Freja
Brukande av falsk urkund. En förutsättning för att en elektronisk handling ska vara en falsk urkund är att utställarangivelsen på den falska handlingen i dess lagrade form kan kontrolleras på ett sätt som åtminstone framstår som tillförlitligt.
Sökord Falsk urkund · Brukande av falsk urkund · Elektronisk handling · Elektronisk identitetshandling · Urkundsförfalskning
Lycksele tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Lycksele tingsrätt åtal mot M.A. och begärde att M.A. skulle dömas för brukande av falsk urkund enligt 14 kap. 1 § och 10 § BrB enligt följande gärningsbeskrivning.
M.A. har i samband med att hon ville släppas in på en restaurang där åldersgräns rådde samt senare när hon skulle legitimera sig för polis visat upp en falsk Freja eID handling i vilken hennes namn och fotografi användes men där hennes ålder var felaktig. Det hände den 25 augusti 2024 [i] Sundsvalls kommun. M.A:s åtgärd innebar att det fanns risk för att handlingen skulle uppfattas som äkta.
M.A. begick gärningen med uppsåt.
M.A. förnekade brott.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Annika Nilsson) anförde följande i dom den 4 december 2024.
Skäl
Ansvar
Utredning
Åklagaren har som bevisning åberopat vittnesförhör med M.J. och L.S. samt fotografier av den falska urkunden och passfoto av M.A.
Det är utrett att M.A. besökte restaurangen – – – i Sundsvall den 25 augusti 2024. Tillträde till restaurangen var begränsat till personer som fyllt 18 år och M.A. var vid tillfället bara 16 år. Vid inträdet visade M.A. upp en elektronisk identitetshandling på sin mobiltelefon, en Freja eID+ handling. Enligt vad som angavs i id-handlingen var M.A. född år 2005 och inte 2007, som är hennes verkliga födelseår.
M.A. har förklarat att hon satt hemma hos en kompis tillsammans med andra vänner och de pratade om att gå till [restaurangen], men hon sa att hon var för ung för att komma in, varpå en av kompisarna sa att han kunde fixa det. Enligt M.A. laddade kompisen ned något i hennes mobiltelefon och sa att hon skulle visa upp det om vakten frågade efter legitimation. Hon har uppgett att hon fick uppfattningen att han ordnade en inträdesbiljett åt henne samt att hon inte granskade det han hade laddat ned och därmed inte såg att det stod att hon var 18 år. Hon har vidare uppgett att hon uppgav att hon var född 05 – – – när polisen bad henne uppge sitt personnummer och har förklarat det med att hon var alkoholpåverkad.
M.J. arbetade som entrévärd på restaurangen. Han har berättat att han bad M.A. om legitimation, men hon svarade att hon hade glömt den och visade upp e-legitimationen som hon hade i sin mobiltelefon och eftersom han kände sig osäker på om id-handlingen kunde godtas som legitimation bad han sin kollega att kontrollera den. Enligt M.J. granskade kollegan id-handlingen och sa att den var okej och M.A. släpptes in eftersom det framgick av handlingen att hon var 18 år. I samband med att det uppstod ett bråk på restaurangen tillkallades polisen och polisassistenten L.S., som tjänstgjorde vid tillfället, fick information om att det fanns en underårig person bland gästerna. Personen i fråga visade sig vara M.A. L.S. har uppgett att hon bad M.A. om legitimation varvid M.A. visade upp en Freja eID+ handling. Hon har uppgett att hon då bad M.A. att uppge sitt personnummer, varvid M.A. svarade att det var det som stod på handlingen, men hon minns inte att M.A. sa sitt personnummer. L.S. har uppgett att hon inte har så stor erfarenhet av elektroniska id-handlingar, men att hon tyckte att den uppvisade handlingen såg konstig ut med ett fotografi som verkade komma från en vanlig kamera, hade en lila färg och namnet M. stavat med liten initialbokstav.
