RH 2025:1

Sökord Rättens sammansättning i tvistemål · Enkel beskaffenhet · Målets omfattning och svårighetsgrad · Återförvisning

Tingsrätten har avgjort ett tvistemål med en lagfaren domare. Tvisteföremålets värde har uppgått till ett högt belopp men varken målets omfattning eller svårighetsgrad har vid en helhetsbedömning talat för att tingsrätten hade behövt avgöra målet med tre lagfarna domare. Hovrätten har därför bedömt att det saknats skäl att undanröja domen och återförvisa målet till tingsrätten.

M.R. väckte i tingsrätten talan mot P.B. och yrkade att tingsrätten skulle förklara att två gåvoavtal samt två låneavtal som ingåtts mellan parterna skulle förklaras ogiltiga. Som grund för sin talan anförde M.R. att avtalen var ogiltiga med stöd av 31, 32, 33 och 36 §§ lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen). Tvisteföremålets värde uppgick till över 30 miljoner kr.

P.B. bestred käromålet.

M.R. begärde att tingsrätten vid huvudförhandlingen skulle bestå av tre lagfarna domare då målet innehöll komplexa rättsfrågor och därmed var av sådan omfattning och svårighetsgrad att det inte var lämpligt att tingsrätten avgjorde målet med endast en lagfaren domare.

Tingsrätten beslutade att målet var av sådan beskaffenhet att det kunde avgöras av en domare.

Tingsrätten (f.d. lagmannen Mikael Mellqvist) anförde i dom den 7 november 2024 bl.a. följande.

De aktuella gåvorna måste objektivt sett sägas vara oerhört generösa. Detsamma gäller de villkor som ställts upp för de båda lånen. I det sammanhanget måste emellertid beaktas att M.R, såvitt framkommit i målet, innehar en förmögenhet som vida överstiger värdet av gåvorna och lånen. Gåvorna och lånen har med andra ord inte utsatt henne för några drastiska konsekvenser vad gäller förmågan att tillgodose hennes egna behov och det även om de ställs högt.

Det är sammanfattningsvis alltså inte visat att omständigheterna vid någon av de fyra transaktionerna varit sådana att det finns grund för att förklara någon av dem ogiltig eller för att jämka någon av dem.

Tingsrätten ogillar M.R:s talan.

M.R. överklagade tingsrättens dom. Hon yrkade i första hand att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten då målets omfattning och svårighetsgrad varit sådant att det inte varit tillräckligt med en lagfaren domare vid huvudförhandlingen. M.R. uppgav att tingsrätten inte hade beaktat att målet rymt komplicerade rättsfrågor, rört större värden samt att det åberopats sju vittnesförhör.

P.B. motsatte sig återförvisning.

Hovrätten (hovrättsråden Christer Ganelind, referent, och Terése Klein, samt tf. hovrättsassessorn Iara Laxén) anförde i beslut den 31 januari 2025 följande.

Av 1 kap. 3 a § rättegångsbalken följer att tingsrätten vid huvudförhandling i tvistemål som huvudregel ska bestå av tre lagfarna domare. Rätten är vid huvudförhandling dock domför med en lagfaren domare om det med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad är tillräckligt att en domare sitter i rätten.

Beträffande målets omfattning kan en tumregel vara att om förhandlingen beräknas pågå i flera dagar, om det ska hållas ett stort antal förhör eller om utredningen i övrigt är vidlyftig bör rätten bestå av tre domare. När det gäller målets svårighetsgrad avses inte enbart den juridiska komplexiteten i frågeställningarna utan också hur invecklade de åberopade grunderna för talan är. Om en rättsfråga kräver en omfattande rättsutredning är det ofta inte tillräckligt med en domare i rätten. Det ligger även i sakens natur att mål som rör stora värden ofta är mer komplicerade och av den anledningen inte kan avgöras av en lagfaren domare. Rätten ska göra en samlad bedömning av målets omfattning och svårighetsgrad i varje enskilt fall (prop. 2015/16:56 s. 16, se även prop. 1988/89:95 s. 75).

Det saknas vägledande domstolsavgöranden avseende tolkningen av bestämmelsen i dess nuvarande lydelse. I rättsfallen RH 1999:54 och RH 2009:50 har emellertid prövats om målen var av sådan enkel beskaffenhet att det var tillräcklig med en lagfaren domare. Hovrätten fann i båda målen att så inte var fallet och att tingsrättens bristande domförhet var ett sådant rättegångsfel som utgjorde skäl för återförvisning. Denna utgång är inte helt förenlig med tidigare lagmotivsuttalanden där det anförs att det med bestämmelsens lydelse knappast kan bli aktuellt för en högre rätt att återförvisa målet på grund av bristande domförhet även om den högre rätten skulle finna att målet borde ha avgjorts i en större sammansättning (se prop. 1988/89:95 s. 75).

I detta fall uppgår tvisteföremålets värde till ett högt belopp. Enbart detta förhållande utgör emellertid enligt hovrätten inte en sådan omständighet som medför att målet måste avgöras av tre lagfarna domare. Frågan är om övriga förhållanden i målet talar för det.

M.R:s talan grundar sig på ogiltighetsbestämmelser i avtalslagens tredje kapitel. Materian är således förhållandevis komplicerad och rättsläget är inte helt klarlagt. Det är emellertid fråga om relativt vanliga grunder för ett käromål varför det för en lagfaren domare inte är ovanligt att tillämpa dem. Det är således inte fråga om invecklade grunder för talan och hovrätten finner därmed att målets svårighetsgrad inte talar för att målet borde ha avgjorts av tre lagfarna domare.

Den samlade bevisningen i målet har varit av förhållandevis begränsad omfattning. Huvudförhandlingen har inte heller tagit mer än en och en halv dag i anspråk. Inte heller målets omfattning talar därmed för att målet borde ha avgjorts av tre lagfarna domare.

Vid en sammanvägd bedömning finner hovrätten att det saknas skäl att undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten.

Hovrätten avslår M.R:s yrkande om att tingsrättens dom ska undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten.