Målsägandefristen
En gärning som har begåtts utomlands har inte ansetts straffbar enligt lagen på gärningsorten när det enligt det landets lag krävs att målsäganden gör en anmälan inom viss tid och tidsfristen inte har iakttagits.
Sökord Dubbel straffbarhet · Angivelse till åtal · Domsrätt
Stockholms tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Stockholms tingsrätt mot D.A. för misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB med följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 1).
D.A. har med en keps slagit L.B. två gånger på hennes lår. Det hände någon gång mellan den 9 juli och den 13 juli 2021 i Polignano a Mare, Italien. L.B. orsakades smärta och blåmärke.
D.A. begick gärningen med uppsåt.
D.A. åtalades vidare för misshandel och skadegörelse begångna i Stockholm mot L.B (åtalspunkt 2). L.B. åtalades för skadegörelse begången i Stockholm mot D.A. (åtalspunkt 3).
Parterna yrkade skadestånd av varandra.
När det gällde åtalspunkten 1 yrkade D.A. i första hand att åtalet skulle avvisas då tingsrätten inte var behörig att pröva målet på grund av att kravet på dubbelstraffbarhet inte var uppfyllt. I andra hand yrkade han att åtalet skulle ogillas då han förnekade brott.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Maria Ulfsdotter Klang) anförde följande i dom den 5 april 2024.
Domskäl
Inledning
Inledningsvis kan det konstateras att D.A. och L.B. blev ett par runt år 2012. Vid den nu aktuella tidpunkten bodde de tillsammans i en lägenhet. De separerade efter händelsen den 8 december 2021 (åtalspunkten 2) och bodelning skedde under de efterföljande månaderna. L.B. polisanmälde händelsen under åtalspunkten 2 i februari 2022 och berättade i förhör den 23 mars 2022 om händelsen under åtalspunkten 1.
Åtalspunkten1
Gärningen ska enligt åtalet ha begåtts i Polignano a Mare i Italien någon gång mellan den 9 juli och den 13 juli 2021. Det är fråga om en till medborgarskapet svensk gärningsman och till medborgarskapet svensk målsägande och båda var och är bosatta i Sverige. Det föreligger därför svensk domsrätt enligt 2 kap. 3 § BrB. Det finns dock även ett krav på dubbel straffbarhet enligt 2 kap. 5 § BrB. Detta innebär i första hand ett krav på att den ifrågavarande gärningen utgör brott enligt lagen på gärningsorten, dvs. att gärningen är brottslig i den utländska stat där gärningen förövats.
I detta fall har åklagaren kommit in med utredning om italiensk rätt. Av denna framgår att den påstådda gärningen i och för sig utgör brott enligt lagen på gärningsorten. Det finns dock ett krav på att en gärning av ifrågavarande slag ska anmälas inom tre månader från gärningstidpunkten. Om anmälan sker efter det, avvisas ärendet (dismiss). Som framgått kom gärningen till svenska polisens kännedom den 23 mars 2022. Det står klart att gärningen inte hade lett till någon straffrättslig påföljd om den anmälts till italienska myndigheter vid den tidpunkten.
Frågan är om detta medför att kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt. Det kan konstateras att det inte räcker med att gärningstypen är straffbelagd enligt den relevanta utländska lagen. Gärningen ska vara straffbar in concreto – till skillnad från in abstracto – enligt den utländska lagen. Detta innebär att såväl rättfärdigande som ursäktande ansvarsfrihetsgrunder ska beaktas. Motsvarande gäller om en gärning inte kan bestraffas på grund av att den är preskriberad, på grund av att gärningsmannen inte är straffmyndig eller på grund av gärningsmannens psykiska status. Enligt doktrin är det dock inte helt klart huruvida varje omständighet som förutsätts för att gärningsmannen ska kunna dömas till ansvar enligt den utländska lagen måste vara uppfylld. Det torde t.ex. inte vara nödvändigt att ett eventuellt krav på målsägandeangivelse är uppfyllt.
