Högsta domstolen

Förseningsavgiften (NJA 2024 s. 86)

Domstol: Högsta domstolen
Avgörandedatum: 2024-02-14
Målnummer: T 3408-23
Löpnummer: NJA 2024:8

Hänvisat till av

Rättsfall

Sökord Oskäliga avtalsvillkor · Förseningsavgift · Inkassokostnad · Kreditavtal

Ett villkor i ett kreditavtal som innebär att en konsument vid dröjsmål är skyldig att betala en förseningsavgift har ansetts inte strida mot de tvingande reglerna i lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. Det har därför saknats förutsättningar att på den grunden förbjuda avtalsvillkoret.

Konsumentombudsmannen förde talan mot Svea Ekonomi AB vid Stockholms tingsrätt, Patent- och marknadsdomstolen, på det sätt som framgår av domstolens dom.

Patent- och marknadsdomstolen (chefsrådmannen Malou Lindblom samt rådmännen Peter Adamsson och Karin Ahlstrand Oxhamre) anförde följande i dom den 21 oktober 2021.

Svea Ekonomi AB (Svea) bedriver verksamhet inom bland annat administration av fakturerings- och reskontraservice, förvärv av fordringar, kreditupplysning, in- och utlåning till privatpersoner och företag samt ägande och förvaltande av värdepapper.

I februari 2020 inledde Konsumentverket på eget initiativ ett tillsynsärende mot Svea angående uttag av förseningsavgift vid konsumentkrediter varvid bolaget har beretts tillfälle att bemöta Konsumentverkets synpunkter och viss skriftväxling har förekommit i ärendet. Ärendet har sedan överlämnats till Konsumentombudsmannen (KO) för beslut i fråga om rättsliga åtgärder.

KO väckte i juni 2020 talan mot Svea med påstående att Svea i avtal avseende konsumentkrediter tillämpar villkor som strider mot tvingande konsumentskyddande lagstiftning.

KO:s talan gäller den förseningsavgift som Svea debiterar enligt punkt 5 i bolagets allmänna villkor för blancolån av den 5 mars 2020, se domsbilaga 1 (här utesluten, red:s anm.). Avtalet gäller för utlåning till konsumenter. För närvarande uppgår förseningsavgiften till 120 kr.

I avtalet anges följande rörande dröjsmålsränta och förseningsavgift.

”5. DRÖJSMÅLSRÄNTA OCH FÖRSENINGSAVGIFT

Om betalning av kapital, ränta eller avgifter inte fullgörs i tid, ska Låntagaren betala en särskild årlig dröjsmålsränta på det förfallna beloppet tills betalning sker. På belopp som inte förfallit fortsätter den vanliga räntan att löpa. Dröjsmålsräntan beräknas efter den för lånet gällande räntesatsen jämte ett tillägg av fem procentenheter eller, när hela krediten förfallit, en procentenhet. Jämte dröjsmålsränta enligt ovan utgår även förseningsavgift med belopp som Svea vid varje tid allmänt tillämpar.”

KO har yrkat att Patent- och marknadsdomstolen, vid äventyr av vite, förbjuder Svea att i kreditavtal med konsument använda avtalsvillkor med innebörden att den konsument som inte i rätt tid fullgör betalning av kapital, ränta eller avgifter förpliktas att betala en förseningsavgift, eller att använda avtalsvillkor med väsentligen samma innebörd.

Svea har bestritt KO:s yrkande.

Svea tillämpar i avtal avseende konsumentkredit ett villkor med innebörden att en förseningsavgift, med ett belopp som Svea vid var tid tillämpar och för närvarande 120 kr, tas ut av en låntagare om denne inte i rätt tid fullgör betalning av kapital, ränta eller avgifter. Villkoret innebär att en gäldenärs skyldighet att ersätta en borgenärs kostnader för åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld vidgas utöver vad som följer av lag. Villkoret är därmed ogiltigt och strider mot tvingande konsumentskyddande lagstiftning. Av detta följer att villkoret ska anses oskäligt mot konsument.

Om Patent- och marknadsdomstolen inte delar KO:s uppfattning att uttag av förseningsavgiften strider mot lag, och på den grunden är oskäligt, gör KO gällande att villkoret är oskäligt eftersom det, till nackdel för konsumenten, rubbar balansen mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet.

Svea ska därmed förbjudas att fortsätta tillämpa villkoret. Ett förbud är både påkallat ur allmän synpunkt och ligger i konsumenternas intresse.

Förbudet ska förenas med vite eftersom det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Förseningsavgiften är inte ogiltig enligt lag (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. (inkassokostnadslagen)

Förseningsavgiften utvidgar inte en gäldenärs skyldighet att ersätta Sveas kostnader för åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld. Inkassokostnadslagen är därmed inte tillämplig och förseningsavgiften är inte ogiltig enligt inkassokostnadslagen. Förseningsavgiften är därmed inte oskälig enligt 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen).

Den relevanta åtgärden att bedöma är förseningsavgiften. Förseningsavgiften utgör inte en åtgärd som vidtas med avseende på en förfallen skuld och har heller inte till syfte att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld eller att ersätta kostnader för åtgärder som har till syfte att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld.

Under antagande att syftet med de åtgärder som förseningsavgiften bekostar vore relevant bestrider Svea att dessa har till syfte att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld. Förseningsavgiften är att betrakta som ersättning för en administrativ kostnad och inte ersättning för en påtryckningskostnad.

Förseningsavgiften avviker inte från dispositiv rätt och rubbar inte balansen mellan parternas rättigheter och skyldigheter på ett oskäligt sätt

Förseningsavgiften rubbar, till nackdel för konsumenten, inte balansen mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt de avtal som förseningsavgiften tillämpas i förhållande till på ett sådant sätt att avgiften är oskälig enligt 3 § avtalsvillkorslagen.

Varken förseningsavgiften eller dröjsmålsräntan avviker från dispositiv rätt på ett sådant sätt att förseningsavgiften är att betrakta som oskälig.

Förseningsavgiften är tillåten enligt 18 § konsumentkreditlagen (2010:1846) och kan därför inte anses vara oskälig.

Förseningsavgiften vägs upp av andra i avtalet förekommande villkor, nämligen lägre ränta, varför det är antagligt att en konsument vid en individuell förhandling hade godtagit förseningsavgiften.

Sammanfattningsvis innebär inte förseningsavgiften en sådan rubbning mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt de låneavtal som lyder under avtalsvillkoren att den kan anses oskälig. Förseningsavgiften är därmed inte oskälig enligt 3 § avtalsvillkorslagen.

Det är inte motiverat från allmän synpunkt eller annars i konsumenternas intresse att förbjuda förseningsavgiften.