Tingsrättens bedömning
Det står klart att M.A. har uppvisat en elektroniskt tillskapad handling benämnd ”FREJA+”. I handlingen har hennes födelseår angetts till 2005, vilket är oriktigt eftersom det korrekta födelseåret är 2007. Handlingen har använts som en id-handling i samband med att M.A. besökte en restaurang med åldersgränsen 18 år.
Av 14 kap. 10 § BrB följer att den som använder en falsk urkund döms för brukande av falsk urkund. En förutsättning för straffbarhet är att förfalskningen utgör fara i bevishänseende. Vad till en början gäller frågan om handlingen i fråga är en urkund gör tingsrätten följande överväganden. I 14 kap. 1 § andra stycket BrB anges att med urkund avses bland annat en elektronisk handling som upprättats till bevis eller annars är av betydelse som bevis och som har en utställarangivelse som kan kontrolleras på ett tillförlitligt sätt. I den nu åberopade id-handlingen har ”FREJA+” angetts som utställare. Freja eID+ är en statligt godkänd e-legitimation och ska godtas som utställarangivelse. I förevarande fall är det visserligen inte Freja eID+ som har utställt legitimationen, utan en privatperson som har laddat ned en app som ser ut som en legitimationshandling utställd av Freja eID+. En utställarangivelse finns dock, även om den i detta fall är falsk. Den elektroniska handlingen i fråga utgör således en urkund.
För att användning av en oriktig urkund ska vara straffbar krävs det att det har förelegat fara i bevishänseende. Detta förutsätter en viss sannolikhet för att det förfalskade ska komma till användning som bevisning. Till en början ska det förfalskade vara så likt en äkta urkund att det är något så när sannolikt att en förväxling kan ske eller att det förfalskade på annat sätt tas för äkta. L.S. har uppgett att den elektroniska id-handlingen såg konstig ut och hon noterade att M.A:s namn inte var korrekt återgivet. M.J. och hans kollega tycks dock inte ha lagt märke till någon avvikelse från en äkta elektronisk id-handling och blev vilseledda av handlingen.
Utseendet på en id-handling utställd av Freja eID+ kan inte anses vara så allmänt känd i samhället, att den id-handling som M.A. uppvisade var tydligt avvikande från en äkta handling. Sett enbart till utseendet på id-handlingen har det, enligt rättens bedömning, förelegat fara i bevishänseende. Frågan är härefter vad de kontrollmöjligheter som, enligt vad som uppgetts i målet, står till buds gällande id-handlingar utställda av Freja eID+ har för betydelse för rekvisitet ”fara i bevishänseende”, Rätten har uppfattat att det finns en kontrollfunktion som möjliggör för den som har att bedöma giltigheten att kontrollera äktheten. Oavsett hur det förhåller sig med det har det inte framkommit annat än att den aktuella typen av id-handlingar, i likhet med BankID, kan godtas utan kontroll av äktheten. Kontrollfunktionen utgör uppenbarligen inte en spärr för id-handlingens funktion som identitetshandling. Enbart företeendet av den falska elektroniska handlingen ger således användaren en funktion som denne kan utnyttja för att vilseleda någon annan. Fara i bevishänseende har därmed förelegat.
M.A. har uppgett att hon inte förstod att det var en id-handling som kompisen skapade på hennes telefon, utan trodde att det var en biljett. Det har framkommit att åldersgränsen på restaurangen utgjorde ett hinder för M.A. att följa med kompisarna på restaurang. Problemet var således inte att de andra, men inte hon, hade biljetter till restaurangen, utan problemet var hennes alltför låga ålder. Det är uppenbart att M.A. var medveten om att hennes ålder måste manipuleras för att hon skulle få tillträde till restaurangen. Hon har vidare själv uppgett att hon på fråga av polisen lämnade fel personuppgifter och uppgav sitt födelseår till samma år som angetts i den oriktiga id-handlingen. Sammantaget anser tingsrätten visat att M.A. var medveten om att den elektroniska handling som hon visade upp för att komma in på restaurangen var en id-handling och inte en biljett. Det kan också hållas för visst att hon hade noterat att hennes födelseår var oriktigt angivet i handlingen. M.A. har därmed handlat med uppsåt och hon ska dömas för olovligt brukande av falsk urkund.
