Det närstående paret II (NJA 2025 s. 295)

Sökord Grov fridskränkning · Närstående

Grov fridskränkning. Fråga om två personer som, utan att vara sambor, har levt i ett parförhållande under en kortare tid varit närstående.

Allmän åklagare väckte åtal vid Falu tingsrätt mot A.M. för grov frids­kränkning enligt 4 kap. 4 a § första stycket BrB med följande gärningsbeskrivning.

A.M. har begått följande brottsliga gärningar mot D.F. som hon var närstående till. Det hände mellan den 1 februari 2024 och den 23 april 2024 i Borlänge och Falu kommun.

a) Försök till misshandel genom att hålla fast D.F:s ena arm och med en skärva från en sönderslagen tallrik försöka hugga honom i armen. Det hände någon gång under perioden 1–17 februari 2024 i Borlänge. Fara för brottets fullbordan var endast utesluten på grund av tillfälliga omständigheter då D.F. lyckades dra undan sin arm.

b) Olaga hot genom att säga till D.F. att hon skulle döda honom. Det hände någon gång under perioden 1–17 februari 2024 i Borlänge, vid samma tillfälle som avses i p. a). Hotet var sådant att D.F. kunde förväntas känna allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet.

c) Misshandel genom att slå D.F. på kroppen, samt kasta en skärva från en sönderslagen tallrik som träffade D.F:s ben. Det hände någon gång under perioden 1–17 februari 2024 i Borlänge vid samma tillfälle som avses i p. a). D.F. orsakades smärta, blodvite och sårskada.

d) Misshandel genom att utdela ett flertal slag i D.F:s ansikte. Det hände någon gång mellan den 2–5 mars 2024 i Borlänge. D.F. orsakades smärta, blånad och sårskada.

e) Misshandel genom att utdela slag i D.F:s ansikte. Det hände vid ett tillfälle under tiden den 29 mars 2024 till den 1 april 2024 i Borlänge. D.F. orsakades smärta.

f) Grovt olaga hot genom att sätta en kniv mot olika ställen på D.F:s kropp samt vifta och/eller rikta kniven mot olika ställen på hans kropp. Det hände någon gång mellan den 1 april 2024–23 april 2024 – – – i Grycksbo. Hotet var sådant att D.F. kunde förväntas känna allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet. Brottet bör bedömas som grovt eftersom hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av en kniv.

g) Misshandel genom att utdela ett flertal knytnävsslag i D.F:s ansikte. Det hände den 16 april 2024 – – – i Grycksbo. D.F. orsakades smärta, blåmärke, rodnad och svullnad.

A.M. begick gärningarna med uppsåt.

Varje gärning var led i en upprepad kränkning av D.F:s integritet. Gärningarna var också sådana att de kunde förväntas allvarligt skada D.F:s självkänsla.

D.F. yrkade att A.M. skulle betala skadestånd med 94 975 kr. Beloppet avsåg skadestånd för kränkning med 80 000 kr, skadestånd för sveda och värk med 6 200 kr samt för men i form av ett bestående ärr på benet med 9 375 kr. Ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) begärdes på beloppet från den 23 april 2024.

A.M. förnekade samtliga gärningar. Hon vidgick att det hade förekommit handgemäng från båda parter vid händelsen under g).

A.M. motsatte sig att betala skadestånd till D.F. Det yrkade sättet att beräkna ränta vitsordades som skäligt i och för sig.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Ulrika Moberg) anförde följande i dom den 6 september 2024.

På anförda skäl fann tingsrätten att A.M. skulle dömas för de åtalade gärningarna med undantag av försök till misshandel 2024-02-01–2024-02-17 (punkten a) och misshandel 2024-03-29–2024-04-01 (punkten e).

För att gärningarna ska rubriceras som grov fridskränkning krävs att varje gärning varit ett led i en upprepad kränkning av D.F:s integritet, och att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada hans självkänsla. Gärningarna måste också vara begångna mot en närstående eller tidigare närstående person.

