Lagrådsremiss

Obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

Beteckning: Obehöriga transaktioner med betalningsinstrument
Typ: Lagrådsremiss
Datum: 2010-01-29

Lagrådsremiss

Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet.

Stockholm den 28 januari 2010

Beatrice Ask

Amina Lundqvist (Justitiedepartementet)

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

Lagrådsremissen innehåller förslag till en ny lag om ansvaret för en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument, t.ex. ett kontokort eller en bankdosa. Den nya lagen ger ett ökat konsumentskydd. När det gäller obehöriga transaktioner där en personlig kod, t.ex. en pin-kod, har använts, föreslås att en kontohavare ska stå för en självrisk om högst 1 200 kronor. I de fall då en kontohavare som är konsument har brutit mot vissa förpliktelser i lagen föreslås att ansvaret begränsas till högst 12 000 kronor. Har konsumenten handlat särskilt klandervärt ansvarar han eller hon dock för hela beloppet. Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 2010.

1 Beslut

Regeringen har beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, 2. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830).

2 Lagtext

2.1 Förslag till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument.

2 § I lagen avses med 1. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller personlig rutin som används för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion, 2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförs utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet, 3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot honom eller henne.

4 § Kontohavaren är skyldig att 1. skydda en personlig kod som han eller hon fått, 2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och 3. i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet.

5 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren har underlåtit att skydda en personlig kod, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 1 200 kronor.

6 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att en skyldighet enligt 4 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument, är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har kontohavaren handlat särskilt klandervärt, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.

7 § Oavsett vad som anges i 5 och 6 §§, ansvarar kontohavaren inte för något belopp som har belastat kontot efter det att han eller hon anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.

tjänstleverantören har lämnat kontohavaren information om transaktionen och kontohavaren inte underrättar betaltjänstleverantören inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.

9 § Om även någon annan än kontohavaren är behörig enligt kontoavtalet att använda ett betalningsinstrument, ska, vid bedömningen enligt 5–8 §§ av om kontohavaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

2.2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830) dels att 34 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. 2. Den upphävda paragrafen gäller i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

3 Ärendet och dess beredning

Utredningen om obehörig användning av kontokort samt konsumentskydd vid s.k. modemkapning (dir. 2004:10) hade i uppdrag att göra en översyn av bl.a. de regler som gäller en kontohavares ekonomiska ansvar för förlust av ett kort. Utredningen redovisade den delen av uppdraget i slutbetänkandet Betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. (SOU 2005:108). Utredningen föreslog en ny lag, lagen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 . Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2 och en förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 3. Under arbetet med förslagen i betänkandet antog Europaparlamentet och rådet den 13 november 2007 ett direktiv (2007/64/EG) om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (betaltjänstdirektivet). Direktivet reglerar bl.a. en kontohavares skyldigheter vid användningen av ett betalningsinstrument. Det reglerar också vilka förluster en person ska stå för vid en obehörig transaktion. Medlemsstaterna ska ha genomfört direktivet den 1 november 2009. Direktivet omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Betaltjänstdirektivet finns som bilaga 4 . Finansinspektionen lämnade förslag på hur direktivet, förutom artikel 61 som handlar om en kontohavares ansvar, bör genomföras. Förslagen finns i rapporten Genomförande av betaltjänstdirektivet 2007/64/EG (se Finansdepartementets ärende Fi2008/2596). Som ett led i arbetet med att genomföra direktivet utarbetades inom Justitiedepartementet departementspromemorian Betalningsansvar vid obehöriga transaktioner (Ds 2008:86). I promemorian föreslås vissa lagändringar som genomför artikel 56 och 61 i direktivet. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 5 . Promemorians lagförslag finns i bilaga 6 . En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 7 . Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (ärende Ju2008/10607/L2). Beredningsunderlaget har, särskilt med tanke på förslaget till reklamationsregel, kompletterats genom att berörda myndigheter och organisationer har beretts tillfälle att lämna synpunkter på en promemoria med utkast till lagrådsremiss. Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 8 . Utkastet till lagrådsremiss och synpunkterna finns tillgängliga i lagstiftningsärendet. Lagrådsremissen innehåller bedömningar och förslag för att genomföra direktivets bestämmelser om ansvaret för en obehörig transaktion och därmed sammanhängande frågor (artiklarna 51, 53, 56 och 58–61). Under arbetet med förslagen har överläggningar hållits med företrädare för berörda departement i de nordiska länderna. Vid överläggningarna har man försökt enas om hur betaltjänstdirektivet bör tolkas och hur det lämpligen kan genomföras. Direktivet har också behandlats vid möten som EU-kommissionen anordnat för sakkunniga inom medlemsstaternas regeringskanslier. Vid

mötena utbyttes erfarenheter av arbetet med genomförandet av direktivet och diskuterades hur vissa bestämmelser kan tolkas.

4 Betaltjänstdirektivet

Direktivets innehåll

En målsättning med betaltjänstdirektivet är en väl fungerande inre marknad för betaltjänster (skäl 1). Det ska åstadkommas genom en modern och konsekvent rättslig ram för betaltjänster, som är neutral och garanterar lika regler för samtliga betalningssystem (skäl 4). Avsikten är bl.a. att konsumenternas valfrihet ska upprätthållas och att deras kostnader för betaltjänster ska sänkas. Ett syfte med direktivet är att fastställa bestämmelser om krav på klara villkor för betaltjänster samt om betaltjänstanvändares och betaltjänstleverantörers respektive rättigheter och skyldigheter när betaltjänster tillhandahålls (artikel 1). Direktivets bestämmelser är avsedda att tillämpas på i princip alla betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen (artikel 2). Undantagen från direktivets tillämpningsområde anges i artikel 3. Undantag görs för bl.a. förvaltning av värdepapper och transaktioner som genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning. Det görs också undantag för transaktioner som genomförs med kontanter och andra pappershandlingar. I artikel 4 anges de för direktivets tillämpningsområde avgörande definitionerna. Med betaltjänst avses en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan (artikel 4.3). Enligt bilagan är insättningar på och uttag från betalkonton betaltjänster. Betaltjänster är även genomförande av betalningstransaktioner från ett betalkonto, transaktioner när medlen täcks av ett kreditutrymme samt utfärdande eller förvärvande av betalningsinstrument. Dessutom omfattas penningöverföringar samt transaktioner där godkännande lämnas med någon form av telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik och operatören endast fungerar som mellanhand. Av definitionerna framgår också vad som menas med betaltjänstleverantör (artikel 4.9) och betaltjänstanvändare (artikel 4.10). Exempel på betaltjänstleverantörer är kreditinstitut och betalningsinstitut. En betaltjänstanvändare är en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller i båda dessa egenskaper. Även begreppet betalningsinstrument definieras (artikel 4.23). Med det menas personliga anordningar och rutiner som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används av betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder. Ett kontokort och en bankdosa för tillträde till Internetbank är exempel på betalningsinstrument. Direktivet innehåller bestämmelser om betaltjänstleverantörer (artikel 5–29). Direktivet innehåller också bestämmelser om villkor för och information om betaltjänster (artikel 30–50).

I direktivet finns vidare bestämmelser om rättigheter och skyldigheter med avseende på tillhandahållande och användning av betaltjänster

(artikel 51–83 ) .

Dessutom innehåller direktivet regler om genomförandeåtgärder och betalningskommitté samt slutbestämmelser (artikel 84–96).

Betaltjänstanvändarens skyldigheter avseende betalningsinstrument och ansvar för obehöriga betalningstransaktioner

Enligt direktivet har en betaltjänstanvändare som innehar ett betalningsinstrument vissa förpliktelser i förhållande till betaltjänstleverantören. Användaren är skyldig att följa villkoren i avtalet, att skydda sin personliga kod och att göra en spärranmälan vid vetskap om att instrumentet kommit bort (artikel 56). Undantag från ansvarsreglerna får göras för s.k. betalningsinstrument för låga belopp och elektroniska pengar enligt artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/EG (artikel 53). Frågan om en betaltjänstanvändare har uppfyllt sina förpliktelser ställs på sin spets om det sker en betalningstransaktion utan att betalaren har godkänt den. Godkännande att genomföra en betalningstransaktion ska lämnas i den form som avtalats mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör. Saknas ett sådant godkännande, ska betalningstransaktionen anses vara obehörig (artikel 54.2). Leverantören har bevisbördan för att transaktionen har godkänts, registrerats korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller någon annan bristfällighet (artikel 59). Vem som ska stå för den ekonomiska förlusten vid en obehörig transaktion regleras i direktivet i artiklarna 60 och 61. Utgångspunkten är att betaltjänstleverantören står för den ekonomiska förlusten vid obehöriga transaktioner. Betaltjänstleverantören ska omedelbart betala tillbaka beloppet till betalaren (artikel 60). En förutsättning är dock att betaltjänstanvändaren anmäler förlusten till leverantören utan onödigt dröjsmål efter det att han eller hon fått kännedom om den obehöriga transaktionen och senast tretton månader från debiteringsdagen (artikel 58). Åsidosätter betalaren sina förpliktelser, kan detta leda till att han eller hon får stå för det belopp som den obehöriga transaktionen avser (artikel 61). Betalaren får enligt direktivet stå för förluster upp till 150 euro om betalningsinstrument tappats bort eller missbrukats (artikel 61.1). Betalaren får också stå för hela beloppet om han eller hon brutit mot sina förpliktelser genom grov oaktsamhet eller har handlat avsiktligen eller bedrägligt (artikel 61.2). Förutom om betalaren handlat avsiktligen eller bedrägligt, får medlemsstaterna välja att minska dennes ansvar (artikel 61.3). Betalaren är inte ansvarig efter att denne förlustanmält ett betalningsinstrument eller försökt göra detta, förutom vid bedrägligt handlande (artikel 61.4 och 61.5). Av direktivet följer att bestämmelserna är tvingande till en konsuments förmån (artikel 51).

5 Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner

5.1 Utgångspunkter för genomförandet

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Detta innebär att medlemsstaterna inte är bundna av t.ex. ett direktivs terminologi och systematik. Avgörande är att nationell rätt uppnår det resultat i sak som direktivet eftersträvar. Direktivet försöker till övervägande del åstadkomma en fullharmonisering av det område som regleras. I artikel 86 anges att medlemsstaterna inte i den mån direktivet innehåller harmoniserade bestämmelser får behålla eller införa andra bestämmelser än de som föreskrivs i direktivet. När det gäller en betalares ansvar för förlust vid obehöriga transaktioner, har medlemsstaterna viss valfrihet vid genomförandet. Det finns möjlighet att införa bestämmelser som innebär ett högt konsumentskydd. Samtidigt är en tanke med direktivet att användare generellt ska ges starka incitament i lagstiftningen att vara aktsamma om exempelvis sina kontokort och koder. Bestämmelserna om betalarens ansvar för obehöriga transaktioner är närmast utformade som modellregler, som medlemsstaterna kan ta in i sin nationella rätt. Det bör dock betonas att direktivet ändå ger viss frihet att anpassa såväl terminologi och systematik som valda lagtekniska lösningar till befintlig nationell lagstiftning. En utgångspunkt bör vara att en sådan anpassning ska ske så långt det är möjligt och lämpligt. Genomgående bör en enkel och klar svensk lagstiftning eftersträvas. En annan utgångspunkt vid genomförandet av de artiklar som reglerar obehöriga transaktioner bör vara intresset att kunna ansluta till sådana gemensamma tolkningar av dessa bestämmelser som kunnat uppnås vid de nordiska mötena på departementsnivå.

5.2 En ny lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

Regeringens förslag : Betaltjänstdirektivets bestämmelser om en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto vid obehöriga transaktioner med ett betalningsinstrument ska genomföras i en ny lag. Den nya lagen ska reglera skyldigheter och ansvar både vid sådana kontoavtal som avser krediter och sådana kontoavtal som gäller konton utan kreditutrymme. Den ska gälla oberoende av om kontohavaren är en konsument eller en näringsidkare. Lagen ska vara tvingande till konsumentens förmån. Lagen ersätter 34 § konsumentkreditlagen.

Promemorians förslag och förslaget i utkastet till lagrådsremiss

överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Svenska Bankföreningen , Sveriges Advokatsamfund och Allmänna reklamationsnämnden anser dock att samtliga bestämmelser som rör betaltjänster bör regleras samlat i en lag.

