RH 2023:38
Sökord Stämpling till äktenskapstvång · Påföljdsbestämning · Straffvärde · Straffmätning · Art · Heder
Fråga om påföljdsbestämning i mål angående stämpling till äktenskapstvång.
Skaraborgs tingsrätt
Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar mot M.A. och R.B. för förberedelse till äktenskapstvång enligt följande gärningsbeskrivning.
M.A. och R.B. har tillsammans och i samförstånd förberett att genom olaga tvång förmå H.M. att resa till Pakistan och ingå äktenskap eller annan äktenskapsliknande förbindelse mot hennes vilja.
- - - Förberedelserna har bestått i att de planerat och diskuterat med släktingar, att de fått målsäganden att ge bort sin andel av bostaden, att de begärt tjänstledigt för målsäganden på hennes arbetsplats, tagit och gömt undan målsägandens identitetshandlingar och bankkort samt att de bokat flygbiljetter till hemlandet.
M.A. och R.B. begick gärningen med uppsåt.
Ett motiv för brottet har varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs eller släkts heder.
M.A. och R.B. förnekade brott.
Tingsrätten (ordförande rådmannen Jenny Lundberg) anförde i dom den 12 januari 2022 följande.
DOMSKÄL
Det är varken klarlagt att syftet med resan till Pakistan var att H.M. där skulle giftas bort mot sin vilja eller att hon skulle förmås göra detta genom olaga tvång. Enligt tingsrättens uppfattning är inte heller något av de objektiva moment som åklagaren angett som förberedelsebrott i gärningsbeskrivningen av central betydelse för att ett äktenskap ska komma till stånd. Ingen av dessa åtgärder är således typiskt brottsliga på sådant sätt att de kan bestraffas enligt reglerna om förberedelse till brott, jfr Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 11 juni 2020 i mål B 101-20.
Sammanfattningsvis ska åtalet för förberedelse till äktenskapstvång ogillas.
DOMSLUT
Tingsrätten frikände M.A. och R.B. från åtalet för förberedelse till äktenskapstvång.
Göta hovrätt
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma M.A. och R.B. för stämpling till äktenskapstvång enligt följande justerade gärningsbeskrivning.
M.A. och R.B. har tillsammans och i samråd med varandra och andra beslutat att genom utnyttjande av utsatt belägenhet förmå H.M. att ingå äktenskap eller annan äktenskapsliknande förbindelse mot hennes vilja.
- - -. Hennes utsatta belägenhet har bestått i att hon som ung kvinna i sin pakistanska familj är uppväxt i en hederskontext med kontroll och begränsningar av sitt liv och att hennes utsatthet ökat under brottstiden då hon känt oro för att giftas bort eller dödas samt att hon fråntagits sina ID-handlingar och bankkort och isolerats från omvärlden genom att hon fråntagits sin mobiltelefon och inte tillåtits gå till sitt arbete.
M.A. och R.B. begick gärningen med uppsåt.
Faran för brottets fullbordan var inte ringa och gärningen är inte mindre allvarlig.
Ett motiv för brottet har varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs eller släkts heder.
M.A. och R.B. motsatte sig åklagarens ändringsyrkande.
Hovrätten (hovrättsråden Ulrik Lönnmyr och Andréa Erliden, tf. hovrättsassessorn Alexandra Ferm, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 15 december 2022 bl.a. följande.
DOMSKÄL
Skuldfrågan
Sammanfattningsvis finner hovrätten bevisat att M.A. - tillsammans och i samråd med andra - beslutat att genom utnyttjande av H.M:s utsatta belägenhet förmå henne att ingå äktenskap eller annan äktenskapsliknande förbindelse på det sätt som åklagaren har gjort gällande. Eftersom faran för att brottet skulle fullbordas inte varit ringa och då gärningen inte heller kan sägas vara mindre allvarlig ska M.A. dömas för stämpling till äktenskapstvång. Som angetts i det föregående är utredningen däremot inte sådan att det kan anses vara bevisat att även R.B. haft del i beslutet på det sätt som åklagaren påstått. Åtalet mot henne ska därför ogillas.
Påföljdsfrågan
Av 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken framgår att straffet för stämpling till brott ska bestämmas under den högsta och får sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. Högre straff än fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i sex år eller mer kan följa på det fullbordade brottet.
