Frölunda Café (NJA 2024 s. 150)

Sökord Återvinning i konkurs · Värdeersättning · Värderingstidpunkt

Återvinning i konkurs. Värdeersättning enligt 4 kap. 14 § konkurslagen har bestämts utifrån värdet vid återvinningsmålets avgörande och inte utifrån värdet vid tidpunkten för den återvunna rättshandlingen.

Frölunda Café AB:s konkursbo förde talan vid Luleå tingsrätt mot Le Croissant i Sverige AB på det sätt som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (lagmannen Erik Graeske, rådmannen Sofia Larsdotter Carlsson och tingsfiskalen Sofia Eriksson) anförde följande i dom den 20 augusti 2021.

Le Croissant i Sverige AB (i det följande Le Croissant) bedriver franchise­verksamhet. Frölunda Café AB (i det följande Frölunda Café) var franchisetagare till Le Croissant. Mellan parterna fanns ett samarbetsavtal och ett andrahandshyresavtal. Frölunda Café bedrev således verksamhet i en av Le Croissant förhyrd lokal vid Frölunda Torg i Göteborg.

Av samarbetsavtalet (punkten 4.15) framgår att Frölunda Café, som franchisetagare, inte fick ”avhända sig majoriteten av aktierna i FT eller FTs ägare utan föregående överenskommelse med LE CROISSANT. Sådan förändring i ägarbilden i FT eller dess ägarbolag betraktas som avtalsbrott enligt detta avtal”.

Vidare framgår av 11 punkten i samarbetsavtalet att ”FT har rätt att överlåta rättigheterna enligt detta avtal efter erhållande av skriftligt tillstånd från LE CROISSANT. Överlåtelsen kan ske med eller utan det bolag i vilket verksamheten bedrivs”.

Det uppstod meningsskiljaktigheter mellan Frölunda Café och Le Croissant, vilket resulterade i att Frölunda Café slutade betala hyra till Le Croissant och att Le Croissant under 2017 väckte talan vid Göteborgs tingsrätt och yrkade att Frölunda Café skulle förpliktas att betala förfallna hyror. Göteborgs tingsrätt bestämde i dom den 14 mars 2018 – – – att Frölunda Café skulle betala 217 963 kr jämte ränta till Le Croissant. Frölunda Café förpliktades också att ersätta Le Croissant för bolagets rättegångskostnader med 371 712 kr.

Den 27 mars 2018 träffade Frölunda Café och Le Croissant en förlikning. Av förlikningsavtalet framgår att Le Croissant förvärvade den verksamhet som Frölunda Café bedrev på Frölunda torg innefattande andrahandshyreskontraktet, samarbetsavtalet, på tillträdesdagen befintligt lager och nu befintliga inventarier och maskiner. Förlikningen innebar enligt avtalet att Frölunda Café överlämnade verksamheten i befintligt skick och omfattning till Le Croissant. Av förlikningsavtalet framgår vidare att Le Croissants totala krav på Frölunda Café uppgick till 1 176 673 kr och att Frölunda Cafés krav på Le Croissant uppgick till 25 000 kr. Enligt förlikningsavtalet skulle tillträdesdag bestämmas särskilt och om överenskommelse inte träffades skulle tillträde ske den 30 april 2018. Det framgår vidare att syftet med förlikningsavtalet var att ingen av parterna skulle ha ytterligare krav på den andre med anledning av parternas upphörda relation (punkten 3).

Frölunda Café försattes efter egen ansökan i konkurs den 7 juni 2018. Fristdag i konkursen var den 29 maj 2018.

Av konkursbouppteckningen från den 13 juli 2018 framgår att Frölunda Cafés tillgångar, bestående av tillgodohavande på skattekontot, uppgick till 39 452 kr och att bristen uppgick till 237 134 kr 14 öre. Det framgår att det fanns borgenärer i konkursen med såväl särskild som allmän förmånsrätt samt borgenärer som saknade förmånsrätt.

Enligt Frölunda Cafés årsredovisning för räkenskapsåret 2016-09-01–2017-08-31 uppgick Frölunda Cafés tillgångar per den 31 augusti 2017 till 1 299 390 kr.

Frölunda Café AB:s konkursbo (i det följande konkursboet) har begärt att Le Croissant ska betala 1 176 673 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen från den 27 mars 2018 till dess domen får laga kraft och enligt 6 § räntelagen från dagen för laga kraft till dess full betalning sker. Därtill har konkursboet begärt ersättning för sina rättegångskostnader.

Le Croissant har motsatt sig att betala det begärda beloppet till konkursboet. Ett belopp om 1 151 673 kr har vitsordats (begärt belopp minus 25 000 kr). Sättet att beräkna ränta har också vitsordats. Även Le Croissant har begärt ersättning för sina rättegångskostnader.

Konkursboet har förtydligat att vid beräkningen av det begärda beloppet har 25 000 kr avräknats motsvarande den fordran som Le Croissant hade på konkursboet vid tiden för konkursutbrottet.

Frölunda Café försattes enligt egen ansökan i konkurs den 7 juni 2018. Fristdagen är den 29 maj 2018.

I ett förlikningsavtal mellan Frölunda Café och Le Croissant, daterat den 27 mars 2018, överlät Frölunda Café hela sin verksamhet inklusive inkråm till Le Croissant. Förlikningen omfattade de skulder som Frölunda Café hade till Le Croissant. Av förlikningsavtalet framgår att Le Croissant fick tillträde den 30 april 2018, vilket är senare än tre månader före fristdagen. Genom överlåtelsen upphörde Frölunda Café AB:s verksamhet. Allt inkråm och alla tillgångar avyttrades.

Enligt konkursbouppteckningen uppgick Frölunda Cafés tillgångar till 39 452 kr. Enligt årsredovisningen uppgick tillgångarna per den 31 augusti 2017 till 1 299 390 kr. Genom förlikningen har Frölunda Cafés ekonomiska ställning försämrats avsevärt. Att reglera en skuld på det sätt som gjorts utgör en betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, som inte under några omständigheter är att betrakta som ordinär. Bestämmelsen i 4 kap. 10 § konkurslagen är därför tillämplig. Le Croissants fordran är oprioriterad. Av konkursbouppteckningen framgår att det finns borgenärer med såväl prioriterade som oprioriterade fordringar. Betalningen till Le Croissant har lett till att övriga borgenärers möjlighet till betalning har utraderats. Värdet av egendomen som överlåtits ska därför återbäras till konkursboet.

