lagen.
Göta hovrätt

RH 2025:31

Domstol
Göta hovrätt
Avgörandedatum
2025-03-25
Målnummer
B 485-25

Källa

Sökord Stämpling till mord · Straffvärdebedömning · Straffmätning · Påföljd

Fråga om påföljdsbestämning i mål angående stämpling till mord.

Åklagaren åtalade M.A. för stämpling till mord, narkotikabrott, olaga hot och penningtvättsbrott. Angående stämpling till mord angav åklagaren följande gärningsbeskrivning.

M.A. har, tillsammans och i samförstånd med andra, beslutat att en annan person ska dödas och därefter, genom chattkonversation och samtal, försökt anstifta N.A. att utföra gärningen. Det hände någon gång mellan den 30 augusti 2024 och den 1 september 2024 i Ljungby kommun, Kronobergs län. Faran för att brottet skulle fullbordas har inte varit ringa och gärningen har inte varit mindre allvarlig. M.A. begick gärningen med uppsåt.

Tingsrätten (ordförande f.d. lagmannen Conny Jörneklint) fann i dom den 8 januari 2025 åtalet styrkt och anförde följande i påföljdsfrågan.

Straffet för förberedelse eller stämpling ska bestämmas under den högsta och får sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. Högre straff än fängelse i två år får, enligt 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken, bestämmas endast om fängelse i sex år eller mer kan följa på det fullbordade brottet.

I det här fallet ingår livstids fängelse i straffskalan för det fullbordade brottet. I enlighet med den praxis som utvecklats anser tingsrätten därför att ett högre straff än sju års fängelse inte bör komma ifråga.

När det gäller stämplingsbrottet ligger det i sakens natur att det inte har kommit nära det fullbordade brottet. Den planering som förekommit har dock inneburit att brottet skulle komma till fullbordan dagen efter att [N.A.] chattade med de inblandade i appen Signal. Planeringen var som framgått tämligen långt framskriden när [N.A.]valde att hoppa av och meddela att han inte ville utföra mordet. Utredningen har visat att M.A. blev väl informerad om hur brottet skulle utföras och att fullbordan låg nära i tiden. Trots detta har han in i det sista försökt förmå [N.A] att utföra gärningen.

Utöver hur långt framskriden förberedelsen har varit finns det flera andra faktorer som har betydelse för bedömningen av stämplingsbrottets farlighet. Handlingar som är centrala för förverkligandet av en brottsplan är i allmänhet att betrakta som farligare än sådana som är mer perifera i sammanhanget. I det här fallet sökte M.A. anstifta [N.A.] att utföra själva mordet. Den åsyftade handlingen var därmed mycket central för förverkligandet av brottsplanen. Graden av planering och organisation som har präglat stämplingshandlingen har som framgått också betydelse. Faran för brottets fullbordan är som regel större om det har lagts ned ett omfattande och genomtänkt arbete på att förbereda brottet. Att en stämplingshandling ingår i en avancerad brottsplan kan därför påverka straffvärdet i höjande riktning. Som tingsrätten redan framfört var planen i det här fallet avancerad och hade förflutit så långt att fullbordan skulle ske redan dagen därpå.

Enligt 29 kap. 2 § 6 p brottsbalken gäller att som försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet ska det, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering. Det har framgått att M.A. var medveten om att brottsligheten i det här fallet hade en koppling till ett kriminellt nätverk. Denna omständighet ska beaktas som försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet.

När det gäller M.A. har han visserligen varit medveten om hur det planerade brottet var avsett att utföras. Som framgått har tingsrätten dock funnit att han inte deltagit i beslutet att genomföra brottet. Han har i stället haft rollen som rekryterare. Gärningsmannens insikter, avsikter och motiv i förhållande till det inte fullbordade brottet ska enligt Högsta domstolen tillmätas stor betydelse vid bedömningen av brottets straffvärde. Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att stämplingsbrottets straffvärde motsvarar ett fängelsestraff på fyra år.

