kan betraktas som ett förvaringsfall i lagens mening.

Bygglim har argumenterat för att tunnorna ska anses vara ett förvaringsfall. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla att det redan på 1970-talet fastnade betongklumpar och sönderrostade plåtskal i fiskenät. I SGU:s undersökning från 2006 var samtliga observerade tunnor mer eller mindre rostskadade och där betongen var synlig uppvisade den en till synes kemiskt vittrad yta. Länsstyrelsens bedömning är att det är uppenbart att dessa tunnor kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön vilket innebär att 10 kap. miljöbalken är tillämpligt.

I motsats till vad Bygglim påstår är det inte möjligt att utkräva ansvar för förvaringsfall om det saknas fastighetsägare. Förvaringsfall regleras precis som Bygglim påpekat av 9 kap. 1 § miljöbalken. I punkt 2 definieras förvaringsfall som en användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön. Länsstyrelsen anser inte att havsbotten kan inrymmas i denna definition. Det innebär att förvaringsfall inte kan förekomma på internationellt vatten.

I alla situationer bör ett förvaringsfall förutsätta att det finns en viss kontroll och möjlighet att undersöka och utöva tillsyn över förvaringen. En dumpning av tunnor på havets botten ger inte dessa förutsättningar. Redan vid dumpningsskedet har verksamhetsutövaren helt frånhänt sig kontrollen över de dumpade tunnorna. Om

Sid 25 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

domstolen trots detta anser att det är ett förvaringsfall bör det vara verksamhetsutövaren och inte staten som alltjämt är ansvarig för förvaringen.

Tillverkningen av VCM har ingått som en integrerad del i tillverkningen av PVC och måste ses som en del av den faktiska driften av den huvudsakliga verksamheten, dvs. PVC-tillverkningen (jfr MÖD 2010:17). Dumpningen av tunnorna var ett sätt att göra sig av med avfall från en tillverkningsprocess och får ses som en del i PVC-tillverkningen (jfr MÖD 2008:11). Något utrymme att betrakta dumpningen som en självständig verksamhet finns inte. PVCtillverkningens faktiska drift har bedrivits efter den 30 juni 1969, varvid ansvar finns för verksamhetens utövare (jfr MÖD 2005:30).

Länsstyrelsen erinrar inledningsvis att det framgår tydligt av lag och praxis att tillsynsmyndigheten har rätt att vända sig till vem som helst av de solidariskt ansvariga verksamhetsutövarna. I MÖD 2014:2 (Falkvarv) angavs att det solidariska ansvaret gäller även om det redan från början står klart att verksamhetsutövarens möjligheter till en framgångsrik regresstalan är små.

I NJA 2012 s. 125 (Kustbostäder) beskriver domstolen vad det solidariska ansvaret innebär. Domstolen anger att en konsekvens av reglerna är att det blir de övriga får ta de ekonomiska konsekvenserna, när någon av dem inte kan betala sin del av kostnaden för att avhjälpa skadorna Länsstyrelsen anser inte att det finns stöd vare sig i lag eller praxis för Bygglims inställning i denna fråga.

Länsstyrelsen delar inte Bygglims uppfattning att bolagets bidrag till föroreningarna är begränsat eller obetydligt. De föroreningar som förekommer har alla orsakats av en och samma verksamhet; Stockholms Superfosfats Fabrik AB. Det har aldrig åberopats att vissa av tunnorna skulle härröra från någon annan verksamhet och det finns inga andra förorenare som kan ha gett upphov till viss del av föroreningen. Den ovan nämnda verksamheten är fullt ut skyldig till att ha orsakat föroreningen. För denna verksamhet har alla de solidariskt ansvariga verksamhetsutövarna var för

Sid 26 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

sig ett fullständigt ansvar. Som framgår av ansvarsutredningen har Bygglim tagit över och drivit den PVC-tillverkning som var den verksamhet som ursprungligen orsakade föroreningen. Det är i det skedet det solidariska ansvaret uppkommer. Gällande rätt är att den som övertagit en verksamhet tar över alla rättigheter och skyldigheter från den tidigare verksamhetsutövaren (jfr MÖD 2003:127). Ansvaret är alltså inte obetydligt utan i princip fullständigt.

För det första bör jämkning inte komma i fråga i utredningsfasen utan först i åtgärdsfasen. Det är först efter att utredningar vidtagits som det är möjligt att mer exakt fastställa alla förutsättningar för en eventuell jämkning. Att jämkning normalt inte görs i utredningsskedet vinner också stöd i praxis, se t.ex. MÖD 2003:127 och MÖD 2014:2.

Länsstyrelsen vidhåller att jämkning inte bör ske i utredningsfasen utan först i den

ansvarar Bygglim för en verksamhet vars bidrag till föroreningen inte kan betraktas som obetydligt.

För det fall domstolen trots allt anser att en jämkning ska ske redan i undersökningsfasen anser länsstyrelsen att det inte går att endast titta på tidsaspekten utan även beakta den underlåtenhet som verksamhetsutövaren gjort sig skyldig till eftersom den vetat om tunnornas existens men inte gjort något åt det.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen hänvisa till MÖD M 11257-21 (Skönna Mosse) där domstolen tilldömde verksamhetsutövaren ett större ansvar än vid en strikt tillämpning av 0-50-100-principen. Även i detta fall handlade det om tunnor vars innehåll läckt ut succesivt. Domstolen fäste vikt vid att verksamhetsutövaren känt till tunnornas existens och underlåtit att agera. Det förtjänar också att nämnas att det direkta ansvaret utgick från en förorening och underlåtenhet som AB Multo gjort sig skyldiga till. I domen var det dock ett annat bolag, EFAB, som genom en fusion gjordes ansvariga för den förorenande verksamheten. Det finns alltså stora likheter mellan detta fall och Skönna Mosse-målet.

Sid 27 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang hänvisa till de argument som framförts under gång hänvisa till NJA 2012 s. 125 (Kustbostäder). Det solidariska ansvaret innebär att det är verksamhetsutövarna som bär den ekonomiska risken för att någon av de övriga verksamhetsutövarna inte kan betala.

4 BYGGLIMS BEMÖTANDE Rättegångsbalkens regler ska tillämpas i frågor om bevisning (se 23 § lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen)). Det åligger således varje part att svara för sin egen bevisning (35 kap. 6 § rättegångsbalken). I fall där det allmänna står mot en enskild och målet avser något betungande för den enskilde ligger bevisbördan i viktiga avseenden på det allmänna.

Det saknas belägg för att det skulle ha läckt kvicksilver från tunnorna utifrån det kunskapsläge som för närvarande föreligger.

Bygglim accepterar att den i tunnorna ingjutna kvicksilverhaltiga katalysatormassan skulle kunna vara skadlig för både människor och miljön om kvicksilver frisätts. Bygglim inser också att tiden och yttre faktorer skulle kunna medföra att kvicksilverföroreningar vid någon tidpunkt läcker ut i havet och i bottensedimenten. Intresset av att förhindra läckage, hur beaktansvärt det än må vara, varken kan eller får dock motivera ett beslut (eller dom) som saknar stöd i lag.

Länsstyrelsen bär bevisbördan för att de i målet aktuella tunnorna läcker kvicksilver. Det innebär att vid det fall länsstyrelsen inte kan visa att tunnorna faktiskt bidragit till en förorening som kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön kan det inte anses styrkt att det är fråga om en konstaterad föroreningsskada. Under sådana omständigheter saknas förutsättningar för avhjälpandeansvar enligt 10 kap. miljöbalken.

Sid 28 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Av den utredning som länsstyrelsen hänvisat till framgår att det endast är några av de återfunna tunnorna som besiktigats med undervattenskamera i SGU:s undersökning från 2006. Det är utifrån dessa observationer som SGU dragit vissa preliminära slutsatser. SGU:s observationer kan dock inte läggas till grund för någon slutsats att det sprids eller har spridits kvicksilverföroreningar från tunnorna. Tvärtom, vid provtagningar i nära anslutning till tunnor har den kvicksilverhalt bedömts som låg (0,126 mg/kg ts).

Det finns också anledning att anta att de hål som SGU observerat inte orsakats av rost utan av en båtshake (eng. boathook). Detta gjordes för att tunnor med kläder från de anställda som hade hanterat tunnorna enklare skulle sjunka.

Det finns alltså omständigheter i SGU:s undersökning som synes motbevisa påståendet om läckage av kvicksilverföroreningar. Det saknas därmed underlag som visar att tunnorna bidrar eller har bidragit till en förorening som har medfört skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Det enda som utredningen i målet faktiskt visar är att det 2006 till synes verkade pågå viss rostbildning och söndervittring av betong. Detta kan på sin höjd betecknas som en risk för eventuell framtida förorening. Av etablerad praxis, som också vinner stöd i den rättsliga doktrinen, innebär en risk för föroreningar inte att förutsättningarna för ett ingripande enligt 10 kap miljöbalken är uppfyllda. För att det ska kunna ske krävs att en förorening har konstaterats. En risk för förorening ska istället betraktas som

L

vara fråga om en konstaterad föroreningsskada. Detta är helt och hållet en rättslig bedömning och Bygglim bestrider att länsstyrelsens påstående är förenligt med gällande rätt. Förekomst av tunnor är istället det som typiskt sett karakteriserar ett förvaringsfall.

Sid 29 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

I och med att förekomsten av en konstaterad föroreningsskada utgör en förutsättning för att en enskild ska kunna åläggas ett avhjälpandeansvar enligt 10 kap. 2 § miljöbalken kan prövningen därmed stanna redan här. Bygglims invändning om att situationen bör kvalificeras som ett förvaringsfall illustrerar bara hur tunnorna ska hanteras ur ett miljörättsligt perspektiv. Frågan om det faktiskt föreligger ett förvaringsfall är alltså, på det sättet, av underordnad betydelse.

Länsstyrelsen har invänt att det inte kan vara fråga om ett förvaringsfall enligt 9 kap. 1 § miljöbalken eftersom det saknas fastighetsägare. Bygglim delar inte denna uppfattning. 9 kap. 1 § miljöbalken förutsätter inte för sin tillämpning att användningen av fast egendom grundas på äganderätt, nyttjanderätt eller annan rättstitel. All användning av fast egendom enligt punkterna 1 3, även om den skulle ske utan rättslig grund, är att betrakta som miljöfarlig verksamhet. Den omständigheten att tunnorna finns på allmänt vatten ska alltså inte påverka bedömningen av om tunnorna, utan konstaterat läckage, alltjämt ska hanteras som ett förvaringsfall. Det är snarare en omständighet som kan ha betydelse för frågan om vem som ska betraktas som utövare av verksamheten, dvs. förvaringen.

9 kap. 1 § miljöbalken ska avgöras med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda fallet. Omständigheter som är av betydelse för prövningen är den faktiska kontrollen över den miljöfarliga verksamheten (dvs. förvaringen av avfallet). I och med statens möjlighet att ge rådighetstillstånd för allmänt vatten är det, enligt Bygglims mening, staten som bör betraktas som förvarare i det aktuella fallet.

Vad gäller länsstyrelsens påstående att för det fall domstolen skulle finna att det är fråga om ett förvaringsfall bör det vara verksamhetsutövaren och inte staten som alltjämt är ansvarig för förvaringen verksamhetsutövaren av den miljöfarliga verksamheten (alltså förvaringen) som kan åläggas ett ansvar för de åtgärder som 2 kap. 3 § miljöbalken föreskriver. En verksamhetsutövare vid ett förvaringsfall är inte nödvändigtvis heller densamma som en tidigare verksamhetsutövare enligt 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken.

Sid 30 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Vid ett förvaringsfall är syftet med åtgärderna preventivt och ansvaret kan inte utkrävas med retroaktiv verkan. Detta är en tydlig skillnad i förhållande till åtgärderna vid en konstaterad föroreningsskada, där syftet är reparativt och ansvaret också kan utkrävas retroaktivt. Detta framgår bl.a. av att 2 kap. 8 § miljöbalken bedriver eller har bedrivit en verksamhet medan 2 kap. 3 § miljöbalken bedriver eller avser att bedriva en verksamhet införandelagen, som möjliggör en retroaktiv tillämpning av miljöbalken, endast hänvisar till 2 kap. 8 och 10 kap. 2 miljöbalken och inte till 2 kap. 3 § och 9 kap. 1 § miljöbalken.

Det ska även betonas att vad här anförts inte bara gäller ansvars- utan även adressatfrågan. Vid föroreningsskada kan flera verksamhetsutövare ha bidragit till en och samma skada och därmed hållas solidariskt ansvariga (10 kap. 6 §). Var och en av dem kan vara adressat för ett föreläggande att utreda eller åtgärda skadan. Så är emellertid inte fallet i förvaringsfall. Eftersom förvaring av material som kan skada omgivningen är en pågående verksamhet kan endast den som är verksamhetsutövare vid den tidpunkt då ett krav på skyddsåtgärder ställs vara rätt adressat. Varken solidariskt ansvar eller regressmöjlighet föreligger vid förvaringsfall.

felaktigt eftersom det, som det får förstås, förefaller avse någon av de parter som länsstyrelsen i sin Ansvarsutredning betraktat som verksamhetsutövare enligt 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken. Om länsstyrelsen det nu sagda till trots skulle

för eventuella åtgärder ligger det naturligtvis närmst till hands att ålägga Fortum LK sådant ansvar.

Sammanfattningsvis menar Bygglim att det inte är visat att det föreligger en konstaterad föroreningsskada.

Sid 31 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Påståendet att Bygglim skulle vara den senaste tillståndshavaren synes kopplas till tillstånden KN 76/87 och KN 138/88. Tillstånden i KN 76/87 och KN 138/88 har - - 1988.

Länsstyrelsen har uppenbarligen inte beaktat de civilrättsliga dispositioner som gjordes under 1980-talet mellan bl.a. Fortum LK, Inovyn, Bygglim och KemaNord Plast AB (som alltså fusionerades med Bygglim 2010). Det innebär att länsstyrelsen -

Det rätta förhållandet är att Fortum LK (då KemaNobel AB) med det helägda dotterbolaget Inovyn (då KemaNobel Plast AB) 1983 ingick ett

rörelseöverlåtelseavtal överlät Fortum LK till Inovyn sin verksamhet avseende tillverkning och försäljning av PVC, kloralkali- och härtill relaterade produkter, samt alla därtill gällande tillstånd undantogs från överlåtelsen var vissa anläggningstillgångar och lager av VCM (tillverkad på annan ort), produkter i arbete, PVC och tillsatskemikalier. Fortum LK överlät alltså alla [för PVC-verksamheten] gällande tillstånd till Inovyn. Detta har också förtydligats i punkten 10 i 1983 års rörelseöverlåtelseavtal. Av bilaga 19 Tillstånd för verksamheten vid PVC-fabriken, Stockviksverken Ansökningar som ännu inte resulterat i tillstånd 1983.

Från ett rättsligt perspektiv ska det här framhållas att för olika miljötillstånds rättsverkan är tillståndet med dess villkor i princip knutet till verksamheten och inte till en viss fysisk eller juridisk person (verksamhetsutövare). Om en verksamhet överlåts till eller övertas av en ny verksamhetsutövare medföljer även rättigheter och skyldigheter enligt tillståndet. Den nye verksamhetsutövaren (i detta fall Inovyn) får således rätt att bedriva verksamheten enligt tillståndet, men blir också automatiskt bunden av tillståndet med dess villkor.

Sid 32 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Länsstyrelsen har hänvisat till bl.a. MÖD 2003:127 (Arvamet) och gjort gällande att Bygglim (genom den senare fusionen med KemaNord Plast AB) tagit över tillstånden för PVC-verksamheten. Givet att tillstånden för PVC-verksamheten dessförinnan hade överlåtits från Fortum LK till Inovyn är det alltså ett felaktigt antagande.

Vad gäller driften av PVC-verksamheten efter 1983 är det, som länsstyrelsen konstaterat i det överklagade beslutet, riktigt att Fortum LK fortsatte att tillverka PVC. Tillverkningen skedde då på uppdrag av Inovyn enligt ett l Fortum LK fortsatte därmed att tillverka PVC fram till och med 1985 då legotillverkningsavtalet överläts till KemaNord Plast AB (dvs. det bolag som genom en fusion 2010 kom att ingå som en del av Bygglim). Fortum LK har alltså tillverkat PVC i egen regi från mitten av 1940-talet fram till och med 1983, och därefter under legotillverkningsavtalet för Inovyns räkning fram till 1985 (dvs. under totalt ca 40 år).

1985 ingick Fortum LK och KemaNord Plast AB (dvs. det bolag som fusionerades

I samband med detta överlät Fortum LK till KemaNord Plast AB dess tillgångar (däribland legotillverkningsavtalet) och skulder. Däremot överläts inga tillstånd för PVC-verksamheten. Det är också logiskt i och med att PVC-verksamheten med tillhörande tillstånd redan hade överlåtits till Inovyn 1983 genom 1983 års rörelseöverlåtelseavtal.

Det är således också riktigt, i och för sig, att KemaNord Plast AB (och i förlängningen därmed Bygglim) utfört arbete inom Inovyns PVC-tillverkning från 1985 fram till och med 1988 då PVC-tillverkningen lades ner. Tillverkningen av PVC skedde dock på uppdrag av Inovyn, som alltjämt hade kontroll över PVCtillverkningen, allt i enlighet med legotillverkningsavtalet. Under dessa tre år

Sid 33 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

(1985 1988) tillverkades ingen VCM i Stockvik och den VCM som användes hade i sin tur tillverkats med en metod som inte använde kvicksilver som katalysator.

Till skillnad från Fortum LK tillverkade alltså KemaNord Plast AB (sedermera Bygglim) aldrig PVC i egen regi utan endast för Inovyns räkning. KemaNord Plast AB tillverkade ingen VCM. Under denna tidsperiod innehade KemaNord Plast AB inte heller några tillstånd hänförliga till PVC-verksamheten. Dessa hade som konstaterats överlåtits till Inovyn redan 1983.

Ytterligare ett avtal som förtjänar att nämnas i sammanhanget är ett annat inkråmsöverlåtelseavtal från 1985 som Fortum LK (då KemaNobel AB) ingick med Bygglim (vid avtalstidpunkten den 9 september 1985 med firman Casco AB). Fortum LK

vissa viktiga avtal. Inte heller genom 1985 års inkråmsöverlåtelseavtal mellan Fortum LK och Bygglim överläts emellertid några tillstånd. Även detta är logiskt, och det av samma skäl som ovan PVC-verksamheten med tillhörande tillstånd hade redan överlåtits till Inovyn 1983.

ses som en (integrerad) del av den faktiska driften av PVC-tillverkning. Frågan om VCM- och PVC-tillverkning utgör en och samma verksamhet är således ytterligare en tvistig omständighet i målet, i såväl teknisk som rättslig mening. Länsstyrelsen bär bevisbördan härför. Om länsstyrelsen inte kan styrka sitt påstående att VCMoch PVC-tillverkning utgör en och samma verksamhet kan det inte anses styrkt att det förekommit faktiskt drift i den mening som avses i 8 § införandelagen. Länsstyrelsen har inte gett in något underlag som motsäger det som Bygglim framfört. Det saknas således stöd i utredningen för länsstyrelsens påstående att

Istället finns starkt underlag för motsatsen. Beslutet ska därför upphävas eftersom det saknar stöd i lag att ålägga Bygglim något avhjälpandeansvar enligt 8 § införandelagen.

Sid 34 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Enligt Bygglim ger inte heller det rättsfall som länsstyrelsen hänvisat till (MÖD stöd för att VCM-tillverkningen, utifrån den rättsliga

PVC. Prövningen av om VCM- och PVC-tillverkningen kan anses utgöra en och samma miljöfarliga verksamhet bör istället göras med utgångspunkt i MÖD - - Vid en bedömning av VCM- och PVCtillverkningen utifrån dessa rättsfall följer att de är två olika verksamheter.

Länsstyrelsen har även hänvisat till MÖD 2008:11 och MÖD 2010:11 till stöd för att Fortum LK:s dumpning av tunnorna var ett sätt att göra sig av med avfall från en tillverkningsprocess och därmed får ses som en del i PVC-tillverkningen. Bygglim gör inte gällande att dumpningen av tunnorna ska ses som en fristående och självständig verksamhet.

för påståendet att PVC-tillverkningens faktiska drift har bedrivits efter den 30 juni 1969. Vad MÖD klargjorde i Klosters fabriker var att den verksamhetsutövare som i och för sig bedrivit en verksamhet som gett upphov till miljöfarligt avfall, men som efter 1969 endast förvarat eller deponerat detta avfall, inte kan åläggas ett avhjälpandeansvar enligt 10 kap. miljöbalken. Det krävs att den verksamheten som genererat avfallet också fortsatt efter 1969. Bygglim, och inte heller Fortum LK i rättslig mening, har inte fortsatt driften av den miljöfarliga verksamheten efter den 30 juni 1969. Därutöver bör det noteras att den part som var föremål för föreläggandet i MÖD 2005:30 var den ursprungliga förorenaren, dvs. bolaget som bedrivit miljöfarlig verksamhet på fastigheten under 1910 1974. Även om VCMtillverkningen hade fortsatt bedrivas efter 1969 (vilket den inte gjorde) borde föreläggandet alltså här ha riktats mot den ursprungliga förorenaren, dvs. Fortum LK, och inte mot Bygglim.

Sid 35 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Det bör också framhållas att förutom det faktum att MÖD i Klosters fabriker uttalar

efter domens meddelande 2005 kommit med en rad andra rättsfall som specificerar hur detta begrepp ska tolkas, bl.a. Stora Enso (2009), Forsbacka bruk (2010) Tärnsjö Garveri (2012) och Kubikenborg och Stena (2012). Klosters fabriker ger alltså inte stöd för att faktiska drift av den miljöfarliga verksamheten har bedrivits av Bygglim efter den 30 juni 1969.

Bygglim vidhåller i alla delar de skäl för jämkning som framförts i överklagandet, varför det inte finns anledning att upprepa det som där framgår i sin helhet. Några delar förtjänar dock att kommenteras ytterligare i enlighet med nedan.

Länsstyrelsen gör en hänvisning till MÖD 2022:10 (Skönna mosse) som skäl för att, såsom det får förstås, Bygglims ansvar inte ska jämkas och för att den etablerade principen om 0/50/100 ska frångås.

Vad gäller de rent jämkningsrelaterade aspekterna finns det stora skillnader. Fallet Skönna mosse gällde inte undersökningar, utan faktiska saneringsåtgärder. Det var därmed redan klarlagt att och i vilken utsträckning tunnorna som grävts ner i mossen hade läckt. I det nu aktuella fallet är det fråga om undersökningar av ett område där det inte ens kunnat visas att området faktiskt är förorenat. Det förefaller därför märkligt att tillämpa ett resonemang om att förorening skett över tid som en försvårande omständighet, när den potentiella föroreningen i sig inte ens är konstaterad. Det finns i detta fall därmed inte några skäl att frångå principen om 0/50/100 i försvårande riktning, utan tvärtom, finns det såsom Bygglim förklarat all anledning att ett ansvar (om ett sådant fastställs, vilket Bygglim bestrider) istället ska jämkas till noll.

Länsstyrelsen har, utan att beakta att inget läckage visats, argumenterat utifrån att tunnorna som sådana utgör en förorening. Med denna utgångspunkt borde det också vara den tidsperiod då tunnorna dumpats som borde vara intressant utifrån ett jämkningsperspektiv. Bygglim har som visats inte dumpat några tunnor och

Sid 36 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

bidraget till föroreningen är då så litet att det inte i sig motiverar avhjälpandeåtgärder och kan inte knytas till någon del av den tidsperiod då förorening skett.

Skönna mosse-fallet kan således istället ses som uttryck för att den praxis som avser jämkning inte är så huggen i sten som länsstyrelsen uppfattar, då fallet visar att det då det är motiverat - kan ske avsteg från hittillsvarande praxis. Det är ytterligare ett skäl till varför de särskilda omständigheterna i det här fallet bör motivera jämkning även i undersökningsstadiet.

5 LÄNSSTYRELSENS BEMÖTANDE Länsstyrelsen vill inledningsvis kommentera några av de sakomständigheter som Bygglim anfört i sitt överklagande.

För det första är det inte korrekt att Bygglim inte har någon koppling till tillverkningen av VCM eller dumpningen av tunnor. Av länsstyrelsens inlaga följer tydligt att länsstyrelsen anser att en sådan koppling finns.

För det andra invänder länsstyrelsen mot beskrivningen att tillverkningen av VCM och PVC skulle vara skilda processer. Länsstyrelsen anser att tillverkningen av VCM är en integrerad del av PVC-tillverkningen.

För det tredje håller inte länsstyrelsen med om de slutsatser som dras angående att Bygglim inte har kunnat utöva någon kontroll över PVC-tillverkningen i det fallet att Inovyn sedan 1983 varit den part som kontrollerat tillverkningen av PVC i Stockvik. Att en part utövat kontroll över tillverkningen av VCM utesluter inte att även en annan part också utövat kontroll. Snarare är det inte ovanligt att flera verksamhetsutövare kan vara gemensamt ansvariga för en och samma process.

Slutligen är det förvisso korrekt att undersökningsplanen fokuserar på det s.k. dumpningsområdet. Dock är det ostridigt att tunnor av samma slag och ursprung dumpats även på andra platser. Dessa utgör del av en och samma

Sid 37 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

föroreningssituation med en och samma ansvarsbild och som behöver utvärderas i sin helhet. Även om undersökningarna är fokuserade till dumpningsområdet är det uppenbara syftet med dem att göra en riskbedömning även avseende tunnor som finns utanför sagda område. Endast så kan det totala åtgärdsbehovet för hela föroreningssituationen klargöras.

Bygglim skriver i sitt yttrande att bevisbördan i huvudsak ligger på det allmänna i detta mål och hänvisar till 23 § ärendelagen. I detta sammanhang vill länsstyrelsen erinra om 2 § ärendelagen som anger att lagen är subsidiär till bl.a. miljöbalken. Det innebär att det är den bevisregel som uttrycks i 2 kap 1 § miljöbalken som i första hand gäller före vad som föreskrivs i ärendelagen och rättegångsbalken.

Enligt 2 kap 1 § miljöbalken är det varje verksamhetsutövares skyldighet att visa att de förpliktelser som följer av balkens hänsynsregler iakttas. Av paragrafens andra mening följer att detta gäller även den som har bedrivit verksamhet som kan antas ha orsakat skada eller olägenhet för miljön. Paragrafen anger att bevisbördan gäller de allmänna hänsynsreglerna i kap 2. En av dessa hänsynsregler är 2 kap 8 § som är grunden till verksamhetsutövares ansvar för föroreningsskador. Eftersom hänsynsreglerna genomsyrar hela miljörätten kan regeln betraktas som en bevisbörderegel för hela miljöbalkens område.

Länsstyrelsen medger att Bygglims redogörelse för tillståndshistoriken i allt väsentligt är korrekt.

Oavsett vem av parterna som innehade tillstånd anser dock länsstyrelsen alltjämt att Bygglim varit delaktig i att bedriva PVC-tillverkningen i Stockvik. Det framgår bl.a. av legotillverkningsavtalet samt 1985 års inkråmsöverlåtelseavtal mellan Fortum LK och KemaNord och som bl.a. innefattade överlåtelse av legotillverkningsavtalet.

I detta avseende står länsstyrelsen fast vid vad som anförts i det tidigare yttrandet.

Sid 38 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Länsstyrelsen anser att det rör sig om ett bekräftat föroreningsfall. Det är styrkt att tunnorna börjat sönderfalla och att det därmed finns en risk för människors hälsa och miljö. Att en faktisk miljöpåverkan inte är styrkt är inte detsamma som att säga att det inte finns någon risk. Det går inte heller att avfärda risken bara på grund av att det ännu saknas data för att fastställa hur stora riskerna är. Det är den frågan som dessa undersökningar syftar till att klargöra.

I alla situationer anser länsstyrelsen att tunnorna i sig själva är att betrakta såsom en förorening. Länsstyrelsen har svårt att se att det kan betraktas som en förvaring att dumpa stora mängder farligt avfall på havets botten, även om det är i form av tunnor.

6 BYGGLIMS YTTERLIGARE BEMÖTANDE Det är en allmän förvaltningsrättslig princip att bevisbördan ligger på det allmänna när det allmänna står mot en enskild och frågan rör något betungande för den enskilde (till skillnad från ärenden som rör positiva beslut eller förmåner av olika slag). Som länsstyrelsen får förstås görs det gällande att bestämmelsen i 2 kap. 1 § miljöbalken innebär att denna grundläggande princip inte är tillämplig i något fall som rör tolkning och tillämpning av miljöbalken, och att länsstyrelsen därmed är befriad från att styrka de ansvarspåståenden som görs gällande i målet, såsom t.ex. frågan om det föreligger en konstaterad förorening eller inte. Detta påstående är inte korrekt.

Bygglim vidhåller därutöver att det inte framgår av utredningen att det är fråga om en konstaterad föroreningsskada, utan endast en befarad föroreningsskada. Därmed kan länsstyrelsen inte grunda sitt beslut och föreläggande på 10 kap. miljöbalken utan föreläggandet kan enbart grundas på 26 kap. 22 § miljöbalken. Beslutet är därutöver adresserat till fel part.

Bygglim bestrider, såsom länsstyrelsen framfört, att det rör sig om samma föroreningssituation. Tunnor har enligt uppgift dumpats på olika platser från Stockvik ner till Gotland och det geografiska samband som kan krävas för att kalla

Sid 39 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

det samma förorening saknas. Att det rör sig om samma ansvarsbild, dvs. att även dessa tunnor dumpats av Fortum LK är dock korrekt. Detta innebär däremot inte att Bygglim kan föreläggas att vidta den riskbedömning som anges under punkten 3 i det överklagade beslutet.

Några av MÖD:s slutsatser i M 8740-20 och dess betydelse för det avhjälpandeansvar länsstyrelsen vill ålägga Bygglim genom det överklagade redovisas nedan.

I övrigt konstaterar Bygglim att länsstyrelsen inte heller i sitt senaste yttrande i högre grad än tidigare bemött Bygglims bestridandegrunder eller gett in utredning som vederlägger de sakomständigheter och den bevisning som Bygglim lagt till grund för sitt överklagande.

Länsstyrelsen har gjort gällande att 2 kap. 1 § miljöbalken utgör en bevisbörderegel för hela miljöbalkens område. Detta är en alldeles för långtgående och felaktig tolkning av bestämmelsens tillämpningsområde och syfte. Utgångspunkten för all förvaltningsprocessrätt, inklusive miljörätten, är att i fall som avser någonting betungande för den enskilde så ligger bevisbördan i allmänhet på det allmänna.

Bestämmelsen i miljöbalken, 2 kap. 1 §, ska inte förstås som ett undantag från denna grundläggande princip. Vad bestämmelsen istället ger uttryck för är att den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet, vid prövning eller tillsyn av t.ex. tillåtlighets- eller tillståndsfrågor, ska visa att de förpliktelser som följer av hänsynsreglerna i 2 kap. 2 6 §§ miljöbalken iakttas eller har iakttagits.

Bestämmelsen i 8 §, som länsstyrelsen hänvisat till, utgör en ansvarsfördelande regel för att möjliggöra utkrävande av ett avhjälpandeansvar även för avslutade verksamheter, vars primära syfte är att se till att principen att förorenaren ska betala får fullt genomslag (dvs. betungande beslut för den enskilde). Hänvisningen i 2 kap. 1 § första stycket sista mening utgör inte en utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde till att avse hela miljöbalkens område. Den

Sid 40 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

innebär endast att även för en avslutad verksamhet åligger det den tidigare verksamhetsutövaren att visa att hänsynsreglerna i 2 kap. 2-6 §§ iakttas eller har iakttagits, i det fall detta är en tvistig fråga. Det innebär dock inte, som länsstyrelsen påstår, att det åligger den förelagda parten i ett tillsynsärende att visa att det inte föreligger en föroreningsskada som utövaren har en skyldighet att avhjälpa enligt 10 kap. miljöbalken. En sådan bevisrättslig princip vore främmande i svensk rätt.

Bestämmelsen i 2 kap. 1 § miljöbalken ska alltså inte tolkas på så sätt att länsstyrelsen skulle vara befriad från att styrka de ansvarspåståenden som nu görs gällande i målet (jfr. t.ex. RÅ 1998 ref. 26 och MÖD M 6891-20). Det åligger således länsstyrelsen att förebringa tillräcklig utredning som visar att det föreligger en sådan faktisk föroreningsskada som Bygglim (enligt länsstyrelsen) har en skyldighet att avhjälpa enligt 10 kap. 2 § miljöbalken (se t.ex. MÖD M 9302-18, där frågan om bevisbördans placering för om det förelåg en förorening som utgjorde en risk för människors hälsa eller miljö ålades länsstyrelsen). Däremot är det riktigt, i och för sig, att i det fall en föroreningsskada kan befaras så kan det likväl leda till föreläggande från tillsynsmyndigheten om upplysningar och undersökningar enligt 26 kap. 21 och 22 §§ miljöbalken.

För att det ska vara fråga om en föroreningsskada förutsätts att det både är visat att ett ämne som härrör från mänsklig aktivitet förekommer i t.ex. sediment och vatten i en halt som överskrider bakgrundshalten och att detta ämne medför en skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön (se kommentar till 10 kap. 1 § miljöbalken, med hänvisning till Naturvårdsverkets rapport nr 5978, Att välja efterbehandlingsåtgärd, s. 109 och 111). Det framgår inte av utredningen att kvicksilverföroreningar faktiskt läcker eller har läckt ut i havet och i bottensedimenten. Tvärtom har provtagningar utförda av SGU i nära anslutning till tunnorna visat att kvicksilverhalterna är låga. Den avvikelse som finns i bottensedimentet i dumpningsområdet från Naturvårdsverkets jämförvärde beträffande bl.a. kvicksilver saknar relevans då det är omvittnat att bottensedimenten förorenats av annan landbaserad industri. Att samma förhöjning förekommer beträffande parametrar som inte kan kopplas till tunnorna ger också

Sid 41 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

stöd för detta. I avsaknad av värden från representativa referensytor som kan visa en avvikelse går det alltså inte att dra slutsatsen att det sker läckage från tunnorna. Det är därmed inte fråga om en konstaterad förorening, utan tunnorna bör snarare hanteras som ett Beslutet ska därför upphävas.

Av det överklagade beslutet framgår att länsstyrelsen utöver 10 kap. miljöbalken grundat sitt föreläggande på bl.a. 26 kap. 9 § och 22 §§ miljöbalken.

Vid en tillämpning av 26 kap. 22 § miljöbalken är det tillräckligt att en miljöskada kan befaras. Bestämmelsen anger också uttryckligen att ett föreläggande att utföra sådana undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för annars är skyldig att avhjälpa en olägenhet .

Ett föreläggande om att utföra undersökningar enligt 26 kap. 22 § miljöbalken har dock inte samma syfte som ett föreläggande om avhjälpandeåtgärder med stöd av 10 kap. 2 § miljöbalken (med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken). Den förra ger länsstyrelsen verktyg för att samla in information för sin tillsynsverksamhet. Den senare däremot ger uttryck för den grundläggande principen om att det miljörättsliga ansvaret för konstaterade skador och olägenheter ska bäras av förorenaren, vilket också kan inbegripa krav på efterbehandlingsåtgärder.

Därutöver finns ytterligare en central skillnad mellan bestämmelserna, som länsstyrelsen tycks ha förbisett i ärendet. Tillsynsmyndighetens möjlighet att av förenklingsskäl, i vissa fall, avgöra mot vem eller vilka som ett krav på avhjälpandeåtgärder enligt 10 kap. miljöbalken ska riktas mot gäller inte på motsvarande sätt för ett föreläggande om att vidta undersökningsåtgärder enligt 26 kap. 22 § miljöbalken (se MÖD 2020:38). Att under sådana omständigheter förelägga Bygglim att i preventivt syfte utföra de undersökningar och riskbedömningar som följer av det överklagade beslutet är inte förenligt med principen att förorenaren ska betala, eller den tolkning av 26 kap. 22 § miljöbalken som MÖD gett uttryck för. Dessutom skulle det stå i strid med den allmänna

Sid 42 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

förvaltningsrättsliga proportionalitetsprincipen, som även kommer till uttryck i 26 kap. 9 § andra stycket miljöbalken. Det saknas därför grund för länsstyrelsen att med stöd av 26 kap. 9 och 22 § första stycket andra ledet miljöbalken förelägga Bygglim att utföra de undersökningar och riskbedömningar som anges i det överklagade beslutet. Beslutet ska därför upphävas.

Ett föreläggande som innebär ett ingripande mot enskilda genom betungande beslut kräver ur rättssäkerhetssynpunkt höga eller mycket höga krav på att de formella förutsättningarna är uppfyllda (jfr HFD 2017 ref. 21).

Därutöver ska det vara faktiskt och rättsligt möjligt för adressaten att följa föreläggandet. Den tidsfrist som föreskrivs ska också vara rimlig med hänsyn till vilka åtgärder som behövs i det enskilda fallet och till riskerna för miljö eller hälsa. För att ett beslut ska kunna riktas mot den som inte längre driver verksamheten krävs vidare att denne bedrev verksamheten då olägenheten uppkom.

I detta fall kan det bl.a. konstateras att länsstyrelsen i såväl ansvarsutredningen från 2016 som Ansvarsutredningen hänfört sig till det som benämns s fram av länsstyrelsen, inklusive undersökningsplanen som Bygglim efter överenskommelse med länsstyrelsen tagit fram, är alltså med all tydlighet begränsad till ett visst geografiskt område. Det anvisade området som varit föremål för undersökningsplanen omfattar ett av fyra delområden som identifierats i samband med SGU:s kartläggning 2006 och omfattar ett område om ca 3 x 4 km², beläget runt 8 km sydost Åstholmsudde

Undersökningsplanen omfattar alltså endast undersökningsåtgärder inom dumpningsområdet. Undersökningsplanen inkluderar däremot inte några undersökningar som syftar till att lokalisera och karakterisera eventuella tunnor utanför dumpningsområdet.

Sid 43 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Hur det utifrån dessa förutsättningar och i avsaknad av nödvändig information kring de tunnor som befinner sig utanför dumpningsområdet (som inte heller avses tas fram enligt undersökningsplanen) skulle kunna vara möjligt för Bygglim att upprätta riskbedömning är oklart. Det saknas t.ex. kunskap om var tunnorna förekommer, uppgifter om bottenförhållandena, strömmar, vattendjup, förekomst av eventuella skyddsobjekt och övriga för riskbedömningen nödvändiga uppgifter. Den del av det överklagade beslutet som avses i punkten 3 saknar alltså helt stöd i bedömningsunderlaget. Utifrån de generella krav som ställs för ett betungande beslut krävs det mycket mer långtgående utredningar innan en riskbedömning av resterande tunnor, utanför dumpningsområdet, låter sig göras. Rimligtvis bör det åtminstone krävas att tunnorna först identifierats, att det aktuella området blivit föremål för en undersökningsplan och att en initial undersökning av tunnorna genomförts. Utan sådant underlag kan en riskbedömning överhuvudtaget inte ske.

Det är med andra ord inte möjligt för Bygglim att göra en riskbedömning av de ej lokaliserade tunnorna. I vart fall inte med den grad av detaljrikedom, säkerhet och precision som kan tas till intäkt för fortsatta åtgärder (vilket får antas vara det resultat länsstyrelsen vill åstadkomma med en sådan riskbedömning).

Punkten 3 i det överklagade beslutet brister såldes i den grad av precision som ställs på ett betungande beslut. Det är t.ex. oklart om länsstyrelsen enbart begär en översiktlig och generell riskbedömning eller en djuplodad och välgrundad bedömning baserad på beprövad vetenskap och säkerställda resultat utifrån vidare undersökningar av tunnorna, botten- och strömningsförhållanden och andra för bedömningen nödvändiga omständigheter. Beslutet under punkten 3 är således inte tillräckligt preciserat.

Dessutom bör det uppmärksammas att i det fall kravet under punkten 3 ska förstås som något annat än en översiktlig och generell riskbedömning innefattar detta ett krav på vidare undersökningssåtgärder, dvs. i praktiken ett föreläggande om ytterligare undersökningsåtgärder i en mycket omfattande skala. Det är inte möjligt, eller rimligt, att kräva att Bygglim genomför dessa åtgärder inom den föreskrivna

Sid 44 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

fristen om 18 månader. De uppskattade kostnaderna om totalt 36 78 miljoner kronor omfattar inte undersökningar för att lokalisera och karakterisera eventuella tunnor utanför dumpningsområdet. De åtgärder som länsstyrelsen förelagt Bygglim att utföra i punkten 3 i det överklagade beslutet ingår således inte i kostnadsuppskattningen. Kostnaderna för att genomföra åtgärderna enligt punkten 3 är i sin tur mycket svåra att uppskatta men förväntas vara mycket höga, vilket bl.a. beror på det stora område där tunnor potentiellt kan ha dumpats på vägen mellan Stockvik och Gotland.

Föreläggandet är dessutom adresserat till fel part. Som Bygglim angett ovan kan ett beslut riktas mot den som inte längre driver verksamheten endast om adressaten bedrev verksamheten då olägenheten uppkom. Den verksamhetsutövare som ensamt kan hållas ansvarig för detta är Fortum LK. Även i detta fall bör alltså beslutet istället riktas mot den verksamhetsutövare som varit delaktig i den aktiva verksamhet som gett upphov till den befarade föroreningsskadan, dvs. Fortum LK. Beslutet under punkten 3 ska därför upphävas.

Vad som står helt klart genom MÖD-domen är att Bygglim inte bidragit till den befarade föroreningen i någon del. MÖD:s slutsats i frågan om vilket subjekt som är den verksamhetsutövare som gett upphov till den kvicksilverhaltiga katalysatormassan och som vidtagit alla aktiva åtgärder som gett upphov till den befarade föroreningen står alltså klart; Fortum LK är ensamt ansvarig i denna del. Det är därtill också en ostridig uppgift i såväl detta mål som regressmålet att Fortum LK (med tidigare firma Stockholms Superfosfats Fabriks AB) alltjämt existerar som rättssubjekt. Det är vidare klarlagt att Bygglim inte till någon del har bidragit till den befarade föroreningsskada som det här målet handlar om, varken genom att producera den typ av produkter som gett upphov till kvicksilverhaltig katalysatormassa, eller genom att dumpa några tunnor med sådant avfall i havet utanför Sundsvall.

Oavsett om Högsta domstolen (HD) beslutar att meddela prövningstillstånd eller inte i mål nr M 4858-23 måste dessa slutsatser beaktas i den prövning domstolen nu

Sid 45 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

har att göra i frågan om vilken adressat länsstyrelsen rätteligen bör rikta sitt föreläggande mot.

I denna del bör följande noteras. I det sannolika fallet att HD inte meddelar prövningstillstånd är det slutligt avgjort att Bygglim har möjlighet att regressvis kräva Fortum LK på ersättning för de kostnader som de aktuella undersökningsåtgärderna och riskbedömningen medför. Detta innebär emellertid inte att det i den prövning mark- och miljödomstolen nu har att göra saknas skäl att jämka Bygglims ansvar för undersökningsåtgärderna i enlighet med Bygglims i andra hand framställda yrkande. Även om kraven inte anses prekluderade föreligger det i ett sådant fall fortfarande ett flertal osäkerheter för Bygglim som kan påverka möjligheterna att till syvende och sist få betalt från Fortum LK.

Om mark- och miljödomstolen trots Bygglims invändningar skulle finna att det föreligger en föroreningsskada och att Bygglim i egenskap av senare verksamhetsutövare skulle kunna hållas ansvarig för denna med stöd av 10 kap. miljöbalken kan Bygglim likväl inte betraktas som rätt adressat för föreläggandet.

Det står genom MÖD-domen klart att Fortum LK är det rättssubjekt som ska betraktas som den ursprungliga förorenaren och därmed också ska ansvara för avhjälpandekostnaderna i dess helhet. Som Bygglim framfört ovan måste detta beaktas av domstolen vid prövningen av om Bygglim är den part mot vilken föreläggandet om undersökningsåtgärder och riskbedömningar avseende tunnorna rätteligen ska göras.

Länsstyrelsen verkar vara av uppfattningen att bestämmelsen i 10 kap. 6 § miljöbalken ska tillämpas utan någon hänsyn till omständigheter i det enskilda fallet. Detta är inte korrekt. Att länsstyrelsen av förenklingsskäl getts en möjlighet att i viss mån välja mot vilken eller vilka verksamhetsutövare den vill adressera sitt eller sina förelägganden till innebär inte att länsstyrelsen i alla lägen ska, eller för den delen kan, rikta ett föreläggande mot vilken utövare den vill (i likhet med vad som gäller för ett föreläggande med stöd av 26 kap. 22 § miljöbalken). En sådan

Sid 46 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

tolkning är inte förenlig med den ursprungliga tanken bakom avhjälpandeansvaret i 10 kap. miljöbalken, principen att förorenaren betalar eller fördelningen av det solidariska ansvaret i 10 kap. 6 § miljöbalken.

När miljöbalken trädde i kraft 1999 fanns det inledningsvis en oklarhet kring hur adressatsfrågan skulle hanteras. Vad som däremot klart framgår är att det fanns och alltjämt finns en samstämmighet inom den miljörättsliga expertisen i att det subjekt som är ansvarigt eller som är huvudsakligen ansvarigt för en föroreningsskada är den som i första hand ska sökas i tillsynsskedet. Modellen ska således inte tillämpas så att den kan leda till ett felaktigt resultat. Att myndigheten som övergripande regel vänder sig mot den som stått för huvuddelen av föroreningarna är den ursprungliga tanken för regeln om det solidariska ansvaret. Det är även denna tillämpning som bäst överensstämmer med principen att förorenaren betalar.

Den tillämpning som skett i detta ärende har dock rent faktiskt inneburit att tillsynsmyndigheten medvetet vänt sig mot ett subjekt som de facto inte har bidragit till den befarade föroreningen (Bygglim) trots att det subjekt som har förorenat alltjämt går att söka (Fortum LK).

I detta fall är det inte oklart vilket rättssubjekt som är ansvarigt för avhjälpandet enligt 10 kap. miljöbalken. Det föreligger inte heller några oklarheter kring uppdelningen av ansvaret mellan de subjekt som kan betraktas som verksamhetsutövare i 10 kap. miljöbalkens mening. Såväl mark- och miljödomstolen som MÖD har konstaterat att Fortum LK är det subjekt som varit verksamhetsutövare under hela den period som den kvicksilverhaltiga katalysatormassan uppkom i tillverkningsprocessen. Fortum LK är likaså den verksamhetsutövare som vidtagit alla aktiva åtgärder som gett upphov till den befarade föroreningen, inklusive dumpningen av tunnorna.

Det bör också noteras att det inte heller var oklart vilken verksamhetsutövare som var den ursprungliga förorenaren vid tidpunkten för beslutet, när länsstyrelsen

Sid 47 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

förelade Bygglim att utföra undersökningsåtgärder och riskbedömningar (se härvid mark- och miljödomstolens dom i mål nr M 2927-17).

Det ska också tilläggas att även om Fortum LK vid tidpunkten för det överklagade beslutet var försatt i likvidation innebar detta inte något hinder för länsstyrelsen att adressera sitt föreläggande mot Fortum LK. Också länsstyrelsen har funnit att den omständigheten att Fortum LK trätt i likvidation inte hindrade länsstyrelsen från att rikta krav mot bolaget såsom verksamhetsutövare (se utkast till ansvarsutredning från 2013 s. 12, ansvarsutredning från 2016 s. 19, jfr även Ansvarsutredningen s. 25).

Trots detta valde länsstyrelsen att genom det överklagade beslutet förelägga Bygglim, och inte Fortum LK, att utföra de nu aktuella undersökningsåtgärderna och riskbedömningarna. Av vilka skäl länsstyrelsen anser att Bygglim är rätt adressat, trots att länsstyrelsen inte ansåg sig förhindrad att rikta anspråket mot Fortum LK, har länsstyrelsen dock inte specificerat. I vart fall inte mer än att det råder ett solidariskt ansvar och länsstyrelsen anser sig fri att rikta sitt föreläggande till vilken som helst av dessa verksamhetsutövare

I enlighet med vad som angetts ovan har det emellertid aldrig varit lagstiftarens avsikt att länsstyrelsen ska tillerkännas en oinskränkt rätt att vända sig mot ett subjekt som inte har bidragit till den befarade föroreningen trots att det subjekt som har förorenat utan svårigheter alltjämt går att söka. Det kan med fog påstås att rätten

kan inte i något avseende utgöra grund för att vända sig mot Bygglim i detta fall. I det ärendet var nämligen själva syftet just att låta principen att förorenaren ska betala få genomslag.

Sammanfattningsvis kan det inte vara förenligt med syftet bakom 10 kap. miljöbalken att länsstyrelsen, utan att det föreligger svårigheter att bedöma vilken av parterna som orsakat den befarade föroreningen (Fortum LK), tillerkänns en rätt

Sid 48 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

att ålägga en utpekad verksamhetsutövare (Bygglim) skyldighet att genomföra omfattande och kostsamma avhjälpandeåtgärder. Detta gäller särskilt när det är klarlagt att Bygglim inte bär något ansvar för den eventuella föroreningen och att Bygglim i ett senare led inte bara har en möjlighet, utan också en rätt, att få samtliga av de kostnader som dessa åtgärder medför ersatta av den ansvariga förorenaren. Ett sådant förfarande föranleder enbart onödiga och kostsamma regressprocesser. En sådan ordning är inte förenlig med intresset att uppnå ett tydligt och effektivt system för avhjälpande utan riskerar tvärtom att principen att förorenaren ska betala sätts ur spel och/eller begränsas.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande den 23 november 2022 hänvisat till MÖD 2014:2 ) som grund för att länsstyrelsen har en rätt att vända sig till vem som helst av de solidariskt ansvariga verksamhetsutövarna. Länsstyrelsen har i samma yttrande (s. 4) och med hänvisning till samma avgörande även påstått att det saknas skäl att jämka Bygglims ansvar. Länsstyrelsens tolkning av detta avgörande är emellertid felaktig. Det är inte korrekt att det aldrig är motiverat att jämka ansvaret enligt 10 kap. miljöbalken för annat än efterbehandlingsåtgärder (dvs. under undersökningsskedet). Falkvarv är ett tydligt exempel på detta där domstolen

form av miljötekniska sedimentundersökningar och analyser.

Som MÖD uttalade i Falkvarv har tillsynsmyndighetens rätt att förelägga en verksamhetsutövare med stöd av 10 kap. 6 § miljöbalken också ett tydligt (och uttryckligt) samband med 10 kap. 4 §. I avgörandet uttalade MÖD bl.a. följande (våra kursiveringar):

Sid 49 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Bygglims faktiska bidrag till den befarade föroreningsskadan (till skillnad från Falkvarv AB:s bidrag i MÖD 2014:2) har inte bara varit obetydligt, utan till och med obefintligt. Bygglim har följaktligen ett begränsat ansvar för den (befarade) föroreningsskadan på det sätt som föreskrivs i 10 kap. 4 § andra stycket miljöbalken.

I enlighet med vad MÖD uttalade i Falkvarv innebär detta därmed att det saknas rättsligt stöd för länsstyrelsen att enligt 10 kap. 6 § miljöbalken hålla Bygglim ansvarigt för några avhjälpandeåtgärder avseende förekomsten av kvicksilver i Sundsvallsbukten. Det saknas således grund för länsstyrelsen att med stöd av 10 kap. miljöbalken förelägga Bygglim att utföra de undersökningar som anges i det överklagade beslutet. Det föreligger därför också av dessa skäl ett sådant hinder som medför att domstolen i enlighet med Bygglims förstahandsyrkande ska upphäva beslutet.

Av de skäl som anförts ovan, och som även vinner stöd av MÖD:s uttalanden i Falkvarv, finns det i vart fall anledning att jämka Bygglims ansvar för den delen av föreläggandet som avser åtgärder relaterade till förekomsten av kvicksilver (dvs. samtliga punkter i föreläggandet). Detta gäller även om åtgärderna endast avser undersökningar och riskbedömningar och inte efterbehandlingsåtgärder. Därmed ska domstolen under alla omständigheter jämka Bygglims ansvar till noll i enlighet med Bygglims i andra hand framställda yrkande.

Sid 50 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

I det fall domstolen skulle finna att det föreligger en föroreningsskada och att Bygglim i egenskap av senare verksamhetsutövare för tillverkning av PVC kan hållas ansvarig med stöd av 10 kap. miljöbalken, trots Bygglims invändningar, uppstår frågan om Bygglims ansvar ska jämkas av andra skäl. Bygglims invändningar kvarstår alltjämt.

Därutöver får Bygglim framföra följande vad gäller Bygglims begränsade regressmöjligheter gentemot Fortum LK. Trots MÖD M 8740-20 utgör Bygglims eventuellt begränsade regressmöjligheter gentemot Fortum LK fortfarande skäl för jämkning av Bygglims ansvar. Bygglims begränsade faktiska möjligheter att med stöd av 10 kap. 6 § miljöbalken regressvis kräva Fortum LK, den ursprungliga förorenaren, på ersättning utgör en sådan övrig omständighet enligt 10 kap. 4 § miljöbalken, som ska påverka omfattningen av Bygglims ansvar.

För det fall Fortum LK återigen vägrar att betala för kostnader som det överklagade beslutet och föreläggandet om ytterligare undersökningar och riskbedömningar medför kommer det krävas att Bygglim återigen initierar en civilrättslig process med stöd av 10 kap. 6 § miljöbalken.

I denna del är det av betydelse att Fortum LK mindre än ett år efter det att länsstyrelsen kallat Fortum LK till strategigruppsmöte med anledning av tunnorna beslutade att Fortum LK skulle träda i likvidation. I det fall Bygglim begär betalning av Fortum LK i enlighet med domen (om den vinner laga kraft) finns en inte obetydlig risk att likvidatorn ansöker om att försätta bolaget i konkurs. Alla fysiska tillgångar i Fortum LK har avyttrats under likvidationen. Fortum LK redovisar för närvarande inte några tillgångar av värde i sina räkenskaper. Risken att Fortum LK för närvarande och framgent saknar möjlighet att betala innebär således för Bygglims del att en slutlig bekräftelse på att Bygglims krav mot Fortum LK inte blivit prekluderade saknar praktisk betydelse.

Sid 51 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Av dessa skäl vidhåller Bygglim således att Bygglims ansvar alltjämt ska jämkas enligt 10 kap. 4 § andra stycket miljöbalken. Detta eftersom Bygglims möjligheter att genom regress kräva ersättning från den verklige förorenaren, Fortum LK,

7 LÄNSSTYRELSENS YTTERLIGARE BEMÖTANDE Länsstyrelsen vill först och främst vidhålla sin inställning att tunnorna med kvicksilverhaltigt avfall är en förorening och inte en förvaring. I MÖD M 8740-20 kom domstolen fram till att tunnorna är att betrakta som en föroreningsskada enligt 10 kap. miljöbalken. Länsstyrelsen konstaterar att denna fråga redan torde vara avgjord och att det finns en konstaterad föroreningsskada.

Länsstyrelsen håller delvis med Bygglim om att den initiala bevisbördan ligger på tillsynsmyndigheten. I 2 kap. 1 § miljöbalken finns dock en bevisbörderegel som kompletterar denna princip. Så snart tillsynsmyndigheten lyckats visa att det finns en föroreningsskada ligger det på Bygglim i egenskap av verksamhetsutövare att visa att de förpliktelser som detta medför iakttas. I det innefattar att visa att erforderliga undersökningar och åtgärder vidtagits. Alternativt att visa att risken är så pass liten att inga ytterligare undersökningar eller åtgärder är nödvändiga. Eftersom det står klart att det finns en föroreningsskada i miljöbalkens mening anser sig länsstyrelsen ha uppfyllt sin del av bevisbördan. Det är enligt länsstyrelsens mening verksamhetsutövaren som ska visa att tillräckliga åtgärder vidtagits eller att tunnorna inte utgör någon risk för miljö eller människors hälsa.

Även i denna fråga har länsstyrelsens uppfattning vunnit stöd i och med MÖD M 8740-20. Domstolen konstaterade att förfarandet att göra sig av med avfallet genom att dumpa det till havs får anses vara en del av den PVC-tillverkning som pågått efter den 30 juni 1969.

Länsstyrelsen vill klargöra att även om undersökningsplanen är begränsad till dumpningsområdet är inte länsstyrelsens ansvarsutredning det. Det är samma

Sid 52 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

ansvarsbild som gäller för samtliga av de ca 23 000 tunnor som dumpats i Sundsvallsbukten.

Länsstyrelsen vill också klargöra att punkten 3 i föreläggandet inte avser en sådan riskbedömning som beskrivs i Naturvårdsverkets rapport 5977, Riskbedömning av förorenade områden. Punkten 3 avser endast att det behöver göras en bedömning av riskerna med ej lokaliserade tunnor och behovet av att hitta dessa.

Beroende på vad utredningen visar kommer det eventuellt att vara nödvändigt att lokalisera fler tunnor. Det är inte rimligt att länsstyrelsen tar beslut om att förelägga ansvarigt bolag att lokalisera de ej återfunna ca 19 400 tunnorna utan att först förvissa sig om det finns ett behov av att hitta dem. Det enda underlag som finns att tillgå för att kunna göra en sådan bedömning är kommande resultat från undersökningsplanens steg 1 och de historiska uppgifter som finns att tillgå kring var tunnor kan ha dumpats. Det mest rimliga är därför att använda de underlag som finns för att göra en bedömning om fler tunnor behöver hittas eller specifika områden undersökas.

Om denna bedömning inte görs i samband med utredningen kommer länsstyrelsen att behöva göra den bedömningen utifrån en egen tolkning av utredningsresultaten.

Att den konsult som utför undersökningarna också gör denna bedömning eller åtminstone bidrar med en analys till stöd för en sådan bedömning borde både vara kostnadseffektivt och gynna bedömningens kvalitet.

8 DOMSKÄL Mark- och miljödomstolen har den 7-8 maj 2024, på yrkande av Bygglim, hållit sammanträde. Vid sammanträdet har vittnesförhör hållits med vid Geosyntec Consultants och vid Kemakta.

Sid 53 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Tillämpliga bestämmelser Mark- och miljödomstolen tillämpar 10 kap. miljöbalken i dess lydelse före den 1 augusti 2007 om inte annat anges.

Mark- och miljödomstolens bedömning Förvaring eller avfall? Mark- och miljödomstolen konstaterar att tunnorna innehåller material som verksamhetsutövaren önskat göra sig av med och att det spritts i havet på ett sådant sätt att verksamhetsutövaren efter spridningen helt saknat kontroll och rådighet över tunnorna. Det är alltså inte fråga om förvaring utan om avfallshantering.

Föreligger en föroreningsskada? Av länsstyrelsens föreläggande framgår att det är baserat på 10 kap. miljöbalken enligt den lydelse som gällde före den 1 augusti 2007. För att 10 kap. miljöbalken, såväl i dess lydelse före som efter 2007, ska vara tillämpligt krävs att mark- eller vattenområdet är förorenat. Bevisbördan för detta och att föroreningen dessutom utgör en risk för människors hälsa eller miljön ligger på den myndighet som vill stödja sig på bestämmelsen, i detta fall länsstyrelsen.

10 kap. miljöbalken är tillämpligt på bl.a. mark- och vattenområden som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön (se 10 kap. 1 § miljöbalken). Enligt förarbetena till bestämmelsen kan föroreningar vara av många olika slag, komma från skiftande anläggningar och verksamheter och ge upphov till olika slags störningar. Det kan vara fråga om tungmetaller och andra metaller, lösningsmedel, olja, bensin osv. (se prop. 1997/98:45 del 2 s. 118). Som ytterligare en förutsättning för tillämpningen av 10 kap. miljöbalken gäller att föroreningen ska kunna medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Det är alltså inte tillräckligt att visa att det finns en förorening (enligt definitionen ovan), utan en tillämpning av ansvarsbestämmelserna förutsätter också att föroreningen utgör en hälso- eller miljörisk.

Sid 54 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

MÖD fann i avgörandet MÖD 2010:17 att det var tillräckligt med en s.k. MIFO fas 1-undersökning för att konstatera att ett område var förorenat på ett sätt som anges i 10 kap. 1 § miljöbalken. I undersökningen fanns uppgifter om hur verksamheten hade bedrivits samt hur utsläpp och avfall hade hanterats. De provresultat som fanns utgjorde stöd för den bedömningen, men var inte avgörande. Samma bedömning gjorde MÖD i sitt avgörande den 28 november 2019 i mål nr M 9302-18.

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande.

Efter SGU:s upptäckt sommaren 2006 av ett 30-tal tunnor innehållande katalysatormassa ingjutet i betong gav länsstyrelsen SGU i uppdrag att med sitt specialfartyg, s/v Ocean Surveyor, under fem dagar söka efter flera dumpade tunnor i Sundsvallsbukten. Sökandet genomfördes i ett systematiskt upplagt linjenät med högupplösande side-scan sonarteknik i fyra särskilt utpekade områden. I första hand genomfördes en heltäckande avsökning inom den av Medelpads kustfiskareförbund anvisade dumpningsplatsen sydost om Åstön. Inom angiven dumpningsplats återfanns 3 267 tunnor. I två avsökta korridorer mellan Alnön och det berörda dumpningsområdet lokaliserades ytterligare 339 tunnor omedelbart väster om angiven dumpningsplats. Några av de återfunna tunnorna i dumpningsområdet sydost Åstön besiktigades med undervattenskamera varvid det konstaterades att dessa hade kraftiga rostskador. Dessutom föreföll betong- och katalysatormasseblandningen ha börjat vittra sönder, vilket skulle kunna innebära ökad risk för spridning av innehållet. Vidare kunde SGU konstatera att tunnorna inte hade begravts i bottensedimenten utan låg blottade i bottenytan trots att mer än 40 år förflutit sedan dumpningarna ägde rum. Dumpningsområdet med omgivning består av erosions- och transportbottnar, dvs. ingen varaktig sedimentation kan ske där. SGU anser att detta förklarar varför kvicksilverhalten var låg (0,126 mg/kg ts) i det prov som togs invid en tunna inom dumpningsområdet (se Lokalisering av dumpade tunnor innehållande kvicksilverbärande katalysatormassa, Sundsvallsbukten 2006, SGU-rapport 2006:12, s. 4).

