Den avlidne fadern (NJA 2025 s. 852)

Sökord Faderskap · Assisterad befruktning · Befruktning utanför kroppen

Fastställande av faderskap vid befruktning utanför kroppen när mannen avlidit innan behandlingen var slutförd.

T.M. ansökte om stämning vid Södertörns tingsrätt och begärde att tingsrätten skulle fastställa att den avlidne T.L. är hans far.

J.S., som är T.L:s dotter, bestred yrkandet.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Fredrik Nydén) anförde följande i dom den 5 maj 2023.

Vid huvudförhandlingen har M.M., som är mor till T.M., och J.S. hörts under sanningsförsäkran. På J.S:s begäran har också vittnesförhör hållits med S.S. Viss skriftlig bevisning har även lagts fram.

När T.L. dog den 23 september 2021 var han gift med M.M. Parterna hade en kort tid innan hans död besökt en fertilitetsklinik i Ryssland där parterna lämnat ägg och sperma. Parterna hade även signerat ett avtal som innebär att kliniken skulle genomföra en assisterad befruktning där ett ägg som befruktats med T.L:s sperma skulle sättas in i M.M.

Så kom inte att ske vid den tidpunkt som parterna avsett eftersom T.L. avled dessförinnan. M.M. har dock uppgett att hon i början av 2022 själv återvände till kliniken i Ryssland och fullföljde behandlingen, genom att embryot sattes in i hennes livmoder. Hon blev gravid och i november samma år föddes sonen T.M.

J.S. har uppgett att hon inte kan vitsorda dessa omständigheter.

Tingsrätten finner dock inga skäl att ifrågasätta dem. Som M.M. uppgett är det inte särskilt sannolikt att hon, till följd av sin ålder, blivit gravid utan en assisterad befruktning. De handlingar hon gett in visar också enligt rätten att parterna har anlitat en klinik i Ryssland i syfte att få hjälp med att genomföra densamma. De uppgifter hon lämnat under sanningsförsäkran framstår också som trovärdiga. Tingsrätten anser därför att det i och för sig får anses utrett att T.M. tillkommit genom assisterad befruktning på sätt som gjorts gällande i målet och att T.L. rent biologisk är far till T.M.

Av 1 kap. 1 § FB följer att om modern är gift med en man när barnet föds, ska denne anses som barnets far. Detsamma gäller, om modern är änka och barnet föds inom sådan tid efter mannens död att barnet kan vara avlat dessförinnan.

I 8 § samma kapitel sägs att om modern har genomgått en insemination eller befruktning utanför kroppen med samtycke av en man som var hennes make eller sambo och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen ska den som har lämnat samtycket anses som barnets far.

Slutligen sägs i 5 § att när faderskap ska fastställas genom dom, ska rätten förklara en man vara far om…det är utrett att en insemination eller befruktning utanför kroppen har utförts med hans spermier under den tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen.

När T.M. föddes hade T.L. avlidit. Eftersom barnet inte heller kan ha avlats innan det att han avled kan presumtionen i 1 § inte användas för att fastställa faderskapet.

Vad gäller bestämmelsen i 8 § krävs för att denna ska vara tillämplig att T.L. lämnat sitt samtycke till befruktningen. Av de handlingar som getts in till tingsrätten framgår att T.L. har lämnat sin sperma till kliniken i Ryssland och att han varit medveten om att sperman skulle användas för att skapa ett embryo som senare skulle planteras in i M.M.

Ett samtycke är dock ingen ögonblicklig handling som inte kan återtas. Tvärtom måste ett samtycke till behandlingen föreligga under hela behandlingstiden, inte bara när sperman lämnas utan också när embryot sätts in i moderns kropp, se NJA 2015 s. 675. I nämnda rättsfall anförde HD också följande.

Ett samtycke gäller normalt tills vidare, men det kan helt visst begränsas i tiden. Detta kan ske genom att samtycket antingen tidsbegränsas eller återkallas. Genom att samtycket tidsbegränsas undviks den oklarhet som kan uppstå beträffande hur länge ett samtycke kan anses bestå. En sådan begränsning har i förarbetena angetts vara en lämplig ordning. Ett samtycke kan även återkallas, och detta torde kunna ske formlöst. Om en behandlande läkare har fått del av samtycket direkt av mannen eller genom kvinnan med mannens vetskap, så torde en verksam tidsbegränsning respektive återkallelse normalt böra förutsätta att även läkaren får del av begränsningen eller återkallelsen.

