RH 2023:53

Sökord Omdömesförmåga · Straffvärde · Förmildrande omständighet · Utveckling · Erfarenhet

Tillämpning av 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken när den tilltalade, som döms för grov misshandel, var 18 år vid brottet och inte ska särbehandlas vid straffmätningen med stöd av 29 kap. 7 § i samma balk. Den tilltalades bristande utveckling, erfarenhet och omdömesförmåga har beaktats som en förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet.

Kristianstads tingsrätt

Åklagaren yrkade att N.A.R. skulle dömas för försök till mord, alternativt grov misshandel, enligt följande gärningsbeskrivning.

N.A.R har försökt döda A.T. genom att hugga honom med en stor kniv i bålen vilket orsakat i vart fall smärta och stickskada i vänster flank strax bakom armhålan med en 10 cm lång sårkanal löpande inåt/bakåt med skador på underliggande muskulatur samt fraktur på ett revben med viss felställning. - - -

Åklagaren yrkade också att N.A.R. skulle dömas för grovt brott mot knivlagen.

Tingsrätten (rådmannen Ulf Ahlström) dömde i dom den 31 maj 2023 N.A.R. för misshandel till skyddstillsyn i förening med fängelse 1 månad. Tingsrätten förenade även skyddstillsynen med en föreskrift om att N.A.R. skulle genomgå den behandling eller de program som frivården bestämde. Tingsrätten frikände N.A.R. från åtalet för grovt brott mot knivlagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma N.A.R. för försök till mord och grovt brott mot knivlagen eller annars för grov misshandel och grovt brott mot knivlagen samt under alla förhållanden bestämma påföljden till fängelse.

N.A.R. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Niklas Ljunggren och Petter Anefur, referent, tf. hovrättsassessorn Andreas Korths-Aspegren samt två nämndemän) anförde i dom den 12 december 2023 i fråga om rubricering och påföljd bl.a. följande.

DOMSKÄL

Åtalet för försök till mord alternativt grov misshandel

Vid impulsstyrda våldsbrott är angreppssättet och den effekt som detta typiskt sett är ägnat att orsaka en utgångspunkt vid prövningen av om likgiltighetsuppsåt har förelegat. Knivhugg mot halsen, bröstet eller ryggen är typiskt sett förenade med livsfara och ett angrepp av det slaget kan därför i sig tala starkt för att det har förelegat uppsåt att döda. (Se t.ex. rättsfallen NJA 2011 s. 563 och NJA 2016 s. 763.)

N.A.R. högg med kraft A.T. med en större kniv i överkroppen. Med hänsyn till knivhuggets kraft och placering måste N.A.R. ha varit medveten om att det fanns en risk för att A.T. skulle dö till följd av knivhugget. Knivens storlek samt angreppssättet talar med styrka för att N.A.R. var likgiltig till att A.T. faktiskt skulle avlida. Av betydelse är dock även vad som har framkommit om N.A.R:s person, situationen då knivhugget utdelades och hans relation till A.T.

Enligt ett läkarintyg har N.A.R:s allmänna begåvning bedömts vara inom genomsnittets nedre del. Han har behövt mycket stöd och hjälp i skolan och utvecklade under tonåren tvång och tics. Han har diagnostiserats med ADHD, tvångssyndrom och beteendestörning av utagerande slag. En slutsats i läkarintyget är att hans agerande vid gärningen i fråga kan förstås utifrån hans "personlighetsstruktur som kännetecknats av impulsivitet och bristande impulskontroll i samband med alkoholpåverkan". Av ett yttrande från Frivården Kristianstad framgår att han gått delar av grundskolan på resursskola. Här bör nämnas att N.A.R. vid gärningen var påverkad av alkohol.

Av utredningen framgår att den situation i vilken knivhugget utdelades inleddes med att A.T. konfronterade N.A.R., skrek "vad fan håller du på med?" och tog tag i N.A.R:s krage.

N.A.R. var 18 år vid gärningen. Med beaktande av det anförda kan det konstateras att han knappast var så mogen som personer i samma ålder i allmänhet är samt att han har särskilt svårt att hantera stressfyllda situationer, att han hamnade i en sådan och att det var då han utdelade knivhugget. Till detta kommer att både N.A.R. och A.T. har berättat att de sedan lång tid tillbaka hade en fin och nära relation. Det är därmed svårt att tro att N.A.R. inte brydde sig om huruvida A.T. dog. Av viss vikt är också att N.A.R. efter knivhugget inte på något sätt visade att han förstod vilken stor risk han hade utsatt A.T. för. Knivens storlek och angreppssättet kan därför inte tas till intäkt för att N.A.R. var likgiltig inför effekten av sitt handlande.

Trots att N.A.R. var mycket upprörd vid gärningen är det följaktligen inte bevisat att han var likgiltig till att A.T. faktiskt skulle avlida (jfr t.ex. rättsfallen NJA 2004 s. 479, NJA 2009 s. 149 och NJA 2016 s. 763). Det är således inte styrkt att N.A.R. hade uppsåt till försök till mord och han kan alltså inte dömas för det brottet.