När det gäller frågan om D.F. vid gärningstillfällena var närstående till A.M. gör tingsrätten följande bedömning. Av utredningen i målet framgår följande. D.F. och A.M. träffades omkring mitten av januari 2024 och blev omgående ett par. Relationen tog slut i slutet av april 2024. De var inte sambos men brukade sova över hos varandra, antingen hemma hos A.M. eller i den lägenhet som D.F. lånade av J.B. Under relationen umgicks de inte mycket med andra. Av vittnesuppgifter framgår dessutom att de av andra betraktades som ett par. Tingsrätten anser att det står klart att parterna levt i en fast parrelation med starka känslomässiga bindningar som är adekvat i förhållande till parternas ålder. Mot denna bakgrund och med beaktande av syftet med bestämmelserna om grov fridskränkning anser tingsrätten att D.F. har varit närstående till A.M. i den mening som avses i 4 kap. 4 a § BrB (jfr Hovrätten för Övre Norrlands dom den 11 juli 2018 i mål B 558-18).

När det gäller frågan om varje gärning har varit ett led i en upprepad kränkning av D.F:s integritet och om gärningarna var sådana att de kunde förväntas allvarligt skada hans självkänsla, gör tingsrätten följande bedömning. A.M. ska dömas för två fall av olaga hot, varav ett grovt, och tre fall av misshandel begångna under en period om drygt två månader. D.F. har utöver våldet beskrivit att A.M. under deras förhållande var svartsjuk och ville kontrollera honom, att hon hade hans mobiltelefon under dagarna och att hon ville att han skulle filma sig själv när hon inte var hemma så att hon skulle kunna kontrollera vad han gjorde. Han har även berättat att hon inte ville att han skulle bära vilka kläder som helst och att han gick med på hennes beteende eftersom han var rädd att hon annars skulle bli arg. Hans uppgifter får starkt stöd av samtliga vittnens uppgifter. J.B., som studerade på samma utbildning som D.F., har bl.a. berättat att D.F. blev förändrad under våren 2024 genom att han höll sig undan och inte längre var sprallig och glad. J.B. har vidare berättat att D.F. ändrade klädstil, han hade tidigare varit mån om sina kläder, och att han inte längre hade sin nya mobiltelefon med sig på dagarna. E.L. och S.F. har beskrivit hur D.F. drog sig undan under våren 2024. E.C. har berättat att han bl.a. slutade följa henne på Instagram och att han senare har berättat att det var på uppmaning av A.M. D.F:s uppgifter om hur A.M. har velat kontrollera honom får också stöd av åberopade meddelanden mellan honom och A.M. Av meddelandena framgår bl.a. att D.F. den 14 mars 2024 frågar A.M. om det är lugnt om han inte skärmfilmar. Det framgår vidare att A.M. den 8 april 2024 skriver ”Skärmfilma” till D.F. och att han skriver ”Jag har filma hela dagen men råka stänga av telefon av vana men jag satt på direkt efter” tillbaka. A.M. har även själv berättat att D.F. filmade sig själv när han inte var med henne och att han lämnade sin telefon till henne, men hon har sagt att det var en gemensam överenskommelse mellan dem.

Tingsrätten anser att det tidsmässiga sambandet mellan gärningarna och övriga omständigheter är sådana att varje gärning har varit ett led i en upprepad kräkning av D.F:s integritet. Tingsrätten anser vidare att utredningen i målet visar att gärningarna har varit sådana att de kunde förväntas allvarligt skada D.F:s självkänsla. A.M. ska därför dömas för grov fridskränkning.

A.M. är inte dömd för brott tidigare. Hon är nu 19 år och hon var 18 år vid gärningstillfällena. En personutredning har inhämtats. Frivården har bedömt att det inte finns något övervakningsbehov i stöd- och kontrollsyfte. Frivården anser inte att det inte finns något riskreducerande innehåll att fylla en frivårds­påföljd med. Frivården har vidare bedömts att A.M. är lämplig att genomföra samhällstjänst och hon har samtyckt till en sådan föreskrift. Av utredningen i målet framgår att A.M. studerar på gymnasiet och har ett arbete vid sidan av studierna och en bostad.

Tingsrätten bedömer att straffvärdet för det brott A.M. nu döms för uppgår till fängelse ett år och fyra månader. Med hänsyn till det höga straffvärdet och brottets art är en frivårdspåföljd inte en tillräckligt ingripande åtgärd, inte heller i förening med samhällstjänst eller fängelse.

A.M. har genom sitt agerande allvarligt kränkt D.F. Skälig ersättning för den kränkning som den grova fridskränkningen har inneburit bör bestämmas till 80 000 kr. Ränta på beloppet ska utgå i enlighet med vad som framgår av domslutet.