Utgångspunkten är alltså att materiella straffbarhetsbetingelser ska beaktas, men inte processuella krav. Det står också klart att det av kravet på dubbel straffbarhet följer att preskription enligt rättsordningen på gärningsorten utesluter svensk jurisdiktion. Då är nämligen gärningen fri från ansvar i det andra landet, vilket innebär att svensk domstol saknar behörighet. Den på gärningsorten nu aktuella bestämmelsen – att en gärning av detta slag måste anmälas inom tre månader – kan enligt tingsrätten närmast jämställas med en preskriptionsregel. Det har inte framgått vad syftet med bestämmelsen är, men det kan antas att det är detsamma som med preskriptionsreglerna, dvs. att den berörde inom viss tid ska få klarhet om sin utsatthet. Då bör det inte komma i fråga att en svensk domstolen kan bortse från lagen på gärningsorten. Syftet med kravet på dubbel straffbarhet, får anses vara att utesluta svensk jurisdiktion när gärningen inte skulle ha föranlett straffrättsligt ansvar, om åtal hade väckts i domstol på gärningsorten i stället för i Sverige. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt.
Tingsrätten saknar behörighet och åtalet i denna del ska därmed avvisas.
På anförda skäl fann tingsrätten att övriga åtalspunkter var styrkta och att skadestånd skulle utgå.
Domslut
Tingsrätten avvisade åtalet mot D.A. enligt åtalspunkten 1.
D.A. dömdes för misshandel och skadegörelse till villkorlig dom och samhällstjänst 75 timmar. Han förpliktades att betala skadestånd till L.B. med omkring 17 000 kr jämte ränta.
L.B. dömdes för skadegörelse till villkorlig dom. Hon förpliktades att betala skadestånd till D.A. med 3 000 kr jämte ränta.
Svea hovrätt
Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att åtalspunkten 1 skulle återförvisas till tingsrätten för prövning i sak.
Även L.B. överklagade tingsrättens avvisningsbeslut och yrkade att målet såvitt avsåg åtalspunkten 1 skulle återförvisas till tingsrätten.
D.A. motsatte sig att tingsrättens beslut ändrades. För det fall hovrätten bedömde att kravet på dubbel straffbarhet var uppfyllt yrkade han att målet skulle återförvisas i dess helhet.
Hovrätten (hovrättsråden Lars Wallinder och Emma Regnér samt tf. hovrättsassessorn Ratri Hossain, referent) undanröjde tingsrättens avvisningsbeslut i beslut den 23 september 2024 och återförvisade målet såvitt avsåg åtalet i åtalspunkten 1 till tingsrätten för fortsatt behandling.
Skälen för beslutet
För att svensk domstol ska vara behörig att döma över ett brott begånget i annat land krävs enligt 2 kap. 5 § BrB att gärningen utgör brott även enligt lagen på gärningsorten, dvs. att gärningen är brottslig i den utländska stat där gärningen förövats (dubbel straffbarhet). Gärningen ska vara straffbar in concreto enligt den utländska lagen. Detta innebär att såväl rättfärdigande som ursäktande ansvarsfrihetsgrunder ska beaktas. Motsvarande gäller om en gärning inte kan bestraffas på grund av att den är preskriberad, på grund av att gärningsmannen inte är straffmyndig eller på grund av gärningsmannens psykiska status. Det är dock inte helt klart huruvida varje omständighet som förutsätts för att gärningsmannen ska kunna dömas till ansvar enligt den utländska lagen måste vara uppfylld. Det torde t.ex. inte vara nödvändigt att ett eventuellt krav på målsägandeangivelse är uppfyllt. Som utgångspunkt bör gälla att materiella straffbarhetsbetingelser ska beaktas, men inte processuella krav (se Asp, Brottsbalken [1962:700] 2 kap. 5 §, Lexino 2024-06-26 [JUNO]).
