Högsta domstolen

Kollisionen på Krusegatan (NJA 2025 s. 1006)

Domstol: Högsta domstolen
Avgörandedatum: 2025-10-16
Målnummer: B 7653-24
Löpnummer: NJA 2025:66

Sökord Vållande till kroppsskada · Epileptiskt anfall · Hälsotillstånd · Oaktsamhet · Omedveten oaktsamhet · Sjukdomsfall

En bilförare har till följd av ett abstinensrelaterat epileptiskt anfall orsakat en trafikolycka med kroppsskador för en medtrafikant som följd. Bilföraren har bedömts vara omedvetet oaktsam genom att köra bil med vetskap om att han vid ett tidigare tillfälle i abstinensfas drabbats av ett liknande anfall.

Allmän åklagare väckte åtal vid Malmö tingsrätt mot T.P. med följande gärningspåståenden.

Åtalspunkt 1: Grovt rattfylleri enligt 4 § andra stycket och 4 a § trafikbrottslagen (1951:649)

T.P. har kört personbil efter att olovligen ha använt alprazolam, som är narkotika, i så stor mängd att det under eller efter färden fanns narkotika kvar i hans blod. Det hände den 15 mars 2023 på Krusegatan [i] Malmö stad.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom körningen innebar påtaglig fara för trafiksäkerheten genom att T.P. vid framförandet av bilen svängt in på mötande körfält där han kolliderat med mötande cykeltrafikant samt därefter kört av vägen upp på en trottoar. Färden slutande med att bilen kolliderade mot ett staket. T.P. har kört bilen efter återfall i missbruk med vetskap om hans tidigare epilepsianfall i abstinensfas samt därmed tagit en medveten risk som förorsakat trafikolyckan.

T.P. begick gärningen med uppsåt. Han orsakade i vart fall trafikolyckan genom att ta en medveten risk och/eller på annat sätt allvarligt brista i den uppmärksamhet och försiktighet som med hänsyn till omständigheterna krävts för att minska riskerna för en trafikolycka.

Ansvarsyrkande i andra hand: Vårdslöshet i trafik och rattfylleri

Åtalspunkt 2: Vållande till kroppsskada, grovt brott enligt 3 kap. 8 § andra stycket BrB

T.P. har orsakat A.A. allvarliga skallskador i form av frakturer och hjärnblödningar samt frakturer, sårskador och blodvite i ansiktet och/eller på kroppen, genom att köra personbil och orsaka en kollision med målsägande. Det hände den 15 mars 2023 på Krusegatan [i] Malmö stad.

T.P. begick gärningen av oaktsamhet. Oaktsamheten bestod i att T.P. i narkotikapåverkat tillstånd framfört personbilen och svängt in på mötande körfält där han orsakat en kollision med målsäganden som cyklat i mötande riktning samt därefter kört av vägen och kolliderat mot ett staket. T.P. har kört bilen efter återfall i missbruk med vetskap om hans tidigare epilepsianfall i abstinensfas samt därmed tagit en medveten risk som förorsakat trafikolyckan.

Brottet bör bedömas som grovt eftersom framförandet av personbilen under nämnda förhållanden innefattade ett medvetet risktagande av allvarligt slag samt då T.P. när det av honom som bilförare krävts särskild uppmärksamhet och skicklighet varit påverkad av narkotika.

Åtalspunkt 3: Narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) i dess lydelse före 1 juli 2023

T.P. har olovligen innehaft 44,7 gram cannabisharts, 23 tabletter Zolpidem, 5 kapslar Oxykodon, 1 tablett Flualprazolam, 4 tabletter Diazepam och 1 tablett Bromazolam, som allt är narkotika. Det hände den 15 mars 2023 [i] Burlövs kommun.

T.P. begick gärningen med uppsåt.

Åtalspunkt 4: Dopningsbrott, ringa brott enligt 2 § 6 och 3 § andra stycket lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel

T.P. har olovligen innehaft 2 ampuller (à 15 ml) Testosteronenantat (250 mg/ml), som är dopningsmedel. Det hände den 15 mars 2023 [i] Burlövs kommun.

T.P. begick gärningen med uppsåt.

A.A. yrkade att T.P. skulle betala skadestånd med 80 000 kr jämte ränta. Beloppet avsåg kränkningsersättning.

Åklagaren yrkade att narkotika och dopningsmedel jämte emballage, som hade tagits i beslag, skulle förverkas från T.P.

T.P. förnekade brott, även de alternativa yrkandena, under åtalspunkt 1 och 2 (grovt rattfylleri och vållande till kroppsskada, grovt brott). Vidare förnekade han A.A:s skadeståndsanspråk.

Vad gäller åtalspunkt 3 och 4 (narkotikabrott och ringa dopningsbrott) kunde T.P. varken erkänna eller förneka brott men han medgav de särskilda yrkandena om förverkande.

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Clara Petersson) anförde följande i dom den 17 maj 2024.

Av utredningen i målet har inledningsvis följande framkommit. Eftermiddagen den 15 mars 2023 kallades polisen till Krusegatan i Malmö, som ligger i ett industriområde, med anledning av en trafikolycka. Olyckan, eller i vart fall delar av händelseförloppet, hade bevittnats av O.F. och J.G. På platsen anträffades A.A., som hade blivit påkörd av en bil, och T.P., föraren av bilen. A.A. fördes till sjukhus medan T.P. greps av polis.

A.A. orsakades allvarliga skador av olyckan, såsom hjärnblödningar samt frakturer i neurokraniet (den del av skallen som omger hjärnan) och temporalbenet (ett ben vid örat). Han orsakades även sårskador och blodvite. Han vårdades på sjukhus under perioden den 15 mars 2023 till den 6 april samma år och var medvetslös under cirka en veckas tid efter olyckan. Det har även framkommit att A.A. efter olyckan förlorade hörseln på ena örat och att detta sannolikt berodde på frakturerna vid örat.

