M 9770-24

SVEA HOVRÄTT DOM Mål nr 2025-11-07 M 9770-24 060201 Stockholm

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Umeå tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2024-06-07 i mål nr M 539-23, M 3213-23, M 3215-23, M 3217-23, M 3219-23, M 3220-23, M 3221-23, M 3222-23, M 3225-23, M 3227-23, M 3228-23, M 3229-23, M 3230-23, M 3231-23, M 3235-23, M 3236-23, M 3240-23, M 3242-23, M 3243-23, M 3244-23, M 3245-23, M 3246-23, M 3249-23, M 1506-24 och M 1504-24, se bilaga A

PARTER

Klagande Luleå kommun

Motpart

SVEA HOVRÄTT DOM M 9770-24

SVEA HOVRÄTT DOM M 9770-24

SVEA HOVRÄTT DOM M 9770-24

Mileda AB

Ombud för 1 20 och 22 41: Ombud för 1 33 och 35 41: Ombud för 1 4 och 6 41: SAKEN Fastställelsetalan enligt 6 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT Mark- och miljööverdomstolen ändrar punkterna 1 och 2 i mark- och miljödomstolens domslut och ogillar käromålen.

SVEA HOVRÄTT DOM M 9770-24

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Luleå kommun har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska upphäva punkterna 1 och 2 i mark- och miljödomstolens domslut och ogilla käromålet.

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , och Mileda AB (nedan benämnda fastighetsägarna) har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom.

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har anfört detsamma som i mark- och miljödomstolen med i huvudsak följande tillägg.

Luleå kommun

Mark- och miljödomstolen har i sin bedömning av om området utgör en samlad bebyggelse lagt stor vikt vid avståndet från fastigheterna till det befintliga verksamhetsområdet men har inte stöd i praxis eller förarbeten för att basera sin bedömning på en beräkning av ledningslängden fördelat per fastighet i respektive bebyggelsegrupp. Fastigheters närhet till befintliga verksamhetsområden kan inte ensamt utgöra skäl för en utbyggnad av en allmän va-anläggning, eftersom det i förlängningen kan leda till ett alltför omfattande utbyggnadskrav på landsbygden. Domstolen har vidare lagt orimligt stor bevisbörda på kommunen i frågan om behovet av vattentjänster kan tillgodoses genom enskilda anläggningar.

SVEA HOVRÄTT DOM M 9770-24

I kommunens VA-plan 2040 föreslås åtgärder för att möjliggöra bebyggelse mellan Luleå och Boden. Norra Sunderbyn är dock inte utpekat som ett sådant område för utökad bebyggelse inom den nuvarande planeringshorisonten som skulle innebära att det finns skäl att utöka det befintliga verksamhetsområdet för vattenförsörjning eller avlopp.

Området är lämpligt för enskilda lösningar och det skulle inte vara orimligt kostsamt eller på annat sätt olämpligt att ordna med enskilda anläggningar. Några fastighetsägare har löst de brister som påtalats av tillsynsmyndigheten vilket också visar att det är möjligt att lösa avloppsfrågan enskilt. För de fastighetsägare som anser att infiltrationsbäddar inte är lämpligt finns andra lösningar, t.ex. minireningsverk. Hälso- och miljöriskerna med enskilda avloppsanläggningar är mycket små i området, bl.a. på grund av utspädningseffekten av Luleå älv och eftersom det saknas ett sammanhang där bristande avloppsanläggningar kan påverka en samlad bebyggelse. Eftersom samtliga fastigheter utom en redan försörjs med kommunalt vatten är möjligheterna goda att lösa avloppsförsörjningen genom enskilda anläggningar utan risk för förorening av enskilda vattentäkter.

Av de 25 fastigheter som överklagandet avser ingår fyra i det kommunala verksamhetsområdet för vatten och ytterligare 20 fastigheter är anslutna till det kommunala nätet via avtalslösning. En fastighet ( ) har egen borrad brunn och uppger sig inte ha några problem med vattenkvalitet eller mängd. Det innebär således att ingen av motparternas fastigheter har problem med dricksvattenförsörjningen. Det finns inte heller något som visar att de avtalsanslutna fastigheterna inte lämpar sig för enskilda lösningar.

En utbyggnadsskyldighet för kommunen vore oproportionerlig mot bakgrund av kostnaderna för en utbyggnad, som år 2019 uppskattades till minst 15 500 000 kr (620 000 kr per fastighet) och som i dagsläget sannolikt är betydligt högre. Kostnaderna för enskilda lösningar är i många fall betydligt lägre.

SVEA HOVRÄTT DOM M 9770-24

Kommunen har till Mark- och miljööverdomstolen gett in utdrag ur kommunens översiktsplan och en sammanställning över fastighetsägarnas möjligheter att ordna enskilda avlopp.

Fastighetsägarna

Mark- och miljödomstolen har gjort en korrekt bedömning att det samlade avståndet från den nya avloppsledningen till berörda fastigheter medför att fastigheterna utgör ett större sammanhang.

Norra Sunderbyn är visserligen definierad som landsbygd i översiktsplanen. Efter att översiktsplanen antogs har dock förhållandena i området förändrats. Bostadsbebyggelsen och arbetstillfällena har ökat och kommunen har insett att det behöver planeras för ytterligare bostadsbyggande i området mellan Luleå och Boden. Därför ställs det nu högre krav på att kommunen prioriterar Norra Sunderbyn för utbyggnad av infrastruktur.

