Återkravet mot rättsskyddsombudet (NJA 2024 s. 811)

Sökord Rättsskyddsombud · Försäkringsersättning · Försäkringsvillkor · Rättsskyddsförsäkring · Återkrav

Ersättning till rättsskyddsombud. De avtalsvillkor i ett försäkringsavtal som reglerar rätten till försäkringsersättning, även sådana som gäller återkrav, ska tillämpas fullt ut gentemot ett rättsskyddsombud som har begärt betalning enligt avtalet av försäkringsbolaget.

Tryg Forsikring A/S genom Trygg-Hansa Försäkring filial (nedan Trygg-Hansa) yrkade i ansökan om stämning till Stockholms tingsrätt att tingsrätten skulle förplikta W. S. Advokatbyrå KB att till Trygg- Hansa betala 70 960 kr jämte ränta enligt 4 § tredje stycket och 6 § räntelagen från den 2 december 2013 till dess betalning sker.

Advokatbyrån yrkade att käromålet i första hand skulle avvisas och i andra hand ogillas. Som grund för avvisningsyrkandet anförde Advokatbyrån att Trygg- Hansas talan var så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kunde läggas till grund för en rättegång och att den skulle avvisas enligt grunderna för 42 kap. 4 § RB. Käromålet skulle i andra hand ogillas så som uppenbart ogrundat. Talan var inte lagligen grundad.

Trygg-Hansa bestred avvisningsyrkandet.

Tingsrätten (rådmannen Karin Palm Goodhe) meddelade beslut den 1 juni 2022. På anförda skäl ogillade tingsrätten både avvisningsyrkandet och yrkandet om att tingsrätten skulle avgöra målet med stöd av 42 kap. 5 § RB.

Tingsrätten (rådmännen Karin Palmgren Goohde och Jenny Hjukström samt tingsfiskalen Hjalmar Dunås) anförde följande i dom den 6 december 2022.

Föreningen Framtidståget (”Föreningen”) var part i en tvist mot N.W. vid Södertörns tingsrätt (”Tvisten”). Föreningen hade en rättsskyddsförsäkring hos Tryg Forsikring A/S genom Trygg-Hansa Försäkring filial (”Trygg-Hansa”). Föreningen begärde att få ta rättsskyddsförsäkringen i anspråk för Tvisten, vilket bifölls av Trygg-Hansa. En jurist från W. S. Advokatbyrå KB (”WSA”) var rättsskyddsombud för Föreningen. Trygg-Hansa gjorde den 14 februari 2013 en à conto-utbetalning från rättsskyddsförsäkringen om 70 960 kr.

Den 27 september 2013 meddelade Södertörns tingsrätt dom i målet. Föreningen vann Tvisten och N.W. förpliktades ersätta Föreningen dess rättegångskostnad med av tingsrätten skäliga ansedda 150 000 kr av yrkade 237 500 kr. Sedan domen överklagats med avseende på rättegångskostnaderna beslutade Svea hovrätt att inte meddela prövningstillstånd. Domen har vunnit laga kraft.

N.W. har erlagt full betalning till Föreningen.

WSA har fått betalt med sammanlagt 237 500 kr, genom à contobetalningen om 70 960 kr och därefter en slutbetalning från Föreningen.

I vissa äldre handlingar i målet anges H. och S. Advokatbyrå KB, som inte finns längre. Nedan kommer tingsrätten genomgående att använda namnet WSA, även vad gäller dessa handlingar.

Trygg-Hansa har yrkat att tingsrätten förpliktar WSA att till Trygg-Hansa utge 70 960 kr jämte ränta enligt 4 § tredje stycket och 6 § räntelagen från den 2 december 2013 till dess betalning sker. Trygg-Hansa har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

WSA har bestritt käromålet. Varken yrkat kapitalbelopp eller ränta har vitsordats.

I och med att WSA har ansökt om rättsskydd för sin huvudmans räkning med jurist på WSA som rättsskyddsombud samt att Trygg-Hansa på begäran av WSA har beviljat och betalat ut ersättningen till WSA har, utifrån det som HD uttalar i NJA 2000 s. 48, ett rättsförhållande uppstått direkt mellan Trygg-Hansa och WSA. Rättsförhållandet innebär att villkoren i försäkringsavtalet – bl.a. att försäkringen ersätter endast skäliga och nödvändiga ombuds- och rättegångskostnader och att Trygg-Hansa har rätt att återkräva belopp som utbetalats utöver detta – automatiskt har blivit gällande mot WSA. Trygg-Hansa har betalat ut 70 960 kr à conto till WSA. Eftersom Föreningen har fått ersättning från motparten med hela det belopp som Södertörns tingsrätt dömde ut som skälig ersättning, utgör utbetalade 70 960 kr inte skäliga och nödvändiga rättegångskostnader enligt försäkringsvillkoren. WSA har därför en skyldighet att återbetala beloppet till Trygg-Hansa.

Om tingsrätten inte bifaller käromålet på den i första hand åberopade grunden är det fråga om en felaktig utbetalning som ska återgå med stöd av principen om condictio indebiti.