Det är en mer konsumentvänlig lösning att en avgift debiteras just de kunder som inte erlägger betalning i tid och som därmed orsakar Svea extra kostnader för krediterna istället för att hela konsumentkreditkollektivet, inklusive skötsamma gäldenärer, drabbas av högre kreditkostnader. KO:s bedömning å andra sidan riskerar att leda till högre kostnader för samtliga gäldenärer, vilket inte ligger i konsumenternas intresse. Det kan således inte vara påkallat från allmän synpunkt eller vara i konsumenternas intresse att förbjuda förseningsavgiften.

Konsumentombudsmannens yrkande är formulerat på ett sätt som medför att det inte kan bifallas

3 § avtalsvillkorslagen möjliggör för Patent- och marknadsdomstolen att förbjuda ett konkret villkor. KO:s yrkande går emellertid ut på att förbjuda en villkorstyp. KO:s yrkande är därför oförenligt med 3 § avtalsvillkorslagen. Om KO:s yrkande skulle anses förenligt med 3 § avtalsvillkorslagen leder varken KO:s första- eller andrahandsgrund till den yrkade rättsföljden.

KO har som skriftlig bevisning åberopat avtalsvillkoren, domsbilaga 1, skärmdump från Sveas hemsida och ett avsnitt ur av bolaget till Konsumentverket inlämnad skrivelse av den 9 mars 2020.

På Svea begäran har partsförhör hållits med L.Å., styrelseledamot tillika verkställande direktör och koncernchef i Svea. Vidare har på Sveas begäran vittnesförhör hållits med H.K., som ingår i Sveas ledningsgrupp och är chef för privatlån, spara och skuldfinans, A.K., operativ chef vid Svea, advokaten F.E., ordförande i branschorganisationen Svensk Inkasso samt advokaten L.Z., verkställande direktör i Finansbolagens Förening.

Målet rör det avtalsvillkor som anges under punkt 5 i domsbilaga 1 och som Svea använder i sina allmänna villkor för blancolån till konsumenter.

Frågan i målet är om det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt enligt 3 § första stycket avtalsvillkorslagen på i första hand den grunden att avtalsvillkoret strider mot tvingande bestämmelser i inkassokostnadslagen och i andra hand – för det fall avtalsvillkoret inte strider mot inkassokostnadslagen – på den grunden att det ändå, till nackdel för konsumenten, rubbar balansen mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet.

Patent- och marknadsdomstolen tar först ställning till om villkoret strider mot tvingande lagstiftning och i den meningen är oskäligt enligt 3 § första stycket avtalsvillkorslagen. Om så inte är fallet går domstolen vidare till att pröva om villkoret ändå är oskäligt eftersom det till konsumentens nackdel rubbar balansen mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet.

I 1 och 3 §§ avtalsvillkorslagen anges att en näringsidkare, som erbjuder tjänster till konsumenter och andra som handlar på näringsidkarens vägnar, får förbjudas att i framtiden i liknande fall använda ett avtalsvillkor som med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten eller ett villkor som är väsentligen samma. Förbudet måste dock vara motiverat från allmän synpunkt eller annars ligga i konsumenternas eller konkurrenternas intresse.

Oskälighetsrekvisitet i avtalsvillkorslagen svarar mot artikel 7.1 i Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal. Artikel 7 i direktivet anger inte närmare vad som avses med ett oskäligt avtalsvillkor. Den svenska lagstiftaren har förutsatt att direktivet avser sådana villkor som är oskäliga enligt den definition som finns i artikel 3. (Se prop. 1994/95:17 s. 62 f.)

Artikel 3 i direktivet anger bland annat att ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling, dvs. ett villkor som har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka innehållet i, ska anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

Mot bakgrund av att 3 § avtalsvillkorslagen utgör genomförande av direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal ska lagens tillämpning ske i ljuset av direktivet och EU-domstolens praxis. EU-domstolen har uttalat att frågan om ett visst avtalsvillkor uppfyller kriterierna för oskälighet i direktivets mening får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av tillämpning av nationell rätt. När det gäller frågan om under vilka förhållanden en obalans uppkommer ”i strid med kravet på god sed” har EU-domstolen konstaterat att den nationella domstolen vid denna bedömning ska pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling. (Se dom den 26 januari 2017 i mål C-421/14, Banco Primus SA, EU:C:2017:60, punkt 60 och där anförd praxis.)

Vidare följer av praxis att avtalsvillkor, som strider mot tvingande bestämmelser i lag, ska anses oskäliga enligt 3 § avtalsvillkorslagen. (Se NJA 2020 s. 1025 punkt 13 och där anförd praxis.)

Enligt 1 § första stycket inkassokostnadslagen gäller lagen en gäldenärs skyldighet att ersätta en borgenärs kostnader för åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld. I andra stycket i samma paragraf anges att det i lagen också finns bestämmelser om en gäldenärs skyldighet att i vissa fall betala en förseningsersättning till borgenären.

De kostnader för åtgärder som borgenären vidtar eller låter vidta för att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld, och som borgenären kan få ersatt enligt 2 och 3 §§ inkassokostnadslagen, är avtalade betalningspåminnelser, inkassokrav utformade enligt 5 § inkassolagen (1974:182) samt i vissa fall kostnader för upprättande av en amorteringsplan.

Kostnader för andra åtgärder som vidtagits i syfte att få gäldenären att betala är enligt 5 § första stycket inkassokostnadslagen gäldenären inte skyldig att ersätta. I 6 § första stycket inkassokostnadslagen anges att ett avtalsvillkor som innebär att gäldenärens skyldighet att ersätta kostnader som avses i 1 § första stycket utvidgas utöver vad som följer av lagen är ogiltigt.

I 4 a § första stycket inkassokostnadslagen anges att om borgenären i förhållanden mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet har rätt till dröjsmålsränta till följd av att en fordran på betalning för en vara eller tjänst inte betalats i tid, har gäldenären också rätt till förseningsersättning. Detsamma gäller i förhållande mellan en näringsidkare och en myndighet eller annat offentligt organ. Bestämmelsen genomför artikel 6.1 och 6.2 i direktivet om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner.

Enligt avtalsvillkoret ska gäldenären, om betalning av kapital, ränta eller avgifter inte fullgjorts i tid jämte dröjsmålsränta även betala en förseningsavgift med ett belopp som Svea vid varje tid allmänt tillämpar. Förseningsavgiften uppgår ostridigt för närvarande till 120 kr. Den fråga som aktualiseras i anledning av den av KO i första hand anförda grunden är hur avtalsvillkoret förhåller sig till inkassokostnadslagen.

Inkassokostnadslagen trädde i kraft den 1 januari 1982. Syftet med lagen är att skydda gäldenären mot överdrivna anspråk på kostnadsersättning. (Se prop. 1980/81:10 s. 36.) Bestämmelserna i lagen är tvingande till gäldenärens fördel. I lagen regleras gäldenärens skyldighet att ersätta borgenären för alla sådana mera rutinmässiga och förhållandevis enkla åtgärder som en borgenär, sedan fordringen har förfallit till betalning, vidtar eller låter vidta i syfte att förmå gäldenären att betala. (Se a. prop. s. 96.)

