RH 2025:21
Sökord Artikel 7 a i EU:s arvsförordning · Internationell arvsrätt · Förordnande av boutredningsman
En dödsbodelägare ansökte vid tysk domstol om utfärdande av ett europeiskt arvsintyg, vilket såsom ett slags bevismedel bland annat ska innehålla uppgifter om den avlidne, tillämplig lag på arvet samt uppgifter om eventuella dödsbodelägare (se kapitel IV, särskilt artiklarna 63 och 67 i Europaparlamentets och rådets förordning [EU] nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, den s.k. arvsförordningen). De tyska domstolarna har med stöd av artikel 6 a arvsförordningen avvisat dödsbodelägarens ansökan med hänvisning till att domstolarna i Sverige, vars lag valts enligt ett lagval i den avlidnes testamente, bedömts bättre lämpade att pröva arvsmålet. En annan dödsbodelägare har därefter ansökt om förordnande av boutredningsman vid svensk domstol. Enligt artikel 7 a arvsförordningen ska domstolarna i lagvalslandet ha behörighet att pröva ett arvsmål om en domstol inför vilken talan tidigare väckts i samma fall har avvisat talan i enlighet med artikel 6. Hovrätten har funnit att ansökan om förordnande av boutredningsman avsett samma fall som den i Tyskland gjorda ansökan om utfärdande av europeiskt arvsintyg eftersom den avsett samma arv. Svensk domstol har därför, mot bakgrund av de tyska domstolarnas avvisningsbeslut, bedömts vara behörig att pröva ansökan om förordnande av boutredningsman trots att ansökan inte avsett samma arvsfråga som den tyska processen. Även fråga om avvisningsbesluts rättskraft.
L.F. avled den 15 april 2019 och efterlämnade makan B.B-F. samt barnen J.F. och F.F. från ett tidigare äktenskap. Vid L.F:s frånfälle var B.F-F. bosatt i Tyskland medan J.F. och F.F. var bosatta i Sverige. I ett inbördes testamente från augusti 2014 hade L.F. förordnat att svensk rätt skulle tillämpas vid tolkning och tillämpning av testamentet, vilket avsåg hela hans kvarlåtenskap.
Under sommaren 2019 inledde B.B-F. arvsförfaranden vid tysk domstol, däribland ett ärende om utfärdande av europeiskt arvsintyg vid Amtsgericht Frankfurt am Main. Parallellt kom processer rörande arvet att inledas vid svenska domstolar av J.F. Den 24 mars 2020 beslutade Helsingborgs tingsrätt, på ansökan av J.F., att dödsboet efter L.F. skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman. Tingsrätten fann att L.F. vid tidpunkten för sin bortgång hade hemvist i Viken, Höganäs kommun, varför svensk domstol bedömdes vara behörig enligt artikel 4 arvsförordningen. Den 19 februari 2021 undanröjdes beslutet av Hovrätten över Skåne och Blekinge, som bedömde att L.F. vid sin bortgång i stället hade hemvist i Tyskland (se Hovrätten över Skåne och Blekinges beslut – – –). Svensk domstol bedömdes därför sakna behörighet enligt artikel 4 arvsförordningen, med följden att J.F:s ansökan om förordnande av boutredningsman avvisades.
Den 27 juni 2022 beslutade Amtsgericht Frankfurt am Main att avvisa B.B-F:s ansökan om utfärdande av europeiskt arvsintyg med hänvisning till artikel 6 a arvsförordningen. Detta då domstolen fann att L.F. i sitt testamente gjort ett giltigt lagval, enligt vilket svensk rätt skulle tillämpas på arvet efter honom, samt då de svenska domstolarna bedömdes som bättre lämpade att pröva arvsmålet. B.B-F. överklagade avvisningsbeslutet till Oberlandesgerichte Frankfurt am Main, som den 24 oktober 2022 fastställde avvisningbeslutet och avslog B.B-F:s överklagande. Beslutet vann därefter laga kraft.
