Polisingripandet I -II
Fråga om när en polisman ska anses ha åsidosatt vad som gäller för uppgiften såvitt avser rapporteringsskyldighet (I) respektive förföljande av tvåhjuligt motorfordon (II). Tillika fråga om när en gärning som utgör tjänstefel ska anses som ringa.
Sökord Tjänstefel · Förföljande · Rapporteringsskyldighet · Ringa tjänstefel
I
I
Halmstads tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Halmstads tingsrätt åtal mot N.J. och A.L. och begärde att de skulle dömas för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB enligt följande gärningsbeskrivning.
Till Polismyndighetens uppgift hör bl.a. att utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal. N.J. och A.L. har under tjänstgöring som poliser vid Polismyndigheten i Halmstad beordrats av polisens regionala ledningscentral till ett lägenhetsbråk i Oskarström. Det är såväl en granne som målsäganden själv som larmat. Grannen har uppgett att det pågår ett bråk och målsäganden har uppgivit att han blivit biten och blöder. På brottsplatsen har polismännen vid sin myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften som polisman genom att underlåta att vidta erforderliga utredningsåtgärder såsom att inhämta uppgift från målsägande om vad som inträffat eller i vart fall uppta en polisanmälan gällande misshandel utifrån befintliga uppgifter. Polismännen har agerat tillsammans och i samförstånd. Det hände den 6 juni 2022 på X-gatan, Oskarström, Halmstads kommun.
Åklagaren åberopade som muntlig bevisning förhör med målsäganden L.B.
Tingsrätten (rådmannen Sonja Pettersson Wallin och nämndemannen Eva Magnusson Westin) anförde i dom den 27 februari 2023 följande.
Domskäl
Inställning
N.J. har förnekat gärningen.
A.L. har bestritt ansvar för brott under åberopande av att han varken agerat uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Tingsrättens bedömning
Bakgrund
Poliserna N.J. och A.L. blev den 6 juni 2022 beordrade till Oskarström med anledning av ett bråk mellan en kvinna och en man i en lägenhet. De fick även veta att kvinnan och mannen hade haft någon form av relation med varandra. Uppgifterna går isär avseende vilken ytterligare information som de tog del av i det inledande skedet. N.J. var förman i polispatrullen och det var även han som framförde den bil som kördes till platsen. När de kom fram till platsen mötte L.B. upp dem på parkeringen utanför den aktuella lägenheten. Poliserna fick klart för sig att L.B. ville att kvinnan skulle lämna hans bostad. Poliserna gick då in till kvinnan och berättade för henne att L.B. ville att hon skulle ge sig av därifrån. Kvinnan visste inte hur hon skulle ta sig från platsen och då erbjöd poliserna henne att åka med dem till Halmstad, vilket hon sedan även gjorde. L.B. sa till poliserna att han inte ville anmäla händelsen utan endast önskade att flickvännen skulle lämna platsen. Några dagar senare kontaktade L.B. polisen för att ansöka om kontaktförbud mot samma kvinna och det var då det uppdagades att någon polisanmälan aldrig hade upprättats av polisen den 6 juni 2022. Polisanmälan gjordes först den 11 juni 2022. N.J. och A.L. skrev sina promemorior avseende händelsen den 6 juni 2022 först i slutet av augusti.
Den rättsliga regleringen
Ansvar för tjänstefel regleras i 20 kap. 1 § BrB, vars första stycke har följande lydelse: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.
I 9 § polislagen (1984:387) föreskrivs följande: När en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal, skall han lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske. – En polisman får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter.
Justitieombudsmannen (JO) har vid flera tillfällen uttalat sig om vad skyldigheten för en polis i nämnda avseende innebär. Sammanfattningsvis har JO därvid slagit fast att huvudregeln är att polisen utan uppskov tar emot anmälningar om brott och att någon prövning av det inträffade inte ska ske i samband med upprättande av anmälan; den prövningen ska i stället göras vid den efterföljande bedömningen av om förundersökning skall inledas eller inte (se t.ex. beslut i ärendena med dnr 1002-1987 och 3244-2004).
I notisfallet NJA 2005 N 14 fastställde HD hovrättens beslut att avslå ansökan om prövningstillstånd i ett mål om tjänstefel. Det målet gällde åtal av samma slag som tingsrätten nu har att pröva. Tingsrätten dömde där två poliser för tjänstefel, bestående i att de hade underlåtit att upprätta en anmälan eller en rapport om ett brott, som hörde under allmänt åtal. Genom sin underlåtenhet hade de därigenom vid myndighetsutövningen uppsåtligen åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Med hänsyn till att det var fråga om två erfarna poliser, att de hade god tid att tänka över sitt handlande och att rapporteringsskyldigheten rörde ett mycket allvarligt brott, ansåg tingsrätten att gärningen inte kunde bedömas som ringa.
Bedömningen i detta fall
Mot bakgrund av vad som framkommit kan det inte ha undgått någon av N.J. eller A.L. sedan de hade anlänt till platsen att L.B. hade blivit utsatt för någon form av våldsutövning av en kvinna i samband med att han försökte få ut henne ur lägenheten. Det är i viss mån oklart vad som närmare hände på platsen och vilken information poliserna i övrigt fick av L.B. när de anlände till platsen. I den mån det är oklart vad som har hänt, bör N.J:s och A.L:s uppgifter läggas till grund för bedömningen. I någon mån går även deras uppgifter isär. Utredningen visar vidare dock att N.J. och A.L. genom samtalet med L.B. när de kom till platsen fick klart för sig att L.B. inte längre ville göra någon polisanmälan samt att A.L. ändå fotodokumenterade vissa märken på L.B. A.L. har förklarat att han fotograferade märkena eftersom polisen brukar fotografera allt möjligt när polisen ingriper i olika sammanhang. A.L. har vidare berättat att han tyckte att de två rodnaderna såg ut som sugmärken. Tingsrätten anser inte att märkenas utseende i sig visar att det skulle vara fråga om några bitmärken eller några allvarligare skador utan kan lika gärna vara fråga om sugmärken eller liknande. Frågan blir då om de båda poliserna på grundval av den information de hade tagit emot har gjort sig skyldiga till tjänstefel genom att underlåta att upprätta en brottsanmälan.
Både N.J. och A.L. hade ansvar för att föreskriften i 9 § polislagen följdes. Att de båda poliserna fått veta att L.B. gjorde gällande att han utsatts för visst våld av en kvinna borde ha föranlett dem att dra slutsatsen att misshandel kunde ha utövats. Eftersom misshandel är ett brott som faller under allmänt åtal, har det ålegat dem att självmant upprätta en brottsanmälan. Detta förhållande påverkas inte av att de kan ha uppfattat saken så att L.B. inte önskade anmäla det inträffade. En målsägande disponerar alltså inte över frågan om ett brott, som faller under allmänt åtal, ska leda till att en förundersökning inleds. Det har inte heller ankommit på de båda poliserna att pröva allvaret i det inträffade. Huruvida en gärning bör leda till lagföring är något som ska prövas i den efterföljande bedömningen av om förundersökning ska inledas eller inte. N.J. och A.L. har alltså i strid med gällande föreskrifter underlåtit att upprätta en brottsanmälan. Uppgifterna från N.J. om att poliserna lämnade information till personal på ledningscentralen att de bedömde att det rörde sig om ett ofredande, som i den angivna situationen krävde åtalsangivelse av målsäganden, föranleder ingen annan bedömning. På grund av det anförda är det utrett att såväl N.J. som A.L. uppsåtligen åsidosatt sin skyldighet enligt 9 § polislagen. De har därmed gjort sig skyldiga till tjänstefel.
Rubricering
När det sedan gäller frågan om brottet bör bedömas som tjänstefel av normalgraden eller ringa tjänstefel, gör tingsrätten följande överväganden. Det är klarlagt att den information om det inträffade som N.J. eller A.L. fick från ledningscentralen då de skickades ut, var relativt osammanhängande och otydlig. Av åberopad ljudfil framgår att larmoperatören till och med bad om ursäkt till poliserna att det var lite rörigt. Det är dessutom oklart vilken information de förmådde uppfatta under bilfärden som skedde i hög hastighet. Det är inte bevisat att N.J. eller A.L. på något annat sätt skulle ha fått någon närmare kännedom om att våldet skulle ha varit av allvarligare slag. L.B. har exempelvis inte kunnat erinra sig något mera detaljerat vad han och poliserna talade om utöver att han ville få bort sin före detta flickvän från lägenheten. Han har i tingsrätten bl.a. berättat att han försökte dra ut kvinnan ur lägenheten med tvång och att det var då som hon bet honom på bröstet. N.J. har berättat att han på platsen av L.B. fick veta att det hade varit någon form av bråk i lägenheten. När han sedan talade med kvinnan inne i lägenheten var det samma information som lämnades. De märken som fotodokumenterades av A.L., och som det enligt tingsrättens bedömning inte är bevisat att N.J. överhuvudtaget fick någon kännedom om, kan inte sägas ha varit typiska för misshandel eller indikerat någon allvarligare form av misshandel.
