Emmabodas resningsansökan (NJA 2023 s. 989)

Sökord Företagsrekonstruktion · Fordran · Ackord · Resning

Resning har beviljats i ett mål från Arbetsdomstolen. Rättstillämpningen i målet, som gällde frågan om när lönefordringar och motsvarande ersättningar ska omfattas av ett offentligt ackord vid en företagsrekonstruktion, har ansetts uppenbart stå i strid med grunderna för bestämmelser i 1996 års lag om företagsrekonstruktion.

Industrifacket Metall väckte vid Arbetsdomstolen talan mot Innovations- och Kemiarbetsgivarna i Sverige och Emmaboda Glas AB (mål A 4/21). IF Metall yrkade bland annat att Emmaboda Glas till IF Metalls medlem M.O. skulle betala bl.a. uppsägningslön och semesterersättning för tiden 4 juli–21 augusti 2020 jämte ränta.

Emmaboda Glas hade den 24 januari 2020 ansökt om företagsrekonstruktion. Ansökan beviljades samma dag. Rekonstruktionen upphörde den 25 maj 2020 i samband med att ett offentligt ackord kunde fastställas. Ackordet innebar att varje borgenär med en oprioriterad fordran skulle få betalning med 25 procent av fordringsbeloppet.

En tvistefråga i Arbetsdomstolen var om M.O:s fordran hade uppkommit före eller efter ansökan om företagsrekonstruktion.

Arbetsdomstolen kom fram till att en arbetstagare, efter den första månaden av rekonstruktionen, inte är skyldig att prestera enligt anställningsavtalet annat än mot full betalning. Om arbetsgivaren därefter tillgodogjort sig arbetstagarens prestation ska lönefordran därför inte omfattas av ackordet.

Arbetsdomstolens slutsats var att M.O., eftersom han hade arbetat i tiden efter det att en månad förflutit från den 24 februari 2020, hade rätt till full betalning av rekonstruktionsgäldenären för samtliga lönefordringar hänförliga till tiden därefter och det även för den period under vilken han var arbetsbefriad. Arbetsdomstolen kom fram till att den omtvistade fordring, som avsåg perioden 4 juli–21 augusti 2020, inte omfattades av ackordet och biföll IF Metalls talan om uppsägningslön och semesterersättning avseende den perioden.

I domslutet den 4 maj 2022 (AD 2022 nr 26) förpliktade Arbetsdomstolen Emmaboda Glas AB bl.a. att

till M.O. betala lön och semesterersättning med 37 476 kr jämte ränta samt allmänt skadestånd jämte ränta (punkten 1), och

till Industrifacket Metall betala allmänt skadestånd jämte ränta (punkten 2).

Innovations- och kemiarbetsgivarna i Sverige och Emmaboda Glas AB skulle ersätta Industrifacket Metall för rättegångskostnad (punkten 4).

Innovations- och kemiindustrierna i Sverige och Emmaboda Glas AB yrkade att HD skulle bevilja resning av Arbetsdomstolens dom till förmån för dem, såvitt gällde punkterna 1, 2 och 4 i domslutet.

Industrifacket Metall motsatte sig att resning skulle beviljas.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anton Dahllöf, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Bakgrund

Punkterna 1–3 motsvarar i huvudsak punkterna 1–3 i HD:s skäl.

Arbetsdomstolens bedömning

Punkterna 4–8 motsvarar i huvudsak punkterna 4–7 i HD:s skäl.

Parternas talan i HD

9 Enligt Innovations- och kemiindustrierna och Emmaboda Glas strider den rättstillämpning som ligger till grund för Arbetsdomstolens dom uppenbart mot lag. De har anfört bl.a. följande. Arbetsdomstolen har missförstått innebörden av rättsfallet NJA 2014 s. 537. HD:s uttalanden om vad som inte omfattas av ackordet tar endast sikte på vederlagsfordran för den prestation som gäldenärsföretaget har tillgodogjort sig efter den kritiska tidpunkten. Endast beträffande den prestationen är situationen att bedöma på i princip samma sätt som om ett nytt avtal hade träffats efter den tidpunkten. Rättsfallet innebär inte att samma rättsverkningar inträder för exempelvis andra framtida fordringar som härrör ur avtalet, men som gäller prestationer som gäldenärsföretaget har valt att inte utnyttja. Det finns inte heller någon annan relevant rättskälla som ger utrymme för den tolkning som Arbetsdomstolen har gjort. Rättstillämpningen står tvärtom i strid med såväl lagtext som de övriga rättskällor som domstolen själv hänvisar till, bl.a. förarbetsuttalanden och tidigare rättspraxis.

10 IF Metall har invänt att Arbetsdomstolens dom i stället ska uppfattas på så sätt att domstolen funnit att den omtvistade fordran inte omfattades av ackordet eftersom den hade sin grund i ett nytt avtal som träffats efter den kritiska tidpunkten. IF Metall har dock härutöver anfört bl.a. att Arbetsdomstolens rättstillämpning är riktig även om man utgår från ståndpunkten i resningsansökan att domstolen hänfört sig till principer för fordrans uppkomsttid som gäller när den grundas på ett avtal som har träffats före den kritiska tidpunkten. Enligt IF Metall ligger rättstillämpningen i linje med tidigare praxis på området och kan under alla förhållanden inte anses vara uppenbart lagstridig.

Resning vid uppenbart lagstridig rättstillämpning

Punkterna 11–14 motsvarar i huvudsak punkterna 10–13 i HD:s skäl.

Särskilt om resning av Arbetsdomstolens avgöranden

Punkten 15 motsvarar i huvudsak punkten 14 i HD:s skäl.

16 Däremot finns det inte skäl att inta en sådan särskilt restriktiv hållning när den ifrågasatta rättstillämpningen inte har innefattat några tydligt arbetsrättsligt orienterade överväganden, utan i stället har avsett frågor som utan vidare kan sorteras under de rättsområden som hör till HD:s prejudikatbildningsansvar.

Bedömningen i detta fall

Inledande ställningstaganden

17 Den rättstillämpning som ifrågasätts i resningsansökan rör i grunden insolvensrättsliga frågor. Det framgår inte av Arbetsdomstolens dom att de slutsatser som domstolen har kommit fram till skulle ha påverkats av någon särskild arbetsrättslig hänsyn. Vid resningsfrågans bedömande finns det därför inte skäl att iaktta en högre grad av återhållsamhet än vad som i allmänhet gäller enligt den aktuella resningsgrunden.

18 Inför den fortsatta prövningen kan vidare konstateras att Arbetsdomstolens dom inte kan uppfattas på annat sätt än att domstolen har bedömt frågan om fordrans uppkomsttid med utgångspunkt i att fordran har sin grund i ett avtal som träffats före den kritiska tidpunkten.

19 Vidare finns det anledning att redan inledningsvis påpeka att de bestämmelser i 1996 års lag om företagsrekonstruktion som var direkt tillämpliga i Arbetsdomstolens mål inte ger någon närmare ledning när det gäller bedömningen av vid vilken tidpunkt en fordran ska anses ha uppkommit. Arbetsdomstolens rättstillämpning står alltså inte i konflikt med ordalydelsen av tillämpliga lagbestämmelser. Det avgörande blir därför om rättstillämpningen – på det uppenbara sätt som krävs för resning – kan anses strida mot grunderna för lagstiftningen.

Närmare om den ifrågasatta rättstillämpningen

20 HD har i rättsfallet NJA 2014 s. 537 (p. 7) uttalat att när det gäller en fordran som visserligen har blivit fullgången först efter den kritiska tidpunkten men som grundas på ett dessförinnan träffat avtal, så måste det skiljas mellan två typfall. Det ena är att det rör sig om ett vederlag för en prestation som gäldenärsföretaget har tillgodogjort sig efter den kritiska tidpunkten. Det andra är att det handlar om ett anspråk på grund av att gäldenärsföretaget under rekonstruktionsförfarandet inte fullgör en avtalsförpliktelse.

21 Enligt rättsfallet (p. 8) är i det förra fallet vederlagsfordran undantagen från ackordet, om det rör sig om en fordran för en prestation som gäldenärsföretaget i enlighet med det före den kritiska tidpunkten träffade avtalet därefter har tillgodogjort sig, men som borgenären inte har varit skyldig att prestera annat än mot samtidig avtalsenlig betalning. Fordran anses då uppkommen efter den kritiska tidpunkten, och situationen är i det hänseendet i princip att bedöma på samma sätt som om ett nytt avtal hade träffats efter denna.

22 I det senare fallet ska fordran däremot anses ha uppkommit före den kritiska tidpunkten (och därmed omfattas av ackordet), även om det är först därefter som gäldenärsföretaget inte fullgör den förpliktelse vars åsidosättande utlöser fordran (se p. 9 i rättsfallet).

23 Som HD anger i anslutning till de nu återgivna uttalandena är skälet bakom denna distinktion att borgenärens rätt i det första typfallet att hålla inne den egna prestationen medför att en sådan vederlagsfordran – till skillnad från en fordran av det slag som det andra typfallet avser – inte är beroende av gäldenärsföretagets betalningsförmåga på det sätt som avses med bestämmelsen i 3 kap. 3 § i 1996 års lag om företagsrekonstruktion.

24 Tanken är alltså att ackordet ska omfatta de fordringar vars infriande vid den kritiska tidpunkten är beroende av gäldenärsföretagets betalningsförmåga. Som även redovisas i 2014 års fall (p. 6) går detta tillbaka på en grundläggande princip om likabehandling av borgenärerna; var och en av dem drabbas av gäldenärsföretagets betalningsoförmåga i förhållande till sin fordringsrisk.

25 Särskilt med hänsyn till det som nu har sagts kan 2014 års fall inte ges den tolkningen att det berörda undantaget från ackord skulle avse något mer än vederlagsfordran för just den prestation som borgenären – trots sin rätt att hålla inne denna – har tillhandahållit efter den kritiska tidpunkten. Den av HD uttalade principen innebär alltså inte att det med ackordsfriheten för den fordran följer att sådan frihet inträder också för andra fordringar som härrör ur det före den kritiska tidpunkten träffade avtalet, men som inte är knutna till den utförda prestationen. Den motsatta ståndpunkten skulle inte minst innebära ett omotiverat avsteg från den grundläggande likabehandlingsprincip som nyss har redogjorts för. Den jämförelse som görs i punkten 8 i rättsfallet med situationen att ett nytt avtal har träffats efter den kritiska tidpunkten går inte heller enligt ordalagen så långt.

26 När det specifikt gäller lönefordringar finns vidare för konkursfallet en särskild bestämmelse i 5 kap. 18 § konkurslagen. Enligt den gäller att i de fall arbetstagaren fortsätter att fullgöra sina åtaganden enligt anställningsavtalet, ansvarar konkursboet för arbetstagarens fordran på lön eller annan ersättning för arbete som belöper på tid efter en månad från konkursbeslutet. Som Arbetsdomstolen har redogjort för fanns det vid tiden för domstolens avgörande ett förslag om att införa en motsvarande bestämmelse vid företagsrekonstruktion. Förslaget är numera genomfört (se 3 kap. 12 § andra stycket 2022 års lag om företagsrekonstruktion). Den nya bestämmelsen innebär dock, bortsett från vissa skillnader som är av underordnat intresse här, endast en kodifiering av tidigare rättspraxis (jfr prop. 2021/22:215 s. 157 f. med hänvisningar till NJA 2014 s. 537, HFD 2016 ref. 62 och AD 2019 nr 22).

27 Ordalydelsen av de nu redovisade bestämmelserna ger inte stöd för att en lönefordran avseende annat än det arbete som arbetstagaren har utfört senare än en månad efter beslutet om konkurs respektive företagsrekonstruktion skulle vara att anse som i det förra fallet en fordran som konkursboet ansvarar för och i det senare fallet en under rekonstruktionen uppkommen fordran (som därmed är undantagen från en eventuell skulduppgörelse2 i rekonstruktionsplanen). Att en sådan förståelse av reglerna är riktig bekräftas också av förarbetsuttalanden (se prop. 2002/03:49 s. 83 ff. och 155 f., jfr även prop. 2021/22:215 s. 157 f. och 374).

28 En annan ordning vore dessutom mindre väl förenlig med den utformning som systemet med lönegaranti har. Det regelverket bygger nämligen på ett motsvarande synsätt.

29 Utgångspunkten vid företagsrekonstruktion är att betalning enligt garantin inte lämnas för lönefordringar som belöper på tid senare än en månad efter beslutet om företagsrekonstruktion (se 7 § andra stycket lönegarantilagen, 1992:497, med hänvisning till 12 § förmånsrättslagen, 1970:979). För fordran på uppsägningslön betalas emellertid lönegaranti även för tiden efter den första månaden, i den mån arbetstagaren under uppsägningstiden inte utfört och inte heller borde ha utfört arbete för arbetsgivarens räkning (se 7 a § första stycket lönegarantilagen).

30 Även denna reglering återspeglar alltså principen att arbetsgivaren, dvs. gäldenärsföretaget, betalar lön för det arbete som utförs efter den första månaden av rekonstruktionen. Undantag från lönegarantin svarar mot detta. Men på liknande sätt som gäller för de bestämmelser om lönefordringar som tidigare har berörts (se p. 26 och 27) är det inte avsett att den omständigheten att en arbetstagare utför visst arbete efter den första månaden av rekonstruktionen ska få till följd att hans eller hennes lönefordringar under resterande uppsägningstid generellt undantas från lönegaranti och i stället betalas direkt av arbetsgivaren. Avsikten är tvärtom att arbetstagaren ska kunna åtnjuta lönegaranti för uppsägningslön under tid då han eller hon är arbetsbefriad. (Jfr prop. 2002/03:49 s. 84 och prop. 2004/05:57 s. 24 f. och 44.)

Slutsatser i resningsfrågan

31 Sammanfattningsvis står Arbetsdomstolens rättstillämpning i konflikt med tidigare rättspraxis och med grundläggande principer för lagstiftningen om offentligt ackord under företagsrekonstruktion. Vidare är domstolens ställningstaganden svårförenliga med bestämmelser i viss närliggande lagstiftning, som också berörs i domskälen.

32 Sammantaget får det anses röra sig om en resningsgrundande rättstillämpning i den meningen att den klart och oemotsägligt strider mot grunderna för lagstiftningen. Ansökan om resning ska därför beviljas.

Övriga frågor

33 I enlighet med huvudregeln bör målet i de resta delarna tas upp på nytt vid Arbetsdomstolen (se 58 kap. 7 § första stycket RB).

HD:s avgörande

Se HD:s avgörande.

HD (justitieråden Stefan Johansson, Petter Asp, Stefan Reimer, referent, Christine Lager och Margareta Brattström) meddelade den 15 december 2023 följande beslut.

1 Den 24 januari 2020 ansökte Emmaboda Glas om företagsrekonstruktion. Ansökan beviljades samma dag. Rekonstruktionen upphörde den 25 maj 2020 i samband med att ett offentligt ackord kunde fastställas. Ackordet innebar att varje borgenär med en oprioriterad fordran skulle få betalning med 25 procent av fordringsbeloppet.

2 M.O. är medlem i IF Metall och var anställd hos Emmaboda Glas när rekonstruktionen inleddes. För anställningen gällde en uppsägningstid om sex månader. Den 21 februari 2020 blev M.O. uppsagd på grund av arbetsbrist. Han arbetade till och med den 29 februari 2020, men var under resterande uppsägningstid arbetsbefriad. Hans fordran på uppsägningslön och semesterersättning kom delvis att täckas av den statliga lönegarantin, dock inte beträffande perioden 4 juli–21 augusti 2020. I juni 2021 betalade Emmaboda Glas i enlighet med ackordet en reducerad ersättning till M.O. för bl.a. den del av uppsägningslönen som inte hade ersatts genom lönegarantin.

3 IF Metall väckte talan vid Arbetsdomstolen och yrkade att Emmaboda Glas skulle betala bl.a. ytterligare uppsägningslön och semesterersättning till M.O. avseende perioden 4 juli–21 augusti 2020. En tvistefråga var om hans fordran för denna tid hade uppkommit före eller efter ansökan om företagsrekonstruktion, den s.k. kritiska tidpunkten, dvs. den 24 januari 2020. Om fordran skulle anses ha uppkommit före den tidpunkten skulle fordran omfattas av det offentliga ackordet och – på sätt som skett – sättas ned i enlighet med det. Om den däremot skulle anses ha uppkommit efter denna tidpunkt skulle den vara undantagen från ackordet och alltså inte sättas ned. (Jfr 3 kap. 2, 3 och 8 §§ i den numera upphävda lagen om företagsrekonstruktion, SFS 1996:764[1].)

4 Arbetsdomstolen fäste stor vikt vid HD:s avgörande ”Rörvik Timber” NJA 2014 s. 537 och återgav vad HD uttalat i rättsfallet i huvudsak enligt följande.

En fordran som har sin grund i ett avtal som har träffats före den kritiska tidpunkten omfattas inte av ackordet, om borgenären efter den tidpunkten inte var skyldig att prestera annat än mot samtidig avtalsenlig betalning och motparten har tillgodogjort sig den prestationen. Det huvudsakliga skälet till detta är att borgenärens rätt att hålla inne den egna prestationen innebär att vederlagsfordran inte är beroende av gäldenärsföretagets betalningsförmåga. Det krävs enligt rättsfallet inte att borgenären utnyttjat sin stoppningsrätt eller på annat sätt hållit inne sin prestation. Fordran anses i en sådan situation uppkommen efter den kritiska tidpunkten, och situationen är i det hänseendet i princip att bedöma på samma sätt som om ett nytt avtal hade träffats efter denna.

5 Med hänvisning till hur regleringen av lönegaranti vid företagsrekonstruktion är konstruerad och efter jämförelse med vad som gäller vid konkurs kom Arbetsdomstolen, efter att ha hänfört sig till vad HD anfört i ”Rörvik Timber”, till slutsatsen att en arbetstagare, efter den första månaden av rekonstruktionen [2], inte är skyldig att prestera enligt anställningsavtalet annat än mot full betalning. Om arbetsgivaren därefter tillgodogjort sig arbetstagarens prestation ska lönefordran därför inte omfattas av ackordet. Arbetsdomstolen hänvisade till att ett sådant synsätt också låg väl i linje med bestämmelsen i 3 kap. 12 § i det vid tiden för domen framlagda, men ännu inte antagna, förslaget till ny lag om företagsrekonstruktion. Domstolen uppmärksammade vidare att den föreslagna regeln var tänkt att motsvara vad som gäller vid konkurs enligt 5 kap. 18 § konkurslagen.

6 Arbetsdomstolens slutsats var att M.O., eftersom han hade arbetat i tiden efter det att en månad förflutit från den kritiska tidpunkten, dvs. efter den 24 februari 2020, hade rätt till full betalning av rekonstruktionsgäldenären för samtliga lönefordringar hänförliga till tiden därefter och det även för den period under vilken han var arbetsbefriad. Domstolen menade således att M.O:s anspråk på lön för tiden efter den 24 februari 2020 skulle bedömas på samma sätt som om ett nytt avtal hade träffats efter den kritiska tidpunkten. Mot den bakgrunden fann Arbetsdomstolen att den omtvistade fordran, som avsåg perioden 4 juli–21 augusti 2020, inte omfattades av ackordet.

7 Arbetsdomstolen biföll alltså IF Metalls talan om ytterligare uppsägningslön och semesterersättning, avseende den nyss nämnda perioden, till M.O.

8 Innovations- och kemiindustrierna och Emmaboda Glas har åberopat att rättstillämpningen i Arbetsdomstolens dom uppenbart strider mot lag när domstolen funnit att fordran på uppsägningslön och semesterersättning inte omfattades av ackordet. Fordran var hänförlig till anställningsavtalet som hade träffats före den kritiska tidpunkten och avsåg en tidsperiod därefter när arbetstagaren varit arbetsbefriad och inte hade utfört något arbete.

9 IF Metall har bestritt att rättstillämpningen uppenbart kan anses strida mot lag. Förbundet har främst invänt att Arbetsdomstolens dom ska uppfattas på så sätt att domstolen funnit att den omtvistade fordran på uppsägningslön och semesterersättning inte omfattades av ackordet, eftersom fordran hade sin grund i ett nytt avtal som träffats efter den kritiska tidpunkten.

10 Enligt 58 kap. 1 § första stycket 4 RB, som är tillämplig när HD prövar en ansökan om resning av en dom från Arbetsdomstolen, får resning beviljas när den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag.

11 Bestämmelsen är avsedd för exempelvis situationer då domstolen förbisett eller uppenbart misstolkat en gällande lagbestämmelse, när domstolen tillämpat gammal lag i stället för en tillämplig ny lag eller när rättstillämpningen vid resningsfrågans bedömande klart och oemotsägligt framstår som oriktig (se ”Unionens resningsansökan” NJA 2020 s. 147 p. 9 med där gjorda hänvisningar).

12 Den felaktiga rättstillämpningen måste inte ha avsett en lag i statsrättslig mening; det kan vara fråga om normer på lägre nivå. Det kan också vara tillräckligt att rättstillämpningen strider mot grunderna för en viss lagstiftning. (Se ”Unionens resningsansökan” p. 10, jfr även ”Gåvoskatten och personalstiftelsen” NJA 1984 s. 614.)

13 Uppenbarhetsrekvisitet ger inte uttryck för ett beviskrav utan avser en egenskap hos lagstridigheten; den ska vara klar och oemotsäglig. Rättstillämpning i strid med ett prejudikat från HD anses inte i sig innebära att rättstillämpningen uppenbart strider mot lag. Det är normalt inte heller fråga om en felaktig – än mindre resningsgrundande – rättstillämpning när lagen ger möjlighet till flera alternativa tolkningar och domstolen väljer en av dessa, förutsatt att domstolen i sina domskäl redovisar en rimligt adekvat analys av rättsläget. (Jfr ”Unionens resningsansökan” p. 11 och 17 med vidare hänvisningar till bl.a. ”Kezban” NJA 2013 s. 842 p. 37 och ”Swefilmer” NJA 2019 s. 501 p. 11.)

