RÅ 2008 not 108
Överklagbarhet, beslut som inte ansetts kunna överklagas / Ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. / Skatteverkets åtgärd att betala ut ersättning kunde inte överklagas / Skatteverkets åtgärd att betala ut ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.
Sökord Överklagbarhet, beslut som inte ansetts kunna överklagas - Skatteverkets åtgärd att betala ut ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. · Ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. - Skatteverkets åtgärd att betala ut ersättning kunde inte överklagas
Not 108. Överklagande av Skatteverket i mål ang. ränta på ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. (ersättningslagen) - Länsrätten i Dalarnas län tillerkände i dom den 24 september 1998 J.S. ersättning enligt ersättningslagen med totalt 824 629 kr. Huvudfrågan i det målet gällde om den svenska lagen (1990:662) om skatt på vissa premiebetalningar stred mot EG-rätten. Kammarrätten och sedermera Regeringsrätten, RÅ 2002 not. 192, gjorde ingen ändring vad gäller de i länsrätten utdömda rättegångskostnaderna. Med anledning av Regeringsrättens dom expedierade Skatteverket en utbetalning till J.S. på den tilldömda ersättningen. - I en som överklagande rubricerad handling yrkade J.S. att länsrätten, med hänvisning till Skatteverkets utbetalning om 824 629 kr, skulle tillerkänna henne ytterligare 373 339 kr. Hon anförde i huvudsak följande. Det yrkade beloppet motsvaras av ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) och skulle utgå på de tidigare tilldömda rättegångskostnaderna om 824 629 kr. Enligt ersättningslagen utgår ingen ränta, vilket - då det rör sig om betydande rättegångskostnadsersättningar som har utestått under många år - strider mot Europakonventionen. Ett mål om skatt omfattas i princip inte av rättssäkerhetsgarantierna i artikel 6 i Europakonventionen. Annorlunda förhåller det sig med en fordran på rättegångskostnadsersättning. Ägaren till en sådan fordran skyddas av regleringen i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Detta gäller även en fordran på rättegångskostnadsersättning som hänför sig till ett skattemål. Då äganderätten till fordran på rättegångskostnadsersättningen har kränkts har J.S. rätt till ränta på denna ersättning, trots att sådan rätt inte föreligger enligt ersättningslagen. - J.S. anförde - efter föreläggande av länsrätten om att särskilt ange grunden för allmän förvaltningsdomstols behörighet vad avser här aktuellt yrkande om ränta - i huvudsak följande. Enligt såväl EG-rätten som Europakonventionen gäller att en enskild ska kunna få sin på gemenskapsrätten respektive Europakonventionen grundade talan prövad inom ramen för det ordinarie domstolsförfarande som gäller för aktuellt slag av mål. I detta fall gäller det "grundläggande" målet ett mål om skatt, vilket slags mål ska hanteras av allmän förvaltningsdomstol. Mål om ersättning för rättegångskostnader handläggs, om inte något annat undantagsvis föreskrivs genom uttrycklig författningsreglering, i samma processordning som det mål kostnaderna hänför sig till. Ersättningslagen bygger också på denna princip varför frågan om ränta på ersättning som döms ut av allmän förvaltningsdomstol ska bedömas av samma domstol. Om länsrätten inom ramen för den ordinarie förvaltningsprocessen skulle underlåta att tillämpa gemenskapsrättens och Europakonventionens reglering till skydd för den enskilde och avvisa hennes yrkande om ränta och i stället hänvisa henne att väcka skadeståndstalan mot staten vid allmän domstol, så skulle detta konstituera en kränkning av Europakonventionen, i detta fall artikel 13. En sådan kränkning är tillkommande och självständig i förhållande till den kränkning som tidigare har drabbat henne. Enligt artikel 13 i Europakonventionen gäller att var och en vars rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Att väcka skadeståndstalan vid allmän domstol kan i sammanhanget typiskt sett inte anses som ett effektivt rättsmedel. En avvisning skulle också strida mot EG-rättens krav på effektivt rättsmedel, till säkerställande av att den enskilde ska kunna ta till vara sin rätt och utnyttja sina rättigheter enligt gemenskapsrätten. Ett ytterligare argument för att länsrätten ska ta upp yrkandet till prövning är att en avvisning av yrkandet på intet sätt garanterar att allmän domstol tar upp det till prövning. J.S. skulle i sådant fall helt fråntas rätten till domstolsprövning av sitt ränteyrkande. Detta skulle utgöra en uppenbar och oacceptabel kränkning av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen. J.S. åberopade vissa avgöranden till stöd för att EG-rätten och Europakonventionen stöder yrkandet om ränta på rättegångskostnaderna. - Skatteverket anförde - vad gäller länsrättens behörighet - att verket inte hade något att erinra mot att J.S:s yrkande prövades av allmän förvaltningsdomstol samt att verket inte hade någon erinran i sig mot beräkningen av räntebeloppets storlek. -