NJA 2008 not 21

Den 13:e.

Åklagarmyndigheten i Vitryssland

Sedan ärendet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och utredning verkställts, överlämnade riksåklagaren enligt 17 § samma lag ärendet till HD tillsammans med eget yttrande.

V.K. motsatte sig utlämning.

V.K. har förnekat den påstådda gärningen. Han har gjort gällande att det finns hinder mot utlämning enligt 7–9 §§ utlämningslagen och enligt artiklarna 3 och 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

V.K. har som grund för sin inställning anfört bl.a. följande. Han kom till Sverige i november 2001 och ansökte om asyl på grund av politisk förföljelse i Vitryssland. Under åren 1999–2001 var han aktiv i en illegal organisation (Folkfronten Viasna) som opponerade mot regeringsmakten i Vitryssland. Hans huvudsakliga uppgift var att genom motstånd, innefattande våld, förhindra myndigheterna att avbryta oppositionella demonstrationer och offentliga manifestationer. Organisationen förberedde ett maktövertagande inför valet i september 2001. Myndigheterna kände till vem han var och hans politiska aktiviteter och man började göra ingripanden mot honom. Han greps första gången i januari 2001 av personer som uppgav att de arbetade inom KGB och skulle förhöra honom om hans politiska aktiviteter. De ville förmå honom att samarbeta med dem och lämna uppgifter bl.a. om Folkfronten Viasnas verksamhet. När han vägrade blev han utsatt för misshandel. Därefter greps han av myndigheterna i april 2001 och släpptes först i augusti samma år. Man försökte hela tiden få honom att lämna uppgifter om organisationen och han utsattes för misshandel och hot om olika åtgärder om han inte samarbetade. I juli anklagades han för omstörtande verksamhet mot regimen och myndigheterna fick honom då att gå med på att samarbeta mot att förundersökningen lades ner. Myndigheterna ansåg dock att han hade ljugit och i september 2001 togs han åter in för förhör; senaste gången strax före valet. I samband med en transport lyckades han fly och höll sig sedan gömd under en månad innan han kom till Sverige i november 2001. Han har därefter inte vid något tillfälle lämnat Sverige. Det är riktigt att hans bror är försvunnen efter färjeturen i februari 2003 och han har försökt ta reda på vad som hänt, men han har inte i detta eller något annat syfte besökt Vitryssland. – Även om ett mord har begåtts, vilket han inte i och för sig ifrågasätter, har han inte haft något med detta att göra och han vet inte vem J. är. Han känner inte heller till någon av de personer som uppges vara vittnen i det åberopade intyget om bevis. Han är övertygad om att intyget är fabricerat för att kunna få honom fängslad på grund av hans politiska aktiviteter. Om han utlämnas till Vitryssland kommer han att bli dödad. Hot med denna innebörd har tidigare framförts mot honom från myndigheternas sida.

