Det saknade beslutet

Mark- och miljööverdomstolen (hovrättsråden Karin Wistrand och Åsa Hanna) anförde i beslut den 27 februari 2024 följande.

Vattenfall Vattenkraft AB har fått tillfälle att yttra sig över frågan om avvisning av överklagandet med hänsyn till bestämmelsen i 49 kap. 4 § RB om överklagande av beslut under rättegång genom vilket invändning om rättegångshinder har ogillats och har anfört följande. Överklagandet ska inte avvisas. I beslutet angavs att överklagan skulle ske senast den 7 juni 2023. I fullföljdshänvisningen angavs ”Överklaga skriftligt inom 3 veckor...Ditt överklagande ska ha kommit in till domstolen inom 3 veckor från beslutets datum. Sista datum för överklagande finns på sista sidan i beslutet.” Bolaget gav in överklagandet inom den av mark- och miljödomstolen angivna tiden. Då bolaget litat på att uppgiften från mark- och miljödomstolen var riktig finns grund för återställande av försutten tid (se t.ex. NJA 1982 s. 777 och NJA 1983 s. 378). I vart fall ska överklagandet till den del det avser hänskjutandet tas upp till behandling i Mark- och miljööverdomstolen. Grunden för hänskjutande är ett avgörande i sak, en i förlikningsavtalet avtalad materiell rättighet, vilket innebär att prövningen av om denna rättighet föreligger är en prövning i sak av innehållet i det mellan parterna upprättade avtalet, se t.ex. NJA 1966 s. 546. Domstolens beslut i frågan är således ett beslut i sak, dvs. rörande det materiella innehållet i ett mellan parterna ingånget avtal. Det som mark- och miljödomstolen anfört under rubriken ”Har det funnits förutsättningar att hänskjuta fråga enligt förlikningsavtalet?” (s. 26 i beslutet) visar att domstolen har behandlat sakfrågan, dvs. innehållet i förlikningsavtalet. Innebörden av avtalet har prövats slutligt av domstolen och det är därför inte fråga om ett beslut under rättegången i den delen. Överklagandet har då kommit in i rätt tid.

Mark- och miljööverdomstolens skäl

Mark- och miljödomstolens beslut den 17 maj 2023 under punkterna 1–3 innebär att domstolen, i förhållande till Kammarkollegiet samt Vännäs, Vindelns, Arjeplogs, Sorsele och Lycksele kommuner, har ogillat invändning om rättegångshinder. Detsamma gäller för de enskilda sakägarna, förutom E.T. vars yrkande om minimitappning har avvisats. Med undantag för E.T. är det fråga om beslut under rättegång, dvs. icke slutligt beslut.

Andra beslut än slutliga får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut om inte annat är föreskrivet (se 49 kap. 3 § andra stycket RB).

En part som vill överklaga ett beslut under rättegången som, vilket är fallet här, innebär att en invändning om rättegångshinder har ogillats, måste först anmäla missnöje. Om detta inte sker inom en vecka från den dag då parten fick del av beslutet har parten gått miste om sin rätt att överklaga. Efter att en anmälan har gjorts ska rätten med hänsyn till omständigheterna bestämma om beslutet får överklagas särskilt, eller i samband med att dom eller slutligt beslut överklagas. Har en part som anmält missnöje hänvisats att överklaga beslutet särskilt, ska målet vila till dess att överklagandet har prövats. Rätten får dock bestämma att förberedelsen i målet ska fortsätta. (Se 49 kap. 4 och 11 § RB.)

Om den som vill överklaga ett beslut under rättegången måste anmäla missnöje, ska det anges i beslutet (se 17 kap. 13 § andra stycket RB).

Mark- och miljödomstolen har i beslutet angivit att överklagande ska ske inom tre veckor och bifogat för överklagande av slutligt beslut sedvanliga upplysningar om vad överklagandet ska innehålla, vart det ska ges in och att prövningstillstånd krävs. Att den som vill överklaga först ska anmäla missnöje anges inte. Överklagandehänvisningen är korrekt utformad i förhållande till E.T., som inte är aktuell i Mark- och miljööverdomstolens mål, men inte i förhållande till Vattenfall Vattenkraft AB.

I mark- och miljödomstolens dagboksblad är antecknat att beslutet den 17 maj 2023 samma dag expedierades per e-post till Vattenfall Vattenkraft AB:s ombud. I dagboksbladet finns ingen anteckning att Vattenfall Vattenkraft AB har anmält missnöje. Avseende bolagets överklagande anges att det inkom den 6 juni 2023, att det avser överklagande av beslutet den 17 maj 2023 och ”Överklagandet har inkommit inom rätt tid/HN”.