Som tingsrätten har redogjort för finns det enligt italiensk rätt ett krav på att en gärning av det aktuella slaget ska anmälas inom tre månader från gärningstidpunkten. Av utredningen om innehållet i italiensk rätt framgår att tremånadersfristen endast gäller brott som inte kan åtalas ex officio, såsom mindre allvarliga brott eller brott som kräver att målsäganden begär åtal. Det framgår vidare att det aktuella brottet preskriberas efter sex år och att tremånadersfristen inte är att likställa med en preskriptionsregel. Mot denna bakgrund får kravet på att brottet ska anmälas av målsäganden inom tre månader närmast anses motsvara ett krav på målsägandeangivelse. Det förhållandet att anmälan inte skett inom den föreskrivna tiden innebär enligt hovrättens bedömning därför inte att det brister i något materiellt krav. Det har inte heller framkommit någon annan omständighet som medför att gärningen inte skulle vara straffbar i materiellt hänseende på gärningsorten. Hovrätten bedömer därför att kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt. Tingsrättens avvisningsbeslut ska därför undanröjas.
Vid denna bedömning har D.A. yrkat att målet i dess helhet ska återförvisas. Hovrätten konstaterar emellertid att åtalet i åtalspunkten 1 inte har ett sådant samband med åtalet i de övriga delarna att det finns skäl att på den grunden undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet i dess helhet. Inte heller i övrigt har det framkommit sådana skäl. Målet ska därför återförvisas till tingsrätten för fortsatt behandling endast såvitt avser åklagarens åtal i åtalspunkten 1.
Högsta domstolen
D.A. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens beslut att återförvisa åtalspunkten 1 till tingsrätten.
Riksåklagaren och L.B. motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredragandens förslag till beslut
Föredraganden, justitiesekreteraren Olivia Ekeberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Skäl
Bakgrund
1D.A. åtalades för en misshandel som ska ha ägt rum någon gång mellan den 9 juli och den 13 juli 2021 i Polignano a Mare, Italien. I Italien måste en gärning av ifrågavarande slag anmälas av målsäganden inom tre månader från gärningstillfället. L.B. anmälde gärningen först den 23 mars 2022, dvs. först åtta månader efter gärningstillfället.
2Tingsrätten avvisade åtalet mot bakgrund av att man bedömde att tidsfristen var att jämställa med en preskriptionsfrist. En gärning som är preskriberad utesluter svensk jurisdiktion och kravet på dubbel straffbarhet ansågs därmed inte uppfyllt.
3Hovrätten ansåg inte att tidsfristen för att anmäla brottet kunde likställas med en preskriptionsfrist utan närmast ansågs motsvara ett krav på målsägandeangivelse. Hovrätten ansåg inte att det förelåg några brister i något materiellt krav för att gärningen skulle vara straffbar på gärningsorten. Kravet på dubbel straffbarhet ansågs därmed vara uppfyllt. Hovrätten undanröjde tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisade målet såvitt avsåg den aktuella åtalspunkten till tingsrätten för fortsatt behandling.
Frågan i målet
4Målet avser frågan om kravet på dubbelstraffbarhet är uppfyllt för ett brott som skett utomlands och där det i gärningslandet krävs att en anmälan av målsäganden görs inom en viss tid och denna anmälan skett efter denna tidsfrist.
Den rättsliga regleringen
5Principen om dubbelstraffbarhet grundas bland annat på den straffrättsliga legalitetsprincipen och att det ska vara möjligt att förutse vad som vid varje tidpunkt utgör ett handlande som kan leda till straff.
6Begås ett brott utanför Sverige av en gärningsman som är svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige är enligt 2 kap. 5 § första stycket BrB svensk domstol behörig endast om gärningen är straffbar enligt lagen på gärningsorten. I andra stycket finns vissa undantag från detta krav, till exempel för brott vilket det lindrigaste straff som är föreskrivet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller mer. Det får inte heller dömas till påföljd som är strängare än de svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.
7För att kravet på dubbelstraffbarhet ska vara uppfyllt krävs det att gärningen är straffbar enligt lagen på gärningsorten i det enskilda fallet. En tanke med kravet är att begränsa den svenska domsrätten till fall där gärningen skulle kunna leda till straffrättsligt ansvar om åtal hade väckts på gärningsorten i stället för i Sverige. För dubbelstraffbarhet krävs att gärningen in concreto är straffbar. Det betyder att gärningen i det enskilda fallet måste vara straffbar enligt lagen på gärningsorten både när gärningen begås och när dom meddelas.