Vid undersökning av bilen som T.P. körde vid tillfället har det sammanfattningsvis framkommit att det inte finns anledning att misstänka att olyckan orsakats av något plötsligt fel på bilen. T.P. hade vid provtagning kl. 14.50 den 15 mars 2023 narkotika i kroppen, närmare bestämt 0,0028 mikrogram alprazolam per gram blod. Av vittnesmål från platsen vid olyckan framgår att T.P. var svår att få kontakt med omedelbart efter olyckan.

I oktober 2021 fördes T.P. till sjukhus akut med anledning av ett krampanfall i hemmet efter att ha återfallit i narkotika i form av bland annat bensodiazepiner och sedan avbrutit återfallet några dagar före anfallet. Efter att ha behandlats för anfallet lades han in för abstinensbehandling. Av journalanteckningar från vårdtillfället framgår att hans krampanfall bedömdes vara relaterad till abstinens efter användande av bensodiazepiner.

Åklagaren har i denna del gjort gällande att T.P. ska dömas för grovt rattfylleri eller, om tingsrätten anser att T.P. gjort sig skyldig till ett rattfylleri som inte är grovt, att han ska dömas för rattfylleri av normalgraden och vårdslöshet i trafik. Åklagaren har vidare gjort gällande att T.P. ska dömas för vållande till kroppsskada, grovt brott.

Rattfylleri föreligger bland annat om någon framför ett motordrivet fordon efter att ha intagit narkotika i så stor mängd så att det under eller efter färden finns narkotika kvar i blodet (se 4 § lagen [1951:649] om straff för vissa trafikbrott). Vid bedömningen av om ett rattfylleribrott är grovt ska särskilt beaktas bland annat om framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten (se 4 a § samma lag). Vårdslöshet i trafik föreligger om en vägtrafikant i väsentlig mån brister i den omsorg eller varsamhet som krävs för att förhindra en trafikolycka (se 1 § samma lag).

Med att en gärning utgjort en påtaglig fara för trafiksäkerheten avses främst att föraren kört vårdslöst eller haft en särskilt ansvarsfull föraruppgift. Inte varje brist i omsorgen eller varsamhet som kan medföra ansvar för vårdslöshet i trafik ska automatiskt medföra att rattfylleribrottet ska bedömas som grovt. Vårdslösheten måste ha innefattat något moment av medvetet risktagande, som att föraren kört alldeles för fort med hänsyn till väderleken eller vägens eller fordonets beskaffenhet. I de fall där rattfylleristen har kört på ett sådant sätt att han eller hon ensam eller till huvudsaklig del har varit vållande till en olycka eller ett allvarligt tillbud torde det inte möta några betänkligheter mot att tillmäta vårdslösheten betydelsen att rattfylleriet kvalificeras som grovt (se prop. 1989/90:2 s. 49 f.).

Vållande till kroppsskada föreligger om någon av oaktsamhet orsakat annan person kroppsskada som inte är ringa. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag eller om gärningspersonen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag (se 3 kap. 8 § BrB). Det krävs inte någon kvalificerad form av oaktsamhet, utan gärningspersonen kan ha varit medvetet eller omedvetet oaktsam. Medveten oaktsamhet föreligger när gärningspersonen insett risken för att hans eller hennes gärning skulle leda till en viss effekt medan omedveten oaktsamhet föreligger när gärningspersonen inte förstått, men borde ha förstått, att gärningen skulle kunna leda till en viss effekt (se rättsfallet NJA 2020 s. 397).

Vid bedömningen av om en person varit oaktsam krävs för det första att den gärning som läggs den tilltalade till last avviker från det aktsamma i sådan grad att den kan läggas till grund för straffrättsligt ansvar. Detta kan också uttryckas så att det krävs att den gärning som leder till kroppsskadan innefattar ett otillåtet risktagande, det vill säga ett risktagande som i tillräcklig grad avviker från vad som kan anses aktsamt. Bedömningen att en gärning är oaktsam bygger på att den innefattar ett sådant risktagande som inte kan tolereras. Vidare förutsätter straffrättsligt ansvar att det föreligger ett sådant samband mellan oaktsamheten och kroppsskadan att kroppsskadan kan sägas vara orsakad inte bara av gärningen, utan också av den oaktsamhet som gärningen innefattat. Detta brukar uttryckas så att det finns ett krav på att kroppsskadan har varit en relevant eller adekvat följd av oaktsamheten. Slutligen måste därutöver det allmänna skuldkravet prövas, det vill säga frågan om vad gärningspersonen har insett eller vad han eller hon borde ha insett när det gäller risken för att gärningen skulle leda till annans kroppsskada (se 2020 års rättsfall).

I praxis har det uttalats att omständigheten att en bilförare råkar ut för ett hastigt oförutsett sjukdomsfall som sätter körförmågan i spel i sig inte innebär att föraren varit oaktsam i förhållande till det som därefter sker. Däremot kan det vara oaktsamt att köra bil om man vet med sig att man kan drabbas av ett sjukdomsfall som kan få till följd att fordonet inte kan framföras på ett betryggande sätt (se Göta hovrätts dom den 19 oktober 2022 i mål B 767-22 med där gjord hänvisning).

Ett typfall av grovt vållande till kroppsskada är då en bilförare som druckit sig berusad ger sig ut i trafiken och är så påverkad att han eller hon orsakar en kroppsskada. Även en bilförare som inte berusat sig kan göra sig skyldig till en så allvarlig försummelse att brottsligheten ska bedömas som grov. Ett exempel som nämnts i förarbetena är att en nykter bilförare gjort sig skyldig till ett så utpräglat risktagande att han eller hon kan anses ha varit i det närmaste helt likgiltig för konsekvenserna (se den tidigare angivna domen meddelad av Göta hovrätt samt prop. 2009/10:147 s. 24). För att en berusning ska kunna beaktas som en försvårande omständighet måste den ha haft någon betydelse för effekten, det vill säga olyckan (se Bäcklund m.fl., Brottsbalken [24 nov. 2023, version 23, JUNO], kommentaren till 3 kap. 7 §).

Som tidigare angetts hade T.P. efter körningen 0,0028 mikrogram alprazolam per gram blod. T.P. har uppgett i huvudsak följande om sin narkotikaanvändning. Han har haft problem med narkotika tidigare och en tid före den 15 mars 2023 hade han återfallit i användande av bensodiazepiner. Återfallet pågick i cirka två veckor och upphörde i vart fall fem dagar före körningen. Han tänkte inte att han hade narkotika kvar i kroppen när han satte sig i bilen men vet att bensodiazepiner kan sitta kvar i kroppen i upp till en månad.

Genom utredningen är det styrkt att T.P. har kört personbil efter att olovligen ha använt alprazolam, som är narkotika, i så stor mängd att det under eller efter färden fanns narkotika kvar i hans blod. Därmed har han i objektiv mening gjort sig skyldig till rattfylleri. Med hänsyn till att T.P. vid körningen hade alprazolam i blodet och den förhållandevis korta tid som gått sedan han använde det uppsåtligen, måste han ha använt en inte obetydlig mängd alprazolam. Det är tillräckligt för att T.P. även i subjektiv mening ska ha gjort sig skyldig till rattfylleri. Det krävs således inte att han också har haft uppsåt till att det fortfarande fanns narkotika kvar i hans blod under eller efter färden (se exempelvis rättsfallet RH 2013:59), även om T.P. själv uppgett sig vara medveten om att bensodiazepiner såsom alprazolam kan vara kvar i kroppen upp till en månad efter användandet. T.P. har därmed gjort sig skyldig till rattfylleri. Tingsrätten återkommer till hur gärningen ska rubriceras.

T.P. har uppgett i huvudsak följande i fråga om sin historik av missbruk och anfall. Han har tidigare haft missbruksproblem men mår bra idag. Vid ett tillfälle, år 2021, fick han ett epilepsianfall och blev inlagd på sjukhus. I samband med det fick han behandling för sin abstinens och fick därvid ångestdämpande, sömnmedel och medicin som skulle förhindra fortsatta kramper, men han sov mest under de två till tre dagarna han var där. Han fick ingen information om att epilepsianfallet berodde på hans abstinens och har inte fått någon epilepsidiagnos. Efter den händelsen genomgick han en Provita-behandling i cirka sju månader och under den tiden var det inte någon som nämnde kopplingen mellan epilepsianfallet och hans abstinens. Han har inte heller fått något besked om att han inte skulle vara lämplig att köra bil. Vid ett tillfälle, när han befann sig på behandlingshemmet, fick han tillstånd att lämna behandlingshemmet tillfälligt för att köra och laga sin bil.

Före den aktuella dagen hade han tagit ett kort återfall, det senaste sedan epilepsianfallet år 2021, men hade inte använt narkotika på i vart fall fem dagar före körningen. Han skulle hämta sin son från skolan i Limhamn och körde från Arlöv. Han kände sig inte påverkad eller abstinent men kände sig lite febrig. Han körde på Lundavägen och lyssnade på musik, sedan svängde han in på Krusegatan. Därefter minns han inget förrän att han satt i en polisbil vid Triangeln. Han hade då ingen aning om vad som hade hänt utan fick veta det först i polisförhöret. Han minns inte det han sagt till polisen på plats och att han ska ha sagt att han druckit alkohol måste bero på att han var förvirrad efter anfallet. Hade han vetat att han hade kunnat drabbas av epilepsi som kunde orsaka en trafikolycka hade han inte utsatt sin son för den risken.

Genom utredningen i målet är det styrkt att T.P. har kört personbil den aktuella dagen vid den tid och på den plats åklagaren påstått. Han har därvid svängt in på mötande körfält, kolliderat med den cyklande A.A., kört upp på trottoaren och sedan kolliderat med ett stängsel. Det är vidare styrkt att T.P. därigenom orsakade A.A. de skador åklagaren angett.

T.P. har uppgett att han kort efter det att han körde in på Krusegatan, men före olyckan, förlorade medvetandet och därmed kontrollen över fordonet. Det finns inte någon dokumentation från sjukvården rörande T.P:s tillstånd efter körningen. Att han förlorat medvetandet på grund av någon typ av anfall får stöd av en promemoria som polisen D.S. upprättat. Av promemorian framgår att polisen uppfattade T.P. som märkbart påverkad eftersom han hade ett sluddrigt tal, små pupiller och inte kunde redogöra för vad som hade hänt. Enligt polisen hade T.P. även fradga runt munnen ”som om han skulle kunna ha haft ett krampanfall”. Att så varit fallet får även stöd av J.G:s uppgifter. Han har berättat att T.P. var ”helt borta” efter olyckan och inte gick att kommunicera med samt att han hade huvudet över ratten efter olyckan. Han har vid huvudförhandlingen bekräftat de uppgifter han lämnat vid polisförhör i samband med händelsen om att han trodde att T.P. hade drabbats av ett epileptiskt anfall, något han har erfarenhet av eftersom hans son hade anfall som barn. Tingsrätten lägger mindre vikt vid hans först vid huvudförhandlingen gjorda spekulationer om att olyckan kan ha haft med narkotika- eller alkoholpåverkan att göra.

Tingsrätten bedömer mot denna bakgrund att T.P:s påstående om att han före olyckan drabbades av någon form av hastigt sjukdomsfall som medförde att han före olyckan förlorade medvetandet och därmed förlorade kontrollen över bilen inte är motbevisad.

Åklagaren har gjort gällande att T.P. orsakat trafikolyckan genom att ha tagit en medveten risk bestående i att köra bil i narkotikapåverkat tillstånd och efter återfall i missbruk med vetskap om sitt tidigare epilepsianfall i abstinensfas. Åklagaren har till stöd för sitt påstående åberopat en journalanteckning från oktober 2021 där det framgår att T.P. drabbades av epilepsianfall i samband med att han haft abstinens efter att ha upphört att använda bensodiazepiner.

T.P. har gjort gällande att han inte kände till att det funnits en koppling mellan hans tidigare epilepsianfall och abstinens.

