Närståendelånet (NJA 2024 s. 528)

Sökord Brottspåföljd · Brottslighetens art · Brott mot aktiebolagslagen · Låneförbud · Närståendelån

Brott mot aktiebolagslagen bestående i överträdelse av förbudet mot närståendelån har inte ansetts vara av sådan art att fängelse normalt ska ådömas.

Allmän åklagare väckte vid Alingsås tingsrätt åtal mot J.S. för brott mot aktiebolagslagen enligt följande gärningsbeskrivning.

J.S. har som styrelseledamot och VD i Mobilityguard AB uppsåtligen, eller i andra hand av grov oaktsamhet, lånat 675 000 kr från bolaget i strid mot låneförbudet i aktiebolagslagen. Det hände mellan den 12 januari 2018 och den 15 januari 2018 i Lerum eller på annan plats, Sverige.

Lagrum: 21 kap. 1 § och 30 kap. 1 § första stycket 4 aktiebolagslagen (2005:551).

J.S. förnekade brott.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Göran Hansson) anförde i dom den 9 september 2022 följande.

Tingsrätten finner således klarlagt att Mobilityguard AB, med J.S. som VD och ägare genom Infoguard Holding AB, under år 2018 bokfört 675 000 kr som lån till anställd. Det finns ett skuldebrev som verifikationsunderlag, varvid det framgår att Mobilityguard AB lämnat ett penninglån till M.R. för att kunna förvärva en bostadsrätt. Lånet om 675 000 kr betalades ut den 12 januari 2018 från bolagets företagskonto hos SE-Banken till M.R:s bankkonto på Swedbank. Den 13 januari 2018 kommer beloppet om 675 000 kr in på M.R:s konto och med transaktionstexten ”J [förnamnet angivet, red:s anm.] S”. Redan detta faktum tyder på att transaktionen härrör direkt från privatpersonen J.S. och inte från Mobilityguard AB. Redan samma dag, den 13 januari 2018, överför M.R. beloppet 675 000 kr till Mobilityguards ekonomiansvariga T.O., tillika J.S:s nuvarande särbo. Insättningen registrerades på T.O:s bankkonto hos Nordea den 15 januari 2018. M.R. har omvittnat att denna transaktion om 675 000 kr gjordes på direktiv av J.S. utan någon egentlig reell händelse som grund. – – –. Samma dag – den 15 januari 2018 – sker en överföring från T.O:s konto om 775 000 kr till J.S:s privata bankkonto på SE-Banken.

Den 16 januari 2018 sker en utbetalning på 1 000 000 kr från J.S:s privata bankkonto på SE-Banken med transaktionstext ”Bodelning [Xx]”. Vid förhör i tingsrätten har J.S. uppgett att han känt sig mycket stressad över att göra klart bodelningen – – –. Därmed står det klart för tingsrätten att J.S. hade ett starkt motiv att erhålla ett belopp närmare angivna bodelningsbeloppet med i målet aktuella beloppet 675 000 kr. Därtill har M.R. omvittnat att J.S. till honom även uppgett att transaktionen gällande de 675 000 kr var avsedda för att reglera bodelningen. Det är klarlagt i målet att de 675 000 kronorna initialt kom från Mobilityguard AB. Samtliga dessa angivna transaktioner har dessutom ägt rum inom ett kort tidsintervall om fyra dagar med en helg emellan.

– – –. Tingsrätten väljer därför att lägga M.R:s uppgifter till grund för bedömningen om aktuella transaktioner, vilka med styrka vinner klart stöd av åklagarens åberopade bevisning.

M.R. har agerat som en mellanhand vad gäller att överföra medel från Mobilityguard AB till J.S. Till följd därav anser tingsrätten att såväl J.S. som T.O. är mindre trovärdiga och att deras berättelser inte kan läggas till grund för bedömningen. – – –. Tingsrätten anser vidare att de föreliggande rättshandlingarna, vid aktuella transaktioner med sammanhängande handlingar som ligger till grund för lånet om 675 000 kr, har upprättats för att dölja verkliga handlingar och avsikt. Med det sagda är handlingarna därmed att anse som skenhandlingar och med avsikt att dölja att J.S. de facto har lånat 675 000 kr från Mobilityguard. Vid denna bedömning är det klarlagt att J.S. har agerat med uppsåt (direkt uppsåt).