Straffvärdet för narkotikabrottet motsvarar, som redan anförts, minimum som är fängelse sex månader. Tingsrätten har också anfört att straffvärdet för penningtvättsbrottet motsvarar fängelse två månader. Med tillämpning av asperationsprincipen anser tingsrätten att det samlade straffvärdet för brotten motsvarar fängelse fyra år och fyra månader. Straffet ska utmätas i enlighet med detta.

Tingsrätten dömde M.A. för stämpling till mord, narkotikabrott, olaga hot och penningtvättsbrott och bestämde påföljden till fängelse i 4 år och 4 månader.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle skärpa fängelsestraffet.

M.A. överklagade tingsrättens dom och yrkade bl.a. att hovrätten skulle frikänna honom från stämpling till mord och olaga hot samt, oavsett om så sker, lindra påföljden.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Ulrik Lönnmyr och Charlotta Schelvander, tf. hovrättsassessorn Camilla Hellenäs Limrell, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 25 mars 2025 följande i påföljdsfrågan.

M.A. döms nu för stämpling till mord, olaga hot, narkotikabrott och penningtvättsbrott. För brotten ska bestämmas en gemensam påföljd, där stämpling till mord blir avgörande för bedömningen av brottens sammanlagda straffvärde.

Av 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken framgår att straffet för stämpling till brott ska bestämmas under den högsta och får sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. Högre straff än fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i sex år eller mer kan följa på det fullbordade brottet. Att straffet för stämplingsbrott alltid ska bestämmas under den högsta gräns som gäller för fullbordat brott och att det får bestämmas under straffminimum, kan ses som ett uttryck för det vedertagna synsättet att avståndet mellan gärning och skada är en viktig faktor vid bestämmande av ett brotts straffvärde (jfr Petter Asp, Från tanke till gärning, Del I, Legitimationsfrågor rörande förfältsdelikt, 2005, s. 66 f. och Nils Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 332 f.).

Straffskalan för mord är fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Med hänsyn till det nyss sagda innebär detta att straffet för stämpling till mord alltid ska tidsbestämmas och får sättas under tio års fängelse.

Enligt 29 kap. 1 § brottsbalken ska straff bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska gärningens klandervärdhet beaktas och då utifrån den skada, kränkning eller fara som den har inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. I förhållande till stämplingsbrott – där det typiskt sett inte finns någon påtaglig skada eller kränkning att beakta – blir det särskilt betydelsefullt vilken grad av fara som gärningen har inneburit.

I 29 kap. 2, 2 a och 3 §§ brottsbalken anges sådana försvårande respektive förmildrande omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Dessa ska beaktas också vid straffvärdebedömningen av ett stämplingsbrott. En sådan försvårande omständighet är att den tilltalade har förmått någon annan att medverka till brottet genom bl.a. missbruk av hans eller hennes ungdom (29 kap. 2 § 5 brottsbalken). Som en sådan försvårande omständighet räknas också att brottet har utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering (29 kap. 2 § 6 brottsbalken).

När ett stämplingsbrott, som i detta fall, består i att gärningsmannen har försökt anstifta någon att begå ett brott, är det i regel svårt att dra några bestämda slutsatser om hur brottet hade gestaltat sig om det hade fullbordats. Detta medför att man vid straffvärdebedömningen inte i samma utsträckning som vid försöksbrott kan ta utgångspunkt i ett hypotetiskt straffvärde för fullbordat brott. Utgångspunkten får i stället vara hur påtaglig den konkreta faran har varit för att brottet skulle fullbordas. Vid den bedömningen är det av betydelse hur nära det vid stämplingsgärningen har varit att brottets utförande påbörjats. Av särskild betydelse blir också graden av planering och organisation bakom denna gärning liksom gärningsmannens avsikter och motiv i förhållande till det brott som har anstiftats.