14 På arbetsrättens område ligger prejudikatbildningen i första hand hos Arbetsdomstolen. Det förhållandet måste ges betydelse även när Arbetsdomstolens avgöranden blir föremål för HD:s granskning till följd av reglerna om resning vid uppenbart lagstridig rättstillämpning. Resningsgrunden bör därför tillämpas med särskild restriktivitet när den ifrågasatta rättstillämpningen gäller det regelverk som Arbetsdomstolen är högsta instans för. En liknande försiktighet kan dock ibland vara påkallad även när Arbetsdomstolen har tillämpat annan lagstiftning, nämligen om domstolens bedömningar ändå har påverkats av särskilda arbetsrättsliga hänsynstaganden. (Jfr prop. 1974:77 s. 151 och Johan Lind, Högsta domstolen och arbetsrätten, SvJT 1989 s. 291 ff. på s. 298 ff.; jfr även Gudmund Toijer, Högsta domstolens prejudikatbildning inom särskilda rättsområden, SvJT 2022 s. 554 ff. på s. 559 f.)

15 Däremot finns det inte skäl att inta en lika restriktiv hållning när några sådana särskilda arbetsrättsliga hänsynstaganden inte är styrande, utan den ifrågasatta rättstillämpningen i stället huvudsakligen avser rättsområden som ligger under HD:s prejudikatbildningsansvar.

Något om lönefordrans uppkomst inom insolvensrätten

16 En fordran som avser en avtalsförpliktelse uppkommer normalt när avtalet ingås, även om den prestation som avtalet avser fullgörs först senare. En fordran som härrör från ett anställningsavtal som har ingåtts före konkursbeslutet eller, vid företagsrekonstruktion, före den kritiska tidpunkten omfattas därför normalt av konkursen eller ett offentligt ackord (numera en skulduppgörelse) i en rekonstruktion, även om fordran förfaller till betalning därefter.

17 När det specifikt gäller lönefordringar finns för konkursfallet en särskild bestämmelse i 5 kap. 18 § konkurslagen. Enligt den gäller att i de fall arbetstagaren fortsätter att fullgöra sina åtaganden enligt anställningsavtalet, ansvarar konkursboet för arbetstagarens fordran på lön eller annan ersättning för arbete som belöper på tid efter en månad från konkursbeslutet. Regleringen vilar på synsättet att om arbete utförs därefter är det en prestation som konkursboet tillgodogör sig och för vilken det uppkommer en fordran på konkursboet, en s.k. massafordran. Arbetstagarens anspråk på uppsägningslön för tid när arbete inte utförs är däremot en oprioriterad fordran mot konkursgäldenären (jfr bl.a. prop. 2002/03:49 s. 156).

18 Numera anges uttryckligen i 3 kap. 12 § andra stycket lagen om företagsrekonstruktion att om en arbetstagare fortsätter att fullgöra sina åtaganden enligt ett anställningsavtal med rekonstruktionsgäldenären, ska arbetstagarens fordran på lön eller annan ersättning för arbete som utförs senare än en månad efter beslutet om företagsrekonstruktion anses ha uppkommit under rekonstruktionen. Regeln ansluter till vad som gäller i konkurs enligt 5 kap. 18 § konkurslagen och innebär i princip en kodifiering av den praxis som tidigare gällde (jfr prop. 2021/22:215 s. 157 f. med hänvisningar till ”Rörvik Timber”, HFD 2016 ref. 62 och AD 2019 nr 22).

19 Regelverken vid konkurs och företagsrekonstruktion bygger på grundtanken att borgenärer vars fordringar har uppkommit före konkursbeslutet, respektive före den kritiska tidpunkten vid företagsrekonstruktion, i princip ska behandlas lika i den meningen att var och en av dem påverkas av gäldenärens bristande betalningsförmåga i förhållande till sin fordringsrisk (likhetsprincipen). Om däremot konkursboet eller rekonstruktionsgäldenären därefter tillgodogör sig en prestation som borgenären hade kunnat hålla inne, t.ex. en ny arbetsinsats, ska prestationen ersättas fullt ut av konkursboet eller rekonstruktionsgäldenären. Detta innebär att det vid konkurs blir fråga om en massafordran och att fordran vid företagsrekonstruktion inte omfattas av en skulduppgörelse (tidigare ett ackord).

20 Varken ändamålen bakom regelverken eller ordalydelsen av de redovisade bestämmelserna ger alltså något stöd för att en lönefordran avseende annat än just det arbete som arbetstagaren har utfört senare än en månad efter beslutet om konkurs respektive en månad efter den kritiska tidpunkten vid företagsrekonstruktion skulle vara att anse som en massafordran respektive en under rekonstruktionen uppkommen fordran. Att en sådan förståelse är riktig bekräftas också av förarbetsuttalanden (se prop. 2002/03:49 s. 83 ff. och 155 f., jfr även prop. 2021/22:215 s. 157 f. och 374).

Lönegarantins omfattning

21 Till detta ska läggas att en annan ordning vore mindre väl förenlig med den utformning som systemet med lönegaranti har vid företagsrekonstruktion. Det regelverket bygger nämligen på ett motsvarande synsätt. Detsamma gäller regelverket vid lönegaranti i samband med konkurs.

22 Utgångspunkten är att betalning enligt garantin lämnas för uppsägningslön även för tiden efter den första månaden, i den mån arbetstagaren under uppsägningstiden inte utfört och inte heller borde ha utfört arbete för arbetsgivarens räkning (se 7 § och 7 a § första stycket lönegarantilagen).

23 Även denna reglering återspeglar följaktligen principen att arbetsgivaren, dvs. rekonstruktionsgäldenären, betalar lön för det arbete som utförs efter den första månaden av rekonstruktionen. Undantagen från lönegarantin svarar mot detta. Men på liknande sätt som gäller för de bestämmelser om lönefordringar som tidigare har berörts är det inte avsett att den omständigheten att en arbetstagare utför visst arbete ska få till följd att hans eller hennes lönefordringar under uppsägningstid i sin helhet undantas från lönegaranti och i stället betalas direkt av rekonstruktionsgäldenären. Avsikten är tvärtom att arbetstagaren även i dessa situationer ska kunna åtnjuta lönegaranti för uppsägningslön under tid då han eller hon är arbetsbefriad. (Jfr prop. 2002/03:49 s. 84 och prop. 2004/05:57 s. 24 f. och 44.)

Något om innebörden av ”Rörvik Timber”

24 HD har i rättsfallet ”Rörvik Timber” berört två olika typfall för vad som vid företagsrekonstruktion gäller beträffande fordrans uppkomst vid avtal som träffats före den kritiska tidpunkten, men där fordran blir fullgången först efter denna tidpunkt.

25 Det ena typfallet är att det är fråga om en kompensation för en prestation som gäldenären har tillgodogjort sig från borgenären efter den kritiska tidpunkten och som borgenären haft rätt att hålla inne. Det kan t.ex. vara fråga om att en arbetstagare under rekonstruktionsförfarandet har utfört arbete för rekonstruktionsgäldenärens räkning. En sådan fordran omfattas inte av ackordet. Det andra typfallet är att det handlar om ett anspråk på grund av att gäldenären under rekonstruktionsförfarandet – utan att tillgodogöra sig en prestation av det slag som det första typfallet avser – inte fullgör en förpliktelse hänförlig till avtalet. Förpliktelsen kan t.ex. avse betalning av uppsägningslön för arbetsbefriad tid och som grundas på det före den kritiska tidpunkten träffade anställningsavtalet, men som förfaller till betalning först därefter. En sådan fordran omfattas av ackordet.

26 Med hänsyn till vad som nu har redovisats kan ”Rörvik Timber” uppenbarligen inte ges den tolkningen att undantaget från ackord skulle avse något annat än ersättning för den prestation som faktiskt utförts för rekonstruktionsgäldenären efter den kritiska tidpunkten.

Slutsatser om rättsläget

27 Grundtanken med reglerna i konkurs och vid företagsrekonstruktion är att arbetstagaren (efter den första månaden) ska få fullt betalt av konkursboet eller rekonstruktionsgäldenären för det arbete som faktiskt utförs under konkursen eller rekonstruktionsförfarandet. Rätten till lönegaranti korresponderar med detta. Ersättning för arbete som utförs en månad från beslutet om konkurs eller en månad efter den kritiska tidpunkten vid företagsrekonstruktion omfattas inte av lönegaranti, eftersom en fortsatt drift i konkurs eller fortsatt verksamhet under rekonstruktionen inte ska kunna ske på statens bekostnad (jfr 12 § förmånsrättslagen samt 7 och 7 a §§ lönegarantilagen).

28 Konkursboets respektive rekonstruktionsgäldenärens ansvar sträcker sig dock inte längre än så. Till den del det inte sker någon fortsatt drift i konkursen eller fortsatt verksamhet under företagsrekonstruktionen och en arbetstagare av detta skäl är arbetsbefriad, är grundtanken att lönegarantisystemet ska tillämpas, upp till det maximibelopp eller under den maximitid som gäller. Om det rör sig om uppsägningslön eller annan ersättning för perioder efter den första månaden och där något arbete inte utförts kommer alltså arbetstagarens lönefordran och motsvarande ersättning att omfattas av en skulduppgörelse (tidigare ackord). Skälet till detta är att fordringarna anses uppkomna före den kritiska tidpunkten. De ska därför i enlighet med likhetsprincipen omfattas av en skulduppgörelse (tidigare ackord). Som framgått kan arbetstagaren ha rätt till lönegaranti, men i den mån lönegarantin inte räcker får arbetstagaren alltså acceptera en nedsättning enligt skulduppgörelsen.