Journalanteckningen från år 2021 och den omständigheten att T.P. drabbades av ett anfall senaste gången han återföll i missbruk av bensodiazepiner talar i någon mån för att han vid den aktuella körningen insåg att det fanns en risk att han på nytt kunde drabbas av ett anfall till följd av abstinens och trots det påbörjade körningen med vetskapen att han nyligen avslutat ett nytt återfall i missbruk. Även om T.P. berättat att ingen uttryckligen berättat för honom om kopplingen mellan anfallet och abstinensen talar omständigheten att han efter anfallet behandlades för abstinensbesvär i viss mån för att han på egen hand måste ha gjort den kopplingen.

Det har dock inte framkommit att T.P., utöver anfallet år 2021 och anfallet vid olyckan, har drabbats av ytterligare anfall eller att han i övrigt fått någon information om riskerna att på nytt drabbas av ett anfall, särskilt i abstinensfas. Att så kan vara fallet kan inte heller anses allmänt veterligt. Det saknas därvid anledning att ifrågasätta T.P:s uppgift om att han inte varit medveten om risken att drabbas av ett nytt anfall under liknande omständigheter som vid det första anfallet. Enligt tingsrätten är bevisningen i målet därmed inte tillräcklig för att kunna dra slutsatsen att T.P. insett att det fanns en risk att på nytt drabbas av ett anfall efter att ha avbrutit ett återfall i missbruk. Således är det inte styrkt att han tagit en medveten risk.

Mot bakgrund av vad tingsrätten anfört är det inte styrkt att T.P. varit medveten om risken att drabbas av ett nytt anfall i abstinensfas. Han har därmed utifrån den omständigheten inte kört vårdslöst genom att ta en medveten risk som orsakat trafikolyckan. Omständigheten att han vid körningen hade narkotika i blodet, dessutom endast en låg koncentration, innebär i sig inte att körningen inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Trafikolyckan har inte berott på sättet på vilket T.P. har kört, utan på att han drabbats av ett hastigt och oförutsett sjukdomsfall som medfört att han förlorat medvetandet och kontrollen över bilen. Mot denna bakgrund är det inte styrkt att körningen utgjort en påtaglig fara för trafiksäkerheten, även om det uppstått en trafikolycka. Rattfylleriet ska därför bedömas som ett brott av normalgraden.

Det är inte styrkt att T.P. har tagit en medveten risk och han har, såvitt framkommit, före olyckan inte framfört bilen på ett vårdslöst sätt. Trafikolyckan har i stället orsakats av ett hastigt och oförutsett sjukdomsfall. Omständigheten att han haft narkotika i blodet vid körningen är inte tillräckligt för att han ska anses ha tagit en medveten risk vid körningen på det sätt som krävs för att det ska vara fråga om vårdslöshet i trafik. Han har därmed inte brustit i den uppmärksamhet eller försiktighet som med hänsyn till omständigheterna krävts för att minska riskerna för en olycka. Han ska därför inte dömas för vårdslöshet i trafik.

Genom utredningen i målet är det i och för sig styrkt att T.P. har orsakat den aktuella trafikolyckan som lett till de av åklagaren angivna skadorna hos A.A. I enlighet med vad tingsrätten tidigare anfört har T.P. inte gjort sig skyldig till något medvetet risktagande kopplat till risken för ett anfall eller liknande hastigt sjukdomsfall. Han har således inte agerat med medveten oaktsamhet. Frågan är om han varit omedvetet oaktsam på ett sätt som är straffbart och om han mot den bakgrunden ska dömas för vållande till kroppsskada.

T.P. har själv uppgett att senaste gången före olyckan som han tog ett återfall i narkotikabruk var återfallet år 2021. Då hade han återfallit i bruk av bensodiazepiner, sedan avbrutit återfallet och några dagar senare drabbats av ett anfall som medförde att han fördes till sjukhus. I mars 2023, det vill säga cirka ett och ett halvt år senare, hade T.P. på nytt återfallit i bruk av bensodiazepiner, sedan avbrutit återfallet och några dagar senare satt sig i bilen för att köra. Även om han inte varit medveten om risken för ett nytt anfall har han varit medveten om att han efter sitt förra återfall drabbades av ett anfall. Hade han tänkt efter och varit mer aktsam hade han kunnat minnas det förra anfallet och att det kunde finnas en risk att under liknande omständigheter drabbas av ett nytt anfall och utifrån det exempelvis ha kontaktat vården för rådgivning eller valt ett annat transportmedel än bil med hänsyn till den stora trafikfara ett anfall under körningen skulle innebära. Tingsrätten bedömer att T.P. har varit omedvetet oaktsam och att oaktsamheten är sådan att den är straffbar samt har ett sådant samband med den orsakade följden (det vill säga trafikolyckan) att T.P. har gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada.

Åklagaren har gjort gällande att vållandet till kroppsskada ska bedömas som grovt eftersom framförandet av bilen innefattade ett medvetet risktagande av allvarligt slag samt då T.P., när det av honom som bilförare krävts särskild uppmärksamhet och skicklighet, varit påverkad av narkotika.

Det är, som tingsrätten konstaterat, inte styrkt att T.P. har tagit en medveten risk i samband med körningen den aktuella dagen och brottet vållande till kroppsskada ska därför inte bedömas som grovt av det skälet. T.P. har förvisso haft narkotika i blodet vid körningen. Med hänsyn till den låga koncentrationen, vilken typ av narkotika det varit fråga om och orsaken till olyckan bedömer tingsrätten att orsakssambandet mellan T.P:s narkotikapåverkan och trafikolyckan inte är sådant att brottet ska bedömas som grovt på grund av T.P:s narkotikapåverkan. T.P. ska därför dömas för vållande till kroppsskada av normalgraden.

T.P. ska sammanfattningsvis dömas endast för rattfylleri i fråga om agerandet under åtalspunkt 1. Vad gäller åtalspunkt 2 ska T.P. dömas för vållande till kroppsskada av normalgraden.