Skälen för regeringens förslag

En ny lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument införs

Tidigare skedde betalningar i hög utsträckning med kontanter, och kontantuttag gjordes mestadels över disk på något bankkontor. Numera sker betalningar i allt större omfattning med kontokort. Det kan röra sig om ett kort som är kopplat till ett tillgodohavande hos en bank eller annat finansiellt institut. I dessa fall avräknas det belopp som transaktionen avser från tillgodohavandet. Kunden kan också ha rätt att belasta kontot med mer än det som han eller hon har till godo, och i ett sådant fall bokförs betalningen som en skuld. Ibland är ett kort direkt kopplat till ett kreditutrymme hos ett kreditinstitut eller en annan betaltjänstleverantör och fordringen faktureras korthavaren. Det har också blivit vanligt att betalningar och andra överföringar sker över Internet (med hjälp av exempelvis en bankdosa eller kodbricka). Andra sätt att betala är med hjälp av mobiltelefon, förbetalda kort och elektroniska pengar. Det förekommer att kontokort används obehörigen, dvs. utan samtycke av den som enligt avtalet med banken har rätt att lämna det. Kortet kan ha förlorats eller någon kan ha kommit över kortnumret och koden eller den säkerhetskod som anges på kortets baksida. Kortet kan också ha kopierats och magnetremsan kan ha lästs av. Det händer även att andra betalningsinstrument, t.ex. en bankdosa, används för att genomföra transaktioner av någon som inte har rätt till det, även om det är sällsynt. När en obehörig transaktion har skett, oavsett med vilket betalningsinstrument den genomförts, kan det ta tid att identifiera den eller de som genomfört transaktionen och ofta är detta inte möjligt. Då uppkommer frågan om banken eller kontohavaren ska stå för det belopp som obehörigen påförts eller dragits från kontot. Såvitt gäller konton som innehas av konsumenter gäller särskilda begränsningar i parternas frihet att reglera detta. Enligt 34 § konsumentkreditlagen (1992:830) får ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare ska vara betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett kontokort har använts av någon obehörig person göras gällande endast i tre fall. Det får göras gällande om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet har lämnat ifrån sig kortet till någon annan. Avtalsvillkoret får också göras gällande om kontohavaren genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten har anmält förlusten till kreditgivaren. Har ett belopp påförts kontot genom en obehörig transaktion efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet

inte längre har det i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig för beloppet endast om han eller hon har förfarit svikligt. Lagen gäller krediter och 34 § omfattar alltså kontokort som är knutna till krediter. Av förarbetena framgår dock att bestämmelsen förutsätts kunna tillämpas analogiskt på andra kort (prop. 1991/92:83 s. 144). En sådan analogisk tillämpning är praxis hos Allmänna reklamationsnämnden. När det gäller avtal avseende andra betalningsinstrument, t.ex. bankdosa som möjliggör transaktioner via Internetbank, finns det ingen särskild lagstiftning till skydd för konsumenter. Avtalslagen och allmänna avtalsrättsliga principer gäller också för sådana avtal. Det innebär att parterna i princip har frihet att avtala om vilket betalningsansvar konsumenten ska ha för obehöriga transaktioner med de begränsningar som följer av möjligheten att ingripa mot oskäliga avtalsvillkor, framför allt med stöd av 36 § avtalslagen (1915:218). När direktivet i artikel 61 talar om en betalares ansvar för obehöriga transaktioner, sker detta utan någon begränsning vare sig till avtal där ena parten är konsument eller till avtal avseende en viss sorts betalningsinstrument. Direktivet omfattar dels de fall som uttryckligen anges i konsumentkreditlagen, då en obehörig transaktion har medfört att ett belopp har påförts ett konto eller en kredit annars tagits i anspråk, dels fall då en transaktion har lett till att ett tillgodohavande har minskat. Genomförandet av artikel 61 bör alltså inte ske genom att 34 § konsumentkreditlagen ändras. Den bestämmelsen bör i stället upphöra att gälla. Reglerna om betalningsansvar är av stor praktisk betydelse och det finns ett värde i att de är lättillgängliga. Detta gäller särskilt eftersom reglerna är avsedda att skydda konsumenter. Genom en ny lag som bara handlar om ansvaret vid obehöriga transaktioner uppnås en mer överskådlig lagstiftning än om bestämmelserna tas med i en omfattande och i viss mån tekniskt komplicerad lagstiftning om betaltjänster, som väsentligen innehåller regler av näringsrättsligt slag. Bestämmelserna om betalningsansvar hänger inte heller sakligt samman med övriga bestämmelser i direktivet på ett sådant sätt att de måste ingå i en lag om betaltjänster. Som föreslås i promemorian bör dessa bestämmelser i stället brytas ut och genomföras med en särskild lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. En sådan lag och den lag om betalningsinstitut och betaltjänster som regeringen avser att föreslå bör dock naturligtvis så långt som möjligt samordnas.

Lagens tillämpningsområde

Tillämpningsområdet för den nya lagen bör bestämmas av de ramar som ges i direktivet, med utgångspunkt i vad som där avses med betalningsinstrument respektive obehörig transaktion. Enligt direktivets definition är ett betalningsinstrument en personlig anordning som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används för att initiera en betalningsorder. Att ett betalningsinstrument är en personlig anordning får anses ta sikte på sådana instrument och rutiner som enligt kontoavtalet bara får användas

av en viss person. Det framgår också av reglerna om ansvar i direktivet att betalningsinstrument förutsätts vara utställda på någon viss person. Tillämpningsområdet bör också begränsas till transaktioner med sådana instrument eller rutiner som innebär att transaktionen initieras elektroniskt. Pappershandlingar, t.ex. bankgiroblanketter, bör alltså falla utanför (jfr artikel 3 a och 3 g). Det är främst för kontokort och liknande instrument som det finns ett praktiskt behov av regler till skydd för konsumenterna. I ett avseende bör lagen reglera instrument som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Det gäller sådana instrument som kan användas för förvärv av varor och tjänster endast i de lokaler utgivaren använder, inom ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer eller ifråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud (artikel 3 k). Direktivet tar sikte på betaltjänstleverantörer vilkas huvudsakliga verksamhet består i att erbjuda betaltjänster, och det har därför inte ansetts relevant att reglera instrument som har ett begränsat användningsområde, t.ex. bensinkort och kort som används i en viss dagligvarukedja. Medlemsstaterna är alltså fria att införa regler för dessa fall. Transaktioner med sådana instrument kan emellertid uppgå till betydande belopp, och risken för obehöriga transaktioner med dem är lika stor som beträffande t.ex. bankkort. Regeringen anser att det därmed finns behov av regler även i sådana situationer och att lagen därför bör omfatta även dessa instrument. Som konstateras ovan bör lagen i enlighet med direktivet vara tillämplig på både näringsidkare och konsumenter. I likhet med konsumentkreditlagen och med avvikelse från direktivets ordalydelse bör i den svenska lagen användas termen kontohavare som beteckning på den som har ingått avtal med betaltjänstleverantören. I fråga om tillämpningsområdet kan slutligen nämnas att det i artikel 53 anges att direktivets bestämmelser om spärranmälan (artikel 56) och ansvar (artikel 60 och 61) kan avtalas bort avseende s.k. betalningsinstrument för låga belopp, om instrumentet används anonymt eller inte går att spärra. Artikel 53 bör uppfattas så att den ger banker och andra betaltjänstleverantörer rätt att under vissa förutsättningar utfärda instrument som kan användas anonymt eller inte går att spärranmäla. Bestämmelsen bör däremot inte uppfattas så att ansvaret för obehöriga transaktioner med sådana instrument behöver regleras. De närmare förutsättningarna i svensk rätt för att utfärda instrument som inte är knutna till en viss person eller inte behöver gå att spärranmäla bör inte regleras i denna lag.

Avtalsfrihet och lagens tvingande verkan

Av artikel 51 i direktivet följer att en konsument inte kan avstå från de rättigheter han eller hon har fått genom att bestämmelsen om ansvar (artikel 61) införlivas i den nationella rätten. Lagen bör alltså vara tvingande till konsumentens förmån. Av artikel 51 framgår att en betaltjänstleverantör i ett avtal med en näringsidkare fritt kan avtala om att företaget ska bära hela ansvaret för en obehörig transaktion. Lagen bör alltså inte vara tvingande till andra kontohavares förmån.

5.3 En kontohavares skyldigheter

Regeringens förslag : En kontohavare ska vara skyldig att skydda en personlig kod som han eller hon fått, anmäla att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts och i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet.

Promemorians förslag och förslaget i utkastet till lagrådsremiss

överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Skälen för regeringens förslag : Direktivets bestämmelse om en kontohavares, t.ex. en bankkunds, skyldigheter finns i artikel 56. Kontohavaren ska vara skyldig att använda ett betalningsinstrument i enlighet med villkoren för utfärdande och användning av betalningsinstrumentet (artikel 56.1 a). Kontohavaren ska också utan onödigt dröjsmål underrätta betaltjänstleverantören, t.ex. en bank eller den enhet som denne angett, så snart han eller hon har fått vetskap om att betalningsinstrumentet förlorats, stulits, missbrukats eller använts utan samtycke (artikel 56.1 b). I direktivet anges alltså skyldigheten att anmäla en förlust eller missbruk av betalningsinstrumentet som en självständig förpliktelse, oavsett om den i ett enskilt fall framgår av avtalet eller inte. Av artikel 56.2 framgår att kontohavaren, så snart denne tar emot ett betalningsinstrument, ska vidta alla skäliga åtgärder för att skydda personliga säkerhetsanordningar. Direktivet innehåller ingen definition av begreppet personliga säkerhetsanordningar. Med säkerhetsanordning torde avses alla typer av anordningar eller rutiner som en användare har fått för att kunna styrka sin behörighet att ta ut pengar, betala räkningar eller göra andra överföringar av pengar. Att säkerhetsanordningen är personlig tar sikte på att den enligt avtalet inte får uppges för någon annan. Förpliktelserna är avgörande för vilket ansvar som finns för det belopp som belastat kontot i samband med en obehörig transaktion. Det är lämpligt, inte minst för konsumenter, att det av lagen framgår att kontohavaren är skyldig att skydda en personlig kod, anmäla att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts och i övrigt följa de villkor för användningen av ett betalningsinstrument som anges i kontoavtalet.

5.4 En kontohavares ansvar för en obehörig transaktion

Regeringens förslag : Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren underlåtit att skydda den personliga koden, ska kontohavaren ansvara för beloppet, dock högst 1 200 kronor. Kontohavaren ska ansvara för hela beloppet om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren av grov oaktsamhet har brutit mot sina förpliktelser. I konsumentförhållanden ska ansvaret vid grov oaktsamhet begränsas till sammanlagt 12 000 kronor. Har konsumenten handlat särskilt klandervärt, ska han eller hon dock ansvara för hela beloppet. Kontohavaren ska inte stå för något belopp som har belastat kontot efter det att kontohavaren har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras, utom om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock att självrisken ska vara 1 000 kronor och att någon sådan självrisk inte ska utgå om kontohavaren visar att transaktionen inte berodde på att han eller hon låtit bli att skydda sin kod. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget i utkastet till lagrådsremiss eller lämnar det utan någon invändning. Svenska Bankföreningen anser dock att självrisk bör utgå vid alla obehöriga transaktioner oavsett om en kod har använts eller inte. Enligt Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening bör en takregel inte införas vid grov oaktsamhet. Om en takregel införs bör den enligt Svenska Bankföreningen endast tillämpas på korttransaktioner. Företagarna anser att kontohavaren vid grov oaktsamhet bör ansvara för högst 25 000 kronor.

Skälen för regeringens förslag

Självrisk ska betalas om en personlig kod har använts

En kontohavare ska enligt direktivet stå för förluster upp till högst 150 euro vid alla obehöriga betalningstransaktioner som är en följd av att ett förlorat eller stulet betalningsinstrument använts (artikel 61.1). Detsamma gäller om betalningsinstrumentet har missbrukats och detta beror på att kontohavaren inte har skyddat de personliga säkerhetsanordningarna. Medlemsstaterna får begränsa kontohavarens ansvar. Särskild hänsyn ska då tas till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till ett betalningsinstrument och till de omständigheter under vilka det förlorades, stals eller missbrukades (artikel 61.3, jfr också skäl 34). Den möjlighet direktivet ger för medlemsstaterna att begränsa ansvaret skulle kunna uppfattas som enbart en rätt att införa en skälighetsregel. I skäl 34 anges dock att medlemsstaterna bör kunna fastställa mindre stränga villkor och att medlemsstaterna bör få minska eller helt eliminera 15

betalarens ansvar. Detta ger stöd för tolkningen att direktivet inte hindrar medlemsstaterna från att ange att en självrisk ska utgå under vissa i lagen angivna förutsättningar och inte i andra. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har det också funnits enighet om att bestämmelsen bör tolkas så. Svenska Bankföreningen förordar att en självrisk utgår vid alla slags obehöriga transaktioner. Som konstateras i promemorian bör lagen dock skilja mellan de fall då en kod har använts och andra fall. Utgångspunkten måste vara att kontohavaren bara ska stå för en obehörig transaktion om han eller hon kan lastas för den på något sätt. Obehöriga transaktioner som har skett med användning av en kod förutsätter dock att den obehörige användaren på något sätt har lyckats få kännedom om koden. Att någon har fått tillgång till en kod beror i regel på kontohavaren; det är i det närmaste omöjligt att gissa sig till den kod som hör till ett visst kort. Också då någon obehörig får tillgång till ett betalningsinstrument kan det förstås bero på kontohavaren. Samtidigt bygger ordningen med kontokort och andra betalningsinstrument på att kontohavaren ska kunna ta med sig dem i alla sammanhang, och bankerna kan alltid försvåra obehöriga uttag genom att utfärda betalningsinstrument som förutsätter en kod och inte kan användas t.ex. med en namnunderskrift. Tanken är att kontokortet ska vara ett alternativ till kontanter; det finns alltid en viss risk för förlust av kortet. Däremot behöver koden inte tas med, eller i varje fall inte förvaras omaskerad i anslutning till betalningsinstrumentet. Det är därför motiverat att låta kontohavaren stå för en självrisk just när en personlig kod använts. En självrisk i de fall då en kod har använts ger ett tydligt incitament för kontohavaren att hantera koder så säkert och omsorgsfullt som möjligt. Kontohavaren bör däremot inte stå för någon självrisk om en obehörig transaktion sker på något annat sätt, t.ex. att någon kommer över ett kort och handlar med det genom att förfalska en namnunderskrift. Självrisken bör innebära att kontohavaren ansvarar i det närmaste strikt för beloppet. Lagstiftningen bör vara neutral till olika sätt att betala på och regleringen bör därför gälla alla betalningsinstrument. Av artikel 61.1 framgår att självriskbeloppet som mest får uppgå till 150 euro. Beloppet bör bestämmas så att det skapar ett incitament för kontohavaren att vara aktsam om sin kod och samtidigt inte drabbar kontohavaren för hårt. I likhet med vad som gäller i Danmark och Norge föreslås att självriskbeloppet bestäms till 1 200 kronor. Bestämmelsen, som innebär en skärpning för kontohavaren jämfört med gällande rätt, bör gälla både näringsidkare och konsumenter. En konsekvens av att lagen är tvingande till förmån för konsumenter är att det i konsumentförhållanden inte blir möjligt att avtala om högre självrisk än 1 200 kronor.

Ansvar vid grovt oaktsam överträdelse av förpliktelserna

Kontohavaren ska enligt direktivet stå för samtliga förluster som är en följd av att han eller hon har handlat bedrägligt. Detsamma gäller om kontohavaren har låtit bli att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter

enligt artikel 56 och detta har skett avsiktligen eller genom grov oaktsamhet. I 34 § konsumentkreditlagen anges några specifika fall där kontohavaren kan bli fullt betalningsansvarig. I andra fall behöver en konsument aldrig stå för ett belopp som påförts kontot oavsett vad som enligt avtalsvillkoren med kontohavaren krävs av honom eller henne. När det i 34 § talas om grov oaktsamhet gäller det endast på vilket sätt kontohavaren förlorat kontokortet, även om aktsamhetsbedömningen förstås i viss mån sker utifrån de skyldigheter kontohavaren har enligt villkoren. Direktivets bestämmelser om betalningsansvar är uppbyggda på ett annat sätt än 34 § konsumentkreditlagen. Direktivet tar sikte på frågan om kontohavaren genom grov oaktsamhet brutit mot de villkor som enligt kontoavtalet gäller för hanteringen av betalningsinstrumentet. Innehållet i de enskilda villkoren tillmäts alltså betydelse och betaltjänstleverantören kan i praktiken i hög grad styra de krav som ska ställas på kontohavaren. Som föreskrivs i direktivet bör kontohavaren ansvara för grov oaktsamhet. Det följer av direktivet att det i första hand är medlemsstaterna som får bestämma innebörden av grov oaktsamhet (jfr skäl 33). Innebörden av vad som är grov oaktsamhet blir delvis en annan enligt de föreslagna reglerna än enligt 34 § konsumentkreditlagen. Även om viss ledning kan hämtas i den omfattande praxis som finns beträffande 34 § hos främst Allmänna reklamationsnämnden, bör det krävas mer för att en person ska anses ha handlat grovt oaktsamt enligt den nya lagen. Det bör framför allt handla om situationer där kontohavaren varit obetänksam på ett sätt som inte kan ursäktas.

En takregel för konsumenter vid grovt oaktsam överträdelse av förpliktelserna

Medlemsstaterna får enligt direktivet begränsa ansvaret vid grov oaktsamhet. Särskild hänsyn ska då tas till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till ett betalningsinstrument och till de omständigheter under vilka det förlorades, stals eller missbrukades (artikel 61.3, jfr också skäl 34). Enligt vad som framgår ovan har det vid de nordiska departementsöverläggningarna funnits enighet om att bestämmelsen bör uppfattas så att medlemsstaterna har rätt att införa en generell begränsning av ansvaret. Det är närmast självklart att en användare som agerar grovt oaktsamt själv bör ta ett stort ansvar för en obehörig transaktion. Det finns dock ett samhällsekonomiskt och brottsförebyggande intresse av att minska kontanthanteringen till förmån för ökad kortanvändning. Genom betalning med kort och andra betalningsinstrument begränsas kreditinstitutens hanteringskostnader och risken för rån. Det ligger ett värde i att man kan använda kontokort och andra betalningsinstrument utan att riskera att drabbas av alltför kännbara ekonomiska förluster. Enligt regeringens mening bör de ekonomiska risker för en enskild person som är förknippade med användningen av ett betalningsinstrument begränsas. Önskemålet att uppmuntra användningen av kontokort och andra betalningsinstrument gör att parterna i viss mån bör dela på

risken för en obehörig transaktion – till och med i de fall då kontohavaren anses ha varit grovt oaktsam. Det ekonomiska ansvaret bör dock vara så pass kännbart att kontohavaren i det längsta försöker att följa de villkor som gäller för användningen av betalningsinstrumentet. Ett sätt att minska de ekonomiska riskerna för användarna är att införa en generell beloppsbegränsning av ansvaret, en s.k. takregel. Enligt Utredningen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. har man goda erfarenheter av en sådan begränsningsregel i Danmark och Norge. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att en takregel införs. Takbeloppet bör, för tydlighets skull, anges i kronor och inte knytas till prisbasbeloppet. I den danska lagstiftningen om obehörig användning av kontokort är takbeloppet angivet till 8 000 DKK. I motsvarande norska lag är detta belopp 12 000 NOK. Ett takbelopp om 12 000 kronor framstår som lämpligt. För de allra flesta är redan en förlust på 12 000 kronor så kännbar att det kan antas att ett betalningsinstrument kommer att hanteras med stor omsorg. Med denna lösning finns det inget behov av en möjlighet att jämka ansvaret vid grov oaktsamhet. En begränsning av ansvaret har inte samma ekonomiska betydelse för näringsidkare som för konsumenter och det finns därmed inte tillräckliga skäl att införa en begränsning i dessa fall. Takregeln bör alltså gälla enbart i konsumentförhållanden. Enligt Svenska Bankföreningen bör takregeln inte gälla vid obehörig användning av Internetbank och liknande självbetjäningstjänster. Regeringen anser dock att det inte finns skäl att ha ett lägre konsumentskydd för transaktioner via Internet- och telefonbank än för transaktioner med andra betalningsinstrument. Vid användning av Internet- och telefonbank har kontohavaren i regel möjlighet att disponera större belopp än med ett kontokort. Med hänsyn till risken för stora förluster finns det för konsumenterna generellt sett ett större behov av en takregel vid obehöriga transaktioner över Internet än vid andra obehöriga transaktioner. Det framstår inte som rimligt att konsumenten – ens vid grov oaktsamhet – får stå hela risken för en betydande förlust. Användningen av Internetbank och liknande självbetjäningstjänster innebär också kostnadsbesparingar för bankerna. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har det framkommit att den generella takregeln som funnits en tid i Danmark har fungerat väl. Takregeln är numera tillämplig på transaktioner över Internet också i Norge. Regeringen föreslår alltså att takregeln är tillämplig även på transaktioner via Internetbank och liknande självbetjäningstjänster. Det är inte rimligt att takregeln gäller om konsumenten handlat bedrägligt eller särskilt klandervärt. I linje med direktivet bör takregeln därför inte gälla i sådana fall.

Undantag från kontohavarens ansvar för ett belopp

Det framgår av direktivet att kontohavaren efter en spärranmälan inte ska belastas med några ekonomiska konsekvenser till följd av att en obehörig person har använt ett betalningsinstrument som förlorats, stulits eller missbrukats, såvida inte kontohavaren har handlat bedrägligt (artikel

61.4). Om betaltjänstleverantören inte vid varje tidpunkt erbjuder ett lämpligt sätt att lämna en sådan anmälan, ska kontohavaren inte vara ansvarig för de ekonomiska konsekvenserna av att betalningsinstrumentet använts, om han eller hon inte har handlat bedrägligt (artikel 61.5). Detta torde i och för sig gälla även utan någon uttrycklig bestämmelse om det. En liknande bestämmelse finns dock i 34 § andra stycket konsumentkreditlagen. Om en obehörig transaktion skulle ha inträffat efter att det har gjorts en anmälan om att kontokortet ska spärras, är kontohavaren betalningsskyldig för beloppet endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet har förfarit svikligt. För att det inte ska råda någon tvekan om att kontohavaren inte har något ansvar efter att ha spärranmält föreslås att det införs en särskild bestämmelse om det. I enlighet med direktivet bör det dock göras ett undantag för de fall då kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen. Om en kontohavare nekar till att ha godkänt en betalningstransaktion, ska medlemsstaterna enligt direktivet kräva att betaltjänstleverantören visar att betalningstransaktionen autentiserats, registrerats korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller någon annan bristfällighet (artikel 59.1). Att betaltjänstleverantören kan visa att kontohavaren använt ett visst betalningsinstrument är enligt direktivet inte tillräckligt för att visa att kontohavaren försummat att uppfylla sina skyldigheter enligt avtalsvillkoren på ett sådant sätt att denne ska stå för en del av förlusten (artikel 59.2). Det är betaltjänstleverantören – inte kontohavaren – som har möjlighet att föra bevisning om de förhållanden som anges i artikel 59. Enligt allmänna principer är det leverantören som har bevisbördan för dessa förhållanden. Omständigheterna bedöms alltså ingå i det som betaltjänstleverantören måste visa också utan någon uttrycklig regel om det. Som konstateras i promemorian behövs det ingen särskild bestämmelse om detta i lagen.

5.5 En kontohavares skyldighet att underrätta betaltjänstleverantören

Regeringens förslag: Kontohavaren ska ansvara för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått kännedom om den obehöriga transaktionen och, om kontohavaren fått information om transaktionen, inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.

Promemorian innehåller inget förslag till reklamationsregel. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Skälen för regeringens förslag: Vill kontohavaren att betaltjänstleverantören ska ersätta honom eller henne för den obehöriga transaktionen,

ska kontohavaren enligt direktivet underrätta betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter det att han eller hon fått kännedom om transaktionen och senast tretton månader efter debiteringsdagen (artikel 58). Den sistnämnda tidsfristen gäller dock inte om betaltjänstleverantören inte har lämnat någon information om transaktionen till kontohavaren. Som anges i direktivet bör det fordras att kontohavaren inom viss tid underrättar betaltjänstleverantören om den obehöriga transaktionen för att få beloppet ersatt av leverantören. En sådan underrättelse bör lämnas utan onödigt dröjsmål från det att kontohavaren fått kännedom om transaktionen. I de fall betaltjänstleverantören på föreskrivet sätt informerat kontohavaren om transaktionen bör kontohavaren – i enlighet med direktivet – vara skyldig att reklamera i varje fall senast tretton månader efter debiteringsdagen. Detta innebär dock inte att kontohavaren alltid har rätt att vänta så lång tid som tretton månader, utan kontohavaren kan förlora sin rätt vid en tidigare tidpunkt om han eller hon känner till den obehöriga transaktionen och förhåller sig passiv. Det bör vara tillräckligt att kontohavaren lämnar en s.k. neutral reklamation. Det innebär att kontohavaren inte behöver ange vilket eller vilka anspråk på ersättning han eller hon har för avsikt att framställa på grund av den obehöriga transaktionen. Något krav på att reklamationen ska ske i viss form bör inte ställas. Den bör alltså kunna göras såväl skriftligen som muntligen. Det anges inte uttryckligen i direktivet vilken följden blir av att kontohavaren inte underrättar betaltjänstleverantören inom föreskriven tid. Att det där talas om att användaren ska få rättelse endast om han eller hon iakttar fristerna och att det även anges en yttersta frist får uppfattas så att kontohavaren förlorar rätten till återbetalning om han eller hon inte underrättar banken inom den tiden. Det framgår av direktivet att medlemsstaterna ska se till att en betaltjänstleverantör omedelbart betalar tillbaka beloppet för den obehöriga transaktionen till kontohavaren eller återställer det debiterade kontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om det inte hade skett en obehörig transaktion (artikel 60). I denna lagrådsremiss föreslås att kontohavaren i vissa fall helt eller delvis ska stå för det belopp som den obehöriga transaktionen uppgått till. I övriga fall ansvarar betaltjänstleverantören för beloppet. Av lagstiftningen följer alltså att betaltjänstleverantören är skyldig att omedelbart betala tillbaka det belopp som motsvarar transaktionen, utom i de fall kontohavaren ska stå för den. Som konstateras i utkastet till lagrådsremiss behövs ingen uttrycklig bestämmelse om detta.

5.6 En kontohavares ansvar för en annan behörig persons hantering av ett betalningsinstrument

Regeringens förslag : Om även någon annan än kontohavaren enligt kontoavtalet är behörig att använda ett betalningsinstrument, ska, vid bedömningen av om kontohavaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat.