Av utredningen framgår att D.F. har varit frånvarande från sin utbildning vid flera tillfällen under våren 2024. Det är dock oklart i vilken utsträckning han har varit frånvarande på grund av de gärningar som han har utsatts för genom den grova fridskränkningen. D.F. har berättat om sitt mående och han har åberopat vittnesuppgifter, journalanteckningar och bilder. Enligt tingsrättens mening är utredningen inte tillräckligt robust för att det ska finnas förutsättningar att tillerkänna D.F. ersättning för sveda och värk. När det gäller begärd ersättning för men i form av ett bestående ärr gör tingsrätten följande bedömning. Vid huvudförhandlingen i målet hade det gått drygt ett halvår sedan skadans uppkomst. Någon medicinsk utredning till stöd för att ärret kommer att bli bestående har inte presenterats. Det går inte utifrån den åberopade bevisningen i form av bl.a. bilder och journalanteckningar att bedöma om ärret kommer att bli bestående på det sätt som krävs för att ge rätt till ersättning. Yrkandena om ersättning för sveda och värk samt men i form av ett bestående ärr ska därmed lämnas utan bifall.

Tingsrätten dömde A.M. för grov fridskränkning 2024-02-01–2024-04-23 enligt 4 kap 4 a § första stycket BrB.

Hon frikändes från åtal för försök till misshandel 2024-02-01–2024-02-17 enligt 3 kap. 5 § och 11 § samt 23 kap. 1 § BrB och misshandel 2024-03-29–2024-04-01 enligt 3 kap. 5 § BrB, utgörande delar av åtal för grov fridskränkning.

Påföljden bestämdes till fängelse 1 år 4 månader.

A.M. skulle betala skadestånd till D.F. med 80 000 kr. Beloppet avsåg skadestånd för kränkning med 80 000 kr. A.M. skulle också betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 23 april 2024.

Tingsrätten förordnade om häktning och avgift till brottsofferfonden.

A.M. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna henne och avslå målsägandens skadeståndsyrkande. Hon yrkade vidare att hovrätten skulle rubricera gärningarna som lindrigare brott och i vart fall mildra påföljden.

Åklagaren och målsäganden motsatte sig att tingsrättens dom ändrades. Åklagaren förtydligade att hon godtog tingsrättens bedömning avseende de delar av åtalet som tingsrätten inte hade funnit styrkta.

Hovrätten (hovrättsråden Anna Erman och Mikaela Bexar, referent, tf. hovrättsassessorn Lars Edstedt samt två nämndemän) anförde följande i dom den 6 november 2024.

Utredningen är i huvudsak densamma som i tingsrätten. Åklagaren har i hovrätten även åberopat delar av ett tilläggsprotokoll.

I likhet med tingsrätten anser hovrätten att målsägandens berättelse ska läggas till grund för bedömningen. Vad A.M. har anfört och den utredning hon har presenterat minskar inte styrkan i åklagarens bevisning. Det är alltså ställt utom rimligt tvivel att A.M. har begått de åtalade gärningarna i punkterna b, c, d, f och g, med de begränsningar som framgår av tingsrättens domskäl. Hovrätten ansluter sig även till tingsrättens bedömning i fråga om hur de enskilda gärningarna ska rubriceras.

Vidare anser hovrätten att gärningarna, precis som tingsrätten har konstaterat, ska rubriceras som grov fridskränkning, men vill tillägga följande. Gärningarna ägde rum under ett parförhållande som inte varade längre än omkring tre månader. Mot den bakgrunden aktualiseras frågan om D.F. var närstående till A.M. i den mening som avses i bestämmelsen om grov fridskränkning (jfr NJA 2004 s. 97 och RH 2016:29). Hovrätten konstaterar att relationen trots att den var kort var mycket intensiv. D.F. och A.M. levde tillsammans – i A.M:s eller J.B:s lägenhet – i stort sett under hela förhållandet och integrerade också i viss mån sin hushållsekonomi. Som tingsrätten har konstaterat umgicks de inte mycket med andra och betraktades av utomstående som ett par. D.F. kom att dra sig undan från sin ursprungsfamilj under förhållandet, som närmast skulle kunna beskrivas som att han och A.M. levde i en ”bubbla”. Enligt hovrätten har det därmed varit fråga om en praktisk och känslomässig bindning som, sett i relation till parternas ålder och förhållandets intensitet, inte kan anses ha varit av obetydlig varaktighet. Under förhållandet försattes D.F. också i en sådan särskilt utsatt situation som är typisk vid fridskränkningsbrotten, inte minst till följd av den starka kontroll som A.M. utövade över honom. Mot denna bakgrund och med beaktande av syftet med bestämmelsen om grov fridskränkning instämmer hovrätten med tingsrätten i att D.F. ska anses ha varit närstående till A.M. på det sätt som krävs för ansvar för grov fridskränkning.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning av straffvärde, val av påföljd och fängelsestraffets längd. Detsamma gäller beträffande skadeståndet. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.