8Vid bedömningen av om gärningen är straffbar enligt lagen på gärningsorten måste man klarlägga så att inga rättfärdigande eller ursäktande omständigheter föreligger. Gärningslandets preskriptionsregler och andra materiella straffbarhetsförutsättningar ska beaktas så som att gärningsmannen inte är straffmyndig, gärningsmannens psykiska status eller att någon av ansvarsfrihetsgrunderna föreligger. Lokala rent processuella åtalsförutsättningar till exempel krav på målsägandeangivelse behöver inte vara uppfyllda (jfr prop. 2020/21:204 s. 114 och Nils Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 249).
9En målsägandeangivelse utgör, oavsett om den är tidsbegränsad eller inte, en processförutsättning. Avsaknaden av en målsägandeangivelse innebär att det föreligger processhinder och talan ska därmed avvisas.
10De straffrättsliga domsrättsreglerna är primärt av processuell natur och om det inte finns svensk domsrätt ska talan avvisas, inte ogillas. Om svensk domstol är behörig ska svensk strafflagstiftning tillämpas.
Bedömningen i detta fall
11L.B:s anmälan av den gärning som ska ha skett i Italien har gjorts efter det att den tidsfrist som uppställs i Italien för målsägandeangivelse löpt ut. Hade anmälan gjorts i Italien hade målet avvisats. I Italien preskriberas det aktuella brottet efter sex år. Av utredningen i målet framgår det att tidsfristen inte ska likställas med preskription.
12Eftersom den tidsbegränsade målsägandeangivelsen i Italien utgör en lokal processuell åtalsförutsättning behöver Sverige inte ta hänsyn till den vid prövningen om kravet på dubbelstraffbarhet är uppfylld.
13Det har inte framkommit någon annan omständighet som medför att gärningen inte skulle vara straffbar i materiellt hänseende på gärningsorten.
14Kravet på dubbel straffbarhet är därmed uppfyllt och gärningen kan prövas i Sverige.
15Hovrättens beslut ska därför fastställas.
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens beslut.
HD:s dom
HD (justitieråden Stefan Johansson, Petter Asp, Eric M. Runesson, Anders Perklev, referent, och Erik Sjöman) meddelade den 11 december 2025 följande beslut.
Skäl
Bakgrund
1L.B. och D.A. är svenska medborgare. De har tidigare varit ett par. Under sommaren 2021 gjorde de en semesterresa till Italien.
2D.A. åtalades bland annat för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning (åtalspunkten 1).
D.A. har med en keps slagit L.B. två gånger på hennes lår. Det hände någon gång mellan den 9 juli och den 13 juli 2021 i Polignano a Mare, Italien. L.B. orsakades smärta och blåmärke.
D.A. begick gärningen med uppsåt.
3Av utredningen framgår att misshandel av den svårhetsgrad som är aktuell i målet är straffbar i Italien enligt artikel 582 i den italienska strafflagen. För lagföring i Italien krävs att målsäganden har anmält brottet inom tre månader från gärningstillfället. Om anmälan sker därefter ska ärendet avvisas. L.B. har inte anmält brottet inom denna tid, vare sig i Italien eller Sverige.
4Tingsrätten avvisade åtalspunkten med hänvisning till att svensk domstol inte är behörig, eftersom kravet i 2 kap. 5 § BrB på dubbel straffbarhet vid brott som har begåtts utomlands inte var uppfyllt. Hovrätten har undanröjt tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisat målet till tingsrätten i denna del.
Frågan i målet
5Målet gäller frågan om en gärning som har begåtts utomlands ska anses straffbar enligt lagen på gärningsorten när det enligt det landets lag krävs att målsäganden gör en anmälan inom viss tid och tidsfristen inte har iakttagits.
Den rättsliga regleringen
Allmänt om svensk domstols behörighet när ett brott begåtts utomlands
6Svensk domstol är behörig att döma över brott som har begåtts utomlands, bland annat om gärningsmannen är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, eller om brottet har riktats mot en person med svenskt medborgarskap eller hemvist i Sverige (se 2 kap. 3 § 2 och 3 BrB). I dessa fall krävs dock som huvudregel att gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten, s.k. dubbel straffbarhet (se 2 kap. 5 §).