I mars 2023 ansökte J.F. på nytt om förordnande av boutredningsman vid tingsrätten. Hon gjorde i fråga om domsrätt då gällande att de tyska domstolarnas avvisningsbeslut hade medfört svensk domsrätt enligt artikel 7 a arvsförordningen, som innebar att svensk domstol nu var behörig att pröva samtliga frågor hänförliga till arvet efter L.F. Hon anförde vidare att prövningen av ansökan inte hindrades av att hovrätten i sitt tidigare beslut från 2021 hade avvisat en ansökan om förordnande av boutredningsman avseende samma dödsbo. Detta då det tyska avvisningsbeslutet utgjorde en sådan efterföljande omständighet som bröt igenom den negativa rättskraften. Som boutredningsman föreslogs advokaten U.B. B.B-F. åberopade vidare ett rättsutlåtande av professorn i internationell privat- och processrätt Michael Hellner.
F.F. tillstyrkte J.F:s begäran. Han framhöll även att Förvaltningsrätten i Växjö, och därefter Kammarrätten i Växjö, i beslut hade funnit att Skatteverket, enligt arvsförordningens domsrättsbestämmelser, var behörig myndighet att handlägga ärende om registrering av bouppteckningen efter L.F. samt att Högsta förvaltningsdomstolen beslutat att inte meddela prövningstillstånd efter att B.B-F. överklagat kammarrättens dom.
B.B-F. bestred J.F:s ansökan och yrkade att den skulle avvisas. Till grund för sitt bestridande och sitt avvisningsyrkande anförde hon i huvudsak följande. De tyska domstolarnas beslut om avvisning omfattar inte frågan om utseende av boutredningsman, eftersom målet avsåg ansökan om utfärdande av europeiskt arvsintyg. Avvisningsbeslutet har således rättskraft enbart gällande detsamma och innebär inte i sig att svensk domstol är behörig att besluta om samtliga frågor gällande arvet efter L.F., såsom exempelvis beträffande förordnande av boutredningsman. Eftersom hovrätten tidigare avvisat J.F:s ansökan om förordnande av boutredningsman saknas möjlighet för tingsrätten att på nytt pröva frågan. Därutöver utgör även bestämmelsen i artikel 40 c arvsförordningen, om att vägra erkännande av dom som är oförenlig med tidigare meddelad dom, hinder för tingsrätten att pröva fråga om boutredningsman på nytt.
B.B-F. yrkade vidare att det av J.F. åberopade rättsutlåtandet skulle avvisas med hänvisning till att Michael Hellner var partisk eller okvalificerad.
Tingsrätten (chefsrådmannen Martin Persson) anförde i beslut den 17 juli 2025 följande.
J.F. har i ärendet åberopat ett rättsutlåtande från professorn i internationell privat- och processrätt vid Stockholms universitet Michael Hellner. B.B-F. har begärt att rättsutlåtandet inte ska användas i förfarandet för att Michael Hellner är partisk eller okvalificerad. Enligt tingsrättens bedömning har dock B.B-F. inte visat att hennes invändningar mot Michael Hellner har någon som helst substans och det finns därför inget hinder mot att rättsutlåtandet åberopas.
B.B-F. har vidare begärt att J.F:s begäran om förordnande av boutredningsman ska avvisas på grund av tidigare avgörandes rättskraft.
Generellt gäller att beslut enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden inte får rättskraft på motsvarande sätt som mål som handläggs enligt rättegångsbalken utan en bedömning får göras från fall till fall beroende på innehållet i den materiella lagstiftningen. När det gäller förordnande av boutredningsman finns det inte bestämmelser i ärvdabalken som hindrar att frågan prövas på nytt, även om den prövats tidigare. Tvärtom framgår det av praxis och doktrin att en fråga om utseende av boutredningsman kan förordnas även sedan ett dödsbo har skiftats, om nya omständigheter påkallar ett återupptagande av boutredningen (se Lind & Walin, Ärvdabalken Del II, 28 februari 2025, JUNO, kommentaren till 19 kap. 1 §). Detta talar enligt tingsrätten starkt för att det inte på grund av tidigare avgörandes rättskraft föreligger hinder att pröva J.F:s ansökan. Inte heller utgör bestämmelserna i arvsförordningen något hinder mot detta. B.B:s begäran om avvisning ska därför avslås.
