RÅ 2004 not 137

Sökord Skattskyldighet - för stiftelse, (stiftelse, som hyrde ut bostäder till "pauvres honteux", ansågs inte huvudsakligen ha utövat hjälpverksamhet bland behövande, fastighetstaxering) · Stiftelser - fastighetstaxering (stiftelse, som hyrde ut bostäder till "pauvres honteux", ansågs inte huvudsakligen ha utövat hjälpverksamhet bland behövande) · Fastighetstaxering - fastighet tillhörig stiftelse undantogs inte från skatteplikt då stiftelsen, som hyrde ut bostäder till "pauvres honteux", inte ansågs huvudsakligen ha utövat hjälpverksamhet bland behövande

Not 137. Överklagande av familjen E.B:s stiftelse Mariagården ang. fastighetstaxering. - Familjen E.B:s stiftelse Mariagården bildades genom donation 1938. Stiftelsen hade i enlighet med sina stadgar till ändamål att enligt av styrelsens utfärdade närmare bestämmelser bereda tillgång till bostad för personer (pauvres honteux), som bott eller bor i Helsingborg, företrädesvis personer från Maria församling. Enligt stiftelseurkunden skulle en av de ordinarie styrelseledamöterna vara kyrkoherden i Maria församling i Helsingborg. På en av Helsingborgs stad tillhandahållen fastighet, Kaplanen 1, uppförde stiftelsen en byggnad som gick under beteckningen Mariagården. Tillbyggnad skedde under slutet av 1940-talet och under början av 1960-talet, då den s.k. höghusdelen mot Krabbegatan uppfördes. Under senare år hade bl.a. stora inre renoverings- och ombyggnadsarbeten gjorts, varefter Mariagården kom att innehålla 25 bostadslägenheter. Av dessa utgjorde fem stycket enrumslägenheter och arton stycken tvårumslägenheter, samtliga med egen toalett/dusch och litet kök eller pentry. Härutöver innehöll Mariagården en trerums vaktmästarbostad och en femrumslägenhet, vilka uppläts på marknadsmässiga grunder. Den senare disponerades av kyrkoherden i Maria församling. - Genom grundläggande beslut indelade vederbörande Skattemyndighet i Malmö fastigheten vid 1996 års särskilda fastighetstaxering (SFT 96) i en skattepliktig taxeringsenhet av typen hyreshusenhet med typkod 320 (hyreshusenhet, huvudsakligen bostäder) samt fastställde taxeringsenhetens basvärde till 2 783 000 kr (markvärde 640 000 kr och byggnadsvärde 2 143 000 kr). Beslutet hade föregåtts av svar från stiftelsen på förfrågan från myndigheten med anhållan om vissa uppgifter. - Stiftelsen överklagade skattemyndighetens beslut med yrkande att fastigheten skulle undantas från skatteplikt. Den därvid åberopade grunden för stiftelsens talan var att stiftelsen tillhörde den kvalificerat allmännyttiga kategorin av stiftelser genom att ha såsom huvudsakligt och även faktiskt tillgodosett ändamål att utöva hjälpverksamhet bland behövande i den formen att till sådana (äldre kvinnor) upplåta bostad i Mariagården mot låg hyra. - Till stöd för sin talan anförde stiftelsen vidare följande. Den närmare innebörden i begreppet behövande är inte uttryckligen angiven. Klart är emellertid att med behövande avses inte endast personer som befinner sig i en så direkt akut nödsituation, att vederbörande på ett eller annat sätt måste ges hjälp. Även personer som utan att vara direkt nödlidande lever under så knappa förhållanden att en förbättring av den ekonomiska situationen framstår som om inte oundgänglig så dock angelägen. Regeringsrättens praxis har varit tämligen liberal på detta område. Även personer med inkomster som överstiger det existensminimum som tidigare tillämpades i skattesammanhang har bedömts som behövande. Det måste antas att personer som i stort sett inte har andra inkomster än folkpension och inte heller annat än obetydliga kapitalinkomster är att betrakta som behövande i nu aktuellt sammanhang. - I svar på skattemyndighetens förfrågan har stiftelsen redan angett att de boende på Mariagården är äldre ensamma damer som lever under knappa förhållanden. Endast i undantagsfall finns det hyresgäster som har inkomst av någon betydelse utöver folkpension. De boende är i de allra flesta fall kända inom församlingen sedan lång tid tillbaka före inflyttning. Genom den nära anknytningen till församlingen har stiftelsen ofta en ingående kännedom om en presumtiv hyresgästs levnadsförhållanden. Antagningen av nya hyresgäster kan därför ske på ett smidigt och okomplicerat sätt. För att hjälpbehovet skall dokumenteras gäller numera att ansökan om boende skall vara skriftligt med angivande av inkomst- och förmögenhetsförhållanden. - Eftersom Mariagården enligt sin bestämda uppfattning har till ändamål att utöva hjälpverksamhet bland behövande på sätt avses i 7 § 6 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL, och så gott som uteslutande använder byggnader på sin fastighet