RÅ 2003 not 200

Länsrätten i Skaraborgs län

Not 200. Överklagande av K.B. ang. handikappersättning. - K.B. uppbar sedan september 1992 handikappersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med 53 procent av basbeloppet. I november 1995 ansökte hon om ersättning fr.o.m. november 1993 med 69 procent av basbeloppet. Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa, som beräknade K.B:s merkostnader till 16 206 kr, avslog ansökningen i beslut den 22 maj 1996. - K.B. överklagade försäkringskassans beslut hos Länsrätten i Skaraborgs län och vidhöll sitt yrkande om förhöjd handikappersättning. Hon anförde att hennes hjälpbehov uppgick till trettio minuter per dag och att hon hade ytterligare merkostnader. Länsrätten fann i dom den 5 februari 1997 att K.B. skulle beviljas förhöjd handikappersättning för tiden november 1993 - februari 1994 men att försäkringskassans beslut för tiden därefter skulle stå fast. - K.B. överklagade hos Kammarrätten i Jönköping och yrkade förhöjd handikappersättning för tiden mars 1994 - juni 1998. Hon yrkade även att muntlig förhandling skulle hållas. I beslut i protokoll den 16 juni 1998 avslogs det yrkandet med hänvisning till att muntlig förhandling fick anses obehövlig. Sedan kammarrätten i beslut i protokoll den 21 september 1999 meddelat prövningstillstånd slutförde K.B. sin talan där. Enligt det nu överklagade avgörandet fann kammarrätten att utredningen beträffande K.B:s hjälpbehov och de merutgifter som kunde tillgodoräknas henne med anledning av hennes sjukdom under den aktuella tiden inte gav stöd för att tillerkänna henne högre handikappersättning än den hon beviljats. - K.B. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom och beslutet om avslag på begäran om muntlig förhandling och visa målet åter till kammarrätten för ny prövning. Hon åberopade bl.a. att artikel 6 i Europakonventionen hade kränkts genom underlåtenheten att hålla muntlig förhandling. - Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet. Verket ansåg att den utredning som vid tidpunkten för kammarrättens avgörande funnits i målet hade givit tillräckligt underlag för ett ställningstagande. Det hade därför inte funnits skäl att anta att en muntlig förhandling skulle ha tillfört något som varit av betydelse. -