RÅ 2005 not 26

Sökord Byggnadsmål - detaljplanefrågor, rättsprövning - beslut att anta detaljplan - för utbyggnad av järnväg (avslag) · Rättegångskostnader - ersättning medgavs inte för kostnader i samband med inställelse vid muntlig förhandling i mål om rättsprövning · Rättsprövning - plan- och bygglagen - beslut att anta detaljplan - för utbyggnad av järnväg (avslag) · Rättsprövning - miljöskyddslagen - råd avseende bullernivåer m.m. med anledning av utbyggnad av järnväg (avslag) · Hälso- och miljöskydd - råd avseende bullernivåer m.m. med anledning av utbyggnad av järnväg (rättsprövning, avslag)

Not 26. Ansökan av G.C. m.fl. och K.A. m.fl. om rättsprövning av beslut ang. detaljplan och fastighetsplaner respektive beslut enligt miljöskyddslagen. - Miljönämnden i Lunds kommun meddelade den 9 april 1996 råd med stöd av 39 § miljöskyddslagen (1969:387) avseende åtgärder mot buller och vibrationer för berörda bostadsfastigheter i samband med utbyggnad av Västkustbanan till dubbelspår genom Lunds kommun. Med anledning av överklaganden gjorde Länsstyrelsen i Skåne län i beslut den 19 december 1996 vissa tillägg till miljönämndens beslut med avseende på bullernivån på uteplatser och samrådet med fastighetsägarna vid utförandet av bullerreducerande åtgärder; tillägget avseenden bullernivån innebar att Banverket så långt möjligt skulle sträva efter att vidta åtgärder så att samtliga uteplatser fick en maximal ljudnivå som ej översteg 70 dB(A). Länsstyrelsens beslut överklagades till Koncessionsnämnden för miljöskydd som med eget yttrande överlämnade ärendet till regeringen. - Med anledning av utbyggnaden av Västkustbanan beslutade Kommunfullmäktige i Lunds kommun den 30 januari 1997 att anta detaljplan för del av Klostergården 1:1 m.fl. och vissa fastighetsplaner. Sedan beslutet överklagats avslog Länsstyrelsen i Skåne län överklagandena i beslut den 10 oktober 1997. - Länsstyrelsens båda beslut överklagades av ett stort antal personer. Regeringen (Miljödepartementet) tog ställning till överklagandena i två skilda beslut den 13 februari 2003. Länsstyrelsens beslut enligt miljöskyddslagen ändrades inte. I beslutet avseende detaljplanen och fastighetsplanerna tog regeringen fasta på ett förslag från Boverket rörande komplettering av planbestämmelser och planbeskrivning vad gäller störningsskydd m.m. Regeringen gjorde i sitt beslut följande sammanfattande bedömning: Det material som nu föreligger i ärendet får, enligt vad regeringen redovisat i det föregående, anses utgöra tillräckligt underlag för den prövning som skall ske i ärendet. Vad klagandena anfört i fråga om planförfarande och om myndigheternas handläggning i övrigt utgör inte skäl att upphäva beslutet att anta detaljplan. - En utbyggnad av Västkustbanan är av stort allmänt intresse. En utbyggnad av järnvägen i enlighet med den aktuella detaljplanen innebär samtidigt att ett antal fastigheter helt eller delvis måste tas i anspråk. Utbyggnaden kommer också att medföra olägenheter för boende och verksamheter i anslutning till järnvägen. Regeringen finner vid den avvägning som skall göras i ärendet att en utbyggnad av det nya dubbelspåret i den sträckning som kommunen valt kan godtas efter de kompletteringar av planbestämmelserna som redovisats här och med de åtaganden om inlösen av vissa fastigheter som lämnats. - Enligt 13 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10), PBL, skall den myndighet som har att pröva ett överklagande av ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan antingen fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Om kommunen medgett det, får dock beslutet upphävas i en viss del eller ändras på annat sätt. Kommunen har medgivit att sådana kompletteringar görs som redovisats i det föregående. Regeringen finner inte att det heller i övrigt föreligger hinder mot att planen kompletteras på detta sätt. Regeringen finner att detaljplanen därefter kan godtas. Även de överklagade fastighetsplanerna bör kunna godtas. - Sammanfattningsvis finner regeringen att överklagandena endast bör föranleda de ändringar av detaljplanens planbestämmelser och planbeskrivning som redovisats i det föregående. Det finns inte heller anledning att i övrigt vidta några åtgärder med anledning av i ärendet inkomna synpunkter och yrkanden. - I ansökningen om rättsprövning rörande detaljplanen och