Av det anförda följer dock att N.A.R. avsiktligen utdelade knivhugget och att han var medveten om att det var livsfarligt. Utredningen ger vid handen att han inte befann sig i en nödvärnssituation, vilket han inte heller har påstått. Han ska därför dömas för grov misshandel i enlighet med åtalet. Detta innebär att tingsrättens dom ska ändras.

Åtalet för grovt brott mot knivlagen

Med ändring av tingsrättens dom är åtalet för brott mot knivlagen därmed styrkt. Av skäl som framgår av gärningsbeskrivningen i denna del är brottet att rubricera som grovt.

Påföljd

N.A.R. ska dömas för grov misshandel och grovt brott mot knivlagen.

Straffvärdet av den grova misshandeln motsvarar, med utgångspunkt i det använda våldet och de uppkomna skadorna, fängelse i tre år.

Som en förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet ska särskilt beaktas om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Det anges i 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken. I förarbetena till bestämmelsen uttalas bl.a. följande (se prop. 2009/10:147 s. 45).

En förutsättning för att punkten ska vara tillämplig är att det finns ett orsakssamband mellan det brottsliga handlandet och bristen. Handlandet ska ha stått i samband med och påverkats av bristen. Med bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga avses en avvikelse från vad som får anses vara normalt för med den tilltalade jämförbara personer. Sådan omdömeslöshet som i allmänhet kan sägas ligga i att någon begått brott är inte tillräcklig. Punkten är inte heller generellt tillämplig så snart yngre personer har begått brott. Att ungdom i allmänhet ska beaktas vid straffmätningen följer i stället av 7 §. Punkten kan t.ex. vara tillämplig för en ung lagöverträdare när hans eller hennes utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga varit bristande jämfört med andra i samma ålder och det funnits ett samband mellan denna brist och brottet.

När den citerade texten skrevs fanns det en bestämmelse i 29 kap. 7 § brottsbalken om att ungdom alltid skulle beaktas i mildrande riktning vid straffmätningen. Det var alltså naturligt att 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken skulle tillämpas avseende ungdomar endast om hans eller hennes utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga vid brottet var bristande jämfört med andra i samma ålder. Sedan den 2 januari 2022 ska ungdom dock inte alltid beaktas enligt 29 kap. 7 § brottsbalken. Ett exempel på detta är att en tilltalad som var över 18 år vid brottet inte längre kan få ett mildare straff med stöd av 29 kap. 7 § brottsbalken om minimistraffet för brottet är fängelse i ett år eller högre. Uttalandena i förarbetena till 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken bör läsas i ljuset av att ungdom tidigare alltid skulle beaktas i mildrande riktning vid straffmätningen och att så nu inte är fallet. När det gäller en lagöverträdare som var under 21 år vid brottet och som inte ska särbehandlas med stöd av 29 kap. 7 § brottsbalken bör det därför enligt hovrättens mening numera finnas ett något större utrymme för tillämpning av 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken. För att den sistnämnda bestämmelsen ska vara tillämplig krävs det givetvis ändå att ungdomen i någon mån avviker från jämnåriga i fråga om utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga samt att det finns ett samband mellan bristen och brottet. (Jfr rättsfallet NJA 2000 s. 314, framför allt sista stycket på s. 320, och Borgeke m.fl., Att bestämma påföljd för brott, fjärde uppl., s. 236 ff.)

N.A.R. var 18 år då han gjorde sig skyldig till den grova misshandeln. Hovrätten har kommit fram till att den situation i vilken han utdelade knivhugget mot A.T. inleddes med att A.T. konfronterade honom och hindrade honom från att ta sig hem, skrek på honom och tog tag i hans krage. Hovrätten har också kommit fram till att N.A.R. var mindre mentalt mogen än andra i samma ålder samt till att han dessutom har särskilt svårt att hantera stressfyllda situationer. Det får således anses stå klart att N.A.R:s bristande utveckling, erfarenhet och omdömesförmåga, i förening med A.T.:s agerande före gärningen, var en klart bidragande orsak till brottet. Att N.A.R. var påverkad av alkohol leder inte till någon annan slutsats. Straffvärdet av den grova misshandeln motsvarar därför fängelse i två år.

Straffvärdet av det grova brottet mot knivlagen motsvarar, som utgångspunkt, fängelse i sex månader.

Allvaret i det grova brottet mot knivlagen har emellertid fått sådant genomslag vid bedömningen av den grova misshandelns farlighet att det samlade straffvärdet motsvarar fängelse i drygt två år (jfr prop. 2021/22:192 s. 21).

Vid straffmätningen ska beaktas att N.A.R. har påbörjat verkställigheten av den skyddstillsyn som tingsrätten dömt honom till och att han var 18 år då han begick det grova brottet mot knivlagen (jfr rättsfallet NJA 2016 s. 553 och 29 kap. 7 § brottsbalken). Av dessa skäl motsvarar straffmätningsvärdet fängelse i ett år och tio månader.

Straffmätningsvärdet är så högt att fängelse ska väljas som påföljd.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten

- bedömer misshandeln som grov enligt 3 kap. 6 § brottsbalken,

- dömer N.A.R. även för brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, grovt brott, den 23 februari 2023 enligt 1 § första stycket och 4 § tredje stycket lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål,

- bestämmer påföljden till fängelse 1 år 10 månader - - -.