Sid 55 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Av Ansvarsutredningen framgår att Kemakta under 2008 på uppdrag av länsstyrelsen genomförde en översiktlig undersökning av föroreningssituationen i sedimenten i Sundsvallsbukten. Arbetet inkluderade en riskklassning av det s.k. dumpningsområdet enligt MIFO fas 2 (s. 5). Kemakta kartlade bottenförhållanden och undersökte föroreningssituationen i sediment och vatten samt genomförde riskklassning och gav förslag på vidare utredningar och åtgärder. I den sammantagna riskklassningen enligt MIFO fas 2 har dumpningsområdet placerats i riskklass 1 (mycket stor risk) med hänsyn till bl.a. den stora mängd kvicksilver som tunnorna sammantaget innehåller. De 23 000 tunnorna innebär totalt sett någonstans mellan 5,6 och 8,9 ton kvicksilver varav de 13 200 tunnorna som enligt uppgift ska ha dumpats inom dumpningsområdet utgör en mängd av 2,6 4,0 ton kvicksilver (s. 7).

Bygglim har i detta avseende bl.a. invänt att provtagningar utförda av SGU i nära anslutning till tunnorna visat att kvicksilverhalterna är låga (0,126 mg/kg ts) och jämförbara med de generella nivåerna av kvicksilver i kustvattnet i Sundsvallsbukten. På sammanträdet har Bygglim även bl.a. ifrågasatt varför andra upphittade föroreningar (såsom arsenik, kobolt, krom och andra metaller) inte liksom kvicksilver har transporterats bort om ingen varaktig sedimentation av kvicksilvret har kunnat ske på grund av tranportbottnar. Bygglim har gjort gällande att det inte framgår av utredningen att det är fråga om en konstaterad föroreningsskada.

Av Ansvarsutredningen framgår vidare bl.a. att dumpningsområdet är stort, och trots att ett stort antal prover har tagits i tidigare undersökningar, är det inte känt om någon av provtagningspunkterna var lokaliserade i närheten av en dumpad tunna (s. 8).

har i sitt vittnesförhör sammanfattningsvis uppgett följande. Han är inte övertygad om att hålen på tunnorna som syns på foton från SGU:s utredning utgör korrosionsskador. Det är i och för sig en rimlig förväntan och förmodan att tunnor som legat i något salthaltigt vatten under lång tid kan vara utsatta för

Sid 56 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

korrosion. Fotona visar dock snarast uppfläkta hål, vilket inte är typiskt för en korrosionsskada. Det ser snarare ut som någon typ av mekanisk påverkan, från t.ex. ett ankare eller dragg. En annan möjlig förklaring är att en del tunnor innehöll kontaminerade arbetskläder, och där det finns uppgifter om att man hackade hål på dem i samband med dumpningen för att de skulle vattenfyllas och därmed sjunka. Det tar ofta väldigt lång tid innan ett plåtfat korroderat i någon väsentlig omfattning. Syresatt vatten gör att korrosionen kan gå något snabbare, men det är inte på något vis säkert att de aktuella plåtfaten är sönderrostade idag. Betong är också väldigt motståndskraftigt mot utlakning och vittring och ger, trots att den legat på havsbotten, ändå upphov till utlakningstider på 100-1000-tals år.

Mark- och miljödomstolen gör följande överväganden.

Det är genom utredningen i målet klarlagt att ett stort antal tunnor innehållande kvicksilverhaltig katalysatormassa har dumpats i vattnet sydost om Åstön. Förfarandet vid dumpningen, där den kvicksilverhaltiga katalysatormassan genomgått utspädning med betong, förpackats i relativt små enheter som spridits över stora områden och där förpackningens degradering är svårbestämd, medför stora utmaningar att i enskilda punkter på havsbotten påvisa föroreningsskada. Med hänsyn till svårigheter förknippade med lokalisering och sedimentprovtagning i utsjömiljö bör därför beviskraven i denna del inte ställas alltför högt. För att eftersöka tunnor och provta havsområdet har länsstyrelsen anlitat SGU vilka besitter expertkunskaper för nämnda arbetsuppgifter. Utifrån vad som är känt om dumpningens omfattning står det klart att endast en mindre del av tunnorna har lokaliserats.

Mark- och miljödomstolen instämmer i SGU:s bedömning att det finns stora arealer inom dumpningsområdet som är transportbottnar eftersom ett stort antal tunnor ligger utan sedimentövertäckning samtidigt som sedimentationshastigheten i andra områden beräknats till ca 5 mm/år utifrån radiologisk datering (Tjernobylolyckan). Punktutsläpp av kvicksilverhaltigt material från dumpade tunnor bedöms vid transportbottenförhållanden typiskt spridits vidare utan fastläggning i närområdet.

Sid 57 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

Domstolen bedömer att resultatet från enstaka provpunkter inte kan tas till intäkt för att kvicksilver i tusentals tunnor effektivt hindras från att gå i vattenlösning eller spridas partikulärt bundet. Enligt domstolen motsäger de sedimentprov som hittills tagits inte länsstyrelsens bedömning att området är förorenat.

Mark- och miljödomstolen bedömer att plåttunnor och betong saknar förutsättningar att över tid effektivt hindra kvicksilver från att frisättas och spridas okontrollerat från katalysatormassan. Val av inneslutningstyp och material - plåttunnor och betong- synes främst utgått från tillgänglighet och praktiska aspekter för hanteringen då det även vid tiden för dumpningen var välkänt att såväl plåt som betong degraderas i salthaltigt vatten. Domstolen bedömer därför att det redan vid dumpningen varit uppenbart att förfarandet på sikt skulle medföra spridning av kvicksilver. Undersökningar i dumpningsområdet 2006 visar tunnor med ankommet plåtmaterial och vittrad betong. Av fotografier framgår att det finns hål i, i vart fall, de fotograferade tunnorna. Oavsett om hålen tillkommit genom korrosionsskada, mekanisk påverkan eller tillfogades redan vid själva dumpningen samt om tunnorna innehåller katalysatormassa eller annat förorenat material visar det att risk för spridning av kvicksilver föreligger. I rapporten från AkzoNobel och Kemakta Konsult History handling of spent catalyst and dumping of barrels redovisas att försök på betongingjuten katalysatormassa under 1960-talet och 1970-talet visar att kvicksilver kan gå i vattenlösning samt toxiska och utvecklingsstörande effekter på fisk. Domstolen gör ingen annan bedömning än att kvicksilver frigörs från betongingjuten katalysatormassa och att plåttunnor inte förhindrar detta. Det stora antalet tunnor medför en mycket stor total mängd kvicksilver liksom delmängder i biotillgängliga och vattenlösliga fraktioner.

Sammanfattningsvis bedömer mark- och miljödomstolen att utredningen i målet visar att havsmiljön genom de dumpade tunnorna tillförts en mycket stor mängd kvicksilver vilket inte kan ses som annat än en förorening och att föroreningarna är sådana att de kan utgöra en risk för människors hälsa eller miljön (se 10 kap. 1 § miljöbalken). Även om varje tunna inte innehåller någon stor mängd kvicksilver innebär det stora antalet tunnor att dumpningsområdet får anses vara förorenat på

Sid 58 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

det sätt som anges i 10 kap. 1 § miljöbalken. Mark- och miljödomstolen finner således att 10 kap. miljöbalken är tillämpligt i målet.

Föreligger faktiskt drift? Av 8 § införarandelagen följer att 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken ska tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten.

Bygglim har gjort gällande att VCM- och PVC-tillverkning medför skilda typer av föroreningar och som också resulterat i två olika produkter. Det anförs att det, utöver den kemiska skillnaden, även funnits en egen marknad för produkten VCM. Det finns alltså, enligt Bygglim, inget sådant tekniskt och miljömässigt samband mellan de olika tillverkningarna att de kan anses utgöra samma verksamhet. har i sitt vittnesförhör bl.a. uppgett att han delar Bygglims syn på förhållandet mellan VCM- och PVC-tillverkning.

Bygglim har även ifrågasatt att den PVC-verksamhet som fortsatt att bedrivas efter 1969 är av väsentligen samma slag som den tidigare tillverkningsverksamheten. Detta då den PVC-tillverkning som bedrivits i Stockvik efter 1969 inte har innefattat egen tillverkning av VCM och följaktligen inte har gett upphov till något kvicksilverhaltigt avfall.

Mark- och miljödomstolen gör följande överväganden.

Mark- och miljödomstolen bedömer att dumpningen av tunnorna får anses vara en del av tillverkningen av PVC (se MÖD 2008:11 och 2010:11). Bygglim har heller inte invänt mot att så skulle vara fallet. Domstolen bedömer att tillverkningen av VCM - och det avfall som därigenom uppkommit - är en integrerad del av den PVC-tillverkning som bedrevs vid Stockviksverken fram till 1988. Att tillverkningen av VCM på plats upphörde 1968 saknar betydelse då PVC-

Sid 59 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

tillverkningen även därefter får anses vara en och samma tekniska process. Det framstår som uppenbart att uppkomsten av ett avfall inte kan ses skiljt från den verksamhet som genererat avfallet. Uppkomsten och kvittblivningen av avfallet har enligt domstolen ett sådant tekniskt och miljömässigt samband med PVCtillverkningen att det är att se som en och samma verksamhet (se MÖD 2009:36 och MÖD 2010:17). Förfarandet att göra sig av med avfallet genom att dumpa det till havs får sålunda, i det nu aktuella fallet, anses ha varit en del i den PVC-tillverkning vars faktiska drift pågick även efter den 30 juni 1969. Att dumpningen som sådan inte har pågått i tiden efter den 30 juni 1969 inverkar heller inte på denna bedömning. Detta eftersom annat inte har framkommit än att den verksamhet som fortsatte att bedrivas efter den 30 juni 1969 ändå utgjorde miljöfarlig verksamhet (jfr MÖD 2005:30 och MÖD 2009:36).

Av utredningen i målet framgår enligt mark- och miljödomstolen att verkningarna av avfallet kvarstår och att det finns en risk för spridning av förorening till sediment och vatten. Det kan därmed finnas behov av att avhjälpa skador och olägenheter med anledning av den dumpning som skett. Mark- och miljödomstolen gör således bedömningen att verksamheten ifråga, verkningarna vid tidpunkten för miljöbalkens införande och behovet av efterbehandling är sådana att 8 § införandelagen är tillämplig i målet. Av bestämmelsen följer att 10 kap. 2 § miljöbalken är tillämplig i målet.