Som utgångspunkt gäller i arvsmål med internationell anknytning att domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade sin hemvist är behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet. Under vissa förutsättningar kan domstols behörighet även grundas på den avlidnes lagval, förutsatt att lagvalet är uttryckligt angivet genom testamentariskt förordnande samt att parterna [ÖJH1] är överens om behörigheten. För det fall en talan väckts i enlighet med hemvistprincipen, får en domstol på begäran av någon av parterna avvisa talan, med hänvisning till att lagvalslandet är bättre lämpat att pröva arvsmålet, varvid lagvalslandets domstol vinner behörighet. Detta följer av artikel 4, 6 a och 7 a i förening med artikel 22 arvsförordningen.
Såsom redogjorts för ovan har L.F:s bröstarvingar sin hemvist i Sverige, medan B.B-F. har sin hemvist i Tyskland. Det har i detta ärende inte ifrågasatts att L.F. vid sin bortgång också hade sin hemvist i Tyskland. Vidare har makarna i inbördes testamente, upprättat den 26 augusti 2014, gjort ett lagvalsförordnande som stadgar att svensk rätt ska tillämpas vid tolkning och tillämpning av detsamma. Förordnandet får utifrån arvsförordningens övergångsbestämmelser antas vara giltigt även om lagvalet i tid gjorts före förordningens ikraftträdande (se artikel 83.2). Vidare framgår av handlingarna att tysk domstol med stöd av artikel 6 a arvsförordningen nu förklarat sig obehörig i mål rörande utfärdande av europeiskt arvsintyg samt att beslutet vunnit laga kraft, efter att Oberlandsgericht Frankfurt am Main avslagit B.B-F:s överklagande.
Som kammarrätten har anfört i sitt avgörande om registrering av bouppteckning följer att ett avgörande som innebär att en domstol har avvisat talan på grund av bristande behörighet enligt artikel 6 a i arvsförordningen är bindande för domstolarna i andra medlemsstater. Det innebär att tingsrätten inte kan pröva om villkoren i artikel 6 a i arvsförordningen var uppfyllda för att den tyska domstolen skulle kunna avvisa talan där, utan frågan om giltigheten av lagvalet är rättskraftigt avgjord. Det innebär, som kammarrätten också framhållit, att Hovrätten över Skåne och Blekinges beslut om att svensk domsrätt inte förelåg i det där aktuella fallet numera saknar betydelse, eftersom svensk domsrätt uppstod i samband med att tyska domstolar förklarade sig obehöriga. Som kammarrätten vidare har anfört i sitt avgörande har EU-domstolen uttalat att en tolkning av arvsförordningens bestämmelser som medför en splittring av arvet skulle strida mot syftet med förordningen, eftersom syftet är att främja en enhetlig handläggning av arvsmål.
Det förhållandet att målet i de tyska domstolarna gällde utfärdande av europeiskt arvsintyg kan mot denna bakgrund inte ges någon avgörande betydelse i detta ärende utan tingsrätten gör bedömningen [ÖJH2] att syftet med arvsförordningens bestämmelser skulle motverkas om de tyska domstolarnas beslut att förklara sig obehöriga i fråga om utfärdande av europeiskt arvsintyg inte också skulle leda till att svensk domstol därmed blir behörig att pröva även frågor om utseende av boutredningsman. Skälen för denna slutsats blir än starkare i och med att Skatteverket enligt kammarrättens dom är behörig myndighet att handlägga ärendet om registrering av bouppteckning efter L.F.
Sammantaget innebär detta att svensk domstol, trots tidigare beslut av Hovrätten över Skåne och Blekinge i frågan, numera måste anses vara behörig att pröva även frågan om L.F:s dödsbo ska avträdas till förvaltning av boutredningsman och att det för denna fråga inte längre utgör ett hinder att L.F. vid dödsfallet hade hemvist i Tyskland. Med hänsyn till detta ska J.F:s ansökan bifallas.