V.K. har beträffande förhållandena i Vitryssland hänvisat till en i målet ingiven rapport från Utrikesdepartementet om mänskliga rättigheter i Vitryssland (Belarus) 2006. Av rapporten framgår bl.a. följande. Respekten för de mänskliga rättigheterna i Vitryssland är svag och läget har förvärrats under det senaste året. Det förekommer regelbundet brott mot de mänskliga rättigheterna. Ett allt vanligare inslag i det vitryska rättssystemet är att polisen – ofta i samarbete med säkerhetstjänsten – provocerar fram olika typer av brott. Den systematiska rensning av det civila samhället från alla organisationer och företeelser som ligger utanför myndigheternas kontroll har skärpts under det senaste året. I stort sett alla samhällsaktiviteter som representerar alternativa synsätt på landets fortsatta utveckling har utsatts för olika former av förföljelser från myndigheterna. Vitryssland har inte ratificerat Europakonventionen och dess ansökan om medlemskap i Europarådet suspenderades år 1998. Efter självständigheten från Sovjetunionen övertog Vitryssland däremot de av den vitryska sovjetrepubliken tidigare ratificerade konventionerna, vilket innebär att landet har ratificerat de flesta centrala konventioner om mänskliga rättigheter. Emellertid ligger Vitryssland flera år efter med rapporteringen till flera av konventionerna, bl.a. FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antog 2005 en kritisk resolution om Vitryssland och uppmanade bl.a. landet att samarbeta med de olika FN-rapportörerna. Den särskilda rapportör som utnämnts för att följa situationen beträffande mänskliga rättigheter i Vitryssland lämnade i januari och september 2006 mycket kritiska rapporter. Vitryssland uppmanades bl.a. att upphöra med trakasserier av oliktänkande och befria de personer som fängslats på politiska grunder. De vitryska myndigheterna samarbetar över huvud taget inte med FN- rapportören, som under de senaste åren nekats inresevisum till landet och tvingats samla information genom besök i grannländerna. En rad prominenta personer med band till oppositionen har försvunnit sedan president Lukasjenka kom till makten. De rättsliga undersökningarna av detta har gått mycket långsamt och myndigheterna förefaller inte intresserade av att lösa fallen. Två utredare har flytt utomlands av rädsla för repressalier efter att de funnit kopplingar mellan försvinnandena och en särskild ”dödsskvadron” inom inrikesministeriet. Den vitryska konstitutionen förbjuder tortyr, liksom grymma, omänskliga och förnedrande bestraffningar. Polisvåld är dock vanligt förekommande, såväl vid demonstrationer som i fängelser. Förhållandena i fängelser och andra slutna anstalter, vilka ofta är överfulla, anses hålla undermålig standard. Brist på mat och mediciner är vanligt förekommande, liksom våld mot fångar. Rättssäkerheten är bristfällig. Enskilda medborgare är i stor utsträckning utlämnade åt myndighetspersoners godtycke och rättssystemet är inte självständigt nog för att förmå försvara medborgarnas intressen. Presidenten har i det närmaste fullständig kontroll över all domartillsättning. Domare måste genomgå en prövotid om fem år och har låga löner, vilket främjar korruption. Domstolarna kan inte betraktas som självständiga. Bevisbördan är ofta omvänd och enligt den vitryska Helsingforskommittén frias endast en halv procent av alla åtalade i rätten. Advokatsamfundet, som alla advokater måste tillhöra, kontrolleras hårt av justitieministeriet, säkerhetstjänsten och andra statliga organ.

Vidare har V.K. åberopat en rapport från Europarådet daterad den 10 december 2007 (”Abuse of the criminal justice system in Belarus”), vilken bekräftar den bristfälliga rättssäkerheten och det missbruk av rättssystemet i Vitryssland som framkommer i Utrikesdepartementets rapport. V.K. har även hänvisat till att Migrationsverket i ett yttrande till HD bekräftat att respekten för de mänskliga rättigheterna är svag i Vitryssland, att läget har förvärrats under det senaste året, att polisvåld förekommer i fängelserna, att brottmål används i politiska syften och att det framkommer frågetecken när det gäller möjligheten till en rättvis rättegång.

Det brott som V.K. har begärts utlämnad för motsvaras för svensk del av mord (3 kap. 1 § BrB), för vilket är föreskrivet fängelse i tio år eller på livstid. Det föreligger därmed inte något hinder mot utlämning på grund av vad som enligt 4 § utlämningslagen krävs i fråga om brottets svårhetsgrad.

Vitryssland har inte tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention. Någon annan sådan överenskommelse som avses i 9 § tredje stycket utlämningslagen har inte träffats mellan Sverige och Vitryssland. En förutsättning för att utlämning skall kunna ske är därmed att det föreligger sannolika skäl för att V.K. har begått den påstådda gärningen (9 § 2 st. utlämningslagen).

Vid bedömningen av om det föreligger sannolika skäl för att någon som begärs utlämnad har begått det brott som han begärs utlämnad för måste en värdering ske av häktningsbeslutet och det utredningsmaterial som åberopas som grund för framställningen. Vad som är känt om rättsväsendet i det land som begärt utlämning är av betydelse för hur en sådan värdering utfaller.

I förevarande fall har häktningsbeslutet fattats av den vitryska åklagarmyndigheten utan prövning av domstol. V.K. har inte varit närvarande vid prövningen och han har inte heller varit representerad av ombud.

Den utredning som åberopats till stöd för utlämningsframställningen består enbart av det åberopade intyget om bevis. Intyget är kortfattat och av detta framgår inte när, var eller under vilka former som vittnespersonerna har lämnat sina uppgifter eller om dessa har dokumenterats på annat sätt än genom det återgivande av uppgifterna som finns i intyget.

HD finner att det åberopade intyget inte har den utförlighet, precision och tillförlitlighet som måste krävas för att det, mot V.K:s bestridande, skall kunna anses att sannolika skäl föreligger för att han har begått det påstådda brottet.

Hinder föreligger således mot utlämning enligt 9 § 2 st. utlämningslagen.