Det föreligger inget rättsförhållande mellan WSA och Trygg-Hansa som ger Trygg-Hansa rätt att återkräva yrkat belopp från WSA. Trygg-Hansa har inte åberopat någon grund, varken obligatorisk eller utomobligatorisk, som medför att det föreligger en betalningsskyldighet för WSA och att denna betalningsskyldighet ska fullgöras till Trygg-Hansa. WSA är inte part i försäkringsavtalet och inte bundet av villkoren i detta. WSA har juridiskt sett erhållit betalning endast från Föreningen och Föreningen är också den enda part som varit betalningsskyldig gentemot WSA. Trygg-Hansa i sin tur har haft en betalningsskyldighet gentemot Föreningen vilket bolaget har fullgjort genom att på Föreningens anvisning betala till WSA. Trygg-Hansa har aldrig haft en betalningsskyldighet till WSA.

Skäligt arvode i Tvisten uppgår till 237 500 kr.

Den rättsliga konsekvensen av att WSA skulle erlägga en betalning till Trygg-Hansa är att WSA tar över Trygg-Hansas fordran på återbetalning mot Föreningen. Det innebär att Föreningen i ett sådant fall har en betalningsskyldighet gentemot WSA i stället för Trygg-Hansa. En eventuell betalningsskyldighet för WSA ska mot bakgrund av detta under alla förhållanden jämkas till noll eftersom motprestationen, dvs. Trygg-Hansas fordran mot Föreningen, är preskriberad och saknar värde. Att fordran saknar värde beror på Trygg-Hansas underlåtenhet att göra preskriptionsavbrott.

Principen om condictio indebiti kan inte aktualiseras i aktuellt fall. Trygg-Hansa har inte presenterat några omständigheter som innebär att Trygg-Hansa verkställt en betalning utan att det förelegat en grund, dvs. en så kallad misstagsbetalning. Det har funnits en betalningsskyldighet för Trygg-Hansa i förhållande till bolagets försäkringstagare, dvs. Föreningen. Trygg-Hansa har haft en betalningsskyldighet enligt försäkringsavtalet som svarar mot den verkställda betalningen.

Trygg-Hansa har åberopat skriftlig bevisning.

Målet har med parternas samtycke avgjorts utan huvudförhandling.

En allmän regel i svensk rätt är att ett avtal är bindande enbart för parterna i avtalet. Avtalet har alltså en subjektiv begränsning och en part kan som utgångspunkt inte kräva ersättning av sin medkontrahents medkontrahent därför att denne njutit förmåner eller ålagts plikter i förhållande till medkontrahenten. (Se NJA 1997 s. 44, NJA 2001 s. 711 och NJA 2012 s. 697.) Motivet till detta är bl.a. att det bidrar till att upprätthålla klarhet i rättsförhållanden genom att part håller sig till sin medkontrahent (se t.ex. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II – Kontraktsrätt, 2 häftet, 7 uppl., 2020, s. 135, och Mossberg, Avtalets räckvidd I, 2020, s. 571 ff.). Från denna regel har gjorts vissa undantag på så sätt att tredje man i vissa fall har tillerkänts en självständig rätt i ett rättsförhållande mellan två andra parter. Argument som har framförts för att tillåta sådana direktkrav är bl.a. att tillerkännandet av en sådan rätt minskar transaktionskostnaderna genom att successiva krav undviks och att det minskar risken för att tredje man blir utan ersättning på grund av att den direkte medkontrahenten är insolvent eller annars oåtkomlig (se NJA 2012 s. 697 samt Hellner m.fl., a.a. s. 136 och Mossberg, a.a. s. 717 ff.).

Ett exempel på ett sådant undantag från huvudregeln om avtalets subjektiva begränsning som har utvecklats i rättspraxis, gäller avtal om rättsskyddsförsäkring. HD har i ett flertal avgöranden fastslagit att ett avtal om rättsskyddsförsäkring utgör ett avtal till förmån för såväl försäkringstagaren som rättsskyddsombudet, och att ombudet därför har en självständig rätt att, inom ramen för försäkringsvillkoren, vända sig direkt mot försäkringsbolaget med krav på ersättning enligt rättsskyddsförsäkring för utfört arbete som ombud åt försäkringsbolagets försäkringstagare (se bl.a. NJA 2000 s. 48, NJA 2001 s. 750 och NJA 2013 s. 253, jfr NJA 1996 s. 400). I NJA 2013 s. 253 har HD, med hänvisning till NJA 2000 s. 48, uttryckligen kallat detta för en direktkravsrätt.

Det är ostridigt att Trygg-Hansa har en rätt under försäkringsavtalet att från Föreningen återkräva sådan rättsskyddsersättning, som utbetalats à conto, som det visar sig att Föreningen inte haft rätt att erhålla.

Trygg-Hansa har gjort gällande att det av den i praxis fastslagna direktkravsrätt som ett rättsskyddsombud har ansetts ha följer att ett rättsskyddsombud har en skyldighet att till försäkringsbolaget återbetala en till rättsskyddsombudet gjord à conto-utbetalning som går utöver villkoren i försäkringsavtalet.

