Mordstämplingen

Tingsrätten (ordförande rådmannen Ida Damgaard) anförde i dom den 25 mars 2025 följande.

Domskäl

Skuld

Stämpling till mord, S.N.

Till en början är följande utrett. Polisens nationella operativa avdelning (NOA) bedrev spaning på Internet i olika chattgrupper, och träffade då på meddelanden som lagts ut i en chattgrupp på appen Signal. Meddelandena hade lagts ut av alias Sub Zero den 8 och 9 november 2024. Ett av meddelandena löd ”Söker klivare bra betalt intresserad hör av dig!” och övriga meddelanden löd ”Söker klivare akut bra Betalt kontakta mig så snabbt som...”. Beslut togs om infiltration och provokativa åtgärder och en polisman kontaktade den 20 november 2024 Sub Zero på Signal. Det ledde till att polismannen chattade med Sub Zero och sedan också med aliaset Goku.

Den 21 november 2024 lade Sub Zero ut ett nytt meddelande i flera olika chattgrupper som var och en hade mellan 200 och 700 medlemmar. Meddelandet löd ”Söker jappare asap”.

Både klivare och jappare är verdertagna benämningar på någon som ska utföra morduppdrag.

S.N. har bekräftat att det är han som skrivit från kontot Sub Zero på Signal, och att det är han som lagt ut meddelandena i chattgrupperna den 21 november 2024. Han har tillagt att han inte minns meddelandena den 8 och 9 november 2024. Mot bakgrund av att polisen åter­funnit kopior av meddelandena och då det inte framkommit någonting som talar för att någon annan person skulle ha använt kontot Sub Zero vid tiden anser tingsrätten till att börja med att det är bevisat att S.N. lagt ut meddelandena i grupperna på Signal vid samtliga tillfällen.

För stämpling döms, enligt 23 kap. 2 § andra stycket BrB den som i samråd med någon annan beslutar gärningen eller att någon söker anstifta någon annan eller åtar eller erbjuder sig att utföra den. Av 23 kap. 2 § fjärde stycket framgår att om faran för att brottet skulle fullbordas var ringa ska det inte dömas till ansvar. I det här fallet har åklagaren gjort gällande att S.N. tillsammans och i samförstånd med annan sökt att anstifta någon för att beröva en eller flera okända målsägande livet genom att lägga ut morduppdrag i Signalgrupper.

Av kommentaren till lagrummet (Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 7 nov­ember 2024, Version 25, JUNO, kommentaren till 23 kap. 2 §) framgår att den straffbara handlingen vid stämpling består i att träda i förbindelse med en annan person. Stämpling omfattar inte varje förbindelse med någon annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott, utan stämpling är inskränkt till de tre handlingstyperna att i samråd med någon annan besluta gärningen, att söka anstifta någon annan, att åta eller erbjuda sig att utföra gärningen.

Rättspraxis på området är sparsam, men i ett refererat hovrättsavgö­rande (RH 100:82) frikändes en person för stämpling till mened. Åtalet handlade om att det skrivits ett brev till en person där denna uppmanats att lämna osanna uppgifter om vissa förhållanden. Mottagaren av brevet fick dock aldrig brevet eftersom det kom att tas i beslag av polis innan det öppnats. Hovrätten uttalade att när mottagaren inte tagit del av brevets innehåll och alltså inte kunnat påverkas av detta så hade inget övertalningsförsök att lämna osanna uppgifter ägt rum och därmed inte heller något brott.