Påföljd
Brukande av falsk urkund döms efter samma straffskala som förfalskning. Det innebär att straffet för det brott som M.A. döms för ska bestämmas till fängelse för en vuxen person. Straffvärdet uppgår till en månads fängelse. M.A. var dock bara 16 år vid brottet. Med hänsyn till hennes ungdom ska hon inte dömas till fängelse. Istället ska hon dömas till ett kraftigt bötesstraff eller till ungdomstjänst. För en ung person utan inkomst är det olyckligt att tidigt i livet drabbas av en tung betalningsskyldighet. Böter är därför inte en lämplig påföljd för ungdomar. Ungdomstjänst utgör en möjlighet för den unge att istället avtjäna sitt straff genom arbete. Socialnämnden – – – har bedömt att M.A. är lämplig för ungdomstjänst och hon har samtyckt till det. Ungdomstjänst bör därför väljas som påföljd. Med hänsyn till straffvärdet bör antalet timmar för ungdomstjänsten bestämmas till 35.
Domslut
Tingsrätten dömde M.A. för brukande av falsk urkund enligt 14 kap. 1 § och 10 § BrB till ungdomstjänst 35 timmar.
Under rubriken Rapporterade lagrum angavs att M.A:s ungdom hade beaktats vid straffmätningen (29 kap. 7 § första stycket första meningen BrB).
M.A. skulle betala en avgift till brottsofferfonden.
Hovrätten för Övre Norrland
Hovrätten för Övre
M.A. överklagade i Hovrätten för Övre Norrland och yrkade att hovrätten skulle frikänna henne från åtalet.
Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Hovrätten (hovrättslagmannen Susanne Lundgren Jonasson samt hovrättsråden Magnus Forsberg och Emma Granberg, referent) anförde följande i dom den 20 januari 2025.
Hovrättens domskäl
Hovrätten har tagit del av samma utredning som tingsrätten. Förhören har spelats upp.
Hovrätten delar fullt ut tingsrättens bedömning om vad som är utrett i målet och ansluter sig alltså till tingsrättens bedömning att det är styrkt att M.A. i enlighet med åklagarens gärningspåstående visat upp en falsk Freja eID handling i vilken hennes namn och fotografi användes men där hennes ålder var felaktig. Handlingen är att se som en urkund enligt 14 kap. 1 § andra stycket 2 BrB och det fanns risk för att handlingen skulle uppfattas som äkta (se även prop. 2012/13:74 s. 44 f. och 57 f.). Hovrätten delar således tingsrättens bedömning att det förelegat fara i bevishänseende. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att M.A. alltså ska dömas för brukande av falsk urkund.
Vad som förekommit i hovrätten föranleder inte heller någon annan bedömning än den tingsrätten gjort i fråga om påföljd. Tingsrättens dom ska därför fastställas.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
M.A. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna henne.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning av de faktiska omständigheterna och i fråga om uppsåt.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Catrine Manne Rutberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Bakgrund
Punkterna 1–5 motsvarar i huvudsak punkterna 1–4 i HD:s domskäl.
Prövningstillståndet och frågan i målet
Punkterna 6 och 7 motsvarar i huvudsak punkterna 5 och 6 i HD:s domskäl.
Brukande av falsk urkund
8Den som obehörigen, genom att skriva eller på liknande sätt ange en annan persons namn eller på annat sätt, framställer en falsk urkund eller ändrar eller fyller ut en äkta urkund döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år (14 kap. 1 § första stycket BrB).