Av praxis framgår, när det gäller straffet för förberedelsebrott, att en riktlinje bör vara att straffspannets övre gräns inte bör sättas högre än en tredjedel av straffmaximum för det fullbordade brottet. Detta bör medföra, om livstid ingår i straffskalan, ett straffmaximum som med några år överstiger det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut (se rättsfallet NJA 2020 s. 703). Vidare sägs i förarbetena till den aktuella bestämmelsen att stämpling till ett brott som huvudregel inte bör betraktas som en mindre allvarlig osjälvständig brottsform än förberedelse till samma brott (se prop. 2015/16:113 s. 41). Den angivna riktlinjen bör därför, trots förberedelsebrottens tämligen skiftande karaktär, kunna tjäna som utgångspunkt även vid straffvärdebedömningen av stämplingsbrotten. Det måste samtidigt understrykas att det inte är fråga om annat än en riktlinje och att det inte finns något som hindrar att sådana straffvärdepåverkande omständigheter som anges i 29 kap. 2, 2 a och 3 §§ brottsbalken kan ges ett tydligt genomslag vid bedömningen i det enskilda fallet.

Det stämplingsbrott som M.A. nu döms för har bestått i att han har försökt anstifta N.A. att mot betalning utföra ett mord i Malmö. Av chattmeddelandena framgår att brottsplanen var långt framskriden och att det, frånsett N.A:s aktiva medverkan, inte återstod annat än att ordna en lägenhet i Skåne för genomförandet av den planerade gärningen. Det har också kommit fram att det var meningen att mordet skulle ske redan dagen efter och att det enda skälet till att det fortsatta ledet i brottsplanen inte utfördes var att N.A. inte tog sig an uppdraget, utan till slut bestämde sig för att i stället kontakta en polis som han kände förtroende för.

Det är vidare klarlagt att N.A. endast var 16 år vid den aktuella tiden och att han var föremål för åtgärder inom socialtjänsten genom så kallad familjehemsplacering, vilket M.A. enligt egna uppgifter kände till. Det finns därför skäl att utgå från att N.A. befann sig i en utsatt situation när M.A. tog kontakt med honom, vilket M.A. får anses ha utnyttjat. Vidare har M.A. dels lockat N.A. med en för en 16-åring mycket stor summa pengar, dels utövat starka påtryckningar för att förmå honom att genomföra uppdraget. Det är uppenbart att M.A. medvetet även har utnyttjat att N.A. var rädd och kände sig pressad att ta på sig uppdraget.

De nu nämnda omständigheterna innebär att den konkreta faran för att mordet skulle komma att genomföras har varit mycket påtaglig. Därtill kan konstateras att M.A. genom missbruk av N.A:s ungdom har försökt att förmå honom att utföra mordet. Detta verkar klart försvårande vid bedömningen av brottets straffvärde.

Därutöver ska som försvårande omständigheter beaktas att M.A. har varit väl insatt i detaljer kring hur mordet skulle genomföras, att det varit meningen att han själv skulle tjäna ekonomiskt på det och att gärningen utgjort ett led i en organiserad brottslighet, vilket han enligt egen uppgift har känt till.

Några förmildrande omständigheter att ta hänsyn till vid bedömningen av brottets straffvärde har inte kommit fram.

Med beaktande av det som nu har sagts motsvarar brottets straffvärde fängelse i sex år. Vid ett sådant högt straffvärde har de övriga brott som M.A. nu döms för inte någon nämnvärd påverkan på det sammanlagda straffvärdet för samtliga brott. Med hänsyn till det höga straffvärdet kan någon annan påföljd än ett fängelsestraff inte komma i fråga. Det saknas skäl för att avvika från brottens sammanlagda straffvärde vid bestämmande av fängelsestraffets längd. M.A. ska därför dömas till fängelse i sex år och tingsrättens domslut ska ändras i enlighet med detta.

Hovrätten ändrade, såvitt nu är i fråga, tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämde fängelsestraffets längd till 6 år.