Är Bygglim verksamhetsutövare? Det är ostridigt mellan parterna i målet att Fortum LK, under olika firmor, från 1945 till mitten av 80-talet tillverkat PVC i Stockvik, att produktion av VCM ingick som ett delmoment i framställningen av PVC mellan 1945 1968 och att produktionen av VCM resulterade i avfall i form av en kvicksilverhaltig katalysatormassa. Det är vidare ostridigt mellan parterna att Fortum LK under 1953 1964 gjorde sig av med avfallet genom att gjuta in det i betong i metalltunnor, och därefter dumpa tunnorna i Östersjön. Uppskattningsvis dumpades ca 23 000 tunnor, varav ca 13 200 tunnor ska ha dumpats mellan 1961 1964 i det s.k. dumpningsområdet. Det är slutligen

Sid 60 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

ostridigt mellan parterna att Bygglim har tillverkat PVC mellan 1985-1988, då verksamheten lades ned (jfr aktbilagor 8, 49, 55 och 69).

Länsstyrelsen har vid sammanträdet erinrat om att myndigheten inte anser att Bygglim innehaft något tillstånd för PVC-verksamheten (KN 76/87 respektive KN 138/88), jfr aktbilaga 63. Mark- och miljödomstolen finner inte skäl att ifrågasätta denna bedömning. Oavsett vem av parterna som innehade tillstånd anser dock länsstyrelsen alltjämt att Bygglim varit delaktig i att bedriva PVCtillverkningen i Stockvik. Det framgår enligt länsstyrelsen bl.a. av legotillverkningsavtalet samt 1985 års inkråmsöverlåtelseavtal mellan Fortum LK och KemaNord (som bl.a. innefattade överlåtelse av legotillverkningsavtalet).

Bygglim har anfört att det, i och för sig, är riktigt att KemaNord Plast AB (och i förlängningen därmed Bygglim) utfört arbete inom Inovyns PVC-tillverkning från 1985 fram till och med 1988 då PVC-tillverkningen lades ner. Tillverkningen av PVC skedde dock på uppdrag av Inovyn, som alltjämt hade kontroll över PVCtillverkningen i enlighet med legotillverkningsavtalet. En logisk konsekvens av detta är att Bygglim inte har kunnat utöva någon kontroll över PVC-tillverkningen.

Länsstyrelsen har i detta avseende anfört att det inte stämmer att Bygglim inte har kunnat utöva någon kontroll över PVC-tillverkningen i det fallet att Inovyn sedan 1983 varit den part som kontrollerat tillverkningen av PVC i Stockvik. Att en part utövat kontroll över tillverkningen utesluter inte enligt länsstyrelsen att även en annan part också utövat kontroll. Snarare är det inte ovanligt att flera verksamhetsutövare kan vara gemensamt ansvariga för en och samma process.

Mark- och miljödomstolen konstaterar att enligt 10 kap. 2 § miljöbalken är den ansvarig för efterbehandling av bl.a. sådana områden som anges i 1 § som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen (verksamhetsutövare). Verksamhetsutövaren är ansvarig för det avhjälpande som ska ske enligt bestämmelserna i kapitlet. Utgångspunkten för reglerna är att den som har förorenat ett område ska betala för att avhjälpa

Sid 61 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

föroreningen i enlighet med principen att förorenaren betalar (se prop. 1997/98:45 del 1 s. 359). Verksamhetsutövarbegreppet är emellertid inte definierat i miljöbalken, utan det har överlämnats till rättspraxis att uttolka det. Vid bedömningen av vilka som ingår i kretsen av de solidariskt ansvariga, dvs. vem som är verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § miljöbalken, finns egentligen inget utrymme att ta hänsyn till de närmare omständigheterna kring den uppkomna miljöskadan. Dessa omständigheter, t.ex. var och ens bidrag till skadan, har istället i huvudsak förlagts till regressledet (jfr NJA 2012 s. 125).

I förarbetena till ändringen av 10 kap. miljöbalken (som föranleddes av genomförandet av miljöansvarsdirektivet [2004/35/EG]) ges vissa exempel på föroreningar som har orsakats av en verksamhetsutövare. Där anges att den som är verksamhetsutövare i den mening som avses i 10 kap. är utövaren av den åtgärd eller verksamhet som har orsakat föroreningen. En förorening kan t.ex. ha orsakats av att ett giftigt ämne kommit ut i miljön från det kärl som ämnet varit förvarat i. Om ämnet har kommit ut i miljön genom att någon sprutat, hällt eller spillt ut ämnet, är den som vidtagit eller låtit vidta åtgärden (sprutandet, hällandet eller

sådan aktiv åtgärd, t.ex. genom ett läckage, är den som utövat

eller förvaringen har vidtagits eller bedrivits inom ramen för t.ex. en typiskt sätt identisk med den som bedrivit tillverkningsverksamheten. Vem som ska betraktas som verksamhetsutövare har diskuterats i rättstillämpningen även i fall som rör ansökan om tillstånd att bedriva miljöfarlig verksamhet. Generellt kan sägas att avgörande för verksamhetsutövaransvaret då har varit vem som faktiskt och rättsligt har möjlighet att ingripa (se prop. 2006/07:95 s. 55 58, se även MÖD 2005:64).

Av praxis framgår att verksamhetsutövare ska anses vara den som har faktiska och rättsliga möjligheter att vidta åtgärder mot störningar och olägenheter. Förhållandena i det enskilda fallet har tillmätts stor vikt, liksom vem som ansvarar för underhåll och drift. Två eller flera fysiska eller juridiska personer kan anses vara

Sid 62 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

verksamhetsutövare på samma gång. En förutsättning för att en överordnat ansvarig, vid sidan om den som faktiskt bedriver verksamheten, ska anses som verksamhetsutövare är att den överordnat ansvarige har ett så pass stort inflytande att denna har kunnat påverka hur verksamheten bedrivits och haft en rättslig och faktisk möjlighet att ingripa (se MÖD 2005:64, MÖD 2010:23, MÖD 2010:43, MÖD 2013:28, MÖD 2013:34 och MÖD:s dom den 9 november 2016 i mål nr M 3940-16).

Mark- och miljödomstolen gör följande överväganden.

Mark- och miljödomstolen har tidigare i domen slagit fast att dumpningen av tunnorna är en del av den PVC-verksamhet som har bedrivits i Stockvik samt att det kvicksilverhaltiga avfallet uppkommit inom PVC-verksamheten. Av utredningen i målet framgår att Bygglim, i vart fall, på uppdragsbasis bedrivit sådan PVCverksamhet mellan 1985-1988. Bygglim är därmed den senaste juridiska person som faktiskt bedrivit verksamheten, oaktat hur uppdragsförhållandet i legotillverkningsavtalet var konstruerat parterna emellan. Domstolen instämmer därmed i länsstyrelsens bedömning att Bygglim har haft möjlighet att kontrollera verksamheten. Vidare framgår bl.a. av att Casco AB (sedermera Bygglim), genom en handling daterad den 14 april 1989, anmält till länsstyrelsen att tillverkningen av PVC upphörde i december 1988 (se aktbilaga 24). Detta tyder på att Bygglim har varit ansvarigt för att verksamheten avanmälts i behörig ordning. Mark- och miljödomstolen finner sammantaget att Bygglim har varit en del i en kedja av bolag som bedrivit den PVC-tillverkning mellan 1945-1988 och som orsakat föroreningen. Mot bakgrund härav står det enligt domstolen klart att Bygglim är att anse som verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § miljöbalken, trots att den del av verksamheten som orsakat föroreningen, dvs. dumpningen av tunnor, upphörde före det att Bygglim tog över PVC-verksamheten.

Domstolen konstaterar också att det avtal där Inovyn övertog tillverkningen visserligen innehåller en skrivning om att Inovyn övertar säljarens alla förpliktelser.

Sid 63 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

En överlåtelse av ansvaret för miljöskador kan dock inte ske med befriande verkan för överlåtaren, varför avtalet saknar betydelse för domstolens bedömning.

Vilket ansvar ska åvila Bygglim? Som domstolen konstaterat ovan innebär regleringen i miljöbalken att huvudregeln, när det finns flera verksamhetsutövare som kan vara ansvariga för en miljöskada, är att de är solidariskt ansvariga. Domstolen har också konstaterat att Bygglim är en av de verksamhetsutövare som kan vara ansvariga. Huvudregeln om solidariskt ansvar saknar dock inte undantag. Om en verksamhetsutövare visar att dess bidrag till skadan är så obetydligt att det inte ensamt motiverar något avhjälpande ska denne dock inte åläggas något solidariskt ansvar. I det nu aktuella fallet är det ostridigt att Bygglim varken använt kvicksilverhaltigt material i sin verksamhet eller gjort sig av med sådant avfall. Det finns inte heller något som talar för att Bygglim på något sätt varit inblandat i hantering av eller planering av hantering av avfallet. Bygglims bidrag till skadan är alltså så obetydligt att det inte ensamt motiverar något avhjälpande. Företaget ska därför inte åläggas med övriga verksamhetsutövare solidariskt ansvar. Det finns därför inte förutsättningar att förelägga Bygglim att vidta åtgärder inom ramen för det solidariska ansvar som enligt huvudregeln åvilar en verksamhetsutövare.

Eftersom anledningen till att Bygglim inte ska åläggas solidariskt ansvar för utredning och avhjälpande är att bolagets bidrag till skadan är så obetydligt att det inte ensamt motiverar något avhjälpande kan bolaget inte heller på annan grund åläggas sådant ansvar. Länsstyrelsens föreläggande ska därför upphävas.

Bygglim har gjort gällande att punkten 3 i det överklagade beslutet brister i den grad av precision som måste ställas på ett betungande beslut. Med hänsyn till utgången i målet saknas skäl för mark- och miljödomstolen att ta ställning till denna fråga.

Sid 64 ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT DOM M 416-22 Mark- och miljödomstolen

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (MMD-02) Överklagande senast den 29 juli 2024. Prövningstillstånd krävs.

Marit Åkerblom Anna Uddenberg Kristoffer Hallberg I domstolens avgörande har deltagit chefsrådmannen Marit Åkerblom, ordförande, rådmannen Anna Uddenberg, referent, tekniska rådet Kristoffer Hallberg och den särskilda ledamoten Per-Erik Sandberg. Målet har beretts av beredningsjuristen Tove Larsson.