Vid husrannsakan den 15 mars 2023 påträffade polisen den i åtalspunkt 3 angivna narkotikan och det under åtalspunkt 4 angivna dopningsmedlet i ett köksskåp i T.P:s lägenhet. Åklagaren har gjort gällande att T.P. i denna del ska dömas för narkotikabrott och ringa dopningsbrott för att olovligen och uppsåtligen ha innehaft preparaten.

T.P. har uppgett i huvudsak följande. Han tror att han samlade på sig preparaten under ett kortare återfall för att använda dem själv. Preparaten, som påträffades i ett högt beläget köksskåp är sannolikt hans och det är bara han som haft tillgång till dem. Han har inte några preparat på recept och minns inte hur han införskaffade dem, men vet att det är narkotikaklassade preparat.

T.P. har haft omedelbar rådighet över de aktuella preparaten och har haft uppsåt till det samt att det var fråga om narkotika respektive dopningsmedel. Åtalen för narkotikabrott och ringa dopningsbrott är därmed styrkta och T.P. ska dömas för det i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivningar.

T.P. förekommer sedan tidigare under fyra avsnitt i belastningsregistret. Tre av avsnitten avser trafikförseelser som saknar betydelse för påföljdsbestämningen i detta mål. Ett av avsnitten avser ett strafföreläggande som T.P. godkände den 13 januari 2023 avseende ringa narkotikabrott och ringa dopningsbrott, där påföljden bestämdes till 120 dagsböter.

Av yttrande från frivården framgår i korthet följande. T.P. har haft en missbruksproblematik under stora delar av sitt liv och har genomgått behandling för det i flera omgångar. Han var drogfri under ett flertal månader fram till en tid före olyckan och har varit drogfri sedan dess. Den primära riskfaktorn för återfall i brott är T.P:s missbruksproblematik och det föreligger ett övervakningsbehov. T.P. ställer sig positiv till en skyddstillsyn.

T.P. döms nu för rattfylleri, vållande till kroppsskada, narkotikabrott och ringa dopningsbrott. Det samlade straffvärdet för brottsligheten, varav narkotikabrottet är det mest allvarliga sett till straffvärdet, motsvarar ett kortare fängelsestraff. Varken brottslighetens straffvärde eller T.P:s tidigare brottslighet talar för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Även om narkotikabrott av normalgraden är ett brott av sådan art att utgångspunkten är att påföljden ska bestämmas till fängelse så innebär det låga straffvärdet, i kombination med omständigheten att T.P. innehade narkotikan för eget bruk, att det inte krävs särskilda skäl för fängelse. Det finns anledning att anta att en skyddstillsyn kan bidra till att T.P. avhåller sig från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn är därmed en lämplig påföljd för honom och det är den påföljd han ska dömas till.

T.P. döms nu för att ha vållat A.A. kroppsskada av oaktsamhet. A.A. har begärt ersättning för kränkning. För att kränkningsersättning ska utgå vid oaktsamhetsbrott krävs att omständigheterna vid brottet är så försvårande att den skadevållandes handling närmar sig en uppsåtlig gärning och därför har samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet (se exempelvis rättsfallet NJA 1997 s. 572).

Det är inte styrkt att T.P. har begått gärningen genom att ta en medveten risk, utan endast att han begått gärningen av omedveten oaktsamhet. Under sådana förhållanden är omständigheterna inte sådana att hans handling närmat sig en uppsåtlig gärning. A.A:s yrkande om skadestånd ska därför avslås.

Tingsrätten dömde T.P. för dopningsbrott, ringa brott, enligt 2 § 6 och 3 § andra stycket lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, för narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) i sin lydelse före 1 juli 2023, för rattfylleri enligt 4 § andra stycket trafikbrottslagen (1951:649) och för vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § första stycket BrB.

Tingsrätten bestämde påföljden till skyddstillsyn.

A.A:s begäran om skadestånd avslogs.

T.P. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från åtalen för rattfylleri och vållande till kroppsskada och till följd därav lindra påföljden.

Åklagaren motsatte sig ändring.

Hovrätten beslutade att vidare verkställighet av den av tingsrätten utdömda skyddstillsynen inte fick ske.

Hovrätten (hovrättsråden Niklas Ljunggren och Anna Billing, referent, samt tf. hovrättsassessorn Martin Larrosa Pardo) anförde följande i dom den 17 september 2024.

I enlighet med tingsrättens i denna del inte överklagade dom ska T.P. dömas för ringa dopningsbrott och narkotikabrott.

Den prövning som hovrätten har gjort av bevisningen och av de rättsliga frågorna har lett till att hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömningar även i fråga om åtalen för rattfylleri och vållande till kroppsskada. Den överklagade domen ska därför fastställas utan några ändringar, vilket innebär att hovrättens beslut att inhibera den utdömda skyddstillsynen ska upphävas.

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut utan några ändringar.

Hovrätten upphäver sitt beslut den 27 juni 2024 att inhibera verkställigheten av den av tingsrätten utdömda skyddstillsynen.

T.P. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet gällande vållande till kroppsskada.

Riksåklagaren ansåg att brottet vållande till kroppsskada borde rubriceras som grovt men motsatte sig i övrigt att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade prövningstillstånd i fråga om vållande till kroppsskada men inte i fråga om målet i övrigt.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Hellner Kirstein, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–10 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–9 i HD:s domskäl.

Aktuella frågor i målet

11 Målet gäller främst frågan om när det kan anses föreligga sådan oaktsamhet som krävs för straffansvar för vållande till kroppsskada i fall där en bilförare drabbats av ett hastigt sjukdomsfall och orsakat en trafikolycka med kroppsskador som följd. I målet aktualiseras även frågor om rubricering av brottet som grovt samt om bestämmande av påföljd vid nyupptäckt brottslighet.

Punkterna 12–37 överensstämmer i huvudsak med punkterna 11–33 i HD:s domskäl.

Slutsats i fråga om straffrättsligt ansvar

38 Det ovan anförda innebär att T.P. ska dömas för vållande till kroppsskada. Hovrättens domslut i fråga om det straffrättsliga ansvaret för den gärningen står således fast.