Avståndet mellan fastigheterna är med några få undantag försumbart inom varje fastighetskluster och avståndet från klustren till den nya avloppsledningen som hör till verksamhetsområdet är tillräckligt kort för att motivera en utbyggnad. Samtliga fastigheter har samma behov som de fastigheter som redan ingår i verksamhetsområdet. Det är samma svåra markförhållanden, höga grundvattennivåer och problem med att få enskilda avloppsanläggningar att fungera utan risk för människors hälsa eller miljö.

Norra Sunderbyn gränsar till Luleå älv som är ett vattenskyddsområde och delvis klassad som våtmark. Älvens grundare del har mycket höga naturvärden. Risken för föroreningar av dessa känsliga områden minimeras genom att inkludera fastigheterna i verksamhetsområdet.

Kommunen har inte visat att det går att lösa problemen med de enskilda avloppsanläggningarna på annat sätt än genom anslutning till va-anläggningen. Kommunens utredning av möjligheten att ordna godtagbara enskilda lösningar innehåller generella påståenden och utgår från kartmaterial som inte är representativa för samtliga

SVEA HOVRÄTT DOM M 9770-24

fastigheter vad gäller markförhållandena. Av de 30 fastigheter som omfattades av talan i mark- och miljödomstolen är det sex fastigheter som har enskild dricksvattenförsörjning med kvalitetsproblem. Två av dessa har analyserat dricksvattnet i sina brunnar sommaren 2024 och har bakteriehalter som överstiger gällande gränsvärden. Endast en av fastigheterna har lyckats få till ett acceptabelt vatten med hjälp av avancerad reningsutrustning.

Fastighetsägarna har till Mark- och miljööverdomstolen gett in bl.a. brunnsvattenanalyser och tidningsartiklar.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 6 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster, vattentjänstlagen, ska en kommun, om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp ordnas i ett större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse, bestämma det verksamhetsområde inom vilket vattentjänsten eller vattentjänsterna behöver ordnas och se till att behovet snarast och så länge behovet finns kvar tillgodoses i verksamhetsområdet genom en allmän vaanläggning.

För att miljöskyddsrekvisitet ska anses vara uppfyllt krävs enligt förarbetena att det kan förväntas att den allmänna va-anläggningen förhindrar eller åtminstone väsentligt motverkar påtagliga olägenheter för miljön (prop. 2005/06:78 s. 45). Vad gäller skyddet för människors hälsa finns inget motsvarande krav på olägenheternas omfattning eller på att den allmänna va-anläggningen påtagligt ska minska dessa. Dock måste olägenheter för människor hälsa kunna förutses för att det ska finnas ett behov av en allmän va-anläggning för att tillgodose hälsoskyddet. (Se MÖD 2017:70.) Olägenheter behöver inte ha konstaterats för att behovet ska aktualiseras, utan redan risken för olägenheter har i praxis ansetts vara tillräckligt för att motivera en anslutning (se t.ex. Mark- och miljööverdomstolens dom den 1 juni 2011 i mål nr M 1702-11). Det är

SVEA HOVRÄTT DOM M 9770-24

huvudmannen som har bevisbördan för att behovet med fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom en allmän va-anläggning (se prop. 2005/06:78 s. 69).

Förutsättningen att de aktuella va-frågorna behöver lösas i ett större sammanhang innebär att frågorna normalt måste röra fler än bara ett fåtal fastigheter. Hur många som ska vara berörda är framför allt beroende av hur starkt det miljö- eller hälsoskyddsmässiga behovet gör sig gällande. Enligt praxis behövs det åtminstone en något så när samlad bebyggelse av 20 30 fastigheter som underlag för en allmän va-anläggning. En utbyggnad av en befintlig allmän anläggning kan dock ske för betydligt färre fastigheter. I praxis har även ett fåtal fastigheter i närheten av ett befintligt verksamhetsområde ansetts planmässigt och i övrigt ha ett så nära samband med bebyggelsen inom verksamhetsområdet att fastigheternas va-frågor skulle lösas i det större sammanhanget av denna bebyggelse. (Se prop. 2005/06:78 s. 42.) Kommuner har t.ex. ålagts att inkludera enstaka fastigheter på ett par hundra meters avstånd från verksamhetsområdet när miljöskyddsintresset av en anslutning, antalet fastigheter och kostnaden för utbyggnaden vägts samman och en utbyggnad bedömts som rimlig i det enskilda fallet (se t.ex. MÖD 2010:28).

När va-frågan för en större bebyggelsegrupp i anslutning till och med planmässigt samband med ett etablerat verksamhetsområde av sanitära eller miljömässiga skäl lösts genom privaträttslig anslutning till kommunens allmänna va-anläggning, ska sådana fastigheter normalt omfattas av verksamhetsområdet. Det ska inte godtas att brukarna där ska behöva acceptera anslutningsförhållanden som inte regleras av va-lagstiftningen. (Se prop. 2005/06:78 s. 51 och Va-nämndens beslut 2010-10-11, BVa 68, och 2012-05-08, BVa 24.)