Rättsfallet har kommenterats i litteraturen, bl.a. av Petter Asp (De osjälvständiga brottsformerna, Iustus förlag AB, 2021, s. 234 f.). Han skriver bl.a. följande. Synsättet vinner visst stöd i förhållandet att stämp-­ lingsansvar i stor utsträckning kan motiveras med att mänskliga kontakter kan skapa bindningar, förväntningar etc. som ökar risken för att brott förövas. Någon påverkan på den tilltänkte gärningsmannen uppstår emellertid inte innan någon kontakt har tagits mellan denne och gärningsmannen till anstiftansförsöket. Vid fall av ”oavslutade” anstiftansförsök föreligger endast en risk för risken, och därmed skulle det finnas skäl att se på dessa fall i termer av försök till försök till anstiftan, dvs. som icke straffbara. Asp fortsätter med att säga att det kan finnas skäl att se annorlunda på de fall som kan karaktäriseras såsom avslutade anstiftansförsök när gärningsmannen förlorat kontrollen över det fortsatta händelseförloppet och huruvida den tilltänkte utföraren tagit del av innehåller eller ej synes då vara likgiltigt från ett straffvärdesperspek­tiv. Asp konstarter att rättsläget måste bedömas vara öppet.

Tingsrätten konstaterar till att börja med att S.N. i någon mån, om än mindre än den okände Goku, chattat med polisens infiltratör i vad som framstår som syfte att få denne att åta sig att utföra ett mord. I den delen som rör kontakterna med polismannen kan det konstateras att faran för att brottet skulle fullbordas, eller annorlunda uttryckt faran för att polismannen skulle komma att utföra mordet, varit helt utesluten. I den delen kan det inte komma i fråga att döma till ansvar för stämpling till mord, och det omfattas inte heller av gärningsbeskrivningen.

Meddelandena har som sagt lagts ut i chattgrupper i appen Signal. Någon utredning angående om någon besvarat meddelandena i chattgrupperna finns inte. Polisen har kunnat tömma S.N:s telefon och har på det sättet fått tillgång till hans Signalchattar, t.ex. kontakterna med polismannen. I den delen har inte presenterats någon bevisning som styrker att S.N. haft kontakt med någon annan person som svarat på hans meddelanden om morduppdrag. Tingsrätten utgår därför vid bedömningen från att ingen svarat på meddelandena om att man söker någon som vill åta sig att utföra ett mord.

Meddelandena innehåller inte någon konkret information, t.ex. om vem (eller vilka) det tilltänkta mordoffret skulle vara eller när, var och hur brottet skulle utföras. Anstiftansförsöket måste därför bedömas vara oavslutat på det sättet att det krävdes ytterligare aktivitet från S.N:s, eller någon annans sida, för att en tilltänkt gärningsman skulle kunna komma att utföra gärningen (dvs. det tänkta mordet).

Situationen kan därmed jämställas med det oöppnade brevet, och tingsrätten bedömer därför att gärningen inte kan bedömas som annat än ett försök till stämpling, vilket inte är straffbart. Åtalet ska därför ogillas.

Tingsrätten fann på anförda skäl att S.N. skulle dömas för stämpling till rån, narkotikabrott och ringa narkotikabrott.

Påföljd

Det sammanlagda straffvärdet av gärningarna uppgår därmed till omkring åtta månaders fängelse. Mot bakgrund av gärningarnas art och deras straffvärde saknas utrymme att bestämma påföljden till annat än ett fängelsestraff.

Domslut

Tingsrätten dömde S.N. för stämpling till rån, narkotikabrott och ringa narkotikabrott till fängelse i 8 månader. S.N:s ungdom beaktades vid straffmätningen.

S.N. frikändes från åtalet för stämpling till mord.

Hovrätten för Västra Sverige

Hovrätten (tf. hovrättsassessorn Amanda Landell, referent, och nämnde­mannen Eva Strandner Rice) anförde i dom den 4 juni 2025 följande.