Inledande utgångspunkter för prövningen

29 Inledningsvis kan konstateras att Arbetsdomstolens dom inte, som IF Metall gjort gällande, kan uppfattas på så sätt att den omtvistade fordran skulle ha sin grund i ett nytt avtal som träffats efter den kritiska tidpunkten.

30 Den rättstillämpning som ifrågasätts i resningsansökan rör i grunden insolvensrättsliga frågor vid rekonstruktion och ackord. Det framgår inte att de slutsatser som Arbetsdomstolen har kommit fram till skulle ha påverkats av några särskilda arbetsrättsliga hänsyn. Tvärtom har domstolen i hög grad baserat bedömningen på sin tolkning av regelverken avseende företagsrekonstruktion, konkurs och lönegaranti samt på HD:s avgörande ”Rörvik Timber”. Vid resningsfrågans bedömande finns det därför inte skäl att iaktta en högre grad av återhållsamhet än vad som i allmänhet gäller för resning.

31 De bestämmelser i 1996 års lag om företagsrekonstruktion som var tillämpliga i Arbetsdomstolens mål ger inte någon närmare ledning när det gäller bedömningen av vid vilken tidpunkt en fordran ska anses ha uppkommit. Arbetsdomstolens rättstillämpning står alltså inte i konflikt med ordalydelsen av de i målet tillämpliga lagbestämmelserna. Det avgörande blir därför om rättstillämpningen – på det uppenbara sätt som krävs för resning – kan anses strida mot grunderna för lagstiftningen.

HD:s slutsats i resningsfrågan

32 Följden av Arbetsdomstolens ställningstagande blir att så fort en arbetstagare utför något arbete efter den första månaden av rekonstruktionsförfarandet – även om det bara rör sig om någon eller några enstaka dagar – gäller ackordsfrihet (undantag från skulduppgörelse) för hela uppsägningslönen och därtill knuten semesterersättning, trots att dessa fordringar har sin grund i det före den kritiska tidpunkten träffade anställningsavtalet och utgår även när arbetstagaren är arbetsbefriad. Ställningstagandet strider mot den grundläggande systematiken om vilka fordringar som ska omfattas av ett ackord (numera skulduppgörelse) och är inte förenligt med likhetsprincipen.

33 Vidare är det uppenbart att rättsfallet ”Rörvik Timber” inte kan förstås på det sätt som Arbetsdomstolen tolkat det. Domstolen har alltså missförstått innebörden av rättsfallet och dessutom dragit allt för långtgående slutsatser i sin rättstillämpning av detta.

34 Mot denna bakgrund innebär Arbetsdomstolens rättstillämpning ett påtagligt avsteg från det rättsläge som gäller. En sådan rättstillämpning riskerar att leda till långtgående konsekvenser för hela systemet avseende företagsrekonstruktion, konkurs och lönegaranti.

35 Slutsatsen är att det rör sig om en resningsgrundande rättstillämpning i den meningen att den klart och oemotsägligt strider mot grunderna för lagstiftningen. Ansökan om resning ska därför beviljas.

Övriga frågor

36 I enlighet med huvudregeln bör målet i de resta delarna tas upp på nytt vid Arbetsdomstolen (se 58 kap. 7 § första stycket RB).

HD beviljar resning av Arbetsdomstolens dom den 4 maj 2022 i mål A 4/21 (AD 2022 nr 26), såvitt avser punkterna 1, 2 och 4 i domslutet, samt förordnar att målet i dessa delar ska tas upp till ny behandling i Arbetsdomstolen.

Samma dag avgjordes på motsvarande sätt mål Ö 2966-23.

2 En skulduppgörelse motsvarar, med vissa skillnader, ett offentligt ackord enligt 1996 års lag om företagsrekonstruktion.

[1] I målet vid Arbetsdomstolen var 1996 års lag om företagsrekonstruktion tillämplig. Lagen upphävdes den 1 augusti 2022 i samband med att en ny lag om företagsrekonstruktion trädde i kraft, SFS 2022:964. I den nya lagen har ackord ersatts av skulduppgörelse, som har ett något vidare användningsområde.

[2] Att Arbetsdomstolen förhöll sig till tiden en månad efter den kritiska tidpunkten motiverades med hänvisning till 7 § lönegarantilagen (1992:497) och 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Domstolen angav att dessa regler innebar att arbetstagaren under den första månaden efter beslutet om företagsrekonstruktion inte kunde innehålla sin prestation.