9En elektronisk handling är en urkund om den har upprättats till bevis eller annars är av betydelse som bevis och har en utställarangivelse som kan kontrolleras på ett tillförlitligt sätt (se 14 kap. 1 § andra stycket 2 BrB).
10Den som åberopar falsk urkund döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade som om han eller hon själv hade gjort förfalskningen (14 kap. 10 § BrB).
Det är den elektroniska handling som förfalskats och som sedan brukas som ska vara en urkund
11När urkundsbegreppet utvidgades till att även omfatta elektroniska handlingar gjordes bedömningen att det inte fanns tillräckliga skäl att utvidga det straffbara området till brukande av falska handlingar som inte är urkunder. Bland annat fördes fram att det ansågs finnas en medvetenhet i samhället om att det är förhållandevis lätt att manipulera uppgifter om t.ex. avsändare i elektronisk kommunikation. (Se prop. 2012/13:74 s. 52.)
12Det faktum att den tänkte mottagaren inte ser till att det finns något som kan verifiera uppgiftens ursprung fick vidare många gånger anses betyda att det handlar om för mottagaren mindre betydelsefull information. Om mottagaren var av uppfattningen att uppgiften var av särskild betydelse fanns möjlighet att kräva att informationen gavs tillsammans med någon form av bekräftelse för att godta den. (Se a. prop. s. 52.)
13Av detta får anses framgå att det är den elektroniska handling som har förfalskats och sedan brukas som måste ha urkundsstatus för att straffansvar för brukande av det förfalskade ska komma i fråga. Det är alltså inte tillräckligt att det finns en annan elektronisk handling som uppfyller urkundskravet.
Vilka krav som ska ställas på utställarangivelsens tillförlitlighet
14Av förarbetena framgår vidare att det är utställarangivelsen i dess lagrade form som ska kunna kontrolleras. Det innebär att en kontroll av det läsbara objektet inte är tillräcklig, eftersom funktionerna för den kontroll som krävs behöver vara utformad för granskningen av den lagrade informationen. (Se a. prop. s. 69 f.)
15Följden av detta blir att om det som har visats upp överhuvudtaget inte möjliggör en kontroll av den lagrade informationen så är urkundskravet inte uppfyllt av det skälet. Skärmbilden, utan en fungerande kontrollfunktion, har nämligen inte möjliggjort en kontroll av den lagrade handlingen.
16Om en kontroll av utställarangivelsen i dess lagrade form är möjlig ställs vissa krav på tillförlitligheten av den granskning som ska kunna utföras. Utställarangivelsen ska vara sådan att den typiskt sett förtjänar tilltro och vara av sådant slag att den typiskt sett faktiskt kan härledas till en viss utställare. Den ska alltså ha en inte obetydlig grad av säkerhet. (Se a. prop. s. 45.)
17Som exempel på utställarangivelse som uppfyller kravet på att kunna kontrolleras på ett tillförlitligt sätt nämns i förarbetena att den förses med elektroniska underskrifter som uppfyller kraven på kvalificerade eller avancerade elektroniska signaturer enligt lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer1. Kravet är dock avsett att vara teknikneutralt och avsikten har varit att stödja utvecklingen av nya säkra metoder för upprättande och kommunikation av elektroniska handlingar. (Se a. prop. s. 45 och 70.)
18Av detta får anses följa att den som kontrollerar handlingen, på ett sätt som är rimligt att förlita sig på, behöver kunna få verifierat att utställaren är den som uppges för att urkundskravet ska anses vara uppfyllt. Om en tillförlitlig bekräftelse inte kan ges har utställarangivelsen inte kunnat kontrolleras på ett sätt som kan anses vara tillräckligt. Urkundskravet är då inte uppfyllt.
Bedömningen i detta fall
19Den i målet aktuella applikationen har skapat en läsbar bild på telefonens skärm som ser ut som en äkta Freja eID-handling. Skärmbilden är dock inte i sig tillräcklig för att urkundskravet ska anses vara uppfyllt. Avgörande är i stället vilken kontroll av utställarangivelsen i dess lagrade form som har kunnat göras.