Kaplanen 1 i denna verksamhet, skall byggnader och tomtmark på fastigheten undantas från skatteplikt enligt 3 kap. 4 § punkt 1 fastighetstaxeringslagen (1979:1152), FTL. - Orsaken till att Regeringsrätten i rättsfallet RÅ81 1:28 fann att bedriven verksamhet av den där aktuella stiftelsen inte kunde anses ha huvudsakligen tillgodosett ändamålet att utöva hjälpverksamhet bland behövande har stiftelsen i det nu förevarande målet uppfattat vara att verksamheten enligt utredningen inte ens riktade sig till behövande personer. Det framgick inte heller att själva boendet vid i rättsfallet ifrågavarande pensionärshem skulle vara subventionerat. - För Mariagårdens del är situationen annorlunda. Som tidigare framhållits är de boende - bortsett från vaktmästare och kyrkoherde - ensamma äldre damer som lever under mycket små ekonomiska förhållanden och som erlägger en hyra för sitt boende som i princip endast motsvarar uppvärmningskostnaden. Även om det är svårt att fastställa något gränsbelopp i kronor för att en person skall anses behövande, så torde det av praxis framgå att en folkpensionär som har enbart pensionen att leva på är att hänföra till denna kategori. - Skattemyndigheten som i omprövningsbeslut den 27 november 1997 vidhöll sitt tidigare beslut anförde i yttrande följande. Fastigheten innehåller 25 bostadslägenheter varav 23 upplåtes åt äldre behövande kvinnor och 2 upplåtes på marknadsmässiga grunder ( den ena till församlingsprästen och den andra till en anställd). Enligt 1996 års inkomsttaxeringar redovisar, av de subventionerat boende, nio hyresgäster taxerad inkomst över 100 000 kr, fyra taxerad inkomst mellan 75 000-100 000 kr och tio taxerad inkomst under 75 000 kr. Av hyresgästerna redovisar tio inkomst av kapital. Av hyresgästerna har 1998 sex stycket bostadstillägg från försäkringskassan. - Av uppgifter om hyresgästernas taxeringar framgår enligt skattemyndighetens bedömning att flera får anses ha sådana inkomster och kapitaltillgångar att ett angeläget ekonomiskt hjälpbehov inte föreligger. - Med begreppet "behövande" i 7 § 6 mom. första stycket SIL finns inte skäl anta att detta begrepp i ekonomisk mening skulle avvika från socialtjänstlagens (2001:453) mening. - Av rättsfallet RÅ81 1:28 framgår att innebörden av begreppen mindre bemedlad och med angeläget hjälpbehov får bedömas i förhållande till de trygghets- och standardkrav som vid olika tidpunkter är gällande i samhället. Skattemyndigheten menar att socialbidragsnormen är ett mått på var gränsen går för när trygghets- och standardkrav kan anses tillgodosett. Gränsen för skälig levnadsnivå har, genom RÅ 1993 ref. 11 för inkomståret 1992, fastställts till att motsvara 3 258 kr/mån. - (39 096 kr/år) exkl. bostadskostnad. - 1997 har detta belopp ändrats till 3 452 kr/mån (41 424 kr/år) för långtidsnorm. Regeringsrätten anför i 1993 ref. 11 att Socialstyrelsen har vägt socialbidragsnormer mot Konsumentverkets hushållsbudgetar och mot förbehållsbelopp enligt utsökningsbalken. Normerna har knutits till gällande basbelopp och hänsyn har tagits till konsekvenserna av skatteomläggningen. Normerna omfattar de flesta vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad. - De damer som bebor fastigheten är alla berättigade till vanlig folkpension som för 1996 utgick med 53 000 kr. Detta belopp beskattas inte. Större inkomster leder till att viss del av den ökade inkomsten beskattas. - Ett fåtal av damerna uppbär bostadsbidrag. Flertalet av damerna har en inkomst inkl. bostadsbidrag som klart överstiger socialbidragsnormerna inkl. kostnader för bostad. Skattemyndigheten anser inte att stiftelsens verksamhet utgörs av hjälp åt behövande och kan därför inte åberopa skattefrihet enligt SIL § 7 mom. 6. - Stiftelsen har i kompletterande yttranden i huvudsak anfört följande: I takt med att välfärden ökar (eller minskar) sker en motsvarande förändring av den nivå där en person kan anses vara mindre bemedlad och ha ett angeläget hjälpbehov. Det är alldeles uppenbart att nivån ligger avsevärt högre än socialbidragsnormen. Denna avspeglar närmast en miniminivå, under vilken kommunerna är skyldiga enligt lag att bistå enskilda personer ekonomiskt och på annat sätt. Socialbidragsnormen motsvarar i huvudsak det tidigare existensminimibegreppet och att detta inte utgör någon övre gräns för att en person skall anses behövande i det här sammanhanget har praxis slagit fast för länge sedan. - Skattemyndighetens uppfattning bör ställas mot det regelsystem som samhället har tillskapat och som syftar till att säkra en grundläggande välfärdsnivå. I 6 § socialtjänstlagen regleras rätten till ekonomiskt bistånd enligt samma lag. Den