RH 2024:38

Sökord Rättskraft · Res judicata · Samma gärning · Narkotikabrott · Narkotikasmuggling

Hovrätten har funnit att ett tidigare åtal om överlåtelse av viss mängd narkotika har utgjort hinder för ett nytt åtal avseende innehav och andra överlåtelser av narkotika eftersom narkotikan i bägge åtalen ansågs ha tillhört samma parti och mottogs vid samma tillfälle. Däremot har åtal om narkotikasmuggling avseende del av samma parti narkotika ansetts utgöra en annan gärning i rättskraftshänseende.

E.N. åtalades för grov narkotikasmuggling och grovt narkotikabrott med följande gärningsbeskrivningar (åtalspunkten 3).

”E.A. [anm. medtilltalad vid tingsrätten] och E.N. har under tiden den 26 september 2020 t.o.m. den 28 oktober 2020 i Halmstad, Malmö och i Köpenhamn tillsammans och i samråd eller samförstånd med andra personer olovligen hanterat ca 114 kg cannabisharts, som är narkotika och som inte varit avsedd för eget bruk, genom att inneha och överlåta narkotikan enligt följande.

E.A. och E.N. har tagit emot narkotikan i Köpenhamn och förvarat narkotikan i en lägenhet i Köpenhamn.

E.A. har dessutom organiserat transporten av narkotikan genom att uppdra åt E.N. att transportera delar av narkotikan i omgångar till Sverige via Malmö. E.A. och E.N. har tillsammans och i samråd eller samförstånd med andra personer under tiden den 5 oktober 2020 t.o.m. den 13 oktober 2020 vid i vart fall följande tillfällen underlåtit att anmäla narkotikan till tullbehandling i samband med införsel till landet;

Genom detta bröt de mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln.

E.N. har, efter att narkotikan har förts in i landet, vid följande tillfällen överlåtit narkotikan enligt följande;

Brotten bör bedömas som grova eftersom de har avsett en särskilt stor mängd narkotika och utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning.

E.N. begick gärningarna med uppsåt.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Anna Trulsson) anförde i dom den 18 juni 2024 följande.

När det gäller frågan om E.N:s eventuella inblandning i narkotikahanteringen prövar tingsrätten först huruvida det förhållandet att han tidigare dömts för överlåtelse av cannabisharts utgör hinder för tingsrätten att pröva de åtalade gärningarna mot honom. Tingsrätten gör härvidlag följande överväganden.

E.N. har den 24 juni 2021 dömts av Hovrätten över Skåne och Blekinge för två fall av grovt narkotikabrott i form av överlåtelse av 9,5 kg cannabisharts den 23 september 2020 i Malmö och överlåtelse av 7,45 kg cannabis den 26 november i Malmö. Genom domen friades han för ett narkotikabrott i form av överlåtelse av 1,94 kg cannabis den 13 oktober 2020 i Trelleborg. Av utredningen framgår att den narkotika som omfattades av gärningarna den 23 september 2020 och den 26 november 2020 haft en annan märkning och synes ha kommit från ett annat parti än de 114 kg cannabisharts som omfattas av nu aktuellt åtal. När det gäller narkotikan som omfattades av åtalet för narkotikabrott den 13 oktober 2020 framgår emellertid att narkotikan varit märkt med ”MR” respektive en ”smiley”, vilket stämmer överens med uppgifter i en chatt den 7 oktober mellan E.A. och L6RC29 [anm. Sky ECC-användare] om hur den nu aktuella narkotikan varit benämnd. Det kan också konstateras att tidpunkten för den tidigare åtalade gärningen var den 13 oktober 2020, vilket är inom samma period och till och med sammanfaller med ett datum som gäller nu aktuell brottslighet. Enligt tingsrättens uppfattning är det inte bara möjligt utan rentav troligt att den narkotikaöverlåtelse som prövats i det tidigare åtalet tillhört samma parti narkotika som omfattas av det nu aktuella åtalet.

Frågan om brottsenheter, som behandlats under ovanstående åtalspunkter, har betydelse även för frågan om rättskraft. Den omständigheten att flera gärningar bedömts som en brottsenhet är enligt tingsrättens uppfattning emellertid inte avgörande för frågan om annan brottslighet med anknytning till brottsenheten är rättskraftigt avgjord (se bl.a. NJA 2021 s. 341 punkten 17).