En underlåtenhet att lämna klagoanvisning eller begångna felaktigheter i en sådan anvisning har inte den betydelsen att det därigenom tillskapas en rätt att överklaga eller att överklaga särskilt som inte följer av lag. Mark- och miljödomstolen får inte avvisa ett överklagande av någon annan anledning än att det har kommit in för sent och får alltså inte pröva frågan om beslutet kunnat överklagas eller överklagas särskilt. I de fall där det för överklagande krävs att klaganden först gör en missnöjesanmälan är det dock alltid i första hand mark- och miljödomstolens sak att pröva om anmälan gjorts och om den gjorts rätteligen. Om klaganden överklagar direkt, bör domstolen därför uppfatta överklagandet som innefattande även en missnöjesanmälan och i förekommande fall avvisa denna anmälan som för sent inkommen. Domstolen kan dock inte ta ställning till frågan om särskilt överklagande förrän en missnöjesanmälan har gjorts. (Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 2023 JUNO Version 95, kommentaren till 49 kap. 3 och 4 §§.)

Även om det inte sägs uttryckligen ligger det i sakens natur att frågan om huruvida särskilt överklagande ska tillåtas, som huvudregel, ska prövas av den eller de domare som deltog i beslutet som missnöjesanmälan avser. Ett förordnande enligt 16 § andra stycket 14 förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion får inte heller avse uppgiften att besluta i frågor enligt 49 kap. 4 § RB om ett överklagande ska få ske särskilt eller inte.

Mark- och miljööverdomstolen gör följande bedömning.

Vattenfall Vattenkraft AB har inte anmält missnöje mot mark- och miljödomstolens beslut den 17 maj 2023. Bolagets överklagande kom inte in inom den förskrivna fristen för missnöjesanmälan. Såvitt kan utläsas av den anteckning om att överklagandet kommit in i rätt tid som gjorts i dagboken i mark- och miljödomstolen har ingen av de två juristdomare som deltog i det överklagade beslutet medverkat vid rättidsprövningen. Handläggningen vid mark- och miljödomstolen har gått vidare efter att överklagandet överlämnades hit. Dagboksanteckningen att överklagandet kommit in i rätt tid och åtgärden att överlämna överklagandet till Mark- och miljööverdomstolen kan med beaktande av detta inte uppfattas som att mark- och miljödomstolen har bestämt att beslutet får överklagas särskilt. I avsaknad av ett sådant beslut gäller huvudregeln att beslut under rättegången inte får överklagas särskilt. Vattenfall Vattenkraft AB:s överklagande ska därför avvisas.

Mark- och miljööverdomstolen anmärker att eftersom mark- och miljödomstolen inte har lämnat någon upplysning om att missnöjesanmälan krävdes, Vattenfall Vattenkraft AB bör vara bibehållen rätten att få frågan om avvisning prövad i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i målet.

Frågan om återställande av tiden för att anmäla missnöje kan inte hanteras i detta mål utan förutsätter särskild ansökan.

Mark- och miljööverdomstolens beslut

Mark- och miljööverdomstolen avvisar Vattenfall Vattenkraft AB:s överklagande.

Hovrättsrådet Rikard Backelin var skiljaktig och ansåg att överklagandet inte skulle avvisas samt anförde följande.

Mark- och miljödomstolen har i sitt beslut ogillat Vattenfall Vattenkraft AB:s invändning om rättegångshinder (frånsett i den del invändningen riktat sig mot ett av E.T. framställt yrkande om minimitappning). I likhet med majoriteten konstaterar jag att överklagandehänvisningen i mark- och miljödomstolens beslut är felaktigt utformad i förhållande till bolaget på så vis att det saknas uppgift om att ett överklagande behövt föregås av en anmälan om missnöje. Det står också klart att Vattenfall Vattenkraft AB lämnade in sitt överklagande inom den tid som angavs i överklagandehänvisningen, dvs. inom tre veckor från beslutsdatumet, men däremot inte anmälde missnöje mot beslutet inom den tid som följer av lag, dvs. inom en vecka från den dag som mark- och miljödomstolen expedierade beslutet med e-post till bolagets ombud. Mark- och miljödomstolen bedömde vid sin rättidsprövning att överklagandet hade kommit in i rätt tid och lämnade över handlingarna till Mark- och miljööverdomstolen. Denna hantering gjordes dock inte i den sammansättning som torde krävas när en domstol enligt 49 kap. 4 § RB, efter en anmälan om missnöje mot ett beslut, ska bestämma om beslutet får överklagas särskilt eller endast i samband med överklagande av domstolens slutliga avgörande.

Frågan är nu om dessa omständigheter bör leda till att Mark- och miljööverdomstolen avvisar överklagandet eller vidtar någon annan åtgärd. Den frågan ska besvaras utifrån de processregler som Mark- och miljööverdomstolen har att tillämpa, men det som i det följande sägs först tar främst sikte på mark- och miljödomstolens perspektiv.