Det kan vidare konstateras att det råder ett visst samband mellan inkassokostnadslagen och inkassolagen. I 12 § inkassolagen anges att det i inkassokostnadslagen finns särskilda bestämmelser om gäldenärens skyldighet att ersätta kostnader för inkassoåtgärder. Med inkassoåtgärder avses enligt 1 § första stycket inkassolagen åtgärd som innebär annan påtryckning på gäldenären än angivande av tid för betalning eller uppgift om att fordringen, om den inte betalas, kommer att överlämnas till någon annan för inkasso. I praxis har en konkursansökan ansetts utgöra en inkassoåtgärd eftersom den i praktiken innebär en påtryckning på gäldenären att själv betala sin skuld. (Se NJA 1990 s. 585.)

Svea har gjort gällande att det framgår av lagstiftarens ställningstaganden i samband med genomförandet av direktivet om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner och 18 samt 19 a §§ konsumentkreditlagen att en avtalad förseningsavgift i ett konsumentförhållande inte omfattas av 1 § första stycket inkassokostnadslagen.

Inkassokostnadslagen ändrades den 13 mars 2013 med anledning av genomförandet av direktivet om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner. Direktivet rör förhållandet mellan företag eller mellan företag och myndigheter, dvs. inte som i nu aktuellt fall konsumentförhållanden. I förarbetena framhölls att ett genomförande av direktivet genom ändringar i inkassokostnadslagen, och inte genom en särskild lag, inte var helt okomplicerat ur ett rättssystematiskt perspektiv. (Se prop. 2012/13:36 s. 16.)

Inkassokostnadslagen har till stora delar ett konsumentskyddande syfte. Mot den bakgrunden framstår det som långtgående att utifrån genomförandet av ett direktiv som rör förhållandet mellan näringsidkare och mellan näringsidkare och myndigheter dra slutsatsen att en förseningsavgift i ett konsumentkreditavtal faller utanför tillämpningsområdet för 1 § första stycket inkassokostnadslagen. Detta oavsett om det sätt på vilket direktivet genomfördes medfört en komplicerad situation ur ett rättssystematiskt perspektiv.

Patent- och marknadsdomstolen konstaterar vidare att inkassokostnadslagen inte var föremål för lagstiftningsåtgärder i samband med tillkomsten av 18 och 19 a §§ konsumentkreditlagen. Det går därför inte att utifrån förarbetsuttalanden till nämnda bestämmelser, som inte syftar till att reglera kostnader för indrivningsåtgärder, att med säkerhet avgöra om en avtalad förseningsavgift i konsumentförhållanden faller inom tillämpningsområdet för 1 § första stycket inkassokostnadslagen.

Det framstår för domstolen även som långtgående att utifrån ett motsatsslut av 19 a § konsumentkreditlagen dra slutsatsen att 1 § första stycket inkassokostnadslagen medger att en konsument på avtalsrättslig grund kan åläggas att betala en förseningsavgift. Vad gäller 18 § konsumentkreditlagen så kan konstateras att KO:s talan inte grundas på att förseningsavgiften står i strid med den bestämmelsen. Domstolen har således inte att avgöra den frågan. Om det av lagsystematiska skäl finns anledning att överväga förhållandet mellan 18 § konsumentkreditlagen och inkassokostnadslagen så är det en uppgift för lagstiftning och inte något som bör avgöras genom rättspraxis.

Svea har vidare invänt att förseningsavgiften inte är en åtgärd som vidtas med avseende på en förfallen skuld, inte har till syfte att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld eller att ersätta kostnader för åtgärder som har till syfte att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld. Om syftet med de åtgärder som förseningsavgiften bekostar skulle vara relevant har Svea bestritt att dessa har till syfte att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld. Förseningsavgiften är enligt Svea att betrakta som ersättning för en administrativ kostnad och inte ersättning för en påtryckningskostnad.

Enligt avtalsvillkoret påförs gäldenären en förseningsavgift om betalning inte sker i rätt tid av kapital, ränta eller avgifter. Betalningsskyldigheten inträder således vid försenad betalning.

Av förhören med L.Å., H.K. och A.K. har bland annat framgått följande. Om en kund inte har betalat i tid blir kunden kontaktad via mejl och telefon av Svea för att få en chans att betala innan kravet går till inkasso. Syftet med förseningsavgiften är att dels få kunderna att betala i tid och undvika att de hamnar hos Kronofogdemyndigheten med de ökade kostnader detta medför för kunden, dels bekosta de åtgärder som vidtas i anledning av att kunden inte betalar i tid. Förbjuds möjligheten att ta ut en förseningsavgift skulle detta till kundernas nackdel kunna leda till fler inkassoärenden hos Kronofogdemyndigheten och till att Svea tvingades till att höja räntan på lånen.

Patent- och marknadsdomstolen kan konstatera att förseningsavgiften, som tas ut i form av en schablonersättning, verkställs vid försenad betalning och bekostar åtgärder som bland annat innefattar kontakter med gäldenären genom mejl och telefon för att förmå denne att betala. Mot den bakgrunden kan enligt domstolen innebörden av förseningsavgiften inte förstås på annat sätt än som en påtryckning på gäldenären att betala sin skuld. Att förseningsavgiften även bekostar administrativa åtgärder i form av att t.ex. ta fram rapporter till Finansinspektionen och över skuldreservering enligt IFRS 9 förändrar inte detta.

Enligt domstolen utgör det aktuella avtalsvillkoret därmed en kostnad som omfattas av 1 § första stycket inkassokostnadslagen och inte en kostnad som avses i 2 och 3 §§ i lagen. Avtalsvillkoret är därför enligt 6 § inkassokostnadslagen ogiltigt.

Sammanfattningsvis konstaterar domstolen att Svea använder ett avtalsvillkor som strider mot tvingande bestämmelser i inkassokostnadslagen vid erbjudande av konsumentkrediter till konsumenter. Avtalsvillkoret är därför oskäligt enligt 3 § avtalsvillkorslagen. Vad Svea har anfört om att villkoret av konsumenter kan uppfattats vara till deras fördel i förhållande till en högre ränta eller att ett förbud mot förseningsavgiften kan leda till fler inkassoärenden hos Kronofogdemyndigheten förändrar inte denna bedömning. Bedömningen är också i enlighet med rådets direktiv 93/13 EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal eftersom det får anses vara oförenligt med god sed att tillämpa avtalsvillkor i strid med tvingande rätt.

