NJA 2004 not 25

Högsta domstolen

K.S. yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom och visa målet åter till hovrätten för förnyad handläggning. J.-I.R. bestred ändring.

I förevarande fall har vårdnads- och umgängestvisten om C., numer 13 år gammal, pågått i ca åtta år. K.S. tillerkändes år 1999 umgänge med C., inledningsvis i närvaro av kontaktperson, men umgänget kom inte att fungera tillfredsställande, mycket beroende på K.S:s negativa inställning till denna umgängesform. K.S:s i hovrätten framställda yrkande i andra hand om umgänge i närvaro av kontaktperson var ett i förhållande till den nu ifrågavarande tingsrättsprocessen nytt yrkande. Det kunde, även med beaktande av K.S:s tidigare dokumenterade negativa inställning till denna umgängesform, inte uteslutas att yrkandet avspeglade ett ärligt menat försök från K.S:s sida att äntligen få igång ett fungerande umgänge med dottern.

J.-I.R. bestred yrkandet men han hade i tingsrättsprocessen accepterat denna form av umgänge. Det kunde därför inte framstå som helt osannolikt att han under en fortsatt hovrättsprocess skulle medge denna umgängesform. C:s vilja måste vidare tillmätas stor betydelse. Visserligen framgick det av den i målet föreliggande vårdnads- och umgängesutredningen att C. inte gärna ville träffa K.S. men det kunde inte anses vara utrett att C. skulle motsätta sig varje form av umgänge med sin mor. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan hovrätten inte sägas ha haft fog för sin uppfattning att det stod fullständigt klart att tingsrättens dom i den del som avsåg umgänget inte kunde komma att ändras på talan av K.S. Förutsättningarna förelåg därför inte för att avgöra målet på det sätt som hovrätten har gjort. Det rättegångsfel som har förekommit bör föranleda att hovrättens dom undanröjs och målet återförvisas till hovrätten.

Den av hovrätten angivna bestämmelsen ger möjlighet att genast, utan att kommunicering sker, meddela dom i det fall det är uppenbart att ett överklagande är ogrundat. I förevarande fall hade hovrätten kommunicerat överklagandet med motparten och svarsskrivelse hade inkommit. Prövningen bör då enligt RB:s regelsystem i första hand avse om det fanns förutsättningar enligt 50 kap. 13 § RB att avgöra målet utan huvudförhandling trots att klaganden begärt sådan förhandling. Även vid en sådan prövning blir det emellertid utslagsgivande huruvida överklagandet kan anses uppenbart ogrundat.

Av förarbetena till de bestämmelser som ger hovrätten möjlighet att vid uppenbart ogrundat överklagande avgöra ett mål genast eller åtminstone utan huvudförhandling framgår att därmed avses främst sådana mål i vilka talan fullföljts endast för att fördröja domens verkställande eller i annat ohemult syfte (se NJA II 1943 s. 645, jfr prop. 1983/84:78 s. 80). Det har ansetts att möjligheten bör utnyttjas endast när riktigheten av tingsrättens dom kan anses höjd över diskussion (Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 114). Tillämpningen bör således vara restriktiv och det får vägas in att artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i princip ger en part rätt till muntlig förhandling vid prövning av tvist om civila rättigheter och skyldigheter.

Någon sådan undantagssituation som bestämmelserna om uppenbart ogrundat överklagande tar sikte på kan inte anses ha förelegat i detta mål. Hovrätten borde därför inte ha avgjort målet på det sätt som skett. Det rättegångsfel som förekommit bör föranleda att hovrättens dom undanröjs och målet återförvisas till hovrätten.

(Justitierådet

RB:s 50 kap. innehåller en tämligen detaljerad reglering av förfarandet i tvistemål i hovrätten. Där ges bestämmelser som konkret anvisar hur handläggningen skall gå till i olika skeden av förfarandet. Man kan ha olika uppfattningar om det ändamålsenliga i denna reglering, men parterna bör kunna förlita sig på att den föreskrivna handläggningsordningen iakttas och därför kunna rätta sig efter denna i sitt eget agerande, t.ex. i fråga om när det är dags att framställa yrkande om muntlig förhandling eller anspråk på rättegångskostnader.

Det kan diskuteras om det sätt att handlägga målet som hovrätten tillämpat i och för sig kan anses lämpligt, om domstolen efter kommunicering av överklagandet med klagandens motpart finner att överklagandet är uppenbart ogrundat, t.ex. därför att motparten i sin svarsskrivelse framför omständigheter som ger anledning till en sådan bedömning i ett fall där denna inte lät sig göra redan när överklagandet skedde. Om man önskar en sådan ordning, bör man emellertid också beakta behov av kompletterande regler som kan gälla exempelvis någon form av förvarning till parterna att dom kan komma att meddelas utan vidare åtgärder från domstolens sida (jfr 50 kap. 14 § RB). Detta talar för att frågan bör lösas lagstiftningsvägen och inte genom en utveckling i rättspraxis.)