Enligt 4 kap. 14 § tredje stycket konkurslagen ska Le Croissant betala ersättning motsvarade egendomens värde för det fall som egendomen inte längre finns i behåll. Le Croissant har själv uppgett att egendomens värde motsvarat högst 300 000 kr. Det utgör en kraftig värdeminskning i förhållande till värderingen i förlikningsavtalet. Eftersom verksamheten nu uppges vara värd 300 000 kr får den anses vara förändrad så att den inte längre finns i behåll.

Le Croissant ska ersätta konkursboet med egendomens värde vid transaktionstidpunkten. Enligt HD:s dom i NJA 2003 s. 37 är värdetidpunkten den tidpunkt när transaktionen ägde rum, dvs. den 27 mars 2018 när parterna genom förlikningen fastslog verksamhetens värde.

Le Croissant innehar ett franchisekoncept för caférörelse med enklare mat. Konceptet upplåtes genom franchiseavtal. I konceptet ingår att franchisetagaren tecknar franchiseavtal med Le Croissant och ett andrahandshyresavtal.

Le Croissant hade ett samarbetsavtal med Frölunda Café och lokalen låg vid Frölunda torg. Avtalet, inklusive andrahandshyresavtalet, ingicks under juni/juli månad 2012. Av avtalet framgår att det inte är möjligt för franchisetagaren, i detta fall Frölunda Café, att överlåta verksamheten utan Le Croissants skriftliga samtycke (se punkterna 4.15, 5 och 11).

Under 2017 slutade Frölunda Café att betala serviceavgifter och hyra till Le Croissant.

Detta ledde till en tvist mellan parterna vid Göteborgs tingsrätt. Enligt dom den 14 mars 2018 – – – ålade Göteborgs tingsrätt Frölunda Café att betala förfallna hyror till Le Croissant och även ersätta Le Croissant för bolagets rättegångskostnader.

I mars 2018 var Le Croissants fordran på Frölunda Café drygt en miljon kronor. Mot detta stod krav från Frölunda Café på 25 000 kr.

Frölunda Café överklagade tingsrättens dom. Med risk för fortsatt process i vilken Le Croissant såg att det fanns risk att mer pengar skulle förloras både avseende processkostnad och tid träffades förlikningsavtalet.

Genom förlikningsavtalet förvärvade Le Croissant verksamheten från Frölunda Café. Förlikningsavtalet innebar att bolagen kvittade sina fordringar. Genom förlikningsavtalet fick Frölunda Café en fordran på köpeskillingen hos Le Croissant medan Le Croissant hade sina krav på Frölunda Café. Le Croissants bestämda uppfattning är att köpeskillingen motsvarar en fordran som Frölunda Café fick på Le Croissant. Köpeskillingen motsvarade i detta fall inte ett värde på verksamheten.

Under processen vid Göteborgs tingsrätt gjordes försök att sälja verksamheten. Detta misslyckades. Det innebär att värdet på verksamheten redan då var 0 kr.

Efter det att Le Croissant övertagit verksamheten överläts denna till en annan franchisetagare utan betalning. Denne franchisetagare drev verksamheten fram tills den försattes i konkurs i mars 2019. Vid den tidpunkten ville inte konkursförvaltaren överta verksamheten och efter mars 2019 drev Le Croissant verksamheten i egen regi. Försök gjordes att sälja den, men det gick inte.

Under 2020 uppstod fler problem till följd av pandemin. Problemen ökade och resulterade i att Le Croissant fick frånträda hyresavtalet och lägga ner verksamheten. Som en följd av detta står Le Croissant med en hyresskuld avseende obetald och framtida hyra uppgående till 838 000 kr. Verksamheten har nu upphört och saknar värde.

Vid bedömning av värdetidpunkten enligt 4 kap. 14 § konkurslagen är den avgörande tidpunkten tiden för återvinningsmålets avgörande. Nu finns det ingen verksamhet och alltså är värdet på verksamheten i dag 0 kr.

Le Croissant motsätter sig att betalning skett med annat än sedvanliga betalmedel. Le Croissant gör gällande att bolagen genom förlikningsavtalet kvittat fordran mot fordran. Förlikningsavtalet har inte försatt Frölunda Café i en försämrad ekonomisk ställning. Överlåtelsen är med hänsyn till omständigheterna ordinär. Franchiseavtalets och hyresavtalets överlåtelse har varit helt beroende av Le Croissants medgivande. Under sådana förhållanden saknar de värde i konkursen.

Konkursboet har som skriftlig bevisning åberopat konkursbeslut den 7 juni 2018, konkursansökan, förlikningsavtal, årsredovisning och konkursbouppteckning.

Le Croissant har som skriftlig bevisning åberopat konkursbolagets årsredovisning för verksamhetsåret 2016/2017, konkursbouppteckningen, franchise-, andrahands- och förlikningsavtalen.

Som muntlig bevisning har Le Croissant åberopat förhör under sanningsförsäkran med bolagets ställföreträdare N.M.

Tingsrätten har att pröva om den förlikning som Frölunda Café ingick med Le Croissant utgör en betalning för en skuld och om det finns förutsättningar att återvinna betalningen enligt 4 kap. 10 § konkurslagen. Redan inledningsvis ska framföras att syftet med återvinningsreglerna i konkurslagen är att motverka illojala transaktioner, dvs. rättshandlingar som företas för att undgå följderna av en konkurs. Det ska också framhållas att det är konkursboet som har bevisbördan för att återvinning ska ske och på vilket sätt.