Det begångna tjänstefelet har inte lett till någon skada, vare sig från allmän synpunkt eller för någon enskild. Inte heller har felet inneburit en påtaglig risk för skada eller olägenhet. Sammantaget är omständigheterna därmed sådana att de tjänstefel som N.J. eller A.L. har gjort sig skyldiga till måste bedömas som ringa brott. Åtalet mot dem ska därför ogillas.
Domslut
N.J. och A.L. frikändes från åtalet.
Nämndemannen Patricio Fuentes Orellana var skiljaktig i skuldfrågan och anförde följande.
Det kan inte ha rått någon som helst tvekan om att de tilltalade N.J. och A.L. hade insikt om att L.B. hade blivit utsatt för en misshandel vid det aktuella tillfället. Eftersom det redan i informationen från larmkommunikationscentralen framkom att L.B. hade blivit biten vid tillfället samt N.J. och A.L. måste ha hört detta, har N.J. och A.L. även varit väl medvetna om att det har rört sig om en förhållandevis allvarlig misshandel. Tjänstefelet kan därför inte bedömas som ringa brott, varför N.J. och A.L. båda ska dömas för tjänstefel av normalgraden. Påföljden bör bestämmas till dagsböter. I övrigt är jag ense med majoriteten.
Nämndemannen Per Åke Pålsson var skiljaktig i skuldfrågan och anförde följande.
Jag anser inte att det är bevisat att de tilltalade N.J. och A.L. överhuvudtaget den 6 juni 2022 har tagit del av någon konkret information om att L.B. ska ha blivit utsatt för misshandel. De har därför inte gjort sig skyldiga till något tjänstefel, inte ens ringa tjänstefel, genom att underlåta att upprätta någon brottsanmälan. Jag anser därför att åtalet mot N.J. och A.L. redan på den grunden bör ogillas. I övrigt är jag ense med majoriteten.
Hovrätten för Västra Sverige
Hovrätten för Västra
Åklagaren överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle fälla N.J. och A.L till ansvar för tjänstefel och bestämma påföljden till böter.
N.J. och A.L. motsatte sig ändring. Båda uppgav att de godtog tingsrättens bedömning att de gjort sig skyldiga till tjänstefel som skulle anses som ringa.
Hovrätten (hovrättspresidenten Anders Hagsgård, chefsrådmannen FredrikJonasson och adjungerade rådet Linnéa Lundälv Boström samt två nämndemän) anförde i dom den 14 december 2023 följande.
Hovrättens domskäl
A.L. och N.J. blev beordrade till Oskarström med anledning av ett bråk mellan en man och en kvinna i nära relation. Liksom tingsrätten anser hovrätten det utrett att de, när de kommit till platsen, dokumenterat målsägandens skador men i övrigt inte vidtagit några andra utredningsåtgärder för att närmare utreda vad som inträffat. De har inte heller tagit upp någon polisanmälan.
Det framgår av ljudinspelningen från polisens radiokommunikation att A.L. och N.J. på väg till platsen fick veta att en målsägande uppgett att han blivit biten av sin flickvän. Kommunikationen har gått ut i bilen så att båda polismännen hört det och A.L. har bekräftat uppgifterna. Hovrätten anser att det redan då måste ha stått klart för A.L. och N.J. att det fanns anledning att anta att ett brott hade begåtts. De borde därför ha vidtagit erforderliga utredningsåtgärder, som att inhämta uppgifter från de inblandade personerna och eventuella vittnen om vad som inträffat. Av de skäl som tingsrätten angivit har det också ålegat N.J. och A.L. att upprätta en brottsanmälan.
Eftersom både N.J. och A.L. är erfarna polismän och det rört sig om ett ingripande av relativt vanlig karaktär måste det ha stått klart för dem vilka skyldigheter de hade i den aktuella situationen. De har därmed uppsåtligen åsidosatt vad som gällde för deras uppgift som polismän och gjort sig skyldiga till tjänstefel.
Ansvar för tjänstefel ska inte dömas ut om gärningen är att anse som ringa. I detta fall finns det omständigheter som talar för en sådan bedömning, nämligen att det inte funnits misstanke om någon allvarligare form av misshandel och att tjänstefelet inte lett till någon skada i det aktuella fallet.
För en motsatt bedömning talar i första hand att det har rört sig om ett uppsåtligt åsidosättande av centrala polisiära uppgifter, som dessutom är av särskild vikt vid misstanke om våld i nära relationer.
Enligt hovrätten saknas det anledning att vid bedömningen av om gärningen är ringa göra skillnad på de båda polismännen. Även om det inte är visat att N.J. hade lika mycket information som A.L. om målsägandens skador har han haft ett mer omfattande ansvar eftersom han var förman.
Till skillnad från tingsrätten bedömer hovrätten alltså att det rör sig om ett tjänstefel som inte kan bedömas som ringa. N.J. och A.L. ska dömas för tjänstefel i enlighet med åtalet. Tingsrättens dom ska ändras på det sättet.
Straffvärdet för gärningarna ligger på bötesnivå. Påföljden för N.J. och A.L. ska bestämmas till 40 dagsböter.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömde såväl N.J. som A.L. för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB till 40 dagsböter.
Högsta domstolen
N.J. och A.L. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna dem från ansvar.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Norah Lind, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Vad målet gäller
Punkten 1 motsvarar i huvudsak punkten 6 i HD:s domskäl.
2Målet gäller om det i ett visst fall har utgjort tjänstefel av två poliser att inte ta upp en anmälan om misshandel. Poliserna har åkt på ett larm om ett lägenhetsbråk. Vid larmet hade en man lämnat uppgifter om att han blivit biten. Målet aktualiserar frågor rörande polismans rapporteringsskyldighet och gränsdragningen mellan tjänstefel och straffria ringa gärningar, särskilt i polisiär verksamhet och annan verksamhet som sker under tidspress.
Händelsen
Punkterna 3 och 4 motsvarar i huvudsak punkterna 1 och 2 i HD:s domskäl.
Domstolarnas bedömningar
Punkterna 5–7 motsvarar i huvudsak punkterna 3–5 i HD:s domskäl.
Allmänt om tjänstefelsbestämmelsen
Punkterna 8 och 9 motsvarar i huvudsak punkterna 7 och 8 i HD:s domskäl.
10I sammanhanget kan nämnas att Utredningen om straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel har föreslagit vissa ändringar i paragrafen om tjänstefel i 20 kap. 1 § BrB (se betänkandet Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel, SOU 2025:87). Förslagen är för närvarande under remissbehandling. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2027.
Ringa gärningar är straffria
Punkten 11 motsvarar i huvudsak punkten 9 i HD:s domskäl.
12En omständighet att beakta vid bedömningen av gärningens rubricering är verksamhetens art. Av rättssäkerhetsskäl ställs generellt höga krav på korrekt handläggning inom rättsväsendet. Detta kan även förklaras med att sådana åsidosättanden ofta kan få allvarliga konsekvenser, eller att det har funnits risk för sådana. Allmänt sett gäller att åsidosättanden som får inverkan på grundlagsskyddade fri- och rättigheter, eller av andra regler av grundläggande betydelse för den enskilde, får anses som mer allvarliga än andra åsidosättanden. Hur stor risken varit eller hur allvarliga konsekvenserna blivit i det enskilda fallet kan vägas in i bedömningen. Dessa omständigheter bör dock inte vara ensamt utslagsgivande, utan ska vägas mot andra omständigheter inom ramen för en nyanserad bedömning. I denna bedömning bör ingå under vilka närmare omständigheter åsidosättandet skett och om det har skett under tidspress. (Se prop. 1988/89:113 s. 25 samt ”96-timmarsfristen” NJA 2017 s. 842 p. 27–29, jfr även de skiljaktigas resonemang i fråga om ringa brott i p. 24–28 samt ”Lagmannens ansvar” NJA 2021 s. 83 p. 19 och 20. Jfr även SOU 2025:87 s. 382 f.)
Om polismans rapporteringsskyldighet
Punkten 13 motsvarar i huvudsak punkten 10 i HD:s domskäl.
14Som huvudregel anses att rapporteringsskyldigheten har fullgjorts om en anmälan upprättas. Bestämmelsen bygger på tanken att lämpliga åtgärder alltid ska vidtas när en polisman får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal. Uttrycket ”till sin förman” i första stycket är inte avsett att uppfattas bokstavligt, utan det väsentliga är att en rapport upprättas och övervägs. Huvudregeln är att en sådan anmälan ska tas upp utan uppskov. Undantag har ansetts kunna göras t.ex. om anmälaren är så omtöcknad att det inte går att få fram vad anmälaren avser eller om han eller hon genom obehärskat eller våldsamt uppträdande själv försvårar att anmälan tas upp. (Se Johan Munck och Ebba Sverne Arvill, Polislagen – En kommentar [2023, version 15, JUNO], kommentaren till 9 §.)