39 I enlighet med hovrättens dom i de delar som sedan tidigare står fast har han också gjort sig skyldig till ringa dopningsbrott, narkotikabrott och rattfylleri.

Vilken påföljd ska bestämmas?

40 Den 20 februari 2025 dömdes T.P. på nytt av tingsrätten, nu för grovt vapenbrott till fängelse fyra år. Domen har fastställts av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 14 maj 2025.

41 Den brottslighet för vilken det nu ska dömas till påföljd (se p. 38 och 39) är att betrakta som nyupptäckt i förhållande till den brottslighet som domen för vapenbrott avser. I jämförelse med sistnämnda brottslighet kan den nyupptäckta brottsligheten med hänsyn till påföljden anses vara utan nämnvärd betydelse. Det finns därmed förutsättningar att, i stället för att bestämma ny påföljd, förordna att det fängelsestraff som utdömts i domen från den 14 maj ska omfatta även nu aktuell brottslighet. (Se 34 kap. 1 § första och andra stycket samt 3 § första stycket BrB. Jfr NJA 1994 s. 143 och ”Brevinkastet” NJA 2018 s. 574.) Påföljden bör bestämmas i enlighet med detta.

Sammantagen slutsats

42 Vid dessa bedömningar ska hovrättens dom endast ändras på så sätt att tidigare utdömt fängelsestraff ska förordnas avse även den brottslighet som är aktuell i målet.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom endast på det sättet att HD, med tillämpning av 34 kap. 1 § andra stycket och 3 § första stycket BrB, förordnar att tidigare utdömt fängelsestraff (Hovrättens för Skåne och Blekinge dom den 14 maj 2025 – – –) ska avse även nu aktuell brottslighet.

HD (justitieråden Malin Bonthron, Cecilia Renfors och Johan Danelius, referent) meddelade den 16 oktober 2025 följande dom.

1 Den 15 mars 2023 inträffade en trafikolycka på Krusegatan i Malmö. T.P. hade som förare av en personbil kommit över på fel vägbana där han kolliderat med en cyklist som kom i mötande riktning. Cyklisten skadades allvarligt.

2 Polis på olycksplatsen uppfattade T.P. som påverkad eftersom han talade sluddrigt, hade små pupiller och inte kunde redogöra för vad som hänt. Han visade också tecken på att ha haft ett krampanfall. Provtagning visade att han hade en mindre mängd narkotika i kroppen.

3 Det framkom att T.P. hade haft ett återfall i narkotikamissbruk som avbrutits abrupt en knapp vecka före olyckan. Av journalanteckningar framgick att han vid ett tillfälle 2019 fått uppsöka vård efter att han hastigt hade fallit ihop när han varit ute och gått samt att han 2021, cirka ett och ett halvt år före olyckan, förts till sjukhus efter att ha fått ett epileptiskt anfall i hemmet. Anfallet 2021 skedde efter att han några dagar tidigare – också då abrupt – avbrutit ett återfall i narkotikamissbruk. I journalanteckningarna från vårdtillfället kopplades anfallet till abstinens efter droganvändning. Han fick i anslutning till detta behandling för abstinensbesvär.

4 T.P. åtalades för bland annat vållande till kroppsskada, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivning.

T.P. har orsakat [målsäganden] allvarliga skallskador i form av frakturer och hjärnblödningar samt frakturer, sårskador och blodvite i ansiktet och/eller på kroppen, genom att köra personbil och orsaka en kollision med målsägande. Det hände den 15 mars 2023 på Krusegatan [i] Malmö stad.

5 T.P. uppgav bland annat följande. Han har en historik av missbruksproblem. Under sjukhusvistelsen efter epilepsianfallet 2021 fick han behandling för abstinens men ingen information om att anfallet berodde på det. Någon epilepsidiagnos har han aldrig fått. Efter händelsen genomgick han missbruksbehandling i cirka sju månader. Varken läkare eller någon annan nämnde heller då något om en koppling mellan anfallet och abstinensen eller att han skulle vara olämplig som bilförare. Före trafikolyckan hade han ett kort återfall i missbruk som varade i ungefär två veckor. Det var det första och enda återfallet han haft sedan anfallet 2021. Han hade inte använt narkotika på i vart fall fem dagar före körningen. Han skulle hämta sin son från skolan och kände sig inte påverkad av vare sig droger eller abstinens. Han svängde in på Krusegatan och minns därefter inget förrän han satt i en polisbil.

6 Tingsrätten dömde T.P. för rattfylleri och vållande till kroppsskada av normalgraden samt för narkotikabrott och ringa dopningsbrott. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn.

7 Vad gäller vållande till kroppsskada ansåg tingsrätten att det inte var visat att T.P. varit medveten om risken för att han vid körningen kunde komma att drabbas av ett anfall. Han bedömdes dock ha varit omedvetet oaktsam.

8 Hovrätten har anslutit sig till tingsrättens bedömning avseende bland annat åtalet för vållande till kroppsskada och fastställt tingsrättens domslut.

9 HD har meddelat prövningstillstånd i fråga om vållande till kroppsskada men inte i fråga om målet i övrigt.

10 Målet gäller främst den straffrättsliga oaktsamhetsbedömningen i ett fall där en bilförare till följd av ett hastigt sjukdomsfall har orsakat en trafikolycka som lett till kroppsskador på en medtrafikant.

11 Enligt 3 kap. 8 § BrB ska den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada som inte är ringa dömas för vållande till kroppsskada. För brott av normalgraden är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt, är straffet fängelse i högst fyra år.

12 Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, eller om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

13 Trafikanter ska iaktta den omsorg och varsamhet som med hänsyn till omständigheterna krävs för att undvika trafikolyckor. Fordon får inte föras av den som på grund av sjukdom, uttröttning, påverkan av alkohol, andra stimulerande eller bedövande ämnen eller av andra skäl inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt. (Se 2 kap. 1 § och 3 kap. 1 § trafikförordningen [1998:1276].)

