NJA 2008 not 63

Göta hovrätt dömde

HD avslog den 5 oktober 1998 och den 20 december 2005 ansökningar om resning från O.R.

O.R. ansökte på nytt om resning.

Riksåklagaren motsatte sig att resning beviljades.

Som ytterligare bevisning har han åberopat bl.a. brev från M.R. och från hennes syster samt från G.H., som deltagit i vården av M.R. O.R. har begärt förhör med sig själv och med M.R. samt med G.H. och med systern. Bevisningen har åberopats till styrkande bl.a. av vad M.R. har yttrat om att fadern är oskyldig och att hon blivit utsatt för en kraftig påverkan från flera håll att inte ta tillbaka anklagelserna. O.R. har också åberopat bevisning angående M.R:s hälsotillstånd vid tiden för den återupptagna förundersökningen.

I resningsärendet har HD att ta ställning till betydelsen av det nya material som åberopas. Därmed kan bedömningen komma att omfatta värdet också av tidigare förebringad bevisning, men någon fristående omvärdering av bevisningen i målet skall inte göras i resningsärendet. (Jfr bl.a. Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 226 f., Bengtsson, Resning i brottmål vid synnerliga skäl, Process och exekution, Vänbok till Robert Boman, 1990, s. 1 ff. och NJA 2007 N 71.)

Utgången i brottmålet har varit beroende av tilltron till M.R:s berättelse. Hovrätten har utförligt redovisat skälen för sin slutsats att hennes uppgifter skulle läggas till grund för domen, något som också tingsrätten hade funnit. Hovrätten gjorde sin bedömning på grundval av de berättelser som lämnades inför domstolarna och de iakttagelser som då kunde göras. Därvid fäste hovrätten särskilt avseende vid enskilda detaljer i M.R:s berättelse, eftersom de sågs som tydliga uttryck för självupplevda händelser. Vid sin prövning har hovrätten känt till och vägt in också vissa förhållanden som kunde uppfattas tala emot berättelsen. Bland annat har det beaktats att hon på två punkter till en början lämnat felaktiga uppgifter. Detta ansågs vid en sammanvägning av bevisningen inte hindra bedömningen att hennes berättelse i övrigt bar sanningens prägel och var självupplevd.

Enligt den bevisning som har lagts fram i resningsärendena har M.R. vid flera tillfällen efter hovrättens dom, med början under hösten 1998, sagt sig ta tillbaka uppgifterna om att O.R. skulle ha förgripit sig sexuellt på henne. Hennes uppgifter har emellertid växlat och medger inte några bestämda slutsatser i frågan om hon står fast vid eller tar tillbaka de berättelser som hon lämnade under rättegången; hon har vid flera tillfällen vidhållit de utsagor som hon avgett inför domstolarna.

De uppgifter som M.R. har lämnat efter hovrättens dom har således inte varit entydiga. Som framgått av det föregående har hovrätten vid sin bedömning varit medveten om att M.R:s berättelse inledningsvis varit felaktig i två avseenden och rätten har vägt in hennes i dessa avseenden ändrade uppgifter i sin bevisvärdering. Hennes uppgifter i övrigt har godtagits och vann enligt hovrätten visst stöd av annan utredning. Av utredningen i hovrätten framgick också att M.R. sedan en längre tid hade haft kontakt med psykiatrisk klinik och att hon hade alkoholproblem. Det kan därför inte anses sannolikt, i den mening som avses i resningsbestämmelsen, att O.R. skulle ha frikänts eller att en mildare straffbestämmelse skulle ha tillämpats, om hovrätten hade haft tillgång till det nya – i sig motsägelsefulla – materialet. Resningsansökningen kan därmed inte bifallas med stöd av huvudregeln.

Enligt rättspraxis bör tilläggsregeln ges en restriktiv tillämpning, eftersom resning är ett extraordinärt rättsmedel och regeln innehåller krav på synnerliga skäl för en ny prövning. Regeln bör tillämpas bara om det nya materialet till följd av särskilda omständigheter är ägnat att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (se t.ex. NJA 1992 s. 625).

Enbart det förhållandet att M.R. har tagit tillbaka sina anklagelser utgör inte en sådan omständighet som kan föranleda resning, särskilt som utredningen visar att hon vid andra tillfällen uttryckt att hon vidhåller de uppgifter som lagts till grund för hovrättens dom. För bifall till resningsansökningen måste det krävas en plausibel förklaring till att berättelsen ändras (jfr Gregow i SvJT 1996 s. 521 f.).

De brev som åberopas till stöd för resningsansökningen medger inte några slutsatser om vad som ligger bakom M.R:s nya uppgifter. Det står klart att hon under lång tid har befunnit sig i en pressande situation och lidit av psykisk ohälsa. Det nya materialet förändrar emellertid inte i någon väsentlig mån underlaget för en bedömning av hennes berättelse i brottmålet. Inte heller sammantaget med övrig utredning är materialet ägnat att leda till en sådan omvärdering av vad hon har uppgett inför domstolarna att det utgör synnerliga skäl för resning.

O.R. har inte heller visat på några andra omständigheter som var för sig eller sammantagna med vad som i övrigt har kommit fram i ärendet utgör skäl för resning.

Resningsansökningen skall därför avslås.