15I fråga om brott under allmänt åtal förfogar målsäganden inte över beslutet om anmälan ska upprättas eller inte.
16HD har i notisfallet NJA 2005 N 14 fastställt ett beslut av hovrätten att inte meddela prövningstillstånd i ett mål om tjänstefel. Beslutet avsåg en fällande tingsrättsdom mot två poliser som inte upprättat en anmälan efter att ha blivit utlarmade till en person som skulle ha blivit slagen i huvudet med ett tillhygge. Med hänsyn till att poliserna var erfarna, att de hade god tid att tänka över sitt handlande och att rapporteringsskyldigheten rörde ett mycket allvarligt brott, ansåg tingsrätten att gärningen inte kunde bedömas som ringa. Den omständigheten att poliserna på platsen inte ansåg sig ha fått tillräckliga uppgifter för att skriva en anmälan eller en rapport, föranledde inte någon annan bedömning.
17I underrättspraxis finns exempel på avgöranden där poliser frikänts från åtal om tjänstefel bestående i underlåtenhet att ta upp anmälan om brott. Gärningen har då bedömts som ringa, med beaktande bland annat av att det inte hade varit fråga om ett allvarligt brott, att poliserna var oerfarna i yrket, att de hade försökt att få de inblandade att försonas samt att tjänstefelet inte hade lett till någon skada eller inneburit någon påtaglig risk för skada eller olägenhet. (Se Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 6 november 2014 i mål nr B 122-14.)
18Utöver det straffrättsliga ansvaret för poliser vid åsidosättanden av tjänsteuppgifter finns ett arbetsrättsligt ansvar. Detta ansvar prövas av Polismyndighetens personalansvarsnämnd (PAN) i fråga om ordinarie poliser. Nämnden kan skilja en polis från anställningen eller besluta om disciplinärt ansvar, såsom varning eller löneavdrag. PAN har prövat fall av underlåten rapporteringsskyldighet och då tilldelat varningar till poliser som inte har upprättat en anmälan då sådan skyldighet förelegat (se t.ex. PAN-793-13/20 [2019:5] och PAN-793-23/20 [2020:7]).
19Polisens rapporteringsskyldighet är en central polisiär uppgift. Det kan dock inte innebära att varje misstanke om brott som en polis får till sig bör falla under rapporteringsskyldigheten. Det kan till exempel inte krävas att en polis ska vara tvungen att enkom på basis av initial information från larmoperatör upprätta en anmälan, oavsett vad polisen själv genom tjänsteåtgärder fått sig till del på brottsplatsen. Det måste inom ramen för professionen dels finnas utrymme för att utreda vad som faktiskt inträffat, dels för att göra egna bedömningar i fråga om t.ex. brottstyp på basis av det som framkommer vid utredning av det inträffade. Situationen kan dock vara sådan att polisen på grund av informationen från larmcentralen särskilt bör kontrollera om omständigheterna är sådana att rapporteringsskyldighet föreligger, t.ex. genom att ställa frågor till målsäganden eller vidta annan typ av utredning.
Punkten 20 motsvarar i huvudsak punkten 14 i HD:s domskäl.
Bedömningen i detta fall
Mer om händelsen
21Av förhören med målsäganden, N.J. och A.L. har sammanfattningsvis följande framgått.
22A.L. skötte radion i bilen och han uppfattade redan då att målsäganden hade blivit biten av sin flickvän. När de kom fram till platsen mötte målsäganden upp dem på parkeringen utanför den aktuella lägenheten. Mannen var lugn och ville att kvinnan skulle lämna hans bostad. Han uttryckte då att han inte ville göra en polisanmälan. De båda poliserna lämnade mannen på parkeringen och gick in till kvinnan i lägenheten. Även hon var lugn och förstod att hon inte kunde vara kvar på platsen. Hon hade dock ingenstans att ta vägen, men fick erbjudande av poliserna att få skjuts därifrån. A.L. gick sedan ut till mannen igen. Efter en stund kom N.J. ut med kvinnan. N.J. har beskrivit att han själv och A.L. i detta skede har kommunicerat om händelsen och bedömt att det har varit fråga om ett ofredande. N.J. visste då att målsäganden hade märken på kroppen. De gav sedan kvinnan skjuts till polisstationen i Halmstad.
23Någon gång under händelsen har A.L. fotograferat två märken på mannens bröstkorg. A.L. själv har beskrivit märkena som rodnader, liknande sugmärken.
24Den aktuella natten hade N.J. först jobbat ett dagpass, vilket även hade renderat i övertid, och han hade sedan gått direkt på nattpasset. För A.L. var det aktuella passet ett övertidspass. De hade många larm det aktuella passet och de visste att de någon gång under natten efter det aktuella ingripandet skulle hjälpa insatsstyrkan med en husrannsakan efter ett grovt våldsbrott.
25Av fotografiet av märkena på målsägandens bröstkorg framgår att det är två bitmärken, där det delvis gått hål på huden. Av fotografiet att döma har betten orsakat smärta.
26Av det första larmsamtalet framgår att det hade lämnats information av larmoperatören om att målsäganden hade blivit biten. Vidare framgår av det andra samtalet, vilket skedde när poliserna lämnade platsen, att poliserna uppgett till larmoperatören att målsäganden inte ville anmäla händelsen och att de båda poliserna avsåg att transportera flickvännen från platsen så att målsäganden skulle kunna få ”lite lugn och ro” på natten.
27Åklagaren har åberopat en checklista från Polismyndighetens intranät, vilken gäller ingripanden vid våld i nära relation. Av checklistan framgår bland annat att polisen initialt ska skaffa sig en överblick av platsen och sära på parterna, och sedan hålla målsägandeförhör och dokumentera bl.a. skador på målsäganden. Det framgår även att en promemoria ska skrivas.
N.J. och A.L. har åsidosatt vad som har gällt för uppgiften
28Brottet misshandel omfattar bland annat tillfogande av skada eller smärta. Brottet ligger under allmänt åtal (se 3 kap. 5 § och jfr 12 § BrB). Brottet ofredande omfattar bland annat fysiskt antastande. Ofredande som inte förövats på allmän plats ligger som huvudregel inte under allmänt åtal (se 4 kap. 7 och 11 §§ BrB). Alltså föreligger en skyldighet för en polis att ta upp en anmälan om misshandel, men inte i fråga om ofredanden som inte har skett på allmän plats. I fråga om vilket brott som målsäganden i detta fall har varit utsatt för är alltså avgörande om betten har orsakat skada eller smärta. Bara det faktum att det fanns märken på målsäganden kan inte i sig innebära att det helt klart varit fråga om en misshandel.
29På basis av utredningen synes som om N.J. och A.L. felaktigt utgått från att det var fråga om ett ofredande och att de därför inte upprättat en anmälan om brott. Från larmcentralen har de dock fått uppgifter om i vart fall ett bett och av åberopat fotografi framgår att målsäganden hade skador på sin kropp, och att dessa var av sådan art att de måste ha varit förenade med smärta. Objektivt sett har alltså varit fråga om misshandel och rapporteringsskyldighet har förelegat. N.J. och A.L. borde med anledning av att de kände till att det varit fråga om ett bett som lämnat märken på målsägandens kropp, särskilt ha kontrollerat om omständigheter var sådana att det var fråga om ett brott som låg under allmänt åtal. Det hade kunnat ske genom att t.ex. ställa frågor om smärta till målsäganden och genom att närmare granska fotografierna. Genom att inte vidta sådana utredningsåtgärder och sedan ta upp en anmälan om misshandel har de alltså åsidosatt vad som har gällt för uppgiften.
Åsidosättandena har varit oaktsamma
30Avgörande för bedömningen av uppsåt är vad N.J. och A.L. har uppfattat om de faktiska omständigheterna.
31A.L. har beskrivit att han uppfattat märkena på målsägandens bröstkorg som ”rodnader” och han har berättat att det var mörkt på platsen där han fotograferade dem. Det är inte visat att N.J. har sett fotografierna när de var på platsen och det är inte heller visat att A.L. granskade själva fotografierna där och då. Det är därför inte bevisat att någon av dem har haft insikt i hur allvarliga betten var. Trots detta måste det ha funnits en misstanke hos dem båda om att betten var sådana att de kunde anses som misshandelsgärningar. Det är därför visat att de har misstänkt att situationen var sådan att det fanns en rapporteringsskyldighet.