Mot bakgrund av den bedömning domstolen gjort med avseende på avtalsvillkorets förenlighet med inkassokostnadslagen saknas det anledning att pröva den av KO i andra hand framställda grunden för talan.

Då Patent- och marknadsdomstolen har bedömt att avtalsvillkoret är oskäligt finns förutsättningar enligt 3 § avtalsvillkorslagen att meddela ett förbud. Med hänsyn till den mellan parterna ostridiga omständigheten att avtalsvillkoret inte har varit föremål för individuella förhandlingar mellan Svea och konsumenterna är ett förbud motiverat från allmän synpunkt.

För att ett förbud ska få avsedd effekt bör det inte ges så snäv utformning att förbudet kan kringgås genom en obetydlig justering, men inte heller en vidare utformning än att det klart framgår vilka slags avtalsvillkor förbudet avser. (Jfr NJA 2018 s. 883.) Patent- och marknadsdomstolen finner att det förbud som KO har yrkat bifall till bör avgränsas till det sätt på vilket det används för att yrkandet ska uppfylla kravet på konkretisering. Förbudet ska därför utformas på det sätt som framgår av domslutet.

Huvudregeln enligt 3 § fjärde stycket avtalsvillkorslagen är att ett förbud ska förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl är obehövligt. Sådana särskilda skäl föreligger inte i detta mål.

Av 3 § lagen (1985:206) om viten följer att ett förelagt vite ska fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vitet.

Vitesbeloppets storlek ska vidare bestämmas så (i) att det blir verkningsfullt och därmed avhåller adressaten från att bryta mot det föreläggande som har meddelats samt (ii) att det inte blir ekonomiskt mer fördelaktigt för adressaten att bryta mot förbudet än att upphöra med att använda det oskäliga avtalsvillkoret. (Jfr NJA 2018 s. 883, punkt 20.)

Med hänsyn till Sveas nettoomsättning år 2019 måste ett vite bestämmas till ett relativt högt belopp. Vid en samlad bedömning finner Patent- och marknadsdomstolen att storleken på vitet ska bestämmas till 2 000 000 kr.

Patent- och marknadsdomstolen förbjuder Svea Ekonomi AB vid vite om 2 000 000 kr att i kreditavtal med konsument på sätt som skett använda avtalsvillkor med innebörden att den konsument som inte i rätt tid fullgör betalning av kapital, ränta eller avgifter förpliktas att betala en förseningsavgift, eller att använda avtalsvillkor med väsentligen samma innebörd.

Domstolen förordnade om sekretess.

Sedan Svea Ekonomi AB överklagat Patent- och marknadsdomstolens dom förklarade Svea Bank AB (Svea) att det förra bolaget hade upplösts genom fusion, som registrerats hos Bolagsverket den 3 januari 2022, och uppgått i Svea Bank AB. Svea yrkade att Patent- och marknadsöverdomstolen skulle ogilla Konsumentombudsmannens talan.

Konsumentombudsmannen motsatte sig ändring av Patent- och marknadsdomstolens dom.

Patent- och marknadsöverdomstolen (f.d. hovrättslagmannen Peter Strömberg och hovrättsrådet Ingeborg Simonsson) anförde följande i dom den 13 april 2023.

Frågan i målet är om det aktuella villkoret om förseningsavgift är oskäligt enligt 3 § första stycket lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen) på i första hand den grunden att avtalsvillkoret strider mot tvingande bestämmelser i lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. (inkassokostnadslagen). I andra hand – för det fall avtalsvillkoret inte strider mot inkassokostnadslagen – är frågan om villkoret är oskäligt på den grunden att det ändå, till nackdel för konsumenten, rubbar balansen mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet.

Patent- och marknadsöverdomstolen ansluter sig till de rättsliga utgångspunkter och den prövningsordning som Patent- och marknadsdomstolen har redogjort för. Patent- och marknadsöverdomstolen ansluter sig även till Patent- och marknadsdomstolens överväganden under rubriken ”Det aktuella avtalsvillkoret” (till och med [femte] stycket i Patent- och marknadsdomstolens dom), och tillägger följande.

Det saknades fram till 1970-talets början närmare reglering av gäldenärers skyldighet att ersätta borgenärers kostnader för utomrättsliga åtgärder som syftade till att få gäldenären att betala en förfallen skuld (se prop. 1971:105 s. 1). Det var då oklart i vilken mån en borgenär var berättigad till ersättning för vidtagna inkassoåtgärder och hur ersättningsfrågan i så fall skulle handläggas. Det stod dock klart att ersättning endast kunde utgå för skäliga kostnader för inkassoåtgärder av viss omfattning. Först om betalningsförsummelsen föranledde mer ingripande inkassoåtgärder kunde det medföra betalningsskyldighet för gäldenären. Sedvanliga påminnelser per telefon eller genom enklare kravbrev eller liknande fick borgenären själv svara för utan rätt till särskild ersättning från gäldenären (a. prop. s. 15–19).

När inkassokostnadslagen infördes gav lagstiftaren uttryck för väsentligen samma uppfattning. Exempelvis ansågs att kostnader för regelrätta tvisteförhandlingar inte skulle omfattas av den nya lagen, bl.a. eftersom fördelningen av sådana kostnader ofta kräver en mer individualiserad bedömning (prop. 1980/81:10 s. 96). Under remissförfarandet framfördes att betalningsdröjsmål var tämligen vanliga och att bankerna tvingades att organisera rutiner och avdela personal för handläggning av påminnelser och annan indrivning. I sammanhanget gjordes det även gällande att det inte var försvarligt att kostnaderna för detta skulle belasta kreditverksamheten som helhet på bekostnad av de skötsamma gäldenärerna (se a. prop. s. 100).

Dessa synpunkter beaktades i viss mån och övertygande skäl ansågs finnas för att borgenärer skulle ha rätt till ersättning för betalningspåminnelser. Lagstiftaren betonade däremot att andra åtgärder som kunde syfta till att förmå gäldenären att erlägga betalning inte borde föranleda ersättningsskyldighet. Det kom också till uttryck i lagtexten dels genom bestämmelserna i 5 och 6 §§ inkassokostnadslagen, dels genom att ersättning exempelvis kunde utgå för skriftliga betalningspåminnelser (a. prop. s. 101).

Patent- och marknadsöverdomstolen bedömer att inkassokostnadslagens utformning och övervägandena i samband med dess införande talar för att lagen uttömmande reglerar vilka kostnader för rutinmässiga utomrättsliga åtgärder som gäldenären kan bli skyldig att ersätta. Såsom Patent- och marknadsdomstolen har funnit förändrar inte efterföljande lagstiftningsärenden denna bedömning. Tvärtom finns stöd även i senare förarbetsuttalanden för att krav på exempelvis förseningsavgifter i andra förhållanden än handelsförhållanden ska antas vara ogrundade eller obefogade (se prop. 2012/13:36 s. 25 och 50). Inte heller har bestämmelserna i 18 eller 19 a §§ konsumentkreditlagen (2010:1846) någon avgörande betydelse för tolkningen av inkassokostnadslagen.