20I målet har inte lagts fram någon utredning till stöd för att skärmbilden möjliggjort en kontroll av den lagrade handlingen. Det innebär att det inte kan anses vara visat att den elektroniska handling som M.A. har brukat har haft en sådan kontrollerbar utställarangivelse som är en förutsättning för att ska vara fråga om en urkund. M.A. ska därför frikännas från ansvar för brukande av falsk urkund.
21Åtalet ska därmed ogillas.
Domslut
Se HD:s domslut.
HD:s dom
HD (justitieråden Dag Mattsson, Malin Bonthron, referent, Stefan Reimer, Cecilia Renfors och Johan Danelius) meddelade den 4 november 2025 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1M.A. åtalades för brukande av falsk urkund enligt följande gärningsbeskrivning.
M.A. har i samband med att hon ville släppas in på en restaurang där åldersgräns rådde samt senare när hon skulle legitimera sig för polis visat upp en falsk Freja eID handling i vilken hennes namn och fotografi användes men där hennes ålder var felaktig. Det hände den 25 augusti 2024 på […] Sundsvalls kommun. M.A:s åtgärd innebar att det fanns risk för att handlingen skulle uppfattas som äkta.
M.A. begick gärningen med uppsåt.
2En vän hade tidigare den aktuella kvällen laddat ned en applikation i M.A:s mobiltelefon. Applikationen skapade en bild på telefonens skärm med M.A:s namn, fotografi och felaktiga ålder. FREJA+ angavs som utställare. På handlingen fanns även en QR-kod och en upplysning om att handlingen kunde kontrolleras på en hemsida.
3Tingsrätten angav att Freja eID+ är en statligt godkänd e-legitimation och ska godtas som utställarangivelse. Därefter konstaterade tingsrätten att den legitimation som M.A. hade visat upp inte var utställd av Freja eID+ utan av en privatperson. Enligt tingsrätten fanns dock en utställarangivelse, även om den var falsk. Vid dessa förhållanden ansåg tingsrätten att den elektroniska handlingen var en urkund. Övriga förutsättningar för att döma M.A. för den åtalade gärningen bedömdes också vara uppfyllda. Hon dömdes därför för brukande av falsk urkund till ungdomstjänst.
4Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut.
5HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning av de faktiska omständigheterna och i fråga om uppsåt.
Frågan i målet
6Målet rör förutsättningarna för ansvar för brukande av falsk urkund när det är en falsk elektronisk handling som har använts. Frågan i målet är den närmare innebörden – i förhållande till den falska handlingen – av kravet på att en utställarangivelse ska kunna kontrolleras på ett tillförlitligt sätt.
Lagregleringen avseende brukande av falsk urkund
7Den som åberopar falsk urkund döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade som om han eller hon själv hade gjort förfalskningen (se 14 kap. 10 § BrB).
8För urkundsförfalskning döms den som obehörigen, genom att skriva eller på liknande sätt ange en annan persons namn eller på annat sätt, framställer en falsk urkund eller ändrar eller fyller ut en äkta urkund, om åtgärden innebär fara i bevishänseende. Straffskalan är fängelse i högst två år. (Se 14 kap. 1 § första stycket BrB.)
9Vad som är en urkund regleras i 14 kap. 1 § andra stycket BrB. När det gäller traditionella handlingar avses med urkund en handling som upprättats till bevis eller annars är av betydelse som bevis och som har en utställarangivelse och originalkaraktär (se punkten 1). För att en elektronisk handling ska vara en urkund ställs samma krav som beträffande traditionella handlingar utom i ett avseende. Kravet på originalkaraktär har bytts ut mot ett krav på att utställarangivelsen kan kontrolleras på ett tillförlitligt sätt (se punkten 2). I paragrafen finns även bestämmelser om s.k. bevismärken, som dock inte är tillämpliga på bevismärken i elektronisk form (se prop. 2012/13:74 s. 70).