B.B-F. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle avvisa J.F:s ansökan om förordnande av boutredningsman. Under alla förhållanden yrkade hon att hovrätten skulle befria henne från skyldigheten att ersätta J.F:s rättegångskostnad såvitt avsåg kostnaden för rättsutlåtande.
Hovrätten (hovrättsråden Lars Lindblad, referent, Katarina Persson och Josefine Wendel) anförde i beslut den 23 september 2025 följande.
B.B-F. har i hovrätten vidhållit att rättskraften i hovrättens tidigare avvisningsbeslut – – – hindrar att J.F:s ansökan om förordnande av boutredningsman prövas på nytt och att det således föreligger rättegångshinder. Frågan om rättegångshinder ska prövas enligt svensk processrätt.
Ansökan om boutredningsman handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). Denna lag gäller handläggningen av olika rättsvårdsärenden som inte handläggs enligt rättegångsbalken. De frågor som prövas enligt ärendelagen kan vara av skiftande slag inom många skilda rättsområden.
I samband med att ärendelagen infördes lämnades frågan om besluts rättskraft utanför, vilket bland annat motiverades med att rättskraftsfrågan inte sällan bedömdes förutsätta en ingående analys av den materiella lagstiftningen i det enskilda ärendet (se prop. 1995/96:115 s. 100 f.). Utöver den materiella lagstiftningen kan omständigheter såsom partsförhållandena i ärendet och beslutets art vara av betydelse för bedömningen av ett besluts rättskraft (jfr a. prop. och Peter Fitger m.fl., Lagen om domstolsärenden, kommentaren till 27 §, JUNO Version 3D, 2024).
En jämförelse kan göras med de principer som gäller för rättskraft i den ordinära tvistemålsprocessen. Där vinner inte endast domar utan även avvisningsbeslut rättskraft, åtminstone i betydelsen som rättegångshinder (se exempelvis NJA 1982 s. 210 och NJA 1994 s. 628). Ett avvisningsbesluts negativa rättskraft, som innebär att beslutet inte får prövas i senare mål, sträcker sig dock inte längre än att rättskraften omfattar samma sak och det processhinder som lett till avvisningen (se Per-Henrik Lindblom, Processhinder, 1974, s. 138 ff. och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 17 kap. 11 § under rubriken ”Rättskraften hos speciella typer av avgöranden”, JUNO Version 98, 2025). I frågor om rättens behörighet anses ett avvisningsbesluts negativa rättskraft begränsad till de behörighetsgrunder som prövats i det första målet (se rättsfallet RH 2014:7).
Det tidigare ärendet om förordnande av boutredningsman har enligt hovrätten varit sådant att avvisningsbeslutet fått rättskraft, som till sitt omfång bör motsvara vad som gäller inom tvistemålsprocessen. I det ärende som hovrätten nu har att pröva har J.F. gjort gällande att svensk domsrätt föreligger enligt artikel 7 a i EU:s arvsförordning. Hovrättens tidigare avvisningsbeslut avsåg dock enbart frågan om svensk domsrätt enligt regeln om hemvistforum i artikel 4 arvsförordningen. Eftersom det nu är fråga om en behörighetsgrund som inte tidigare prövats, omfattar den negativa rättskraften i det tidigare avvisningsbeslutet inte den nu aktuella ansökan.
Svensk domstols behörighet i arvsfrågor regleras i EU:s arvsförordning, enligt vilken utgångspunkten är att domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet (se artikel 4 arvsförordningen).
I fall där den avlidne innan sin död har valt att en annan medlemsstats lag ska tillämpas på arvet får domstolen i hemviststaten, på begäran av part, avvisa en där väckt talan om den bedömer att domstolarna i lagvalsstaten är bättre lämpade att pröva arvsmålet (se artikel 6 a arvsförordningen). Om en domstol inför vilken talan tidigare väckts i samma fall har avvisat talan i enlighet med det sagda, har domstolarna i lagvalsstaten behörighet att pröva arvsmålet (se artikel 7 a arvsförordningen). Den behörighet som tillkommer lagvalsstatens domstolar på denna grund är obligatorisk i meningen att dessa domstolar saknar behörighet att ompröva huruvida villkoren i artikel 6 a, såsom förekomsten av ett giltigt lagval, egentligen varit uppfyllda (se EU-domstolens dom i mål C-422/20, RK mot CR, p. 49).
