NJA 2007 not 23

Högsta domstolen

D.N. yrkade att HD skulle sätta ned fängelsestraffet. Riksåklagaren förklarade att han inte motsatte sig att fängelsestraffet sattes ned.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande påföljdsfrågan men fann inte skäl att meddela prövningstillstånd såvitt gällde målet i övrigt, i följd varav hovrättens dom i övrigt stod fast.

Av 2 kap. 2 § 3 st. BrB framgår att för brott begångna utom riket får inte dömas till påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärningsorten.

Nämnda bestämmelse om straffmaximum skall, om inte särskilda skäl föreligger, inte innebära att hänsyn skall tas också till straffpraxis i den stat där brottet begicks (se NJA 1983 s. 425).

Av vad som framkommit angående innehållet i den nederländska lagstiftningen framgår att den aktuella gärningen behandlas i Netherlands Opium Act. Av dess bestämmelser framgår att vid tiden då gärningen begicks uppgick maxstraffet för det grova narkotikabrott som D.N. dömts för till två års fängelse.

Vid sådant förhållande kan D.N. inte dömas till ett högre fängelsestraff för det grova narkotikabrottet än två års fängelse oavsett om straffvärdet enligt svensk rätt ligger högre. Några särskilda skäl för att bestämma straffet till en lägre nivå än denna har inte framkommit.

De övriga gärningarnas straffvärde är sådant att de inte bör påverka längden på fängelsestraffet. HD bestämmer därför straffet för de gärningar som D.N. dömts för till fängelse två år.