14 Av körkortslagen (1998:488) framgår att innehav av körkort förutsätter att körkortshavaren uppfyller de medicinska krav som är nödvändiga med hänsyn till trafiksäkerheten (se 3 kap. 1 och 2 §§). Ett körkort ska återkallas om körkortshavarens förutsättningar för rätt att köra ett körkortspliktigt fordon är så väsentligt begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt att han eller hon från trafiksäkerhetssynpunkt inte längre bör ha körkort (se 5 kap. 3 § 7).

15 Om en läkare vid undersökning finner att en körkortshavare av medicinska skäl är olämplig att ha körkort, ska läkaren anmäla det till Transportstyrelsen. Anmälan behöver inte göras om det finns anledning att anta att körkortshavaren kommer att följa läkarens tillsägelse att avstå från att köra körkortspliktigt fordon. (Se 10 kap. 5 § körkortslagen.)

16 Transportstyrelsen har meddelat föreskrifter till ledning för bedömningen av om en person uppfyller de medicinska kraven för innehav av körkort. Dessa innehåller bland annat bestämmelser om riskbedömning vid epilepsi, epileptiskt anfall och annan medvetandestörning. Epileptiska anfall som provocerats av intag av substanser eller av abstinens nämns särskilt i föreskrifterna. (Se 8 kap. i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om medicinska krav för innehav av körkort m.m. [TSFS 2010:125].)

17 För att någon ska kunna fällas till ansvar för vållande till kroppsskada krävs att handlandet eller underlåtenheten har varit oaktsam. Varje avsteg från det normalt aktsamma är därvid inte tillräckligt. Det som läggs den tilltalade till last måste avvika från det aktsamma i sådan grad att det kan grunda straffrättsligt ansvar. Det ska med andra ord vara så klandervärt att oaktsamheten motiverar straffbarhet. Så är fallet om den handling eller underlåtenhet som leder till skadan innefattar ett otillåtet risktagande. Vidare krävs att det föreligger ett sådant samband mellan oaktsamheten och kroppsskadan att den kan sägas vara orsakad inte bara av gärningen, utan också av den oaktsamhet som gärningen har innefattat. (Jfr ”Sjuksköterskans feldosering” NJA 2006 s. 228 och ”En amerikansk bulldog” NJA 2021 s. 1197 p. 7.)

18 Bedömningen av om en gärning ska anses ha varit oaktsam på det sätt som förutsätts enligt straffbestämmelsen bygger i första hand på en värdering av de risker som är förknippade med gärningen. Av betydelse för bedömningen är både vilka typer av följder det finns en risk för och hur stora dessa risker är. När risken avser en allvarlig följd måste också relativt små risker beaktas. Ibland kan det finnas ledning för bedömningen i föreskrifter eller andra typer av normer för hur man bör bete sig i olika situationer. (Jfr ”RC24” NJA 2020 s. 397 p. 14 och ”En amerikansk bulldog” p. 8.)

19 En ytterligare förutsättning för straffansvar är att det allmänna skuldkravet är uppfyllt. Gärningsmannen ska ha insett eller bort inse att det fanns en risk för att handlingen eller underlåtenheten skulle kunna leda till att någon skadades. Gärningsmannen ska, med andra ord, ha varit medvetet eller omedvetet oaktsam. Huruvida gärningsmannen har varit omedvetet oaktsam beror på vad han eller hon kunde ha gjort för att komma till insikt om risken, om han eller hon hade förmåga och tillfälle att göra detta och om det kan begäras att han eller hon skulle ha gjort det. Det kan handla om så enkla åtgärder som att tänka efter och ställa frågor. (Jfr ”RC24” p. 13, ”En amerikansk bulldog” p. 9 och ”Chattkontakten” NJA 2022 s. 826 p. 18–20 med vidare hänvisningar.)

20 Bilkörning är förenad med särskilda risker och kan leda till allvarliga skador eller dödsfall. Av detta följer att kravet på aktsamhet vid sådan aktivitet är förhållandevis högt ställt. Även relativt små risker ska beaktas vid bedömningen av om en gärning kan anses oaktsam. (Jfr p. 18 ovan och ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79.)

21 Det är typiskt sett ett otillåtet risktagande att köra bil om det på grund av bilförarens hälsotillstånd finns en risk för att han eller hon under körning råkar ut för ett hastigt sjukdomsfall som sätter körförmågan ur spel. Det innebär, som utgångspunkt, att den som på grund av sitt hälsotillstånd har anledning att misstänka att han eller hon riskerar att inte kunna framföra sitt fordon på ett betryggande sätt bör – för att inte riskera ett oaktsamhetsansvar – avhålla sig från bilkörning. Det gäller i vart fall om föraren inte har vidtagit åtgärder för att försäkra sig om sin lämplighet som förare ur medicinsk synvinkel. Närmast handlar det då om att med läkare eller annan inom vården ta upp frågan om en eventuellt nedsatt körförmåga eller risk för sjukdomsfall i samband med bilkörning.

22 I vilken mån den som tar en sådan kontakt med vården kan förlita sig på de råd som lämnas måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och med utgångspunkt i det stränga ansvar som i grunden ligger på en bilförare när det gäller att själv försäkra sig om sin lämplighet som förare. Att en läkare vid en tidigare vårdkontakt inte på eget initiativ har tagit upp frågan och avrått från bilkörning kan normalt inte ges någon betydelse vid oaktsamhetsbedömningen.

23 Genom kollisionen har målsäganden drabbats av de skador som anges i åtalet.

24 Vid kollisionen hade T.P. en mindre mängd narkotika i blodet. Såvitt framkommit var det dock inte narkotikapåverkan i sig som var anledning till kollisionen utan den föranleddes av att han under körningen drabbades av ett hastigt sjukdomsfall som medförde att han förlorade medvetandet. Av allt att döma var det fråga om ett abstinensrelaterat epileptiskt anfall av samma sort som han hade drabbats av vid åtminstone ett tidigare tillfälle.