1 Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

2 – – –

A.M. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet och D.F:s skadeståndstalan. Under alla förhållanden begärde hon att HD skulle bedöma de enskilda gärningarna som lindrigare brott, att påföljden skulle mildras och att skadeståndet skulle sättas ned.

Riksåklagaren och D.F. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD meddelade det prövningstillstånd som framgår av punkten 4 i HD:s domskäl.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Matilda Williaume, föreslog i betänkande att HD skulle meddela dom i huvudsaklig överensstämmelse med HD:s dom.

HD (justitieråden Stefan Johansson, Petter Asp, referent, Christine Lager, Anders Perklev och Katrin Hollunger Wågnert) meddelade den 9 april 2025 följande dom.

1 A.M. åtalades för grov fridskränkning enligt 4 kap. 4 a § första stycket BrB. Till grund för åtalet låg sju olika gärningar som A.M. hade begått mot D.F. som, från ungefär den 20 januari till den 23 april 2024, var hennes pojkvän.

2 Tingsrätten dömde A.M. för grov fridskränkning på grundval av fem av de gärningar som omfattades av gärningsbeskrivningen. De gärningar som tingsrätten lade till grund för fridskränkningsbrottet var följande.

A.M. har

• uttalat att hon skulle döda D.F. (olaga hot, punkten b i gärningsbeskrivningen, februari 2024),

• kastat en skärva av en tallrik på hans ben, vilket orsakade smärta, blodvite och sårskada (misshandel, punkten c i gärningsbeskrivningen, februari 2024),

• utdelat ett flertal slag i D.F:s ansikte, vilket medförde sårskada (misshandel, punkten d i gärningsbeskrivningen, början av mars 2024),

• satt en kniv mot olika ställen på D.F:s kropp samt viftat och/eller riktat kniven mot olika ställen på kroppen (grovt olaga hot, punkten f i gärningsbeskrivningen, april 2024), och

• utdelat ett knytnävsslag i D.F:s ansikte, vilket medförde smärta, blåmärke, rodnad och svullnad (misshandel, punkten g i gärningsbeskrivningen, april 2024).

Påföljden för fridskränkningsbrottet bestämdes till fängelse i 1 år och 4 månader. A.M. skulle betala skadestånd till D.F. med 80 000 kr för kränkning.

3 Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.

4 HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att A.M. uppsåtligen har begått de gärningar som har beskrivits i punkten 2.

5 Frågan i HD är främst om två personer redan kort tid efter att de har inlett en relation ska anses ha varit närstående i den mening som avses i bestämmelsen om grov fridskränkning.

6 Den som begår brottsliga gärningar enligt bland annat 3 eller 4 kap. BrB mot en närstående eller tidigare närstående person, döms – om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla – för grov fridskränkning till fängelse i lägst ett och högst sex år (se 4 kap. 4 a § första stycket BrB). Om gärningarna har begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, ska han i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff (andra stycket).

7 För tillämpning av första stycket förutsätts att gärningarna har riktats mot en och samma person och att denne är någon som vid tidpunkten för gärningarna är närstående eller tidigare närstående till gärningsmannen. Den nära relationen måste alltså ha förelegat redan vid tidpunkten för den första av de gärningar som läggs till grund för fridskränkningsbrottet. Till skillnad från de fall som regleras i andra stycket bygger bestämmelsen i första stycket inte på etablerade begrepp som äktenskap och samboende. Vad som förutsätts för att någon ska vara närstående till någon annan får därför bedömas med utgångspunkt i straffbestämmelsen och dess syfte.