Mark- och miljööverdomstolens bedömning

Målet avser 25 fastigheter som huvudsakligen ligger utanför kommunens verksamhetsområde för allmänna vattentjänster gällande dricks- och spillvatten. Fastigheterna är belägna i ett mindre samhälle på landsbygden som inte regleras av detaljplan. Byn saknar ett tydligt centrum och det befintliga verksamhetsområdet, som omfattar cirka

SVEA HOVRÄTT DOM M 9770-24

hälften av byns drygt 60 fastigheter, är utspritt över byn och samlat kring det som tidigare var fyra kommunala slamavskiljare. De i målet aktuella fastigheterna kan delas in i tre kluster om mellan 4 och 15 fastigheter med mer samlad bebyggelse. Avstånden mellan bebyggelsegrupperna, och även i vissa fall mellan fastigheter inom grupperna, är förhållandevis långa. Mark- och miljööverdomstolen anser att fastigheternas antal och geografiska spridning innebär att de inte utgör en sådan samlad bebyggelse som normalt förutsätts för att de ska anses ingå i ett större sammanhang enligt 6 § vattentjänstlagen. Fastigheterna har dock en sådan närhet till det befintliga verksamhetsområdet att en anslutning till den allmänna va-anläggningen ändå kan vara motiverad förutsatt att det finns tillräckligt starka miljö- eller hälsomässiga fördelar med en anslutning.

Vad gäller behovet av en allmän va-anläggning har fastighetsägarna vid två tillfällen begärt att Länsstyrelsen i Norrbottens län ska förelägga kommunen att tillgodose behovet av vattentjänster avseende deras fastigheter. Länsstyrelsen har den 24 juni 2021 och den 22 december 2022 beslutat att kommunen för närvarande saknar skyldighet att utvidga verksamhetsområdet till att omfatta fastigheterna enligt 6 § vattentjänstlagen, bl.a. eftersom brister i enskilda anläggningar och upplevda problem med kvaliteten på dricksvatten bedömdes vara möjliga att åtgärda.

De flesta fastigheter har enskilda avloppsanläggningar med konstaterade brister. Fastighetsägarna har lyft fram svårigheter med att ordna fungerande enskilda avlopp i byn, främst på grund av höga grundvattennivåer och att områdets täta jordarter försvårar infiltration. Kommunen har redogjort för problemen med samtliga fastigheters avloppsanläggningar och hur de kan åtgärdas. Med hänsyn till de uppgifter som kommunen har lämnat bedömer Mark- och miljööverdomstolen att det är möjligt att åtgärda bristerna med de enskilda avloppsanläggningarna. På platser där infiltration inte är en lämplig lösning kan t.ex. minireningsverk eller markbäddar utgöra möjliga alternativ. Det har inte heller framkommit att en anslutning till det allmänna va-nätet för avlopp skulle medföra några särskilda miljö- eller hälsomässiga fördelar i övrigt, t.ex. med hänsyn till närområdets känslighet eller naturvärden. Mark- och miljööverdomstolen bedömer därför att det inte finns tillräckligt starka skäl för att

SVEA HOVRÄTT DOM M 9770-24

kommunen ska vara skyldig att ansluta fastigheterna till det allmänna va-nätet för avlopp.

Merparten av fastigheterna är anslutna till det allmänna va-nätet för dricksvatten på avtalsrättslig grund, ett fåtal omfattas av det kommunala verksamhetsområdet för vattenförsörjning och en fastighet har en egen brunn som fungerar utan anmärkning. Den omständigheten att en fastighet på avtalsrättslig grund redan har anslutits till den allmänna anläggningen fråntar inte va-huvudmannen ansvaret att inkludera fastigheten i verksamhetsområdet om det finns förutsättningar för det enligt 6 § vattentjänstlagen. Av utredningen har det dock inte framkommit annat än att de problem som kan finnas med den enskilda dricksvattenförsörjningen i byn härrör från den utbredda förekomsten av bristfälliga enskilda avloppsanläggningar i området. Med hänsyn till att kommunen har visat att de enskilda avloppsanläggningarna kan åtgärdas finns inte heller ett tillräckligt stort behov av att utöka verksamhetsområdet för dricksvatten till berörda fastigheter.

Sammanfattningsvis bedömer Mark- och miljööverdomstolen att fastigheterna inte utgör en sådan samlad bebyggelse som normalt förutsätts för att kommunen ska vara skyldig att utöka verksamhetsområdet till fastigheterna och att det inte heller finns så starka miljö- eller hälsomässiga skäl som krävs för att ändå motivera en utbyggnadsskyldighet. Med bifall till kommunens överklagande ska därför fastighetsägarnas käromål ogillas och mark- och miljödomstolens dom ändras.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B Överklagande senast den 5 december 2025.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Vibeke Sylten, tekniska rådet Yvonne Eklund, hovrättsrådet Johanna Fernlund och tf. hovrättsassessorn Hanna Wallin, referent.

Föredragande har varit Fanny Vesterberg.

Sid 1 (30) UMEÅ TINGSRÄTT DOM Mål nr Mark- och miljödomstolen 2024-06-07 M 539-23 m.fl., se bilaga 1 meddelad i Umeå

PARTER Kärande Se kärandepartsförteckning, bilaga 1 Ombud samt kärande:

Ombud samt kärande:

Ombud samt kärande:

Svarande Luleå kommun

Ombud: I F L Ombud: U L Ombud: P V SAKEN Fastställelsetalan enligt 6 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster DOMSLUT Se sid. 2.