7Kravet på dubbel straffbarhet ska vara uppfyllt både vid gärningstillfället och när dom meddelas. Vid bedömningen ska såväl gärningslandets preskriptionsregler som andra materiella straffbarhetsförutsättningar beaktas. Dubbel straffbarhet måste föreligga i det enskilda fallet på så sätt att lagföring vid samma tidpunkt i stället hade kunnat ske i gärningslandet. Preskriptionsavbrytande åtgärder i Sverige får dock betydelse vid bedömningen av straffbarheten även i det andra landet. (Jfr prop. 2020/21:204 s. 114.)
8Vid prövningen av om dubbel straffbarhet föreligger ska rent processuella åtalsförutsättningar i gärningslandet, såsom krav på att målsäganden angett brottet till åtal, inte beaktas (se bl.a. Nils Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 249). En brist som avser ett processuellt krav kan som regel rättas till och bör därför normalt inte anses påverka gärningens straffbarhet.
Krav på angivelse från målsäganden för brott enligt brottsbalken
9För ett fåtal mindre allvarliga brott enligt brottsbalken gäller att en åklagare som huvudregel inte får väcka åtal om inte målsäganden har angett brottet till åtal. Ett exempel är vållande till kroppsskada eller sjukdom, om brottet inte är grovt (se 3 kap. 12 §). Det finns inte någon tidsfrist inom vilken målsäganden måste ange ett brott till åtal. I regel är det tillräckligt att målsäganden har anmält brottet för att kravet på angivelse till åtal ska vara uppfyllt.
10När det krävs att målsäganden angett brottet till åtal utgör angivelsen en processförutsättning. Om kravet inte är uppfyllt saknar åklagaren talerätt och åtalet ska avvisas. Ett beslut om avvisning får inte rättskraft; åtal kan alltså väckas på nytt om en angivelse sker.
Svensk domsrätt när det krävs att målsäganden anmäler brottet inom viss tid
11Vid bedömningen av om dubbel straffbarhet föreligger, behöver ett krav på att målsäganden ska anmäla brottet inom viss tid inte beaktas så länge fristen löper. Utgångspunkten är att ett sådant krav kan komma att uppfyllas, och att lagföring därför är möjlig enligt gärningslandets lag. (Jfr p. 8.)
12När fristen har löpt ut är situationen en annan. Har målsäganden då inte anmält brottet föreligger ett permanent hinder mot lagföring i gärningslandet. Verkan av ett sådant hinder är att det inte längre är möjligt att döma ut straff för gärningen.
13Av nu angivna skäl bör en gärning inte längre anses straffbar på gärningsorten, om det enligt gärningslandets lag krävs att målsäganden anmäler brottet inom viss tid och så inte har skett vare sig i gärningslandet eller Sverige (jfr p. 7). I ett sådant fall är kravet enligt 2 kap. 5 § på dubbel straffbarhet inte uppfyllt. Det gäller oberoende av om den omständigheten att anmälan gjorts i rätt tid är att bedöma som en materiell straffbarhetsförutsättning eller en processförutsättning.
Bedömningen i detta fall
14Den åtalade gärningen ägde rum i Italien någon gång mellan den 9 och den 13 juli 2021. L.B. har inte anmält brottet – vare sig i Sverige eller i Italien – inom den tid som föreskrivs i den italienska strafflagen. Åklagaren har inte påstått att det föreligger någon omständighet som skulle kunna medföra att kravet på anmälan från målsäganden inte är tillämpligt i detta fall.
15Det innebär att gärningen vid tidpunkten för åtalet inte längre var straffbar i Italien. Därav följer enligt 2 kap. 5 § BrB att svensk domstol inte är behörig att döma över brottet.
16Hovrättens beslut ska därför upphävas och tingsrättens beslut om avvisning fastställas.
HD:s avgörande
HD upphäver hovrättens avgörande och fastställer tingsrättens beslut att avvisa åtalspunkten 1.