NJA 2006 not 52
H.S. mot staten genom Justitiekanslern angående skadestånd.
Den 1:a.
H.S. yrkade i
Som grund för käromålet anförde H.S. att Stockholms tingsrätt i mål nr T 667-01 fattat ett domslut som strider mot svensk rätt och således gjort sig skyldig till fel och försummelse vid myndighetsutövning mot honom. Han hade därigenom lidit skada som staten skulle ersätta.
Staten har inte strikt skadeståndsansvar för de åtgärder som utförs inom ramen för myndighetsutövning. Det betyder att skadeståndsskyldighet kan bli aktuell bara om det har förekommit någon oaktsamhet vid myndighetsutövningen. Det är den som påstår sig ha lidit skada som har bevisbördan för att en skadeståndsgrundande oaktsamhet förelegat.
HD har vid flera tillfällen tagit ställning till frågan om det har begåtts fel eller försummelse i samband med domstolars myndighetsutövning. Det har då slagits fast att man visserligen bör ställa särskilt höga anspråk på den rättstillämpning som görs av domstol. Emellertid kan rättstillämpningen bara i undantagsfall anses så oriktig att den utgör ett fel eller en försummelse, och vid ställningstaganden i rättsfrågor måste det röra sig om uppenbart oriktiga bedömningar (se bl.a. NJA 1994 s. 194 och 2002 s. 88, jfr NJA 2003 s. 285).
Högsta domstolen
Den dom från Stockholms tingsrätt (2002-04-12, mål nr T 667-91) som nu är aktuell överklagades av H.S. till Svea hovrätt. Hovrätten, som lika med tingsrätten fann att ingivandet av konkursansökan inte utgjort myndighetsutövning, ansåg att överklagandet var uppenbart ogrundat och fastställde tingsrättens dom i överklagad del. H.S. överklagade hovrättens dom till HD som inte meddelade prövningstillstånd.
Enligt hovrättens uppfattning har det inte nu kommit fram något skäl att frångå den bedömning av rättsfrågan som gjordes av tingsrätten i det tidigare målet. Det framstår i alla händelser som uppenbart att bedömningen inte har innefattat någon sådan oaktsamhet som vid myndighetsutövning kan leda till ett skadeståndsansvar för staten.
H.S. har inte åberopat någon annan grund för sin talan än att tingsrättens bedömning av konkursansökan var felaktig. Vid sådant förhållande föreligger förutsättningar att med stöd av 42 kap. 5 § och 53 kap. 1 § RB genast ogilla H.S:s talan såsom uppenbarligen ogrundad, utan att stämning utfärdas.
H.S. yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle bifalla hans i hovrätten förda talan.
HD fastställer hovrättens dom.