I målet står alltså klart att T.L. lämnat ett skriftigt samtycke till behandlingen i ett inledande skede. När behandlingen fullföljdes hade T.L. avlidit. Frågan är då vilken betydelse detta får för samtyckets giltighet.

Som en allmän utgångspunkt gäller att rättshandlingar som en person företagit fortsätter att gälla efter det att personen avlidit. Rättshandlingskapacitet för den avlidne övergår då till delägarna i den avlidnes dödsbo. Det står klart i målet att något samtycke från dödsbodelägarna till insättningen av embryot inte inhämtats. Det skulle visserligen kunna hävdas att det inledande samtycket från T.L:s sida skulle kunna vara gällande till dess det återkallats av dödsboet. Tingsrätten anser dock att samtycket till aktuell behandling är av så stark personlig karaktär att det inte går att likställa med andra rättshandlingar som den avlidne lämnat under sin levnad. Vidare har det i förarbeten framförts att det förutsätts att mannen som samtyckt till befruktning också är vid liv vid genomförandet av behandlingen (se prop. 1987/88:160 s. 22).

Som tidigare anförts måste också ett samtycke föreligga under hela behandlingsprocessen. Genom att fortsätta densamma efter det att T.L. avlidit har T.L. i praktiken berövats sin rätt och lagliga möjlighet att återkalla sitt samtycke. Det kan t.ex. inte uteslutas att T.L. hade sett annorlunda på frågan om att bli förälder efter att han genomgått en svår covid-infektion, om han överlevt densamma. Detta kommer ingen någonsin att få reda på. Mot bakgrund av det anförda anser tingsrätten att det samtycke till behandlingen som T.L. gett får anses ha upphört att gälla vid hans död. Något giltigt samtycke till behandlingen har alltså inte funnits när embryot sattes in i M.M. T.L. kan därför inte heller på denna grund förklaras vara far till T.M.

Som ovan angetts ska faderskapet också fastställas om det är utrett att en insemination eller befruktning utanför kroppen har utförts med en mans spermier under den tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen.

När bestämmelsen om detta infördes i föräldrabalken på 1980-talet fanns även här ett krav på samtycke från fadern. I förarbetena till bestämmelsen anfördes att detta fick till följd att om barnet tillkommit genom en behandling utan samtycke och den biologiska fadern inte ville erkänna faderskapet saknades lagliga möjligheter att fastställa faderskapet. Bestämmelsen ändrades dock i början av 2000-talet och kravet på samtycke togs bort. I propositionen anfördes som skäl för detta bl.a. följande (prop. 2004/05:137 s. 53).

Regeringen anser dock att barnets bästa och barns rätt till kunskap om sitt ursprung numera bör väga tyngre. Fastställandet av faderskap bör lika mycket ses som ett intresse för barnet. Det ligger, oavsett faderns inställning, i barnets intresse att faderskapet fastställs. Genom att faderskapet fastställs får barnet, förutom kunskapen om sitt ursprung, också rätt till underhåll, arv och faderns namn. Det är olyckligt om barn som har kommit till genom assisterad befruktning får ett i dessa avseenden sämre läge än andra barn. Enligt regeringen är en rimlig utgångspunkt att faderskapet för ett barn skall kunna fastställas genom dom, oavsett hur barnet har kommit till. Att det ibland kan vara svårt att identifiera en privat spermagivare bör inte hindra att det ändå finns möjlighet att försöka få hans faderskap fastställt.

Utifrån lagtexten borde då möjlighet finnas att fastställa faderskapet för T.M. Tingsrätten anser dock ändå att så inte ska ske.

Vid lagens tillkomst var siktet inställt på att lösa situationer där formellt samtycke inte funnits. Man ansåg inte heller att de skäl som anfördes när lagen infördes på 1980-talet längre gjorde sig gällande. Det verkar dock inte ha förefallit lagstiftaren att sperma från avlidna personer i framtiden skulle kunna komma att användas för att avla barn. Ett skäl till detta kan givetvis ha varit att tekniken på den tiden inte var så långt kommen som den är idag. Ett annat att verksamheten som sådan inte är tillåten enligt svensk lag eftersom eventuell nedfrusen sperma idag förstörs när en donator avlider. Det förtjänar också att framhållas att lagstiftaren i andra lagstiftningsärenden tagit avstånd från användande av en avliden persons spermier eller ägg för insemination eller befruktning utanför kroppen. Detta då det bl.a. ansågs kunna riskera den humanistiska människosynen. Lagstiftaren ansåg också att det inte kunde uteslutas att en sådan åtgärd skulle få negativa psykologiska konsekvenser för barnet om det fick veta att den genetiske fadern eller modern varit avliden vid befruktning (se prop. 2001/02:89 s. 44).

Beträffande det ovan citerade förarbetsuttalandet anfördes att ett skäl till att tillåta fastställelse av faderskap där samtycke inte förelegat varit att ge barnet rätt till underhåll. Detta gör sig så klart inte gällande beträffande en fader som är avliden redan innan det att barnet föds. I stället är det snarare frågan om rätt till namn och arv som gör sig gällande i detta fall. Tingsrätten noterar dock att denna rättighet inte är ovillkorlig eftersom någon sådan rätt inte föreligger om barnet tillkommer genom legal spermadonation i Sverige.

Vad gäller arv finns regler i såväl föräldra- som ärvdabalken som reglerar detta. Arv tillkommer barn som antingen lever när fadern avlider eller som ännu inte fötts men som avlats innan faderns död. Dessa bestämmelser är gamla och speglar så klart inte bara lagstiftarens avsikt utan också det faktum att det när lagen skrevs inte var möjligt att avla ett barn efter det att mannen avlidit.

Att nu tillåta fastställelse av faderskap i situationer där befruktning utanför moderns kropp skett efter det att mannen avlidit skulle enligt tingsrätten kunna få stora konsekvenser, inte minst arvsrättsligt. När en person avlider ska snabbt fastställas vilka arvingar den avlidne lämnar efter sig. Dessa personer förvaltar därefter dödsboet fram till dess att arvskifte sker. Det är ett allmänt intresse att dödsbon avvecklas så snart det kan ske.

Att lagen tillåter att ofödda barn har arvsrätt medför i dessa sammanhang inget större problem eftersom deras existens tämligen snabbt kan fastställas efter det att dödsfallet inträffat. Så blir givetvis inte fallet om även barn som tillkommer lång tid efter dödsfallet skulle få faderskapet fastställt och därmed tillerkännas arvsrätt. I nu aktuellt fall har barnet fötts ett drygt år efter det att T.L. avled. Som J.S. pekat på är det dock naturligtvis möjligt att ytterligare embryon finns nedfrusna som i framtiden skulle kunna ge upphov till ytterligare barn som T.L. är biologisk far till. Huruvida sådana barn ska ha rätt att få faderskapet fastställt och därmed bl.a. tillerkännas arvsrätt är en frågeställning som lagstiftaren uppenbarligen inte tagit ställning till. Frågeställningen innehåller såväl etiska som lagtekniska överväganden och bör därför inte besvaras genom praxisbildning av domstol, särskilt i ett fall där lagstiftaren av just etiska skäl tidigare tagit avstånd från möjligheten att använda avlidna personers spermier eller ägg vid assisterad befruktning. I stället är detta en fråga som i behörig ordning bör utredas och debatteras inom ramen för ett lagstiftningsarbete.

Tingsrätten anser därför att den nu gällande lagtexten ska ges den tolkning att den avser barn som fötts innan det att fadern avlidit, avlats innan dödsfallet eller som tillkommit genom befruktning utanför kroppen/inseminering som skett vid en tidpunkt då fadern var i livet. Eftersom så inte var fallet när embryot planterades in i M.M. kan faderskapet inte heller fastställas med stöd av 1 kap. 5 § FB.

Den sista frågeställningen som tingsrätten har att ta ställning till är om det faktum att svensk lag, enligt tingsrättens tolkning, inte medför att faderskapet kan fastställas utgör ett brott mot T.M:s rätt till skydd för sitt privatliv enligt barn- och europakonventionen. HD har nämligen i NJA 2019 s. 504 erkänt en utländsk dom gällande moderskap trots att lagliga möjligheter för detta inte fanns vid tidpunkten för domen. Domstolen anförde bl.a. följande.

A.L. lever sedan knappt fyra år tillbaka i Sverige utan några rättsliga företrädare. Han har därmed sin hemvist i Sverige. Det har fastställts att J.O. är A.L:s far. A.L. har på så sätt tillerkänts familjerättslig status i Sverige i relationen till J.O.

A.L. har under sina fyra år i Sverige byggt upp ett familjeliv tillsammans med den tilltänkta modern E.L. Hans relation till henne har blivit en praktisk realitet. A.L. har inte fått denna familjerättsliga relation erkänd av svenska myndigheter. Detta påverkar hans identitet och hans rätt till privatliv på ett ingripande sätt. Nackdelarna för A.L. är sådana att han får anses ha rätt att få sin familjerättsliga relation till E.L. erkänd i Sverige (jfr p. 34 och 35). Ett sådant erkännande krävs också för att principen om barnets bästa ska kunna tillgodoses…

Slutsatsen blir att i ett fall som A.L:s det för närvarande i svensk rätt inte finns något annat sätt att tillgodose hans rätt till privatliv och uppfylla principen om barnets bästa än att erkänna den amerikanska domen i Sverige. Den negativa inställningen till surrogatmoderskap i Sverige bygger bl.a. på det viktiga förbudet mot handel med kvinnor och barn och på tanken att lagstiftningen principiellt inte ska underlätta surrogatarrangemang i utlandet. Detta får dock i ett enskilt fall inte väga tyngre än principen om barnets bästa och barnets rätt till privatliv.

Enligt tingsrätten föreligger en principiellt viktig skillnad i detta fall från det som HD prövade. I HD:s fall var det fråga om ett barn som levde tillsammans med vuxna individer som rent faktiskt utgjorde dennes familj och trygghet. Genom att denna familj inte lagligen kunde erkännas fick barnet inte tillgång till de rättigheter och den trygghet som andra barn i liknande situationer har rätt till. I det fall tingsrätten har att pröva gör sig sådana omständigheter inte gällande eftersom T.L. är avliden. Det finns alltså ingen försörjningsskyldighet, vårdnadsansvar eller annat som tillkommer en förälder som T.M. förnekas genom att faderskapet inte fastställs.

Att erkänna barn tillkomna genom s.k. postmortal reproduktion kräver som ovan anförts överväganden, bl.a. av etiskt slag som rimligen bör ske av riksdagen och inte av domstol. Det är därför tingsrättens slutsats att det inte kan stå klart att en vägran att erkänna faderskapet i detta fall skulle utgöra ett brott mot T.M:s rätt till skydd för sitt privatliv. Det saknas därmed förutsättningar att även på denna grund fastställa faderskapet.

Det ovan anförda leder därför till slutsatsen att T.M:s talan ska avslås.

Käromålet ogillas.

T.M. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle fastställa att T.L. är hans far.

J.S. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Maria Hölcke och Viveca Lång, referent, tf. hovrättsassessorn Kristina Persson samt två nämndemän) anförde följande i dom den 23 februari 2024.

Hovrätten har tagit del av samma utredning som tingsrätten. Därutöver har på T.M:s begäran vittnesförhör hållits med K.D. och H.J. T.M. har även lagt fram ytterligare skriftlig bevisning i form av ett intyg från den ryska kliniken där behandlingen utförts och ytterligare sidor från en bilaga till det avtal som M.M. och T.L. träffat med kliniken. Bilagan innehåller information om frivilligt samtycke och det anges också vad som ska gälla om en av makarna avlider.

Såväl K.D. som H.J. har förklarat att de kände till den medicinska behandling som M.M. och T.L. genomgick i Ryssland för att få barn och att T.L. för dem uttryckt att han gärna ville ha barn med M.M.

Som tingsrätten har redogjort för aktualiseras bestämmelserna i 1 kap. 1, 5 och 8 §§ FB i detta mål. Bestämmelserna i 1 § och 8 § första stycket är så kallade presumtionsregler och det är därför naturligt att i första hand pröva om faderskapet kan fastställas med tillämpning av dem. Om ingen presumtionsregel är tillämplig ska domstolen pröva om faderskapet kan fastställas i enlighet med 5 §.

Av 1 § följer att om modern vid barns födelse är gift med en man, ska denne anses som barnets far. Detsamma gäller, om modern är änka och barnet föds inom sådan tid efter mannens död att barnet kan vara avlat dessförinnan. Presumtionen gäller även om barnet har tillkommit genom assisterad befruktning (se prop. 2017/18:155 s. 60). Faderskapspresumtionen kan brytas i de situationer som anges i 2 §, bland annat om det på grund av barnets arvsanlag eller någon annan särskild omständighet kan hållas för visst att mannen inte är barnets far.

I 8 § första stycket anges att om modern har genomgått en insemination eller befruktning utanför kroppen med samtycke av en man som var hennes make eller sambo och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen, ska den som har lämnat samtycket anses som barnets far.

Mannens samtycke ska avse hela behandlingen, det vill säga både befruktning av ett ägg utanför en kvinnas kropp och införande av ägget i en kvinnas kropp (se prop. 2017/18:155 s. 67 f.). På samma sätt som gäller för 1 § kan faderskapspresumtionen brytas i de situationer som anges i 2 §.

I 5 § första stycket regleras tre situationer när rätten genom dom ska förklara en man vara far till barnet. Enligt första punkten ska rätten förklara en man vara far om det genom en genetisk undersökning är utrett att han är barnets far. Bestämmelsen gäller även om barnet har kommit till genom assisterad befruktning. Det går att fastställa faderskap även efter att mannen har avlidit med hjälp av blodundersökning av släktingar. Dessa är dock inte skyldiga att underkasta sig blodundersökning. Andra punkten avser situationen att en man har haft samlag med barnets mor under den tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom samlaget. Slutligen följer av tredje punkten att rätten ska förklara en man vara far om det är utrett att en insemination eller befruktning utanför kroppen har utförts med hans spermier under den tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen. Något krav på samtycke ställs inte upp och bestämmelsen är tillämplig också när behandling har utförts med ett donerat befruktat ägg (se Walin m.fl., Föräldrabalken [2023, version 22, JUNO], kommentaren till 1 kap. 5 §).

I 5 § andra stycket anges att faderskapet inte kan fastställas genom dom för en man som är spermiedonator enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m.

Innan en befruktning sker ska läkaren enligt den i Sverige gällande regleringen, lagen om genetisk integritet m.m., kontrollera att de förutsättningar som anges i lagstiftningen är uppfyllda, det vill säga att den kvinna som befruktas är gift eller sambo och att mannen har skriftligen samtyckt till befruktningen. I förarbetena till 1 kap. 5 § FB uttalas dock att om en befruktning någon gång skulle ske i strid med [dåvarande] bestämmelserna bör det inte påverka möjligheterna att fastställa faderskapet i domstol (se prop. 2004/05:137 s. 53).

Att det i 5 § andra stycket endast stipuleras ett undantag för när faderskap ska fastställas – när en man är spermiedonator enligt 6 eller 7 kap. lagen om genetisk integritet m.m. – har motsatsvis ansetts leda till att i andra fall kan talan om fastställande av faderskap föras mot en spermagivare under den förutsättningen att ingen annan man ska anses som far enligt 1 kap. FB (se Singer, Föräldrabalken, kommentaren till 1 kap. 5 §, Karnov [JUNO]). I två avgöranden från Svea hovrätt i april 2016, mål T 7894-15 och T 7895-15, fastställdes en spermiedonator som far till barn tillkomna genom insemination i egen regi.

Hovrätten kommer, liksom tingsrätten, att pröva förutsättningarna för fastställelse av faderskapet enligt de nämnda bestämmelserna trots att T.M. uttryckligen har angett 1 kap. 8 § FB som tillämpligt lagrum.

Som tingsrätten har konstaterat hade T.L. avlidit när T.M. föddes. Eftersom T.M. inte heller kan ha avlats innan T.L. avled kan presumtionen i 1 § inte användas för att fastställa faderskapet.

När det gäller tillämpligheten av presumtionsregeln i 8 § första stycket konstaterar hovrätten att en av förutsättningarna enligt bestämmelsens ordalydelse och förarbetsuttalanden är att barnets mor var gift eller sambo med mannen när behandlingen utfördes och att han har samtyckt till den behandling som lett till att barnet tillkommit. Med behandling avses både befruktning av ett ägg utanför en kvinnas kropp och införande av ägget i en kvinnas kropp.

Det är ostridigt att M.M. inte var gift eller sambo med T.L. när det befruktade ägget fördes in i hennes kropp. Redan med hänsyn till det kan presumtionsregeln inte vara tillämplig. Hovrätten prövar därför inte om T.L. i och för sig har gett ett giltigt samtycke till att behandlingen fullföljdes efter hans död.

Till att börja med konstaterar hovrätten att 1 kap. 5 § första stycket 1 och 2 inte är tillämpliga. Någon blodundersökning av T.M:s släktingar finns inte och hovrätten saknar möjlighet att ålägga släktingar att genomgå en sådan undersökning. Det är heller inte aktuellt att utreda om T.M. har tillkommit genom samlag.

Frågan är därför om det i enlighet med 1 kap. 5 § första stycket 3 är utrett att en befruktning utanför kroppen har utförts med T.L:s spermier under den tid då T.M. kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att T.M. har tillkommit genom behandlingen.

M.M. har på ett trovärdigt sätt under sanningsförsäkran förklarat hur hon och T.L. kom fram till att de skulle genomgå behandlingen, hur de hittade den ryska kliniken, att de noga satte sig in i de avtalsvillkor som gällde för behandlingen och hur behandlingen sedan gick till. Hennes uppgifter får delvis stöd av K.D:s och H.J:s uppgifter. Även J.S. har vidgått att hon känt till planerna på behandlingen. Vidare ser hovrätten ingen anledning att ifrågasätta äktheten av det avtal som M.M. och T.L. träffat med den ryska kliniken. Mot den bakgrunden anser hovrätten att T.M., som har bevisbördan i detta avseende, har visat såväl att befruktning utanför kroppen har utförts med T.L:s spermier under den tid då han kan ha tillkommit som att det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att han har tillkommit genom behandlingen.

De krav som uppställs i 1 kap. 5 § första stycket 3 för att förklara att T.L. är far till T.M. är alltså uppfyllda.

Som tingsrätten har redogjort för skulle det i Sverige inte vara möjligt att fullfölja en behandling sedan en av makarna avlidit. Frågan är om detta, samt det faktum att lagstiftaren möjligen inte har förutsett att en situation som den nu aktuella skulle kunna uppstå, hindrar att domstolen förklarar att T.L. är far till T.M.

Hovrätten anser att det faktum att lagstiftaren i 1 kap. 5 § andra stycket har valt att endast ange ett undantag för när faderskap kan fastställas, nämligen när en man är spermiedonator enligt 6 eller 7 kap. lagen om genetisk integritet m.m., talar för att lagstiftaren har avsett att i andra fall kan faderskapet som regel fastställas om förutsättningarna för det är uppfyllda och under förutsättning att ingen annan man ska anses som far enligt 1 kap. FB. De skäl som anförts för det undantag som införts gör sig vidare inte alls gällande i fall där makar gemensamt beslutat sig för att genomgå en behandling med befruktning utanför kroppen. Tvärtom talar barnets bästa och barnets rätt till kunskap om sitt ursprung starkt för att faderskapet ska kunna fastställas i en sådan situation. De konsekvenser ett fastställande av faderskapet eventuellt kan få för dödsboet leder inte till någon annan bedömning.

Sammantaget anser hovrätten att omständigheterna är sådana att T.L. med stöd av 1 kap. 5 § första stycket 3 ska förklaras vara far till T.M. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det anförda.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten förklarar att T.L. är far till T.M.

J.S. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla T.M:s faderskapstalan.

T.M. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Sandra Lundgren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela dom i huvudsaklig överensstämmelse med HD:s dom.

HD (justitieråden Dag Mattsson, Stefan Reimer, referent, Jonas Malmberg, Anders Perklev och Katrin Hollunger Wågnert) meddelade den 30 juli 2025 följande dom.

1 M.M. och T.L. var gifta med varandra. I augusti 2021 reste de tillsammans till en fertilitetsklinik i Ryssland, där ett donerat ägg skulle befruktas med T.L:s sperma och sättas in i M.M:s kropp. De undertecknade ett avtal med kliniken om att en befruktning utanför kroppen skulle genomföras. I en bilaga till avtalet fanns information om samtycke till behandlingen och om vad som gällde om en av makarna skulle avlida.

2 M.M. har berättat att T.L. vid besöket i augusti 2021 lämnade färsk sperma som befruktade ett ägg. Det bestämdes att makarna skulle komma tillbaka till kliniken i oktober 2021. Det befruktade ägget skulle då sättas in i M.M:s kropp.

3 T.L. avled i covid i september 2021.

4 M.M. reste tillbaka till kliniken i mars 2022. Det befruktade ägget sattes då in i hennes kropp. Hon födde sonen T.M. på Danderyds sjukhus den 15 november 2022.

5 T.M. väckte talan i tingsrätten och yrkade att domstolen skulle fastställa att T.L. är hans far.

6 Tingsrätten ogillade talan. Domstolen ansåg det utrett att T.M. hade tillkommit genom en assisterad befruktning på det sätt som gjorts gällande i målet och att T.L. är hans biologiska far. Enligt tingsrätten måste bestämmelsen i 1 kap. 5 § första stycket 3 FB, som enligt sin ordalydelse i och för sig är tillämplig, dock tolkas på så sätt att fadern måste vara i livet när en assisterad befruktning äger rum för att faderskap ska kunna fastställas.

7 Hovrätten har med tillämpning av 1 kap. 5 § första stycket 3 ändrat tingsrättens dom och förklarat att T.L. är far till T.M.

8 Målet gäller fastställande av faderskap för ett barn som tillkommit genom en befruktning utanför kroppen och där moderns make, vars spermier använts för att befrukta ägget, hade avlidit när det befruktade ägget sattes in i moderns kropp.

9 Enligt 1 kap. 1 § FB ska den man som modern är gift med vid barnets födelse anses som barnets far (faderskapspresumtionen). Detsamma gäller om modern är änka och barnet föds inom sådan tid efter mannens död att barnet kan vara avlat dessförinnan. Presumtionen gäller även när ett barn har tillkommit genom en assisterad befruktning (se prop. 2017/18:155 s. 60).

10 Om faderskapspresumtionen inte gäller, ska faderskap i stället fastställas genom bekräftelse eller dom (se 1 kap. 3 § första stycket).

11 I 1 kap. 3 § andra stycket finns ett undantag där något faderskap inte ska fastställas genom dom. Det gäller i fråga om en ensamstående kvinna som genomgått insemination eller befruktning utanför kroppen enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. eller vid en behörig inrättning utomlands. Med ensamstående kvinna avses en kvinna som inte är gift, registrerad partner eller sambo.

12 I 1 kap. 8 § FB finns en särskild bestämmelse om faderskap i en situation där en man samtycker till assisterad befruktning. Om modern har genomgått en insemination eller befruktning utanför kroppen med samtycke av en man som var hennes make eller sambo och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen, ska vid tillämpningen av 2–5 §§ den som har lämnat samtycket anses som barnets far. Faderskapet grundas alltså i ett sådant fall på att det finns ett giltigt samtycke. Den genetiska kopplingen är utan betydelse för tillämpningen av bestämmelsen.

13 En befruktning utanför kroppen består av två moment: befruktningen av ägget utanför kvinnans kropp och införandet av det befruktade ägget i hennes kropp. En förutsättning för att 1 kap. 8 § ska vara tillämplig är att modern är gift eller sambo med mannen och att det finns ett samtycke från mannens sida till hela behandlingen. (Jfr prop. 2017/18:155 s. 67 f.)

14 Om det saknas förutsättningar att fastställa faderskap enligt de redovisade bestämmelserna, ska en prövning göras enligt 1 kap. 5 §.

15 Enligt 1 kap. 5 § första stycket ska rätten förklara en man vara far om

1) det genom en genetisk undersökning är utrett att han är barnets far,

2) det är utrett att han har haft samlag med barnets mor under den tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom samlaget, eller

3) det är utrett att en insemination eller befruktning utanför kroppen har utförts med hans spermier under den tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen.

16 I 1 kap. 5 § andra stycket finns en undantagsregel. Den anger att faderskap inte kan fastställas genom dom för en man som är spermiedonator enligt 6 eller 7 kap. lagen om genetisk integritet m.m.

17 Som framgår av 1 kap. 5 § FB är det avgörande för fastställande av faderskap att det finns en genetisk koppling mellan barnet och mannen. Punkten 1 (genetisk undersökning) kan tillämpas även om det är fråga om assisterad befruktning. Det konstaterades emellertid i förarbetena att det kan finnas fall där det inte går att göra en genetisk undersökning. Det traditionella samlagsrekvisitet som nu framgår av punkten 2 behölls och det infördes också en reglering motsvarande den nuvarande punkten 3 om att faderskap ska kunna fastställas för en man vars spermier har använts vid en assisterad befruktning. Det framhölls att barnets bästa och barns rätt till kunskap om sitt ursprung väger tyngre än donatorns intresse av att inte bli förklarad far i sådana situationer. Ett undantag ansågs dock motiverat för den som är spermiedonator enligt lagen om genetisk integritet m.m. (Jfr prop. 2004/05:137 s. 50 ff.)

18 Det finns inget föreskrivet undantag som innebär att faderskap inte ska kunna fastställas för en man som inom en relation lämnat spermier vid en assisterad befruktning, varken för det fall där mannen har avlidit innan det befruktade ägget sattes in i moderns kropp eller det fall där mannen inte har kunnat lämna sitt samtycke till hela behandlingen. Regleringen i 1 kap. 5 § första stycket gäller därför även i de situationerna.

19 Det är klarlagt att T.M. har tillkommit genom en befruktning utanför kroppen och att T.L:s spermier använts för att befrukta ägget. Det har också framgått att T.L. var i livet när själva befruktningen av ägget skedde. Till detta ska läggas att det genom stödbevisning i form av åberopad DNA-utredning numera helt saknas anledning att betvivla att T.L. är T.M:s biologiska far.

20 När det befruktade ägget sattes in i M.M:s kropp var T.L. inte längre i livet. M.M. och T.L. var inte gifta när T.M. föddes och han kan inte heller anses ha varit avlad innan T.L. avled. Som hovrätten har funnit är faderskapspresumtionen i 1 kap. 1 § FB inte tillämplig.

21 I fråga om tillämpningen av 1 kap. 8 § kan konstateras att M.M. och T.L. var makar enbart under den första delen av behandlingen, dvs. när T.L:s spermier befruktade ägget. När den andra delen – införande av det befruktade ägget i M.M:s kropp – ägde rum hade T.L. avlidit. Paret var således inte makar under hela behandlingen på sätt som förutsätts enligt den paragrafen.

22 En tillämpning av 1 kap. 3 § andra stycket skulle förutsätta att M.M. var ensamstående under behandlingen. Hon och T.L. genomgick dock delar av behandlingen som makar. Bestämmelsen är därmed inte tillämplig.

23 Det blir då fråga om att tillämpa 1 kap. 5 § första stycket 3. Det har skett en befruktning utanför kroppen där T.L:s spermier använts och det är med hänsyn till samtliga omständigheter sannolikt att T.M. har tillkommit genom behandlingen. Något undantag som medför att faderskap inte kan fastställas föreligger inte.

24 Det ska därför fastställas att T.L. är far till T.M. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

HD fastställer hovrättens domslut.