32Det är dock inte visat att N.J. eller A.L. har förhållit sig likgiltiga till att det kunde ha varit fråga om misshandelsgärningar. Det innebär att de har saknat uppsåt till att det har funnits en rapporteringsskyldighet. För denna slutsats talar det faktum att fotografierna enligt A.L. togs just i syfte att målsäganden senare kanske skulle vilja upprätta en anmälan. N.J. och A.L. har också vidtagit andra åtgärder, såsom att sära på parterna och skjutsa flickvännen från platsen. Åklagaren har alltså inte visat att någon av poliserna har haft uppsåt till att de har åsidosatt vad som gällt för uppgifter genom att inte ta upp en anmälan avseende misshandel.
33Enbart misstanken om att målsäganden kunde ha blivit utsatt för misshandel är dock tillräckligt för att N.J. och A.L. ska anses av oaktsamma inför att det varit en misshandelsgärning och därmed även inför att de åsidosatt vad som gällt för uppgiften.
Gärningarna är att anse som ringa
34Frågan är då om N.J:s och A.L:s oaktsamma åsidosättanden av vad som har gällt för uppgiften har varit av sådan karaktär att deras respektive gärning är att anse som ringa och därmed fri från ansvar.
35Mot att gärningarna bör anses som ringa talar att det faktum att det har varit fråga om en central polisiär uppgift – att fullgöra rapporteringsskyldigheten. Vid våld i nära relation kan även mindre allvarliga brott utgöra grund för bedömningar gällande mer allvarliga brott, såsom fridskränkning, eller gällande kontaktförbud. Det är inte heller ovanligt att målsäganden inte vill medverka vid den typen av brottslighet. Det är därför av särskild vikt att rapporteringsskyldigheten upprätthålls i sådana fall. Till detta kommer även att N.J. är erfaren i yrket, och inte heller A.L. kan anses som oerfaren.
36Omständigheter som talar för att deras respektive gärning ska anses som ringa är att underlåtenheten att ta upp anmälan så vitt känt inte har orsakat någon skada för målsäganden eller något allmänt intresse. Det har inte heller varit fråga om ett allvarligare brott. Det bör även beaktas att N.J. och A.L. hade mycket att göra den aktuella natten och att det var en pressad arbetssituation. Det sistnämnda gäller särskilt N.J. som även hade jobbat föregående dagpass. De hade vidare bara jobbat enstaka pass ihop tidigare och de fick inte heller helt tydlig information från larmoperatören under utryckningen till platsen. N.J. och A.L. har vidare i delar följt checklistan för våld i nära relation och varit fokuserade på att på ett pragmatiskt sätt lösa situationen. Till ingen del framstår underlåtenheten att ta upp anmälan som ett uttryck för nonchalans inför arbetsuppgiften hos någon av dem. Det har i stället varit fråga om bedömningsfel. Inget av dessa har varit av så allvarlig karaktär att de bör föranleda straffrättsligt ansvar. Åtalen ska därför ogillas.
Domslut
Se HD:s domslut.
HD:s dom
HD (justitieråden Eric M. Runesson, Anders Perklev, referent, och Margareta Brattström) meddelade den 5 november 2025 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1N.J. och A.L. ingick i en polispatrull som på kvällen den 6 juni 2022 beordrades till en adress i Oskarström, där det enligt uppgifter förekom bråk mellan en man och en kvinna. När de kom fram till adressen mötte de mannen utanför huset medan kvinnan var kvar i mannens lägenhet. Det framkom att mannen och kvinnan hade eller hade haft en relation, att kvinnan hade råkat i affekt när mannen hade bett henne lämna lägenheten, att hon därvid hade bitit honom på bröstet, att mannen ville att polisen skulle avlägsna kvinnan från hans lägenhet samt att mannen inte ville anmäla kvinnan för något brott.
2A.L. fotograferade skador på mannens bröst och ena hand. Poliserna förmådde kvinnan att lämna lägenheten. De lät henne sedan frivilligt följa med polisbilen tillbaka till polisstationen, för att hon därifrån skulle kunna resa till sin hemadress. Någon anmälan om brott upprättades inte.
3N.J. och A.L. åtalades för tjänstefel. Enligt åtalet hade de tillsammans och i samförstånd vid sin myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften som polisman. Åsidosättandet bestod i att underlåta att vidta erforderliga utredningsåtgärder såsom att inhämta uppgift från målsäganden om vad som inträffat eller i vart fall uppta en polisanmälan gällande misshandel utifrån befintliga uppgifter.
4Tingsrätten ogillade åtalet. Enligt tingsrätten borde N.J. och A.L. utifrån vad som framkommit dragit slutsatsen att kvinnan kunde ha utsatt mannen för misshandel, som faller under allmänt åtal. De hade uppsåtligen åsidosatt sin skyldighet att upprätta en brottsanmälan. Vid en sammantagen bedömning ansåg tingsrätten dock att gärningen var att bedöma som ringa och därmed inte straffbar.
5Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och dömt N.J. och A.L. för tjänstefel till dagsböter. Hovrätten har ansett att gärningen inte kan bedömas som ringa, eftersom det rört sig om ett uppsåtligt åsidosättande av centrala polisiära uppgifter som är av särskild vikt vid misstanke om våld i nära relationer.
Allmänt om tjänstefel
6Enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar.
7Bestämmelsen om tjänstefel innebär att ett faktiskt handlande i en viss situation ska ställas mot vad som skulle ha varit ett godtagbart handlande i situationen. Ansvar förutsätter att det faktiska handlandet avviker från det som borde ha iakttagits på ett sådant sätt att tjänstemannen därigenom har åsidosatt vad som gäller för uppgiften. Bedömningen av om ett åsidosättande har skett ska göras med utgångspunkt från sådana regler bland annat i lag och myndighetsföreskrifter som mer konkret tar sikte på hur en uppgift ska utföras. (Jfr prop. 1988/89:113 s. 24 och ”Polishunden” NJA 2017 s. 491 p. 11 och 12.)
8I fråga om tjänstefel gäller att gärningsmannen ska ha haft uppsåt till eller varit oaktsam i förhållande till åsidosättandet av vad som gäller för uppgiften. För att oaktsamhet ska föreligga krävs antingen att han eller hon har insett att det har funnit en risk för att handlandet inte var godtagbart, eller att det har funnits något som han eller hon hade kunnat göra för att komma till insikt om att handlandet inte var godtagbart samt att detta var något som han eller hon borde ha gjort. Allmänt sett gäller att ju mer ingripande en åtgärd är för den enskilde, desto mindre krävs för att tjänstemannens åsidosättande ska anses vara oaktsamt. Detta får sedan vägas mot omständigheter som hänför sig till den berörde tjänstemannen personligen, exempelvis vilken kunnighet, utbildning och erfarenhet som han eller hon har haft. Det kan också ha betydelse om tjänstemannen har handlat under press. (Jfr ”Polishunden” p. 13 och 14.)
Ringa gärningar
9Av 20 kap. 1 § första stycket följer alltså att gärningar som är att anse som ringa tjänstefel är straffria. Syftet är att undanta gärningar som inte är så klandervärda att de bör föranleda straffrättsligt ansvar. Vid bedömningen av om en gärning är ringa är flera omständigheter relevanta, bland annat den åsidosatta handlingsnormens betydelse, vilket mått av självständiga befogenheter gärningsmannen haft i förhållande till myndighetsutövningen, om skada uppstått till följd av gärningen eller mer påtaglig risk för skada eller olägenhet förelegat, graden av oaktsamhet samt verksamhetens art. Bedömningen ska ske nyanserat och med beaktande av samtliga omständigheter. (Jfr a. prop. s. 24 f. samt ”Polishunden” p. 15.)
En polismans skyldighet att anmäla brott
10Enligt 9 § första stycket polislagen (1984:387) ska en polisman när han eller hon får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal lämna rapport om det till sin förman. Av andra stycket följer att polismannen får lämna rapporteftergift om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt och det är uppenbart att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter.
11Rapporteringsskyldigheten innebär att en anmälan eller en rapport ska upprättas och diarieföras för att sedan kunna bli föremål för fortsatt behandling (jfr NJA 2005 N 14 samt Ulf Berg, Polislagen 9 §, Karnov, 2025-10-01, JUNO). Det är alltså normalt inte tillräckligt att en polisman muntligt rapporterar om sina iakttagelser till ett befäl. Bestämmelsen är obligatorisk i den meningen att den inte lämnar utrymme för att göra lämplighetsavvägningar i det enskilda fallet, utom i de undantagsfall då rapporteftergift enligt andra stycket kan komma i fråga. Det saknar således betydelse vilken inställning målsäganden har till att en anmälan upprättas, när det är fråga om brott under allmänt åtal.