25 Med hänsyn till att omständigheterna vid den aktuella körningen var likartade de som förelåg vid anfallet 2021 måste det ha förelegat en risk för att T.P. på nytt skulle kunna drabbas av ett sådant anfall. Även om utredningen inte ger underlag för annan bedömning än att risken har varit relativt liten har den, med hänsyn till de potentiella följderna av ett sådant anfall i samband med bilkörning, varit beaktansvärd. Bilkörningen har därmed innefattat ett otillåtet risktagande.

26 Utredningen visar inte att T.P. insåg risken för att han skulle kunna drabbas av ett anfall under körningen. Han har alltså inte varit medvetet oaktsam.

27 Frågan är då om T.P. borde ha insett risken. En utgångspunkt vid den bedömningen är att det kan ställas långtgående krav på den som missbrukar eller nyligen har missbrukat narkotika att reflektera över och förhålla sig till de risker som det pågående eller avslutade missbruket skulle kunna medföra vid bilkörning.

28 När T.P. satte sig i bilen hade han vetskap om att han vid åtminstone ett par tillfällen tidigare hade drabbats av plötsliga anfall där han hade förlorat medvetandet. Det senaste av dessa, cirka ett och ett halvt år före kollisionen, inträffade efter ett återfall i missbruk som hade avbrutits abrupt några dagar före anfallet och som följts av att han fick vård för abstinens. Detta kände han till, liksom att han knappt en vecka före körningen abrupt hade avbrutit ett nytt återfall i missbruk.

29 Under sådana förhållanden fanns det anledning för T.P. att reflektera över den risk som hans nyligen inträffade återfall kunde föra med sig i samband med bilkörning. Till stöd för sin reflektion hade han kunnat skaffa sig information och tillförlitliga råd från läkare eller annan kunnig vårdpersonal.

30 Det har inte framkommit att T.P. skulle ha saknat förmåga till sådan reflektion eller att han varit förhindrad att inhämta information och råd. Det förhållandet att varken läkare eller någon annan i samband med tidigare vårdkontakter hade avrått T.P. från att köra bil kan i sammanhanget inte ges någon betydelse (jfr p. 22).

31 Det sagda innebär att T.P. skulle ha kunnat komma till insikt om den risk som var förenad med bilkörning under de aktuella förhållandena. Det kunde också begäras av honom att han skulle ha gjort det som behövts för detta. T.P. har därmed agerat omedvetet oaktsamt på ett sätt som kan läggas till grund för straffrättsligt ansvar för vållande till kroppsskada.

32 Målsägandens skador har inneburit ett förverkligande av de risker som var förknippade med bilkörningen och som föranlett bedömningen att gärningen varit oaktsam. Därmed är även kravet på att oaktsamheten varit relevant eller adekvat i förhållande till skadorna uppfyllt.

33 Gärningen har inte innefattat ett medvetet risktagande. Inte heller motiverar riskens storlek eller omständigheterna i övrigt att brottet bedöms som grovt. T.P. ska därför dömas för brott av normalgraden.

34 T.P. ska dömas för vållande till kroppsskada samt, i enlighet med hovrättens dom i de delar som sedan tidigare står fast, ringa dopningsbrott, narkotikabrott och rattfylleri. Det samlade straffvärdet för brottsligheten motsvarar, såsom hovrätten funnit, ett kortare fängelsestraff.

35 Den 20 februari 2025 dömdes T.P. på nytt av tingsrätten. Domen avsåg grovt vapenbrott som hade begåtts den 24 september 2024. Påföljden bestämdes till fängelse i fyra år. Hovrätten har den 14 maj 2025 fastställt domen. Eftersom tingsrättens fällande dom i det målet meddelades efter tingsrättens fällande dom i det nu aktuella målet, finns det inte förutsättningar att enligt 34 kap. 3 § första stycket BrB låta den andra fängelsedomen omfatta också nu aktuell brottslighet (jfr ”Brevinkastet” NJA 2018 s. 574 p. 43 och 44).

36 Då endast T.P. har överklagat hovrättens dom finns det heller inte förutsättningar att döma särskilt till ett kortare fängelsestraff för den nu aktuella brottsligheten.

37 Hovrättens domslut ska därför fastställas.

HD fastställer hovrättens domslut.

Justitieråden Stefan Reimer och Katrin Hollunger Wågnert var skiljaktiga i skuldfrågan och ansåg att åtalet för vållande till kroppsskada skulle ogillas samt anförde följande.

Vi ställer oss bakom det majoriteten anför till och med punkten 26.

Frågan är om T.P. borde ha insett att det fanns en risk som var beaktansvärd att han under körningen skulle förlora medvetandet till följd av ett epilepsiliknande anfall orsakat av abstinens, dvs. om han varit omedvetet oaktsam (jfr p. 25). Enligt vår uppfattning tillåter den utredning som lagts fram inte en sådan slutsats.

Av en journalanteckning framgår att T.P. 2019 plötsligt ska ha ”kollapsat” och ”fallit ihop”. Det finns inga uppgifter om de närmare omständigheterna kring händelsen eller vad som kan ha orsakat den.

I oktober 2021, cirka ett och ett halvt år före den aktuella körningen, förlorade T.P. medvetandet till följd av ett plötsligt epilepsiliknande anfall. Anfallet inträffade efter ett återfall i missbruk som hade avbrutits några dagar tidigare och följdes av att han fick vård för abstinens. En knapp vecka före den nu aktuella körningen hade han avbrutit ett nytt återfall i likartat missbruk.

Såvitt framkommit har han inte fått någon information om att anfallet han drabbades av 2021 berodde på abstinens eller någon avrådan från att köra bil i samband med detta. Han har inte blivit diagnosticerad med epilepsi och har inte ordinerats någon medicin för det som han underlåtit att ta.

Mot bakgrund av det anförda är det inte ställt utom rimligt tvivel att omständigheterna var sådana att T.P. borde ha insett att det fanns en beaktansvärd risk att han under körningen skulle förlora medvetandet till följd av ett anfall. Han har därmed inte varit omedvetet oaktsam och ska således frikännas från vållande till kroppsskada.

Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.