RÅ 2003 not 68

Länsrätten i Stockholms län

Not 68. Överklagande av S.H. ang. handikappersättning enligt lagen om allmän försäkring. - S.H. ansökte i början av år 1999 hos Stockholms läns allmänna försäkringskassa om handikappersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring på grund av sjukdom. Hon beräknade därvid att hon till följd av handikappet hade ett hjälpbehov om en och en halv timme per dag och merutgifter som uppgick till 22 160 kr per år. Försäkringskassan, som godtog uppgifterna om hjälpbehovets omfattning men ansåg att merkostnaderna skulle bestämmas till 15 920 kr per år, beviljade i beslut den 28 juni 1999 med hänvisning till hjälpbehovets omfattning och merutgifternas storlek S.H. handikappersättning med 53 procent av prisbasbeloppet för tid fr.o.m. januari 1997. - S.H. överklagade försäkringskassans beslut hos Länsrätten i Stockholms län och yrkade att hon skulle beviljas handikappersättning med 69 procent av prisbasbeloppet. Hon hävdade bl.a. att de merutgifter hon angett hos försäkringskassan skulle godkännas fullt ut. Länsrätten gjorde i dom den 29 september 1999 en genomgång av de omstridda merkostnadsposterna och fann att de totala merutgifterna kunde bedömas uppgå till 16 320 kr per år. Länsrätten avslog emellertid överklagandet med motiveringen att vare sig storleken av merkostnaderna, sedda för sig, eller hjälpbehovet och merkostnaderna i förening kunde berättiga S.H. till högre handikappersättning. - S.H. fullföljde sin talan hos Kammarrätten i Stockholm, som enligt beslut i protokoll den 10 januari 2000 meddelade prövningstillstånd i målet. S.H. framställde härefter yrkande om att muntlig förhandling skulle hållas. I beslut i protokoll den 29 september 2000 fann kammarrätten - efter en redogörelse för bestämmelserna i 9 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) - att muntlig förhandling med hänsyn till sakfrågans beskaffenhet och till vad som framkommit i målet var obehövlig och avslog yrkandet härom. S.H. slutförde sin talan i kammarrätten, varefter kammarrätten enligt dom den 8 november 2000 avslog hennes överklagande. - S.H. fullföljde sin talan om högre handikappersättning och om muntlig förhandling i kammarrätten. Hon yrkade därvid att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom samt beslut om avslag på hennes begäran om muntlig förhandling och visa målet åter till kammarrätten för ny prövning. Hon anförde bl.a. att meningen med yrkandet om muntlig förhandling var att få klarhet i vissa sakfrågor och att hon genom kammarrättens beslut förhindrades att föra sin talan under sådana omständigheter som erfordrades för att rättegången skulle anses rättvis i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen. - Skulle yrkandet om återförvisning inte bifallas, begärde hon att Regeringsrätten skulle hålla muntlig förhandling. - Riksförsäkringsverket ansåg att kammarrätten borde ha hållit muntlig förhandling varför målet enligt verket borde återförvisas till kammarrätten. Verket anförde i huvudsak att det av såväl 9 § förvaltningsprocesslagen som artikel 6 i Europakonventionen får anses följa att försäkrade, i mål som det nu aktuella, normalt skall beviljas muntlig förhandling, om så begärs. Några skäl att i förevarande fall frångå nämnda huvudregel hade enligt verkets uppfattning inte framkommit. -