Att straffet för stämplingsbrott alltid ska bestämmas under den högsta gräns som gäller för fullbordat brott och att det får bestämmas under straffminimum kan ses som ett uttryck för det vedertagna synsättet att avståndet mellan gärning och skada är en viktig faktor vid bestämmande av straffvärde (jfr Petter Asp, Från tanke till gärning, Del I, Legitimationsfrågor rörande förfältsdelikt, 2005, s. 66 f. och Nils Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 332 f.).
För äktenskapstvång är föreskrivet fängelse i högst fyra år. Högre straff än fängelse i två år kan därmed inte bestämmas för stämpling till äktenskapstvång.
Straffmätningen vid stämplingsbrott utgår från samma principer som de som gäller i fråga om fullbordade brott. Enligt 29 kap. 1 § brottsbalken ska straff alltså bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. I förhållande till stämplingsbrott - där det typiskt sett inte finns någon påtaglig skada eller kränkning att beakta - blir det särskilt betydelsefullt vilken grad av fara som gärningen har inneburit. I 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken anges sådana försvårande respektive förmildrande omständigheter som ska beaktas vid straffmätningen. Dessa ska beaktas också vid straffmätningen av ett stämplingsbrott. En sådan försvårande omständighet är att ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder (29 kap. 2 § 10 brottsbalken).
När ett stämplingsbrott, som i detta fall, består i att gärningsmannen i samråd med annan beslutat en gärning är det i regel svårt att dra några bestämda slutsatser om hur brottet hade gestaltat sig om det hade fullbordats. Detta medför att man vid straffvärdebedömningen inte i samma utsträckning som vid försöksbrott kan ta utgångspunkt i ett hypotetiskt straffvärde för fullbordat brott. Utgångspunkten får i stället vara hur nära det med hänsyn till samtliga omständigheter varit att brottet påbörjats samt hur påtaglig faran varit för brottets utförande. Av särskild betydelse blir också graden av planering och organisation bakom stämplingsgärningen liksom gärningsmannens avsikter och motiv i förhållande till brott som beslutats (jfr rättsfallet NJA 2020 s. 703).
Det stämplingsbrott som M.A. ska dömas för har bestått i att han beslutat att, genom utnyttjande av H.M:s utsatta belägenhet och mot hennes vilja, förmå henne att ingå äktenskap eller annan äktenskapsliknande förbindelse. Utredningen visar att han i detta syfte försökt begränsa hennes kontakter med omvärlden genom att ta hand om hennes telefon, bankkort och Id-handlingar, att han varit delaktig i att hon sjukskrivits från sitt arbete och i att hon förmåtts överlåta sin andel i en bostadsrätt till sin bror, att han varit delaktig i att ansöka om förnyat pass för henne samt bokat biljett för henne till Pakistan och att han haft kontakt med flera andra personer i fråga om arrangemanget kring att gifta bort henne. De åtgärder han vidtagit visar sammantaget att brottet varit mycket nära att påbörjas i den mening att den s.k. försökspunkten nåtts och det framstår även som uppenbart att det fortsatta ledet i brottsplanen förhindrats endast av den omständigheten att H.M. ringt till larmcentralen. Faran för brottets fullbordan har därmed varit påtaglig. Utifrån vad som angetts i det föregående är det vid bedömning av straffvärdet försvårande att brottet präglats av åtminstone viss planering och organisation och även att det otvivelaktigt varit M.A:s avsikt att försöka gifta bort H.M. Det råder inte heller någon tvekan om att ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta M.A:s och dennes släkts heder vilket bör få ett tydligt genomslag i straffmätningen.
Även om det sålunda finns en rad omständigheter som påverkar straffvärdet i skärpande riktning måste samtidigt beaktas att den övre delen av straffskalan bör förbehållas de fall där gärningen begåtts genom olaga tvång och riktats mot en person som inte uppnått myndighetsåldern. Med detta sagt anser hovrätten att det straffvärde som ska läggas till grund för påföljdsvalet motsvarar tio månaders fängelse. Straffvärdet är alltså inte i sig så högt att det talar för fängelse som påföljd. Det finns inte heller något uttalande i förarbetena som antyder att äktenskapstvång skulle vara ett brott av sådan art att det finns en presumtion för att bestämma påföljden till fängelse. Vid dessa förhållanden, och då M.A. är tidigare ostraffad och det saknas anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet, ska påföljden i stället bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till den tid M.A. varit häktad i målet föreligger särskilda skäl att inte förena den villkorliga domen med böter.
DOMSLUT
M.A.
Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten dömde M.A. för stämpling till äktenskapstvång - - - enligt 4 kap. 4 c § första stycket och 10 § samt 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Påföljden bestämdes till villkorlig dom.
R.B.
Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.