MÖD 2025:8

Va-fordran ----- Bevisbördan för att anläggningsavgift har betalats ska placeras på fastighetsägaren, dock med ett sänkt beviskrav (övervägande sannolikt). Kommunens talan har bifallits då fastighetsägaren inte bevisat att betalning skett eller att betalningsskyldighet inte föreligger på annan åberopad grund.

Växjö tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2023-02-01 i mål nr M 2515-21, se bilaga A

Trelleborgs kommun 231 83 Trelleborg

Ombud: Advokaten M.B. Advokataktiebolaget Nordic Law Skeppsbron 5 211 20 Malmö

K.R.

Anläggningsavgift för allmänna vattentjänster på fastigheten A i Trelleborgs kommun

Mark- och miljööverdomstolen ändrar mark- och miljödomstolens dom på följande sätt. 1. Mark- och miljööverdomstolen förpliktar K.R. att till Trelleborgs kommun betala 112 948 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 10 juni 2021 till dess betalning sker.

2 Mark- och miljööverdomstolen förpliktar K.R. att ersätta Trelleborgs kommun för dess rättegångskostnad i mark- och miljödomstolen med 2 800 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 februari 2023 till dess betalning sker.

Trelleborgs kommun (kommunen) har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska bifalla käromålet.

K.R. har motsatt sig att mark- och miljödomstolens dom ändras.

Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i mark- och miljödomstolen.

Mark- och miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

Parterna har åberopat i allt väsentligt samma bevisning som i mark- och miljödomstolen. Mark- och miljööverdomstolen har tagit del av vittnesförhören som hållits i mark- och miljödomstolen med M.A. och C.G. genom uppspelning.

En fastighetsägare ska betala avgifter för en allmän va-anläggning om fastigheten finns inom va-anläggningens verksamhetsområde och med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt (24 § första stycket lagen [2006:412] om allmänna vattentjänster, vattentjänstlagen). Skyldighet att betala avgift inträder när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt och informerat fastighetsägaren om förbindelsepunktens läge (se 12 och 25 § vattentjänstlagen). Om en fastighetsägare invänder att anläggningsavgift sedan tidigare är betald för fastigheten har fastighetsägaren bevisbördan för påståendet. Det räcker då med att fastighetsägaren gör detta övervägande sannolikt, det vill säga beviskravet är lindrat. (Se Mark- och miljööverdomstolens dom den 18 maj 2011 i mål nr M 815-11.)

Av utredningen framgår att K.R. i augusti 2018 begärde att anslutning till va-anläggningen skulle ske. Kommunen skickade i januari 2019 ut ett meddelande till K.R. med information om att förbindelsepunkt hade upprättats och dess läge. Enligt vattentjänstlagen inträdde betalningsskyldighet för anläggningsavgiften i och med de nyss nämnda åtgärderna, det vill säga i januari 2019.

Mark- och miljööverdomstolen delar inte mark- och miljödomstolens bedömning att bevisbördan för frågan om anläggningsavgift har betalats ska placeras på kommunen. Det är i stället K.R. som, med ett sänkt beviskrav, har bevisbördan för denna omständighet. K.R. har till stöd för sitt påstående att anläggningsavgift sedan tidigare är betald bland annat åberopat ett köpebrev från hans förvärv av fastigheten. På köpebrevet finns en anteckning där den föregående ägaren intygar att vatten- och avloppsanslutning redan finns i tomten och att köparen endast ska betala anslutningsavgift för el. Några närmare uppgifter kring den påstådda betalningen framgår inte av köpebrevet eller av utredningen i övrigt. Den aktuella anteckningen får därför anses ha ett begränsat bevisvärde. Genom förhöret med C.G. har det framkommit att han sökte genom kommunens arkiv efter uppgifter om anläggningsavgift hade betalats för fastigheten, utan att hitta något stöd för det. C.G.s uppgifter talar således emot K.R.s påstående om att anläggningsavgiften var betald. Inte heller den utredning som K.R. i övrigt har lagt fram visar att det skulle vara övervägande sannolikt att anläggningsavgift har betalats.

K.R. har invänt att det skulle vara oskäligt att nu kräva honom på anläggnings avgiften dels för att fastigheten under lång tid varit ansluten till den allmänna va-anläggningen, dels för att kommunen långt före hans förvärv uppmärksammade problemet med den obetalda avgiften. K.R.s talan i denna del får anses inne fatta ett påstående att kommunens talan har preskriberats. Såsom anförts ovan inträdde avgiftsskyldigheten för anläggningsavgift enligt nu gällande vattentjänstlag i januari 2019 efter att K.R. hade begärt att anslutning skulle ske. Det förhållandet att fastigheten kan ha anslutits till den allmänna va-anläggningen redan på 1960-talet innebär inte att avgiftsskyldigheten inträtt redan vid den tidpunkten, eftersom avgiftsskyldighet enligt då gällande vattentjänstlag inträdde först när anslutningstvång eller anslutningsrätt gjordes gällande av huvudmannen eller fastighetsägaren (jfr Vattenöverdomstolens dom DT 5/73).