Den fråga som aktualiseras i detta mål är således om man av HD:s praxis angående rättsskyddsombuds direktkravsrätt kan dra slutsatsen att ett försäkringsbolag har en motstående rätt att kräva återbetalning från ett rättsskyddsombud som erhållit ersättning direkt ur rättsskyddsförsäkringen. Den frågan har inte, såvitt tingsrätten känner till, prövats tidigare.

Frågan om ett försäkringsbolag har möjlighet att återkräva ersättning som utbetalats till ett ombud med stöd av direktkravsrätten är nära sammanhängande med frågan om det rör sig om ett ensidigt eller ett ömsesidigt rättsförhållande. Den omständigheten att det inte är fråga om en förbehållslös utfästelse från försäkringsbolagets sida talar för att det rör sig om ett ömsesidigt rättsförhållande. Det gör även HD:s bedömning i NJA 2013 s. 253, där ett försäkringsbolag fick framgång med sitt åberopande av preskriptionsbestämmelser i försäkringsvillkoren gentemot ett rättsskyddsombud som begärde ersättning. En konsekvens av att ett försäkringsbolag inte skulle anses ha rätt att vända sig direkt mot rättsskyddsombudet skulle vidare bli att rättsskyddsombudet i förhållande till försäkringsbolaget försätts i en bättre sits än försäkringstagaren. Rättsskyddsombudet skulle således ha rätt att utfå ersättning direkt från försäkringsbolaget, men vara skyddat mot återkrav från detta. Om för hög ersättning har betalats ut direkt till rättsskyddsombudet och försäkringstagaren skulle gå i konkurs eller på annat sätt bli oåtkomlig skulle ombudet få behålla ersättningen, utan möjlighet för bolaget att få återkravet prövat. Allt detta talar med styrka för att det inte rimligen kan förhålla sig på det sättet. Risken att åläggas återbetalningsskyldighet för erhållen ersättning, som överstiger det som ombudet haft rätt till, kan normalt sett inte heller anses avtalsmässigt betungande för rättsskyddsombudet.

Tingsrätten finner sammantaget att det med den direktkravsrätt för rättsskyddsombud, som har slagits fast i praxis, följer en rätt för försäkringsbolaget att vända sig mot ombudet med ett krav på återbetalning av utbetalning som gjorts efter att ombudet utnyttjat sin direktkravsrätt, i den mån en sådan återkravsrätt följer av aktuella försäkringsvillkor.

Ett ombuds rätt att få betalt direkt från försäkringsgivaren grundar sig på avtalet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Av detta följer att de förutsättningar och begränsningar som gäller för att försäkringstagaren ska ha rätt till ersättning enligt avtalet också gäller ombudet (jfr det ovan nämnda NJA 2013 s. 253 och Svea hovrätts dom den 27 maj 2019 i mål nr T 11269-18). Enligt tingsrätten kan denna rätt inte anses gå utöver försäkringstagarens rätt enligt avtalet. För det fall ett ombud erhållit betalt à conto ur en rättsskyddsförsäkring direkt från försäkringsbolaget är ombudet, enligt tingsrättens mening, bundet av samma förutsättningar och begränsningar som gäller för försäkringstagaren enligt försäkringsavtalet. Om försäkringsavtalet stadgar att försäkringstagaren har rätt till ersättning endast för nödvändiga och skäliga ombuds- och rättegångskostnader och är skyldig att återbetala vad som i förskott erhållits därutöver, måste detsamma gälla i förhållande till rättsskyddsombudet. Ett sådan ordning kan inte anses innebära att avtalsparterna (försäkringsgivaren och försäkringstagaren) ålägger tredje man (rättsskyddsombudet) någon för denne betungande förpliktelse, utan enbart att tredje mans positiva rätt enligt avtalet är begränsad i enlighet med avtalsvillkoren. En sådan ordning ligger därmed i linje med gällande principer om avtalets räckvidd gentemot tredje man.

Trygg-Hansa har anfört att rätten att kräva WSA på återbetalning av gjord à conto-utbetalning, med stöd av den i praxis fastslagna direktkravsrätten, i detta fall följer av att WSA har ansökt om rättsskydd för sin huvudmans räkning med jurist på WSA som rättsskyddsombud och att Trygg-Hansa på begäran av WSA har beviljat och betalat ut begärd ersättning à conto, med avdrag för självrisk. Trygg-Hansas påståenden måste uppfattas som påståenden om att WSA har utnyttjat sin direktkravsrätt.

WSA har anfört att det inte är WSA som har gjort ansökan om rättsskydd utan en annan advokatbyrå – – –. Vidare har WSA gjort gällande att det är Föreningen, inte WSA, som har begärt ersättning à conto samt att det är Föreningen, inte WSA, som fått begärd ersättning.

Inledningsvis konstaterar tingsrätten att den skriftliga bevisning som Trygg-Hansa åberopat till stöd för att WSA har ansökt om rättsskydd utgörs av ett brev ställt till Trygg-Hansa från [en annan advokatbyrå] med en begäran om att Föreningen ska få ta rättsskyddsförsäkringen i anspråk. Någon annan bevisning till stöd för att WSA har gjort ansökan om rättsskydd har inte åberopats. Trygg-Hansa kan därmed inte anses ha styrkt sitt påstående om att det är WSA som har gjort rättsskyddsansökan. Det är dock ostridigt att WSA har varit rättsskyddsombud för Föreningen i Tvisten.