Frågan om rättskraft i samband med narkotikabrottslighet har prövats i praxis och även avhandlats i doktrinen (se t.ex. NJA 1998 C 55, NJA 2003 s. 435 och NJA 2007 s. 557 samt Robert Nordh, Spridda tankar – Reflektioner kring talerätt, rättskraft, bevisfrågor m.m., 2008, s. 179 ff.) Gemensamt för flera avgöranden är att efterföljande hantering av narkotika från ett parti som prövats genom en tidigare dom har ansetts omfattas av domens rättskraft och inte kunnat prövas på nytt. I rättsfallet NJA 2007 s. 557 saknade det betydelse att det var fråga om olika sorters narkotika och olika former av befattning. I det avgörandet ansågs det också föreligga rättskraft beträffande innehav av ett större parti narkotika som innehafts på samma plats och vid samma tidpunkt som den tilltalade tidigare dömts för ett mindre innehav av.

I förevarande fall är situationen emellertid sådan att den ursprungliga befattningen med ett parti narkotika inte prövats rättsligt, däremot den efterföljande hanteringen av narkotika som troligen kommer från samma parti. Det är enligt tingsrättens uppfattning inte självklart att gärningen under sådana förhållanden ska anses rättskraftig avgjord. En tolkning av den praxis och doktrin som ovan redogjorts för leder emellertid tingsrätten till slutsatsen att nu åtalade gärningar avseende grovt narkotikabrott är rättskraftigt avgjorda och därmed ska avvisas.

När det däremot gäller åtalet för grov narkotikasmuggling konstaterar tingsrätten att detta avser ett annat brott med andra rekvisit och med andra skyddsintressen än narkotikabrott. Rättskraften kan därför inte omfatta åtalet i den delen.

Tingsrätten dömde E.N. för grov narkotikasmuggling samt avvisade åtalet avseende grovt narkotikabrott.

Åklagaren yrkade bl.a. att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut om att avvisa åtalet för grovt narkotikabrott och återförvisa målet till tingsrätten.

E.N. yrkade bl.a. att hovrätten skulle avvisa även åtalet för grov narkotikasmuggling.

Åklagaren godtog tingsrättens bedömning att det endast vid tre tillfällen (5–6, 11 och 13 oktober 2020) införts cannabisharts till Sverige och att narkotika därefter överlåtits endast enligt punkterna a, c och d, dvs. den 6, 12 och 13–14 oktober 2020.

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Thimfors, tf. hovrättsrådet Alexander Lindgren och tf. hovrättsassessorn Robin Tropp Román, referent, samt nämndemännen Bengt Hellgren och Eva Engert) anförde i dom den 6 september 2024 följande.

Som tingsrätten har redogjort för prövade Hovrätten över Skåne och Blekinge i dom den 24 juni 2021 åtal mot E.N. avseende överlåtelse av narkotika i Skåne vid tre tillfällen under hösten 2020, bl.a. överlåtelse av 1,94 kg cannabis den 13 oktober. Åklagaren har gjort gällande att E.N. ska fällas till ansvar för grovt narkotikabrott enligt åtalspunkten 3 oavsett om narkotika som det tidigare åtalet avsåg mottogs samtidigt och tillhörde samma parti som de 114 kg cannabisharts som omfattas av det nya åtalet. Avgörande för frågan om det föreligger hinder för prövning av det nya åtalet är om de skilda åtalen avser samma gärning. Om så är fallet får det nya åtalet enligt 30 kap. 9 § rättegångsbalken inte tas upp till prövning.

Hovrätten kan liksom tingsrätten konstatera att en av de tidigare åtalade gärningarna påstods ha begåtts den 13 oktober 2020, dvs. inte bara under brottsperioden för nu aktuellt åtal utan rentav samma dag som en av de preciserade gärningarna i åtalspunkten 3. Till det ska läggas att märkningen av cannabishartsen enligt de skilda åtalen förefaller att överensstämma väl. Nämnda omständigheter talar för att narkotika enligt det åtal som prövades i den tidigare domen kommer från samma parti som det större parti som avses med nu aktuellt åtal. I avsaknad av bevisning som verkar i annan riktning utgår hovrätten ifrån att narkotika som omfattades av det tidigare åtalet och narkotikan enligt det nya åtalet inte bara tillhörde samma parti utan också mottogs vid samma tillfälle. Som hävdats i den juridiska litteraturen bör då all efterföljande befattning med narkotikan – när det finns en tidsmässig obruten kedja mellan de olika befattningarna – anses ligga inom området för vad som i rättskraftshänseende utgör en och samma gärning (se Nordh, Spridda tankar, 2008, s. 186 och Processens ram i brottmål, upplaga 4, 2019, s. 67 f.; jfr NJA 1998 C 55 och NJA 2007 s. 557.) Åtalet för grovt narkotikabrott ska följaktligen anses avse samma gärning som prövades genom den tidigare domen. I det tidigare åtalet om överlåtelse låg implicit ett påstående om innehav av narkotikan och annat har inte framkommit än att den tidsmässiga kedjan mellan E.N:s skilda befattningar varit obruten.

