RH 2024:47
Sökord Bodelning · Bodelningsförrättare
Vid prövning av ansökan om förordnande av bodelningsförrättare har en längre tids särlevnad före äktenskapsskillnaden inte beaktats vid bedömningen av om en make varit i dröjsmål med att begära bodelning. Ett dröjsmål om 11 år har inte medfört att sökandens rätt till bodelning bortfallit.
M.S. ansökte om att bodelningsförrättare skulle förordnas vid bodelning mellan henne och D.S.P.
D.S.P. motsatte sig ansökan.
Tingsrätten (tingsnotarien Stefan Barandth) anförde i beslut den 17 juli 2024 följande.
SKÄL
Om makar inte kan enas om en bodelning ska domstolen på ansökan av make förordna någon att vara bodelningsförrättare. Trots att det har förflutit lång tid sedan tingsrätten meddelade dom på äktenskapsskillnad i förevarande fall finns förutsättningar att förordna bodelningsförrättare. Tingsrätten har särskilt beaktat att båda parter har fört fram att giftorätten bland annat avser fast egendom (se NJA 2009 s 437).
BESLUT
Tingsrätten förordnar med stöd av 17 kap. 1 § äktenskapsbalken – – – till bodelningsförrättare vid bodelning mellan M.S. och D.S.P.
Hovrätten för Västra Sverige
D.S.P. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle avslå M.S:s begäran om att utse bodelningsförrättare. D.S.P. anförde särskilt att den tid som gått från att han och M.S. påbörjade sin särlevnad till M.S:s ansökan om bodelningsförrättare var så lång att den tiden i sig utgjorde skäl för att inte förordna bodelningsförrättare. Hovrätten (hovrättsråden Göran Nilsson och Helena Josefsson samt tf. hovrättsrådet Lucie Macek) anförde följande i beslut den 29 augusti 2024. SKÄL
Av handlingarna i målet framgår sammanfattningsvis att D.S.P. och M.S. gifte sig i augusti 1973, att det dömdes till äktenskapsskillnad mellan dem i mars 2013 och att till ansökan om äktenskapsskillnad bifogades ett särlevnadsintyg enligt vilket parterna bott isär sedan 1995. M.S. ansökte i mars 2024 om att bodelningsförrättare skulle förordnas. I ansökan uppgav M.S. bl.a. att ”boskillnad” tidigare inte känts angelägen eftersom D.S.P. inte tidigare haft planer på att gifta om sig men att situationen hade förändrats. D.S.P. motsatte sig ansökan och gjorde gällande att M.S. inte längre har rätt att påkalla bodelning med hänsyn till den långa tid som gått efter domen på äktenskapsskillnad. Parterna har uppgett att deras giftorätt omfattar fast egendom. Av 9 kap. 1 § äktenskapsbalken framgår att när ett äktenskap upplöses, ska makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Av 5 § i samma kapitel följer att bodelningen förrättas av makarna tillsammans samt att det över bodelningen ska upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Vidare framgår av 17 kap. 1 § äktenskapsbalken att om makarna inte kan enas om en bodelning, ska domstolen på ansökan av make förordna någon att vara bodelningsförrättare. Domstolen ska inte göra någon prövning av frågan om bodelningen med anledning av makarnas egendomsförhållanden är behövlig. Det ankommer i stället på bodelningsförrättaren att pröva den frågan. (Se NJA 1997 s. 166 och NJA 2013 s. 100.) I lagen anges inte någon bortre gräns för när ansökan om bodelningsförrättare senast ska ges in eller bodelning påkallas och genomföras. Inte heller preskriberas anspråk på giftorättsgods. Under vissa förutsättningar kan emellertid en sådan rätt bortfalla om make under lång tid har förhållit sig passiv. Vilken tid som måste förflyta innan en make kan anses ha eftergett rätten till bodelning beror på omständigheterna i det enskilda fallet (jfr Högsta domstolens avgörande den 9 april 2024 i mål Ä 45-23, “Samtycke till fastighetsöverlåtelse”1, p. 15). Enligt NJA 1993 s. 570 kan rätten att påkalla bodelning under vissa omständigheter bortfalla när någon under lång tid har underlåtit att påkalla en sådan och därigenom får anses ha nöjt sig med den faktiska delning som skett eller eftergett sin rätt. Sökanden i målet hade dröjt 24 år med att begära bodelning och eftersom hon inte åberopat någon omständighet som förklarade hennes dröjsmål, ansågs hon inte längre ha rätt att påkalla bodelning. I NJA 2009 s. 437 ansåg Högsta domstolen att ett dröjsmål på 10 år efter skilsmässan att begära bodelning inte utgjorde tillräcklig grund för att rätten till bodelning skulle anses ha bortfallit. Högsta domstolen påpekade att särskild försiktighet måste iakttas med att tillägga dröjsmål en sådan verkan när giftorätten avsåg fast egendom.
Hovrätten gör följande bedömning. Parterna har varit gifta och M.S. har ansökt om att en bodelningsförrättare ska utses. Hennes ansökan ska bifallas om inte hennes rätt till bodelning bortfallit till följd av hennes dröjsmål. Vid den bedömningen är det tiden som löpt sedan äktenskapsskillnaden som är relevant för frågan om hur länge M.S. varit i dröjsmål. Det saknar däremot betydelse om parterna levt isär innan äktenskapsskillnaden eller hur omfattande deras kontakter före och efter äktenskapsskillnaden har varit.
Utgångspunkten är därför att M.S. dröjt drygt 11 år med att ansöka om förordnande av bodelningsförrättare. De uppgifter som M.S. lämnat som förklaring till sitt dröjsmål är inte sådana att de kan lämnas utan avseende. Vidare avser parternas giftorätt bland annat fast egendom varför särskild försiktighet måste iakttas i fråga om att lasta M.S. för hennes dröjsmål (se NJA 2009 s. 437). Under dessa förhållanden kan M.S:s dröjsmål med att ansöka om förordnande av bodelningsförrättare inte leda till slutsatsen att hennes rätt till bodelning ska anses ha bortfallit. Sammantaget finner därför hovrätten att M.S. alltjämt har rätt att påkalla bodelning. Överklagandet ska därför avslås. BESLUT
– – – Hovrätten avslår D.S.P:s överklagande.
1 NJA 2024 s. 244 (red:s anm.)