Promemorian innehåller inget förslag om kontohavares ansvar för en annan behörig persons handlande. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Skälen för regeringens förslag: Med obehörig transaktion avses enligt direktivet sådana transaktioner som genomförts utan att någon behörig person har lämnat sitt samtycke (jfr artikel 54.1). Ett godkännande kan enligt direktivet endast den lämna som är avtalspart. Det förekommer att en person som inte är part i ett kontoavtal ges behörighet att genomföra transaktioner, t.ex. med ett extrakort. Kontohavaren tar då i regel på sig ett ansvar under samma förutsättningar och med samma begränsningar som om transaktionen gjorts med kontohavarens eget betalningsinstrument. Direktivet reglerar inte kontohavarens ansvar i en sådan situation och hindrar inte att kontohavaren tar på sig ansvaret. Kontohavaren bör även fortsättningsvis kunna ge någon annan behörighet att använda ett betalningsinstrument som är kopplat till hans eller hennes konto. Samma skäl för en begränsning av kontohavarens ansvar gör sig dock gällande i fall då en obehörig transaktion skett med t.ex. ett extrakort som i de fall då den skett med kontohavarens eget betalningsinstrument (se främst avsnitt 5.4). Det bör därför inte vara möjligt att göra gällande ett längre gående ansvar mot kontohavaren i dessa fall. Regeringen föreslår alltså att om någon annan än kontohavaren är behörig att använda ett betalningsinstrument ska, vid bedömningen av om kontohavaren ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat.

6 Ikraftträdande m.m.

Regeringens förslag : Lagen ska träda i kraft den 1 juli 2010. Den ska vara tillämplig på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet ska 34 § konsumentkreditlagen tillämpas även fortsättningsvis.

Promemorians förslag och förslaget i utkastet till lagrådsremiss

överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna : De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Svenska Bankföreningen och Konsumentverket anser dock att den nya lagen ska vara tillämplig även på avtal som ingåtts före ikraftträdandet. Allmänna reklamationsnämnden anser att den nya lagen ska gälla för transaktioner som gjorts efter ikraftträdandet. Skälen för regeringens förslag : Enligt artikel 94 i direktivet ska medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet före den 1 november 2009. De svenska lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 2010.

I enlighet med allmänna principer inom förmögenhetsrätten bör de nya bestämmelserna bli tillämpliga på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet bör 34 § konsumentkreditlagen fortsätta att tillämpas. En särskild övergångsbestämmelse behövs om det. Om vissa avtalsvillkor ändras efter ikraftträdandet, får det i det enskilda fallet bedömas om ett nytt avtal träffats eller om det är samma avtal som fortsätter att tillämpas. Vid den bedömningen får det beaktas om det gjorts några väsentliga ändringar i avtalsförhållandet. Vid omfattande villkorsändringar torde normalt nya kontoavtal anses ha ingåtts.

7 Konsekvenser

Regeringens bedömning : De föreslagna bestämmelserna leder inte till några ökade kostnader för det allmänna. Kostnaderna för att anpassa avtalsvillkoren till de bestämmelser som föreslås i denna lagrådsremiss bedöms som marginella. Den begränsning av kontohavarens ansvar som föreslås kan leda till en generell kostnadsökning.

Bedömningen i promemorian och i utkastet till lagrådsremiss

överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har, med undantag för Regelrådet , inte lämnat några synpunkter i frågan. Regelrådet anser att de föreslagna begränsningarna av kontohavarnas ansvar kan leda till en ökad ekonomisk belastning för banker och andra företag som tillhandahåller betaltjänster, vilken borde ha beräknats. Skälen för regeringens bedömning : De föreslagna bestämmelserna leder inte till några ökade kostnader för Allmänna reklamationsnämnden eller domstolar. Sammantaget saknas det alltså anledning att anta att ändringarna kommer att medföra några ökade kostnader för det allmänna. Betaltjänstdirektivet innebär att det ställs nya krav på banker och andra finansiella institut vid tillhandahållandet av betaltjänster. En anpassning till den nya regleringen kommer sannolikt att medföra vissa initiala kostnader för dessa institut, t.ex. för arbete med nya avtalsvillkor. Kostnaderna för att anpassa avtalsvillkoren till de bestämmelser som föreslås i denna lagrådsremiss bedöms som marginella i förhållande till de kostnader som kan väntas uppkomma för detta till följd av den lag om betalningsinstitut och betaltjänster som regeringen avser att föreslå. Den begränsning av kontohavarens ansvar som föreslås kan också leda till en generell kostnadsökning för banker och andra företag som erbjuder betaltjänster. Sådana eventuella kostnadsökningar är dock mycket svåra att beräkna. Antalet obehöriga transaktioner och värdet av dem varierar från år till år. Den föreslagna regleringen skiljer sig också från den nuvarande regleringen i flera avseenden. Tillämpningsområdet föreslås omfatta också kontohavare som är näringsidkare och även i övrigt täcka in fler fall än 34 § konsumentkreditlagen. En uppskattning utifrån befintlig statistik skulle alltså påverkas av många osäkra faktorer. En avsedd

följd av den nya lagstiftningen kan dock bli att säkrare lösningar utvecklas för att minska risken för obehöriga transaktioner. Det kan begränsa de ekonomiska konsekvenserna av regleringen. När det gäller de avtal där motparten är näringsidkare har bankerna också viss möjlighet att styra över effekterna genom utformningen av avtalen.

8 Författningskommentar

Förslaget till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

1 § Denna lag gäller en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Lagen gäller vilket ansvar en kontohavare har för ett belopp som belastar ett konto vid en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument. Av allmänna fordringsrättsliga principer följer att kontohavaren inte är betalningsansvarig för en fordran som uppkommit genom att någon obehörigen har använt hans eller hennes betalningsinstrument. Lagen, som är dispositiv utanför konsumentförhållanden, reglerar när kontohavaren – trots denna utgångspunkt – helt eller delvis själv får bära ansvaret för en obehörig transaktion. Med kontohavare avses den som innehar ett konto och som alltså har rätt att godkänna att ett belopp belastar kontot. Flera personer kan vara kontohavare. Normalt gäller att de bär ett solidariskt ansvar för belopp som belastar kontot. Det förekommer att också en annan person än den som innehar kontot, i enlighet med kontoavtalet, har rätt att godkänna att ett belopp belastar kontot. En sådan person är inte kontohavare i lagens mening. Vem som enligt avtalet med banken är avtalspart är avgörande för ansvaret i förhållande till banken (jfr 9 §). Att kontohavaren ansvarar för belopp som belastar kontot betyder att kontohavaren inte kan fordra beloppet av betaltjänstleverantören och, om en kredit har tagits i anspråk, att kontohavaren är betalningsskyldig för beloppet. Lagen är alltså tillämplig både när den obehöriga transaktionen leder till att ett tillgodohavande minskar och när ett kreditutrymme tas i anspråk. Med ett konto avses ett register där tillgodohavanden och krediter bokförs i någon eller några personers namn och i vilket transaktioner registreras. Olika sorters register kan vara konton. Det kan t.ex. förekomma att en betaltjänstleverantör löpande registrerar fordringar och fakturerar kontohavaren i efterhand. Också ett sådant register är ett konto. För att lagen ska vara tillämplig ska ett belopp ha belastat kontot till följd av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument. Vad som avses med obehörig transaktion och betalningsinstrument framgår av 2 §. Till skillnad från 34 § i 1992 års konsumentkreditlag är lagen inte bara tillämplig på konton som är knutna till ett kreditutrymme, utan även på konton knutna till ett tillgodohavande. Lagen är också tillämplig på 23

transaktioner med alla typer av betalningsinstrument och inte enbart på transaktioner med kontokort. Lagen är inte heller begränsad till att gälla endast i konsumentförhållanden.

I paragrafen förklaras några för lagens tillämpning avgörande begrepp. I punkten 1 anges vad som avses med ett betalningsinstrument. Ett betalningsinstrument är varje form av personligt instrument eller personlig rutin som enligt ett kontoavtal ska användas för att elektroniskt initiera en betalningstransaktion. Personligt instrument tar sikte på anordningar i fysisk form. Med personlig rutin avses däremot en hantering som kan ske utan någon särskild anordning. Att instrumentet ska vara personligt innebär att kort som avser ett tillgodohavande som kan utnyttjas av vem som helst inte är betalningsinstrument i bestämmelsens mening. Så kan t.ex. vara fallet med förbetalda kort, som presentkort, och elektroniska pengar. Även rutinen ska vara personlig. Avsikten ska således vara att den inte får användas av någon annan. Definitionen omfattar bara sådana instrument och rutiner som innebär att transaktionen initieras elektroniskt. Bankgiroblanketter och andra pappershandlingar är alltså inte betalningsinstrument enligt lagen. För att det ska vara fråga om ett betalningsinstrument ska det vara möjligt att initiera en betalningstransaktion med det, dvs. använda instrumentet för att ge en betalningsorder. Typfallet av betalningsinstrument är ett kontokort, dvs. ett kort som är kopplat till ett konto hos t.ex. en bank. Ett annat exempel på betalningsinstrument är en bankdosa som möjliggör transaktioner via Internet. Även ett s.k. bank-id som registreras i datorn eller en personlig kod som används vid banktjänster per telefon är betalningsinstrument. I punkten 2 anges vad som menas med en obehörig transaktion. Med detta avses en transaktion som genomförs utan att kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet lämnat sitt samtycke. Det avgörande för om transaktionen ska anses ha skett behörigen eller obehörigen är alltså om transaktionen har godkänts av någon som har rätt till det enligt avtalet eller inte. Ett godkännande kan också lämnas av någon som inte är behörig att göra detta enligt kontoavtalet, men som fått fullmakt av kontohavaren att företräda denne. Har kontohavaren handlat svikligt och själv genomfört transaktioner som han eller hon därefter gör gällande varit obehöriga, anses transaktionerna normalt ha skett behörigen och regleras därmed inte av lagen. I punkten 3 definieras vad som avses med konsument. Härmed avses – på motsvarande sätt som i t.ex. konsumentköplagen (1990:932) – en

fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Några bestämda gränser för när en person agerar huvudsakligen för ett sådant ändamål kan inte anges. För att det ska röra sig om näringsverksamhet krävs att det är fråga om en kontinuerlig verksamhet i en omfattning som kan liknas vid förvärvsarbete.

3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot honom eller henne.

Paragrafen genomför delvis artikel 51 i direktivet. Paragrafen anger i vilken mån avtalsvillkor som avviker från lagens bestämmelser är bindande eller inte bindande för en part. Lagen är tvingande till skydd för en konsument (angående innebörden av begreppet konsument, se 2 §). I övriga fall är det parternas avtal som i första hand bestämmer vad som ska gälla mellan dem. Utanför konsumentförhållanden är lagen alltså dispositiv och kan sättas ur kraft genom avtal.

Paragrafen genomför artikel 56 i direktivet. I paragrafen anges vilka skyldigheter en kontohavare har. Enligt punkten 1 ska kontohavaren skydda en personlig kod som han eller hon fått. Med kod menas en kombination av siffror eller andra tecken som är avsedd att identifiera kontohavaren när en transaktion godkänns. Bestämmelsen gäller koder som är personliga, dvs. som kontohavaren enligt kontoavtalet inte har rätt att uppge för någon annan person, t.ex. en s.k. pin-kod. Däremot är den sifferkombination som finns på ett kontokorts baksida och som kontohavaren ofta uppger vid handel på distans, den s.k. säkerhetskoden, inte en personlig kod. Skyldigheten att skydda den personliga koden innebär att kontohavaren i normalfallet inte i en anteckning av koden får ange dess egenskap av kod och dess samband med betalningsinstrumentet. Kontohavaren får inte heller låta en anteckning om koden vara fäst vid kortet eller förvarad tillsammans med kortet. En kontohavare som däremot har antecknat koden på ett sådant sätt att det inte framgår att det är en kod kan i regel inte anses ha brutit mot skyldigheten att skydda koden. I praktiken torde frågan om kontohavaren skyddat koden eller inte oftast ställas på sin spets när någon obehörig person även kommit över betalningsinstrumentet. Förpliktelsen att skydda en personlig kod inträder så fort kontohavaren har fått den, dvs. när den har lämnats direkt till kontohavaren eller annars kommit i dennes besittning. Enligt punkten 2 är kontohavaren skyldig att till betaltjänstleverantören anmäla att ett kontokort eller annat betalningsinstrument har kommit bort. Betaltjänstleverantör är den med vilken kontohavaren ingått kontoavtalet. Det kan t.ex. vara en bank eller annat kreditinstitut. Skyldigheten

att spärranmäla betalningsinstrumentet gäller oavsett på vilket sätt det har kommit bort och oberoende av om en personlig kod samtidigt har kommit till någon obehörig persons kännedom eller inte. Kontohavaren ska också anmäla när han eller hon visserligen har kvar kortet i sin besittning men vet om att det har använts obehörigen, t.ex. för köp över Internet eller genom att ett förfalskat kort framställts och använts. Underrättelsen ska lämnas snarast efter det att kontohavaren fått vetskap om förlusten eller den obehöriga användningen. Kontohavaren är således skyldig att inom en viss kortare tid spärranmäla betalningsinstrumentet, t.ex. genom att ringa banken eller besöka ett bankkontor. Av punkten 3 framgår att kontohavaren i övrigt ska använda betalningsinstrumentet på det sätt som anges i kontoavtalet. Med detta avses att kontohavaren är skyldig att iaktta de villkor för hanteringen av betalningsinstrumentet som kan påverka kontohavarens ansvar vid en obehörig transaktion. Ett avtalsvillkor kan t.ex. föreskriva att en kontohavare ska förvara sitt kort på ett säkert sätt. Kontohavaren är skyldig att följa inte bara vad som ingår i det ursprungliga avtalet utan även villkor som parterna kommer överens om senare. Med stöd av bl.a. 36 § avtalslagen finns möjlighet att i ett enskilt fall bortse från eller modifiera ett villkor som är oskäligt. Enligt allmänna principer är betaltjänstleverantören också skyldig att särskilt lyfta fram överraskande och betungande standardvillkor för att dessa ska anses ingå i avtalet. Dessutom gäller att eventuella oklarheter i avtalet som utgångspunkt drabbar den part som ansvarar för utformningen av villkoren. Bryter kontohavaren mot sina förpliktelser, kan han eller hon få ansvara för obehöriga transaktioner som detta leder till, se 5 och 6 §§. En skillnad mot 34 § i 1992 års konsumentkreditlag är att kontohavaren kan bli ansvarig om han eller hon låter bli att skydda sin personliga kod. En annan skillnad är att bedömningen av den grova oaktsamheten inte görs utifrån själva förlusten av kortet; avgörande är i stället om betalningsinstrumentet hanterats enligt villkoren.