Som också tingsrätten kommit fram till ska således åtalet mot E.N. för grovt narkotikabrott avvisas. Åklagarens yrkande om undanröjande och återförvisning ska därför ogillas.

Vid prövningen av E.N:s yrkande om avvisning av åtalet för grov narkotikasmuggling ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning. Det yrkandet ska alltså avslås.

Hovrätten ogillade åklagarens yrkande om undanröjande av tingsrättens beslut att avvisa åtalet för grovt narkotikabrott och om återförvisning av målet till tingsrätten.

Hovrätten ogillade E.N:s yrkande om avvisning av åtalet för grov narkotikasmuggling.

Tf. hovrättsrådet Alexander Lindgren och nämndemannen Eva Engert var skiljaktiga i fråga om avvisning och anförde följande.

Lika med majoriteten får utgångspunkten vara att den omstämda narkotikan härrör från samma parti som den narkotika som prövats i den tidigare brottmålsrättegången i hovrätten över Skåne och Blekinge. Frågan är om detta innebär att de grova narkotikabrotten, bl.a. i form av överlåtelser, som E.N. nu är åtalad för ska anses utgöra samma eller annan gärning i processrättslig mening (30 kap. 9 § rättegångsbalken).

I doktrinen anförs ibland att det föreligger gärningsidentitet om det råder överensstämmelse med avseende på antingen handlingen eller angreppsobjektet/brottsresultatet. (Se t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång III, JUNO Version 8, s. 216).

Av rättsfallet NJA 1971 s. 396 kan följande konstateras. En person åtalades för vissa överlåtelser av narkotika. Det framfördes invändning om res judicata då hon tidigare hade blivit dömd för överlåtelser av narkotika och det nya åtalet avsåg överlåtelser under samma tid. Högsta domstolen konstaterade att det nya åtalet avsåg andra överlåtelser än de som avsågs i det tidigare målet. Av den anledning var det inte fråga om samma gärning.

I tiden därefter kan det konstateras att Högsta domstolen har uttalat att om en person förvärvar ett parti narkotika är olika typer av befattningar en och samma gärning, om de alla är att hänföra under 1 § p. 4 i narkotikastrafflagen (se NJA 2007 s. 557). En sådan situation är det inte fråga om i nu aktuellt fall.

I doktrin har Nordh framfört sin åsikt, som inte synes ha något stöd i rättspraxis, att en dom avseende ett förvärv bör anses omfatta också senare överlåtelser. Detta eftersom överlåtelserna utgör ett förverkligande av den brottsplan som har funnits redan vid förvärvet. (Se bl.a. Nordh, Processens ram i brottmål, 4 uppl., s. 68). Eftersom 1971 års fall inte ger besked om narkotikan hade förvärvats vid ett eller flera tillfällen talar rättsfallet, enligt Nordhs mening, inte emot denna ståndpunkt.

I detta fall är det genom utredningen visat att E.N. aldrig förvärvat narkotikan, utan äganderätten till den tillkom en annan person. Det han är åtalad för är att han hanterade narkotikan genom att inneha och överlåta den på viss angivet sätt. Omständigheterna skiljer sig således åt från den situation som Nordh argumenterar kring.

Även om man skulle anse att de olika överlåtelserna som görs gällande i detta åtal mot E.N. har varit ett förverkligande av en brottsplan som har funnits redan vid förvärvet på sätt som Nordh talar om, alternativt att denna situation är att jämställa med detta, är vår bedömning att 2007 års rättsfall inte ger något stöd för en sådan omfattande s.k. rättskraftcirkel som Nordh förespråkar.

Högsta domstolen uttrycker i 2007 års rättsfall att olika befattningar som alla är att hänföra till 1 § p. 4 i narkotikastrafflagen inte innebär att den tilltalade ”tagit sådan befattning med narkotikan att den i förhållande till hans direkt föregående befattning utgjort en annan gärning”. I detta ligger, enligt vår bedömning, att vissa typer av befattning, oavsett om det är fråga om narkotika som härrör från samma parti, kan utgöra olika gärningar på sätt som menas i 30 kap. 9 § rättegångsbalken. Vår uppfattning av rättsläget är att varje befattning av narkotika som innebär överlåtelse utgör en självständig gärning, dvs. annan gärning. (Se t.ex. hovrättens dom i rättsfallet NJA 2007 s. 557 till stöd för samma uppfattning.)

I enlighet med det ovan sagda är tingsrättens beslut om avvisning fel. Vi upphäver därför detta beslut.

Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.