fastighetsplanerna anförde G.C. m.fl. bl.a. följande. De utredningar som utgjort underlag för kommunfullmäktiges beslut att upprätta detaljplanen för Västkustbanan samt val av utbyggnadsalternativ innehåller grova och systematiska felaktigheter. Dessa är av sådant slag att de måste tolkas som medvetna manipulationer av fakta. Två utredningar har haft speciellt stor betydelse, då de utgjort huvudunderlag för kommunala beslut. Den ena (RSP-PM 1993-10-04) ingick som den viktigaste komponenten i beslutsunderlaget då kommunfullmäktige den 27 januari 1994 beslutade att upprätta detaljplan. Den andra (RSP-PM 1995-04-27) utgjorde det huvudsakliga underlaget för kommunfullmäktiges beslut den 24 november 1995 om vilket utbyggnadsalternativ som skulle väljas. Allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet har inte iakttagits, eftersom utredningarna styrts på sådant sätt att beslutet har blivit ett annat än vad det eljest skulle ha blivit. Regeringen borde ha prövat om manipulation förekommit, eftersom detta påpekats för regeringen. Regeringens beslut brister i opartiskhet och saklighet även på grund av att regeringen gång på gång remitterade ärendet till Boverket till dess Boverket avgav ett yttrande som överensstämde med regeringens önskemål. Underlagsmaterial saknas som styrker de uppgifter som lämnats i RSP-PM 1993-10-04 och RSP-PM 1995-04-27. Järnvägsbygget har styckats upp i flera mindre projekt (t.ex. spårporten vid Kung Oscars bro) och sådana projekt har genomförts innan prövningen av projektet i sin helhet slutförts. Regeringens beslut i denna del måste anses strida mot artiklarna 5 och 6 i rådets direktiv 85/337/EEG. - Detaljplanen vilar på en felaktig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Västkustbanan har ett allmänt intresse. Detta berör emellertid enbart förbindelsen som sådan och inte sträckningens geografiska läge. De andra allmänna intressena av lägre dignitet är lika väl, eller bättre, tillgodosedda i de alternativa förslag till bansträckning som utretts. Ett val av någon av de alternativa lokaliseringarna skulle dessutom i högre grad ha gynnat de enskilda intressena. Alternativ 2 A, som innebar att ett nytt dubbelspår skulle dras i en tunnel förbi Fredenstorp, var t.ex. överlägset bättre än det valda alternativet, alternativ 1 A, som innebar att det befintliga enkelspåret kompletterades med ett nytt spår väster om det befintliga mellan Kävlinge och Lund. Det valda alternativet får stora negativa konsekvenser för de boende och de barn som vistas i området under dagtid. Detaljplanen upprättades under förutsättningen att godstrafik inte fick förekomma på Västkustbanan genom Lund. Det strider mot 2 kap. 3 och 4 §§ PBL m.fl. rättsregler att så som skett anta en detaljplan som uttryckligen förutsätter att godstrafik inte får förekomma, när ett förbud mot godstrafik inte finns inskrivet i detaljplanen och heller inte har reglerats på annat sätt. Säkerhetsavståndet mellan järnvägen och intilliggande bebyggelse kommer enligt planen att bli mindre än det rekommenderade. De i planhandlingarna redovisade anordningarna till skydd vid urspårning och kollision samt de bestämmelser rörande bullernivån som intagits i detaljplanen är otillräckliga. Detaljplanen medför därför att befintlig bebyggelse utmed järnvägen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa samt till behovet av skydd mot olyckshändelser. Trots detta prövade länsstyrelsen inte kommunens beslut att anta planen enligt 12 kap. 1 § PBL. - I ansökningen om rättsprövning av beslutet enligt miljöskyddslagen anförde K.A. m.fl. bl.a. följande. Beslutet strider mot 5, 39 och 40 §§ miljöskyddslagen. Regeringen har inte beaktat de gränsvärden som lagts fast i den s.k. infrastrukturpropositionen (prop. 1996/97:53, bet. 1996/97:TU7 och rskr. 1996/97:174). Av riksdagens beslut framgår under vilka förutsättningar avsteg från dessa riktlinjer kan göras. Hänsyn bör sålunda tas till vad som är "tekniskt och ekonomiskt rimligt". Regeringens beslut att inte föreskriva riktvärdet 70 dB(A) för högsta tillåtna bullerstörning vid uteplatser är inte motiverat av detta. Det är praktiskt möjligt för Banverket att klara utomhusvärdet, vilket bekräftas av vad Banverket och Naturvårdsverket anfört. - Regeringsrätten höll muntlig förhandling i målen. M.L., K.A. och B.B. yrkade ersättning för sin inställelse. -