12En polisman kan vara rapporteringsskyldig även om han eller hon inte har kännedom om samtliga omständigheter kring ett misstänkt brott. Det bör vara tillräckligt att polismannen har fått klart för sig att det föreligger omständigheter som medför att det kan antas att ett brott under allmänt åtal har begåtts (jfr vad som enligt 23 kap. 1 § RB krävs för att inleda en förundersökning samt NJA 2005 N 14). I vilken mån en polisman i en viss situation är skyldig att efterforska omständigheter som kan tala för att brott har begåtts framgår inte av polislagen, utan får bedömas utifrån situationen i det enskilda fallet.
13När flera polismän arbetar tillsammans gäller rapporteringsskyldigheten polismännen var för sig, även om en av polismännen har ställning som förman. Det hindrar inte att rapporteringen sker gemensamt eller av en av polismännen för samtligas räkning.
14En annan situation föreligger när en målsägande själv vill göra en anmälan om ett brott. En polisman är då skyldig att ta upp och registrera anmälan. Polismannen bör i en sådan situation inte göra någon närmare prövning av det inträffade och i princip även godta den rubricering som målsäganden anger (jfr Justitieombudsmannens beslut den 30 september 2024, dnr 2690-2023).
Bedömningen i detta fall
15Ingripandet, som innefattat myndighetsutövning, skedde till följd av att målsäganden och en ytterligare person hade ringt till polisen. Av utredningen framgår att N.J. och A.L. i samband med ingripandet fått kännedom om att kvinnan bitit mannen och att mannen hade fått bitmärken på bröstet, som inte var helt obetydliga. Det måste också ha stått klart för dem att mannen och kvinnan hade eller hade haft en nära relation.
16Uppgifterna var tillräckliga för att redan på platsen dra slutsatsen att det fanns anledning anta att mannen hade utsatts för brott och att brottet var att bedöma som misshandel. Genom att inte rapportera brottet på det sätt som förutsätts enligt polislagen har N.J. och A.L. åsidosatt vad som gällde för uppgiften.
17Som skäl för sin underlåtenhet har N.J. och A.L. uppgett att de gemensamt bedömde att brottet skulle rubriceras som ofredande, vilket är ett brott som, i fall av detta slag, inte lyder under allmänt åtal och där rapporteringsskyldighet alltså inte föreligger.
18Misshandel är ett vanligt förekommande och normalt sett juridiskt okomplicerat brott. Med hänsyn till att de båda var erfarna poliser måste de ha insett att det fanns en inte obetydlig risk för att gärningen utgjorde misshandel. Det är svårt att se hur ett agerande av de slag som målsäganden utsatts för skulle kunna rubriceras som ofredande, och det framstår som tydligt att N.J. och A.L. i vart fall genom ytterligare frågor till målsäganden hade kunnat få situationen klar för sig. Det kan inte anses visat att de uppsåtligen har åsidosatt vad som gäller för uppgiften, men de har agerat medvetet oaktsamt när de underlåtit att rapportera händelsen.
19Vid bedömningen av om gärningen är att anse som ringa bör en utgångspunkt vara att rapportering av brott som lyder under allmänt åtal är en betydelsefull del av polisens myndighetsutövning samt att intresset av att rapportering sker gör sig starkt gällande vid misstanke om våld i nära relationer där det är vanligt att upprepad brottslighet förekommer och där ytterligare åtgärder, som kontaktförbud, kan aktualiseras.
20I detta fall synes polismännen ha fokuserat på att, i enlighet med målsägandens önskemål, få kvinnan att lämna lägenheten samt därefter att lösa frågan hur hon sent på kvällen på ett säkert sätt skulle kunna ta sig till sin hemadress. Ingripandet har ägt rum under förhållanden med hög arbetsbelastning.
21Underlåtenheten att rapportera misshandeln har inte lett till någon konkret skada eller påtaglig risk för skada för målsägandens del. Genom att fotografera bitmärkena säkrade A.L. bevisning inför en eventuell kommande utredning. Vad som framkommit i målet ger sammantaget inte vid handen att N.J. och A.L. har förhållit sig på ett nonchalant sätt inför sina åligganden i tjänsten.
22Mot denna bakgrund får gärningen vid en samlad bedömning anses vara ringa och därmed inte straffbar.
23Hovrättens dom ska därför ändras och N.J. och A.L. frikännas från ansvar.
Domslut
HD ändrar hovrättens dom och frikänner N.J. – – –.
HD ändrar hovrättens dom och frikänner A.L. – – –.
Skiljaktig mening
Justitieråden Agneta Bäcklund och Petter Asp var skiljaktiga och ansåg att hovrättens domslut skulle fastställas. De ansåg att domskälen från och med p. 20 skulle ha följande lydelse.
20Omständigheterna i målet talar också för att målsäganden drabbats av negativa konsekvenser till följd av underlåtenheten när han skulle ansöka om kontaktförbud mot kvinnan.
21N.J. och A.L. synes ha fokuserat på att, i enlighet med målsägandens önskemål, få kvinnan att lämna lägenheten samt därefter att lösa frågan hur hon sent på kvällen på ett säkert sätt skulle kunna ta sig hem till sin hemadress. Det syftet har visserligen varit lovvärt. Med hänsyn till den åsidosatta normens betydelse och graden av oaktsamhet som N.J. och A.L. visat i samband med ingripandet kan gärningen emellertid inte bedömas som ringa.
22Hovrättens domslut ska därför fastställas.
II
II
Luleå tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Luleå tingsrätt åtal mot C.L. och begärde att han skulle dömas för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § första stycket BrB enligt följande gärningsbeskrivning.
Motorcykelpolisen C.L. har genomfört ett förföljande eller förföljanden av målsäganden (född 2006) vilken färdats på ett tvåhjuligt motorfordon. C.L. har härvid uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att sådana synnerliga skäl som föreskrivs i 9 § FAP-104-1 och stadgandets allmänna råd jämte grundbestämmelsen i 8 § polislagen för att få genomföra ett förföljande inte förelegat under något skede av färden. Det hände den 9 augusti 2022 på [gatan], Piteå, Piteå kommun samt på gångbanor och över parkeringar samt mellan hus i centrala Piteå.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Niklas Lind) anförde i dom den 10 maj 2023 följande.
Skäl
C.L. har vidgått omständigheterna, men bestritt ansvar för brott i första hand på grund av att han varken haft uppsåt eller begått gärningen genom oaktsamhet; i andra hand på grund av att ansvar inte ska utdömas på grund av s.k. straffrättsvillfarelse och i tredje hand på grund av att gärningen ska bedömas som ringa.
Av utredningen har framkommit att målsäganden, som är född år 2006, den aktuella dagen framförde en trimmad moped och gjorde sig skyldig till olovlig körning och vårdslöshet i trafik för vilket han sedermera tilldömdes ett bötesstraff genom att godkänna ett strafföreläggande. Utifrån den av åklagaren förevisade filmen har framkommit att polismannen C.L. genomförde ett förföljande av målsäganden i centrala Piteå.
Till ansvar för tjänstefel döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften (20 kap. 1 § BrB). Om gärningen är att anse som ringa, ska dock inte dömas till ansvar. Vad som gällt för uppgiften är i detta fall reglerat genom de vid tillfället gällande föreskrifterna och allmänna råden om vilka hjälpmedel som får användas för stoppande av fordon (Rikspolisstyrelsens författningssamling [RPSFS 2016:10, FAP-104-1]). Härutöver gäller som en allmän princip för polisingripande att en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift ska ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter (8 § polislagen).
Av Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd, 9 § i FAP 104-1 framgår följande.
Mot bakgrund av förarens oskyddade och utsatta läge får ett förföljande av tvåhjuliga motorfordon eller motorfordon som saknar skyddande kaross ske endast om synnerliga skäl föreligger. Särskild försiktighet ska iakttas vid ett sådant förföljande med hänsyn till förarens och eventuella passagerares oskyddade läge.
Allmänna råd: Synnerliga skäl att förfölja ett tvåhjuligt motorfordon eller motorfordon utan skyddande kaross kan föreligga om den flyende flyr efter att ha begått eller är på väg att begå ett grovt brott eller på annat sätt visat sig särskilt farlig för andra människors liv eller hälsa.
Tingsrätten konstaterar att det i det aktuella fallet inte kan anses ha förelegat synnerliga skäl för ett förföljande av målsäganden. Detta då målsäganden endast var misstänkt för bötesbrottslighet. Även med beaktande av C.L:s invändning att han inte kunde veta vem gärningsmannen var eller dennes ålder och att hans misstanke var att det rörde sig om en olovlig körning, grovt brott, samt mot bakgrund av de uppgifter som lämnats av vittnet J.V. om målsägandens tidigare vårdslösa framfart på gångvägar, har synnerliga skäl inte förelegat.
C.L. har invänt att han inte kände till den aktuella bestämmelsen och de allmänna råden eftersom han under år 2016 genomgick polisens utbildning till motorcykelförare och polisens förarutbildning och att det aktuella regelverket inte genomgicks under de kurserna samt att han, efter att under ett antal år ha arbetat inom annat yrke, nyligen återgått i anställning som polis och att han i dagsläget inte arbetar som mc-förare inom polisen.
