Konkursprövningen (NJA 2025 s. 786)

Sökord Konkursansökan · Konkurs · Obestånd · Obeståndspresumtion

Prövningen av en konkursansökan.

Skatteverket ansökte den 11 september 2024 vid Varbergs tingsrätt om att ParkingSolar Nordic AB skulle försättas i konkurs. Till stöd för ansökan åberopade Skatteverket att bolaget hade förfallna skulder till staten och vid verkställighet den 13 mars 2024 hade befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Bolaget skulle därför anses insolvent.

Tingsrätten höll konkursförhandling och ParkingSolar Nordic AB motsatte sig konkursansökan. Tingsrätten beviljade fyra veckors uppskov.

Tingsrätten höll ny konkursförhandling den 30 oktober 2024. Av protokoll från förhandlingen framgår bl.a. följande.

Skatteverkets företrädare uppgav att den aktuella skulden till staten uppgick till 301 773 kr samt att ParkingSolar Nordic AB vid utmätningsförsöket saknade tillgångar och då hade en skuld till staten om 260 000 kr.

Företrädaren för ParkingSolar Nordic AB bestred konkursansökan och gjorde gällande att bolaget inte var på obestånd. Han anförde att bolaget föregående dag fått ta del av ett övervägande beslut från Skatteverket. Av beslutet framgick att Skatteverket inte medgav någon avdragsrätt för ingående moms. Bolaget avsåg att följande dag betala den otvistiga skulden om 40 000 kr. Bolaget begärde ytterligare uppskov med prövningen av konkursansökan för att kunna bemöta Skatteverkets övervägande beslut.

Skatteverkets företrädare motsatte sig ytterligare uppskov.

Tingsrätten (tingsnotarien Maja Bergius Hartman) anförde i beslut den 30 oktober 2024 följande.

Staten genom Skatteverket har en fordran på ParkingSolar Nordic AB. Vid verkställighet enligt 4 kap. UB har det framgått att gäldenären saknat tillgångar för full betalning av utmätningsfordran inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen. Då inte annat har visats ska ParkingSolar Nordic AB därför enligt 2 kap. 8 § konkurslagen anses vara på obestånd.

1 Skatteverket har motsatt sig uppskov. Uppskov får inte meddelas utan att synnerliga skäl föreligger. Tingsrätten finner att vad ParkingSolar Nordic AB anfört inte utgör synnerliga skäl, varför yrkandet lämnas utan bifall.

2 Tingsrätten försätter ParkingSolar Nordic AB i konkurs.

3 Detta insolvensförfarande utgör ett huvudinsolvensförfarande enligt artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden.

4 Till förvaltare utses advokat A.E.

5 ParkingSolar Nordic AB ska ersätta Skatteverkets rättegångskostnader med 2 800 kr avseende ansökningsavgift, jämte ränta – – –.

ParkingSolar Nordic AB i konkurs (ParkingSolar) överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut att försätta bolaget i konkurs eller återförvisa målet till tingsrätten. ParkingSolar yrkade ersättning för bolagets rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten.

Skatteverket medgav ParkingSolars yrkande om upphävande av konkursbeslutet men bestred yrkandet om rättegångskostnader. Skatteverket överlämnade till hovrätten att bedöma om det fanns skäl för att återförvisa målet.

Hovrätten (hovrättsrådet Per Renell och tf. hovrättsassessorn Tobias Andersson) anförde i beslut den 24 januari 2025 följande.

Inledningsvis kan det konstateras att ParkingSolar, vid tingsrättens prövning av konkursansökan, ostridigt hade en förfallen fordran till Skatteverket om 40 000 kr. Staten gjorde gällande att bolaget skulle anses vara på obestånd enligt 2 kap. 8 § konkurslagen. Målet var vid tingsrätten inte av sådan karaktär att det inte fick avgöras av en tingsnotarie. Det saknas därför skäl för återförvisning.

