Bygg- och miljönämndens överklagande (NJA 2023 s. 1001)

Sökord Avvisning · Klagorätt

En byggnadsnämnd avvisade ett överklagande av ett beslut att bevilja bygglov på grund av att överklagandet ansågs ha kommit in för sent. Mark- och miljödomstolen undanröjde avvisningsbeslutet och återförvisade målet till nämnden. Nämnden har haft rätt att överklaga detta avgörande.

Bygg- och miljönämnden i Norrtälje kommun beviljade bygglov för nybyggnad på en fastighet. Beslutet överklagades av W.J. och P.E., som var berörda i egenskap av närboende. I beslut den 23 maj 2022 avvisade Bygg- och miljönämnden överklagandet på den grunden att det inte hade kommit in i rätt tid. W.J. och P.E. överklagade nämndens avvisningsbeslut till Länsstyrelsen i Stockholms län, som avslog överklagandet.

W.J. och P.E. överklagade länsstyrelsens beslut vid Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen. De yrkade att mark- och miljödomstolen skulle undanröja Bygg- och miljönämnden i Norrtälje kommuns avvisningsbeslut och att deras överklagande skulle prövas i sak. De anförde i huvudsak att de inte hade delgivits nämndens beslut på ett korrekt sätt.

Nämnden avstod från att yttra sig.

Mark- och miljödomstolen (rådmannen Karin Röckert och tekniska rådet Malin Danielsson) anförde i dom den 21 oktober 2022 följande.

Förenklad delgivning har inte skett på föreskrivet sätt. Det var därför inte rätt av nämnden att beräkna överklagandetiden från den 25 januari 2021. Det finns därmed skäl att återförvisa målet till nämnden för att göra en ny rättidsprövning. Med ändring av länsstyrelsens beslut undanröjer domstolen därför nämndens beslut och återförvisar målet till nämnden för fortsatt handläggning.

Med ändring av länsstyrelsens beslut undanröjer mark- och miljödomstolen Bygg- och miljönämnden i Norrtälje kommuns beslut den 23 maj 2022 – – – och återförvisar målet till nämnden för fortsatt handläggning.

Bygg- och miljönämnden i Norrtälje kommun överklagade i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, och yrkade att nämndens beslut om avvisning skulle fastställas.

Mark- och miljööverdomstolen (hovrättslagmannen Claes-Göran Sundberg, hovrättsrådet Rikard Backelin, referent, och tf. hovrättsassessorn Alexandra Tavaststjerna) anförde i beslut den 24 februari 2023 följande.

Är återförvisningsbeslutet överklagbart?

Ett beslut genom vilket ett ärende återförvisas till en lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång (37 § andra stycket lagen [1996:242] om domstolsärenden). Mark- och miljödomstolens ställningstagande att delgivningen inte har skett på korrekt sätt binder nämnden vid den fortsatta prövningen efter återförvisningen. Beslutet är därmed överklagbart.

Överklagande av beslut om rättidsprövning

När det gäller rättidsprövningar utgör den beslutande myndighetens formlösa ställningstagande att ett överklagande har gjorts i rätt tid inte något överklagbart beslut. Ett sådant ställningstagande, som kommer till uttryck genom att överklagandet och övriga handlingar lämnas över till överinstansen (se 46 § förvaltningslagen [2017:900]; jfr 41 och 45 §§ samma lag), är också bindande för överinstansen och kan inte ändras på talan av någon annan part i ärendet (se rättsfallet HFD 2011 ref. 65 med där förekommande hänvisningar samt prop. 2016/17:180 s. 272 f.). Det kan utifrån den ordningen uppfattas som inkonsekvent att en överinstans undanröjande av ett avvisningsbeslut skulle få överklagas (jfr Welamson & Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen [2022, 6 uppl.] s. 146 med not 36). Något uttryckligt förbud mot det finns dock inte för allmänna domstolar i ärendelagen eller rättegångsbalken.

Innan ikraftträdandet av den nya förvaltningslagen fick ett överklagande som avvisats på grund av att det kommit in för sent överklagas i samma ordning som beslutet i huvudsaken. Om avvisningsbeslutet efter överklagande prövades av en högre instans, fick den högre instansens beslut i frågan inte överklagas (30 § äldre förvaltningslagen [1986:223], ÄFL). I förarbetena till den nya förvaltningslagen konstaterades att det stora flertalet förvaltningsbeslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol och att motsvarande begränsning av antalet instanser i 33 § fjärde stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, därför blir tillämplig. Utifrån utgångspunkten att förvaltningslagen bör reserveras för generella bestämmelser ansåg regeringen att det inte var motiverat att ha kvar en bestämmelse som begränsar möjligheten att i mer än en instans överklaga avvisningsbeslut som grundas på att överklagandet har kommit in för sent. (Se prop. 2016/17:180 s. 256 och 259.)

Beslut som överklagas till mark- och miljödomstol handläggs i domstolarna enligt ärendelagen. Denna lag innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelsen i 33 § fjärde stycket FPL. Det finns alltså inte någon begränsning av antalet instanser som kan pröva ett beslut varigenom ett myndighetsbeslut avvisats såsom för sent inkommet. I de nyss nämnda lagförarbetena angav regeringen att det saknades anledning att i det lagstiftningsärendet ta ställning till om sådana bestämmelser borde införas i speciallagstiftning där regleringen i 30 § ÄFL tidigare varit tillämplig. Den frågan fick i stället vid behov övervägas särskilt (se a. prop. s. 259).

Sedan tidigare gäller en begränsning för överklagande av lantmäterimyndighets avvisningsbeslut enligt 17 kap. 2 § andra stycket med hänvisning till 15 kap. 2 § första stycket 9 fastighetsbildningslagen (1970:988). Lagstiftaren har däremot inte gjort några överväganden om införandet av en sådan begränsning för de övriga förvaltningsbeslut som överklagas till mark- och miljödomstolarna. Det kan ifrågasättas om det finns skäl för den nuvarande ordningen, som innebär att ett förvaltningsbeslut varigenom ett överklagande avvisats såsom för sent inkommet kan prövas av flera domstolar när det gäller förvaltningsärenden enligt miljöbalken och plan- och bygglagen (2010:900), medan så inte kan ske i den stora majoriteten av förvaltningsärenden.

Har beslutet gått byggnadsnämnden emot?

När en enskild överklagar en länsstyrelses beslut avseende ett överklagat kommunalt beslut är huvudregeln att den kommunala nämnd som först har beslutat i saken är motpart till den enskilde i domstolen sedan handlingarna i målet har överlämnats till mark- och miljödomstol (5 kap. 2 § lagen [2010:921] om mark- och miljödomstolar, LOM). Byggnadsnämnden får därför som utgångspunkt anses ha varit part i målet i mark- och miljödomstolen. Av 5 kap. 1 § LOM samt 36 § ärendelagen följer vidare att mark- och miljödomstolens avgörande får överklagas av den som avgörandet angår om det har gått honom eller henne emot. När, som i detta fall, överklagandet gjorts av en kommunal nämnd ska frågan om klagorätt bedömas utifrån de intressen som nämnden har att bevaka i målet.

Byggnadsnämnder har i praxis bedömts sakna rätt att överklaga högre instansers beslut varigenom beslut om bygglov upphävts. Som skäl för detta har anförts att det inte kan anses vara nämndens uppdrag enligt plan- och bygglagstiftningen att bevaka sitt beslut att ge bygglov i en efterföljande domstolsprocess och att överklaga om det upphävs. (Se t.ex. rättsfallet MÖD 2018:26 och Mark- och miljööverdomstolens dom den 20 mars 2019 i mål nr P 10076-17.) Det kan också nämnas att en kommunal nämnd ansetts sakna rätt att överklaga en högre instans beslut om återförvisning i ett mål om tillsyn enligt plan- och bygglagstiftningen (se MÖD 2017:39). Även i det avgörandet gjordes bedömningen med utgångspunkt från de intressen nämnden hade att företräda i målet. Som en konsekvens av överinstansens ställningstagande att den ifrågasatta åtgärden – uppförandet av ett trädäck – hade vidtagits i strid med plan- och byggreglerna skulle nämnden behöva vidta ytterligare tillsynsåtgärder. Detta inverkade inte på bedömningen av frågan om nämndens klagorätt. I en fråga som är nära besläktad med den som nu är aktuell har Mark- och miljööverdomstolens beslut att återställa den försuttna tiden för att överklaga en byggnadsnämnds bygglovsbeslut inte heller ansetts angå nämnden på det sätt som krävs för att denna ska ha rätt att klaga på beslutet (se rättsfallet NJA 2021 s. 334, där HD först konstaterat att nämnden inte heller i egenskap av part haft någon rätt att överklaga Mark- och miljööverdomstolens beslut).

Med utgångspunkt från vad som nu har sagts kan det inte anses falla inom de intressen som nämnden har att företräda i detta mål att bevaka vare sig sitt beslut att ge bygglov eller sitt beslut att avvisa överklagandet av bygglovsbeslutet. Mot denna bakgrund har nämnden inte rätt att överklaga mark- och miljödomstolens dom. Nämndens överklagande ska därför avvisas.

Mark- och miljööverdomstolen avvisar Bygg- och miljönämnden i Norrtälje kommuns överklagande.

Bygg- och miljönämnden i Norrtälje kommun överklagade och yrkade att HD skulle upphäva Mark- och miljööverdomstolens beslut att avvisa nämndens överklagande.

W.J. och P.E. motsatte sig att Mark- och miljööverdomstolens beslut ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Heléne Åberg Benalal, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Punkterna 1–7 motsvarar i huvudsak punkterna 1–5 i HD:s skäl.

Rättsliga utgångspunkter

Överklagande av avvisningsbeslut

8 Enligt 45 § första stycket förvaltningslagen (2017:900) ska beslutsmyndigheten pröva frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid. Har överklagandet kommit in för sent ska det avvisas av myndigheten.

9 I mål som har överklagats till mark- och miljödomstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden (se 5 kap. 1 § lagen, 2010:921, om mark- och miljödomstolar).

10 Av 10 § andra stycket ärendelagen framgår att frågan om ett överklagande har kommit in i rätt tid ska prövas av tingsrätten endast när en förvaltningsmyndighet har beslutat om avvisning och myndighetens beslut överklagas till tingsrätten. Frågan om beslutet har överklagats i rätt tid kan alltså normalt inte komma under tingsrättens prövning annat än i samband med överklagande av ett beslut enligt vilket myndigheten har avvisat överklagandet för att det har kommit in för sent.

11 Ärendelagen innehåller inte någon bestämmelse som begränsar antalet instanser som kan pröva ett beslut varigenom ett myndighetsbeslut avvisats såsom för sent inkommet (jfr 33 § fjärde stycket förvaltningslagen). Det nu sagda innebär att när ärendelagen är tillämplig så får rätten att överklaga avvisningsbeslut bedömas enligt de sedvanliga bestämmelserna om klagorätt.

Överklagande av beslut om återförvisning

12 Ett beslut genom vilket ett ärende återförvisas till en lägre domstol eller till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet innefattar avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång (37 § andra stycket ärendelagen; jfr 34 § andra stycket förvaltningsprocesslagen, 1971:291).

13 En viktig fråga i sammanhanget gäller den lägre instansens bundenhet av det som sägs i återförvisningsbeslutet. Ett återförvisningsbeslut får t.ex. överklagas om återförvisningsbeslutet innefattar en anvisning till den lägre instansen avseende vilka aspekter som denna ska beakta eller ett ställningstagande i en eller flera av de frågor som målet omfattar. Det får också överklagas om det i beslutet har getts direktiv för hur den lägre instansen i visst hänseende ska besluta. (Jfr Fitger m.fl., Lagen om domstolsärenden, kommentaren till 37 §, JUNO Version: 3C, 2023.)

Myndighetens ställning som motpart vid överklagande av förvaltningsbeslut

14 Ett kommunalt beslut att bevilja bygglov kan överklagas till länsstyrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas till mark- och miljödomstol (se 13 kap. 3 och 6 §§ plan- och bygglagen (2010:900).

15 När en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets avgörande är huvudregeln att den förvaltningsmyndighet som först beslutat i saken är motpart till den enskilde när handlingarna i målet överlämnas till mark- och miljödomstolen, se 5 kap. 2 § första stycket lagen om mark- och miljödomstolar. Bestämmelsen är utformad efter förlaga av 7 a § förvaltningsprocesslagen, som dessförinnan var tillämplig i den aktuella typen av mål (jfr prop. 2009/10:215 s. 208).

16 Regleringen i 7 a § förvaltningsprocesslagen infördes genom 1996 års reform om tvåpartsprocess vid domstolsprövning av förvaltningsbeslut (se prop. 1995/96:22 s. 72 ff.). Utgångspunkten är alltså att den först beslutande myndigheten får motpartsställning när ett förvaltningsbeslut ska prövas av domstol. Detta gäller emellertid inte beslut som överklagas direkt till kammarrätt som första domstolsinstans (se 7 a § andra stycket).

17 Myndighetens motpartsställning uppkommer då det huvudsakliga beslutet överklagas. Bestämmelsen innebär emellertid att myndigheten ges ställning som motpart även när endast ett processuellt beslut har överklagats, t.ex. ett beslut om avvisning (jfr von Essen, Förvaltningsprocesslagen, kommentaren till 7 a §, JUNO Version:8, 2023).

Byggnadsnämndens klagorätt

18 Det finns inga särbestämmelser i plan- och bygglagen som gäller byggnadsnämnds klagorätt. För överklagande av domstolens beslut i bygglovsärenden gäller därför 36 § ärendelagen som anger att beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller henne emot (se 5 kap. 1 § lag om mark- och miljödomstolar). Bedömningen av en byggnadsnämnds klagorätt ska alltså göras enligt den för allmänna domstolar tillämpliga ärendelagen. En motsvarande bestämmelse finns i 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen; jfr även 42 § förvaltningslagen.

19 Det främsta skälet för att införa en överklagandemöjlighet för beslutsmyndigheten var en önskan att vidga utrymmet för prejudikatbildning. Utan reformen skulle flertalet av de mål i vilka den första domstolsinstansen ändrar ett förvaltningsbeslut i en för den enskilde gynnande riktning aldrig kunna bli föremål för prejudikat. Anledningen till att regleringen utformades så att motpartsinträde sker så snart målet hamnar i domstol var främst intresset av att tyngdpunkten i rättsskipningen ska ligga i den första domstolsinstansen. En tvåpartsprocess ansågs medföra att utredningsmaterialet i målen blir fylligare. Till detta kom att det ansågs angeläget att säkerställa att det allmännas intresse bevakades redan i första domstolsinstans när ett beslut överklagades. (Se prop. 1995/96:22 s. 73 ff.) Byggnadsnämnden har således pekats ut att bevaka det allmännas intressen i mål av aktuellt slag. I vart fall från det att målet når mark- och miljödomstolen.

20 Även den som inte är part kan tillerkännas klagorätt om beslutet påverkar klagandens rättsliga ställning eller annars rör ett rättsligt erkänt intresse hos klaganden. För en kommunal byggnadsnämnd har ett sådant rättsligt intresse ansetts föreligga bl.a. om en länsstyrelse beviljar ett bygglov som nämnden har meddelat avslagsbeslut för. I vissa fall har också den som har ett beaktansvärt intresse i saken fått överklaga. (Se ”Stadsbyggnadsnämndens överklagande” NJA 2021 s. 334 p. 16 med däri gjorda hänvisningar.)

21 En byggnadsnämnd har i praxis ansetts ha rätt att överklaga när ett av nämnden meddelat förpliktande beslut eller ett avslagsbeslut ändrats eller upphävts. Har nämndens beslut gått i gynnande riktning – bygglov har beviljats – och upphävs det har nämnden däremot inte ansetts behörig att överklaga beslutet. (Se prop. 1985/86:1 s. 817 och t.ex. RÅ 1990 not. 82, RÅ 1997 not. 269.) Efter införandet av bestämmelsen i 7 a § förvaltningsprocesslagen – om beslutsmyndighetens ställning som motpart i domstolen vid överklagande av enskild – har en byggnadsnämnd emellertid ansetts ha rätt att överklaga även när ett av nämnden meddelat gynnande beslut har upphävts (se t.ex. RÅ 1997 not 269, RÅ 1999 not. 17 och RÅ 2010 not. 82).

22 För att nämnden som part ska ha rätt att överklaga ett beslut krävs alltså även att det ska ha gått nämnden emot. Detta bör bedömas utifrån de allmänna intressen som nämnden har att bevaka i målet enligt plan- och bygglagen (jfr punkt 19). Att nämnden som beslutande myndighet ska ha en rätt att bevaka sitt beslut att ge bygglov i en efterföljande domstolsprocess och överklaga kan inte anses vara nämndens uppdrag enligt plan- och bygglagstiftningen. I det fall ett bygglov upphävs innebär det inte att nämnden måste vidta ytterligare åtgärder utan endast att en överprövande instans gör en annan bedömning i bygglovsfrågan. Ett sådant avgörande från den överprövande instansen kan inte anses gå nämnden emot. Har nämnden däremot inte gett bygglov och en överprövande instans ändrar detta och ger bygglov kan nämnden ha ett intresse att överklaga beslutet.

Bedömningen i detta fall

23 Mark- och miljödomstolens dom om att undanröja nämndens beslut om avvisning får anses vara ett sådant avgörande som enligt 37 § andra stycket ärendeslagen får överklagas.

24 Nämnden var motpart när målet överklagades till mark- och miljödomstolen. För att nämnden ska ha rätt att överklaga mark- och miljödomstolens avgörande måste det dessutom ha gått nämnden emot. Den frågan ska bedömas utifrån de allmänna intressen som nämnden har att företräda.

25 Mark- och miljödomstolen har undanröjt nämndens avvisningsbeslut och återförvisat målet till nämnden för en ny rättidsprövning. En konsekvens av domstolens ställningstagande är att nämnden behöver vidta ytterligare handläggningsåtgärder och göra en ny rättidsprövning. Mark- och miljödomstolens avgörande innebär däremot inte en begränsning av nämndens möjligheter att bevaka de allmänna intressen som nämnden har att företräda enligt plan- och bygglagen.

26 Mark- och miljödomstolens avgörande kan därför inte anses ha gått emot nämnden på det sätt som krävs för att nämnden ska ha rätt att klaga på beslutet.

27 Det var således rätt av Mark- och miljööverdomstolen att avvisa nämndens överklagande dit.

28 HD avslår därför överklagandet av Mark- och miljööverdomstolens beslut.

HD:S AVGÖRANDE

HD avslår överklagandet.

HD (justitieråden Inga-Lill Askersjö, Malin Bonthron och Jonas Malmberg) meddelade den 18 december 2023 följande beslut.

1 Bygg- och miljönämnden i Norrtälje kommun beviljade bygglov för nybyggnad av fem parhus, lanthandel samt stall på en fastighet. Beslutet överklagades av W.J. och P.E., som var berörda i egenskap av närboende. Nämnden avvisade överklagandet på den grunden att det inte hade kommit in i rätt tid.

2 W.J. och P.E. överklagade nämndens avvisningsbeslut till Länsstyrelsen i Stockholms län, som avslog överklagandet.

3 Efter att länsstyrelsens beslut överklagats till mark- och miljödomstolen undanröjde domstolen nämndens avvisningsbeslut och återförvisade målet till nämnden för fortsatt handläggning. Enligt mark- och miljödomstolen hade delgivningen av beslutet om bygglov inte skett på föreskrivet sätt och nämnden hade därför haft fel utgångspunkt för beräkning av överklagandefristen.

4 Nämnden överklagade mark- och miljödomstolens dom och yrkade att Mark- och miljööverdomstolen skulle fastställa nämndens beslut om avvisning. Mark- och miljööverdomstolen har ansett att nämnden inte har klagorätt och har därför avvisat nämndens överklagande.

5 Frågan i HD är om bygg- och miljönämnden har rätt att överklaga mark- och miljödomstolens dom om undanröjande av nämndens avvisningsbeslut.

6 Ett beslut från en kommunal byggnadsnämnd i fråga om bygglov kan överklagas till länsstyrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas till mark- och miljödomstol (se 13 kap. 3 och 6 §§ plan- och bygglagen, 2010:900). Där tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden (se 5 kap. 1 § lagen, 2010:921, om mark- och miljödomstolar).

7 Enligt 36 § ärendelagen får ett beslut överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller henne emot. Det innebär att två krav ställs upp för klagorätt, dels att beslutet ska röra den som överklagar, dels att beslutet är av sådant slag att det kan anses ha gått den klagande emot. När det gäller det förstnämnda kravet anses att ett beslut i ett mål regelmässigt rör den som är part i målet.

8 Ett beslut genom vilket en domstol återförvisar ett ärende till en lägre instans får överklagas, om beslutet innefattar ett avgörande av någon fråga som inverkar på ärendets utgång (se 37 § andra stycket ärendelagen). Så är i regel fallet om det i beslutet har getts anvisningar om hur underinstansen ska besluta efter att ärendet tagits upp till förnyad handläggning.

9 Om en enskild har överklagat ett beslut av en byggnadsnämnd är huvudregeln att nämnden är motpart i domstolen (se 5 kap. 2 § första stycket lagen om mark- och miljödomstolar). Byggnadsnämnden blir därmed part och med denna ställning följer en rätt att överklaga ett beslut av domstolen om beslutet har gått nämnden emot.

10 Kravet att beslutet ska ha gått den klagande emot tar sikte på det överklagade beslutets karaktär och verkan. För en byggnadsnämnd som blivit part får en dom eller ett beslut som innebär att nämndens beslut ändras, typiskt sett, anses gå nämnden emot (jfr RÅ 1999 not 17 och RÅ 2010 not 82). Detsamma gäller om nämndens beslut har undanröjts och ärendet återförvisats dit, när ett sådant beslut är överklagbart (se p. 8).

11 Det sagda ligger i linje med tillämpningen av 7 a § första stycket och 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291), som innehåller bestämmelser vilka motsvarar 5 kap. 2 § första stycket lagen om mark- och miljödomstolar och 36 § ärendelagen (jfr Ulrik von Essen, Förvaltningsprocesslagen m.m. – En kommentar, 8 uppl. 2023, s. 422).

12 Mark- och miljödomstolen har återförvisat målet till Bygg- och miljönämnden i Norrtälje kommun för ny rättidsprövning med motiveringen att förenklad delgivning inte har skett på föreskrivet sätt och att det därför var felaktigt av nämnden att beräkna överklagandetiden på det sätt som skett. Domen får därför anses innefatta ett sådant avgörande som inverkar på målets utgång och som medför att den får överklagas.

13 Nämnden var berörd av mark- och miljödomstolens dom i egenskap av part. Eftersom domstolen undanröjde nämndens avvisningsbeslut på i punkt 12 angivna skäl har domen gått nämnden emot. Nämnden har således haft rätt att överklaga mark- och miljödomstolens dom.

14 Mark- och miljööverdomstolens beslut ska därför upphävas och målet återförvisas dit för fortsatt handläggning.

HD undanröjer Mark- och miljööverdomstolens beslut och återförvisar målet dit för fortsatt handläggning.

Justitieråden Dag Mattsson och Johan Danelius, referent, var skiljaktiga och ville avslå överklagandet. De ansåg att avgörandet skulle ha följande lydelse från och med punkten 7.

7 En dom genom vilken en mark- och miljödomstol återförvisar ett mål till en lägre instans får överklagas, om domen innefattar ett avgörande av någon fråga som inverkar på målets utgång (se 37 § andra stycket ärendelagen). Så är i regel fallet om det i domen har getts anvisningar om hur underinstansen ska besluta efter att målet tagits upp till förnyad handläggning.

8 Det finns inte några särskilda bestämmelser om vem som får överklaga en dom av angivet slag. Det innebär att den allmänna bestämmelsen om klagorätt i 36 § ärendelagen blir tillämplig. Där anges att ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller henne emot. Bestämmelsen ger uttryck för tanken att var och en som har ett berättigat klagointresse bör ha klagorätt men inte någon annan.

9 När en enskild har överklagat ett beslut om bygglov från en kommunal byggnadsnämnd är huvudregeln att nämnden är motpart i domstolen (se 5 kap. 2 § första stycket lagen om mark- och miljödomstolar). I de fallen får en dom i målet regelmässigt anses röra nämnden i den mening som avses i 36 § ärendelagen.

10 När det sedan gäller om domen också ska anses ha gått nämnden emot enligt samma bestämmelse måste det göras en bedömning i det enskilda fallet. Det avgörande för den bedömningen bör vara i vilken utsträckning domen berör sådana allmänna intressen som nämnden har att företräda enligt plan- och bygglagen, dvs. främst intresset av att fastställda planer och tillämpliga regler för byggande efterlevs. Att nämnden är part i målet och att domstolen har ändrat eller upphävt nämndens beslut är alltså inte tillräckligt för att grunda en klagorätt.

Bedömningen i detta fall

11 Mark- och miljödomstolens ställningstagande i frågan huruvida överklagandet av nämndens bygglovsbeslut gjordes i rätt tid berör inte något sådant allmänt intresse som nämnden har att företräda. Domstolens ställningstagande kan därför inte anses ha gått nämnden emot. Det innebär att nämnden, trots att den var part i målet, inte har haft rätt att överklaga mark- och miljödomstolens dom.

12 Nämndens överklagande av Mark- och miljööverdomstolens beslut ska således avslås.