Av vittnesförhören med M.B. och J.B. som var kurs- respektive utbildningsansvarig för de kurser som C.L. genomgick har framgått att instruktörerna även tidigare var noga med att ange att förföljande av tvåhjuliga fordon skulle ske med stor försiktighet och restriktivitet.
Mot denna bakgrund och då den aktuella författningen och de tillhörande allmänna råden inte kan anses otydliga samt då situationen inte kan anses ha varit svårbedömd, har C.L. genom oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att genomföra ett förföljande av målsäganden som färdades på ett tvåhjuligt motorfordon. Invändningen om straffrättsvillfarelse föranleder ingen annan bedömning.
C.L. har uppgett att förföljandet inte skedde i någon hög hastighet, att trafikintensiteten var låg och att det därför inte förelåg någon risk för skador. Tingsrätten finner att C.L:s uppgifter inte kan anses vederlagda genom den bevisning som åklagaren lagt fram och noterar att förföljandet inte pågick mer än några minuter samt att polismannen vid flera tillfällen fick målsäganden att stanna den trimmade mopeden utan att preja eller på något annat sätt riskera målsägandens liv eller hälsa. Med anledning av dessa omständigheter finner tingsrätten att C.L:s handlande utgör en gärning som är att anse som ringa. Åtalet ska därmed ogillas.
Domslut
Tingsrätten frikände C.L. från åtalet för tjänstefel.
Hovrätten för Övre Norrland
Hovrätten för Övre
Åklagaren överklagade i Hovrätten för Övre Norrland och yrkade att hovrätten skulle döma C.L. för tjänstefel enligt åtalet och bestämma påföljden till dagsböter.
C.L. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Hovrätten (hovrättsråden Jonas Brodin och Ann-Christine Johansson, tf. hovrättsassessorn Linn Brewer, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 16 februari 2024 följande.
Hovrättens domskäl
Skuld
Tingsrätten har i sin dom utförligt redogjort för den utredning som har lagts fram och hur tingsrätten har värderat denna. Vidare har tingsrätten redogjort för de relevanta bestämmelserna och förutsättningarna för att döma en polisman för tjänstefel i en situation som den aktuella. Som tingsrätten har redovisat krävs det att det föreligger synnerliga skäl för att en polisman ska ha rätt att företa ett förföljande av ett tvåhjuligt motorfordon. För att synnerliga skäl ska föreligga ska den flyende ha begått eller vara på väg att begå ett grovt brott eller på annat sätt visat sig särskilt farlig för andra människors liv eller hälsa. Vad som utgör ett grovt brott är inte närmare definierat i de allmänna råden. Enligt hovrättens bedömning ska de allmänna råden dock inte tolkas på det sätt som C.L. gör gällande; att det är tillräckligt att brottet – oavsett straffvärde och allvar – rubriceras som ett grovt brott. Som tingsrätten har angett har C.L. invänt att det förelåg synnerliga skäl då han misstänkte att den han förföljde hade begått en olovlig körning, grovt brott. Hovrätten konstaterar att det är ett brott som i normalfallet föranleder ett bötesstraff och kan inte anses vara ett sådant brott som åsyftas i de allmänna råden (jfr JO 1990/91 s. 72 ff.). Sammantaget delar hovrätten därför tingsrättens bedömning att det inte har förelegat synnerliga skäl för ett förföljande.
Vidare instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning att C.L. har varit oaktsam. Att det ställs höga krav för att ett förföljande av ett tvåhjuligt motorfordon ska få inledas måste ha varit känt för honom, dels genom den utbildning han fått, dels genom att han arbetat som motorcykelförare under flera år. Den omständigheten att han var tjänstledig vid den tid som den aktuella FAP-en infördes medför inte någon annan bedömning. Precis som tingsrätten har angett kan den aktuella situationen inte heller ha varit svårbedömd. C.L. har därmed, i likhet med vad tingsrätten redovisat, åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att han genomfört ett förföljande av ett tvåhjuligt fordon på det sätt som åklagaren påstått. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att C.L. inte kan gå fri från ansvar på grund av straffrättsvillfarelse.
Frågan är då om C.L. kan gå fri från ansvar på grund av att gärningen är att bedöma som ringa. För att så ska vara fallet krävs att gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen är att anse som ringa. Som angetts ovan har det inte varit fråga om en svårbedömd situation. Det kan därmed inte anses vara en sådan situation där det funnits utrymme för skilda bedömningar eller en situation där C.L. haft att fatta beslut under hög press (jfr rättsfallet RH 2011:31). Om själva förföljandet kan hovrätten, i likhet med tingsrätten, konstatera att det pågick under några minuter. Under dessa minuter har C.L. förföljt pojken på det tvåhjuliga motorfordonet genom delar av centrala Piteå. Både C.L. och den förare han förföljde har i vart fall periodvis hållit en hastighet som överskridit rådande hastighetsbegränsning. Förföljandet har vidare skett mellan parkerade bilar på en parkering där andra människor vistats, över övergångsställen, in på gång- och cykelvägar och sedan avslutats genom att bland annat passera andra människors trädgårdar. Allt detta har skett en sommarkväll strax före klockan åtta på kvällen. Enligt hovrättens mening har C.L:s agerande inneburit risker för såväl allmänheten som föraren av det tvåhjuliga fordonet som han förföljde. Gärningen kan därför inte bedömas som ringa. Det innebär att C.L. ska dömas för tjänstefel. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det.
Påföljd
Påföljden ska bestämmas till dagsböter. – – –.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömer C.L. för tjänstefel den 9 augusti 2022 enligt 20 kap. 1 § BrB och bestämmer påföljden till 60 dagsböter – – –.
Högsta domstolen
C.L. överklagade och yrkade att HD skulle frikänna honom från ansvar.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden (samma som i målet under I) föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Vad målet gäller
Punkten 1 överensstämmer med punkten 1 i betänkandet under I.
2Målet gäller om det i ett visst fall har utgjort tjänstefel av en polis att genomföra ett förföljande på motorcykel av en person på en moped. Målet aktualiserar frågor om under vilka förutsättningar en polisman får genomföra ett förföljande av ett motorfordon samt om gränsdragningen mellan tjänstefel och straffria ringa gärningar, särskilt i polisiär verksamhet och annan verksamhet som sker under tidspress.
Händelsen
Punkten 3 överensstämmer i huvudsak med punkten 1 i HD:s domskäl.
Domstolarnas bedömningar
Punkterna 4–6 överensstämmer i huvudsak med punkterna 2 och 3 i HD:s domskäl.
Punkterna 7–11 med rubriker överensstämmer med punkterna 8–12 med rubriker i betänkandet under I.
Om polisens befogenheter i fråga om förföljande av motorfordon
Punkterna 12–19 motsvarar i huvudsak punkterna 8–13 i HD:s domskäl.
20Polismyndigheten har 2022 publicerat tillsynsrapporten Tillämpningen åtgärder och hjälpmedel för att stoppa fordon (2022:3). Rapporten behandlar bl.a. tillämpningen av reglerna om förföljande av tvåhjuliga fordon. I rapporten anges att det bland poliser råder skillnader i bedömningarna om vad som utgör synnerliga skäl för att förfölja tvåhjuliga motorfordon, men att det allmänt sett finns en restriktiv hållning till sådana förföljanden bland de verkställande befälen (se s. 34 f.).
21Frågan om en polisman har begått tjänstefel bestående i genomförande av förföljande har prövats i underrätter vid ett antal tillfällen. Det har då uttalats att det måste finnas ett betydande utrymme för olika uppfattningar i tolknings- och tillämpningsfrågor. Endast mera klara felbedömningar bör innebära ett åsidosättande av vad som gällt för uppgiften för att ansvar för tjänstefel kan bli aktuellt (se bl.a. RH 2007:40 jfr även RH 2011:31).
Bedömningen i detta fall
Mer om händelsen
22Av förhöret med C.L. har sammanfattningsvis följande framgått.
23Han utbildades till polis 2012–2014, men hade vid den aktuella händelsen precis gått tillbaka i tjänst som polis efter ett fyraårigt uppehåll. När han utbildades gällde inte de föreskrifter som gäller nu. Han har inom polisen gått en motorcykelförarutbildning och har efter att han kommit tillbaka efterfrågat och fått gå en särskild utbildning för att uppdatera sina kunskaper på det området. På den kursen fick han i huvudsak information om hur man kör säkert och effektivt. Han har inte själv försökt att hålla sig uppdaterad gällande nya föreskrifter, utan har utgått från att han ska få nödvändig information genom den kurs han har gått.