Enligt Patent- och marknadsöverdomstolen måste inkassokostnadslagens tillämpningsområde därför förstås så att lagen omfattar kostnader för samtliga åtgärder som normalt ingår i det utomrättsliga förfarandet för indrivning av en förfallen fordran och som kan anses föranledda av gäldenärens betalningsdröjsmål. En följd av detta är att om rätten finner att Svea genom det aktuella avtalsvillkoret betingar sig ersättning för andra åtgärder än inkassokostnadslagen medger så är avtalsvillkoret ogiltigt enligt 6 § inkassokostnadslagen.

Svea har utförligt redogjort för och åberopat bevisning till stöd för att förseningsavgiften i avtalsvillkoret har ett reparerande syfte och ska täcka förmodade kostnader för vissa administrativa åtgärder med anledning av dröjsmålet. Patent- och marknadsöverdomstolen instämmer här i Patent- och marknadsdomstolens bedömningar – – – och noterar att gäldenären, i enlighet med vad som redovisats ovan, enligt inkassokostnadslagen inte är skyldig att ersätta kostnaderna för flera av dessa administrativa åtgärder, såsom mejl- och telefonkontakter med gäldenären. Eftersom åtgärderna, i den mån de blir aktuella, vidtas först när fordringen har förfallit till betalning kan syftet enligt Patent- och marknadsöverdomstolen inte vara något annat än att på utomrättslig väg förmå gäldenären att betala. Redan mot denna bakgrund är avtalsvillkoret i strid med den tvingande regleringen i 6 § inkassokostnadslagen.

Svea har dessutom gjort gällande att det aktuella avtalsvillkoret, som automatiskt påförs när fordringen har förfallit till betalning, även har ett preventivt syfte. Härvid konstaterar Patent- och marknadsöverdomstolen att indrivningskostnader generellt har en viss preventiv effekt. Regleringen i stort är konstruerad så att en gäldenär som inte betalar i tid drabbas av successivt ökade kostnader allteftersom indrivningsförfarandet fortgår. Kostnaderna består inledningsvis av påminnelseavgifter och avgifter för kravbrev, därefter av rättegångskostnader och kostnader för verkställighet. De tillkommande indrivningskostnaderna ger gäldenären kontinuerligt incitament att betala den förfallna fordringen (jfr prop. 2012/13:36 s. 24). Att en avgift har en preventiv effekt medför således inte att avgiften upphör att vara en del av borgenärens ansträngningar för att förmå gäldenären att betala en förfallen fordran.

Sammanfattningsvis kan avtalsvillkoret, såsom Patent- och marknadsdomstolen funnit, inte tolkas på annat sätt än som en del av borgenärens påtryckningar på gäldenären i syfte att förmå denne att betala en fordran som har förfallit till betalning. Avtalsvillkoret innebär således en skyldighet för gäldenärer som hamnar i dröjsmål att ersätta kostnader utöver vad som följer av inkassokostnadslagen. Avtalsvillkoret är därför, även med beaktande av vad Svea har anfört om syftet, ogiltigt enligt 6 § inkassokostnadslagen. Det saknas då skäl att pröva Konsumentombudsmannens andrahandsgrund.

Eftersom Patent- och marknadsöverdomstolen har bedömt att avtalsvillkoret strider mot tvingande bestämmelser i inkassokostnadslagen är det också oskäligt enligt 3 § avtalsvillkorslagen. Patent- och marknadsöverdomstolen ansluter sig till Patent- och marknadsdomstolens bedömningar avseende förutsättningarna att meddela förbud, förbudets utformning och vitesbeloppets storlek. Patent- och marknadsdomstolens dom ska därför inte ändras.

Domen innehåller enligt Patent- och marknadsöverdomstolen frågor där det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att ett överklagande prövas av HD. Domen får därför överklagas. (1 kap. 3 § tredje stycket lagen, 2016:188, om patent- och marknadsdomstolar).

Patent- och marknadsöverdomstolen, som konstaterar att Svea Ekonomi AB genom fusion har uppgått i Svea Bank AB, fastställer Patent- och marknadsdomstolens domslut.

Domstolen förordnade om sekretess.

Hovrättsråden Annika Malm och Mattias Pleiner var skiljaktiga i frågan om inkassokostnadslagens tillämpningsområde och om huruvida avtalsvillkoret stred mot tvingande bestämmelser i lag. De anförde följande.

Inkassokostnadslagen avser en gäldenärs skyldighet att ersätta en borgenärs kostnader för åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld (se 1 § första stycket i lagen). Av 5 § framgår att andra åtgärder än dem som räknas upp i 2 och 3 §§ som en borgenär företar i syfte att få gäldenären att betala en förfallen skuld inte är ersättningsgilla. Av ordalydelsen i nämnda bestämmelser följer alltså att regleringen avser kostnader för åtgärder som vidtas i syfte att få gäldenären att betala en förfallen skuld.

Som majoriteten framhållit uttalades i lagstiftningsarbetet att syftet med inkassokostnadslagens regler var att skydda gäldenären mot en alltför betungande ersättningsskyldighet sedan fordringen förfallit till betalning. Det uttalades därför att det i den nya lagen borde anges vilka olika kostnadsposter som gäldenären var skyldig att ersätta. Det framhölls särskilt att vad som borde regleras var gäldenärens skyldighet att ersätta borgenärens kostnad för åtgärder som normalt ingår i det utomrättsliga förfarandet för indrivning av en förfallen fordran och som kan anses föranledda av gäldenärens betalningsdröjsmål. När det gällde gäldenärens skyldighet att ersätta kostnader som inte var föranledda av betalningsdröjsmål, t.ex. aviseringskostnader och vissa bokföringskostnader, bedömdes att sådana inte borde omfattas av lagen utan i stället vara beroende av om parterna avtalat om detta. (Se prop. 1980/81:10 s. 96 f.)

Enligt vår mening ger uttalandena stöd för att avsikten med inkassokostnadslagen inte var att reglera samtliga kostnader som en borgenär har i anledning av förseningar, utan endast sådana kostnader för åtgärder som var föranledda av betalningsdröjsmål och därigenom motsvarade en ekonomisk skada för borgenären (jfr a. prop. s. 98).

Frågan är alltså om den förseningsavgift som föreskrivs i avtalsvillkoret kan sägas kompensera för en skada hos borgenären som är föranledd av betalningsdröjsmål hos en gäldenär.

