NJA 2005 not 39

Turkiska ambassaden i Stockholm begärde i en framställning den 10 februari 2005 att turkiske medborgaren I.Ç. skulle utlämnas till Turkiet. Till stöd för begäran åberopades att I.Ç. den 10 oktober 2001 dömts av den sjätte statliga säkerhetsdomstolen i Istanbul för narkotikasmuggling till fängelse 24 år. Domen hade den 6 juni 2002 fastställts av Högsta domstolen i Turkiet. Domstolsprövningen hade skett utan att I.Ç. hade varit personligen närvarande vid förhandlingen.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

I.Ç. motsatte sig utlämning.

HD fann vid prövning av ärendet i beslut den 6 juli 2005 att det inte såvitt avser 4 § utlämningslagen förelåg något hinder mot utlämning. Vidare fann HD att vad I.Ç. anfört inte utgjorde tillräcklig grund för antagande att risk för sådan förföljelse som avses i 7 § utlämningslagen skulle föreligga. HD erinrade i beslutet om att Sverige och Turkiet träffat överenskommelse som innebär att 9 § 3 st. utlämningslagen i dess helhet är tillämpligt. Enligt tredje styckets första mening skall en utländsk dom godtas, om det inte i särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. HD uttalade att vad I.Ç. anfört i ärendet inte visade att det turkiska domslutet är uppenbart oriktigt.

I beslutet den 6 juli 2005 fann emellertid HD att hinder mot utlämning syntes föreligga såvida inte Turkiet lämnade en klar och entydig försäkran att I.Ç. har möjlighet att påkalla en ny domstolsprövning. Sedan Turkiet genom Justitiedepartementet beretts tillfälle att komplettera ärendet har Turkiet genom dess justitiedepartement lämnat en försäkran om att I.Ç. efter en utlämning i enlighet med turkisk lag kommer att delges utevarodomen, varefter en ny rättegång kommer att äga rum under förutsättning att I.Ç. inom sju dagar har gjort invändning mot domen.

Med hänvisning till HD:s uttalanden i beslutet av den 6 juli 2005 rörande anförda hinder mot utlämning samt till att Turkiet numera har lämnat sådan försäkran som avses i 9 § 3 st. andra meningen utlämningslagen föreligger inte hinder mot utlämning enligt 7 eller 9 § utlämningslagen.

Inte heller i övrigt föreligger hinder enligt 1–10 §§ utlämningslagen mot den begärda utlämningen.