RÅ 1999 not 228

Kammarrätten i Stockholm

Not 228. Ansökan av Rolf N. och Anna N. om resning i mål ang. inkomsttaxering 1990. - Vederbörande taxeringsnämnd beslöt att vid inkomsttaxering 1990 påföra Rolf N. inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet med 193 775 kr avseende realisationsvinst vid avyttring av fastigheten Margretelund 1:43 i Österåkers kommun. Taxeringsnämnden hade i samband därmed medgett Rolf N. uppskov med beskattning av 85 945 kr, motsvarande återstoden av den totala realisationsvinsten om 279 720 kr. Rolf N:s hustru Anna N. beskattades inte med anledning av fastighetsförsäljningen. Sedan makarna N. överklagat taxeringsnämndens beslut fann Länsrätten i Stockholms län i dom den 14 oktober 1992 inte skäl att ändra inkomsttaxeringarna. Makarna N. överklagade hos Kammarrätten i Stockholm, som i dom den 16 december 1994 avslog deras talan. Sedan makarna fullföljt sin talan beslöt Regeringsrätten den 20 oktober 1998 att inte bevilja prövningstillstånd. - I ansökningen yrkade makarna N. att de skulle beskattas för hälften var av den totala realisationsvinsten och att de skulle medges uppskov med beskattning av hela realisationsvinsten. Till stöd för sin talan anförde de bl.a. följande. När fastigheten Margretelund 1:43 hade förvärvats var det brukligt att mannen i familjen tecknade köpeavtal och därmed också stod för lagfarten. De hade emellertid förvärvat fastigheten tillsammans för sitt gemensamma boende. Deras gemensamma besparingar hade använts till kontantinsatsen vid köpet och de hade även i övrigt hjälpts åt att betala skulder och kostnader för fastigheten. Mot denna bakgrund gjorde de gällande att Anna N. förvärvat del i fastigheten med dold äganderätt och att realisationsvinsten därför skulle fördelas mellan dem med hälften vardera samt att uppskov med beskattning av vinsten skulle medges. - Riksskatteverket tillstyrkte bifall till resningsansökan och anförde bl.a. följande. Makarnas samstämmiga uppgifter borde godtas och fastigheten fick följaktligen anses förvärvad med samäganderätt. Detta förhållande i förening med att taxeringsfrågan avsåg ett väsentligt belopp gjorde att synnerliga skäl att pröva saken på nytt borde anses föreligga. -