Av Kronofogdemyndighetens utredningsrapport från den 13 mars 2024 framgår att ParkingSolar vid verkställighet enligt 4 kap. UB då saknade utmätningsbara värden.

Dessa förhållanden leder till att hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten att ParkingSolars där otvistiga fordran till Skatteverket kunde läggas till grund för bedömningen om bolaget är på obestånd. Liksom tingsrätten gör även hovrätten bedömningen att insolvenspresumtionen i 2 kap. 8 § konkurslagen var tillämplig vid tingsrättens prövning. Tingsrättens beslut, på det underlag som förelåg, var därför riktigt.

För att hovrätten ska häva konkursbeslutet krävs under dessa förhållanden att ParkingSolar visar att bolaget är solvent (2 kap. 22 § konkurs­lagen).

Av betydelse för denna prövning är den konkursbouppteckning som Skatteverket har gett in i målet. Enligt bouppteckningen hade ParkingSolar tillgångar om 156 kr och 15 öre samt skulder om 304 728 kr, allt till Skatteverket. Det har framgått att ParkingSolar inte längre har några skulder till Skatteverket. Denna omständighet kan tala för att bolaget är solvent.

I motsatt riktning pekar emellertid andra omständigheter. ParkingSolar synes ha bedrivit verksamhet av inte helt obetydlig omfattning, men vid utmätningsförsöket påträffades inte några utmätningsbara värden. Konkursbouppteckningen anger endast en obetydlig tillgång. Den erkända fordran som staten hade betalades inte före konkursbeslutet, trots flera veckors uppskov med prövningen och bolagets utfästelse om betalning. Det förhållandet att statens fordran har blivit betald, av allt att döma genom andra intressenter, innebär inte i sig att bolaget är solvent.

På det underlag som föreligger kan ParkingSolar inte anses ha visat att det är solvent. Det leder till att ParkingSolars överklagande ska avslås.

Hovrätten avslår överklagandet.

Hovrättsrådet Helena Åhlén var av skiljaktig mening och anförde: Jag delar majoritetens uppfattning att det saknas skäl för återförvisning. Däremot anser jag att ParkingSolar genom utredningen i hovrätten får anses ha visat att bolaget är solvent. Detta mot bakgrund av innehållet i konkursbouppteckningen, underlag om att bolaget ingår i en bolagsgrupp och bolagets uppgift om att det finns ett reellt finansiellt stöd från ett bolag inom gruppen i förening med att ParkingSolar inte längre har någon skuld till Skatteverket. Enligt min mening ska därför tingsrättens beslut om konkurs upphävas.

ParkingSolar Nordic AB i konkurs överklagade och yrkade att HD skulle upphäva beslutet att försätta bolaget i konkurs och beslutet att förplikta bolaget att ersätta staten för ansökningsavgiften. Bolaget yrkade också ersättning för rättegångskostnader i hovrätten och HD.

Skatteverket hade inte något att invända mot att konkursbeslutet upphävdes men motsatte sig ändring av beslutet att ParkingSolar skulle betala ansökningsavgiften. Vidare motsatte sig verket att betala bolagets rättegångskostnader.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Linn Brewer, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

1 Skatteverket ansökte den 11 september 2024 om att ParkingSolar Nordic AB skulle försättas i konkurs. Till stöd för ansökan åberopade Skatteverket att bolaget hade förfallna skulder till staten och att bolaget vid verkställighet enligt 4 kap. UB knappt sex månader tidigare – den 13 mars 2024 – hade befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Bolaget skulle därför enligt 1 kap. 2 § och 2 kap. 8 § konkurslagen anses insolvent. Skulderna, som enligt ansökan uppgick till cirka 300 000 kr, avsåg främst skatter som uppkommit genom skönstaxering men innefattade även en i och för sig otvistig skatteskuld samt förseningsavgift, ränta och Kronofogdemyndighetens grundavgift.

2 Tingsrätten höll konkursförhandling och ParkingSolar motsatte sig konkursansökan. Bolaget anförde att den otvistiga delen av konkursfordran kunde betalas och att den skatteskuld som uppkommit genom skönstaxering var felaktig, bland annat på grund av att en intäkt i deklarationen avsåg
arbete som aldrig fakturerats och inte utgjorde underlag för momsbeskattning. Ett ärende pågick hos Skatteverket avseende omprövning av skönstaxeringen. Tingsrätten beviljade fyra veckors uppskov.

3 En ny konkursförhandling hölls den 30 oktober 2024. Företrädare för Skatteverket uppgav att skulden till staten uppgick till 260 000 kr vid tidpunkten för Kronofogdemyndighetens utmätningsförsök. Utmätningsfordringen bestod i huvudsak av de skatteskulder som uppkommit genom skönstaxering inklusive ränta. Skatteverket hade fattat ett nytt beslut i omprövningsärendet enligt vilket skönstaxeringen inte ändrades. Tingsrätten försatte bolaget i konkurs och förpliktade det att ersätta staten för ansökningsavgiften.

4 Bolaget överklagade konkursbeslutet. Under målets handläggning i hovrätten undanröjde Skatteverket den tidigare skönstaxeringen. Skatteverket förklarade att bolaget inte längre hade några skulder till staten, sedan den otvistiga delen av fordran betalats. Konkursförvaltaren bereddes tillfälle att yttra sig och uppgav att det inte fanns några andra kända skulder.

5 Hovrätten har avslagit överklagandet. Hovrätten har kommit till slutsatsen att bolagets otvistiga skuld till Skatteverket kunde läggas till grund för att bolaget var på obestånd och att presumtionen i 2 kap. 8 § var tillämplig vid tingsrättens prövning. Hovrätten har funnit att bolaget inte lyckats visa att det är solvent, bland annat mot bakgrund av att bolaget – utöver 156 kr – saknade tillgångar och att den erkända skulden till Skatteverket inte betalades före konkursbeslutet.

6 ParkingSolar har till stöd för sitt överklagande anfört att hovrättens rättstillämpning uppenbart strider mot gällande rätt, eftersom hovrätten har ansett att insolvenspresumtionen i 2 kap. 8 § konkurslagen är tillämplig trots att bolaget inte hade någon skuld till Skatteverket vid tidpunkten för beslutet.

7 Skatteverket har inte haft något att invända mot att konkursbeslutet upphävs och har anfört att bolaget den 22 april 2025 inte hade några kända skulder till staten. Konkursförvaltaren har förklarat att det inte tillkommit några tillgångar eller skulder sedan bouppteckningen upprättades, utöver konkurskostnaderna.

8 En förutsättning för att en gäldenär ska kunna försättas i konkurs är att gäldenären är på obestånd. Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig (1 kap. 2 § konkurslagen).

9 Om gäldenären är sökande godtas normalt dennes påstående om insolvens utan närmare prövning (2 kap. 7 §). När en borgenär är konkurssökande, ska uppgifter lämnas om fordran och de omständigheter i övrigt på vilka yrkandet grundas (2 kap. 4 §). Ansökan ska avvisas om den i det avseendet är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen (2 kap. 5 §).

10 Om konkurssökanden lämnar erforderliga uppgifter, ska den fortsatta behörighetsprövningen göras enligt 2 kap. 6 §. Om fordran, såsom är fallet i målet, består av ett skattebeslut krävs att sökanden styrker sin behörighet att begära gäldenären i konkurs, dvs. att sökanden är borgenär och alltså har en fordran (2 kap. 6 § tredje stycket). Den avgörande tidpunkten för den bedömningen är när domstolen fattar beslut med anledning av konkursansökan (jfr NJA 2013 s. 421 p. 16).

11 Rättspraxis är inte enhetlig när det gäller frågan om ansökan ska avvisas eller ogillas om konkurssökanden inte kan styrka sin behörighet. I vissa avgöranden har det lett till avvisning (jfr NJA 1992 s. 578 och NJA 2004 s. 345) medan det i andra har medfört ogillande (jfr NJA 1982 s. 328 och NJA 2013 s. 421). Ståndpunkten att det är fråga om en materiell prövning och att ansökan ska ogillas är förenlig med vad som gäller i tvistemål när en fordran inte kan styrkas och har också stöd i lagens förarbeten (jfr prop. 1975:6 s. 169 f.). Det framstår därmed som mest lämpligt att konkursansökan ogillas, inte avvisas, om den uppgivna borgenären inte kan styrka sin fordran.

12 Nästa fråga är om gäldenären är insolvent. Utgångspunkten är att det ligger på borgenären att visa att gäldenären är insolvent, om gäldenären inte medger detta. I 2 kap. 7–9 §§ konkurslagen finns vissa bevisregler med omständigheter som typiskt sett talar för obestånd. Borgenären har genom åberopandet av en presumtionsregel normalt uppfyllt sin bevisbörda och gäldenären antas då vara insolvent utan att någon ytterligare prövning av dennes ekonomi behöver ske. Bevisbördan övergår i så fall till gäldenären som, för att undvika konkurs, måste presentera bevisning för att betalningsoförmågan endast är tillfällig eller visa att presumtionsregeln inte är tillämplig (jfr prop. 1975:6 s. 72 och NJA 2019 s. 119 p. 13 och 14).

13 Insolvensbedömningen innefattar två moment, dels om gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder, dels om oförmågan är endast tillfällig (jfr NJA 2019 s. 119 p. 15). En första förutsättning för insolvens är alltså att gäldenären har skulder som inte kan betalas. Det andra momentet innebär att gäldenärens framtida betalningsförmåga ska bedömas. Vid prövningen ska avgöras om det med tillräcklig grad av säkerhet kan sägas att gäldenärens ekonomi inom en godtagbar tid kan förväntas ha så förbättrats att gäldenären kommer att kunna betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning. Först om så inte är fallet föreligger insolvens (jfr NJA 2013 s. 822 p. 4).

14 Gäldenärens insolvens ska bedömas utifrån den utredning som finns tillgänglig vid prövningen. Det gäller också vid ett överklagande. Även om gäldenären faktiskt var insolvent vid konkursbeslutet, kan gäldenären få beslutet upphävt genom att i högre rätt visa att han eller hon är solvent (jfr 2 kap. 22 §, prop. 1975:6 s. 72 och NJA 2009 s. 773).

15 I detta mål har tingsrätten och hovrätten tillämpat presumtionsregeln i 2 kap. 8 § konkurslagen som innebär att, om inte annat visas, gäldenären ska anses vara på obestånd om det vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen har framgått att gäldenären saknat tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Utmätningsfordringen är den fordran som låg till grund för Kronofogdemyndighetens utmätningsförsök och kan vara en annan än konkursfordringen. Presumtionsregeln kan även åberopas av en annan borgenär än den som sökt utmätningen (jfr prop. 1975:6 s. 154 och 157 och NJA 2019 s. 119 p. 13).

16 Om det tillkommit skulder i tiden mellan utmätningsförsöket och konkursansökan, utgör de inte en del av utmätningsfordringen. De tillkommande skulderna kan åberopas i syfte att visa att gäldenären är på obestånd enligt 1 kap. 2 § konkurslagen men utgör inte underlag för presumtionen i 2 kap. 8 §.

17 Om utmätningsfordringen har minskat i tiden mellan Kronofogdemyndighetens utredningsrapport och rättens prövning av gäldenärens insolvens, kan utmätningsförsöket förlora sin presumtionsverkan. Det gäller som utgångspunkt om det skulle framkomma att utmätningsfordringen var väsentligt högre än den fordran som i själva verket tillkom borgenären. Utmätningsförsöket kan då inte sägas ge en så tillförlitlig bild av gäldenärens betalningsförmåga att den kan ligga till grund för en presumtion om insolvens. (Se NJA 2002 s. 463.)

18 Om utmätningsfordringen minskat enbart på grund av gäldenärens betalning, är presumtionen fortfarande tillämplig. Verkställigheten har då inte gjorts under felaktiga antaganden om skuldens storlek (jfr NJA 2004 s. 325 och NJA 2006 N 21).

19 Ett skattebeslut ger staten behörighet att ansöka om gäldenärens försättande i konkurs, även om beslutet inte har vunnit laga kraft. Ett sådant beslut kan dock inte utan vidare läggas till grund för bedömningen av om gäldenären är på obestånd. Den domstol som prövar konkursansökan ska självständigt utifrån det material som finns i målet pröva om och i vad mån det finns en skuld. Liksom annars ska denna prövning göras innan presumtionsreglerna för insolvens tillämpas. (Jfr NJA 2011 s. 411.)

20 Skulden till staten gav Skatteverket behörighet att begära ParkingSolar i konkurs. Den omständigheten att skulden minskat efter tingsrättens konkursbeslut föranleder ingen annan bedömning.

21 Tingsrätten kom till slutsatsen att staten hade en fordran mot bolaget och tillämpade därefter presumtionsregeln i 2 kap. 8 § konkurslagen. Den tvistiga skatteskulden hade inte vunnit laga kraft. Tingsrätten hade därför att göra en självständig prövning av skulden innan presumtionen tillämpades. Av tingsrättens konkursbeslut kan visserligen inte utläsas i vilken utsträckning rätten gjort en sådan prövning, men beslutet får ändå uppfattas så att en tillräcklig prövning skett. Bolagets invändningar vid tingsrätten innebar inte något hinder mot att målet avgjordes av en tingsnotarie.

22 Under hovrättens handläggning sattes utmätningsfordringen ned till ett väsentligt lägre belopp än det som låg till grund för utmätningsförsöket, genom att beslutet om skönstaxering undanröjdes. Obeståndspresumtionen i 2 kap. 8 § kunde därför inte åberopas.

23 I HD har konkursförvaltaren förklarat att det inte tillkommit några tillgångar eller skulder efter hovrättsprocessen, utöver konkurskostnaderna. Den enda skulden som finns kvar av de i konkursbouppteckningen upptagna är ansökningsavgiften. Den kan inte beaktas vid prövningen av om bolaget är på obestånd (jfr NJA 1982 s. 641). Detsamma gäller i fråga om konkurskostnaderna.

24 Bolaget har inte några kända skulder och är alltså inte insolvent. Konkursbeslutet ska därför upphävas.

25 Av utredningen framgår att bolaget inte har fullgjort sin deklarationsskyldighet i tid. Att Skatteverket efter resultatlös verkställighet ansökte om att bolaget skulle försättas i konkurs får därmed anses befogat. Bolaget har först under hovrättens handläggning fullgjort sin deklarationsskyldighet och betalat skatteskulden i den del den inte varit tvistig. Bolaget ska därför ersätta Skatteverket för ansökningsavgiften. Hovrättens beslut ska alltså inte ändras i den delen. Det finns utifrån omständigheterna skäl att låta parterna stå sina egna rättegångskostnader i HD.

HD ändrar hovrättens beslut på så sätt att konkursbeslutet upphävs.

Tingsrätten ska, i enlighet med 2 kap. 25 § konkurslagen, kungöra beslutet om att konkursen upphävs.

Vardera parten ska stå för sina rättegångskostnader i HD.

HD (justitieråden Stefan Johansson, Dag Mattsson, referent, Eric M. Runesson, Stefan Reimer och Katrin Hollunger Wågnert) meddelade den 11 juli 2025 beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelat: den 11 juli 2025.