24Innan händelsen hade det under en tid förekommit att personer på mopeder kört kring polisstationen på ett störande och provocerande sätt. Den aktuella dagen hade han och en kollega under patrullering i bil upptäckt en mopedist som överensstämde med signalementet på en av dem som skulle varit inblandade. Det gick dock inte att uppskatta åldern på mopedisten. De försökte stoppa denne, men han avvek på mopeden. De kom att misstänka honom för olovlig körning, grovt brott. Även en annan patrull bevittnade mopedistens farliga körning på bland annat cykelvägar. I syfte att på ett effektivare och säkrare sätt kunna stoppa mopedisten bestämde han sig för att byta fordon till motorcykel. Han åkte tillbaka till polishuset och gjorde detta och kom sedan i kapp mopedisten. Han startade då sin hjälmkamera som filmade förföljandet. Han lyckades flera gånger köra in framför mopedisten i syfte att få honom att stanna, och denne fick då vika av och även stanna till. Det hela slutade med att han fick fatt i mopedisten efter att denne saktat in på en gräsmatta.
25Av den av åklagaren åberopade filmen av förföljandet framgår att mopedisten framförde mopeden på trottoarer och parkeringar i direkt närhet till parkerade bilar, portar och människor. Mopedisten har vidare kört på gångstigar, i ett bostadsområde och i en villaträdgård. Det går inte att med säkerhet uttala sig om vilken fart förföljandet skett i. Det går dock att säga att det har skett på ett sådant sätt att det har funnit stor risk för att andra människor skulle skadas, t.ex. lekande barn. Det går inte att dra någon slutsats om mopedistens ålder, men såväl beteendet i sig som mopedistens utseende talar för att det rör sig om en ung person.
26I målet har två utbildningsansvariga för kurser som C.L. har gått hörts. Även C.L:s kollega, som även han innan förföljandet bevittnade mopedistens körning på cykelbanor och bland människor, har hörts.
C.L. har av oaktsamhet åsidosatt det som har gällt för uppgiften
27I detta fall har misstanken rört grov olovlig körning av en person på en moped. Det finns under sådana omständigheter inte förutsättningar att inleda att förföljande (se p. 18–19). Det framgår vidare av filmen av förföljandet att det i sig har inneburit en påtaglig risk för att annan ska skadas (se p. 25). C.L. har alltså åsidosatt vad som har gällt för uppgiften.
28C.L. har gjort gällande att han inte har känt till regleringen i FAP 104-1. I sin tjänst som polis har han dock haft skyldighet att känna till gällande regler, särskilt sådana som avser åtgärder som kan innebära användande av våld. Den aktuella regleringen är vidare särskilt viktig för en polis som kör motorcykel. Därtill kommer att den äldre regleringen (se RPSFS 2011:14) inte har skilt sig från den nuvarande på något avgörande sätt, samt att skyldigheten att ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter gäller all polisiär verksamhet. Han har alltså varit oaktsam inför att han åsidosatt vad som gäller för uppgiften.
Gärningen ska inte bedömas som ringa
29Det finns omständigheter som talar för att gärningen bör bedömas som ringa och därmed vara fri från ansvar. Även om det står klart att bestämmelsen inte kan tolkas så att den gäller alla brott som rubriceras som grova oavsett brottstypens allvar, har dess avfattning kunnat vara tydligare. Det kan även beaktas att C.L. har varit borta från yrket en tid. Det övergripande ansvaret för utbildning gällande ändrad och ny reglering bör i huvudsak vila på arbetsgivaren och det är inte visat att C.L. vid den kompletterande motorcykelutbildningen fick information om FAP 104-1. Avslutningsvis bör också beaktas att C.L. sökt minska riskerna vid förföljandet genom att använda motorcykel i stället för bil.
30Det finns dock även omständigheter som talar mot att bedöma gärningen som ringa. Efter det initiala stoppförsöket har funnits tid att byta fordon och i samband med det måste det även ha funnits möjlighet att överväga alternativa tillvägagångssätt för att få en identifikation på personen i fråga. Under själva förföljandet – när film på den misstänkte fanns – har funnits än starkare skäl att överväga alternativa tillvägagångssätt. Eftersom det även funnits mycket som har tytt på att den flyende var en ung person har det funnits särskilda skäl att visa återhållsamhet. Den tyngst vägande omständigheten mot att anse gärningen som ringa är dock att förföljandet har skett på ett sådant sätt att det är uppenbart att det har medfört stora risker för allmänheten. Den flyende har inte visat någon hänsyn till andra människors säkerhet och det framstår som endast en tillfällighet att ingen har kommit till skada. Riskerna såväl för den flyende som för allmänheten har överskridit behovet av att gripa eller omhänderta den flyende. Vid en helhetsbedömning kan gärningen därför inte anses som ringa.
31Hovrättens domslut ska alltså fastställas.
Domslut
Se HD:s domslut.
HD:s dom
HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Petter Asp, Eric M. Runesson, AndersPerklev, referent, och Margareta Brattström) meddelade den 5 november 2025 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
1Den 9 augusti 2022 tjänstgjorde C.L. som patrullerande polis i Piteå. Han genomförde då ett förföljande med motorcykel av en person som framförde en trimmad moped. Förföljandet ägde rum i centrala Piteå på gator och gångbanor, över parkeringsplatser samt genom villaträdgårdar.
2C.L. åtalades för tjänstefel. Enligt gärningsbeskrivningen hade han genom förföljandet uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att sådana synnerliga skäl som enligt polisens föreskrifter och polislagen krävs för att få genomföra ett förföljande inte förelegat under något skede av färden.
3Tingsrätten ansåg att C.L. genom förföljandet av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften, men bedömde att gärningen var ringa och ogillade därför åtalet. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och dömt C.L. för tjänstefel till dagsböter. Till skillnad från tingsrätten har hovrätten inte ansett att gärningen har varit att bedöma som ringa.
Punkterna 4–7 med rubriker överensstämmer med punkterna 6–9 med rubriker i domen under I.
En polismans befogenhet att genomföra förföljande av motorfordon
8Av 8 § polislagen (1984:387) följer att en polisman som verkställer en tjänsteuppgift ska iaktta vad som föreskrivs i lag eller annan författning och ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, ska det ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås.
9En polisman får enligt 22 § stoppa ett fordon bland annat om det finns anledning att anta att någon som färdas i fordonet har gjort sig skyldig till brott. Våld får användas i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt (se 10 § första stycket 5).
10Polismyndigheten har meddelat föreskrifter och allmänna råd om vilka hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon enligt 10 § första stycket 5 polislagen (se FAP 104-1, Polismyndighetens författningssamling PMFS 2016:10). Föreskrifterna avser inte endast de hjälpmedel som får användas för att stoppa fordon, utan även under vilka förutsättningar vissa uppräknade åtgärder – förföljande, stängning och prejning – får användas.
11Förföljande definieras som ”Körning med ett polisfordon efter ett flyende fordon i syfte att stoppa den flyendes fortsatta färd eller att ta reda på vart den flyende tar vägen” (se 6 § FAP 104-1).
12Ett förföljande av tvåhjuliga motorfordon och motorfordon som saknar skyddande kaross får ske endast om det föreligger synnerliga skäl (9 § FAP 104-1). Av de allmänna råden till bestämmelsen framgår att synnerliga skäl kan föreligga om den flyende flyr efter att ha begått, eller är på väg att begå, ett grovt brott eller på annat sätt visat sig särskilt farlig för andra människors liv eller hälsa. Enligt 9 § ska särskild försiktighet iakttas vid ett sådant förföljande med hänsyn till förarens och eventuella passagerares oskyddade läge.
13Av de allmänna råden följer att begreppet grovt brott relaterar till den flyendes farlighet för andra människors liv eller hälsa. Det är alltså inte tillräckligt att den flyende kan misstänkas ha begått ett brott som kan rubriceras som grovt; brottet måste till sin karaktär vara sådant att den misstänkte är att bedöma som särskilt farlig.
14Att betydande restriktivitet gäller i fråga om förföljande av fordon kan motiveras utifrån de förhöjda riskerna för personskada som förföljandet medför. Erfarenhetsmässigt leder ett sådant till en hög stressnivå hos föraren av det förföljda fordonet, vilket kan medföra att han eller hon bortser från de trafikfaror som en fortsatt färd i hög fart ger upphov till (jfr JO:s ämbetsberättelse 1990/91 s. 70). Risken för att föraren eller en eventuell passagerare kommer till skada ökar ytterligare om de inte är omgivna av en skyddande kaross.
Bedömningen i detta fall
15Av utredningen framgår att C.L. hade fått information om att en moped som hade beskrivits på visst sätt hade framförts, bland annat utanför polishuset, på ett ordningsstörande sätt. I samband med att han patrullerade med bil i centrala Piteå iakttog han en moped som stämde med beskrivningen. Föraren lät sig dock inte stoppas och kontrolleras av C.L.
