MÖD 2026:2
Sökord Betalningskrav · Betalningsskyldighet
Anläggningsavgift för vatten och avlopp ----- Mark- och miljööverdomstolen har ansett att kommunen varit oförhindrad att fakturera ytterligare en anläggningsavgift för vatten och avlopp när tidigare faktura avsett anslutning för endast en lägenhet på fastigheten trots att det var två lägenheter som skulle anslutas. Vid granskning av den första fakturan hade felet kunnat upptäckas och fastighetsägarna har inte med fog kunnat uppfatta betalningen av denna som en slutlig reglering av de båda anläggningsavgifterna.
Växjö tingsrätts dom, mark- och miljödomstolen, 2025-05-08 i mål nr M 875-25, se bilaga A
Jönköpings kommun
Ombud: Stadsjurist N.A. Jönköpings kommun Stadskontoret 551 89 Jönköping
1 J.W.
2 N.W.
Ombud för 1 och 2: Jurist V.A.
Anläggningsavgift för vatten och avlopp avseende fastigheten X i Jönköpings kommun
Mark- och miljööverdomstolen ändrar punkten 1 i mark- och miljödomstolens dom och ogillar käromålet.
Jönköpings kommun har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska ogilla käromålet.
J.W. och N.W. har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom.
Kommunen har vidhållit vad som anförts i mark- och miljödomstolen och lagt till bland annat följande.
Kommunen har rättsligt stöd för sin fordran. Den praxis som mark- och miljödomstolen hänvisar till gäller brukningsavgifter och omständigheterna skiljer sig markant från detta fall. Kommunen har inte någon skyldighet att studera bygglovs handlingarna innan en anläggningsavgift faktureras.
Kommunen utgår i regel från att de uppgifter som en enskild lämnar i sin servis anmälan är korrekta. Utifrån de lämnade uppgifterna upprättar kommunen en faktura för anläggningsavgiften och fakturerar den enskilde. Om det i efterhand visar sig att uppgifterna i servisanmälan inte stämmer skickar kommunen antingen en kompletterande faktura eller gör en återbetalning om den enskilde betalat för mycket.
I det här fallet har det i efterhand visat sig att de uppgifter som fastighetsägarna lämnat i servisanmälan är felaktiga. Kommunen har då utifrån hur antalet lägenheter ska beräknas enligt taxan fakturerat den korrekta anläggningsavgiften.
Att kommunen ges rätt att i efterhand fakturera rätt anläggningsavgift enligt va-taxan är vitalt för upprätthållandet av likställighetsprincipen. En kommun har en väldigt liten möjlighet att särbehandla sina medlemmar. Om faktureringen nekas innebär det ett avsteg från va-taxan och att kostnaderna i stället belastar övriga i va-kollektivet. Det skulle strida mot kravet på en skälig och rättvis avgiftsfördelning och kan inte anses rimligt när den felaktiga faktureringen beror på att den enskilde lämnat felaktiga uppgifter.
Kommunen har lämnat in kopior av en mejlkonversation mellan kommunen och fastighetsägarna till stöd för sin talan.
J.W. och N.W. har vidhållit vad de anfört i mark- och miljödomstolen och lagt till bland annat följande.
Fakturabeloppet kan inte ha baserats på servisanmälan eftersom den inkom långt efter det att en va-ingenjör vid kommunen meddelat hur stor anslutningsavgiften skulle bli. Ett belopp som, efter viss korrigering, överensstämde med det fakturerade beloppet och som de också betalade. Kommunen hade tillgång till bygglovshandlingarna innan anslutningsavgiftens storlek kommunicerades med dem.
De var i god tro när de betalade fakturan och uppfattade med fog betalningen som en slutreglering av anläggningsavgiften. Kommunens agerande, där flera beräkningar presenterats och korrigerats för att slutligen mynna ut i en faktura som betalades, har objektivt sett gett intrycket av att fakturan utgjorde den slutliga regleringen. Det har därför inte funnits skäl för dem att ifrågasätta att betalningen var definitiv.
Dessutom har preskription redan inträtt. J.W. fick en offert från kommunen den 3 maj 2021, som han godkände och därefter betalade. Kommunens eventuella fordran får därmed anses ha uppkommit senast vid denna tidpunkt. Därefter har kommunen under lång tid förhållit sig passiv. Först i september 2024, alltså mer än tre år senare, skickades en ny faktura om 25 000 kr. Av fakturan framgår att beloppet avser en påstådd utökning. Något preskriptionsavbrott har inte skett under mellantiden, och de har inte heller vidtagit någon åtgärd eller gjort någon förändring av fastigheten som skulle kunna grunda en sådan fordran.