Tingsrätten fann på anförda skäl att förlikningen innebar att Frölunda Café reglerat sin skuld till Le Croissant, att betalningen skett med ett osedvanligt betalningsmedel eftersom betalning skett genom en verksamhetsöverlåtelse, att betalningen avsevärt hade försvårat Frölunda Cafés ekonomiska ställning, att betalningen inte var att anse som ordinär och att betalning skett senare än tre månader innan fristdagen i konkurs. Tingsrätten fann således att det var visat att betalningen kunde återvinnas med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen.

Av 4 kap. 14 § första stycket konkurslagen framgår att vid en återvinning ska den egendom som gäldenären har utgivit återbäras till konkursboet. Syftet med återvinning är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse återställa det läge som företogs innan den återvinningsbara rättshandlingen företogs.[1] Som en allmän riktlinje kan anges att utväxlade prestationer ska återbäras och situationen efter återvinningen i princip ska bli såsom den skulle ha varit, om den återvunna rättshandlingen aldrig vidtagits.[2] Grundtanken är att egendomen[3] i första hand ska återlämnas in natura, där så kan ske, medan i andra hand ersättning för egendomens värde ska utgå. Enligt 4 kap. 14 § tredje stycket konkurslagen får nämligen om egendomen som ska återbäras inte finns i behåll, ersättning för dess värde i stället utges. Av doktrin framgår att detta värde (säkerligen) ska beräknas på sätt som överensstämmer med allmänna ersättningsrättsliga principer.[4]

Konkursboet har gjort gällande att egendomen inte längre finns i behåll och att värdet därför ska återvinnas. Påståendet att egendomen inte längre finns i behåll har bekräftats av Le Croissant genom N.M:s uppgifter. Det blir därför fråga om att återvinna värdet till konkursboet.

Konkursboet har gjort gällande att värdet motsvarar det begärda beloppet. Konkursboet har vidare gjort gällande att det är tidpunkten för transaktionen som är den relevanta tidpunkten vid bedömningen av vilket värde som ska återvinnas.

Av förarbetena framgår att den för ersättningsberäkningen avgörande tidpunkten då egendomen finns i behåll är den då återvinningsmålet avgörs, medan den bestämmande tidpunkten då egendomen gått förlorad är den då förlusten skedde.[5] HD har i rättsfallet NJA 2010 s. 709 uttalat att om egendomen inte finns i behåll ska den avgörande tidpunkten för värdeberäkningen vara den då återvinningsmålet avgörs, när detta är möjligt. I ett annat fall (rättsfallet NJA 2003 s. 37), där fråga var om överlåtelse av vissa bolagsandelar, fann HD att andelarna som skulle återbäras visserligen fanns i behåll men värdet hade förändrats genom att deras substans hade tömts av återvinningssvaranden. I det fallet bestämde HD att återvinningssvaranden skulle utge det värde som andelarna hade vid överlåtelsen.

Av den av konkursboet åberopade utredningen har framgått att Frölunda Cafés tillgångar värderades till drygt en miljon kronor i årsredovisningen per den 31 augusti 2017 och att tillgångarna i konkursbouppteckningen uppgick till knappa 40 000 kr. Genom förlikningen, som reglerade Frölunda Cafés skuld avseende hyror och serviceavgifter, har hela Frölunda Cafés verksamhet i stort sett upphört och alla tillgångar avyttrats. Det har framgått av Le Croissants inställning och N.M:s uppgifter att Le Croissant i egen regi och även en annan franchisetagare har försökt bedriva verksamheten efter förlikningsavtalet, men att den andre franchisetagaren också gick i konkurs och att verksamheten nu har upphört. Mot bakgrund av att såväl Le Croissant i egen regi, men också en annan franchisetagare, bedrev verksamhet en tid efter förlikningen anser tingsrätten att den relevanta tidpunkten för värderingen bör förläggas till tiden för förlikningsavtalet. Åtminstone då fanns det en verksamhet som Le Croissant ansåg sig kunna fortsätta bedriva och det har funnits en annan franchisetagare som sett möjligheterna för caféverksamheten.

Tingsrätten har slutligen att ta ställning till vilket värde som ska återvinnas. Konkursboet har gjort gällande att värdet motsvarar den fordran som det antecknades i förlikningsavtalet att Le Croissant hade mot Frölunda Café.

Av förlikningsavtalet framgår inte att verksamheten värderades inför avtalets ingående. N.M. har berättat att någon värdering inte gjordes och att han uppskattar att värdet för verksamheten i mars 2018 inte var högt, särskilt som det hade gjorts försök att sälja verksamheten under tiden som processen vid Göteborgs tingsrätt pågick.

Det saknas anledning att ifrågasätta de uppgifter som N.M. har lämnat om att den verksamhet som Frölunda Café bedrev inte gick bra och att det hade gjorts försök att sälja verksamheten, utan framgång. Le Croissant har emellertid godtagit att ingå en förlikning där Frölunda Café som betalning för sin skuld till Le Croissant överlät sin verksamhet. Det har vidare framgått att Le Croissant i egen regi och genom annan franchisetagare bedrev verksamheten under en inte obetydlig tid efter förlikningen. Som framgått anser tingsrätten att förlikningsavtalet syftade till att reglera Frölunda Cafés skuld till Le Croissant och även att avsluta relationen mellan parterna. Mot bakgrund av den värdering av Frölunda Cafés tillgångar som gjorts i årsredovisningen den 31 augusti 2017 framstår det inte orimligt att verksamheten hade ett inte helt obetydligt värde vid förlikningsavtalets ingående. Eftersom det av förlikningsavtalet framgår att parterna inte har några tillkommande krav mot varandra anser tingsrätten att förlikningen i vart fall indirekt inneburit en värdering av Le Croissants verksamhet, uppgående till den fordran (1 176 673 kr) som Le Croissant hade på Frölunda Café.

Le Croissant har vitsordat det begärda beloppet med avdrag för den fordran som Frölunda Cafés hade på Le Croissant vid förlikningsavtalets ingående. Den fordran uppgick till 25 000 kr. Konkursboet har gjort gällande att avdrag redan gjorts och således godtagit att ett sådant avdrag ska göras. Emellertid framgår inte vid jämförelse av beloppen i förlikningsavtalet och yrkat belopp i tingsrätten att konkursboet har avräknat Frölunda Cafés fordran. Tingsrätten anser att Le Croissant ska betala 1 151 673 kr till konkursboet. Yrkad ränta är vitsordad.

Tingsrätten förpliktade Le Croissant i Sverige AB att till Frölunda Café AB:s konkursbo betala 1 151 673 kr jämte ränta på beloppet enligt 5 § räntelagen (1975:675) från den 27 mars 2018 till dess domen fick laga kraft och enligt 6 § räntelagen från dagen för laga kraft till dess full betalning skedde.

Le Croissant i Sverige AB (Le Croissant) överklagade i Hovrätten för Övre Norrland och yrkade att hovrätten skulle lämna Frölunda Café AB:s konkursbos (konkursboet) vid tingsrätten förda talan utan bifall.

Konkursboet motsatte sig Le Croissants ändringsyrkande.

Med parternas samtycke avgjorde hovrätten målet utan huvudförhandling.

Hovrätten (hovrättspresidenten Erik Sundström, hovrättsråden Lisa Hedlund, referent, och Elida Sundkvist samt tf. hovrättsassessorn Nora Spahija) anförde följande i dom den 3 maj 2022.

Konkursboet har yrkat att Le Croissant ska förpliktas att till konkursboet betala 1 151 673 kr jämte viss ränta. Grunderna för yrkandet är följande.

1 Frölunda Café AB (Frölunda Café) försattes i konkurs den 7 juni 2018 med fristdag den 29 mars 2018.

2 Frölunda Café har genom förlikningsavtalet den 27 mars 2018 med tillträdesdag den 30 april 2018 gjort en betalning av en skuld till Le Croissant om 1 176 673 kr.

Betalning har skett genom att Frölunda Café överlåtit hela sin verksamhet till Le Croissant.

a) Det bestrids att Frölunda Café erhöll en fordran avseende köpelikviden för verksamheten på Le Croissant genom förlikningsavtalet. Det bestrids även att en sådan fordran och fordran om 25 000 kr gentemot Le Croissant kvittades genom förlikningsavtalet mot Le Croissants fordran på Frölunda Café om 1 176 673 kr.

3 Betalningen har skett med annat än sedvanligt betalningsmedel eller, i andra hand, med belopp som avsevärt har försämrat Frölunda Cafés ekonomiska ställning.

4 Det bestrids att betalningen inte har varit till nackdel.

5 Egendom som Frölunda Café genom betalningen gett till Le Croissant finns inte längre i behåll. Värdet av egendomen ska därmed utges av Le Croissant till konkursboet.

6 Det är egendomens värde vid transaktionstidpunkten (förlikningsavtalets ingående) som är bestämmande för värdet. Egendomens värde vid transaktionstidpunkten var 1 176 673 kr.

7 Det bestrids att det är egendomens värde vid återvinningsmålets avgörande som är bestämmande för värdet. Det vitsordas att egendomen vid återvinningsmålets avgörande var värdelös.

Le Croissant har motsatt sig att betala det begärda beloppet. Grunden för inställningen är följande.

1 Det vitsordas att Frölunda Café försattes i konkurs den 7 juni 2018 med fristdag den 29 mars 2018.

2 Det bestrids att Frölunda Café genom förlikningsavtalet den 27 mars 2018 gjort en betalning av en skuld till Le Croissant om 1 176 673 kr.

a) Frölunda Café har genom förlikningsavtalet överlåtit hela sin verksamhet till Le Croissant. Frölunda Café erhöll en fordran avseende köpelikviden på Le Croissant. Denna fordran och fordran om 25 000 kr gentemot Le Croissant kvittades genom förlikningsavtalet mot Le Croissants fordran på Frölunda Café om 1 176 673 kr.

3 Det bestrids att betalning har skett med annat än sedvanligt betalningsmedel eller, i andra hand, med belopp som avsevärt har försämrat Frölunda Cafés ekonomiska ställning.

4 I vart fall har betalningen inte varit till nackdel.

5 Det vitsordas att egendomen inte längre finns i behåll och att värdet av egendomen ska utges till konkursboet om betalningsskyldighet föreligger.

6 Det bestrids att det är egendomens värde vid transaktionstidpunkten som ska vara bestämmande för värdet. Egendomen saknade dock värde redan vid transaktionstidpunkten.

7 Det är egendomens värde vid återvinningsmålets avgörande som är bestämmande för värdet. Egendomen var vid denna tidpunkt värdelös.

Parterna har åberopat samma bevisning som vid tingsrätten. Förhöret med N.M. har spelats upp.

Betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före fristdagen och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, går åter (återvinns), om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Vad som sägs om återvinning av betalning gäller också när kvittning har skett, om borgenären enligt bl.a. 5 kap. 15 § konkurslagen inte hade varit berättigad att kvitta i konkursen (4 kap. 10 § konkurslagen [1987:672]). Enligt 5 kap. 15 § konkurslagen framgår att borgenären kan använda en fordran hos gäldenären till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades.

Vid återvinning ska den egendom som gäldenären utgett återbäras till konkursboet. Finns den egendom som ska återbäras inte i behåll ska ersättning för dess värde utges (4 kap. 14 § första och tredje styckena konkurslagen).

Parterna har i hovrätten kommit överens om vilka frågor hovrätten har att pröva och vilket utfallet blir beroende på hur de olika frågorna besvaras. Hovrätten följer vid sin prövning ordningen i den överenskomna processlägesanalysen.

På anförda skäl fann hovrätten att förlikningsavtalet inte kunde anses utgöra en sådan kvittning som avses enligt 5 kap. 15 § konkurslagen och som undantas från återvinning.

Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning att det var styrkt att förlikningsavtalet utgjorde en betalning av Frölunda Cafés skuld till Le Croissant om 1 176 673 kr.

Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning att en reglering av skulder på det sätt som skett genom förlikningsavtalet innebar att en betalning fick anses ha skett med ett osedvanligt betalningsmedel.

Hovrätten delade tingsrättens bedömning att betalningen inte kunde anses som ordinär med hänsyn till de omständigheter som förelåg i målet.

På anförda skäl fann hovrätten att betalningen varit till nackdel för borgenärerna.

Följaktligen ska den betalning som Frölunda Café gjorde till Le Croissant genom förlikningsavtalet återvinnas. Parterna är vid denna utgång överens om att den egendom som betalningen motsvarade inte längre finns i behåll och att det är egendomens värde som ska återvinnas till konkursboet.

Som tingsrätten redogjort för framgår det av förarbetena till konkurs­lagen att den för ersättningsberäkningen avgörande tidpunkten då egendomen finns i behåll är då återvinningsmålet avgörs, medan den bestämmande tidpunkten då egendomen gått förlorad är den då förlusten skedde (se prop. 1975:6 s. 239 f.). Tingsrätten har i sin dom hänvisat till två rättsfall från HD som meddelats under 2000-talet (NJA 2003 s. 37 och NJA 2010 s. 709). Båda rättsfallen behandlar bl.a. frågan om vilken tidpunkt som ska vara bestämmande för egendomens värde vid återvinning. I rättsfallet NJA 2003 s. 37 menade HD att återvinningssvaranden skulle utge det värde som vissa bolagsandelar hade vid överlåtelsen, dvs. vid transaktionstidpunkten. Egendomen (bolagsandelarna) fanns fortfarande i behåll men på grund av agerande på återvinningssvarandens sida hade egendomen kommit att bli helt värdelös.

I rättsfallet NJA 2010 s. 709 diskuterar HD frågan om värdetidpunkten då värdeersättning ska utgå för icke fungibel egendom som inte finns i behåll eller för fungibel egendom (t.ex. svensk eller utländsk valuta, olja eller aktier) som inte längre finns att få. Enligt domstolen är olika värdetidpunkter tänkbara; dagen då den återvunna rättshandlingen företogs, dagen då egendomen upphörde att finnas i behåll hos återvinningssvaranden eller att få på marknaden, dagen då återvinningsanspråket framställdes, dagen för återvinningsdomen, dagen då konkursgäldenären sannolikt skulle ha förfogat över egendomen om den återvunna transaktionen aldrig företagits, högsta och lägsta värde fram till återvinningsdomen m.m. eller en kombination av olika värdetidpunkter. Domstolen uttalar dock att eftersom huvudregeln är att just den överlåtna egendomen ska återbäras – med det värde denna egendom har vid återvinningsdomen – är det följdriktigt att välja värdet vid återvinningsdomen, om en sådan värdering är möjlig (se rättsfallet p. 8). Det ska anmärkas att mot bakgrund av prövningstillståndets omfattning kom inte frågan om bestämmande av andra värdetidpunkter än tidpunkten för rättshandlingen och tidpunkten för målets avgörande under domstolens bedömning. Någon bedömning i sak angående vilken värdetidpunkt som skulle väljas blev inte heller aktuell på grund av parternas talan och prövningstillståndets omfattning.

Med hänsyn till parternas talan i nu aktuellt mål kan, på samma sätt som gällde i rättsfallet NJA 2010 s. 709, endast transaktionstidpunkten (tidpunkten för förlikningsavtalet) eller tidpunkten för återvinningsmålets avgörande väljas som värdetidpunkt. Hovrätten menar att det vid detta val blir viktigt att beakta syftet med återvinning. Som tingsrätten angett är syftet med återvinning att i konkursborgenärernas gemensamma intresse återställa det läge som företogs innan den återvinningsbara rättshandlingen företogs (se rättsfallet NJA 2001 s. 805). Återvinning riktar sig alltså till rättshandlingen och kan endast anses berättigad om rättshandlingen orsakat en skada (nackdel) för åtminstone någon borgenär i konkursen. Enligt viss doktrin borde därför återvinningen utföras så att den uppkomna nackdelen repareras (se Lennander i Juridisk Tidskrift, nr 4, 2010/11 s. 908 f., jämför också den skiljaktiga meningen i NJA 2010 s. 709 p. 4–7).

Hovrätten har under rubriken nedan bedömt egendomens värde till 1 151 673 kr när förlikningsavtalet ingicks. Parterna är vidare överens om att egendomen var helt värdelös vid återvinningsmålets avgörande. Mot den bakgrunden anser hovrätten att det skulle stå helt i strid med återvinningens syfte att bestämma värdetidpunkten till återvinningsmålets avgörande. Värdetidpunkten ska därför i likhet med tingsrättens slutsats bestämmas till transaktionstidpunkten, dvs. tidpunkten för förlikningsavtalet. Med hänsyn till HD:s begränsade prövning och uppställda möjlighet till undantag kan en sådan slutsats inte heller anses oförenlig med vad domstolen uttalat i rättsfallet NJA 2010 s. 709.

Det kan tilläggas att den omständigheten att Le Croissant får anses ha förlorat verksamheten (i och med överlåtelsen av den till en ny franchisetagare) i mycket nära anslutning till förlikningsavtalet, ytterligare talar för att värdetidpunkten ska bestämmas till transaktionstidpunkten.

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att förlikningen indirekt inneburit en värdering av Frölunda Cafés verksamhet uppgående till den fordran som Le Croissant hade på Frölunda Café. Hovrätten anser det dock helt utrett att Frölunda Cafés fordran på Le Croissant om 25 000 kr avseende rättegångskostnader ingick i förlikningen och att denna fordran ska dras av från Le Croissants fordran på Frölunda Café om 1 176 673 kr. Egendomens värde vid transaktionstidpunkten var därför 1 151 673 kr.

Sammanfattningsvis ska tingsrättens domslut fastställas.

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Le Croissant i Sverige AB i konkurs överklagade och yrkade att HD skulle ogilla käromålet.

Konkursboet motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd i målet, med utgångspunkt i hovrättens bedömning att förlikningsavtalet innefattade en betalning som skulle återgå enligt 4 kap. 10 § konkurslagen och att Le Croissant var skyldigt att ersätta värdet av den egendom som Frölunda Café hade utgett.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Sophie Welander, föreslog i betänkande att HD skulle meddela dom i huvudsaklig överensstämmelse med HD:s dom.

