NJA 2006 not 61
D.S.R. mot riksåklagaren och fyra målsägande angående utvisning.
I ett mål vid
Åklagaren yrkade i
I
I
Högsta domstolen
D.S.R. yrkade att HD skulle upphäva hovrättens beslut om utvisning. Riksåklagaren bestred ändring, men motsatte sig inte att hovrättens avgörande undanröjdes i fråga om utvisning av D.S.R. och att målet återförvisades till hovrätten för handläggning av denna fråga. Målsägandena motsatte sig undanröjande av hovrättens dom och återförvisning. D.S.R. motsatte sig återförvisning.
Inför beslutet om utvisning av D.S.R. har varken tingsrätten eller hovrätten inhämtat någon utredning från socialnämnden för att belysa barnperspektivet. Vad som genom utredningen ändå framkommit om hans barns förhållanden har inte varit tillräckligt som underlag för en sådan bedömning som skall göras i mål av detta slag. Hovrätten har alltså inte fullgjort den utredningsskyldighet som åvilar en domstol som skall pröva en fråga om utvisning. Underlåtenheten utgör ett rättegångsfel (se NJA 2006 s. 40).
Vidare har i HD framkommit att barnets förhållanden har förändrats i väsentliga avseenden efter hovrättens dom, framför allt genom att barnet blivit omhändertaget och placerat i ett familjehem. Detta kan vara av betydelse för bedömningen av utvisningsfrågan.
Det bör ankomma på hovrätten att föranstalta om den utredning som behövs. Frågorna om påföljd och utvisning bör därför tas upp på nytt i hovrätten.