Mot bakgrund av det ovan anförda finner Mark- och miljööverdomstolen att betalningsskyldigheten för anläggningsavgiften inträdde i januari 2019 samt att det inte kan anses oskäligt att kräva K.R. på betalning av denna. Kommunens fordran kan inte heller anses preskriberad. K.R. är således skyldig att betala anläggnings avgift. Det av kommunen yrkade beloppet är beräknat i enlighet med den taxa som gällde vid tidpunkten när avgiftsskyldigheten inträdde och ska bifallas. K.R. har godtagit yrkandet om att betala ränta.

Mark- och miljödomstolens dom ska alltså ändras och kommunens talan i målet bifallas. Vid denna utgång ska K.R. ersätta kommunen för dess rättegångskostnad i form av ansökningsavgiften i mark- och miljödomstolen. Skyldigheten att betala ränta på rättegångskostnader följer av lag.

se bilaga B Överklagande senast 2025-02-17

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Liselotte Rågmark, Åsa Hanna, referent, och Frida Göranson samt tf. hovrättsassessorn Hanna Wallin.

Föredragande har varit hovrättsfiskalen Henrik Jansson.

Ombud: Advokat M.B. Advokataktiebolaget Nordic Law Skeppsbron 5, 3 vån 211 20 Malmö

Ansökan om stämning gällande anläggningsavgifter för vatten- och spillavlopp för fastighet A, Trelleborgs kommun

Mark- och miljödomstolen ogillar Trelleborgs kommuns talan.

Aktuell fastighet A hade fram till det K.R. förvärvade fastigheten i september 2017 samma ägare som grannfastigheten B. På envar av dessa fastigheter fanns ursprungligen en byggnad. Byggnaderna låg ”vägg-i-vägg”. Byggnaden på fastigheten A var en verkstad. K.R. förvärvade fastigheten från A.S. och dennes hustru. Vid förvärvet var verkstadsbyggnaden riven. Trelleborgs kommun hade i september 2015 via miljöförvaltningen anmodat A.S. att ansluta fastigheten A till den kommunala VA-an läggningen. Under 2018 kontaktade K.R. C.G., VA-chef på Trelleborgs kommun, varvid denne anmodade K.R. att ansöka om anslutning till den kommunala VA-anläggningen. Den 8 augusti 2018 ansökte K.R. om anslutning till den kommunala VA-anläggningen men förklarade samtidigt att fastigheten redan var ansluten till anläggningen och att detta troligtvis ägt rum på 1950-talet och att anläggningsavgift då erlagts.

Trelleborgs kommun har nu yrkat att K.R. skall till kommunen erlägga 112 948 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dag för delgivning av stämningsansökan, den 10 juni 2021, till dess betalning sker. Vidare har kommunen yrkat ersättning för rättegångskostnader med 2 800 kr avseende ansökningsavgift.

K.R. har bestritt talan och endast kunnat vitsorda sättet att beräkna ränta.

Trelleborgs kommun har till utveckling av talan anfört: Aktuell fastighet är belägen inom det kommunala verksamhetsområdet för VA. I januari 2019 skickade kommunen ut meddelande om förbindelsepunkt för vatten och spillvattenavlopp för fastigheten A. Vid denna tidpunkt var K.R. lagfaren ägare till fastigheten. Eftersom fastighetens behov av vatten och spillvattensavlopp inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom den allmänna VA-anläggningen är K.R. skyldig att erlägga fastställd anläggningsavgift. Avgiften är beräknad enligt vid punkten gällande taxa. Av beloppet avser 42 030 kr servisledningsavgift, 35 602 kr förbindelspunktsavgift, 19 285 kr tomtyteavgift och 16 031 kr lägenhets avgift.

K.R. har till utveckling av bestridandet anfört: Det är riktigt att han när krav framställdes var han lagfaren ägare till fastigheten. Han blev uppmanad av C.G. att ansöka om anslutning till den allmänna VA-anläggningen. Han förklarade för C.G. att fastigheten redan var ansluten och att anslutningsavgift erlagts. Detta skrev han även på ansökan till kommunen. I samband med att ny byggnad skulle uppföras på fastigheten utfördes grävningsarbeten på tomten. Det kunde då konstateras att fastigheten redan var ansluten till den förbindelsepunkt som kommunen nu anvisat. Ledningarna som anslöt till förbindelsepunkten var av äldre slag, betongrör och metallrör. För det fall anslutningsavgift inte är erlagd är det oskäligt att nu kräva honom på anslutningsavgift dels för att fastigheten under lång tid varit ansluten till den allmänna VA-anläggningen dels att för att kommunen långt före det att han förvärvade fastigheten uppmärksammat problemet med ej erlagd anslutningsavgift.

Kommunen har genmält: Det fanns ingen allmän VA-anläggning på 1950-talet. Kommunen kan inte heller vitsorda att fastigheten varit ansluten till VA-anläggningen före det att K.R. ansökte om anslutning. Oavsett hur därmed förhåller sig är K.R. skyldig erlägga anläggningsavgift eftersom det inte är visat att anläggningsavgift erlagts.

Kommunen har som skriftlig bevisning åberopat vid tiden gällande VA-taxa, K.R.s ansökan om anslutning, meddelande om förbindelsepunkt jämte karta samt debiteringsunderlag.

K.R. har åberopat vittnesförhör med M.A. och C.G. Han har vidare åberopat köpehandlingarna vid hans förvärv allt till styrkande av att anläggningsavgift redan erlagts.

M.A. har i allt väsentlig berättat: Han utförde gräv- och schaktningsarbeten på aktuell fastighet inför nybyggnation. Han kunde då konstatera att det fanns såväl vatten som spillvattenledningar anslutna till en förbindelsepunkt i den ”lilla gatan” intill fastigheten (domstolens anmärkning K-gatan). Det var fråga om dels betongrör dels metalledning. Dessa anslutningsledningar var av äldre modell.

C.G. har i allt väsentligt berättat: På aktuellt område bildades en allmän VA-anläggning 1962. Vid denna tidpunkt var det inte ovanligt att kommunen drog ut ledningar till fastigheter för anslutning trots att fastigheterna inte vid detta tillfälle rent faktiskt anslöts till VA-anläggningen. Det har varit oklara förhållanden i området och han har på flera fastighetsägares begäran undersökt om VA-anslutning fanns eller inte. Vad gäller fastigheten A har han på K.R.s begäran undersökt om anslutningsavgift erlagts. Han har inte funnit belägg för detta. Han har inte heller hittat någon dokumentation om att förbrukningsavgifter erlagts.

Mark- och miljödomstolen gör följande bedömning.

Genom C.G.s vittnesmål är utrett att aktuell fastighet sedan 1962 legat inom verksamhetsområde för allmän VA-anläggning med framdragna servisledningar sedan dess. Vidare är klarlagt att aktuell fastighet vid denna tidpunkt var bebyggd samt att byggnaden rivits före det att K.R. förvärvade fastigheten.

Fråga i målet uppkommer först huruvida fastigheten vid K.R.s förvärv var ansluten till servisledningarna för den allmänna VA-anläggningen och om så befinnes vara fallet om anslutningsavgift erlagts.

Genom M.S:s vittnesmål är klarlagt att fastigheten vid hans grävningsarbeten på fastigheten var ansluten till den allmänna VA-anläggningen och att anslutningsledningarna var av äldre modell. Med hänsyn till C.G.s uppgift om att kommunen vid anläggandet av den allmänna VA-anläggningen i vissa fall var fastighetsägarna behjälpliga med att dra fram ledningar till servisledningarna är det högst troligt att fastigheten redan vid inrättandet av VA-anläggningen 1962 anslöts till densamma.

Tingsrätten går därefter över till pröva frågan om anslutningsavgift erlagts. Anslutningen är som ovan konstaterats av äldre modell. En eventuell anslutningsavgift kan vara erlagd för uppemot mer än ett halvt sekel sedan. Det kan inte rimligen begäras att K.R. skall kunna föra bevisning om att betalning erlagts. Det måste istället ankomma på kommunen att i en sådan situation visa att rätt till ersättning för anslutningsavgift föreligger. Eventuell osäkerhet om ersättning erlagts bör rimligen inte gå ut över fastighetsägaren, utan bör ligga kommunen till last, som är den av parterna som har störst möjlighet att införskaffa information i frågan.

Det framstår som anmärkningsvärt att kommunen inte tidigare krävt fastighetsägaren på anslutningsavgift eftersom kommunen uppenbarligen uppmärksammat detta 2015 och att det inte tydligt framgår av den vid tidpunkten gällande VA-taxan att kommunen efter eget gottfinnade kan vänta med att ta ut anslutningsavgifter för be byggda fastigheter inom verksamhetsområdet. Detta förhållande sammantaget med att C.G. uppgivit att det råder oklarheter angående anslutningarna till aktuell VA-anläggning vid inrättandet av densamma medför att det inte genom 2019 års meddelande om förbindelsepunkt går att skapa betalningsskyldighet för anläggningsavgift avseende sedan länge framdragna servisledningarna. Redan på grund härav skall kommunens talan ogillas.

se bilaga (MMD-01) Överklagande senast den 22 februari 2023.

Lars-Olle Larsson Carl-Philip Jönsson

________________ I domstolens avgörande har deltagit lagmannen Lars-Olle Larsson, ordförande, och tekniska rådet Carl-Philip Jönsson.