8 Av de ursprungliga förarbetena till paragrafen framgår att med närstående avses i första hand en person med vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande, till exempel någon som är eller har varit gift med gärningsmannen eller som sammanbor eller har sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Men begreppet omfattar också personer som är närstående på annat sätt, exempelvis föräldrar, syskon, barn eller andra som är nära släkt. Att någon är att betrakta som närstående innebär normalt sett att gärningsmannen och den person som utsatts för kränkningarna bor eller har bott tillsammans. (Se prop. 1997/98:55 s. 132.)

9 I rättsfallet ”Det närstående paret I” NJA 2004 s. 97 har HD klargjort att 4 kap. 4 a § andra stycket inte uttömmande reglerar de fall där den som utfört gärningarna är en man och den utsatta en kvinna. Det betyder att ansvar för brott enligt paragrafen också kan bygga på att mannen och kvinnan – utan att vara gifta eller sambor – på annat sätt är närstående. Av rättsfallet följer vidare att också personer som inte bor tillsammans kan vara närstående i den mening som avses i första stycket.

10 Vid bedömningen av om ett par som inte är sambor är närstående i straffbestämmelsens mening bör beaktas att paragrafen bygger på tanken att det är den nära relationen mellan de båda personerna som skapar en särskild utsatthet. Den nära relationen leder bland annat till att kränkningarna kan pågå under en längre tid utan att de upptäcks av andra och att de bindningar som finns mellan personerna kan göra det svårt för den person som utsätts för kränkningarna att komma ur situationen, till exempel genom att anmäla brotten eller genom att bryta upp från förhållandet. Man kan uttrycka det så att det är det faktum att personerna är närstående som skapar möjligheter för gärningsmannen att mer systematiskt kränka den andra personen. (Jfr a. prop. s. 78 f. och ”Det närstående paret I”.)

11 Av betydelse vid bedömningen är mot den bakgrunden framför allt vilka praktiska och känslomässiga bindningar som finns mellan parterna i förhållandet, till exempel hur mycket de umgås, hur de organiserar sin vardag och hur känslomässigt beroende de båda är av varandra. Fridskränkningsbrottet är till sin karaktär visserligen sådant att det i praktiken förutsätter att förhållandet har bestått en viss tid, men det går inte att ställa upp några tidsgränser för hur länge ett förhållande måste ha pågått för att två personer ska anses vara närstående i bestämmelsens mening. I sammanhanget kan noteras att sådana förhållanden som avses i andra stycket inte är beroende av att den enligt lagtexten relevanta relationen har pågått under viss tid. På motsvarande sätt kan det finnas situationer där två personer bör anses som närstående i princip omedelbart efter att de inlett en relation.

12 A.M. har i enlighet med vad som följer av prövningstillståndet gjort sig skyldig till de gärningar som framgår av punkten 2. För att A.M. ska kunna dömas för grov fridskränkning förutsätts till att börja med att hon och D.F. har varit närstående i den mening som avses i 4 kap. 4 a § BrB.

13 När det gäller den bedömningen kan det inledningsvis konstateras att brottsligheten ägde rum under ett parförhållande som inte varade längre än omkring tre månader. Av utredningen framgår emellertid att relationen redan från början var mycket intensiv och att de övernattade hos varandra i praktiken från det att förhållandet inleddes, även om de hela tiden hade tillgång till var sin egen bostad. De hade i viss mån en integrerad ekonomi och en gemensam mathållning. D.F. hade nyckel till A.M:s lägenhet i vilken han förvarade vissa saker. De betraktade sig själva och ansågs av andra vara ett par och de undvek under relationen i stor utsträckning att umgås med andra personer. Det framgår också av utredningen att D.F. under de månader som förhållandet pågick tappade kontakten med sin familj. Inom ramen för förhållandet förekom också kontrollerande inslag; bland annat att D.F. gavs begränsade möjligheter att träffa andra och att han skulle filma sina förehavanden när han inte var tillsammans med A.M. Mot den angivna bakgrunden måste D.F. och A.M., även om förhållandet inte varade så länge, i vart fall från och med februari 2024 anses ha varit närstående i den mening som avses i bestämmelsen om grov fridskränkning.

14 De gärningar som A.M. har gjort sig skyldig till har inneburit en upprepad kränkning av D.F:s personliga integritet och de har varit ägnade att allvarligt skada hans självkänsla. Hon ska därför dömas för grov fridskränkning.

15 HD gör ingen annan bedömning än hovrätten när det gäller påföljd och skadestånd. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

HD fastställer hovrättens domslut.