Vad gäller frågan om det är WSA eller Föreningen som har begärt och fått ersättning gör tingsrätten följande bedömning.

Trygg-Hansa har åberopat ett brev daterat den 21 januari 2013 i vilket en anställd hos WSA begärt att ersättning ska utbetalas à conto direkt till WSA för upparbetat arvode i Tvisten enligt en bilagd faktura om 97 500 kr, med avdrag för självrisk. I brevet anges även att fakturan tillställts klienten, dvs. Föreningen. Trygg-Hansa har vidare åberopat ett utdrag över en betalning om 70 960 kr till WSA. WSA har inte ifrågasatt att brevet har skickats från WSA eller att betalning har gått till WSA:s bankkonto. Tingsrätten anser att Trygg-Hansa har visat att WSA har vänt sig direkt mot Trygg-Hansa med krav på ersättning à conto och att WSA har erhållit utbetald ersättning. Det är ostridigt att beloppet som utbetalats à conto uppgår till 70 960 kr. Det nu sagda innebär, enligt tingsrättens mening, att WSA har utnyttjat sin rätt att, inom ramen för försäkringsvillkoren, direkt kräva Trygg-Hansa på ersättning enligt rättsskyddsförsäkringen. Genom detta har ett rättsförhållande uppstått mellan Trygg-Hansa och WSA med innebörd att WSA har blivit bundet av de förutsättningar för att erhålla och behålla rättsskyddsersättningen som följer av försäkringsavtalet. Trygg-Hansa har också i bekräftelsen om rättsskydd erinrat om att Trygg-Hansa förbehåller sig rätten att ta slutlig ställning till utbetalad à conto-ersättning när ärendet är avslutat. Att det inte är WSA som gjort rättsskyddsansökan saknar därvid betydelse. Trygg-Hansa har följaktligen rätt att återkräva WSA för ersättning som utbetalats à conto på samma sätt som Trygg-Hansa skulle ha haft rätt att återkräva Föreningen för det fall utgiven ersättning överstiger vad som utgör skäliga och nödvändiga ombuds- och rättegångskostnader enligt försäkringsvillkoren.

Bestämmelsen i 18 kap. 8 § RB innebär att ersättning för rättegångskostnader, för det fall begärd ersättning inte är medgiven av motparten, utgår i den mån kostnaden anses ha varit skäligen påkallad för att tillvarata partens rätt. Såvitt avser ombudsarvode ska skälighetsbedömningen inte göras utifrån nedlagd tid utan i stället med beaktande av målets beskaffenhet och omfattning samt till den omsorg och skicklighet med vilken arbetet har utförts. Därvid kan även beaktas sådana omständigheter som tvisteföremålets värde och den betydelse som målets utgång i övrigt haft för parten (se NJA 1997 s. 854).

När det är fråga om en skälighetsbedömning av ombudskostnader enligt ett försäkringsavtal är inte rättegångsbalkens reglering direkt tillämplig. Bestämmelsen har dock betydelse vid bedömningen av vad som utgör skäliga och nödvändiga kostnader enligt en rättsskyddsförsäkring. När kostnaderna, som i detta fall, ska bedömas i ett annat mål än det till vilket ersättningen hänför sig bör det särskilt beaktas att den domstol vid vilken rättegångskostnaderna har uppkommit har de bästa förutsättningarna för att bedöma skäligheten av ett yrkat belopp (se NJA 2006 s. 367).

Södertörns tingsrätt har i Tvisten bedömt att skälig ersättning uppgår till 150 000 kr. Det är också det belopp som Trygg-Hansa anser utgör skälig ersättning. Trygg-Hansa har åberopat dels tingsrättsdomen i Tvisten, dels Svea hovrätts beslut om att inte meddela prövningstillstånd avseende Föreningens överklagande i fråga om rättegångskostnader. Vid dessa förhållanden och med beaktande av vilken av parterna som har bäst möjlighet att säkra bevisning i saken anser tingsrätten att WSA har bevisbördan för de omständigheter som medför att ett högre belopp än det som utdömdes i tingsrättsdomen utgör skälig ersättning för ombudsarvode i Tvisten.

WSA har inte åberopat någon bevisning. WSA kan därmed inte anses ha fullgjort sin bevisbörda för att ett belopp som överstiger 150 000 kr utgör skäliga ombudskostnader.

WSA har ostridigt erhållit 150 000 kr genom motpartens erläggande av rättegångskostnaderna i Tvisten.

Slutsatsen av resonemanget ovan är att de 70 960 kr som Trygg-Hansa har betalat ut à conto till WSA inte utgör skäliga och nödvändiga ombuds- och rättegångskostnader. Detta innebär i sin tur att Trygg-Hansa har rätt att från WSA återkräva de 70 960 kr som utbetalats à conto till WSA.

Vid dessa förhållanden saknas anledning för tingsrätten att pröva den av Trygg- Hansa åberopade andrahandsgrunden gällande condictio indebiti.

WSA har gjort gällande att eventuell betalningsskyldighet ska jämkas till noll. Som skäl för jämkning har WSA anfört att för det fall WSA erlägger betalning till Trygg-Hansa tar WSA över Trygg-Hansas fordran mot Föreningen, och i och med att Trygg-Hansa inte gjort något preskriptionsavbrott genom att kräva betalt från Föreningen är den fordran preskriberad.

Så som tingsrätten har funnit har WSA en återbetalningsskyldighet till Trygg- Hansa som en följd av att ha utnyttjat den självständiga direktkravsrätten. De omständigheter som åberopats kan inte anses medföra att WSA tar över en fordran från Trygg-Hansa. Även om så skulle vara fallet anser tingsrätten att det inte finns förutsättningar för jämkning. Betalningsskyldigheten ska således inte jämkas.

Trygg-Hansa har som grund för ränteyrkandet angett att ett återkrav framställdes till WSA den 1 november 2013 och att närmast efterföljande vardag från den dag som infaller trettio dagar efter det att kravet framställdes är den 2 december 2013. Även om Trygg-Hansa har hänvisat till 4 § tredje stycket räntelagen är det tydligt utifrån den åberopade grunden att yrkandet rätteligen avser ränta enligt 4 § andra stycket räntelagen, av vilket följer att ränta ska utgå på förfallen fordran från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på betalning när det är fråga om ett fordringsförhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet.

Till stöd för påståendet om när återkrav framställts till WSA har Trygg-Hansa åberopat ett mejl från bolaget till WSA daterat 1 november 2013 av vilket framgår att Trygg-Hansa då har återkrävt de 70 960 kr som betalats ut à conto. WSA har inte ifrågasatt mejlets existens eller att det har skickats till WSA. Tingsrätten anser att Trygg-Hansa därmed har visat att ett återkrav har framställts till WSA den 1 november 2013 avseende det yrkade kapitalbeloppet. Vidare är det uppenbart att det är fråga om ett fordringsförhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet, varför det saknas krav på att det ska anges att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Den yrkade räntesatsen följer av lag. Med hänsyn härtill och att den 2 december 2013 är mer än trettio dagar efter att kravet på återbetalning tillsänts WSA har Trygg-Hansa rätt till ränta på kapitalbeloppet i enlighet med yrkandet.

1 W. S. Advokatbyrå KB ska till Tryg Forsikring A/S genom Trygg-Hansa Försäkring filial utge 70 960 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 2 december 2013 till dess betalning sker.

2 – – –

W. S. Advokatbyrå i Stockholm KB (WSA) överklagade tingsrättens beslut och dom i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten i första hand, med ändring av tingsrättens beslut, skulle avvisa den av Tryg Forsikring A/S genom Trygg-Hansa Försäkring filial (Trygg-Hansa) i tingsrätten förda talan och i andra hand, med ändring av tingsrättens dom, ogilla den.

Trygg-Hansa motsatte sig att tingsrättens beslut respektive dom ändrades.

Hovrätten (hovrättslagmannen Ragnar Palmkvist, hovrättsråden Mirja Högström, referent, och Charlotte Edvardsson samt tf. hovrättsassessorn Oskar Nellström) anförde följande i dom den 30 november 2023.

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning i frågan om avvisning av Trygg-Hansas talan. Överklagandet av tingsrättens beslut ska därför avslås. Inte heller innebär de omständigheter som Trygg-Hansa har åberopat till stöd för sin andrahandsgrund att dess talan är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång.

Hovrätten anser i likhet med tingsrätten att ett rättsskyddsombuds direktkravsrätt inte kan gå utöver en försäkringstagares rätt till ersättning enligt försäkringsavtalet. Att ett rättsskyddsombud har utnyttjat sin direktkravsrätt kan därmed inte medföra att rättsskyddsombudet försätts i en mer förmånlig ställning än försäkringstagaren i förhållande till försäkringsgivaren. Med dessa utgångspunkter ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att den i praxis fastslagna direktkravsrätten innebär en rätt för en försäkringsgivare att från ett rättsskyddsombud återkräva utbetalning sedan denne utnyttjat sin direktkravsrätt, i den mån ett sådant återkrav följer av aktuella försäkringsvillkor.

Vad avser det aktuella fallet har tingsrätten utförligt redogjort för sina bedömningar. Hovrätten gör inga andra bedömningar än de som tingsrätten gjort. Hovrätten kommer därför fram till att Trygg-Hansa på begäran av WSA betalat ut 70 960 kr a conto till WSA och att WSA därmed utnyttjat sin direktkravsrätt. Som tingsrätten funnit har Trygg-Hansa enligt försäkringsvillkoren rätt att återkräva ersättning som överstiger skäliga och nödvändiga ombuds- och rättegångskostnader. Hovrätten instämmer i bedömningen att WSA inte fullgjort sin bevisbörda i frågan om att utbetalningen om 70 960 kr utgör skäliga ombuds- och rättegångskostnader. Det åligger därför WSA att återbetala beloppet till Trygg-Hansa. Att WSA återbetalar beloppet till Trygg-Hansa innebär inte att WSA övertar någon fordran på Föreningen Framtidståget från TryggHansa och det finns därför inte på denna grund skäl för jämkning. Inte heller på någon annan grund finns skäl för jämkning. Tingsrättens dom ska därmed fastställas.

1 Hovrätten avslår överklagandet av tingsrättens beslut om avvisning.

2 Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

W. S. Advokatbyrå i Stockholm KB överklagade och yrkade att Tryg Forsikring A/S (Trygg-Hansas) talan i första hand skulle avvisas, i andra hand ogillas.

Trygg-Hansa motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd i fråga om den rätt till ersättning som W. S. i egenskap av rättsskyddsombud har haft mot det försäkringsbolag, Trygg-Hansa, som meddelat rättsskyddsförsäkring medförde att försäkringsbolaget – såsom domstolarna hade kommit fram till – kunde ha rätt att direkt från rättsskyddsombudet återkräva sådan ersättning som försäkringsbolaget hade betalat ut a conto till ett konto tillhörande rättsskyddsombudet. HD meddelade inte prövningstillstånd i fråga om hovrättens beslut att avslå W. S:s yrkande om avvisning. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilandeförklarades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Benjamin Bergström, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1–5 överensstämmer i huvudsak med 1–6 i HD:s domskäl.

Direktkravsrätt mellan rättsskyddsombud och försäkringsbolag

6 Den allmänna regeln i svensk rätt är att ett avtal är bindande enbart för parterna i avtalet. Avtalet har alltså en subjektiv begränsning och en part kan som utgångspunkt inte kräva ersättning av sin medkontrahents medkontrahent. (Se t.ex. NJA 2012 s. 697 p. 13.)

7 Från den regeln finns dock undantag. I vissa fall kan en borgenär ha möjlighet att rikta krav inte bara mot sin motpart utan även mot dennes gäldenär. Borgenären kan då sägas ha en direktkravsrätt i förhållande till gäldenärens gäldenär. I några fall finns en lagstadgad direktkravsrätt, bl.a. i 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen (2005:104), och i andra fall har en direktkravsrätt i praxis ansetts följa av branschsedvänja. En sådan praxis har utbildats bl.a. när det gäller förhållandet mellan ett rättsskyddsombud och det försäkringsbolag som har meddelat rättsskyddsförsäkringen. Det har ansetts att ett avtal om rättsskyddsförsäkring är ett avtal till förmån för såväl försäkringstagaren som ombudet och att ombudet har en självständig rätt att begära ersättning ur försäkringen direkt från försäkringsbolaget (se ”MG Trans” NJA 1996 s. 400, NJA 2000 s. 48, ”Självrisken” NJA 2001 s. 750 och ”BWE:s rättsskyddsförsäkring” NJA 2013 s. 253 p. 3).

8 Det förhållandet att rättsskyddsombudet har rätt att rikta ett anspråk direkt mot försäkringsbolaget innebär dock inte med automatik att ombudet också har rätt att utfå försäkringsersättning. Försäkringsvillkor som begränsar rätten till ersättning, exempelvis villkor beträffande preskription, kan aktualiseras även i förhållande till rättsskyddsombudet. Annorlunda uttryckt omfattas ombudet av samma begränsningar av rätten till ersättning som försäkringstagaren. (Jfr ”BWE:s rättsskyddsförsäkring”.)

Återkrav av utbetald ersättning

9 En utgångspunkt är att en gäldenär inte har rätt att rikta ett återkrav mot tredje man som endast i egenskap av ombud för en borgenär har tagit emot en betalning från gäldenären för borgenärens räkning. Gäldenären har i en sådan situation i stället att vända sig till borgenären med sitt krav. Undantag kan dock göras i vissa situationer, bl.a. om betalningsmottagaren och borgenären har träffat ett s.k. tredjemansavtal som ger gäldenären en självständig rätt till återbetalning från betalningsmottagaren. I det sammanhanget kan även principerna om direktkravsrätt få betydelse. (Jfr ”Den kinesiska investeringen” NJA 2022 s. 311.)

10 Med hänsyn till att ett avtal om rättsskyddsförsäkring är ett avtal till förmån för såväl försäkringstagaren som ombudet, och att ombudet därmed har en självständig rätt att begära ersättning från försäkringsbolaget, kan ett ombud som utnyttjar sin direktkravsrätt för att utfå försäkringsersättning inte betraktas som enbart betalningsmottagare för sin klients räkning. I stället intar ombudet en självständig ställning i förhållande till försäkringsbolaget, vilket innebär att ett rättsförhållande uppstår direkt mellan ombudet och bolaget. Det finns av det skälet inte något generellt hinder mot att ett försäkringsbolag, sedan ett ombud utnyttjat sin direktkravsrätt, riktar ett återkrav direkt mot ombudet. Huruvida ett sådant återkrav är möjligt i det enskilda fallet får bedömas med ledning av försäkringsvillkoren och vad som i övrigt är överenskommet gällande betalningen.

11 Eftersom ett ombud som utnyttjar sin direktkravsrätt omfattas av samma begränsningar av rätten till ersättning enligt försäkringsvillkoren som försäkringstagaren kan försäkringsvillkor som gäller återkrav av försäkringsersättning göras gällande även i förhållande till ombudet (jfr p. 8).

12 En gäldenär som ska erlägga betalning kan kvalificera betalningen genom att exempelvis ange att betalningen görs a conto. Så kan ske exempelvis om gäldenären i och för sig menar sig stå i skuld till betalningsmottagaren men inte vill ge uttryck för hur stor skulden är. Även andra villkor kan ställas upp i samband med en betalning. Huruvida borgenären blir bunden av villkor kopplade till betalningen får bedömas enligt avtalsrättsliga principer. För att ett villkor som uppställs i samband med betalning ska bli bindande för borgenären bör det i allmänhet krävas att borgenären i vetskap om gäldenärens villkor på något aktivt sätt har medverkat till betalningen, t.ex. genom att anvisa ett mottagningskonto. (Se Stefan Lindskog, Betalning, 3 uppl., 2022, s. 145 ff.)

Bedömningen i detta fall

13 Det är ostridigt att Trygg-Hansa har betalat ut försäkringsersättningen a conto till ett bankkonto tillhörande W. S. på anmodan av advokatbyrån. Genom sin begäran att utfå ersättning direkt av försäkringsbolaget måste W. S. anses ha utnyttjat sin direktkravsrätt. Advokatbyrån har därmed inte tagit emot betalningen endast i egenskap av ombud för försäkringstagaren; i stället har ett rättsförhållande uppstått direkt mellan advokatbyrån och försäkringsbolaget (jfr p. 10).

14 Rätten till ersättning enligt den aktuella rättsskyddsförsäkringen är begränsad bl.a. på det sättet att försäkringen endast ersätter skäliga och nödvändiga ombuds- och rättegångskostnader. Vidare har Trygg-Hansa enligt försäkringsvillkoren rätt att återkräva utbetald ersättning som överstiger det beloppet. Eftersom W. S. har utnyttjat sin direktkravsrätt gäller de försäkringsvillkor som begränsar rätten till ersättning i förhållande till advokatbyrån på samma sätt som mot försäkringstagaren. Detta innefattar även villkor som innebär en rätt för Trygg-Hansa att i vissa fall återkräva utbetald ersättning. (Jfr p. 8 och 11.)

15 Därtill har betalningen skett a conto. I det ligger att ersättningens slutliga storlek inte har slagits fast genom betalningen och att Trygg-Hansa därmed också senare, i enlighet med försäkringsvillkoren, har kunnat komma att återkräva hela eller delar av den ersättning som betalats ut.

16 Under ovan angivna förhållanden har det inte funnits något hinder för Trygg-Hansa att rikta ett återkrav direkt mot W. S. Den dispenserade frågan ska besvaras i enlighet med detta.

17 Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. – – –

Domslut

HD förklarar att Tryg Forsikring A/S har rätt att direkt från W. S. Advokatbyrå i Stockholm KB återkräva sådan ersättning som försäkringsbolaget har betalat a conto till ett konto tillhörande advokatbyrån.

HD meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens dom står därmed fast.

HD (justitieråden Dag Mattsson, Malin Bonthron, referent, Eric M. Runesson, Jonas Malmberg och Anders Perklev) meddelade den 5 december 2024 följande dom.

1 En förening hade en rättsskyddsförsäkring hos Trygg-Hansa och tog försäkringen i anspråk för en tvist i tingsrätten. Föreningen anlitade ett ombud från W. S. På anmodan av W. S. betalade Trygg-Hansa ut försäkringsersättning a conto till ett bankkonto som tillhörde advokatbyrån.

2 Föreningen fick framgång i tvisten. I domen förpliktades föreningens motpart att betala föreningens rättegångskostnader med ett jämkat belopp i förhållande till vad som hade begärts. Motparten betalade i enlighet med domen.

3 Trygg-Hansa väckte talan mot W. S. och begärde att få tillbaka den försäkringsersättning som hade betalats ut a conto till advokatbyrån.

4.Tingsrätten biföll Trygg-Hansas talan. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.

5 HD har meddelat prövningstillstånd i fråga om den rätt till ersättning som W. S. i egenskap av rättsskyddsombud har haft mot det försäkringsbolag, Trygg-Hansa, som meddelat rättsskyddsförsäkring medför att försäkringsbolaget – såsom domstolarna har kommit fram till – kan ha rätt att direkt från rättsskyddsombudet återkräva sådan ersättning som försäkringsbolaget har betalat ut a conto till ett konto tillhörande rättsskyddsombudet.

6 HD har samtidigt beslutat att inte meddela prövningstillstånd i fråga om hovrättens beslut att avslå W. S:s yrkande om avvisning. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har vilandeförklarats.

7 Frågan i HD är om ett villkor i en rättsskyddsförsäkring, om rätt till återkrav av utbetald försäkringsersättning som överstiger vad försäkringen ger rätt till, kan tillämpas gentemot ett rättsskyddsombud till vilket utbetalningen skett.

8 Den allmänna regeln i svensk rätt är att ett avtal är bindande enbart för parterna. En part kan alltså som utgångspunkt inte kräva ersättning på grund av avtalet av någon annan än sin motpart i avtalet.

9 Parter i ett avtal om rättsskyddsförsäkring är försäkringstagaren och försäkringsbolaget. Ett avtal om rättsskyddsförsäkring ska ge den försäkrade rätt att vid försäkringsfall efter eget val utse en advokat eller annan lämplig person att biträda honom eller henne, något som den försäkrade ska underrättas om när ett försäkringsfall anmäls (se 3 § lagen, 1993:1303, om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring).

10 Ett rättsskyddsombud är alltså inte part till avtalet om rättsskyddsförsäkring. Ombudet utses först sedan ett försäkringsfall har inträffat, vilket kan vara långt efter det att försäkringsavtalet träffades. Ett avtal om rättsskyddsförsäkring har, oavsett detta, i rättspraxis ansetts ge rättsskyddsombudet en egen rätt till ersättning från försäkringsbolaget och avtalet är således till förmån för såväl försäkringstagaren som ombudet (se t.ex. ”Phoenix” NJA 2000 s. 48 och ”Självrisken” NJA 2001 s. 750).

11 Av rättspraxis framgår alltså att rättsskyddsombudet har en egen rätt till ersättning från försäkringsbolaget. Betalning ska i första hand göras till rättsskyddsombudet; klienten har endast rätt till ersättning om han eller hon visar att betalning till ombudet har skett. Rättsskyddsombudet har rätt till ersättning från försäkringsbolaget för utfört arbete även när klienten har gått i konkurs. (Se ”MG Trans” NJA 1996 s. 400 och ”Phoe­nix”.)

12 I rättspraxis avseende rättsskyddsombuds rätt till ersättning har vidare frågor om preskription behandlats. Av dessa avgöranden framgår att samma lagregler om preskription gäller för rättsskyddsombudet som för klienten och att försäkringsvillkor om preskription gäller även mot rättsskyddsombudet. HD har också slagit fast att det saknar betydelse för rättsskyddsombudets rätt mot försäkringsbolaget om ombudets rätt till ersättning från klienten har preskriberats. (Se ”Phoenix” och ”BWE:s rättsskyddsförsäkring” NJA 2013 s. 253 särskilt p. 10.)

13 I rättsfallet ”Självrisken” fick ett rättsskyddsombud åberopa ett avtalsvillkor om självrisk i försäkringsavtalet gentemot försäkringsbolaget.

14 Rättsskyddsombudets rätt till ersättning gäller inom ramen för försäkringsvillkoren (se ”Phoenix”). Rätten vilar således på försäkringsavtalet. Ett rättsskyddsombud har i linje härmed inte en mer omfattande rätt till försäkringsersättning än klienten. Det bör därför gälla att de avtalsvillkor i försäkringsavtalet som reglerar rätten till försäkringsersättning ska tillämpas fullt ut gentemot ett rättsskyddsombud som har begärt betalning enligt avtalet av försäkringsbolaget.

15 Vid tillämpningen kommer omständigheterna i det enskilda fallet att avgöra mot vem ett villkor kan tillämpas. Ett avtalsvillkor om rätt för försäkringsbolaget att återkräva tidigare utbetald försäkringsersättning kommer t.ex. endast att kunna med framgång åberopas mot rättsskyddsombudet, om det var till denne som den tidigare utbetalningen gjordes.

16 W. S. begärde i egenskap av rättsskyddsombud att få ut ersättning a conto under försäkringen. Betalning enligt en rättsskyddsförsäkring ska i första hand göras till rättsskyddsombudet (se p. 11). Eftersom det inte var fråga om en sådan undantagssituation då utbetalning ska göras till klienten, kan den slutsatsen dras att utbetalningen till advokatbyrån skedde på grund av den rätt till försäkringsersättning som ett rättsskyddsombud har.

17 Ett rättsskyddsombuds rätt till ersättning gäller inom ramen för försäkringsvillkoren. De avtalsvillkor som reglerar ersättningen ska tillämpas även gentemot rättsskyddsombudet. (Se p. 14.)

18 I målet är ostridigt att det enligt försäkringsvillkoren fanns en rätt för Trygg-Hansa att återkräva sådan ersättning som hade betalats ut a conto och som översteg den rätt till ersättning som slutligt skulle utgå enligt försäkringsavtalet. Som framgår av föregående punkt gällde den delen av försäkringsvillkoren även gentemot W. S.

19 Av det anförda följer att Trygg-Hansa kan ha rätt att direkt från rättsskyddsombudet W. S. återkräva sådan ersättning som försäkringsbolaget har betalat ut a conto till advokatbyrån. Den i prövningstillståndet ställda frågan ska besvaras i enlighet härmed.

20 Vid denna bedömning saknas skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. Hovrättens domslut ska därmed stå fast.

HD förklarar att den rätt till ersättning som W. S. Advokatbyrå i Stockholm KB i egenskap av rättsskyddsombud har haft mot det försäkringsbolag, Tryg Forsikring A/S, som meddelat rättsskyddsförsäkring, medför att försäkringsbolaget kan ha rätt att direkt från rättsskyddsombudet återkräva sådan ersättning som försäkringsbolaget har betalat ut a conto till ett konto tillhörande rättsskyddsombudet.

HD meddelar inte prövningstillstånd beträffande målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.