Sid 2 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

DOMSLUT Mark- och miljödomstolen fastställer att Luleå kommun, som huvudman för allmän va-anläggning, har en på 6 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster grundad skyldighet att tillgodose behovet av vatten och avlopp (spillvatten) genom den allmänna anläggningen för sökandenas fastigheter enligt följande och således att intaga fastigheterna i verksamhetsområde för vatten och avlopp (målnummer anges inom parantes) - (M 3246-23) - (M 3240-23) - (M 3242-23) - (M 3249-23) - (M 3229-23) - (M 3227-23) - (M 3244-23) - (M 3215-23) - (M 3236-23) - (M 3235-23) - (M 3222-23) - (M 3243-23) - (M 3245-23) - (M 3231-23) - (M 3219-23) - (M 3220-23) - (M 3213-23) - (M 3225-23) - (M 1506-24) - (M 3228-23) - (M 1504-24)

2Mark- och miljödomstolen fastställer att Luleå kommun, som huvudman för allmän va-anläggning, har en på 6 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster grundad skyldighet att tillgodose behovet av avlopp (spillvatten)

Sid 3 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

genom den allmänna anläggningen för sökandenas fastigheter enligt följande och således att intaga fastigheterna i verksamhetsområde för vatten och avlopp (målnummer anges inom parantes) - (M 3217-23) - (M 539-23) - (M 3230-23) - (M 3221-23)

Käromålet avslås beträffande sökandens fastigheter (målnummer anges inom parantes): - (M 3226-23) - (M 3214-23) - (M 3223-23) - (M 3218-23) - (M 3216-23)

Sid 4 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

BAKGRUND och (M 539-23), och (M 3213-23), (M 3214-23), (M 3215-23), och (M 3216-23), och (M 3217-23), (M 3218-23), och (M 3219-23), och (M 3220-23), och (M 3221-23), och (M 3222-23), och (M 3223-23), och (M 3225-23), (M 3226-23), och (M 3227-23), och (M 3228-23), och (M 3229-23), (M 3230-23), och (M 3231-23), och (M 3235-23), (M 3236-23), och (M 3240-23), och (M 3242-23), (M 3243-23), (M 3244-23), och (M 3245-23), (M 3246-23), och (M 3249-23) samt Mileda AB (M 1504-24 & M 1506-24) (kärandena) har den 21 februari 2023 ansökt om stämning mot Luleå kommun (kommunen).

Kärandena äger i partsbilaga 1 angivna fastigheter, som samtliga är belägna utanför det fastställda verksamhetsområdet för Luleå kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggning åtminstone vad gäller avloppstjänsten.

Kärandena i målet har vid två tidigare tillfällen begärt att Länsstyrelsen i Norrbottens län ska förelägga kommunen att inrätta ett verksamhetsområde för allmänna vattentjänster. Länsstyrelsen har, senast i beslut den 22 december 2022, lämnat begäran utan bifall. Detta beslut fick inte överklagas av kärandena. Kärandena väckte i stället talan i mark- och miljödomstolen enligt 53 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV). Käromålen har ursprungligen registrerats och handlagts av domstolen i ett mål, M 539-23. Stämning utfärdades den 21 april 2023.

Sid 5 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

Den 10 november 2023 beslutade domstolen att dela upp det ursprungliga målet i ett mål per fastighet (undantaget M 3225-23 som i detta skede omfattade tre fastigheter), att förena målen och handlägga samtliga mål i en och samma rättegång. Talan i mål M 3216-23 fördes ursprungligen av . Han har därefter överlåtit den i målet aktuella fastigheten till och som sedan den 18 december 2023 har övertagit hans talan.

Den 29 april 2024 beslutade domstolen att dela upp mål M 3225-23 i tre mål och förena och handlägga de nya målen (M 1504-24 & M 1506-24) i samma rättegång som huvudmålet (M 539-23).

YRKANDE OCH INSTÄLLNING Kärandena har yrkat att mark- och miljödomstolen ska fastställa att Luleå kommun, som huvudman för allmän va-anläggning, har skyldighet att enligt 6 § LAV tillgodose behovet av vatten och avlopp för samtliga kärandenas fastigheter genom en allmän va-anläggning och således att ta in respektive fastighet i verksamhetsområde för vatten och avlopp (spillvatten).

Yrkandet om fastställande av skyldighet att tillgodose behovet av vatten har under förberedelsen frånfallits av och (M 3217-23, ), och (M 539-23, ), (M 3230-23, ) samt och (M 3221-23, ), eftersom deras fastigheter redan ingår i det kommunala verksamhetsområdet för vattenförsörjning.

Kommunen har bestritt kärandenas yrkanden.

GRUNDER Kärandena har anfört följande till stöd för sitt yrkande. Med hänsyn till både skyddet för människors hälsa och miljön behöver det ordnas vattenförsörjning och avlopp i ett större sammanhang för var och en av kärandenas fastigheter.

Sid 6 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

- Kärandenas fastigheter ligger i nära anslutning till det befintliga kommunala verksamhetsområdet för va, särskilt efter kommunens nyliga ombyggnation, och uppfyller även i övrigt förutsättningarna i 6 § LAV. Fastigheterna är en del av ett större sammanhang på så vis att de borde omfattas av verksamhetsområdet och anslutas till den allmänna va-anläggningen. - Markförhållandena med täta lerjordar i kombination med ofta förekommande högt grundvatten gör det svårt att få till fungerande infiltration i hela byn. Det medför stor hälsorisk i förhållande till närliggande enskilda brunnar. Enskilda avlopp medför miljörisk genom risk för föroreningar och äventyrande av miljökvalitetsnormerna i recipienten Luleälven. - Det finns inte underlag för att påstå att det att det är möjligt att få till enskilda avloppsanläggningar med hållbara lösningar för infiltration till rimliga kostnader för kärandena.

Därtill kommer att Luleå kommun bryter mot likställighetsprincipen i kommunallagen eftersom hälften av fastighetsägarna i Norra Sunderbyn inte får möjlighet att ansluta till kommunens nya avloppsanläggning.

Luleå kommun har anfört följande som grund för sitt bestridande. Det har inte framkommit sådana omständigheter som innebär att det finns behov av att lösa vaförsörjningen i ett större sammanhang på det sätt som anges i 6 § LAV. - Kärandens fastigheter utgör vad avser antal och placering inte ett sådant större sammanhang om 20-30 fastigheter mot bakgrund av förarbetsuttalandena avses i 6 § lagen om allmänna vattentjänster. Det saknas andra omständigheter/särskilda förutsättningar som innebär att fastigheterna ska ingå i kommunens verksamhetsområde. - Kommunen delar länsstyrelsens bedömning att utsläppen från de aktuella avloppen inte riskerar att ge upphov till en försämrad ekologisk status i någon av recipienterna eftersom utspädningseffekten i Luleälven är stor. - Det finns inte uppgifter som visar att enskilda anläggningar skulle innebära risker med hänsyn till hälsa eller miljön.

Sid 7 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

Likställighetsprincipen innebär heller inte att kommunen ska erbjuda alla fastighetsägare anslutning till va-tjänst.

UTVECKLING AV TALAN Kärandena har anfört i huvudsak följande. Kommunens verksamhetsområde för va i Norra Sunderbyn omfattar hälften av byns ca 60 fastigheter, men inte kärandenas fastigheter. Verksamhetsområdet finns för att va-frågorna inte går att lösa på något annat sätt. Markförhållandena på kärandenas fastigheter är desamma som på de fastigheter för vilket verksamhetsområde finns. Jordarna är täta och grundvattennivåerna höga. Marken utgörs av gammal älvbotten som består av lera i olika skikt.

Det finns en anledning till att kommunen någon gång för mer än 50 år sedan beslutade att förse flertalet av fastigheterna längs Norra Sunderbyvägen och vid Knösen med dricksvatten och i många fall även kommunalt avlopp. Då det fanns tio till femton familjer som hade aktiva jordbruk med mjölkproduktion i byn var det nödvändigt att säkerställa tillgång på vatten av bra kvalitet och fungerande avlopp för att säkra skyddet för människors och djurens hälsa och god miljö. De yttre förhållanden som rådde då har inte förändrats och det är fortfarande allmänt dålig kvalitet på vatten och täta lerjordar samt höga grundvattennivåer. Det dominerande inslaget av lera i de olika jordskikten märktes tydligt när spillvattenledningarna grävdes ner till ca fyra meters djup sommaren 2022. Merparten av fastigheterna ligger på samma höjdnivå som fastigheterna i verksamhetsområdet. Det är än idag svårt för enskilda fastighetsägare att åstadkomma en robust lösning för vatten och avlopp som uppfyller skyddskraven på hälsa och miljö.

Luleå kommun genomförde en inventering av kommunens egna slambrunnar och enskilda avlopp i Norra Sunderbyn hösten 2018. Samtliga avloppsanläggningar blev utdömda och belagda med åtgärdskrav. Då också kommunens fyra slambrunnar blev utdömda beslutade kommunen att bygga en ny avloppsanläggning som syr ihop de fyra kommunala slambrunnarna till en sammanhängande avloppsanläggning genom byn. Kommunen kunde inte reparera sina egna gamla anläggningar. Att kommunen i samband med ombyggnationen av det befintliga verksamhetsområdet valt att utelämna kärandenas fastigheter är inte den bästa lösningen. Lösningen är inte långsiktig eftersom enskilda lösningar inte håller lika länge.

Vissa fastighetsägare har tidigare försökt ansluta sig men nekats på grund av platsbrist. Nu finns det plats, men kommunen erbjuder endast anslutning på egen

större samman område. Nämndens beslut att kärandena inte skulle få omfattas av verksamhetsområdet fattades med knapp majoritet, kommunen är inte politiskt ense. Kommunen behöver anlägga ca 2 km ledning för att ansluta kärandena, vilket skulle innebära ca 70 m ledning per fastighet i genomsnitt.

Sid 8 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

Av de ca 30 fastigheter som för närvarande har enskilda slambrunnar är det sju som har enskilda dricksvattenbrunnar. De övriga har sedan decennier kommunalt dricksvatten på grund av att det sedan länge varit problem med vattenkvalitén i enskilda brunnar. Alla med enskilda brunnar har problem med kvaliteten. En del har även periodvis dålig tillgång. Det medför att det finns stor risk för både hälsa och miljö. Med hänsyn till skyddet för människors hälsa behöver det ordnas vattenförsörjning även till de som för närvarande har undermåliga enskilda vattenbrunnar (M 3214-23, M 3216-23, M 3218-23, M 3223-23, M 3226-23). Byn har alltså sedan lång tid tillbaka haft problem med tillgång till vatten med godtagbar kvalitet, vilket troligtvis är orsaken till att kommunen på 1960-talet anlade det befintliga verksamhetsområdet för va.

Alla fastighetsägare utom de i mål M 3220-23 har blivit förelagda att åtgärda sina enskilda anläggningar eller gemensamhetsanläggningar för avlopp. Enskilda avlopp medför risk för föroreningar och äventyrande av miljökvalitetsnormerna i recipienten Luleälven. Det är mot bakgrund av förhållandena på platsen svårt och förenat med mycket höga kostnader att ordna en enskild anläggning. Det finns svårigheter att få infiltration i enskilda slambrunnar att fungera på ett bra sätt på grund av täta jordar och höga grundvattennivåer. Flera fastigheter har utlopp i öppet dike eftersom infiltrationen inte fungerar.

Behovsbedömningen i kommunens va-plan är inte verklighetsanpassad eftersom den antogs innan avloppsanläggningarna i området åtgärdsförelades av kommunens miljö & hälsoenhet. Det nya avloppsnätet innebär nya omständigheter som ändrar förutsättningarna i dagsläget. I va-planen framtagen 2018 utgår kommunen från kluster om 10 fastigheter med maximalt 150 meters avstånd. Med hänsyn till den uppskattade ökningen av arbetstillfällen till följd av de gröna industrietableringarna i Luleå och Boden kommer intresset för nybyggnation av bostäder i det aktuella området vara större än vad kommunen angett i gällande översiktsplan och va-plan. Det behöver göras ett omtag med översiktsplanen och va-planen för att möta betydligt större efterfrågan på hållbara valösningar i större skala.

Kärandenas fastigheter ligger i nära anslutning till det befintliga kommunala verksamhetsområdet för va. Efter kommunens nyliga ombyggnation har det blivit närmare till de fysiska ledningarna, framför allt på Knösen. Bedömningen ska göras utifrån hur långt det är från befintlig kommunal avloppsledning till kärandenas fastigheter, inte hur långt det är mellan respektive kluster av kärandenas fastigheter. Det är definitivt ett större sammanhang när det gäller 30 fastigheter som ligger i närheten av avloppsledningen. Bebyggelsen i klustren är tät.

Fastighetsklustret i norra ändan av Norra Sunderbyvägen ligger nära kommunens va-anläggnings norra ända. Det möjliggör anslutning till tretton fastigheter samt tre fastigheter ( [M 3246-23], [M 3219-23] och [M 3231-23]) på vägen dit och möjlighet att ansluta ytterligare en fastighet ( ). Utbyggnaden av väg 97 har vidare försvårat möjligheterna

Sid 9 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

att åtgärda befintliga gemensamhetsanläggningar för avlopp samt anlägga nya enskilda anläggningar på Garvars. Fastigheterna ligger tätt och det finns ont om plats att anlägga brunn med egen infiltration. Det har även varit tegelbruk i området norr om Garvars och det är mycket lera i marken. Det krävs endast ca 150 meter ledning för att ansluta samtliga fastigheter på Garvars via de befintliga enskilda ledningarna till kommunens befintliga ledningar.

Fastighetsklustret vid Knösen ligger också nära den nya va-anläggningen. Avloppsledningen går nära tomtgränsen till (M 3217-23) och (M 539-23) och med ringa avstånd till (ej part i målet), (M 3213-23) och (M 3220-23).

Inom fastighetsklustret längst söderut på Norra Sunderbyvägen återfinns fyra av de klagande fastighetsägarna samt ytterligare fyra fastigheter. Dessa fastigheter ligger relativt nära kommunens va-anläggnings södra ända vid Norra Sunderbyvägen.

Fastighetsklustret på Knösenvägen nära järnvägen ca en kilometer nordost från kommunens va-anläggning vid Norra Sunderbyvägen består av fyra fastigheter som har egna vattenbrunnar med dålig vattenkvalitet och en av dem har också periodvis dålig tillgång på dricksvatten. Det är också stora problem med höga grundvattennivåer som gör det tveksamt att få till fungerande infiltration.

Från alla enskilda avloppsanläggningar på Hönsmyran rinner spillvattnet så småningom ner i älven via täckdiken under åkrarna, öppna diken och fyra bäckar. Området innanför Knösenvägen är utdikad gammal myrmark med väldigt höga grundvattennivåer. I många brunnar läcker det in grundvatten. Jorden är så tät att det inte går att dränera. Inget kan rinna ut, det rinner bara in. På grund av jordtypen (sulfidjordar) luktar det väldigt illa. Sulfidjordarna finns i stråk. Det märks särskilt av vid brunnarna vid den nya trafikplatsen. Där luktar det periodvis väldigt starkt av ruttna ägg. Även vid fastigheterna på Hönsmyran, särskilt på våren. Det kändes även av när kommunen grävde avloppsledningen till Knösen. Alltihop är ju gammal älvbotten.

Varken kommunen eller länsstyrelsen har anfört något som styrker påståendet att det inte skulle finnas försvårande omständigheter för enskilda avloppslösningar. Varken länsstyrelsen eller Miljö- och byggnadsnämnden har gjort några undersökningar på platsen, tagit jordprover eller liknande. Nämnden har bara kollat i brunnarna. Det finns inte underlag för att påstå att det att det är möjligt att få till enskilda avloppsanläggningar med hållbara lösningar för infiltration till rimliga kostnader för kärandena. Vissa fastigheter har heller inte tillräckligt stor mark-areal för att anlägga enskild avloppsanläggning med infiltration eller markbädd.

Det blir dyrare och mer sårbart med enskilda lösningar. Det är svårt att säga om det finns någon anläggning som fungerat i 20 år. Vissa anläggningar har fungerat i endast 10 år och blivit utdömda vid inspektionen. I och med att jorden är så tät så har det med förhållandena på platsen att göra. Det är inte långsiktigt hållbara

Sid 10 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

lösningar. Att omfattas av det kommunala verksamhetsområdet är den bästa lösningen i ett långsiktigt perspektiv ur hållbarhets-, hälso- och miljösynpunkt.

Kommunens uppskattning av kostnaderna för att ansluta kärandenas fastigheter framstår som schabloniserade och överdrivet höga. Kärandena har kollat med samma entreprenör som utförde kommunens ombyggnation vad det skulle kosta att borra per meter och fått prisuppgifter om aktuell pumpstation och då kommit fram till en kostnad om 1 710 000 kr för 2 km borrning. Det skiljer väldigt mycket från kommunens uppgifter.

Kommunen har anfört i huvudsak följande.

Det är de anslutna fastigheterna som utgör verksamhetsområdet, inte ledningssträckningarna. Ombyggnationen av verksamhetsområdets anläggningar har därför inte förändrat verksamhetsområdets utbredning i sig och kärandenas fastigheter har på så vis inte kommit närmare verksamhetsområdet än tidigare. Fastigheterna på Knösen är de enda som möjligen har kommit närmare den allmänna va-anläggningen i fysisk mening) sedan den byggdes om.

Det är ganska många av kärandenas fastigheter som är anslutna till dricksvattenförsörjning via avtalslösning.

Enligt kommunens va-plan är området som omfattar kärandenas fastigheter i dagsläget inte aktuellt för utbyggnad av allmänt va. I gällande va-plan har kommunen utgått från att för att det vara fråga om ett större sammanhang enligt 6 § LAV krävs minst 10 bostadshus med max 140 meter emellan. Sådana områden analyserades dels utifrån behov med hänsyn till hälso- och miljöaspekter, men

Sunderbyn va-planen 2040 har kri bostadshus med max 100 meter emellan. Enligt de nya kriterierna utgör inga utav de i målet aktuella områdena något va-planområde. I va-planen analyseras inte alla fastigheter i hela kommunen utan det första urvalet är geografiskt. I möjlighetskriteriet tas hänsyn till närheten till befintligt verksamhetsområde. Därefter görs även en prioriteringsbedömning utifrån olika parametrar.

Det finns inga planer på särskild expansion av bebyggelse i området. Området är definierat som "landsbygd" i översiktsplanen och bostadsbebyggelse förväntas endast i mindre omfattning.

Det befintliga verksamhetsområdet fastställdes 1972 och en revidering gjordes 1985 då avloppsanläggningen i Knösen tillkom. Kommunen bedömde då området utifrån andra kriterier jämfört med idag. När verksamhetsområdet väl är inrättat så kvarstår kommunens ansvar. Det kan alltså vara fråga om liknande förhållanden inom och utanför verksamhetsområdet men idag har kommunen grundat sin bedömning utifrån nu gällande lagstiftning.

Sid 11 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

Vad gäller kommunens gamla va-anläggningar som inte uppfyller dagens krav har det gjorts flera utredningar. Först övervägdes mindre anläggningar, minireningsverk, i anslutning till de gamla. En sådan lösning hade varit billigare på kort sikt, men på lång sikt bedömdes den lösning som nu gjorts som bättre utifrån ett driftperspektiv. Det var driftsfördelarna som var avgörande för beslutet, inte hur flera mindre anläggningar hade påverkat recipienten.

För att bedöma förutsättningarna för enskilda lösningar måste man se till varje enskild plats, någon generell bedömning kan inte göras. Kommunen har inte kännedom om förhållandena på varje enskild fastighet och kan därför inte vitsorda att de är precis så som kärandena beskriver. Miljö- och byggnadsnämnden har varit ute på plats. När nämnden meddelar förelägganden bedömer den även frågan om möjligheterna att åtgärda anläggningarna. Miljö- och byggnadsnämnden har bedömt att det går att ordna enskilda lösningar till en rimlig kostnad och utan risk för olägenhet för människors hälsa och miljö i samtliga fall. Länsstyrelsen har delat den bedömningen.

Att vissa käranden har förelagts att vidta åtgärder beträffande befintliga avloppsanläggningar innebär inte per automatik att det är nödvändigt att anlägga ett kommunalt verksamhetsområde för spillvatten. De anläggningar som finns nu har fungerat, men alla anläggningar har en viss livslängd och behöver underhållas kontinuerligt för att deras funktion ska bibehållas. Vissa av dem är uppemot 50 år gamla. Infiltrationsanläggningar håller mellan 20 30 år, sedan krävs återinvestering. Det är bristande underhållsåtgärder som inspektionerna har handlat om, vilket egentligen inte har med förhållandena på platsen att göra.

Vilken typ av avloppsanläggning som är lämplig att anlägga kan däremot variera beroende på markens beskaffenhet. Förhållandena med täta jordar, utrymmesbrist och högt grundvatten talar för att en infiltrationslösning inte är lämplig. Det var inte heller en sådan typ av lösning kommunen undersökte när den utredde vad som skulle ske med de gamla anläggningarna. Det finns andra lösningar som kan fungera beroende på förhållandena på varje enskild fastighet, till exempel markbädd, minireningsverk och upphöjd markbädd. Man behöver undersöka olika typer av lösningar innan man kan konstatera att det inte går.

Enskilda lösningar skulle innebära en likartad kostnad för kärandena som anslutning till verksamhetsområdet. Det kan även bli billigare med en gemensam enskild lösning.

Det krävs ca 3,5 km ny ledning och två nya pumpstationer för att ansluta samtliga käranden. Kostnaden för kommunens nyligen utförda ombyggnation, vilken innefattade ca 3,5 km ledning, blev ca 31 000 000 kr. Enligt kommunens uppskattning från 2019 skulle kostnaderna för att ansluta samtliga kärandens fastigheter vara åtminstone 27 500 000 kr. Kostnaderna i dagsläget är sannolikt högre. Anledningen till att ledningslängden skiljer sig mot kärandenas räkneexempel är för att kommunen inte med säkerhet kan räkna med att kunna använda de befintliga gemensamhetsanläggningarna i Garvars.

Sid 12 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

Vad gäller de särskilda förhållandena på vissa fastigheter har kärandena uppgett huvudsakligen följande.

Det är sulfidjordar som är orsaken till den undermåliga vattenkvaliteten på fastigheten (M 3226-23).

På (M 3217-23) finns en slamavskiljare som troligtvis byggdes på 1950-talet med tvåkammarbrunn och bräddbrunn efter. Ett avlopp i öppet dike anlades av den tidigare fastighetsägaren eftersom infiltrationen inte fungerade, vilket medförde problem med dålig lukt stundtals. Därför har det installerats en förmultningskammare i källaren så att bara de våta delarna släpps ut i tvåkammarbrunnen. Det är ingen bra lösning, eftersom det kräver mycket underhåll och tillsyn. Fastigheten ligger på en höjd. Jorden består till viss del av lera och sand men infiltration fungerar ändå inte.

Kommunen saknar belägg för påståendena om vattenrening på fastigheten (M 3214-23). Huset är byggt på före detta myrmark och grundvattnet tränger upp väldigt högt. Marken är pålad för att fastigheten ska kunna vara beboelig. Vattnet luktar och smakar illa och det inte går att åtgärda. Det finns en risk att grundvattnet tränger ut och in ur avloppsbrunnarna och i sin tur påverkar dricksvattnet. Varje år tränger det in vatten i källaren i huset på fastigheten (M 3223-23), förmodligen är det samma vatten som tränger sig in i slamavskiljaren.

Huset på (M 3218-23) ligger på en liten höjd, lite högre än den omkringliggande myrmarken. Vattnet i den grävda brunnen sinar varje sommar någon gång under längre torrperioder. Vattnet i den grävda brunnen på intill liggande (M 3216-23) smakar illa.

På fastigheten (M 3230-23) har tidigare bedrivits camping-verksamhet. Nu finns där ett litet hus på ca 80 m med två personer i hushållet. Avloppssystemet består av två stora avloppsbrunnar, men inget efterföljande reningssteg. Det är ett slutet system även om det i praktiken läcker något. Det skulle visserligen gå att ordna enskilt avlopp men att göra det skulle vara oproportionerligt dyrt. Jorden blir hård som cement när den torkar upp; det är bara lera alltihop. Det är omkring 60 70 meter till de kommunala ledningarna från fastigheten.

Vad gäller de särskilda förhållandena på vissa fastigheter har kommunen uppgett

huvudsakligen följande. Angående vattenförsörjningen på fastigheten (M 3214-23) så är radonavskiljning ingen avancerad rening och dålig lukt går att lufta bort. Den viktiga parametern är tillgången på vatten. Vad gäller avloppsreningen så är bristerna i slamavskiljningen orsakade av hur denna är tekniskt utformad och fungerar. Det påverkar reningseffekten och hållbarheten på markbädden eller

Sid 13 UMEÅ TINGSRÄTT DOM 2024-06-07 M 539-23, m.fl. Mark- och miljödomstolen

infiltrationsanläggningen. Slamavskiljningen påverkas inte av förhållandena för infiltration.

Det är ostridigt att och (M 3231-23) under år 2023 har beviljats tillstånd att anlägga en avloppslösning med trekammarbrunn på fastigheten .

BEVISNING Kärandena har som bevisning begärt syn under barmarksperioden för att visa på markförhållanden samt hur kommunens verksamhetsområden breder ut sig mot varje kluster av fastigheter. Sådan syn hölls i samband med huvudförhandling i förenklad form den 8 maj 2024.

Kommunen har som bevisning hänvisat till gällande va-plan, kartunderlag samt Länsstyrelsens i Norrbottens läns beslut den 22 december 2022 i ärende 567-767-2022. Då existensen av och innehållet i dessa dokument inte ifrågasätts tas de upp sakframställningsvis.