Sammanfattningsvis finner tingsrätten ställt utom rimligt tvivel att J.S., som VD och styrelseledamot i Mobilityguard AB, med uppsåt lånat 675 000 kr från Mobilityguard AB den 12–15 januari 2018 i Lerums kommun eller annan plats i Sverige i strid mot låneförbudet i aktiebolagslagen.

Tingsrätten dömer därför J.S. för brott mot aktiebolagslagen.

Tingsrätten uppskattar straffvärdet för gärningen till fängelse något drygt två månader. Av rättsfallet RH 2012:50 framkommer att brott mot aktiebolagslagens låneförbud är ett brott av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse. Det föreligger inga klara omständigheter som sänker eller höjer angivet straffvärde – förutom tiden som förflutit sedan gärningen begicks, vilket tingsrätten har beaktat.

Den brottslighet som J.S. har gjort sig skyldig till är således av den art att påföljden för honom bör bestämmas till ett kortare fängelsestraff. Såsom särskilda skäl för att bestämma påföljden till villkorlig dom istället för fängelse kan tingsrätten beakta att den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga förekommande omständigheter.

J.S. har samtyckt till att domen, vid fällande dom, förenas med föreskrift om samhällstjänst. En föreskrift om samhällstjänst framstår som lämplig med hänsyn till vad som har framkommit om J.S:s personliga förhållanden, nuvarande levnadsvillkor och övriga givna förutsättningar. Det saknas vidare särskild anledning att befara att J.S. utifrån för rätten kända förhållanden kommer göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Gärningen synes vara av engångskaraktär och uppkommen under speciella omständigheter och då rådande situation. Tingsrätten anser därför att det föreligger särskilda skäl att bestämma påföljden för J.S. till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Antalet timmar samhällstjänst ska bestämmas till 75 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd för J.S. skulle fängelsestraffets längd ha bestämts till det angivna straffvärdet om fängelse två månader.

Tingsrätten dömde J.S. för brott mot aktiebolagslagen enligt 21 kap. 1 § och 30 kap. 1 § första stycket 4 aktiebolagslagen (2005:551). Påföljden bestämdes till villkorlig dom med samhällstjänst 75 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 2 månader ha dömts ut.

J.S. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsrådet Mia Schenck Blomqvist, f.d. lagmannen Ingvar Paulsson, adjungerade rådet Kajsa Åkesson, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 26 september 2023 följande.

Hovrätten instämmer i tingsrättens värdering av bevisningen. Åklagaren har presenterat robust underlag till stöd för sitt påstående om att de 675 000 kr som betalats ut från Mobilityguard AB användes av J.S. för att lösa en privat skuld och att detta också var den ursprungliga avsikten med betalningen, även om pengarna initialt betalades ut till en annan person. Det är vidare utrett att transaktionen bokfördes som ett lån, låt vara till en annan person, att ränta betalades på pengarna och att de så småningom återbetalades till bolaget. Något stöd för att det skulle vara fråga om ett förskott på en aktieutdelning finns inte (jfr NJA 2021 s. 388). En samlad bedömning av utredningen leder i stället till slutsatsen att det är visat att J.S. lånade pengarna av Mobilityguard AB i enlighet med vad åklagaren har påstått.

Att J.S. agerade i strid med låneförbudet i aktiebolagslagen står klart, liksom att han agerade uppsåtligen.

Han ska därför dömas för brott mot aktiebolagslagen i enlighet med åtalet. Tingsrättens dom i skulddelen ska därmed fastställas.

Hovrätten anser att straffvärdet för det brott som J.S. döms för är lägre än vad tingsrätten har angett. Enligt hovrätten motsvarar straffvärdet fängelse i en månad. Hovrätten har då särskilt beaktat att gärningen framstår som en engångsföreteelse, att lånet återbetalats och att ingenting tyder på att bolagets borgenärer påverkats negativt. Eftersom det rör sig om ett sådant brott som tar lång tid att utreda anser inte hov­rätten att det finns skäl att i mildrande riktning beakta att det gått för­hållandevis lång tid från brottet. Det har heller inte varit fråga om någon långsam handläggning från myndigheternas sida.