Av det aktuella avtalsvillkoret framgår att förseningsavgiften utgår jämte dröjsmålsränta. Avgörande för om förseningsavgift ska utgå är – på samma sätt som för dröjsmålsränta – att betalning inte fullgörs i tid. För att förseningsavgift ska utgå är det enligt avtalet däremot inte en förutsättning att några efterföljande indrivningskostnader uppkommit. Inte heller går det av avtalet att utläsa att avgiften är avsedd att täcka sådana kostnader. Utifrån avtalets ordalydelse går det därför inte att dra den slutsatsen att förseningsavgiften utgår för att ersätta kostnader för Sveas åtgärder i syfte att få gäldenären att betala den förfallna skulden.

Den avtalade förseningsavgiftens konstruktion talar i stället för att det är mer närliggande att jämföra den med dröjsmålsränta, som normalt är avsedd att vara ett påtryckningsmedel för att förmå gäldenären att betala i tid och ge viss kompensation för de särskilda olägenheter som borgenären lider genom att inte få betalt i tid (se t.ex. prop. 1975:102 s. 42 f. och Wallin och Herre, Lagen om skuldebrev m.m., En kommentar, JUNO Version 4A, 2021-09-13, kommentaren till 1 § räntelagen). Enligt vad Svea uppgett har förseningsavgiften i praktiken också haft dessa två syften: dels ett preventivt för att förhindra eller avskräcka från betalningsdröjsmål, dels ett reparativt för att täcka sådana kostnader som Svea i allmänhet har på grund av att gäldenärskollektivet med viss frekvens hamnar i betalningsdröjsmål. Sådana kostnader kan, enligt Svea, avse utredningar, telefonsamtal med gäldenärer och uppsägningar av krediter. Det kan också handla om kostnader för andra administrativa åtgärder som behöver vidtas på grund av dröjsmålet, t.ex. kostnader relaterade till bolagets redovisningsskyldighet.

Det påstått reparativa syftet med förseningsavgiften skulle visserligen kunna tala för att avgiften i realiteten avser att åtminstone delvis täcka kostnader för åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld, dvs. indrivningskostnader. Till detta kommer att direktivet om sena betalningar innehåller regler som vid betalningsdröjsmål ska ge borgenären automatisk rätt till ersättning för egna, eller interna, indrivningskostnader. Lagstiftaren har valt att reglera den tvingande rätten till ersättning i handelstransaktioner i inkassokostnadslagen och kalla den för förseningsersättning (se prop. 2012/13:36, s. 22 f.; jfr artikel 6 i direktiv (2011/07/EU) om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner). Till skillnad från övriga bestämmelser om ersättning enligt inkassokostnadslagen är dock reglerna om förseningsersättning inte tvingande till gäldenärens förmån (se 1 § andra stycket och 6 § inkassokostnadslagen).

Å andra sidan är det tveklöst så att förseningsavgiften utgår automatiskt vid betalningsdröjsmål, utan att några särskilda kostnader då uppstått eller åtgärder vidtagits. I många fall torde några efterkommande åtgärder eller kontakter med gäldenären heller aldrig behöva vidtas, eftersom skulden betalas kort tid efter dröjsmålet. Avgiften kan alltså varken bedömas täcka sådana kostnader som normalt ingår vid indrivning av en förfallen fordran eller kostnader föranledda av gäldenärens dröjsmål. Därmed kan avgiften inte bedömas ha till syfte att täcka kostnader för åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld.

Redan av dessa skäl kan en avtalad förseningsavgift som det är fråga om här varken anses omfattas av ordalydelsen i 1 § första stycket inkassokostnadslagen eller vara i strid med lagens syfte. Det sagda innebär, enligt vår uppfattning, att det aktuella avtalsvillkoret inte kan anses strida mot de tvingande bestämmelserna i inkassokostnadslagen.

Till detta kan noteras att om en förseningsavgift i sig skulle omfattas av 1 § första stycket inkassokostnadslagen skulle det kunna få konsekvenser i förhållande till bestämmelserna om rätten till dröjsmålsränta. En konsekvens skulle kunna vara att inte heller dröjsmålsränta får användas för att kompensera borgenärens kostnader för åtgärder efter betalningsdröjsmål, eftersom inkassokostnadslagen har företräde framför räntelagen. Dröjsmålsräntans reparativa funktion skulle således begränsas. Vidare skulle det – utan att detta kan anses ha kommit till tydligt uttryck i lagtext eller förarbeten – kunna leda till en begränsning av avtalsfriheten på så sätt att parter begränsas från att avtala om att konsumenten i stället för eller utöver dröjsmålsränta ska betala en fast ersättning vid dröjsmål med betalning (jfr 1 § andra stycket räntelagen).

Överröstade i denna fråga, och då majoritetens mening medför att andrahandsgrunden inte blir föremål för prövning, är vi i övrigt ense med majoriteten.

Svea Bank AB överklagade och yrkade att HD skulle ogilla Konsumentombudsmannens yrkande att Svea Bank AB, vid äventyr av vite, ska förbjudas att i kreditavtal med konsument använda avtalsvillkor med innebörden att den konsument som inte i rätt tid fullgör betalning av kapital, ränta eller avgifter förpliktas att betala en förseningsavgift, eller att använda avtalsvillkor med väsentligen samma innebörd.

Konsumentombudsmannen motsatte sig ändring av Patent- och marknadsöverdomstolens dom förutom i den del som gäller vitets storlek, där Konsumentombudsmannen begärde att HD skulle höja vitesbeloppet.

Konsumentombudsmannen yrkade – för det fall att förstahandsgrunden ogillades – att målet skulle återförvisas till Patent- och marknadsöverdomstolen för prövning av andrahandsgrunden.

Svea Bank AB motsatte sig att målet återförvisades.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Petter Asp, referent, Christine Lager och Margareta Brattström) meddelade den 14 februari 2024 följande dom.

1 Konsumentombudsmannen väckte i Patent- och marknadsdomstolen talan mot Svea Bank AB (Svea) och yrkade att Svea – vid äventyr av vite och med stöd av 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden – skulle förbjudas att i kreditavtal med konsument använda avtalsvillkor med innebörden att den konsument som inte i rätt tid fullgör betalning av kapital, ränta eller avgifter förpliktas att betala en förseningsavgift, eller att använda avtalsvillkor med väsentligen samma innebörd.

2 Som grund för yrkandet åberopade Konsumentombudsmannen att avtalsvillkoret är oskäligt eftersom det strider mot tvingande bestämmelser i lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. samt, i andra hand, att avtalsvillkoret är oskäligt eftersom det, till nackdel för konsumenten, rubbar balansen mellan parternas skyldigheter enligt avtalet. Det villkor som Konsumentombudsmannen vände sig mot lyder enligt följande.

Dröjsmålsränta och förseningsavgift

Förseningsavgiften har under lång tid varit 120 kronor.

3 Patent- och marknadsdomstolen ansåg att villkoret om förseningsavgift strider mot inkassokostnadslagen och därför är oskäligt. Domstolen biföll Konsumentombudsmannens talan och bestämde vitesbeloppet till 2 000 000 kronor.

4 Patent- och marknadsöverdomstolen har fastställt Patent- och marknadsdomstolens domslut.

5 Prejudikatfrågan är om villkoret om förseningsavgift strider mot de tvingande reglerna i inkassokostnadslagen och därför är oskäligt enligt 3 § avtalsvillkorslagen.

6 Avtalsvillkorslagen gäller avtalsvillkor som näringsidkare använder när de erbjuder varor, tjänster eller andra nyttigheter till konsumenter (1 §). Om ett avtalsvillkor som faller inom lagens tillämpningsområde med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten, får näringsidkaren enligt 3 § förbjudas att i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor, om förbudet är motiverat från allmän synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse.

7 Genom 3 § genomförs artikel 7.1 i avtalsvillkorsdirektivet[1]. Enligt den artikeln ska medlemsstaterna se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. Artikeln ska läsas tillsammans med artikel 6.1, enligt vilken medlemsstaterna ska föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är bindande för konsumenten.

8 I de nämnda artiklarna anges inte vad ett oskäligt avtalsvillkor är utan detta behandlas i artikel 3. Ett villkor som inte har varit föremål för individuell förhandling ska anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Artikeln hänvisar även till en bilaga, den så kallade grå listan, vilken innehåller en vägledande, inte uttömmande, uppräkning av villkor som kan anses oskäliga.

9 Vissa slags avtalsvillkor är mer eller mindre regelmässigt att anse som oskäliga. Det gäller bl.a. avtalsvillkor som strider mot tvingande bestämmelser i lag (se ”Mobilförsäkringen” NJA 2020 s. 1025 p. 13 med hänvisningar).

10 När ett avtalsvillkors skälighet ska prövas med tillämpning av marknadsrättsliga regler handlar det med nödvändighet om en allmän bedömning där enskilda förhållanden kommer mer i bakgrunden jämfört med en prövning enligt civilrättsliga regler (jfr ”Mobilförsäkringen” p. 12 med hänvisningar).

11 Inkassokostnadslagen syftar till att ge borgenärer skälig ersättning för kostnader för åtgärder som föranletts av en gäldenärs betalningsdröjsmål och till att skydda gäldenären mot överdrivna ersättningsanspråk för inkassokostnader. I förarbetena påpekas bl.a. att det ligger i skuldförhållandets natur att en borgenär visar någon aktivitet för att få betalning till stånd och själv svarar för en del av kostnaderna för detta. När lagen infördes i början av 1980-talet ersatte den tidigare gällande regler om att borgenärers kostnader för inkassoåtgärder kunde ersättas som rättegångskostnad. (Jfr prop. 1980/81:10 s. 93 ff.)

12 Inkassokostnadslagen innehåller regler som anger i vilken utsträckning en gäldenär är skyldig att ersätta en borgenärs kostnader ”för åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld” (se 1 § första stycket). Den innehåller också särskilda regler om en näringsidkares rätt till förseningsersättning från en gäldenär som inte är konsument (se 1 § andra stycket, jfr 4 a §; HD återkommer till betydelsen av den särskilda regleringen i p. 21 och 22).

13 Lagen är indispositiv i fråga om gäldenärens skyldigheter att ersätta sådana kostnader som omfattas av lagen enligt 1 § första stycket. Avtalsvillkor är alltså ogiltiga om de innebär att gäldenären – i större utsträckning än vad som följer av lagen – är skyldig att ersätta borgenärens kostnader för åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld. (Se 6 § första stycket.)

14 Reglerna innebär:

• att en gäldenär, under vissa förutsättningar, är skyldig att ersätta kostnader för skriftlig betalningspåminnelse, kravbrev och amorteringsplan (se 2–4 §§), samt

• att gäldenären inte är skyldig att ersätta kostnader för någon annan åtgärd som borgenären vidtagit för att få gäldenären att betala en förfallen skuld (se 5 § första stycket).

Reglerna hindrar dock inte att gäldenären kan vara skyldig att på annan grund än inkassokostnadslagen ersätta kostnader för mer omfattande förhandlingar för att lösa en tvist om en fordran (se 5 § tredje stycket).

15 Lagen innehåller alltså en reglering av gäldenärens skyldighet att ersätta borgenärens kostnader för sådana åtgärder som syftar till att förmå gäldenären att betala en förfallen skuld. Enligt sin uppbyggnad och ordalydelse är regleringen uttömmande. Emellertid är det klart att den kan vara uttömmande endast inom sitt tillämpningsområde. Den reglerar alltså inte vilka andra villkor som en gäldenär och en borgenär kan komma överens om. Exempelvis träffar den inte avtalad ersättningsskyldighet för betalningsaviseringar, bokföringsavgifter eller andra sådana typer av avtalade ersättningar som avser åtgärder hänförliga till skulder som inte har förfallit till betalning (jfr a. prop. s. 97).

16 En avgörande fråga när det gäller den grund som Konsumentombudsmannen har åberopat i första hand blir därför om förseningsavgifter omfattas av inkassokostnadslagens tillämpningsområde.

17 Som framgått bygger lagstiftningen på att en distinktion kan göras mellan ersättningar som omfattas av lagens tillämpningsområde – dvs. ersättningar som avser kostnader för åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld – och sådana ersättningar som inte gör det. Samtidigt innebär utformningen av 1 § att gränsen är oklar mellan å ena sidan kostnader som omfattas av lagen och som borgenären inte kan ta ut ytterligare ersättning för och å andra sidan kostnader som faller utanför tillämpningsområdet och där parterna kan avtala om gäldenärens ersättningsskyldighet.

18 I förarbetena anges att de kostnader som lagen omfattar i praktiken är kostnaderna för enkla betalningspåminnelser samt för krav och uppgörelser om amorteringsplaner och andra rutinmässiga åtgärder i anslutning därtill, såsom samtal och korrespondens med gäldenären. Däremot anges att lagen inte reglerar kostnader för mer omfattande förhandlingar för biläggande av en tvist om en fordran eller kostnader som avser rättsliga förfaranden eller exekutiva åtgärder; ett undantag som delvis täcker sådana kostnader har tagits in i lagtexten. Förarbetena bygger också på tanken att lagen inte heller omfattar andra kostnader för åtgärder som kan tas ut som rättegångskostnad såsom ansökningsavgift, ombudskostnad m.m., men något sådant undantag finns inte i lagtexten. (Jfr a. prop. s. 97 ff. och 157 ff.)

19 Inte heller beträffande dröjsmålsränta finns något undantag, trots att dröjsmålsränta åtminstone delvis måste antas syfta till att täcka borgenärens kostnader för åtgärder som vidtas för att få gäldenären att betala.

20 Till detta kommer att förarbetena inte innehåller några närmare överväganden om hur man ska se på förseningsavgifter som utgår schablonmässigt vid betalningsdröjsmål, trots att det hade legat nära till hands.

21 Ytterligare oklarhet om tillämpningsområdet har uppstått genom att det i lagen har införts särskilda regler som ger en borgenär rätt till förseningsersättning i förhållanden mellan näringsidkare eller mellan näringsidkare och myndighet eller annat offentligt organ (se 4 a §).

22 Vid tillkomsten av 4 a § infördes ett andra stycke i 1 §. Där anges att det i lagen ”också” – dvs. vid sidan av de regler som gäller en gäldenärs skyldighet att ersätta en borgenärs kostnader för åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld – finns bestämmelser om en gäldenärs skyldighet att i vissa fall betala förseningsersättning till borgenären. Denna beskrivning av lagens tillämpningsområde kan svårligen förstås på annat sätt än att sådan förseningsersättning som nämns i 1 § andra stycket är något annat än sådan ersättning för kostnader som avses i paragrafens första stycke.

23 I sammanhanget kan det, även om det inte har någon avgörande betydelse för hur inkassokostnadslagen ska tolkas, finnas skäl att notera 19 a § andra stycket konsumentkreditlagen (2010:1846) om förbud mot förseningsavgifter vid högkostnadskrediter. Uppenbarligen utgick lagstiftaren i det ärendet från att förseningsavgifter inte omfattades av inkassokostnadslagens tillämpningsområde och att det därför fanns anledning att införa en särskild reglering om detta i konsumentkreditlagen (se prop. 2017/18:72 s. 22).

24 Frågan är om det kan anses att ett avtalsvillkor av det aktuella slaget omfattas av lagens tillämpningsområde. Avtalsvillkoret är inte individuellt anpassat till varje enskilt låneavtal. Bedömningen av om det faller inom lagens tillämpningsområde – dvs. om den avtalade avgiften avser att ersätta kostnader för en borgenärs åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld – bör därför göras enligt en allmän bedömning och på objektiva grunder (jfr p. 10 och ”Partneravtalet” NJA 2015 s. 741 p. 9 och 10).

25 Skyldigheten att betala avgiften avtalas redan i samband med att krediten tas och den är inte kopplad till, eller beroende av, att borgenären vidtar några åtgärder eller har några kostnader i det särskilda fallet. Avgiften ger typiskt sett gäldenären ett extra incitament att betala i tid och har därmed en handlingsdirigerande funktion.

26 Det kan dock antas att en försenad betalning ofta för med sig vissa åtgärder från borgenärens sida. Till någon del kan den aktuella förseningsavgiften därmed antas syfta till att täcka olika typer av kostnader som kan uppstå på grund av betalningsdröjsmålet. Men till skillnad från sådana ersättningar som avses i 2 och 3 §§ inkassokostnadslagen förutsätter förseningsavgiften inte att någon konkret åtgärd vidtas av borgenären.

27 Sammantaget får det – med beaktande av att utgångspunkten är att avtalsfrihet råder och mot bakgrund av de oklarheter som finns kring lagens tillämpningsområde – anses föra för långt att utan tydligt stöd låta förseningsavgifter av det aktuella slaget omfattas av inkassokostnadslagen. Avgifter av detta slag träffas följaktligen inte av de tvingande reglerna i lagen.

28 En annan sak är att inkassokostnadslagens tillämpningsområde medför en svårförklarlig avgränsning av skyddet för gäldenärer, bl.a. eftersom gäldenärer som är konsumenter inte har rätt till avräkning av förseningsavgiften på det sätt som näringsidkare har vad gäller förseningsersättning enligt 5 § andra stycket inkassokostnadslagen. Detta är emellertid frågor som bör hanteras av lagstiftaren. I sammanhanget kan noteras att det pågår lagstiftningsarbete på området (se SOU 2023:38).

29 Av vad som sagts i det föregående följer att förseningsavgifter av aktuellt slag inte omfattas av inkassokostnadslagens tillämpningsområde. Det villkor om förseningsavgift som Svea tillämpar står följaktligen inte i strid med de tvingande reglerna i den lagen.

30 Eftersom villkoret om förseningsavgifter inte strider mot tvingande bestämmelser i inkassokostnadslagen, är det inte på den grunden oskäligt enligt 3 § avtalsvillkorslagen.

31 Konsumentombudsmannen har i andra hand åberopat att förseningsavgiften förskjuter balansen mellan borgenär och gäldenär vad gäller deras rättigheter och skyldigheter på ett sådant sätt att avgiften på den grunden kan anses oskälig enligt 3 § avtalsvillkorslagen. Denna grund har inte prövats av Patent- och marknadsdomstolen och inte heller av Patent- och marknadsöverdomstolen. Grunden bör inte först prövas av HD. Målet bör därför visas åter till Patent- och marknadsöverdomstolen.

HD förklarar att den förseningsavgift som målet avser inte strider mot de tvingande reglerna i lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m., och att det villkor om förseningsavgift i kreditavtal med konsument som målet avser därför inte på den grunden är oskäligt enligt 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.

HD undanröjer Patent- och marknadsöverdomstolens dom, utom i fråga om sekretess, och visar målet åter till den domstolen för fortsatt handläggning.

HD förordnade om sekretess.

Justitieråden Petter Asp och Margareta Brattström tillade för egen del följande.

Det finns i anslutning till avgörandet anledning att notera att inkassokostnadslagens nuvarande utformning är otillfredsställande på flera punkter. Till att börja med kan framhållas det som återspeglas i huvuddelen av domskälen, nämligen att det är olyckligt att de tvingande reglernas innebörd har gjorts beroende av lagens tillämpningsområde samtidigt som tillämpningsområdet (jfr 1 § i inkassokostnadslagen) är allt annat än klart avgränsat. Vidare är det tydligt att regleringen i sin nuvarande utformning innebär att det skapas inte obetydliga möjligheter för borgenären att på olika sätt kringgå lagens reglering och därigenom erhålla kostnadstäckning från gäldenärer som hamnat i dröjsmål i större utsträckning än vad som avsetts vid införandet av inkassokostnadslagen (jfr p. 11 i avgörandet). Slutligen kan också här (jfr p. 28 i avgörandet) framhållas att det av uppenbara skäl är märkligt att den begränsningsregel som har införts i 5 § andra stycket (och som innebär att en gäldenär som betalar förseningsersättning enligt 4 a § är skyldig att ersätta andra kostnader enligt lagen bara till den del den sammanlagda ersättningen överstiger förseningsersättningen) är tillämplig i förhållanden mellan näringsidkare samtidigt som det inte finns någon motsvarande begränsning i förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument. Allt detta är emellertid frågor som bör hanteras av lagstiftaren.

[1] Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal.