Dödsbodelägarens preskriptionsavbrott

Tingsrätten (tingsfiskalen Carl-Henrik Wester Allard) anförde följande i dom den 24 november 2022.

Yrkanden och inställningar

H.M. och X.X. har yrkat att tingsrätten ska ändra beslutet om arvskifte efter A.A. enligt följande och att samtliga personers arvslotter ska räknas om med anledning därav.

1– – –

2H.M. ska erhålla ytterligare 100 000 kr jämte ränta beräknad enligt 6 § räntelagen från den 17 december 2017,

3– – –

P.N. har bestridit H.M:s och X.X:s yrkanden under punkten 1 och 3 men medgett yrkandet under punkten 2 under förutsättning att upptagande av skulden i bouppteckningen efter B.A. utgör en preskriptionsbrytande åtgärd.

Grunder och sakomständigheter

Grund för H.M:s och X.X:s yrkanden – – –

2Angående H.M:s rätt till ytterligare 100 000 kr

Den fordran som nu är i fråga härrör från att H.M. lånade ut 100 000 kr till B.A. och A.A. år 2004. Skulden antecknades i bouppteckningen efter B.A., daterad den 3 augusti 2009. Att ta upp skulden i bouppteckningen utgör en preskriptionsbrytande åtgärd som ryms inom 2 § första stycket preskriptionslagen. Full ersättning om 100 000 kr ska därför utgå.

Grund för P.N:s inställning till H.M:s och X.X:s yrkanden – – –

2Angående H.M:s rätt till ytterligare 100 000 kr

H.M. har lånat ut 100 000 kr enligt anteckning i bouppteckningen efter B.A. Yrkandet medges under förutsättning att upptagande av skulden i bouppteckningen efter B.A. utgör en preskriptionsbrytande åtgärd.

Bevisning

De hörda personernas berättelser

H.M.

Han har hjälpt sina föräldrar ekonomiskt. 2004 dödade han en pensionsfond för att låna ut 100 000 kr till dem. De behövde pengar då de hade löst in ett borgensåtagande för P.N:s skulder. Han vet inte vilken månad han förde över pengarna. Det är 18 år sedan. Lånet till dem var en del av borgensåtagandet men de behövde mycket mer. Det lånet togs upp i bouppteckningen efter B.A. Det var Y.Y. som tog upp att han (H.M.) hade lånat ut de pengarna. Vid bouppteckningsförrättningen efter B.A. var han själv, P.N., Y.Y. och Z.Z. närvarande. A.A. var bouppgivare. X.X. kunde inte närvara. Det här var ett par år sen.

Han har inte fått igen de 100 000 kr som han lånade ut 2004. Det har aldrig funnits pengar till det.

Domskäl

– – – H.M:s yrkande nr 2 (H.M:s fordringar avseende penninglån)

Utgångspunkter för tingsrättens bedömning

H.M. har för boutredningsmannen framställt anspråk på [en fordran] avseende lån som ska ha getts 2004 – – – på 100 000 kr – – –. Boutredningsmannen har – – – avslagit begäran avseende lånet från 2004 med hänvisning till preskription.

H.M. har yrkat att han – – – ska tillerkännas ersättning för lånet från 2004 och anfört dels att han lånade ut beloppet till B.A. och A.A. det året, dels att preskriptionsavbrott har skett genom att skulden togs upp i bouppteckning efter B.A. 2009. H.M. har även begärt att ränta ska utgå på [lånet], till dess betalning sker.

P.N. har inte ifrågasatt förekomsten av H.M:s fordran från 2004, men däremot överlämnat frågan om preskription till tingsrättens bedömning. Y.Y. och Z.Z. har å sin sida bestridit att någon av H.M:s [i målet aktuella] fordringar någonsin funnits. Tingsrätten har därför att pröva både huruvida H.M:s fordran från 2004 uppkommit, vilket är en bevisfråga, och huruvida preskriptionsavbrott skett, vilket i nuvarande fall huvudsakligen utgör en rättsfråga.

Den som hävdar att han har en fordran avseende försträckning (penninglån) har bevisbördan för det. H.M. har alltså bevisbördan för att han lånat ut 100 000 kr 2004 – – –.

Den som påstår att preskriptionsbrytande åtgärd skett har också bevisbördan för det. H.M. har därmed bevisbördan för att preskriptionsavbrott skett.

Tingsrättens bedömning angående H.M:s fordran från 2004 (H.M:s yrkande nr 2)

H.M. har i förhör bekräftat det han anfört sakframställningsvis och därtill utvecklat bland annat att han hjälpte föräldrarna ekonomiskt då de hade behövt lösa ett borgensåtagande som de ingått för P.N:s skulder.

I bouppteckningen efter B.A., som avled 2009, finns det upptaget ett handlån på 100 000 kr från H.N., som var H.M:s dåvarande namn. A.A., som var enda dödsbodelägare efter B.A., har genom sin namnunderskrift bekräftat uppgifterna i bouppteckningen. Detta ger starkt stöd för att H.M. lånat ut pengarna till B.A.

Den presenterade utredningen ger sammantaget starkt stöd för att H.M. lånat ut 100 000 kr under 2004.

Utredningen ger visserligen ingen entydig ledning för huruvida B.A., A.A. eller båda två varit mottagare av detta lån. A.A. har emellertid varit gift med B.A. och enda dödsbodelägaren efter honom. Det är därför inte anmärkningsvärt att hon själv och övriga inblandade inte skulle ha fäst avseende vid vem av dem två som tagit emot lånet. För övriga arvingars del har det också av allt att döma saknat betydelse. Då det inte framkommit något som förringar värdet av den bevisning som H.M. åberopat, får H.M. därför anses ha styrkt sin fordran på A.A:s dödsbo avseende lånet från 2004.

Frågan är då om fordringen har blivit preskriberad vid den tidpunkt då H.M. anmälde den för boutredningsmannen inför bouppteckningen i november 2017.

En fordran av ifrågavarande slag preskriberas enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. När H.M. presenterade sitt krav för boutredningsmannen var fordringen alltså preskriberad ifall preskriptionsavbrott inte kan anses ha skett dessförinnan.

Preskriptionsavbrott kan, såvitt nu är av intresse, ske genom att gäldenären erkänner fordringen gentemot borgenären. Detta följer av 5 § preskriptionslagen.

H.M. har gjort gällande att upptagandet av skulden i bouppteckningen efter B.A. 2009, utgjorde en preskriptionsbrytande åtgärd. Det står visserligen klart att A.A. tog upp skulden däri och att det utgjorde ett erkännande av den (se t.ex. Lindskog, Preskription, avsnitt 6.2.1.6, JUNO version 5). För att gäldenärens erkännande ska ha preskriptionsbrytande verkan måste det dock vara riktat mot borgenären. Så är icke fallet beträffande en bouppteckning. Av bouppteckningen efter B.A. och av H.M:s uppgifter har det visserligen framkommit att H.M. var närvarande vid förrättningen. Det förhållandet skulle utifrån äldre praxis medföra att åtgärden fick preskriptionsbrytande verkan (se t.ex. NJA 1934 s. 462). Denna praxis ger dock ingen vidare vägledning, eftersom det enligt då gällande bestämmelser inte fanns något krav på att erkännandet skulle riktas mot borgenären (se bl.a. Gregow, Preskription och preklusion av fordringar, avsnitt 9.2, JUNO version 1).

Mot bakgrund av detta sluter sig tingsrätten till att upptagandet av skulden i bouppteckningen inte hade preskriptionsbrytande verkan, även med beaktande av att H.M. närvarade vid förrättningen. H.M:s fordran gentemot A.A. har därmed hunnit preskriberas innan han gjorde den gällande gentemot boutredningsmannen.

Tingsrätten ogillar därför H.M:s yrkande beträffande lånet från 2004.

Fråga om återförvisning till boutredningsmannen

I mål om klander av arvskifte får domstolen inhämta yttrande av skiftesmannen (läs: boutredningsmannen) och återförvisa ärendet till honom enligt 23 kap. 5 § första stycket ÄB och 17 kap. 8 § tredje stycket ÄktB.

Skäl för återförvisning kan vara om domstolen finner skäl att ändra beslutet som föranlett klander men inte lämpligen kan bestämma detaljerna i övrigt. En utgångspunkt är att domstolen inte ska förrätta ett arvskifte med alla dess moment av andelsberäkning och lottläggning. Gäller klandertalan exempelvis endast värdet av en tillgång och den ändring av skifteslikviden som bifall till klandertalan medför, finns dock normalt inte något behov av återförvisning. (Lexino-kommentar till 23:8 ÄB, 2.1, 2022-11-18.)

Tingsrättens dom föranleder ingen följdändring i någon del av arvskiftet som inte är klandrad, till exempel lottläggning. Omräkningen av hur kvarlåtenskapen ska fördelas kan i huvudsak göras med ledning av uppgifterna i det klandrade arvskiftet med förbehåll för att kostnader kan tillkomma, eller ha tillkommit, för dödsboet. Tingsrätten finner därför inte skäl att återförvisa arvskiftet till boutredningsmannen.

Tingsrätten räknar i stället om fördelningen av kvarlåtenskapen – – –.

Domslut

Tingsrätten ogillade X.X:s och H.M:s nu aktuella yrkande.

Utifrån bedömningen i de uppkomna frågorna justerade tingsrätten härefter fördelningen av dödsboets kvarlåtenskap.

Hovrätten för Övre Norrland

Hovrätten (hovrättsråden Lars Viktorsson och Malin Bergström samt hovrättsassessorn Linn Brewer, referent) anförde följande i dom den 26 juni 2024.

Bakgrund

A.A. och B.A. var gifta med varandra och hade tillsammans sönerna X.X., Y.Y., Z.Z., P.N. och H.M. B.A. avled i juni 2009, varefter bouppteckning upprättades den 3 augusti samma år. Vid förrättningen närvarade bland andra A.A. och H.M. A.A. uppgav då att hon hade en skuld om 100 000 kr till H.M. avseende ett handlån. I juli 2017 avled A.A. Bouppteckning upprättades den 17 november 2017 och den 7 juni 2019 beslutade dödsboets boutredningsman om arvskifte.

I beslutet om arvskifte efter A.A. antecknades, såvitt nu är av intresse, att H.M. gjort gällande en fordran mot dödsboet om sammanlagt 200 000 kr jämte ränta, varav 100 000 kr jämte ränta avsåg ett lån som han den 1 april 2004 lämnat till B.A. och A.A. Skulden avseende sistnämnda lån bedömdes dock vara preskriberad.

Yrkanden och inställningar vid tingsrätten (i aktuell del)

Arvskiftet klandrades av bland andra H.M. och X.X. De båda yrkade att tingsrätten skulle ändra beslutet om arvskifte och till följd av detta räkna om arvslotterna, bland annat genom att tillerkänna H.M. ytterligare 100 000 kr avseende nämnda lån jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 17 december 2017. – – –

P.N. medgav yrkandet i denna del under förutsättning att upptagande av skulden vid bouppteckningen efter B.A. bedömdes utgöra en preskriptionsbrytande åtgärd. Z.Z. och Y.Y. motsatte sig ändring med hänvisning till att H.M. inte förmått styrka aktuell fordran och i andra hand att skulden preskriberats.

Tingsrättens dom (i aktuell del)

Genom den överklagade domen tog tingsrätten ställning till ett flertal frågor avseende det klandrade arvskiftet och, såvitt nu är av intresse, ogillade yrkandet beträffande H.M:s lån. Utifrån bedömningen i de uppkomna frågorna justerade tingsrätten härefter fördelningen av dödsboets kvarlåtenskap.

Grunder och inställningar

H.M.

A.A. erkände skulden inför honom vid bouppteckningen efter B.A. den 3 augusti 2009, vilket också antecknades i bouppteckningshandlingen. Preskriptionsavbrott enligt 5 § 1 p. preskriptionslagen (1981:130) har därmed skett och skulden är därför inte preskriberad.

Ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen ska utgå på beloppet 30 dagar från det att han vid bouppteckningen efter A.A. gjorde gällande sin fordran mot dödsboet.

P.N.

Det förhållandet att A.A. erkände skulden vid bouppteckningen efter B.A. den 3 augusti 2009 och att detta antecknades i bouppteckningshandlingen har inte utgjort en preskriptionsbrytande åtgärd. Skulden har därför preskriberats.

Om skulden inte har preskriberats råder ingen tvist om beräkning av räntan.

Hovrättens domskäl

Frågan i målet är om preskriptionsavbrott enligt 5 § 1 p. preskriptionslagen skett till följd av att A.A. erkänt skulden i samband med bouppteckning för B.A.

Som tingsrätten redogjort för – och som parterna är överens om – krävs att det skett ett preskriptionsavbrott enligt 5 § 1 p. preskriptionslagen för att den aktuella fordran ska kunna göras gällande gentemot övriga dödsbodelägare. H.M. har menat att så skett i samband med bouppteckningen för B.A. och samtliga förutom P.N. har medgett att fordran får tas upp i arvskiftet och att tingsrättens dom ändras i enlighet med vad H.M. begärt. Som angetts har P.N. å sin sida menat att preskriptionsavbrott inte skett eftersom upptagandet av skulden i bouppteckningen efter B.A. inte innebär att A.A. erkänt den gentemot H.M. (hovrättens kursivering). Tingsrätten har ogillat yrkandet på samma grund. Den avgörande frågan är alltså om upptagandet av skulden har inneburit ett erkännande av densamma gentemot borgenären H.M.

I likhet med tingsrätten konstaterar hovrätten att det står klart att A.A. tog upp skulden i bouppteckningen efter B.A. och att det i sig utgjorde ett erkännande av den. I fråga om det inneburit ett erkännande riktat mot H.M. gör hovrätten följande bedömning. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning i den del som innebär att enbart det faktum att en fordran tagits upp i en bouppteckning inte leder till rättsföljden preskriptionsavbrott. Enligt hovrättens bedömning gäller det generellt för sådana handlingar som inte kan sägas vara riktade till borgenären, även om borgenären får kännedom om handlingens innehåll senare.

En situation som den aktuella – då borgenären i egenskap av efterarvinge är närvarande vid själva förrättningen där erkännandet av skulden sker – skiljer sig dock enligt hovrättens mening från den generella situa­tionen när en skuld tas upp i en handling som inte är riktad gentemot borgenären. Borgenärens närvaro vid förrättningen och den omständigheten att det också funnits en lagstadgad skyldighet att kalla denne till densamma, medför enligt hovrättens uppfattning att borgenären normalt sett har en befogad anledning att uppfatta upptagandet av skulden som ett erkännande gentemot honom eller henne, innebärande att preskriptionsavbrott skett (se Lindskog, Preskription – om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid [2021, JUNO], s. 261). Det har inte heller framkommit något skäl för H.M. att uppfatta upptagandet av skulden på något annat sätt. Till skillnad från tingsrätten bedömer hovrätten därför att A.A:s upptagande av skulden i bouppteckningen efter B.A. innebär att preskriptionsavbrott skett. Skulden var därmed inte preskriberad då H.M. anmälde den vid bouppteckningen efter A.A. H.M:s överklagande ska därmed bifallas och arvslotterna ska räknas om med anledning av det.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut och biföll H.M:s nu aktuella yrkande. Kvarlåtenskapen skulle, med reservation för eventuella tillkomna kostnader för dödsboet, fördelas i enlighet med bilaga C*.