Som majoriteten uttalat har en domstols underlåtenhet att lämna klagoanvisning eller begångna felaktigheter i en sådan anvisning i och för sig inte den betydelsen att det därigenom tillskapas en rätt att överklaga eller att överklaga särskilt som inte följer av lag. Det synes dock vara mera oklart vad som gäller när den lägre domstolen inte har meddelat någon underrättelse angående krav på missnöjesanmälan och det har i den juridiska litteraturen föreslagits att åtminstone i vissa sådana fall bör inte partens skyldighet att anmäla missnöje inträda förrän då föreskriven underrättelse lämnas. Detta har bland annat motiverats med att det ligger i underinstansens hand att pröva om en missnöjesanmälan gjorts eller om ett överklagande gjorts i rätt tid, och ett återställande av försutten tid av överinstansen enligt 58 kap. 11 § RB på grund av laga förfall enligt 32 kap. 8 § samma balk kan te sig överflödigt. (Jämför till det anförda Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 2023 JUNO Version 95, kommentaren till 49 kap. 3 och 4 §§, särskilt tionde och elfte styckena i förstnämnda kommentar som inleds med ”Klagoanvisningens juridiska betydelse ...” respektive ”För det fall att tingsrätten inte ...” samt nionde stycket i sistnämnda kommentar som inleds med ”Enligt 17 kap. 13 § och 30 kap. 11 §...”, med hänvisningar till bland annat Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, 1949, s. 737. Jämför även Welamson m.fl., Rättegång VI, 2022 JUNO Version 6, s. 51–52 med i not 120 förekommande hänvisningar.)

Utifrån vad som sägs i föregående stycke kan det enligt min mening vara föremål för diskussion om mark- och miljödomstolen – givet att domstolen när överklagandet kom in dit hade uppmärksammat att dess överklagandehänvisning var oriktig – borde ha avvisat överklagandet såsom en för sent gjord missnöjesanmälan eller, mer i linje med vad som uttalas i 1949 års lagkommentar, avstått från detta. Det står däremot klart att domstolen i vart fall haft en skyldighet att bestämma om överklagandet fick överklagas särskilt eller endast i samband med överklagande av domstolens slutliga avgörande.

Oavsett den oklarhet som enligt min mening råder om hur mark- och miljödomstolen bort hantera frågan innebär 49 kap. 10 § RB en begränsning av Mark- och miljööverdomstolens möjligheter att avvisa överklagandet i den nu uppkomna situationen. Enligt den bestämmelsen får nämligen frågan om en missnöjesanmälan gjorts eller ett överklagande skett inom rätt tid inte prövas av överinstansen, såvida inte missnöjesanmälan eller överklagandet avvisats av underinstansen (jfr även 52 kap. 2 och 5 §§ RB).

Det refererade hovrättsavgörandet RH 1995:130 utgör ett exempel på ett fall där en hovrätt avvisat ett överklagande, trots att tingsrätten bedömt att det kommit in i rätt tid. Avgörandet gällde dock den speciella situationen att tingsrätten hade gjort sin rättidsprövning av en handling som var avsedd som ett anslutningsöverklagande utifrån den oriktiga förutsättningen att ett sådant överklagande var tillåtet, vilket det inte var. Avgörandet kan förstås så att avvisningen inte var föranledd av att hovrätten gjorde en annan bedömning än tingsrätten i rättidsfrågan utan en annan bedömning i fråga om anslutningsöverklagandets tillåtlighet (jfr även RH 1996:117).

Enligt min mening låter sig svårligen något likartat resonemang som fördes i 1995 års hovrättsavgörande föras i den situation som är aktuell i detta mål. Även om gränserna för överinstansens bundenhet av underinstansens rättidsprövning i viss mån kan diskuteras bedömer jag att Mark- och miljööverdomstolen i detta fall saknar utrymme för att avvisa överklagandet utan att gå över denna gräns och utan att åsidosätta vad som föreskrivs i 49 kap. 10 § RB (jfr t.ex. Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 50 kap. 3 § och 52 kap. 2 § samt Welamson m.fl., a.a. s. 52–53).

Det är i och för sig olyckligt att handläggningen i mark- och miljödomstolen inneburit att domstolen inte på ett korrekt sätt har tagit ställning till om dess beslut skulle få överklagas särskilt eller inte. Jag bedömer dock att det inte är möjligt att nu – sedan mark- och miljödomstolen lämnat över handlingarna till Mark- och miljööverdomstolen och Mark- och miljööverdomstolen meddelat prövningstillstånd – avhjälpa denna brist genom att begära att den lägre domstolen gör en ny rättidsprövning utifrån korrekta förutsättningar och, för den händelse domstolen skulle anse att rättidskravet är uppfyllt, bestämma om ett särskilt överklagande ska tillåtas eller inte. Ett sådant förfarande, där mark- och miljödomstolens eventuella ställningstagande att avvisa överklagandet såsom för sent gjort eller att inte tillåta ett särskilt överklagande, riskerar att bli oförenligt med Mark- och miljööverdomstolens beslut om prövningstillstånd och därmed att komma i konflikt med grundläggande processuella principer. Mot denna bakgrund anser jag att Mark- och miljööverdomstolen helt enkelt bör konstatera att den processuella fråga som nu aktualiserats inte hindrar att Vattenfall Vattenkraft AB:s överklagande prövas i sak. Det kan anmärkas att Mark- och miljööverdomstolen nyligen gjorde detsamma i ett mål där förhållandena var snarlika (Mark- och miljööverdomstolens slutliga beslut den 21 december 2023 i mål nr ÖM 4849-23).

Överröstad enligt ovan är jag i övriga frågor överens med majoriteten.