5 § Om en obehörig transaktion har kunnat genomföras till följd av att kontohavaren har underlåtit att skydda en personlig kod, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 1 200 kronor.

Paragrafen genomför artikel 61.1 och 61.3 i direktivet. I paragrafen finns en regel om att kontohavaren ska stå för ett begränsat belopp, en självrisk, när en personlig kod har använts vid en obehörig transaktion. Kontohavaren ska då ansvara för beloppet men med högst 1 200 kronor. Bestämmelsen är enbart tillämplig i de fall då en obehörig transaktion har skett med hjälp av en personlig kod. En självrisk kan alltså endast utgå om transaktionen har genomförts med en särskild kombination av siffror eller andra tecken, som kontohavaren inte har rätt att uppge för någon annan. En obehörig transaktion som har gjorts t.ex. med hjälp av en förfalskad namnunderskrift faller utanför bestämmelsen. Detsamma gäller situationer då en obehörig transaktion visserligen har genomförts med hjälp av en särskild sifferkombination men denna är angiven på betalningsinstrumentet. Så kan vara fallet då kortnumret och andra siffror angivna på kortets baksida, s.k. säkerhetskod, har använts.

En självrisk ska utgå endast i de fall då kontohavaren har underlåtit att skydda sin kod. Har en personlig kod använts vid en obehörig transaktion, ska kontohavaren i normalfallet stå för en självrisk utan att det krävs någon särskild bevisning. Bestämmelsen innebär ett långtgående ansvar för kontohavaren, på gränsen till strikt. Kravet att kontohavaren ska ha ”underlåtit att skydda” sin kod ger dock ett visst utrymme för en aktsamhetsbedömning. Som exempel kan nämnas att någon har kommit över informationen på ett korts magnetspår och filmat koden i anslutning till ett bankomatuttag och sedan ha framställt ett förfalskat kort (s.k. skimning). I ett sådant fall kan den obehöriga transaktionen inte anses ha genomförts till följd av att kontohavaren underlåtit att skydda sin kod. Ett annat exempel är att kontohavaren tvingats lämna ifrån sig sitt kort och sin kod. Enligt bestämmelsen ska kontohavaren ansvara för beloppet, dock högst 1 200 kronor. Har det skett flera obehöriga transaktioner av en eller flera personer och överstiger transaktionerna sammanlagt 1 200 kronor, ansvarar kontohavaren ändå inte för mer än 1 200 kronor. Parterna kan avtala att en självrisk inte ska utgå vid obehöriga transaktioner. Betaltjänstleverantören kan förstås också avstå från att ta ut en självrisk av kontohavaren när en obehörig transaktion väl har skett. I ett avtal mellan en betaltjänstleverantör och en konsument är det inte möjligt att avtala om en högre självrisk än 1 200 kronor (jfr 3 §). I avtal med näringsidkare är parterna däremot fria att avtala om en högre självrisk än 1 200 kronor. För att kontohavaren ska ansvara för en obehörig transaktion vid underlåtenhet att skydda den personliga koden krävs ett orsakssamband mellan hans eller hennes handlande och den obehöriga transaktionen. En kontohavare kan vid grov oaktsamhet drabbas av ett längre gående ansvar än vad som anges i denna bestämmelse, om de förutsättningar som anges i 6 § är uppfyllda.

Paragrafen genomför artikel 61.2 och 61.3 i direktivet. I paragrafen anges i vilka fall en kontohavare ska stå för hela beloppet vid en obehörig transaktion. Det anges också i vilka fall kontohavarens ansvar är begränsat till 12 000 kronor. Innebörden av begreppet obehörig transaktion anges i 2 §. Av första stycket framgår att en kontohavare som genom grov oaktsamhet har åsidosatt en förpliktelse som följer av lagen som huvudregel ska ansvara för hela beloppet. En första förutsättning för att bestämmelsen ska vara tillämplig är alltså att en skyldighet enligt 4 § har satts åt sidan. Dessutom krävs att detta har skett genom grov oaktsamhet. För att en kontohavare genom grov oaktsamhet ska anses ha brutit mot en förpliktelse ska det vara fråga om ett markant avsteg från aktsamhetsnormen. Bestämmelsen tar sikte på fall då kontohavaren kan anses ha

varit obetänksam i en sådan grad att han eller hon inte är ursäktad. Kontohavaren bär alltså inget ansvar vid ordinär oaktsamhet, såsom vid lindriga fall av slarv och vid tillfällig glömska. För att avgöra om kontohavaren orsakat transaktionen genom grov oaktsamhet får en samlad bedömning göras utifrån den miljö och situation kontohavaren befunnit sig i samt hans eller hennes möjlighet att skydda sig mot en obehörig transaktion. Det måste naturligtvis beaktas om kontohavaren är konsument. Personliga omständigheter kan ha betydelse för bedömningen, t.ex. kontohavarens ålder. Kontohavaren ansvarar fullt ut för en obehörig transaktion som orsakats av att han eller hon genom grov oaktsamhet har underlåtit att skydda sin personliga kod (jfr 4 § punkten 1). I praktiken blir det en bedömning av hur koden antecknats och förvarats samt i vilken miljö och under vilka förhållanden kontohavaren förlorat betalningsinstrumentet. En kontohavare som förvarar en anteckning om koden tillsammans med sitt kontokort får regelmässigt anses grovt oaktsam om han eller hon förlorar kortet och anteckningen i en offentlig miljö. Har kontohavaren låtit bli att snarast spärranmäla ett kort och därvid handlat grovt oaktsamt, får han eller hon stå för en obehörig transaktion som har skett innan betalningsinstrumentet spärrades (jfr 4 § punkten 2). Bedömningen av om kontohavaren handlat grovt oaktsamt eller inte gäller framför allt i vilken mån omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att han eller hon kan ursäktas för att ha spärranmält senare än vad som skett. Kontohavare som t.ex. har haft ett bostadsinbrott och som befarar att värdefull egendom stulits kan behöva ha viss längre tid på sig att göra en spärranmälan än i andra fall. Detsamma gäller t.ex. en kontohavare som förlorar kortet utomlands. Vidare får en kontohavare stå för en obehörig transaktion om han eller hon brutit mot de villkor som gäller för användningen av betalningsinstrumentet (jfr 4 § punkten 3). De villkor som enligt kontoavtalet gäller för hanteringen av betalningsinstrumentet utgör alltså en utgångspunkt för bedömningen av vilka krav på aktsamhet som ställs. Det räcker dock inte att kontohavaren inte hanterat instrumentet på föreskrivet sätt utan han eller hon måste därvid ha visat grov oaktsamhet. Ett villkor för hanteringen kan t.ex. vara att betalningsinstrumentet ska hållas under uppsikt. I miljöer dit utomstående visserligen inte har tillträde, men där risken för stöld ändå är större än i t.ex. en bostad, bör ett kort inte lämnas utan uppsikt under lång tid. På offentliga platser krävs det att kontohavaren i princip har kontinuerlig kontroll över kortet. Att lämna kortet inte endast tillfälligt utan uppsikt i en sådan miljö är i regel att anse som grovt oaktsamt. Av betydelse vid bedömningen av om grov oaktsamhet föreligger är naturligtvis hur klart och tydligt det aktuella villkoret är utformat. Det är i princip betaltjänstleverantören som ska visa att kontohavaren av grov oaktsamhet har brutit mot en förpliktelse som följer av lagen och att detta lett till en obehörig transaktion. Samtidigt kan det ställas vissa krav på kontohavaren att bidra till utredningen, t.ex. genom att ange var och när betalningsinstrumentet senast användes. I praktiken får kontohavarens uppgifter många gånger läggas till grund för bedömningen. Beroende på omständigheterna kan kontohavaren dock behöva redovisa något som ger stöd åt hans eller hennes uppgifter. 28

Av första meningen i andra stycket framgår att det finns ett tak för det belopp som en konsument behöver ansvara för om han eller hon genom grov oaktsamhet har brutit mot en förpliktelse som följer av lagen. En konsuments ansvar är enligt bestämmelsen begränsat till högst 12 000 kronor. Det betyder att han eller hon som mest kan behöva betala 12 000 kronor oavsett hur mycket pengar en obehörig transaktion avser. En kontohavare kan inte tvingas att härutöver betala en självrisk enligt 5 §. Begränsningen på 12 000 kronor gäller oavsett om det har skett flera obehöriga transaktioner av en eller flera personer. Detta gäller oavsett om flera skyldigheter har åsidosatts och kontohavaren har varit grovt oaktsam i flera avseenden. Så kan t.ex. vara fallet om en obehörig transaktion har skett på grund av att kontohavaren hanterat kortet grovt oaktsamt och en annan obehörig transaktion orsakats av att spärranmälan gjorts så sent att kontohavaren anses grovt oaktsam också i det avseendet. I andra meningen i andra stycket finns en regel som medför att en konsument – trots vad som sägs i första meningen i andra stycket – får stå för hela beloppet. Så är fallet om han eller hon har handlat särskilt klandervärt och detta lett till att en obehörig transaktion kunnat genomföras. Bestämmelsen riktar in sig på situationer då kontohavaren agerat så klandervärt i förhållande till betaltjänstleverantören att det skulle vara stötande att denne behövde stå för någon del av beloppet. Som exempel kan nämnas att kontohavaren – trots villkoren – lämnar ett kontokort lättillgängligt och obevakat under en lång tid på en badstrand med mycket folk, i ett omklädningsrum eller i en garderob på en restaurang. Ett annat exempel är att kontohavaren lämnar ifrån sig kortet på en nattklubb för löpande debiteringar under en lång tid. Vid bedömningen av om handlandet är särskilt klandervärt måste beaktas att ansvaret för en obehörig transaktion i dessa fall inträder först vid grov oaktsamhet. När lagen talar som särskilt klandervärt avses alltså kvalificerade former av grov oaktsamhet. Har kontohavaren handlat svikligt, är transaktionerna många gånger att anse som behöriga och omfattas inte av lagen. Det kan dock finnas fall då det svikliga handlandet endast indirekt bidragit till den obehöriga transaktionen. I sådana fall ansvarar kontohavaren som utgångspunkt för hela beloppet enligt bestämmelsen. För att kontohavaren ska ansvara för en obehörig transaktion krävs slutligen ett orsakssamband mellan hans eller hennes handlande och den obehöriga transaktionen. Den obehöriga transaktionen ska ha kunnat genomföras till följd av det grovt oaktsamma handlandet.

Paragrafen genomför artikel 61.4 och 61.5 i direktivet. I första meningen anges ett fall då en kontohavare inte ska ansvara för något belopp som belastat ett konto till följd av en obehörig transaktion trots att detta annars följer av 5 och 6 §§. I det fall som nämns i denna

paragraf saknar det alltså betydelse om kontohavaren genom grov oaktsamhet har brutit mot en förpliktelse som följer av lagen. Har en transaktion genomförts efter det att en kontohavare har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras, slipper kontohavaren att stå för transaktionen. Det har ansetts rimligt att banken i en sådan situation omedelbart spärrar tillgången till kontot och annars får ansvara för hela beloppet vid en obehörig transaktion. Kontohavaren behöver naturligtvis inte stå för något belopp om det på grund av betaltjänstleverantören inte har varit möjligt att lämna en anmälan om att betalningsinstrumentet ska spärras. Av andra meningen följer att en kontohavare ansvarar för en obehörig transaktion som inträffar efter det att en spärranmälan har gjorts om kontohavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen. I många fall är transaktioner som genomförts svikligen att anse som behöriga. Det kan dock finnas fall då kontohavaren endast svikligen har bidragit till den obehöriga transaktionen. Kontohavaren har då ingen fördel av att ha spärranmält betalningsinstrumentet.

8 § Kontohavaren ansvarar för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått kännedom om den obehöriga transaktionen. Detsamma gäller om betaltjänstleverantören har lämnat kontohavaren information om transaktionen och kontohavaren inte underrättar betaltjänstleverantören inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.

Paragrafen genomför delvis artikel 58 i direktivet. I paragrafen regleras i vilka fall kontohavaren ska ansvara för hela beloppet vid en obehörig transaktion. Av bestämmelsen framgår att kontohavaren ansvarar för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören i rätt tid om en obehörig transaktion. Bestämmelsen innebär att de begränsningar till förmån för kontohavaren som anges i 5 och 6 §§ inte är tillämpliga. Den innebär också att kontohavaren vid en sen reklamation kan få stå för hela beloppet oavsett om han eller hon varit oaktsam. Enligt första meningen krävs att kontohavaren har fått faktisk kännedom om den obehöriga transaktionen för att han eller hon ska vara skyldig att reklamera utan onödigt dröjsmål. Det innebär att trettonmånadersregeln i andra meningen i praktiken blir den regel som ofta får tillämpas. I de fall betaltjänstleverantören har informerat kontohavaren om transaktionen är kontohavaren under alla förhållanden skyldig att reklamera senast tretton månader efter att beloppet belastat kontot. Har betaltjänstleverantören skickat ett kontoutdrag till kontohavaren, räknas alltså fristen från debiteringen av kontot och inte från tidpunkten då kontohavaren fick kontoutdraget. Det är tillräckligt att kontohavaren lämnar en s.k. neutral reklamation. Det innebär att kontohavaren inte behöver ange vilket anspråk på ersättning han eller hon har för avsikt att framställa på grund av den obehöriga transaktionen. Har kontohavaren uppgett att han eller hon tror att en viss transaktion är obehörig, räcker det i regel för att kontohavaren ska anses ha underrättat leverantören. Däremot räcker det i normalfallet inte att

kontohavaren endast har gjort en spärranmälan (jfr 4 § punkten 2). Reklamationen kan göras såväl skriftligen som muntligen. Reklamerar kontohavaren inte i rätt tid, förlorar han eller hon sin rätt till ersättning av betaltjänstleverantören. Betaltjänstleverantören kan naturligtvis inte kan dra fördel av en försenad eller utebliven reklamation om den obehöriga transaktionen beror på att leverantören själv brustit i något avgörande avseende, t.ex. genom att ha underlåtit att spärra ett betalningsinstrument efter spärranmälan.

Det förekommer att även någon annan än kontohavaren är behörig att använda ett betalningsinstrument som är kopplat till kontot. I paragrafen regleras under vilka förutsättningar kontohavaren ska ansvara för en sådan persons handlande om det inträffar en obehörig transaktion. Bestämmelsen tar sikte på det fallet att någon annan, vid sidan av kontohavaren, givits rätt att disponera över medel på kontot eller ta ett kreditutrymme i anspråk. Det kan ske t.ex. genom att ett extrakort utfärdas åt en familjemedlem. För att någon annan än kontohavaren ska vara behörig att använda ett betalningsinstrument som är knutet till kontohavarens konto måste betaltjänstleverantören och kontohavaren ha avtalat om detta. Enligt bestämmelsen ska, vid bedömningen av om en kontohavare ansvarar för något belopp, den andra personens handlande räknas som om kontohavaren själv hade handlat. Om det har skett en obehörig transaktion, har extrakortsinnehavarens handlande eller underlåtenhet att handla alltså samma verkan för kontohavaren som om han eller hon själv hade handlat eller inte handlat. Regleringen innebär att en obehörig transaktion som har kunnat genomföras till följd av en extrakortsinnehavares bristfälliga hantering av instrumentet och koden kan leda till betalningsansvar för kontohavaren. Kontohavaren ska alltså då stå för det obehöriga uttaget. De beloppsmässiga begränsningar för ansvaret som gäller för en kontohavare enligt 5 och 6 §§ tillämpas också i dessa fall. Kontohavaren ansvarar inte för transaktioner som inträffar efter att extrakortsinnehavaren har anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras, om inte extrakortsinnehavaren genom svikligt handlande har bidragit till den obehöriga transaktionen (jfr 7 §). Har extrakortsinnehaven inte reklamerat i rätt tid, kan kontohavaren få stå för hela beloppet (jfr 8 §). Bestämmelsen reglerar endast konsekvenserna för kontohavarens ansvar i förhållande till betaltjänstleverantören. Vilka möjligheter kontohavaren har att vända sig mot den person som har ett extrakort regleras alltså inte här.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. 31

Av bestämmelsen framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 2010. Lagen ska tillämpas på avtal som ingås det datumet eller därefter. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet tillämpas den upphävda 34 § konsumentkreditlagen. Ändras avtalsvillkoren i kontoavtalet efter ikraftträdandet, får det i det enskilda fallet bedömas om ett nytt avtal träffats eller om det är samma avtal som fortsätter att tillämpas. Är ändringarna betydande, får i regel ett nytt kontoavtal anses ha ingåtts.

Sammanfattning av betänkandet Betalningsansvar vid

Bilaga 1

obehörig användning av kontokort m.m. (SOU 2005:108)

Utredningsuppdraget

Utredningen skall enligt sina direktiv såvitt avser de frågor som behandlas i detta slutbetänkande göra en översyn av bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen (1992:830) om en kontohavares betalningsansvar för obehörig användning av kontokort.

Behovet av lagändringar

En kontohavare som är konsument är enligt 34 § konsumentkreditlagen obegränsat betalningsansvarig för obehöriga transaktioner, om kontohavaren bl.a. förlorat kortet genom grov oaktsamhet eller på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten till kreditgivaren. I praxis har begreppet grov oaktsamhet i 34 § kommit att innefatta situationer som i andra delar av civilrätten närmast skulle betraktas som enkel oaktsamhet. En konsument som förlorar sitt kontokort löper alltså enligt nuvarande lagstiftning en risk att drabbas av en avsevärd ekonomisk förlust. Vidare beaktas enligt nuvarande reglering inte hur kontohavaren har hanterat koden. Användningen av kontokort har ökat dramatiskt sedan bestämmelserna i nuvarande 34 § konsumentkreditlagen infördes år 1977. Kontokort är avsedda att lättillgängligt medföras i olika sammanhang och för att på daglig basis användas för betalningar och kontantuttag. Genom att behörighetskontrollen allt oftare sker genom inknappning av kod har ett större ansvar för systemsäkerheten kommit att läggas på kontohavaren. Elektroniska betalningsmedel är typiskt sett kostnadseffektivare och säkrare än sina pappersbaserade motsvarigheter. Det finns således ett samhällsekonomiskt och brottsförebyggande intresse av att kortanvändningen ökar i samhället. Utredningen har ansett att lagstiftningen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort bör anpassas till marknads- och teknikutvecklingen. Vidare bör konsumentskyddet stärkas genom att de risker som en konsument löper vid användning av kontokort begränsas. Utredningen har också ansett att den reglering som föreslås bör vara så lättillämpad att flertalet ärenden om obehörig användning av kontokort kan lösas snabbt och utan större resursåtgång. Utredningen har eftersträvat en väl avvägd helhetslösning som så långt som möjligt uppfyller dessa krav.

Begränsning av kontohavarens ansvar

Det förhållandet att en kontohavare kan hållas obegränsat betalningsansvarig vid obehöriga transaktioner med kontokort innebär att innehavet av ett kontokort kan vara förknippat med en avsevärd ekonomisk risk. Utredningen har bedömt att detta inte gagnar tilltron till kontokortet som 33

ett säkert betalningsmedel som kan användas av konsumenter i allmän- Bilaga 1 het. Det kan inte heller anses tillfredsställande att små skillnader i hanteringen av kortet kan leda till antingen obegränsat ansvar för kontohavaren eller inget ansvar alls. Utredningen har således ansett att utfärdaren av ett kontokort skall kunna hålla kontohavaren obegränsat betalningsansvarig för obehöriga transaktioner endast om han eller hon frivilligt överlämnat kortet eller uppgett koden för annan, eller om kontohavaren genom svek har bidragit till att obehöriga transaktioner kunnat genomföras. Ett begränsat ansvar bör kunna komma i fråga om de obehöriga transaktionerna kunnat genomföras på grund av att kontohavaren handlat grovt oaktsamt eller underlåtit att snarast underrätta utfärdaren av kortet om att detta förlorats eller att koden kommit till annans kännedom. Vid bedömningen av om kontohavaren handlat grovt oaktsamt skall hanteringen av såväl kortet som koden beaktas, förutsatt förstås att de obehöriga transaktionerna utförts genom inknappning av kod. Begreppet grov oaktsamhet skall härvid tillämpas på samma sätt som i andra delar av den svenska civilrätten. Ansvar enligt denna bestämmelse skall således endast komma i fråga i särskilda undantagsfall. I dessa situationer skall kontohavaren kunna hållas betalningsansvarig med 12 000 kr eller det lägre belopp som transaktionerna avser.

Självrisk

Kontohavarens hantering av den till ett kontokort hörande koden utgör en viktig del av systemsäkerheten. Har obehöriga transaktioner kunnat utföras med användning av rätt kod kan detta i många fall antas bero på att kontohavaren på något sätt förvarat en anteckning om koden tillsammans med kortet. Ofta kan det inte utredas hur den obehörige personen fått kännedom om koden. Utredningen har ansett att utfärdaren av ett kontokort skall ha möjlighet att hålla kontohavaren betalningsansvarig med en självrisk om 1 000 kronor eller det lägre belopp som transaktionerna avser, när obehöriga transaktioner utförts genom inknappning av rätt kod. Härigenom har utfärdaren av ett kontokort möjlighet att uppställa ett tydligt incitament för kontohavaren att hantera koden så säkert som möjligt, samtidigt som ärenden av detta slag kan avslutas utan större resursåtgång. Koden är en nyckel till kontot och det blir särskilt viktigt att inskärpa betydelsen av hur den hanteras eftersom utredningens förslag i övrigt innebär att betalningsansvar för kontohavaren skall kunna göras gällande endast i begränsad utsträckning. Kontohavaren skall inte kunna hållas betalningsansvarig med en självrisk, om det framstår som uppenbart oskäligt att göra ett sådant betalningsansvar gällande. Självrisk skall inte kunna tas ut beträffande obehöriga transaktioner som genomförts utan användning av kod, t.ex. med namnunderskrift.

Undantag från betalningsansvar Bilaga 1

Även om kraven för betalningsansvar i och för sig är uppfyllda skall kontohavaren under vissa förhållanden ändå inte kunna hållas ansvarig. Kontohavaren skall inte kunna bli betalningsansvarig för obehöriga transaktioner som genomförs efter det att kortet eller koden spärranmälts. Detsamma skall gälla när transaktionerna kunnat genomföras på grund av säkerhetsmässiga brister eller något annat fel som utfärdaren av kortet ansvarar för, eller om en näringsidkare har godtagit ett kontokort trots att han eller hon insåg eller borde ha insett att kortet användes utan kontohavarens samtycke. Vidare skall kontohavaren undgå betalningsansvar, om de obehöriga transaktionerna har genomförts med användning av ett kontokort som kontohavaren dessförinnan inte hade mottagit, eller om transaktionerna avser belopp som överstiger vad som enligt avtal skall vara disponibelt för kontohavaren. I nu nämnda fall skall således inte ens en självrisk kunna tas ut. Kontohavaren skall emellertid vara fullt betalningsansvarig, om han eller hon bidragit till de obehöriga transaktionerna genom svek.

Distansavtal

Vid e-handel sker inte en avläsning av kontokortet, utan en eller flera uppgifter som hör till detta uppges. Eftersom e-handel bygger på att kontohavaren lämnar ut sådana uppgifter framstår det som rimligt att en åtgärd av detta slag inte kan föranleda betalningsansvar för obehöriga transaktioner. En annan ordning kan antas inverka negativt på tilliten till e-handeln. En kontohavare skall således inte kunna hållas betalningsansvarig för obehöriga transaktioner som kunnat genomföras på grund av att ett nummer eller annan uppgift som hör till ett kontokort angetts vid ett distansavtal eller på något annat sätt kommit till annans kännedom. Kontohavaren skall dock vara betalningsansvarig, om han eller hon bidragit till de obehöriga transaktionerna genom svek.

Internetbank och liknande självbetjäningstjänster

Det förhållandet att transaktioner med kontokort numera ofta genomförs med kod har medfört att kontokort alltmer kommit att likna andra elektroniska betalningstjänster som bygger på kodhantering, t.ex. Internetbank. Utredningen har ansett det önskvärt att regleringen av kontohavarens betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort, Internetbank, telefonbank och andra liknande självbetjäningstjänster är så teknikneutral som möjligt. Vidare används Internetbank och liknande självbetjäningstjänster numera av en bred allmänhet. Flera banker tillämpar avtalsvillkor som innebär att kontohavaren utan krav på vållande skall vara fullt betalningsansvarig för obehöriga transaktioner som genomförs med användning av sådana tjänster. Utredningen har bedömt att konsumentskyddet på detta område är otillfredsställande.

Utredningen har därför ansett att samma bestämmelser som tillämpas Bilaga 1 vid obehörig användning av kontokort skall tillämpas vid obehörig användning av Internetbank och liknande tjänster genom vilka en kontohavare med kod eller annat identifieringsmedel genomför betalningar eller andra överföringar av pengar.

Krav på information

Det är angeläget att en konsument som ingår avtal om kontokort, Internetbank eller annan liknande självbetjäningstjänst är medveten om vilket ansvar som följer med tjänsten i händelse av obehöriga transaktioner. Innan avtal ingås skall utfärdaren av ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel därför tydligt och begripligt informera kontohavaren om hans eller hennes åligganden, inklusive eventuellt betalningsansvar för obehöriga transaktioner.

Lagteknisk lösning

De bestämmelser som föreslås tar endast i liten utsträckning sikte på konsumentkrediter. Bestämmelserna skall därför inte föras in i konsumentkreditlagen. Eftersom det inte finns någon annan lag som generellt reglerar betalningar och andra överföringar av pengar bör bestämmelserna föras in i en ny lag, vilken bör benämnas lagen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m.

Konsekvenser

Förslagen säkerställer att en kontohavare utan alltför stora risker kan använda kontokort, Internetbank och liknande tjänster. Detta innebär en förstärkning av konsumentskyddet och kan antas bidra till att förtroendet för dessa tjänster stärks. Eftersom elektroniska betalningsmedel i allmänhet medför lägre transaktionskostnader än sina pappersbaserade motsvarigheter och även i övrigt kännetecknas av hög effektivitet och säkerhet bör förslagen ha positiva samhällsekonomiska konsekvenser. Utredningen har bedömt att utfärdaren genom förslagen ges möjlighet att föreskriva tydligare incitament för kontohavaren att hantera kort, kod och andra identifieringsmedel omsorgsfullt. Samtidigt understryker bestämmelserna utfärdarens skyldighet att så långt det är möjligt förebygga obehöriga transaktioner, i synnerhet stora sådana. Förslagen kan mot denna bakgrund antas få positiva brottsförebyggande konsekvenser. En ökad användning av kontokort kan antas vara till gagn för handeln, främst genom minskade kostnader för kontanthantering och ökad säkerhet. Det har inte varit möjligt att uppskatta om förslagen kommer att innebära besparingar eller ökade kostnader för banker och andra utfärdare av kontokort och andra identifieringsmedel.

Bilaga 2

Betänkandets lagförslag (SOU 2005:108)

1 Förslag till lag om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller avtalsvillkor som föreskriver betalningsansvar för en konsument vid obehöriga transaktioner med kontokort och andra identifieringsmedel. Lagen är tillämplig på kontantuttag, betalningar och andra överföringar av pengar som utförs genom 1. avläsning av ett kontokort, 2. angivande av ett nummer eller någon annan uppgift som hör till ett kontokort, och 3. användning av ett annat identifieringsmedel. Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot honom eller henne.

2 § I lagen avses med 1. kontohavare: den som innehar ett tillgodohavande eller ett kreditutrymme hos en näringsidkare, 2. kontokort: kort som har utfärdats åt en kontohavare för att han eller hon skall kunna genomföra kontantuttag, betalningar eller andra överföringar av pengar, 3. annat identifieringsmedel: kod eller annat hjälpmedel som har tilldelats en kontohavare för att han eller hon elektroniskt skall kunna styrka sin behörighet att genomföra kontantuttag, betalningar eller andra överföringar av pengar, 4. utfärdare: en näringsidkare som har tilldelat någon ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel, 5. obehöriga transaktioner: kontantuttag, betalningar eller andra överföringar av pengar som genomförs utan samtycke av någon som enligt avtal med utfärdaren äger rätt att genomföra sådana transaktioner. Vid bedömningen av om en kontohavare får åläggas betalningsansvar skall vad som sägs om kontohavare i 3–7 §§ även tillämpas när ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel disponeras av annan som enligt avtal med utfärdaren är behörig till detta.

Distansavtal

3 § En kontohavare får inte åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner som kunnat utföras på grund av att ett nummer eller någon annan uppgift som hör till ett kontokort angetts vid ett distansavtal eller på något annat sätt kommit till annans kännedom, om inte betalningsansvar kan göras gällande enligt 6 § andra stycket.

Självrisk Bilaga 2

4 § En kontohavare får åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner som genomförts med ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel med 1 000 kronor eller det lägre belopp som transaktionerna avser, om kod har använts och ett mer omfattande ansvar inte följer av 5 eller 6 §. Kontohavaren får inte åläggas betalningsansvar enligt första stycket, om det med hänsyn till kontohavarens handlande och övriga omständligheter framstår som uppenbart oskäligt att ålägga betalningsansvar.

Begränsat betalningsansvar

5 § En kontohavare får åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner som genomförts med ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel med 12 000 kronor eller det lägre belopp som transaktionerna avser, om ett mer omfattande ansvar inte följer av 6 § och transaktionerna har kunnat genomföras på grund av att kontohavaren 1. handlat grovt oaktsamt, eller 2. underlåtit att underrätta utfärdaren snarast efter att ha insett eller haft skälig anledning att anta att ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel har förlorats, eller annan har fått kännedom om en kod.

Fullt betalningsansvar

6 § En kontohavare får åläggas fullt betalningsansvar för obehöriga transaktioner som genomförts med ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel, om transaktionerna har kunnat genomföras på grund av att kontohavaren frivilligt har överlämnat kontokortet eller identifieringsmedlet till annan, eller frivilligt har uppgett en kod för annan. Har kontohavaren genom svek bidragit till att obehöriga transaktioner har kunnat genomföras får han eller hon åläggas fullt betalningsansvar för dessa transaktioner. Kontohavarens ansvar enligt första stycket får jämkas, om det med hänsyn till kontohavarens handlande och övriga omständigheter framstår som uppenbart oskäligt att ålägga fullt betalningsansvar.

Undantag från betalningsansvar

7 § Oavsett vad som anges i 4 och 5 §§ samt 6 § första stycket får kontohavaren inte åläggas betalningsansvar för obehöriga transaktioner, om 1. transaktionerna har genomförts efter att utfärdaren underrättats om någon sådan omständighet som avses i 5 § 2 eller kontohavaren av annan anledning begärt att åtkomsten till kontot skall spärras, 2. transaktionerna har kunnat genomföras på grund av säkerhetsmässiga brister eller något annat fel som utfärdaren ansvarar för, 3. en näringsidkare har godtagit ett kontokort eller ett annat identifieringsmedel trots att han eller hon insåg eller borde ha insett att kontokortet eller identifieringsmedlet användes utan kontohavarens samtycke,

4. transaktionerna har genomförts med användning av ett kontokort Bilaga 2 eller något annat identifieringsmedel som kontohavaren dessförinnan inte hade mottagit, eller 5. transaktionerna avser belopp som överstiger vad som enligt avtal skall vara disponibelt för kontohavaren.

Information

8 § I rimlig tid innan avtal om tjänst som omfattas av denna lag ingås skall kontohavaren ges tydlig och begriplig information om vad som åligger honom eller henne när det gäller hantering av kontokort, kod eller andra identifieringsmedel, liksom vad som gäller om kontohavarens betalningsansvar vid obehöriga transaktioner. Informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för kontohavaren. Om näringsidkaren inte lämnar information enligt första stycket skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas. Information enligt första stycket skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007. 2. Äldre föreskrifter gäller för transaktioner som har genomförts före ikraftträdandet.

2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen Bilaga 2 (1992:830)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830) att 34 § skall upphöra att gälla och att rubriken närmast före 34 § skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.

Förteckning över remissinstanserna (SOU 2005:108)

Bilaga 3

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Umeå tingsrätt, Marknadsdomstolen, Rikspolisstyrelsen, Finansinspektionen, Konsumentverket/KO, Domstolsverket, Allmänna reklamationsnämnden, Sveriges riksbank, Kommerskollegium, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges advokatsamfund, Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Bankföreningen, Fristående Sparbankers Riksförbund, Finansbolagens förening, Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och American Express. Svenskt Näringsliv, Svenska Inkassoföreningen, Sveriges Inkassoorganisation, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Konsumenter i Samverkan, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Diners Club Sweden AB, MasterCard och Visa Sweden har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG Bilaga 4

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/1

(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2007/64/EG

av den 13 november 2007

om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR och rådets förordning (EG) nr 2560/2001 av den ANTAGIT DETTA DIREKTIV 19 december 2001 om gränsöverskridande betalningar i 4 euro ( ), har redan antagits på detta område men de har inte förbättrat situationen i tillräcklig utsträckning, vilket också med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska kan sägas om kommissionens rekommendation 87/598/ gemenskapen, särskilt artikel 47.2 första och tredje meningen EEG av den 8 december 1987 om en europeisk uppoch artikel 95, förandekod för elektroniska betalningar (förhållandet mellan finansiella institut, handlare och tjänsteföretag samt 5 med beaktande av kommissionens förslag, konsumenter) ( ), kommissionens rekommendation 88/ 590/EEG av den 17 november 1988 om betalningssystem, särskilt förhållandet mellan kortinnehavare och kortutgiefter att ha hört Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, vare ( 6 ), och kommissionens rekommendation 97/489/EG av den 30 juli 1997 om transaktioner med hjälp av 1 elektroniska betalningsmedel med tonvikt på förhållandet med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande ( ), 7 mellan utgivare och innehavare ( ). Dessa åtgärder är fortfarande otillräckliga. Att nationella bestämmelser och i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget ( 2 ), och ett ofullständigt gemenskapsregelverk existerar parallellt leder dessutom till osäkerhet och brist på rättslig säkerhet.

av följande skäl:

(1) Det är avgörande för inrättandet av den inre marknaden att (4) Det är därför mycket viktigt att en modern och konsekvent alla inre gränser i gemenskapen avlägsnas för att möjliggöra rättslig ram för betaltjänster fastställs på gemenskapsnivå – fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Därför oavsett om dessa tjänster är kompatibla eller inte med det är en väl fungerande inre marknad för betaltjänster mycket system som härrör från finanssektorns initiativ för ett viktig. För närvarande utgör emellertid bristen på harmo- gemensamt eurobetalningsområde – och att denna är nisering inom detta område ett hinder för en fungerande neutral och garanterar lika spelregler för samtliga betalsådan marknad. ningssystem, så att konsumenternas valfrihet upprätthålls, vilket bör innebära ett avsevärt steg framåt när det gäller kostnader för konsumenterna, säkerhet och effektivitet (2) För närvarande är medlemsstaternas marknader för jämfört med befintliga nationella system. betaltjänster separat organiserade enligt nationella modeller och de rättsliga ramarna för betaltjänster är splittrade mellan 27 nationella rättsliga system.

(5) Denna rättsliga ram bör trygga samordning av nationella (3) Flera gemenskapsrättsakter, nämligen Europaparlamentets bestämmelser om verksamhetskrav, marknadstillträde och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om för nya betaltjänstleverantörer, informationskrav samt gränsöverskridande betalningar ( 3 ) och Europaparlamentets rättigheter och skyldigheter för betaltjänstanvändare och

4 ( 1 ) EUT C 109, 9.5.2006, s. 10. ( ) EGT L 344, 28.12.2001, s. 13. 5 ( 2 ) Europaparlamentets yttrande av den 24 april 2007 (ännu ej ( ) EGT L 365, 24.12.1987, s. 72. 6 offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 15 oktober 2007. ( ) EGT L 317, 24.11.1988, s. 55. 3 7 ( ) EGT L 43, 14.2.1997, s. 25. ( ) EGT L 208, 2.8.1997, s. 52.

L 319/2 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

-leverantörer. Bestämmelserna i förordning (EG) nr 2560/ finansiera betalningstransaktioner, vilka även i fortsätt- 2001, som skapade en inre marknad för betalningar i euro, ningen bör omfattas av tillsynskraven i Europaparlamentets i fråga om priset, bör behållas inom denna ram. och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om 1 Bestämmelserna i direktiv 97/5/EG och de rekommenda- rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut ( ), tioner som görs i rekommendationerna 87/598/EEG, 88/ institut för elektroniska pengar som ger ut elektroniska 590/EEG och 97/489/EG bör integreras i en enda bindande pengar som kan användas för att finansiera betalningsrättsakt. transaktioner, vilka även i fortsättningen bör omfattas av tillsynskraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG av den 18 september 2000 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska 2 pengar samt om tillsyn över sådan verksamhet ( ), och de postgiroinstitut som har rätt till detta enligt nationell (6) Det är dock inte lämpligt att den rättsliga ramen är lagstiftning. heltäckande. Dess tillämpning bör begränsas till betaltjänstleverantörer vilkas huvudsakliga verksamhet består i att tillhandahålla betaltjänster till betaltjänstanvändare. Den rättsliga ramen bör inte heller vara tillämplig på tjänster där överföringen av medel från betalaren till betalningsmottagaren eller transport av dessa utförs enbart i sedlar och I detta direktiv bör bestämmelser fastställas för utförande av (9) mynt eller där överföringen är baserad på papperscheckar, betalningstransaktioner, där medlen är elektroniska pengar pappersbaserade växlar, skuldebrev eller andra instrument, enligt definitionen i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/EG. pappersbaserade kuponger eller kort vilka är dragna på en Utgivning av elektroniska pengar bör dock inte regleras betaltjänstleverantör eller annan part i syfte att ställa medel genom detta direktiv, som inte heller innebär någon till förfogande för betalningsmottagaren. Vidare bör en ändring av regleringen av verksamheten för institut för differentiering göras i fråga om de hjälpmedel som erbjuds elektroniska pengar enligt direktiv 2000/46/EG. Betalningsav tele-, informationstekniks- eller nätoperatörer för att institut bör därför inte få ge ut elektroniska pengar. underlätta köp av digitala varor eller tjänster såsom ringsignaler, musik eller digitala tidningar, vid sidan av traditionella rösttjänster och deras distribution till digital utrustning. Dessa varors eller tjänsters innehåll kan vara framställt antingen av en tredje part eller av operatören, som kan tillföra dem ett inneboende värde i form av (10) För att avlägsna de rättsliga hindren för marknadstillträde är åtkomst, distribution eller sökmöjligheter. I det sistnämnda det nödvändigt att inrätta en enda auktorisation för alla fallet, när varorna eller tjänsterna distribueras av en av betaltjänstleverantörer som inte tar emot insättningar eller dessa operatörer eller, av tekniska skäl, av en tredje part och ger ut elektroniska pengar. Det är därför lämpligt att införa de endast kan användas med hjälp av digital utrustning som en ny kategori av betaltjänstleverantörer, nedan kallad till exempel mobiltelefoner eller datorer, bör den rättsliga ” betalningsinstitut ” , genom att föreskriva att fysiska och ramen inte tillämpas, eftersom operatörens verksamhet inte juridiska personer som faller utanför de befintliga kategoendast utgörs av betalningstransaktioner. Det är dock rierna enligt stränga och heltäckande villkor får auktoriseras lämpligt att den rättsliga ramen tillämpas i de fall där att tillhandahålla betaltjänster inom gemenskapen. Därigeoperatören är verksam endast som en mellanhand som nom kommer samma villkor att gälla för sådana tjänster i uteslutande sköter betalningen till en tredjepartsleverantör. hela gemenskapen.

