RH 2024:37

Sökord 28:3-fängelse · Unga lagöverträdare

Hovrätten har ansett att utrymmet för att välja påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse är större för unga lagöverträdare mellan 18 och 21 år än för gärningspersoner över 21 år, även med hänsyn till att gärningspersoner mellan 18 och 21 år inte längre särbehandlas vid val av påföljd.

D.R., född år 2005, åtalades för narkotikabrott, avseende bl.a. innehav av kokain i överlåtelsesyfte och förgripelse mot tjänsteman.

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Lenita Pettersson) fann i dom den 23 augusti 2024 att det var utrett att D.R. innehaft det kokain som åtalet avsåg och att detta innehafts i överlåtelsesyfte samt att han hade gjort sig skyldig till förgripelse mot tjänsteman. Tingsrätten anförde följande i fråga om påföljd.

D.R. förekommer under tre avsnitt i belastningsregistret mellan åren 2021 och 2024. Av frivårdens yttrande framgår att det bedöms föreligga ett övervakningsbehov såväl som ett behov av riskreducerande insatser. Vidare har frivården anfört att de funnit att det finns förutsättningar för en skyddstillsyn där D.R. skulle få stöttning till att göra mer prosociala val, att minska negativt inflytande och få en ökad strukturering i vardagen. Han skulle då även få en biträdande övervakare som ett ytterligare stöd i vardagen. Då det inte funnits något konkret som talar för en missbruksproblematik har frivården inte kunnat anse D.R. som olämplig för samhällstjänst. I det fall en sådan föreskrift skulle bli aktuell har frivården anfört att den bör förenas med ytterligare en föreskrift om att på anmodan av frivården lämna prover för att verifiera drogfrihet. D.R. har samtyckt till samhällstjänst.

Han var 19 år gammal när gärningarna begicks. Narkotikabrottet har omfattat en så pass stor mängd narkotika att tingsrätten bedömer att gärningen har ett straffvärde som motsvarar fängelse i ett år för en vuxen person. Med hänsyn till detta ska D.R:s ungdom, enligt 29 kap. 7 § tredje stycket tredje punkten, inte beaktas vid straffmätningen. Hans ungdom ska dock beaktas vid straffmätningen av förgripelse mot tjänsteman vars straffvärde tingsrätten bedömer ligger på bötesnivå. Det samlade straffvärdet för gärningarna motsvarar således fängelse i ett år. Tingsrätten anser att narkotikabrottets starka artvärde och straffvärde innebär att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Påföljden bestäms därmed till fängelse i ett år.

Tingsrätten dömde D.R. för narkotikabrott och förgripelse mot tjänsteman samt bestämde påföljden till fängelse ett år.

D.R. yrkade att hovrätten skulle ogilla delar av åtalet avseende narkotikabrott och i andra hand lindra påföljden.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades samt gjorde viss justering av gärningsbeskrivningen.

Hovrätten (hovrättsrådet Mia Schenck Blomqvist, tf. hovrättsrådet Alexander Lindgren, referent, och tf. hovrättsassessorn Isabel Ekström samt två nämndemän) fann i dom den 10 oktober 2024 att åtalet i sin helhet var styrkt och anförde följande i fråga om påföljd.

D.R. döms nu för narkotikabrott och förgripelse mot tjänsteman. Vid straffvärdebedömningen av narkotikabrottet gör hovrätten följande överväganden. Mängden narkotika talar för att brottets straffvärde är något högre än det som tingsrätten kommit fram till. Men eftersom inget annat har kommit fram än att D.R. hade en underordnad roll i narkotikahanteringen instämmer hovrätten i att straffvärdet motsvarar fängelse i ett år. Vid det förhållandet ska, som också tingsrätten konstaterat, D.R:s ålder vid gärningen inte beaktas vid straffmätningen. Det har inte heller framkommit något annat skäl för att vid straffmätningen frångå straffvärdet. Att D.R. också döms för förgripelse mot tjänsteman påverkar inte det samlade straffvärdet nämnvärt.

Brottens samlade straffvärde och narkotikabrottets art innebär att presumtionen för fängelse är stark (se t.ex. NJA 2017 s. 45). Frågan är om det ändå går att välja en annan påföljd.

Av frivårdens yttrande framgår att D.R. har vuxit upp under dysfunktionella förhållanden och har saknat ordentligt stöd från vuxna under uppväxten samt att han är föremål för insatser från socialtjänsten och under senare tid synes ha fått en relativt välordnad tillvaro i form av boende och skolgång. Det är för hovrätten tydligt att det finns ett behov av riskreducerande insatser och hovrätten instämmer i frivårdens bedömning att en skyddstillsyn kan bidra till att D.R. avhåller sig från fortsatt brottslighet.

En ren skyddstillsyn är samtidigt inte tillräckligt ingripande i detta fall. Att kombinera skyddstillsynen med en föreskrift om samhällstjänst ger inte heller påföljden tillräcklig skärpa. Det enda som då återstår att överväga, som ett alternativ till att döma D.R. till ett fängelsestraff utmätt efter straffvärdet, är att förena skyddstillsynen med ett kortare fängelsestraff enligt 28 kap. 3 § brottsbalken.

Utrymmet för att ersätta ett längre fängelsestraff med skyddstillsyn och fängelse har ansetts större beträffande gärningspersoner mellan 18 och 21 år än för vuxna, särskilt med hänsyn till att det enligt 30 kap. 5 § brottsbalken tidigare krävdes särskilda skäl för att döma lagöverträdare i det åldersspannet till fängelse (se NJA 2015 s. 1024 p. 34 och 35 och jfr NJA 2019 s. 1032). I januari 2022 ändrades 30 kap. 5 § brottsbalken så att gärningspersoner mellan 18 och 21 år inte längre särbehandlas vid påföljdsvalet. Valet av påföljd för personer i den åldersgruppen sker i stället enligt samma regelverk som för andra myndiga lagöverträdare (se prop. 2021/22:17 s. 61 f.). Även med beaktande av detta anser hovrätten att det finns goda skäl för att tillämpa påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse mer generöst för unga lagöverträdare än för gärningspersoner över 21 år (jfr prop. 2021/22:17 s. 23 f. och s. 45 f.).

D.R. var 19 år när han begick de brott han nu döms för. Med hänsyn till det och till vad som kommit fram om hans personliga förhållanden anser hovrätten att skälen för att döma honom till skyddstillsyn i stället för fängelse är så starka att den påföljden, förenad med ett kortare fängelsestraff, bör väljas (se 28 kap. 3 § första stycket, 30 kap. 4 § första stycket och 30 kap. 11 § brottsbalken).

Med hänsyn till nu aktuell brottslighet och tidigare brottslighet finns indikationer på missbruksproblematik. Skyddstillsynen ska därför även förenas med föreskrift om att D.R. ska genomgå den vård eller behandling som frivården finner lämplig och att vid anmodan genomföra kontroll av drogfrihet.

Hovrätten bestämde påföljden till skyddstillsyn och fängelse tre månader enligt 28 kap. 3 § brottsbalken samt förenade den med vissa förskrifter om vård eller behandling m.m.