Oberlandesgericht Frankfurt Am Main har den 24 oktober 2022 meddelat ett avvisningsbeslut enligt artikel 6 a arvsförordningen i ett ärende om europeiskt arvsintyg på den grunden att L.F. i sitt testamente hade förordnat att svensk rätt skulle tillämpas i frågor om arvet efter honom. J.F. har efter den tyska domstolens beslut ansökt om förordnande av boutredningsman vid Helsingborgs tingsrätt. Den fråga som denna situation aktualiserar är i första hand huruvida talan anses ha väckts ”i samma fall” enligt artikel 7 a arvsförordningen när den första talan avser europeiskt arvsintyg och den andra avser förordnande av boutredningsman. Tänkbara tolkningsalternativ i denna del synes antingen vara att talan anses ha väckts ”i samma fall” om båda processerna avser samma arv, eller, om en mer snäv tolkning ska göras, om båda processerna avser samma slags arvsfråga. En ren bokstavstolkning av artikelns ordalydelse ger inte något tydligt besked i frågan. Någon närmare vägledning går heller inte att finna i EU-domstolens praxis eller inom den internationellt privat- och processrättsliga doktrinen.
EU-domstolen har i ett flertal rättsfall uttalat att arvsförordningen måste tolkas på ett sätt som är förenligt med de mål som eftersträvas med förordningen, såsom ett enhetligt system för arvskiften med gränsöverskridande verkan. I detta ligger att undvika parallella processer och bespara parterna en splittring av arvet (se EU-domstolens domar i mål C-218/16, Kubicka, p. 57, mål C-20/17, Oberle, p. 56–58 och mål C-645/20, VA och ZA mot TP, p. 37).
Redan i huvudregeln om hemvistforum i artikel 4 arvsförordningen uttrycks förordningens målsättning om att centralisera hela arvsprocessen till en enda medlemsstats jurisdiktion, vilket ger uttryck för den s.k. universalitetsprincipen (jfr C-20/17, Oberle, p. 37 och 55). Enligt hovrätten talar redan denna målsättning för en vid tolkning av ”i samma fall”, då en motsatt ordning skulle kunna medföra att behörigheten att hantera ett och samma arv ligger i olika medlemsstater i olika delfrågor.
En snäv tolkning hade vidare inneburit att parterna, efter ett domsrättsgrundande avvisningsbeslut i en delfråga, hade behövt väcka talan på nytt i hemviststaten för det fall att andra senare uppkomna arvsfrågor krävt domstolsprövning. Sådana tillkommande processer hade varit nödvändiga för att i respektive delfråga kunna utverka avvisningsbeslut enligt artikel 6 a, och därigenom tillskapa ytterligare behörighet i lagvalsstaten. Det kan i och för sig tänkas att hemviststatens domstolar, efter ett första avvisningsbeslut, även fortsättningsvis bedömer lagvalsstatens domstolar som bättre lämpade att pröva arvet. Hemviststatens domstolar hade då kunnat tänkas fortsätta fatta avvisningsbeslut i andra delfrågor, varigenom en uppsplittring av arvet de facto skulle kunna undvikas. Enligt hovrätten skulle en sådan ordning, förutom att riskera att bli kostsam och opraktisk, inte vara förenlig med arvsförordningens syfte att skapa en enhetlig handläggning av arvsmål och att centralisera processen till en medlemsstats jurisdiktion.
Hovrätten gör sammanfattningsvis bedömningen att förutsättningarna för svensk domsrätt enligt artikel 7 a arvsförordningen är uppfyllda, varför svensk domstol numera är behörig att pröva frågan om förordnande av boutredningsman. Som tingsrätten funnit är förutsättningarna för ett sådant förordnande uppfyllda. Eftersom hovrätten även delar tingsrättens bedömning i fråga om ersättning för rättegångskostnad ska överklagandet avslås i dess helhet.
Hovrätten avslår överklagandet.