Det finns inget tydligt stöd i HD:s praxis för att ett sådant brott mot aktiebolagslagen som det är fråga om här är av sådan karaktär att det i sig utgör ett skäl för att bestämma påföljden till fängelse. Inte heller i förarbetena finns det stöd för det. Under sådana förhållanden saknas tillräckliga skäl för att särbehandla brottet vid påföljdsvalet med hänsyn till dess karaktär (se t.ex. NJA 2014 s. 559 och NJA 2015 s. 1008).

Det innebär att påföljden för J.S. ska bestämmas till villkorlig dom i förening med böter. Antalet dagsböter ska bestämmas utifrån straffvärdet till 40. Utifrån J.S:s ekonomiska förhållanden ska varje dagsbot bestämmas till 600 kr. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden till villkorlig dom och 40 dagsböter om 600 kr.

J.S. och Riksåklagaren överklagade hovrättens dom.

J.S. yrkade att HD skulle i första hand ogilla åtalet och i andra hand bestämma påföljden till dagsböter.

Riksåklagaren yrkade att HD skulle ändra hovrättens dom på så sätt att påföljden bestämdes till villkorlig dom och samhällstjänst.

Med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett gällande den åtalade gärningen meddelade HD prövningstillstånd i fråga om påföljd. Prövningstillstånd meddelades inte med anledning av J.S:s överklagande i övrigt.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Hellner Kirstein, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Punkterna 1–19 motsvarar i huvudsak punkterna 1–17 i HD:s domskäl.

20 Det brott som J.S. döms för har ett straffmätningsvärde om fängelse två månader. En bötespåföljd är inte tillräckligt ingripande. Det saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom i förening med 50 dagsböter (jfr 30 kap. 7 och 8 §§ BrB).

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens domslut och bestämmer påföljden till villkorlig dom och 50 dagsböter om 600 kr.

HD (justitieråden Anders Eka, Agneta Bäcklund, Petter Asp, Stefan Reimer, referent, och Jonas Malmberg) meddelade den 28 juni 2024 följande dom.

1 J.S. har enligt domstolarna gjort sig skyldig till brott mot aktiebolagslagens förbud mot närståendelån genom att låna 675 000 kr från Mobilityguard AB där han var styrelseledamot och verkställande direktör.

2 Tingsrätten bestämde påföljden till villkorlig dom och samhällstjänst med hänvisning till brottslighetens art. Hovrätten har ändrat påföljden till villkorlig dom och böter utifrån bedömningen att det inte finns skäl till någon särbehandling vid påföljdsbestämningen på grund av brottslighetens art.

3 HD har, med utgångspunkt i vad hovrätten funnit utrett gällande den åtalade gärningen, meddelat prövningstillstånd i fråga om påföljd. Prövningstillstånd har inte meddelats med anledning av J.S:s överklagande i övrigt.

4 Prejudikatfrågan gäller om uppsåtligt brott mot aktiebolagslagens förbud mot lån till närstående ska särbehandlas vid påföljdsvalet på grund av brottslighetens art.

5 I 21 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551) anges en krets till vilka ett aktiebolag inte får lämna penninglån. Där ingår aktieägare, den som är styrelseledamot eller verkställande direktör för bolaget och vissa närstående. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot förbudet mot närståendelån döms till böter eller fängelse i högst ett år (30 kap. 1 § första stycket 4).

6 Förbudet mot närståendelån tillkom 1973 genom ändringar i 1944 års aktiebolagslag och har i princip oförändrat överförts först till 1975 års aktiebolagslag och sedan till den nuvarande lagen från 2005.