10Utöver de krav som anges i lagtexten måste en handling även förmedla ett föreställningsinnehåll för att det ska vara fråga om en urkund. Det gäller för både traditionella och elektroniska handlingar. (Se a. prop. s. 69.)
Kravet på att utställarangivelsen kan kontrolleras på ett tillförlitligt sätt
11Det är den elektroniska handlingen i dess lagrade form som ska ha en utställarangivelse som kan kontrolleras. En kontroll av det läsbara objektet är inte tillräcklig, eftersom funktionerna för den kontroll som krävs behöver vara utformade för granskningen av den lagrade informationen. (Jfr a. prop. s. 69 f.)
12Om en kontroll av utställarangivelsen avseende handlingen i dess lagrade form är möjlig ställs vissa krav på tillförlitligheten av den granskning som ska kunna utföras. Utställarangivelsen ska vara sådan att den typiskt sett förtjänar tilltro och vara av sådant slag att den typiskt sett faktiskt kan härledas till en viss utställare. Den ska alltså ha en inte obetydlig grad av säkerhet. (Se a. prop. s. 45 och 69 f.)
13Som exempel på utställarangivelser som uppfyller kravet på att kunna kontrolleras på ett tillförlitligt sätt nämns i förarbetena sådana elektroniska underskrifter som uppfyller kraven på kvalificerade eller avancerade elektroniska signaturer. Kravet är dock tänkt att vara teknikneutralt och avsikten har varit att stödja utvecklingen av nya säkra metoder för upprättande och kommunikation av elektroniska handlingar. (Se a. prop. s. 45 och 70.)
Det som förfalskats måste ge sken av att vara en äkta urkund
14Av lagtexten framgår att förfalskningsåtgärden vid urkundsförfalskning består i att framställa en ny urkund eller att ändra eller fylla ut en urkund. Om det är fråga om en ny urkund måste det som har framställts ge sken av att vara en äkta urkund. En falsk urkund är alltså en skenbart äkta urkund. (Jfr NJA II 1948 s. 378 och ”De vita korten” NJA 2009 s. 111.)
15När det gäller traditionella handlingar är det framför allt kravet på originalkaraktär som är av intresse i detta avseende. Handlingen ska vara eller i vart fall ha karaktären av ett original, dvs. framstå som en originalhandling (se a. prop. s. 69).
16För elektroniska handlingar har kravet på originalkaraktär ersatts av kravet på att utställarangivelsen kan kontrolleras på ett tillförlitligt sätt. Det rekvisitet måste tolkas i ljuset av att det ska motsvara det krav på originalkaraktär som gäller för traditionella handlingar. En elektronisk handling bör därmed anses som en falsk urkund endast om utställarangivelsen på den falska handlingen i dess lagrade form kan kontrolleras på ett sätt som åtminstone framstår som tillförlitligt.
Bedömningen i detta fall
17Den i målet aktuella applikationen har skapat en läsbar bild på telefonens skärm som ser ut som en äkta Freja eID-handling. Skärmbilden är dock inte i sig tillräcklig för att det ska vara fråga om en falsk urkund. Avgörande är i stället vilken kontroll av utställarangivelsen avseende handlingen i dess lagrade form som har kunnat göras.
18I målet har inte lagts fram någon utredning till stöd för att skärmbilden möjliggjort en kontroll av den lagrade handlingen. Det innebär att det inte är styrkt att den elektroniska handling som M.A. har brukat har haft en utställarangivelse som kunnat kontrolleras på ett sätt som åtminstone framstått som tillförlitligt, vilket är en förutsättning för att det ska vara fråga om en falsk urkund. M.A. ska därför frikännas från ansvar för brukande av falsk urkund.
Domslut
Med ändring av hovrättens dom frikänner HD M.A. från åtalet för brukande av falsk urkund och befriar henne från skyldigheten att betala avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.