Mark- och miljööverdomstolen har med stöd av 50 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken avgjort målet utan huvudförhandling.
Frågan är om kommunen varit förhindrad att fakturera ytterligare en anläggningsavgift efter att tidigare ha utfärdat en faktura för en sådan avgift för samma fastighet.
En fastighetsägare ska betala avgifter för en allmän va-anläggning om fastigheten finns inom va-anläggningens verksamhetsområde och, med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljö, behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt. Sådana avgifter får bestämmas som anläggningsavgifter och brukningsavgifter. Avgifterna ska bestämmas så att kostnaderna fördelas på de avgifts skyldiga enligt vad som är skäligt och rättvist. Anläggningsavgifter ska därvid bestämmas på beräkningsgrunder som innebär att fastighetsägaren inte behöver betala mer än vad som motsvarar fastighetens andel av kostnaden för att ordna va anläggningen. Avgifternas belopp och hur avgifterna ska beräknas ska vidare framgå av en taxa som kommunen får meddela föreskrifter om. (Se 24, 29, 31, 32 och 34 §§ lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster, LAV.)
Av taxan för Jönköpings kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggning 2022 framgår bland annat följande. Anläggningsavgift betalas med en avgift per lägenhet. Med lägenhet avses ett utrymme som bidrar till en enhet för upplåtelse. Antalet lägenheter bestäms i enlighet med de ritningar enligt vilka bygglov beviljats eller annars i enlighet med ritning eller uppmätning som va-huvudmannen godkänner. (Se § 3.5, 5.1 och 5.3 i va-taxan.)
Fastigheten X ligger inom kommunens verksamhetsområde för vatten och spillvatten, vilket innebär att fastighetsägarens rätt att använda va-anläggningen, liksom skyldigheten att betala avgifter för vattentjänsterna, regleras i LAV och inte genom avtal. Det är därvid ostridigt att J.W. och N.W., såsom fastighetsägare, är skyldiga att betala anläggningsavgift för fastighetens anslutning till den allmänna va-anläggningen. Det står vidare klart att va-anläggningen ska betjäna ett enbostadshus och en gäststuga på fastigheten, vilket innebär att det är fråga om två lägenheter som ska anslutas. Enligt kommunens va-taxa ska därmed två anläggningsavgifter betalas.
Av den räkningsspecifikation, daterad den 9 februari 2022, som bifogades den första fakturan framgår att fakturan avsåg anläggningsavgift för en lägenhet. Den fakturan stred alltså mot kommunens va-taxa och var därför felaktig. Den omständigheten att en tjänsteman vid kommunen lämnat motsvarande uppgift om en preliminär anläggningsavgift medför inte någon annan bedömning (jämför Va-nämndens beslut den 18 juni 2012 i mål nr Va 285-286/10, B Va 35).
Frågan är dock om J.W. och N.W. haft anledning att uppfatta betalningen av den fakturan som en slutlig reglering av fastighetens anläggningsavgift.
Enligt Mark- och miljööverdomstolen har informationen om att fakturan endast avsett anläggningsavgift för en lägenhet tydligt framgått vid granskning av fakturan. Det kan inte anses råda någon oklarhet kring fakturan på denna punkt. Eftersom J.W. och N.W. måste ha varit väl medvetna om att va-anläggningen skulle betjäna två bostäder på fastigheten har de inte haft fog för att uppfatta betalningen av den fakturan som en slutlig reglering av anläggningsavgifter för båda lägenheterna. Tvärtom borde de ha insett att de lämnat en felaktig uppgift om antalet lägenheter på fastigheten i sin servisanmälan och att det kvarstod en skyldighet att betala anläggningsavgift även för den andra lägenheten. Varken den omständigheten att kommunen inför faktureringen haft tillgång till bygglovshandlingar där det framgått att det skulle uppföras två bostadshus på fastigheten – och att felet därmed i vart fall delvis också beror på en felaktig bedömning av kommunen – eller vad som i övrigt framkommit i målet medför någon annan bedömning. (Jämför rättsfallen NJA 1973 s. 315 och NJA 1991 s. 3 [I].)
Av 2 § andra stycket preskriptionslagen (1981:130) framgår att en fordran mot en konsument preskriberas efter tre år från fordringens tillkomst. Treårsregeln tillämpas på konsumentfordran avseende engångsavgift för utförande av allmän va-anläggning (se rättsfallet NJA 1988 s. 503 [I]).
Enligt 25 § LAV inträder avgiftsskyldighet när huvudmannen har upprättat förbindelsepunkt och informerat fastighetsägaren om detta. Preskriptionstiden ska således räknas från denna tidpunkt.
Kommunen har den 9 februari 2022 informerat fastighetsägaren om att förbindelse punkt upprättats. Kommunen framställde sin fordran för anslutningsavgift för gäststugan genom faktura den 16 september 2024, dvs. inom treårsfristen. Fordran är därmed inte preskriberad.
Sammanfattningsvis har kommunen alltså haft rätt till betalning avseende fakturan, daterad den 16 september 2024, gällande anläggningsavgift för ytterligare en lägenhet på fastigheten. Kommunen överklagande ska därför bifallas och käromålet ogillas.
se bilaga B Överklagande senast 2026-02-18
I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Borg och Petra Bergman, referent, tekniska rådet Claes Becker samt tf. hovrättsassessorn Elin Jansson Holmberg. Föredragande har varit Julia Nyberg.
1 J.W. 2. N.W.
Ombud 1-2: Jurist V.A.
Jönköpings kommun
Ombud: Stadsjurist N.A. Jönköpings kommun Stadskontoret 551 89 Jönköping
Ansökan om stämning gällande anslutningsavgift för fastigheten X, Jönköpings kommun
1 Mark- och miljödomstolen bifaller käromålet och fastställer att Jönköpings kommun inte har rätt till betalning avseende faktura, daterad den 16 september 2024, med fakturanummer 99248367 om 25 000 kr gällande anläggningsavgift för fastigheten Jönköping X. 2. Mark- och miljödomstolen förordnar att domstolens beslut från den 24 februari 2025 om att kommunen inte får stänga av vattenförsörjningen till fastigheten Jönköping X fortsätter att gälla i avvaktan på att denna dom vinner laga kraft. 3. Mark- och miljödomstolen förordnar att denna dom gäller omedelbart.
J.W. och N.W. (nedan W) är ägare av fastigheten X i Jönköpings kommun.
Jönköpings kommun (nedan kommunen) har till W översänt fakturor avseende anslutningsavgift för vatten och avlopp till deras fastighet. (Faktura, den 9 februari 2022, med nummer 99016792 avser ett belopp om 135 304 kr. Faktura, den 16 september 2024, med nummer 99248367 avser ett belopp om 25 000 kr.)
W inlämnade den 10 februari 2025 till mark- och miljödomstolen en stämningsansökan gentemot kommunen och yrkade bland annat om inhibition av beslutet om avstängning.
Mark- och miljödomstolen beslutade den 24 februari 2025 att kommunen inte får stänga av vattenförsörjningen till X. Beslutet gäller omedelbart och till dess att fråga n har avgjorts genom en dom eller ett beslut som fått laga kraft.
W yrkar att mark- och miljödomstolen ska fastställa att kommunen inte har rätt till betalning avseende faktura, daterad den 16 september 2024, med fakturanummer 99248367 om 25 000 kr gällande anläggningsavgift för fastigheten X.
Kommunen bestrider yrkandet.
W nämner bland annat följande. I maj 2021 översände kommunen via va-ingenjör ett mejl till honom (J.W.) där man informerade om att den preliminära anslutningsavgiften för vatten och avlopp för fastigheten Y skulle uppgå till 140 200 kr inklusive moms. Han kontaktade därefter kommunen per telefon och meddelade sitt godkännande av offerten samt att arbetet kunde påbörjas.
I december 2021 kontaktade kommunen dem (W) och informerade om att en felberäkning av tomtytan hade skett. En ny beräkning hade genomförts och det justerade priset fastställdes till 135 304 kr inklusive moms.
Därefter utställde kommunen en faktura (nummer 99016792) jämte räkningsspecifikation till henne (N.W.) för det utförda arbetet. De erlade betalning i enlighet med fakturan. Av fakturan framgår att den avser en nyanläggning.
Den 16 september 2024 utställde kommunen en ny faktura (nummer 330460) på 25 000 kr till henne. Fakturan utställdes alltså tre år efter att den första offerten godkändes och av fakturan framgår att den avser kostnader för utbyggnad. (Av den ingivna fakturan framgår att korrekt fakturanummer är 99248367 – mark- och miljödomstolens förklaring.)
De (W) har den 8 oktober 2024 bestridit fakturan i dess helhet. De anförde då till kommunen att den nya fakturan saknar grund då tidigare avtal redan ingåtts och fullgjorts samt att kommunen haft tillgång till bygglovshandlingar med korrekta uppgifter för beräkning.
Det bör noteras att de (W) inte har genomfört någon utbyggnad som skulle kunna motivera den aktuella fordran. För det fall mark- och miljödomstolen skulle finna att fordran är befogad, gör de gällande att fordran är preskriberad då kommunen framställt sitt krav först tre år efter att offerten godkändes av dem.
De har således uppfyllt betalningsskyldigheten då betalning om 135 304 kr har erlagts för utfört arbete.
Kommunen yttrar bland annat följande. W är ägare till fastigheten Jönköping X som ingår i kommunens verksamhetsområde för vatten och spillvatten. Fastigheten är nybildad under 2021 genom avstyckning från en större fastighet.
På begäran av W har kommunen den 15 april 2021 lämnat en preliminär beräkning av avgiften för att ansluta den blivande fastigheten till kommunens va- nät. Den 3 maj 2021 skickade kommunen en uppdaterad preliminär beräkning. Den 22 december 2021 återkom kommunen till W och meddelade att eftersom den avstyckade fastigheten endast uppgår till 1 096 kvm blir den nya preliminära beräkningen istället 135 304 kr. Kommunen bad även W att inkomma med en officiell servisanmälan. Den 1 februari 2022 erhöll kommunen en servisanmälan från W. I den uppger W att fastigheten ska bebyggas med en lägenhet. Utifrån dessa uppgifter översände kommunen en räkningsspecifikation samt faktura till W.
Uppgiften från W om att fastigheten endast har bebyggts med en lägenhet har i efter hand visat sig inte stämma. Enligt inskickade planritningar till bygglovsansökan har det förutom bostadshuset även byggts en lägenhet ovanför garaget, vilket innebär att fastigheten har bebyggts med två lägenheter.
När kommunen fick kännedom om att fastigheten bebyggts med två lägenheter skickades en kompletterande faktura om 25 000 kronor till W. Kostnaden avser anslutningsavgift för lägenhet större än 30 kvm och utgår per lägenhet på fastigheten. Kärandena har underlåtit att betala anslutningsavgift om 25 000 kronor.
W har uppgett att de erhållit offerter avseende kostnaden för anslutningsavgiften men detta stämmer inte. Det kommunen har presenterat är preliminära beräkningar utifrån Ws egna uppgifter. Enligt praxis är kommunen inte bunden av dessa preliminära beräkningar, se t.ex. Statens va- nämnd, mål Va 125/04, BVa 50. Istället ska avgiften utgå från de faktiska omständigheterna och utifrån avgifterna som framgår av kommunens beslutade va taxa.
Ytterligare lägenhetsavgift ska enligt praxis utgå enligt den taxa som är gällande när avgiftsskyldigheten uppkommer, se NJA 1981 s. 837.
Enligt 25§ lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (LAV) uppstår avgiftsskyldigheten när kommunen ordnat förbindelsepunkten och informerat fastighetsägaren om dess läge.
I förevarande fall har kommunen den 9 februari 2022 informerat W om förbindelsepunktens läge. Avgiftsskyldigheten ska således bestämmas utifrån den taxa som var gällande den dagen.
Enligt § 5.1 punkten d i va-taxan ska en fastighetsägare vid anslutning bland annat betala en avgift per lägenhet. Med lägenhet avses enligt § 3.5 ett eller flera utrymmen som bildar en enhet för upplåtelse. Antalet lägenheter ska enligt § 5.3 bestämmas utifrån de ritningar enligt vilka bygglov beviljats eller annars i enlighet med ritning eller uppmätning som kommunen godkänner.
I detta fall ska således bostadshuset räknas som en lägenhet och ”gäststugan” ovanpå garaget räknas som en lägenhet. Detta innebär att va-taxan stadgar att kärandena är skyldiga att erlägga avgift för två lägenheter. Då W endast betalat för en lägenhet har kommunen rätt att fakturera för den tillkommande lägenhet en i enlighet med den antagna va-taxan.
W har invänt att kommunens krav är preskriberat. Preskriptionstiden ska dock enligt praxis räknas från det att avgiftsskyldigheten uppstår, se Vattenöverdomstolens dom DTVa 1/92. Som redan konstaterats ovan uppstår avgiftsskyldigheten när förbindelsepunkten ordnats och fastighetsägaren informerats om denna. I detta fall uppstod avgiftsskyldigheten den 9 februari 2022, vilken är tiden från vilken preskriptionstiden tidigast ska räknas. Kommunen framställde sin fordran genom fakturan under september 2024. Fordran är således inte preskriberad.
W säger bland annat följande. Det är ostridigt att de (W) kontaktade kommunen för att begära en offert för att ansluta den planerade fastigheten till va- nätet. Kommunen ställde som krav att samtliga planritningar och övriga relevanta handlingar skulle vara tillgängliga innan en preliminär beräkning kunde genomföras. Den 20 april 2021 översände de en bygglovsansökan för uppförande av enbostadshus med tillhörande komplementbyggnad. I bygglovsansökan angavs att komplementbyggnaden har en byggnadsarea om 85 kvm och en bruttoarea om 170 kvm. På fråga om byggnaden ska vara försedd med vatten och avlopp har de svarat ja. I samband med bygglovsansökan bifogades planritningar, vilka kommunen tog del av och använde som underlag vid beräkningen av va-avgiften.
Baserat på de inskickade planritningarna konstaterade tjänsteperson hos kommunen att fastigheten endast omfattade en lägenhet, vilket även angavs av dem (W) i den servisanmälan som ingavs den 1 februari 2022, cirka 10 månader efter att den preliminära beräkningen hade godtagits.
Påståendet att de (W) har lämnat felaktig information i servisanmälan, vilket i sin t ur skulle ha lett till en felaktig räkningsspecifikation från kommunen, kan bortses från. Kommunens beräkning baserades på de planritningar som de tidigare inkommit med i samband med bygglovsansökan, det vill säga långt innan servisanmälan upprättades. Därtill bör det noteras att räkningsspecifikationen var i enlighet med den preliminära kostnaden som lämnats av kommunen tidigare.
Om kommunens påstående vore korrekt, att räkningsspecifikationen utgick från uppgifterna i servisanmälan, uppstår frågan hur de (W) då kunde ha erhållit en preliminär beräkning redan tio månader tidigare. De hade skickat in planritningarna den 1 maj 2021, och dessa ritningar får rimligen anses ha legat till grund för den preliminära beräkningen. Kommunens beräkning kan inte ha baserats på några andra handlingar eller information om planritningarna inte var det avgörande underlaget. Det är uppenbart att om beräkningen inte grundades på de tillgängliga planritningarna, måste frågan ställas på vilket annat underlag den i så fall skulle ha baserats på.
Eftersom planritningarna skickades in i samband med bygglovsansökan och bygglovet beviljades baserat på dessa handlingar, får det anses att dessa ritningar också utgjort underlag för kommunens beräkning. Med beaktande av detta framstår det som mycket osannolikt att kommunens räkningsspecifikation grundades på servisanmälan och inte på de tidigare ingivna planritningarna.
Kärandena hävdar att tjänsteperson, va-ingenjör, hos kommunen utifrån planritningarna har konstaterat, vid någon tidpunkt, att fastigheten endast består av en lägenhet. Att ett sådant konstaterande skett bestrids. Va-ingenjören har vare sig vid upprättande av den preliminära beräkningen eller därefter sett planritningarna.
Planritningarna visar att fastigheten består av ett bostadshus och en separat ”gäststuga” byggd ovanför garaget. Gäststugan uppgår till drygt 50 kvm och innehåller eget kök, badrum, vardagsrum och sovrum. Denna gäststuga uppfyller således kravet för att anses vara en egen lägenhet enligt § 3.5 i va-taxan. Skyldighet enligt § 5.1 punkt d föreligger då att erlägga en anslutningsavgift för gäststugan. Det är ostridigt mellan parterna att avgift endast erlagts för en lägenhet.
Kommunen lägger till bland annat följande. Som nämnts så ska när antalet lägenheter fastställs det ske utifrån § 5.3 i taxan och i enlighet med sådana ritningar för vilket bygglov har beviljats. I praktiken så kontrollerar man dock enbart servisanmälan och litar på den. Man kontrollerar således inte både bygglovshandlingar och servisanmälan. De inlämnade bygglovsritningarna (aktbilaga 20) är just sådana som avses i den nämnda bestämmelsen i taxan. Kommunen antar att det är muntliga uppgifter som legat till grund för första beräkningen. I detta fall så stämmer inte bygglovsritningarna med servisanmälan.
Ws fastighet X är belägen inom kommunens verksamhetsområde för vatten och spillvatten. Förbindelsepunkt har anvisats. Parterna är överens om att det finns skyldighet för W att betala för anläggningsavgift till kommunen (se 24 § LAV).
Kommunen har den 9 februari 2022 fakturerat W ett belopp om 135 304 kr avseende anslutningsavgift. Enligt fakturan avser den anläggningsavgift för vatten och avlopp. Mark- och miljödomstolen noterar att det fakturerade beloppet överensstämmer med tidigare uppgift från den 22 december 2021 som kommunen lämnat till W om den beräknade anslutningsavgiften. Det är ostridigt mellan parterna att W har betalat fakturerat belopp.
Efter drygt två år, dvs. den 16 september 2024, har kommunen fakturerat W ett tilläggsbelopp om 25 000 kr. Enligt fakturan avser den ”anläggningsavgift tillkommande bostadsenhet”. Enligt räkningsspecifikationen som fogades till fakturan avser den ”utökning”. Mark- och miljödomstolen noterar dock att det inte förekommit någon utökning på fastigheten.
W har bestridit fakturan från 2024 med hänvisning till att tidigare avtal redan ingåtts och fullgjorts. De har vidare hänvisat till att kommunen i april 2021 erhöll bygglovsritningar, vilka i enlighet med § 5.3 i va-taxan ska läggas till grund för beräkningen av anslutningsavgiften. Kommunen har vidgått att de inlämnade bygglovsritningarna är just sådana som avses i va-taxan och som ska ligga till grund för beräkningen av avgiften. Kommunen har dock tillstått att man inte har kontrollerat bygglovsritningarna inför utställandet av den första fakturan.
Mark- och miljödomstolen uppfattar invändningarna från W som att de utmynnar i att de anser sig ha varit i s.k. god tro när de betalat den första fakturan. Frågan är således om W har haft fog för att uppfatta att betalningen var en slutgiltig reglering av anläggningsavgiften. Dvs. frågan är om de har insett eller borde de ha insett att den första fakturan var felaktig (NJA 1991 sid. 3 och Statens va-nämnds avgöranden 2013-04-02 BVa 22 och 2012-08-20 BVa 51).
Mark- och miljödomstolen bedömer att W vad gäller den första fakturan från 2022 med beloppet 135 304 kr inte har insett eller borde ha insett att beloppet var felaktigt då beloppet inte var uppseendeväckande lågt. Dessutom överensstämde fakturan med tidigare översänd preliminär debitering. Vid denna bedömning beaktar domstolen särskilt att det vid debitering av anslutningsavgift inte är enkelt för en konsument att tolka va-taxan. Det är istället kommunen som har bäst kunskap om taxan och därmed möjlighet att göra en korrekt beräkning. En konsument bör alltsås om regel kunna lita på kommunens beräkning och debitering. Därtill har det framkommit att den ursprungliga felaktiga debiteringen beror på att kommunen avvikit från vad som anges i taxan, dvs. att det är bygglovshandlingarna som ska ligga till grund för debiteringen. Om kommunen inför den första debiteringen hade studerat bygglovshandlingarna hade den upptäckt att det var fråga om 2 lägenheter som skulle ligga till grund för debiteringen. Kommunens brister i detta avseende ska inte belasta W. Det förhållandet att servisanmälan var felaktig föranleder ingen annan bedömning. Mark- och miljödomstolen bedömer mot bakgrund av det ovan sagda att W har haft fog för att uppfatta den första betalningen som slutgiltig. Kommunen har därför inte haft rätt att debitera för en tilläggsavgift i enlighet med fakturan från 2024. Käromålet ska således bifallas.
se bilaga (MMD-01) Överklagande senast, med hänsyn till mellankommande helgdag, den 30 maj 2025.
_________________ I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Urban Lund, ordförande, och tekniska rådet Henrik Östman.