7 I förarbetena anförs bl.a. följande skäl för förbudet. En möjlighet för aktiebolag att lämna lån till aktieägare och andra närstående innebär betydande risker för andra aktieägare, borgenärer och anställda. Det kan befaras att det vid lån till närstående inte görs någon egentlig bedömning av låntagarens kreditvärdighet. Lån som en aktieägare eller person i bolagsledningen tar för privat konsumtion kan också utgöra en form av skatteflykt. Vidare skulle mer liberala regler kunna missbrukas av den som vill kringgå aktiebolagslagens kapitalskyddsregler. Förbudet fyller även en funktion i arbetet mot oseriös verksamhet. En straffsanktion behövs för att upprätthålla respekten för låneförbudet. (Se prop. 1973:93 s. 90 ff. och prop. 1975:103 s. 491 samt prop. 2004/05:85 s. 427 och s. 435.)

8 Avgörande för påföljdsvalet vid överträdelser av låneförbudet i aktiebolagslagen är många gånger om det finns skäl till särbehandling vid påföljdsvalet med hänvisning till brottslighetens art (jfr ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 20–29).

9 I förarbetena finns inte några tydliga uttalanden som ger stöd för att brott mot förbudet mot närståendelån skulle vara brottslighet av sådan art att det finns anledning till särbehandling vid påföljdsvalet.

10 Till stöd för uppfattningen att brott mot förbudet mot närståendelån ska särbehandlas har rättsfallet ”Maskinbolaget i Sävsjö” NJA 1986 s. 56 åberopats. I rättsfallet bestämdes påföljden till fängelse med hänvisning till allmänpreventiva skäl.

11 Rättsfallet ligger i tiden före 1989 års påföljdsreform då brottslighetens art infördes i lagtexten som ett skäl för fängelse. I rättsfallet hade den tilltalade vid upprepade tillfällen överträtt låneförbudet. Lånen avsåg betydande belopp, närmare två miljoner kronor i dagens penningvärde, och överträdelserna ledde till att bolaget försattes i konkurs. Det förhållandet att HD bestämde påföljden till fängelse kan inte tas till intäkt för att brottet generellt ska särbehandlas på grund av brottslighetens art.

12 HD har inte heller uttalat sig rörande särbehandling i påföljdshänseende i något senare avgörande. Frågan är om det trots detta finns skäl att särbehandla brott mot låneförbudet vid val av påföljd.

13 Utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till deras art är begränsat. Vid bedömningen av om så ändå ska ske bör det beaktas om det i fråga om den aktuella brottstypen finns ett särskilt behov av normbildning. (Jfr ”De kinesiska kullagren” p. 31–33.)

14 Det som i någon mån kan tala för att särbehandla brott mot låneförbudet i påföljdshänseende är att det kan vara fråga om svårupptäckt brottslighet. Det har samtidigt inte framkommit att det är fråga om en brottslighet som har blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former. Den kan inte heller anses ha sådana likheter med skattebrott eller bokföringsbrott att brottsligheten av det skälet bör särbehandlas.

15 I avsaknad av uttryckliga förarbetsuttalanden kan det inte heller, vid sidan av den förebyggande effekt som redan kriminaliseringen av gärningen får antas ha, sägas finnas ett särskilt behov av normbildning på området. I sammanhanget kan det inte heller bortses från att straffskalan är sådan att brottet normalt ligger på bötesnivå.

16 Det nu sagda leder till slutsatsen att brottslighetens art normalt inte bör tillmätas betydelse när det gäller att bestämma påföljd för brott mot förbudet mot närståendelån i aktiebolagslagen.

17 J.S. har lånat ett belopp uppgående till 675 000 kr. Gärningen har inbegripit transaktioner mellan personer i flera led och handlingar upprättade för skens skull, vilka tillförts bolagets bokföring, i syfte att dölja att det var fråga om ett förbjudet lån. Brottet har således förutsatt särskild planering. J.S. har agerat med uppsåt.

18 Det brott som J.S. döms för har ett straffvärde motsvarande fängelse uppemot två månader. En bötespåföljd är inte tillräckligt ingripande. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom, vilken enligt huvudregeln ska förenas med dagsböter. Det saknas skäl att ändra antalet dagsböter. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

HD fastställer hovrättens domslut.