16C.L. har uppgett att han misstänkte att mopeden var trimmad och att föraren gjorde sig skyldig till olovlig körning som var att rubricera som grov. För att kunna stoppa föraren återvände han till polishuset och bytte fordon till motorcykel. Han fick därefter på nytt syn på mopeden och påbörjade ett förföljande som kom att fortsätta under cirka tre minuter. Förföljandet dokumenterades med hjälmkamera.
17Straffskalan för grov olovlig körning sträcker sig från böter till fängelse i högst sex månader (se 3 § lag, 1951:649, om straff för vissa trafikbrott). Brottet är inte av sådan karaktär att ett misstänkt fall kan utgöra synnerliga skäl för att inleda förföljelse av ett tvåhjuligt motorfordon (se p. 12 och 13). Inte heller i övrigt har sådana skäl förelegat. Genom att ändå inleda och fortsätta förföljandet har C.L. i sin myndighetsutövning åsidosatt vad som gällde för uppgiften.
18C.L. har hävdat att han inte kände till den aktuella lydelsen av polismyndighetens föreskrift, eftersom denna hade förändrats under den tid som han hade varit borta från polisyrket. Av utredningen framgår dock att han har genomgått utbildning för att bli MC-förare inom polisen. Genom denna måste han ha fått klart för sig att särskilda regler gäller för förföljande av motorfordon och under alla förhållanden borde han ha förstått att grov olovlig körning inte är ett sådant brott som motiverar ett förföljande av en moped. Han har följaktligen av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften.
19Vid bedömningen av om gärningen är att bedöma som ringa bör beaktas att den bestämmelse som har åsidosatts syftar till att minska risken för personskada och är av stor betydelse som norm för en korrekt myndighetsutövning. Dokumentationen av förföljandet visar också att detta innefattade ett antal potentiellt trafikfarliga situationer och att påtaglig risk för en olycka därigenom uppkommit. Mot denna bakgrund kan gärningen inte bedömas som ringa.
20C.L. ska därmed dömas för tjänstefel. Den av hovrätten utdömda påföljden framstår som väl avvägd.
21Hovrättens domslut ska därför fastställas.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Tillägg
Justitierådet Petter Asp tillade för egen del följande.
1I målet har den tilltalade invänt bland annat att han inte känt till den nya lydelsen av de föreskrifter som gäller för förföljande och hävdat att han befunnit sig i straffrättsvillfarelse (jfr 24 kap. 9 § BrB). Invändningen har kort avfärdats av såväl tingsrätten som hovrätten. HD har inte bedömt invändningen som relevant för ansvarsfrågan.
2I anledning av detta finns skäl att något beröra frågan om straffrättsvillfarelse i sådana situationer där det – i något avseende – fordras uppsåt eller, i förekommande fall, oaktsamhet inte bara i relation till de faktiska omständigheter som domstolen lägger till grund för bedömningen att ett visst rekvisit är uppfyllt, utan också till ”det rättsliga” (den rättsliga kvalifikationen). Exempel på sådana fall är:
– att det vid stöld fordras uppsåt i förhållande till att det stulna ”tillhör annan” (vilket innebär att felaktig tro1 om äganderätten blir uppsåtsrelevant, jfr t.ex. NJA 1991 s. 117),
– att det vid olovlig körning krävs uppsåt i förhållande till att fordonet förts utan att föraren var berättigad till det (vilket innebär att felaktig tro om att det körkort man har är giltigt i Sverige blir uppsåtsrelevant, jfr t.ex. ”Det afghanska körkortet” NJA 2019 s. 721), och
– att det vid tjänstefel krävs uppsåt eller oaktsamhet i förhållande till att gärningen innebär ett åsidosättande av vad som gäller för uppgiften (vilket innebär att felaktig tro om vad som gäller för uppgiften – t.ex. beroende på en missuppfattning om vad bakomliggande normer innebär – blir relevant för bedömningen av uppsåt respektive oaktsamhet).2
3När det på detta sätt krävs uppsåt eller oaktsamhet i förhållande till ”det rättsliga” i ett visst avseende blir frågan om straffrättsvillfarelse i just detta avseende irrelevant. Det sagda kan enklast påvisas på följande sätt.
4Om endast uppsåt är kriminaliserat, och det på nyss nämnda sätt i någon del fordras täckning också av det rättsliga, kommer en felaktig tro i detta avseende att innebära att det föreligger uppsåtsbrist. Om så är fallet ska den tilltalade frikännas redan på den grunden; frågan om straffrättsvillfarelse enligt 24 kap. 9 § aktualiseras då aldrig. Och föreligger uppsåt i nyss nämnda avseende kan den tilltalade inte befinna sig i straffrättsvillfarelse i den delen, i vart fall inte i en uppenbart ursäktlig sådan.
5Om såväl uppsåt som oaktsamhet är kriminaliserat kommer en felaktig tro gällande ”det rättsliga” på samma sätt att innebära att det föreligger uppsåtsbrist, men ansvar kan ju i ett sådant fall aktualiseras om den felaktiga tron varit oaktsam. Om den felaktiga tron i en sådan situation inte är oaktsam ska den tilltalade frikännas på grund av att det inte föreligger vare sig uppsåt eller oaktsamhet; frågan om straffrättsvillfarelse aktualiseras då aldrig i dessa delar.
6Om det i stället förhåller sig så att den felaktiga tron är oaktsam kan man visserligen säga att 24 kap. 9 § kommer i spel som ytterligare en bestämmelse som skulle kunna leda till en frikännande dom, men då är det å andra sidan uteslutet att villfarelsen i den delen skulle kunna anses vara ”uppenbart ursäktlig” i den mening som avses i 24 kap. 9 §. Aktsamhetskraven i den paragrafen är ju betydligt strängare än de som tillämpas när det ska bedömas om en gärning är oaktsam (enligt 24 kap. 9 § krävs inte bara aktsamhet utan påtaglig aktsamhet). Om den tilltalade har bedömts vara oaktsam i förhållande till det rättsliga förhållande som ska vara täckt med uppsåt eller oaktsamhet är det med andra ord uteslutet att hens felaktiga tro om detta förhållande skulle kunna vara uppenbart ursäktlig.
7Till det sagda bör fogas det tillägget att den tilltalade kan befinna sig i straffrättsvillfarelse i något annat avseende än i de delar där uppsåtet eller oaktsamheten ska täcka det rättsliga. Exempelvis kan någon vid stöld invända dels att hen inte förstod att saken inte tillhörde hen själv, dels att hen trodde att det relativt obetydliga värdet på det stulna – vilket hen i och för sig kände till – innebar att skada i stöldparagrafens mening inte kunde anses föreligga. Vad gäller invändningen om att hen inte förstod att saken tillhörde någon annan kommer 24 kap. 9 § i enlighet med vad som ovan sagts inte att aktualiseras, men invändningen om skaderekvisitet behöver – förutsatt att det föreligger uppsåtstäckning i förhållande till att saken har ett värde – prövas mot bestämmelsen om straffrättsvillfarelse. Frågan blir då om villfarelsen gällande skaderekvisitets innebörd var uppenbart ursäktlig. Ett annat exempel är att någon vid tjänstefel invänder dels att hen inte förstod att hen genom gärningen åsidosatte vad som gäller för uppgiften, dels att hen inte förstod att tjänstefel är kriminaliserat överhuvudtaget. I den förra delen kommer frågan då att gälla huruvida den tilltalade varit åtminstone oaktsam i förhållande till åsidosättandet (och i enlighet med vad som ovan sagts kommer frågan om straffrättsvillfarelse då inte att aktualiseras); i den senare delen kommer frågan om straffrättsvillfarelse att behöva prövas. (Jfr angående det sagda även ”Vildsvinet” NJA 2016 s. 702 p. 14, där rättsfallshänvisningarna i slutet får förstås så att domstolen i de nämnda fallen hanterat frågan på ett inte helt tillfredsställande sätt, ”Dödsboets vapen” NJA 2019 s. 1041, p. 31 i den skiljaktiga meningen samt Dennis Martinsson, Om straffrättsvillfarelse, Stockholm 2016 s. 403 ff. och Petter Asp, Uppsåt, oaktsamhet och ursäktande omständigheter, Uppsala 2024 s. 154 ff. och 324 ff.)
Fotnoter
- Jag talar här för enkelhets skull om felaktig tro, men man får ha med sig att saken kan vara mer komplicerad än så, t.ex. i fall där någon varken trott eller inte trott något visst (och då frågan om likgiltighetsuppsåt alltså kan aktualiseras). ↩
- Det kan i sammanhanget noteras att det brukar sägas att polisers villfarelser om laga befogenhet är ytterligare ett exempel på när villfarelser om något rättsligt ska behandlas som uppsåtsbrist också i andra fall än när det är fråga om tjänstefel (t.ex. om en polisman trott sig ha rätt att frihetsberöva någon). ↩