lagen.
Göta hovrätt

RH 2024:35

Domstol
Göta hovrätt
Avgörandedatum
2024-04-18
Målnummer
B 322-24

Källa

Sökord Klagointresse · Vite · Överförmyndarens klagorätt · God man

Överförmyndaren har ansetts ha klagorätt i mål om utdömande av sådant vite som förelagts av överförmyndaren, även då ändringsyrkandet på objektiva grunder inte kan sägas ha gått överförmyndaren emot (jfr RH 2021:44). Även fråga om den enskilde bör befrias från skyldighet att betala vitet.

Överförmyndaren yrkade att tingsrätten skulle förplikta M.B. – som var god man för H.L. – att betala vite om 3 000 kr eftersom denne inte inkommit med i lag föreskriven årsräkning i tid.

Tingsrätten (tingsfiskalen Sigrid Premberg) anförde i dom den 21 december 2023 bl.a. följande.

Tingsrätten bedömer att föreläggandet varit lagligen grundat. M.B. har delgetts föreläggandet. Det har i målet inte framkommit någon omständighet som talar för att M.B. saknar faktisk eller rättslig möjlighet att följa vitesföreläggandet. Det har vidare inte framkommit något som tyder på att ändamålet med vitet förlorat sin betydelse eller att det finns skäl att jämka vitet. Eftersom M.B. inte inkommit med årsräkningen i tid och inte följt överförmyndarens vitesföreläggande, ska det förelagda vitet om 3 000 kr dömas ut.

M.B. ska betala 3 000 kr i vite till staten.

Överförmyndaren överklagade tingsrättens dom med yrkande om att hovrätten skulle upphäva tingsrättens vitesbeslut och anförde bl.a. följande. M.B. inkom under målets handläggning vid tingsrätten med den aktuella årsräkningen. Överförmyndaren kontaktade tingsrätten för att återkalla sin talan om vite men på grund av sammanblandning av tingsrättens målnummer återkallades i stället talan i ett annat mål.

M.B. bereddes tillfälle att yttra sig.

Hovrätten (hovrättsråden Ulrik Lönnmyr och Annica Kullander samt tf. hovrättsassessorn Jonas Mathsson, referent) anförde i dom den 18 april 2024 följande.

För att en part ska ha rätt att överklaga ett avgörande krävs som huvudregel att parten har ett rättsligt intresse av att en överprövning kommer till stånd. Det innebär att avgörandet från rättslig synpunkt ska innebära en nackdel för klaganden och att det yrkande som klaganden framställer på objektiva grunder ska kunna sägas vara till klagandens förmån. Det krävs med andra ord att det ska finnas ett klagointresse (se bland annat rättsfallet NJA 2018 s. 467).

Överförmyndarens överklagande omfattar ett yrkande till förmån för deras motpart. På objektiva grunder kan ett sådant yrkande inte anses vara till överförmyndarens fördel. Vid denna bedömning kan överförmyndarens intresse av att vite inte felaktigt döms ut i dess egenskap av tillsynsmyndighet inte beaktas (jfr rättsfallet RH 2021:44).

Ett undantag från denna huvudregel finns dock beträffande åklagare, vilka har en lagstadgad rätt att överklaga ett avgörande även till den misstänktes fördel (se 20 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken). Enligt lagmotiven infördes denna rätt med hänsyn till åklagarens uppgift att företräda det allmänna intresset i straffrättskipningen (se NJA II 1943 s. 255).

Enligt 16 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken gäller lagen (1985:206) om viten i frågor som gäller utdömande av vite som förelagts av överförmyndaren. Av 8 § lagen om viten framgår att ett mål om utdömande av vite i tillämpliga delar ska handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken som gäller mål om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet. Varken av bestämmelsens ordalydelse eller genom motiven går det att utläsa att det varit lagstiftarens avsikt att genom denna bestämmelse reglera vem som i allmän domstol ska föra talan i dessa mål. I motiven framhålls i stället att bestämmelsen är tillämplig vare sig talan förs av åklagare eller annan myndighet (se prop. 1984/85:96 s. 54 och RH 1997:35).

Av förarbetena till den nuvarande lydelsen i 16 kap. 13 § föräldrabalken uttalas dock att överförmyndaren ska anmäla till polis- eller åklagarmyndigheten om ett vitesföreläggande inte har följts (se prop. 1993/94:251 s. 288). Lagstiftarens avsikt i det läget har alltså varit att åklagaren ska föra talan om utdömande av vite.

Numera förs en talan om utdömande av vite emellertid av överförmyndaren, något som sedan lång tid accepterats av domstolarna (se RH 1997:35). Om det i stället hade varit åklagaren som fört talan – vilket alltså varit lagstiftarens avsikt – hade denne haft rätt att överklaga ett beslut till förmån för motparten. Det sagda talar för att överförmyndaren inte bör vara förhindrad att göra det. Att tillerkänna överförmyndaren en sådan rätt framstår samtidigt som förenligt med att lagstiftaren godtagit en ordning där en annan myndighet än åklagaren – med tillämpning av rättegångsbalkens regler – för talan i mål om utdömande av vite. Det kan här framhållas att en sådan ordning är ägnad att upprätthålla överförmyndarens förtroende i dess egenskap av tillsynsmyndighet och tillgodoser ett allmänt intresse av att felaktiga viten inte döms ut. Hovrätten anser därför att överförmyndaren har rätt att överklaga tingsrättens dom till M.B:s förmån.

Av 9 § första stycket lagen om viten följer bl.a. att om ändamålet med vitet har förlorat sin betydelse ska vitet inte dömas ut. Syftet med det aktuella vitet har varit att M.B. ska ge in den årsräkning han enligt lag varit skyldig att upprätta. Eftersom M.B. trots påminnelse och föreläggande inte inkommit med årsräkningen kan syftet med vitet inte anses ha förlorat sin betydelse. Tvärtom har det förelagda vitet haft avsedd effekt eftersom det lett till att en årsräkning upprättats och lämnats in till överförmyndaren. Detta talar för att vitet alltjämt ska gälla.

Av utredningen framgår att överförmyndaren vidtog åtgärder för att återkalla sin talan före tingsrättens dom. Att talan aldrig återkallades beror endast på ett förbiseende. Hade talan återkallats hade målet vid tingsrätten skrivits av från vidare handläggning och vitet hade då inte dömts ut. Att ålägga M.B. en skyldighet att betala vite framstår mot denna bakgrund inte som proportionerligt. Vitet ska därför jämkas på så sätt att M.B. helt ska befrias från skyldigheten att betala vitet.

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten befriar M.B. från skyldigheten att betala vite.