HD ( justitieråden Anders Eka, Svante O. Johansson, Dag Mattsson, Johan Danelius och Jonas Malmberg, referent) meddelade den 8 mars 2024 följande dom.

1 Frölunda Café AB var franchisetagare till Le Croissant i Sverige AB och bedrev caféverksamhet i en lokal som bolaget hyrde i andra hand av Le Croissant. Genom en dom i mitten av mars 2018 förpliktades Frölunda Café att till Le Croissant betala knappt 600 000 kr avseende förfallna hyror och rättegångskostnader. Frölunda Café överklagade domen.

2 Några veckor senare – den 27 mars 2018 – träffade parterna ett förlikningsavtal som angavs innebära att Le Croissant förvärvade den verksamhet som Frölunda Café bedrev i lokalen. Verksamheten innefattade franchise- och hyresavtalen med Le Croissant samt lager och inventarier. I avtalet angavs att Le Croissant hade fordringar på Frölunda Café som uppgick till drygt 1 176 000 kr och att Frölunda Café hade ett mindre motkrav. Genom avtalet reglerades parternas krav mot varandra och deras avtalsförhållande upphörde

3 Frölunda Café försattes på egen begäran i konkurs den 7 juni 2018.

4 Konkursboet väckte talan om återvinning mot Le Croissant enligt 4 kap. 10 § konkurslagen och menade att förlikningsavtalet utgjorde betalning av en skuld och att bolaget skulle utge värdet av det som hade övertagits genom avtalet. Le Croissant bestred talan.

5 Under målets handläggning i tingsrätten avvecklade Le Croissant caféverksamheten i lokalen.

6 Tingsrätten och hovrätten har funnit att förlikningsavtalet innefattade betalning av en skuld som ska gå åter enligt 4 kap. 10 § konkurs­lagen och att Le Croissant ska utge ersättning för egendomens värde eftersom egendomen inte finns i behåll. Domstolarna har vidare kommit fram till att ersättningen ska beräknas utifrån värdet den dag då förlikningsavtalet ingicks och att värdet motsvarade Le Croissants fordran på Frölunda Café, dvs. drygt 1 176 000 kr. Efter avdrag för Frölunda Cafés motfordran har Le Croissant förpliktats att till konkursboet betala cirka 1 151 000 kr och ränta.

7 HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att förlikningsavtalet innefattar en betalning som ska återgå enligt 4 kap. 10 § konkurslagen och att Le Croissant är skyldigt att ersätta värdet av den egendom som Frölunda Café har utgett.

8 Under handläggningen i HD har Le Croissant försatts i konkurs. Konkursförvaltaren har förklarat att Le Croissants konkursbo inte inträder i målet vid sidan av Le Croissant.

9 Som målet ligger i HD är frågan om ersättningen för egendomens värde ska bestämmas utifrån dess värde när förlikningsavtalet ingicks eller värdet vid återvinningsdomen.

10 I 4 kap. 5–13 §§ konkurslagen finns bestämmelser om förutsättningarna för återvinning, dvs. för att en viss rättshandling ska gå åter. Syftet med återvinningsreglerna är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse försöka återställa det läge som rådde innan den återvinningsbara rättshandlingen företogs ( jfr ”Franslast” NJA 2001 s. 805).

11 Enligt 4 kap. 10 § – som är aktuell i målet – ska en betalning av en skuld gå åter om den har skett senare än tre månader före fristdagen och har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, om betalningen inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. För återvinning krävs även att den rättshandling som angrips har varit till nackdel för borgenärerna eller någon av dem.

12 Verkan av återvinning regleras i 4 kap. 14–18 §§. Huvudregeln är att den egendom som gäldenären har utgett ska bäras åter till konkursboet. Återvinningssvaranden ska återlämna den egendom som gäldenären utgett och har, med vissa undantag, rätt att återfå vad han eller hon har utgett till gäldenären. (Se 4 kap. 14 § första och andra styckena.)

13 I vissa situationer ska återvinningssvaranden, i stället för att återbära egendomen, betala ersättning för dess värde. Så är fallet om egendomen inte finns i behåll. Vidare kan återvinningssvaranden medges att utge ersättning i egendomens ställe, om det skulle medföra en betydande olägenhet att återbära egendomen. (Se 4 kap. 14 § tredje stycket.)

14 Värdeersättningen avser ersättning för den egendom som inte kan eller ska återbäras och ska bestämmas till ett belopp i pengar motsvarande egendomens värde.

15 Värdet av egendomen kan ändras över tid, vilket aktualiserar frågan om vilken tidpunkt som ska läggas till grund för att bestämma värdeersättningen. Med hänvisning till att huvudregeln är att just den aktuella egendomen ska återbäras har HD uttalat att det är följdriktigt att ersättningen i de fall där det är möjligt bestäms till värdet vid tidpunkten för återvinningsdomen (se ”2B Consult” NJA 2010 s. 709 p. 8). Att värdeersättningen som utgångspunkt bestäms utifrån värdet vid den tidpunkten innebär att konkursboet – på samma sätt som vid återbäring av själva egendomen – gynnas av en prisökning på den egendom som har frångått konkursgäldenären men drabbas av ett prisfall på denna egendom.

16 Det finns ett utrymme för att i vissa situationer tillämpa en annan värdetidpunkt än tiden för återvinningsdomen. I rättsfallet ”2B Consult” anges att om värdet på t.ex. aktier har gått ned på grund av åtgärder som återvinningssvaranden vidtagit med avseende på aktiebolagets substans, kan det medföra att aktierna inte längre anses utgöra likvärdig, återbäringsduglig egendom och att ersättning måste utges enligt ett värde vid en tidpunkt som ligger före återvinningsdomen (se p. 6 i rättsfallet). I förarbetena anges att om egendomen gått förlorad och krav på värdeersättning trätt i stället så bör ersättningen beräknas efter värdet vid tiden för förlusten (prop. 1975:6 s. 240).

17 Att bestämma värdeersättningen enligt 4 kap. 14 § tredje stycket utifrån tidpunkten när rättshandlingen företogs skulle visserligen tillgodose konkursboets intresse av att få ersättning för den uppkomna nackdelen och stämma överens med tanken att det ursprungliga läget bör återställas. Det skulle emellertid inte vara förenligt med den grundläggande utgångspunkten att ersättningen primärt är avsedd att utgöra kompensation för den egendom som inte kan eller ska återbäras och skulle dessutom innebära att risken för t.ex. prisfall helt föll på återvinningssvaranden. I normalfallet utgör tidpunkten för rättshandlingen därför inte en ändamålsenlig värderingstidpunkt.

18 Enligt vad hovrätten antecknat har parterna utformat talan så att antingen tidpunkten för förlikningsavtalet eller tidpunkten för återvinningsmålets avgörande ska väljas som värdetidpunkt.

19 Värdeersättningen ska som utgångspunkt bestämmas utifrån värdet vid tiden för återvinningsdomen (se p. 15). Utredningen ger inte stöd för att det i anslutning till förlikningen har inträffat något som föranlett att egendomen då har gått förlorad eller att Le Croissant vid den tidpunkten har vidtagit någon åtgärd med avseende på egendomen som motiverar att värdeersättningens storlek bestäms utifrån värdet vid förlikningen ( jfr p. 16). Inte heller i övrigt har det framkommit något som skulle ge skäl till detta.

20 Värdeersättningens storlek bör alltså bestämmas utifrån egendomens värde vid tidpunkten för återvinningsmålets avgörande. Parterna är överens om att egendomen då saknar värde. Någon ersättning ska därför inte betalas.

21 Hovrättens dom ska alltså ändras och konkursboets talan ogillas.

HD ändrar hovrättens dom och avslår Frölunda Café AB:s konkursbos talan.

Referenten, justitierådet Jonas Malmberg, tillade.

Till utveckling av min mening om hur ersättning enligt 4 kap. 14 § tredje stycket konkurslagen bör bestämmas, kan följande sägas.

I vilka situationer ska värdeersättning betalas?

Vid återvinning i konkurs ska som huvudregel den egendom som gäldenären har utgett bäras åter (in natura) till konkursboet. I vissa situationer ska eller får dock återvinningssvaranden i stället betala ersättning för egendomens värde, s.k. värdeersättning (se 4 kap. 14 § konkurslagen).

Värdeersättning ska utges om egendomen inte finns i behåll vid återvinningsdomen. Om objektet endast delvis finns i behåll ska vad som är kvar återbäras, medan i övrigt värdeersättning kan utgå. Att egendomen inte finns i behåll omfattar situationer där egendomen inte längre existerar, t.ex. genom att den förstörts eller förbrukats. Motsvarande gäller om egendomen genomgått en väsentlig förändring eller infogats i annan egendom på sådant sätt att naturaprestation inte är godtagbar. (Se prop. 1975:6 s. 239 f. och 243 och t.ex. rättsfallet ”Hjärtervägen Invest” NJA 2003 s. 37.) Det förhållandet att värdet på det som ska återbäras har förändrats är i sig inte ett hinder mot återbäring. Egendomen anses även då vara likvärdig och möjlig att återbära, om inte värdeförändringen beror på en väsentlig förändring av egendomens substans ( jfr ”2B Consult” NJA 2010 s. 709 p. 6). Det kan uttryckas som att egendomen är den samma; bara värdet av den har ändrats ( jfr Marigó Oulis, Värdeersättning vid återgång, 2021, s. 517).

Värdeersättning kan även aktualiseras i situationer där egendomen visserligen existerar, men inte är åtkomlig hos återvinningssvaranden, t.ex. till följd av försäljning (se prop. 1975:6 s. 240 och 243). För att egendomen inte ska finnas ”i behåll” i lagtextens mening är det alltså tillräckligt att den inte finns i behåll hos återvinningsvaranden.

Om det som ska återbäras är s.k. fungibel egendom – t.ex. svensk eller utländsk valuta, olja eller aktier – anses återvinnningssvaranden i regel ha rätt och skyldighet att i stället för det mottagna återlämna likvärdig egendom (se ”2B Consult” p. 6).

Vidare kan återvinningssvaranden medges att utge ersättning i egendomens ställe om det skulle medföra en betydande olägenhet att återbära egendomen (4 kap. 14 § tredje stycket).

Vad ska ersättas?

Värdeersättningen avser alltså ersättning för den egendom som inte kan eller ska återbäras in natura, och ska bestämmas till ett belopp i pengar motsvarande egendomens värde. Den som ska återbära egendomen kan även vara skyldig att utge avkastning och ränta (4 kap. 15 § första och andra styckena). Frågan om återvinningssvaranden därutöver kan förpliktas att betala ersättning får prövas enligt allmänna skadeståndsregler. ( Jfr t.ex. SOU 1970:75 s. 165, Gertrud Lennander, Återvinning i konkurs, 4 uppl., 2013, s. 358 och 362 ff., Eugène Palmér och Peter Savin, Konkurslagen, version 53, 2023, JUNO, kommentaren till 4 kap. 14 §, samt Gösta Walin, Materiell konkursrätt, 2 uppl., 1987, s. 226 f.)

Utgångspunkten är med andra ord att ersättningen enligt 4 kap. 14 § tredje stycket ska svara mot egendomens fulla värde, varken mer eller mindre. Vilken närmare metod som ska tillämpas för att fastställa detta värde framgår inte av lagen. I förarbetena och litteraturen hänvisas till allmänna civilrättsliga principer för beräkning av värdeersättning vid återgång av prestation (se t.ex. SOU 1970:75 s. 166 not 31 samt Mikael Mellqvist och Lars Welamson, Konkurs och annan insolvensrätt, 13 uppl., 2022, s. 159).

Den allmänna civilrättsliga utgångspunkten antas vara att valet av värderingsmetod bestäms med utgångspunkt i hur den som framställer återkravet skulle ha valt att använda egendomen om den funnits kvar. Beroende på den individuella situationen kan det bli fråga om att ersätta återanskaffningsvärdet, avkastningsvärdet eller försäljningsvärdet. (Se t.ex. Sven Bramsjö, Om avtals återgång, 1950, s. 255 ff., Johnny Herre, Ersättningar i köprätten, 1996, s. 139 ff. och Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 551 ff.)

Den övergripande uppgiften för konkursförvaltaren är att så snart som möjligt sälja konkursboets tillgångar för att betala borgenärerna. Mot denna bakgrund ligger det närmast till hands att välja försäljningsvärdet som utgångspunkt för värderingen när det gäller att bestämma värdeersättningen vid återvinning. ( Jfr Mikael Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden, 2016, s. 647 f.)

Vilken tidpunkt ska värderingen avse?

Värdet av egendomen kan ändras över tid, vilket aktualiserar frågan om vilken tidpunkt som ska läggas till grund för att bestämma ersättningen. Förändringarna av värdet kan vara en följd av ändringar i prisläget i allmänhet eller avseende den typ av egendom som är aktuell. Egendomens värde kan också påverkas av att dess skick förändras, dvs. att dess substans, kvalitet eller kvantitet ändras. ( Jfr t.ex. Sven Bramsjö, a.a., s. 255 ff.).

I rättsfallet ”2B Consult”, som rörde aktier i ett publikt aktiebolag vars pris hade sjunkit, stod ändringar i prisläget i fokus. HD uttalade att ersättningen ska bestämmas utifrån värdet vid tidpunkten för återvinningsdomen, när det är möjligt (p. 8). Att värdeersättningen som utgångspunkt bestäms med beaktande av prisläget vid tiden för återvinningsdomen innebär att konkursboet – på samma sätt som vid återbäring in natura – gynnas av en prisökning på den egendom som frångick konkursgäldenären men drabbas av ett prisfall på denna egendom.

Den nu angivna utgångspunkten upprätthålls inte fullt ut om återvinningssvaranden sålt egendomen eller fått ersättning till följd av att den skadats. I rättsfallet ”2B Consult” slog HD fast att konkursboet vid återvinning enligt 4 kap. 5 § konkurslagen – som förutsätter ond tro hos återvinningssvaranden – kan kräva det belopp som tredje man betalat. Motsvarande bör kunna gälla vid s.k. objektiv återvinning, för det fall återvinningssvaranden vid förfogandetidpunkten var i ond tro om att han eller hon innehar egendomen för annans räkning ifall det blir konkurs och konkursboet begär återvinning. Undantaget skyddar i viss mån konkursboet om priset sjunkit efter att återvinningssvaranden förfogat över egendomen. Om priset å andra sidan stigit efter att återvinningssvaranden i god tro förfogat över egendomen, kan det i vissa fall finnas synnerliga skäl att jämka ersättningen enligt 4 kap. 17 § ( jfr prop. 1975:6 s. 98 och 250 f. samt Sven Bramsjö, a.a., s. 268).

Även i fråga om egendomens skick ska tiden för domen ligga till grund för värderingen, för det fall egendomen alltjämt finns i behåll, dvs. existerar (se prop. 1975:6 s. 240 och 243). I sammanhanget kan noteras att återbäring av egendom in natura inte hindras av att egendomen minskat i värde genom normalt slitage (a. st.). Mot bakgrund av att värdeersättningen avser att ersätta den egendom som inte kan återbäras in natura, ligger det nära till hands att värderingen av egendomen görs med hänsyn till dess skick vid tiden för återvinningsdomen, inkluderande normalt slitage. Detsamma gäller om egendomen är i bättre skick vid tiden för återvinningsdomen, än den var vid rättshandlingen. Om förbättringen beror på att återvinningssvaranden lagt ned nödvändig eller nyttig kostnad på egendomen har han eller hon dock rätt till ersättning för kostnaden, om det inte finns särskilda skäl mot det (se 4 kap. 15 § tredje stycket).

Situationen är en annan om egendomen inte längre existerar vid tidpunkten för återvinningsdomen, t.ex. om den förstörts eller förbrukats. Det är då inte möjligt att bestämma egendomens värde med ledning av dess skick vid domen. Beträffande fallet att egendomen har gått förlorad anförs i förarbetena att värdeersättningen bör beräknas efter värdet vid tiden för förlusten (se a. st. och SOU 1970:75 s. 166). Uttalandet synes ta sikte på bedömningen av egendomens skick, och är väl förenligt med att återvinningssvaranden anses skyldig att ersätta konkursboet om egendom som han eller hon mottagit blivit förstörd, även utan eget vållande ( jfr prop. 1975:6 s. 98 f. och 250 f., samt Ulrik Hägge, SvJT 2009 s. 646 och Gertrud Lennander, a.a. s. 353). Om detta ska vara möjligt kan egendomens värde inte bestämmas med ledning av dess skick vid domen. Vid den tidpunkten har ju egendomen upphört att existera och saknar alltså värde.

Motsvarande gäller om egendomens skick eller substans väsentligt har förändrats på ett sätt som gör att den inte längre kan anses utgöra likvärdig, återbäringsduglig egendom, i vart fall om det är återvinningssvaranden som vidtagit åtgärderna. I rättsfallet ”2B Consult” anfördes att i sådana fall måste ersättning ”utges enligt ett värde vid en tidpunkt som ligger före återvinningsdomen” (p. 6 i avgörandet). I sådana situationer bör värderingen ta sin utgångspunkt i egendomens skick vid tiden för den väsentliga förändringen, om det är möjligt ( jfr Gertrud Lennander, a.a., s. 359).

Värderingen av egendomen ska alltså som utgångspunkt göras med beaktande av prisläget och egendomens skick vid tiden för återvinningsdomen. Om egendomen inte längre existerar eller om den väsentligen har förändrats, i vart fall om detta är följd av åtgärder som återvinningssvaranden bär ansvar för, bör bedömningen av dess värde som utgångspunkt göras med ledning av egendomens skick när den förstördes eller förändrades, om detta är möjligt.

[1] Se HD:s dom i NJA 2001 s. 805. (Fotnoterna 1–6 är här uteslutna, red:s anmärkning.)

[2] Lennander, Återvinning i konkurs, s. 338 med där angiven hänvisning.

[3] A.a. s. 359 ff.

[4] Prop. 1975:6 s. 239 f.