NJA 2007 not 60

Ryska Federationens Riksåklagarmyndighet begärde i en framställning den 2 mars 2007 att V.S. skulle utlämnas till Ryssland. Till stöd för framställningen åberopades ett häktningsbeslut den 9 augusti 2004 av Gusevs stadsdomstol i Kaliningrad, Ryssland. Enligt beslutet stod V.S. under åtal för att tillsammans och i samråd med annan i Nesterovdistriktet i Kaliningrads län i Ryssland i augusti 2002 ha begått brott enligt Ryska Federationens Brottsbalk, artikel 228, del 4, i dess då gällande lydelse, genom att olagligen ha införskaffat, förvarat och transporterat i syfte att olagligen sälja, och olagligen ha överlåtit, dels heroin till en sammanlagd mängd om 446,32 gram, dels ett psykotropiskt ämne, aprofen, till en sammanlagd mängd om 0,212 gram.

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

V.S. motsatte sig utlämning.

Ryssland har liksom Sverige tillträtt 1957 års utlämningskonvention. Ett häktningsbeslut som har meddelats av en domstol i Ryssland skall därför enligt 9 § 3 st. utlämningslagen godtas om det inte framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. Det häktningsbeslut som åberopats till stöd för begäran om utlämning av V.S. innehåller en detaljerad beskrivning av de påstådda brotten. Vad V.S. uppgett angående de bakomliggande omständigheterna och händelseförloppet kring hans gripande utgör inte tillräckliga skäl för att anse häktningsbeslutet uppenbart oriktigt.

Gärningspåståendet – så som det utformats i häktningsbeslutet – får anses enligt svensk rätt motsvara grovt narkotikabrott och brott mot lagen (1996:1152) om handel med läkemedel m.m. För dessa brott är föreskrivet fängelse lägst två år och högst tio år respektive böter eller fängelse högst ett år. Det föreligger alltså inte hinder mot utlämning enligt 4 § utlämningslagen. Preskriptionstiden har inte löpt ut, varför hinder mot utlämning inte heller föreligger enligt 10 § 2 st. utlämningslagen.

Inte heller i övrigt finns det något hinder enligt 1–10 §§ utlämningslagen mot den begärda utlämningen.

Vid sidan av utlämningslagen skall övervägas om ett bifall till framställningen om utlämning skulle innebära en kränkning av Europakonventionen (jfr NJA 2002 s. 624). V.S. har hävdat att en utlämning skulle utgöra en kränkning av artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen. Han får även anses ha gjort gällande att häktningsbeslutet strider mot principen om ”ne bis in idem” och att en utlämning av honom därför inte vore förenlig med förbudet mot nytt åtal efter slutlig brottmålsdom enligt artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Häktningsbeslutet den 9 augusti 2004 av Gusevs stadsdomstol i Kaliningrad har i detta fall föregåtts av en dom av Nesterovs domstol den 24 december 2003, enligt vilken V.S. frikändes för de brott för vilka han nu begärs utlämnad, samt därefter ett kassationsbeslut av Domarkollegiet för brottmålsärenden vid Kaliningrads distriktsdomstol den 9 mars 2004, enligt vilket den frikännande domen av den 24 december 2003 förklarades ogiltig och målet återförvisades till Nesterovs domstol med ändrad sammansättning. Enligt det nu åberopade häktningsbeslutet har brottmålet gällande V.S. och hans medtilltalade härefter, genom beslut den 14 mars 2004 av tjänstgörande ordföranden för Kaliningrads länsdomstol, hänvisats till jurisdiktionen för Gusevs stadsdomstol. Förbudet mot ny lagföring enligt artikel 4 punkt 1 i sjunde tilläggsprotokollet förutsätter att det finns en slutlig lagakraftägande dom. Av den utredning som föreligger i ärendet framgår inte huruvida den frikännande domen den 24 december 2003 vunnit laga kraft men även om så är fallet utgör detta enligt punkt 2 i artikel 4 inte något hinder mot ny lagföring om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel har begåtts i det tidigare rättegångsförfarandet vilket kan ha påverkat utgången i målet. Det finns alltså utrymme för resning eller undanröjande av en lagakraftvunnen dom på grund av domvilla om sådana förfaranden är möjliga enligt nationell rätt. (Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. 2007, s. 516 och där anmärkt rättsfall från Europadomstolen

Utredningen i HD ger inte underlag för bedömningen att en utlämning av V.S. till Ryssland skulle strida mot artikel 3 eller 6 i Europakonventionen.