NJA 2007 not 33

Efter överklagande av G.S. fann HD i beslut den 4 november 2003 inte skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

G.S. ansökte om resning i målet och yrkade att såväl åtalet som det enskilda anspråket skulle ogillas. Han yrkade vidare att HD med omedelbar verkan skulle inhibera vidare straffverkställighet.

Riksåklagaren förklarade att han inte motsatte sig att resning beviljades men inte ansåg att det fanns skäl att inhibera verkställigheten av straffet.

Målsäganden bestred resningsyrkandet och hävdade att inhibition i vart fall inte borde beviljas.

G.S. har vidare hänvisat till att det först efter rättegångarna mot honom har framkommit att målsäganden berättat för sin mor att hon även blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp vid en nyårsfest år 2000/2001 i familjens hem i Uppsala samt att hon vid ett senare polisförhör uppgett att hon inte minns att hon berättat detta, men att det i vart fall inte varit kopplat till G.S. eftersom han aldrig firat nyår med dem i Uppsala. G.S. framhåller att det inte har utretts om målsäganden har utsatts för något övergrepp i hemmet i Uppsala och vem som i så fall skulle ha utsatt henne för det. Han menar att uppgifterna är av intresse för bedömningen av hennes trovärdighet och tillförlitligheten i hennes uppgifter, oavsett om hon i dag inte kan eller vill minnas att hon berättat om detta.

Vidare har G.S. framhållit att ytterligare en ny uppgift som framkommit är att målsägandens syfte med att tidigare beskylla sin morfar för sexuella övergrepp var att hämnas på tidigare oförrätter. Han har slutligen hänvisat till att den kunskap som idag finns om Bellas Vänners arbetssätt och metoder inte fanns vid tiden för rättegångarna i tingsrätten och hovrätten.

G.S. har dessutom framhållit att de påstådda övergreppens frekvens och placering i tiden inte stämmer överens med det begränsade umgänge som målsäganden hade med honom under samma period och att målsäganden inte (utom möjligen i ett fall) har kunnat koppla samman de påstådda övergreppen med någon konkret episod, som eventuellt kunnat beläggas av någon annan.

Sammantaget har G.S. hävdat att det med hänsyn till de nytillkomna omständigheterna och bevisen samt övriga omständigheter i vart fall föreligger synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har begått de gärningar som han är dömd för.

Beträffande Uppsalautredningen har riksåklagaren ytterligare anfört att den inte i första hand rör omständigheter som har bäring på de åtalade gärningarna. Det nya materialets betydelse består enligt riksåklagaren främst av att det kan påverka värderingen av styrkan i den utredning som låg till grund för den fällande domen. Vid en prövning av vilken betydelse det nya materialet skall tillmätas kan det konstateras att tilltron till målsägandens uppgifter var avgörande för hovrättens bedömning av om G.S. gjort sig skyldig till brott. Med något undantag saknades helt stödbevisning i form av vittnen eller teknisk bevisning. De nytillkomna uppgifterna utfyller den vetskap som domstolarna hade på det sättet att de visar anmärkningsvärda detaljer hos de berättelser som målsäganden lämnat i Uppsalaärendet samt att dessa detaljer undanhållits G.S., åklagaren och domstolarna. Om hovrätten hade känt till dessa nytillkomna uppgifter torde det ha kunnat påverka domstolens bedömning av målsägandens trovärdighet.

Riksåklagaren har vidare anfört att de andra omständigheter som G.S. stöder sig på i allt väsentligt inte är nya i sak, men att de finns med som beslutsunderlag vid en sammantagen bedömning av resningsansökningen. Sammantaget har riksåklagaren kommit till slutsatsen att det nytillkomna materialet och vad som i övrigt framkommit i ärendet medför att det kan anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om G.S. har förövat de brott för vilka han dömts.

Som riksåklagaren anfört har de nya omständigheter och bevis som framkommit inte direkt bäring på de gärningar som G.S. har dömts för. Det nya materialets betydelse består i stället främst av att det kan påverka värderingen av styrkan i den utredning som låg till grund för den fällande domen. Vid en prövning av vilken betydelse det nya materialet skall tillmätas kan konstateras att tilltron till målsägandens uppgifter var avgörande för hovrättens bedömning att G.S. gjort sig skyldig till brott.

Flera av de nytillkomna uppgifterna hade, om hovrätten känt till dem, kunnat påverka hovrättens bedömning av målsägandens trovärdighet. Framför allt de uppgifter som nu framkommit rörande den s.k. Uppsalautredningen väcker frågor om riktigheten i det målsäganden berättat. Vid bedömningen av om tillräckliga skäl för resning föreligger bör även beaktas att två ledamöter av hovrätten redan på det material som då förelåg gjorde en annan bedömning av trovärdigheten hos målsägandens uppgifter och ville ogilla åtalet.

Sammantaget medför det nytillkomna materialet och vad som i övrigt förekommit – med hänsyn också till att G.S. har dömts för mycket allvarlig brottslighet till ett långt fängelsestraff – att det får anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har förövat de brott för vilka han dömts. Resning bör därför beviljas. Resningen skall omfatta skadeståndsfrågan.

De nya omständigheter och bevis som framkommit har, som tidigare framhållits, inte direkt bäring på de åtalade händelserna utan har betydelse främst för bedömningen av om målsägandens uppgifter om att G.S. utsatt henne för övergrepp skall förtjäna tilltro. Domstolarnas bedömningar har gjorts efter det att hon hörts personligen inför domstolarna. Mot denna bakgrund kan de uppgifter som nu framkommit inte anses tillräckliga som skäl för att inhibera straffverkställigheten. G.S:s yrkande om inhibition bör därför avslås.

HD beviljar G.S:s ansökan om resning och förordnar att målet på nytt skall tas upp i hovrätten.