schabloniserade delen av försörjningsstödet är avsedd att täcka hushållets normala kostnader för livsmedel, fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror, kläder och skor samt dagstidning, telefon, TV-licens och liknande. Normen för den schabloniserade delen är för ensamstående ett basbelopp, eller i princip samma belopp som folkpensionen. Därutöver har den enskilde i förekommande fall rätt till ersättning motsvarande de faktiska kostnaderna för boende, hushållsel, lokala resor, omsorg, hemtjänst, hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård, glasögon m.m. Utöver rätten till försörjningsstöd finns det en rätt till annat bistånd för den enskildes livsföring i övrigt. Sådant bistånd kan ges individuellt och flexibelt som insatser för människors grundläggande behov. Det övergripande syftet med bistånd enligt socialtjänstlagen torde vara att alla människor skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Det är alltså alldeles uppenbart att det finns en grundnivå för människors behov. Och det är alldeles uppenbart att nivån är beroende av de trygghets- och standardkrav som gäller vid olika tidpunkter. Regeringsrätten har klart uttalat att förändringar i nivån skall beaktas. De normer som tillämpas för utgivande av bostadsbidrag kan användas som ett mått på de standardkrav som gäller i dagens samhälle. I vart fall bör detta kunna ske ifråga om sådan hjälpverksamhet som utövas av Mariagården. Av åskådningsexempel som finns redovisat i den för 1998 utgivna försäkringskassebroschyren om bl.a. Bostadstillägg till pensionärer (Exempel 2 på s. 8 i broschyren), framgår att en ogift pensionär med en total hyra om 48 000 kr och faktisk inkomst för nämnda år om ca 130 000 kr, inklusive folkpension och andra ersättningar av sådana slag vilka inte har tagits med vid framräkning av sagda årsinkomst i övrigt, är berättigad till bostadstillägg med 8 760 kr. Med en motsvarande årshyra, vilken måste uppfattas som normal, skulle t.o.m. de boende i Mariagården som har de högsta inkomsterna och de största kapitaltillgångarna vara berättigade till statligt bostadstillägg. Pensionärer som kvalificerat för sådant bidrag från samhällets sida måste betraktas som mindre bemedlade. Motivet till att de fromma stiftelserna undantogs från beskattning var att den verksamhet som dessa bedrev var av höggradigt allmännyttig karaktär och avsåg angelägenheter som det annars ankom på det allmänna att ombesörja. Det måste förutsättas att de personer som kvalificerat för särskilda ekonomiska insatser från samhällets sida har ett angeläget behov av hjälp. Samhällets insatser i detta avseende får antas vara begränsade till angelägna behov. I rent språkligt avseende förstås med bemedlad person en rätt förmögen, välmående eller burgen person. Som motsats härtill är en mindre bemedlad sådan en person som lever i relativt små villkor. Det torde inte finnas någon praxis från senare tid som belyser innebörden av begreppet behövande, men av tidigare avgöranden framgår att även personer med inte oväsentliga inkomster kan omfattas av detta begrepp. Regeringsrättens praxis (t.ex. rättsfallen RÅ 1942 Fi 794, 1959 Fi 1909, 1961 Fi 1507 och 1964 Fi 32-35), vilken således visserligen är gammal men fortfarande har aktualitet, visar en generös inställning i detta avseende. De slutsatser som man kan dra av dessa avgöranden är för det första att det inte krävs någon formell behovsprövning av varje enskild presumtiv mottagare på det sätt som skattemyndigheten synes hävda i det nu aktuella fallet. Det är fullt tillräckligt att man i det särskilda fallet rent objektivt kan konstatera att verksamheten till huvudsaklig del består i att lämna bidrag till behövande eller att stiftelsen på annat sätt utövar hjälpverksamhet bland behövande personer. Den ytterligare slutsats som kan dras av regeringsrättens avgörande är att även för det fall att mottagaren har inkomster som uppgår till i sig icke oväsentliga belopp så utesluter detta ej att han kan anses behövande. Förändringen i penningvärdet får givetvis beaktas i detta sammanhang. Jämförelsen med att en ny Volvo-bil kostade ca 5 000 kr att köpa vid mitten av 1950-talet ger kanske också perspektiv åt frågan. – Det förhållandet att endast ett fåtal av de boende i Mariagården uppbär bostadsbidrag får antas ha sin grund i att boendet är kraftigt subventionerat av stiftelsen. För det fall hyresgästerna skulle vara hänvisade till den vanliga bostadsmarknaden, skulle sannolikt samtliga också vara berättigade till bostadsbidrag. Frågan huruvida en mottagare av bidrag är behövande i den mening som avses i 7 § 6 mom. SIL måste bedömas med bortseende från bidraget. -