Hovrättens domskäl

Skuld

Hovrättens bedömning avseende stämpling till mord den 8–21 november 2024

Som tingsrätten har redogjort för döms för stämpling enligt 23 kap. 2 § andra stycket BrB den som, i de fall det särskilt anges, i samråd med någon annan beslutar gärningen eller åtar eller erbjuder sig att utföra den eller söker anstifta någon annan. Det krävs för straffbarhet inte att uppsåtet eller beslutet avser visst konkret brott. Straffbar stämpling kan föreligga, även om tid och rum och andra omständigheter vid brottet lämnats obestämda. Inte heller behöver det tilltänkta brottet vara så nära förestående att brottsplanen kan betecknas som aktuell. Enligt fjärde stycket i samma bestämmelse ska inte dömas till ansvar om faran för att brottet skulle fullbordas var ringa eller om gärningen med hän­syn till andra omständigheter är mindre allvarlig. Farebedömningen görs utifrån omständigheterna vid tidpunkten för stämplingshand­lingen. Liksom vid bedömningen av försök till brott baseras farebedöm­ningen på samtliga i efterhand inhämtade fakta rörande situationen i gärningsögonblicket. Bedömningen påverkas dock inte av att faran för brottets fullbordan möjligen var utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. (Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 23 kap. 2 §, 2024-11-07, JUNO.)

Hovrätten ansluter sig till den redogörelse tingsrätten har gjort för vad som är utrett i fråga om gärningen. Det är alltså visat att S.N. den 8–9 samt den 21 november 2024 lade ut meddelanden i ett antal gruppchattar på den krypterade chattapplikationen Signal. Grupperna hade mer än ett hundratal medlemmar och var huvudsakligen inriktade mot narkotikaförsäljning, även om åklagaren också har lagt fram utredning som visar enstaka meddelanden rörande vapenförsäljning och registrering av sim-kort. De meddelanden som S.N. skickade var korta och allmänt hållna men kan inte läsas på något annat sätt än att det var fråga om uppdrag att utföra mord. Som redogjorts för ovan krävs det inte någon mer konkretion avseende brottsplanen för att det ska vara fråga om en straffbar stämpling. Vidare står det klart utifrån vad som lagts fram i fråga om hur gruppchattarna på Signal fungerar och det stora antalet medlemmar i dessa grupper att meddelandena skulle komma att läsas av ett stort antal personer. Frågan är då om S.N:s agerande att lägga ut dessa meddelanden om morduppdrag i gruppchattarna faller inom vad som avses med uttrycket ”söka anstifta annan”.

Vad avser stämplingsformen att söka anstifta annan är refererad praxis på området begränsad och åtalet har i de fallen ogillats (se rättsfallen NJA 1972 s. 167 och 1982 s. 64 samt RH 100:82 och RH 2009:56). Som tingsrätten redogjort för är det refererade rättsfall som ligger närmast om­ständigheterna i detta mål RH 100:82 då frågan var om redan avsändan­det av ett brev med uppmaning om att lämna osanna uppgifter under ed kunde kvalificeras som en straffbar stämplingsgärning. Rättsfallet ger dock begränsad ledning eftersom det i det fallet fanns en bestämd och för gärningsmannen känd adressat som meddelandet inte nådde fram till. Detta utgör en påtaglig skillnad från omständigheterna i detta mål då S.N:s meddelanden måste ha nått fram till åtminstone merparten av dem som meddelandet riktats mot. Med hänsyn till den begränsade ledning som finns i praxis avseende denna form av stämpling framstår det därför som naturligt att låta det straffbara området för stämplingsgär­ningen ta sin utgångspunkt i vad som avses med att anstifta annan.

För anstiftaransvar krävs att anstiftaren antingen bestämt den andre till dennes gärning eller åtminstone förstärkt eller vidmakthållit hans beslut att företa gärningen i fall där han annars inte skulle ha företagit denna. Anstiftan förutsätter dock varken övertalning eller vilseledande utan endast att anstiftaren, genom någon form av psykisk påverkan, orsakat den andres gärning. (Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken, 23 kap. 4 §, 2024-11-07, JUNO.) En straffbar anstiftan förutsätter alltså att anstiftaren hos en annan person framkallat beslut att begå brott. Saknas denna psykiska kausalitet, t.ex. därför att den anstiftade personen redan tidigare haft i avsikt att begå det anstiftade brottet, rör det sig inte om straffbar anstiftan. En resultatlös anstiftan kan beroende på omständigheterna uppfylla rekvisiten för stämpling till brott (att söka anstifta annan). (Se Zila, Brottsbalken, 23 kap. 4 §, Lexino 2023-06-01, JUNO.) Typexempel på fall av anstiftan är att övertala eller ge någon order att begå en otilllåten gärning, eller att lura någon att begå en otillåten gärning genom att få denne att tro att gärningen har en annan innebörd än den har. Ansvar för anstiftan bör i regel inte komma i fråga om inte någon – åt­minstone medelbar – kontakt har förekommit mellan anstiftaren och gärningsmannen. Den som enbart ser till att förutsättningarna för att begå ett brott är för handen, t.ex. genom att rigga en frestande situation, bör alltså inte anses ha anstiftat gärningen. Detta eftersom anstiftansregleringen bygger på att den medverkande har en del i ansvaret för tilldragelsen och det synes långtgående att anse att ett sådant ansvar kan uppkomma enbart på grund av att någon tillskapar ett tillfälle att begå brott, även om det i och för sig kan förmå personer att begå brott. (Se Asp, De osjälvständiga brottsformerna, 2024, JUNO, s. 403–405.)

Mot bakgrund av det som nu anförts kan följande sägas. Genom de meddelanden S.N. skickat ut i grupperna på Signal står det klart att det presenterats en möjlighet att åta sig ett morduppdrag. Om någon i gruppchatten skulle välja att kontakta S.N. och åta sig uppdraget har erbjudandet i någon mening framkallat personens beslut att utföra ett mord – om inte erbjudandet hade presenterats hade något beslut inte heller kunnat fattas. Att i vart fall meddelandena den 8–9 november innefattade information om att uppdraget skulle ske mot ”bra betalning” har också viss betydelse då påverkan på den potentielle utföraren av brottet måste vara större än om någon ersättning inte utlovats. Å andra sidan framstår det som uteslutet att den typen av uppdrag, förmedlade till en vid krets personer utan anknytning till vare sig stämplingspersonen eller det tilltänkta brottsoffret, skulle ske utan någon form av vederlag. Den omständigheten bör därför inte få någon avgörande betydelse för om gärningen ska vara straffbar. Med hänsyn till vad som ovan redogjorts för om den påverkan som anstiftaren typiskt sett ska ha på den tilltänkte gärningsmannens beslut bör vikten i stället fästas vid hur meddelandet har förts fram och till vem eller vilka det har riktats. Enligt hovrätten bör det krävas mer än ett meddelande i en gruppchatt med ett stort antal medlemmar som anstiftaren inte har någon särskild ställning i förhål­lande till för att det ska ha skapats en sådan kontakt mellan anstiftaren och den vida kretsen av potentiella gärningsmän som meddelandet riktats till. Sett till gruppchattarnas medlemsantal och inriktning i detta fall samt då det inte framkommit att S.N. skulle haft någon sär­skild ställning i förhållande till medlemmarna i gruppchattarna bedö­mer hovrätten att gärningen inte faller inom det straffbara området för stämpling. Åtalet för stämpling till mord ska alltså ogillas, vilket innebär att tingsrättens dom i denna del ska stå fast.

S.N. skulle dömas för stämpling till rån, narkotikabrott och ringa narkotikabrott.

Påföljd

Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Nämndemannen Håkan Bergman var skiljaktig när det gällde åtalet för stämpling till mord och anförde följande.

Jag anser inte att S.N:s invändning om att de meddelanden han skrivit rör spelet FiveM är motbevisade. S.N. har därför saknat uppsåt och åtalet för stämpling till mord ska av detta skäl ogillas.

Tf. hovrättslagmannen Marie Wettersten och hovrättsrådet Martina Rönner­man var skiljaktiga när det gällde åtalet för stämpling till mord och anförde följande.

Vi instämmer i majoritetens bedömning av vad som är bevisat avseende S.N:s agerande. Vi instämmer också i redogörelsen för de rättsliga förutsätt­ningarna för att någon ska ha gjort sig skyldig till stämpling genom att söka anstifta någon annan till mord.

I målet är alltså visat att S.N. i en stor, men avgränsad, krets i en krypterad kommunikationskanal har letat efter någon som är villig att åta sig ett morduppdrag mot betalning. De meddelanden han skickat får betraktas som ett första steg i att hitta potentiella kandidater för att utföra mordet. Ett par dagar efter att de sista meddelandena lagts ut kom S.N. att frihetsberövas, genom ett polisingripande för att hindra det rån han åtagit sig att utföra. Det har inte påståtts att S.N. dessförinnan tagit emot något svar på sin förfrågan. Frågan är om den gärning det här är fråga om – att till en större krets utbjuda ett morduppdrag mot betalning – är tillräcklig för att aktualisera ansvar för stämpling till mord.

När det gäller det element av psykisk påverkan som ligger i anstiftan konstaterar vi, liksom majoriteten, att situationen skiljer sig åt från de förutsätt­ningar som förelåg i RH 100:82. I det rättsfallet var det fråga om ett riktat budskap som aldrig nådde sin avsedda mottagare. De meddelanden S.N. lagt ut har enligt åklagarens försiktiga uppskattning nått drygt 2 500 olika Signalkonton. Redan den omständigheten att betalning utlovas för uppdraget innebär en form av påverkansförsök. Ett löfte om ekonomisk ersättning är sannolikt en viktig förutsättning för att locka en potentiell utförare att på uppdrag från en för honom eller henne okänd person döda en annan okänd person. Påverkansförsöket har nått och potentiellt kunnat påverka en stor mängd människor som, med tanke på de aktuella Signalgrupperna, också i någon utsträckning redan rör sig i kriminella miljöer. Stämplingsgär­ningen är i den bemärkelsen enligt oss att anse som fullbordad.

Den stämplingsgärning som således föreligger befinner sig långt ifrån ett fullbordat mord och ytterligare åtgärder hade krävts från gärningsmannen (eller någon annan anstiftare) för att precisera brottsoffer, plats och eventuellt tillhandahålla vapen. Detta har betydelse såväl för gärningsmannens möjligheter till ett frivilligt tillbakaträdande som för stämplingsgärningens straffvärde. Det förändrar dock inte att stämplingsgärningen – att söka anstifta någon att begå brottet – i sig redan i detta skede varit fullbordad. När det kommer till uppsåt krävs i fråga om stämpling till mord vad som kan beskrivas som ett dubbelt uppsåt, dels uppsåt att förmå någon att utföra brottet (ett mord), dels uppsåt i förhållande till att mordet också ska komma att utföras. När det gäller att förmå någon att utföra mordet är uppsåtskravet också kvalificerat på så sätt att det måste röra sig om ett avsiktsuppsåt.

Som framgått av tingsrättens dom har polisen, inom ramen för ett uppdrag som syftat till att identifiera personerna bakom vissa användarnamn, styrka brott, lokalisera personer och säkra bevisning, interagerat med S.N. och en oidentifierad kontakt till honom på plattformen. Dessa konversationer talar för att det funnits en verklig och aktuell plan att döda någon och att S.N., tillsammans med den okända användaren, haft i uppdrag att anstifta någon som bedömdes som en tillräckligt god kandidat att begå mordet. S.N. har således agerat med direkt avsikt att hitta någon som mot betalning kunde döda en viss person. Det finns meddelanden som indikerar att någon inom den kriminella miljön förlorade pengar på det tilltänkta mordoffret och det kan vara en bakomliggande orsak till att mordet beställdes. Inget talar för att det var S.N. som personligen hade detta motiv, men han har i relation till andra kriminella personer som han interagerat med agerat rekryterare för morduppdraget och därigenom haft ett indirekt uppsåt att mordet faktiskt också skulle genomföras.

Även om ett stämplingsbrott föreligger i både objektiv och subjektiv bemärkelse ska inte dömas till ansvar i sådana fall då det endast förelegat en ringa fara för att brottet skulle fullbordas eller om gärningen med hän­syn till andra omständigheter är mindre allvarlig. Detta har sin bakgrund i att kriminalisering av såväl förberedelse som stämpling är avsedd att endast omfatta sådana företeelser på planeringsstadiet som kan anses vara särskilt farliga med hänsyn till risken för att brott ska begås (prop. 2000/01:85 s. 35). När det gäller risken för fullbordan konstateras att det på senare år förekommit alltför många fall där unga personer, mot betalning, genom kontakter i kriminella miljöer lockats att utföra mord på beställning. Till att börja med har det framgått, av såväl de uppgifter som redovisats i polisens promemoria om modus som av senare års rättsfall (se t.ex. Svea hovrätts dom den 23 februari 2024 i mål B 344–24, Göta hovrätts dom den 16 oktober 2024 i mål B 3676–24 och Svea hovrätts dom den 13 maj 2025 i mål B 3598–25) att det växt fram nya tillvägagångssätt för att genomföra mord och andra allvarliga våldsbrott i kriminella miljöer. Det finns flera exempel på att kontakt etableras i en kommunikationskanal som denna av en rekryterare som därefter fortsatt använder kanalen för att successivt tillhandahålla utföraren ytterligare nödvändig information. Något personligt möte behöver inte ske och utföraren av brottet kan aktiveras på kort tid när den tänka brottsplanen är färdig och vapen och andra nödvändiga förutsätt­ningar är på plats. Vår bedömning är att det, utifrån vad som är känt om de inblandade personerna, deras tillvägagångssätt och de pengar de haft möj­lighet att erbjuda, rör sig om ett beställningsmord i en kriminell miljö med viss kapacitet. Det har därför förelegat mer än en ringa fara för brottets fullbordan. Det avsedda brottet – mord – har ett mycket högt straffvärde. Med hänsyn till detta, och med beaktande av den aktuella stämplingsgärningens karaktär, kan gärningen inte heller anses vara mindre allvarlig.

Detta innebär sammantaget att vi anser att åtalet för stämpling till mord är styrkt.

Straffet för stämpling ska enligt 23 kap. 2 § tredje stycket BrB bestämmas under den högsta gräns som gäller för fullbordat brott och får bestämmas under den lägsta gränsen. Högre straff än fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i sex år eller mer kan följa på det fullbordade brottet. I rättsfallet NJA 2020 s. 703, GPS-puckarna, p. 16 har HD uttalat att en riktlinje för straffmätningen vid förberedelsebrott bör vara att spannets övre gräns som regel inte bör sättas högre än en tredjedel av straffmaximum för det fullbordade brottet. Om livstids fängelse ingår i straffskalan, kan det vara lämpligt att räkna med ett straffmaximum som med några år överstiger det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut. Av förarbetsuttalanden framgår att stämpling till ett brott som huvudregel inte bör betraktas som en mindre allvarlig osjälvständig brottsform än förberedelse till samma brott (se prop. 2015/16:113 s. 41).

Vid bedömningen av straffvärdet för ett stämplingsbrott ska omständig­heterna i det enskilda fallet beaktas, bl.a. hur långt handlandet fortskridit, gärningens farlighet och graden av planering och organisation som företa­gits (se NJA 2020 s. 703 p. 18–23). I straffvärdesbedömningen bör beaktas att den stämplingsgärning det är fråga om befinner sig långt ifrån situationen att huvudbrottet varit nära förestående och att stämplingsgärningen i sig har varit begränsad till att erbjuda betalning till den som var villig att genomföra ett mord. Med hänsyn till detta, men även med beaktande av att stämp­lingsgärningen avsett ett beställningsmord i en kriminell miljö, anser vi att det brott S.N. begått har ett straffvärde som för en vuxen person motsvarar fängelse i tre år. Vid straffmätningen av stämplingsbrottet ska ingen hänsyn tas till hans ungdom (29 kap. 7 § tredje stycket 2 BrB). De brott S.N. döms för har ett sammantaget straffvärde om tre år och sex månader och någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.

Vi anser sammanfattningsvis att S.N., utöver narkotikabrott, stämpling till rån och ringa narkotikabrott, ska dömas även för stämpling till mord och att den gemensamma påföljden för dessa brott ska bestämmas till fängelse tre år och sex månader.