(7) Penningöverföring är en enkel betaltjänst, som normalt (11) Villkoren för beviljande och behållande av auktorisation grundas på att en betalare lämnar kontanter till en som betalningsinstitut bör innefatta verksamhetskrav som betaltjänstleverantör som förmedlar motsvarande belopp, står i proportion till de operativa och finansiella risker som till exempel via ett kommunikationsnät, till en betalnings- dessa institut ställs inför i sin verksamhet. I detta sammanmottagare eller en betaltjänstleverantör som agerar på hang finns det ett behov av ett sunt system för startkapital i betalningsmottagarens vägnar. I vissa medlemsstater kombination med löpande kapitalkrav, vilket i sinom tid erbjuds allmänheten en motsvarande tjänst av snabbköp, skulle kunna utarbetas på ett mer sofistikerat sätt beroende grossister och andra återförsäljare, vilken innebär att på marknadens behov. På grund av mångfalden på området räkningar från allmännyttiga företag och andra återkom- för betaltjänster bör direktivet tillåta olika metoder i mande hushållsräkningar kan betalas. Dessa räkningsbetal- kombination med ett visst utrymme för valmöjligheter i ningstjänster bör behandlas som penningöverföring enligt tillsynen, så att det säkerställs att samma risker behandlas definitionen i detta direktiv, såvida inte de behöriga på samma sätt i fråga om alla betaltjänstleverantörer. myndigheterna anser att verksamheten faller under en Kraven på betalningsinstituten bör avspegla det faktum att annan betaltjänst som förtecknas i bilagan. dessa ägnar sig åt mer specialiserad och begränsad verksamhet, som ger upphov till risker som är mer begränsade och lättare att övervaka och kontrollera än de risker som uppstår inom kreditinstitutens bredare verksamhetsutbud. Betalningsinstitut bör i synnerhet vara (8) Det är nödvändigt att specificera de kategorier av betaltjänstleverantörer som lagligen får tillhandahålla betaltjäns- ( 1 ) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1. Direktivet ändrat genom direktiv 2007/ ter inom gemenskapen, dvs. kreditinstitut som från 44/EG (EUT L 247, 21.9.2007, s. 1). användare tar emot insättningar som kan användas för att 2 ( ) EGT L 275, 27.10.2000, s. 39.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/3

förbjudna att ta emot insättningar från användare och de myndigheternas uppgifter bör inte heller påverka den bör få tillåtelse att utnyttja medel som de tagit emot från tillsyn över betalningssystemen som i överensstämmelse användare endast för att utföra betaltjänster. Det bör införas med artikel 105.2 fjärde strecksatsen i fördraget är en bestämmelser om att kundmedel ska hållas åtskilda från uppgift som ska utföras av europeiska centralbanksystemet. betalningsinstitutens medel för annan affärsverksamhet. Betalningsinstituten bör också omfattas av effektiva krav för förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism.

(12) Betalningsinstituten bör upprätta sina årsbokslut och sammanställda redovisningar i enlighet med rådets direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 om årsbokslut i vissa (15) Eftersom det är önskvärt att registrera namn och adress på typer av bolag ( 1 ) och om tillämpligt rådets direktiv 83/ alla fysiska och juridiska personer som tillhandahåller 349/EEG av den 13 juni 1983 om sammanställd redovis- penningöverföringstjänster och bevilja dem alla en viss ning ( 2 ) och rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december form av erkännande, oberoende av om de kan uppfylla alla 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för villkor för auktorisation som betalningsinstitut, så att ingen banker och andra finansiella institut ( 3 ). Årsboksluten och tvingas ut i den svarta ekonomin och alla tillhandahållare av de sammanställda redovisningarna bör granskas, såvida penningöverföringstjänster kommer att omfattas av vissa institutet inte är befriat från denna skyldighet enligt direk- rättsliga minimikrav, är det lämpligt och i linje med tiv 78/660/EEG och om tillämpligt direktiven 83/349/EEG specialrekommendation VI från Finansiella aktionsgruppen och 86/635/EEG. mot penningtvätt att erbjuda en möjlighet genom vilken de betaltjänstleverantörer som inte kan uppfylla alla dessa villkor trots allt kan behandlas som betalningsinstitut. I detta syfte bör medlemsstaterna ta upp dessa personer i registret över betalningsinstitut utan att alla villkor för I detta direktiv bör betalningsinstitutens beviljande av kredit auktorisation tillämpas. Denna möjlighet till undantag (13) måste dock vara kopplad till stränga villkor när det gäller dvs. beviljande av kreditutrymmen och utfärdande av volymen på betalningstransaktioner. Betalningsinstitut som kreditkort regleras endast när det är nära kopplat till omfattas av ett undantag bör varken ha etableringsrätt eller betaltjänster. Endast om en kredit beviljas för att underlätta frihet att tillhandahålla tjänster och bör inte heller indirekt betaltjänster och den krediten är kortfristig och beviljas för utöva dessa rättigheter när de blir medlemmar i ett en period som inte överskrider tolv månader, inklusive betalningssystem. revolverande kredit, är det lämpligt att tillåta betalningsinstituten att bevilja sådan kredit för sin gränsöverskridande verksamhet, på villkor att den huvudsakligen refinansieras ur betalningsinstitutets egen kapitalbas och andra medel från kapitalmarknaderna, men inte ur de kundmedel som innehas för betaltjänster. Detta bör inte påverka tillämpningen av rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och 4 andra författningar om konsumentkrediter ( ) eller annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning om villkoren för beviljande av konsumentkrediter som inte (16) För alla betaltjänstleverantörer är det av avgörande harmoniseras av detta direktiv. betydelse att ha tillträde till betalningssystemens tekniska infrastruktur. Tillträdet bör dock vara underställt lämpliga krav, för att systemens integritet och stabilitet ska garanteras. Varje betaltjänstleverantör som ansöker om att få delta i ett betalningssystem bör för deltagarna i systemet uppvisa belägg för att dess interna organisation har (14) Det är nödvändigt att medlemsstaterna utser de myndigtillräcklig motståndskraft mot alla former av risker. Dessa heter som ska ansvara för att meddela auktorisation till betalningssystem omfattar ofta exempelvis fyrpartskortbetalningsinstitut, utföra kontroller och besluta om återsystemen samt andra större system för behandling av kallande av auktorisationerna. För att försäkra sig om lika betalningar och autogirering. För att säkerställa lika behandling bör medlemsstaterna inte tillämpa några andra behandling i hela gemenskapen av de olika kategorierna krav på betalningsinstitut än de krav som anges i detta av auktoriserade betaltjänstleverantörer enligt villkoren i direktiv. Alla beslut som fattas av de behöriga myndighederas auktorisation, är det nödvändigt att klargöra reglerna terna bör dock kunna bestridas inför domstol. De behöriga för tillträde till tillhandahållande av betaltjänster och tillträde till betalningssystem. Åtgärder bör vidtas för att 1 ( ) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11. Direktivet senast ändrat genom förhindra diskriminering mellan auktoriserade betalnings- Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/46/EG (EUT L 224, institut och kreditinstitut så att alla betaltjänstleverantörer 16.8.2006, s. 1). 2 som konkurrerar på den inre marknaden kan använda ( ) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv tjänsterna i dessa betalningssystems tekniska infrastruktur 2006/99/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 137). på lika villkor. Olika behandling bör fastställas för ( 3 ) EGT L 372, 31.12.1986, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2006/46/EG. auktoriserade betaltjänstleverantörer och de betaltjänst- ( 4 ) EGT L 42, 12.2.1987, s. 48. Direktivet senast ändrat genom leverantörer som omfattas av undantaget enligt detta Europaparlamentet och rådets direktiv 98/7/EG (EGT L 101, direktiv och undantaget i artikel 8 i direktiv 2000/46/EG 1.4.1998, s. 17). eftersom deras verksamhetsramar är olika. Under alla

L 319/4 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

förhållanden bör skillnader i prisvillkor endast tillåtas, när den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små 2 detta motiveras av skillnader mellan betaltjänstleverantö- och medelstora företag ( ), bör behandlas på samma sätt rernas kostnader. Detta bör inte påverka medlemsstaternas som konsumenter. Under alla förhållanden bör vissa rätt att begränsa åtkomsten till systemviktiga system i centrala bestämmelser i detta direktiv dock alltid vara enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/ tillämpliga, oavsett användarens ställning. 26/EG av den 19 maj 1998 om slutlig avveckling i system 1 för överföring och betalningar och värdepapper ( ) eller Europeiska centralbankens och Europeiska centralbankssystemets (ECBS) behörighet enligt artikel 105.2 i fördraget och artikel 3.1 och artikel 22 i stadgan för ECBS vad gäller (21) Detta direktiv bör specificera betaltjänstleverantörernas tillträde till betalningssystem. skyldigheter att lämna information till betaltjänstanvändarna, vilka bör erhålla tydlig information på samma höga nivå om betaltjänster, så att de kan fatta välgrundade beslut och jämföra erbjudanden inom EU. För att insynen ska värnas, bör i direktivet fastställas harmoniserade krav, vilka behövs för att garantera att nödvändig och tillräcklig (17) Bestämmelserna om tillträde till betalningssystemen bör information lämnas till betaltjänstanvändarna om betalinte gälla för system som inrättas och drivs av en enda tjänstavtalet och betalningstransaktionerna. För att främja betaltjänstleverantör. Dessa system kan drivas antingen i en väl fungerande inre marknad för betaltjänster bör direkt konkurrens med betalningssystem eller, vilket är medlemsstaterna inte få anta andra bestämmelser om vanligare, i en marknadsnisch som inte täcks helt av information än bestämmelserna i detta direktiv. betalningssystem. Dessa betalningssystem omfattar vanligen trepartssystem, såsom trepartskortsystem, betaltjänster som erbjuds av teleoperatörer eller penningöverföringstjänster där systemets operatör är både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt bank- (22) Konsumenterna bör skyddas mot otillbörliga och vilselegruppers interna system. För att stimulera den konkurrens dande metoder i enlighet med Europaparlamentets och som sådana betalningssystem kan bjuda de etablerade rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om välkända betalningssystemen, bör det i princip inte vara otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare 3 lämpligt att bevilja tredje part åtkomst till dessa betalnings- gentemot konsumenter på den inre marknaden ( ), Europasystem. Sådana system bör emellertid alltid omfattas av parlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni gemenskapens konkurrensregler och nationella konkur- 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets rensregler, enligt vilka det kan krävas att tillträde beviljas till tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden 4 dessa system för att effektiv konkurrens på betalnings- (direktivet om elektronisk handel) ( ) och Europaparlamenmarknaderna ska upprätthållas. tets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till 5 konsumenter ( ). De kompletterande bestämmelserna i de direktiven är tillämpliga även i fortsättningen. Förhållandet mellan de krav på att lämna information innan ett avtal ingås som föreskrivs i detta direktiv och de som föreskrivs i (18) Ett regelverk bör fastställas för att säkerställa krav på klara direktiv 2002/65/EG bör dock särskilt klargöras. villkor för och tydlig information om betaltjänster.

(23) Den begärda informationen bör stå i proportion till (19) Direktivet bör inte tillämpas på betalningstransaktioner användarnas behov och meddelas i standardiserad form. som genomförs med kontanter, eftersom en gemensam Informationskraven för enstaka betalningstransaktioner bör betalningsmarknad för kontanter redan existerar, eller dock skilja sig från kraven avseende ramavtal om en serie sådana betalningstransaktioner som baseras på pappers- betalningstransaktioner. checkar, eftersom dessa på grund av sin karaktär inte kan behandlas lika effektivt som andra betalningsmedel. God praxis på detta område bör emellertid utgå från principerna i detta direktiv. (24) I praktiken är ramavtal och betalningstransaktioner som omfattas av sådana mycket vanligare och ekonomiskt viktigare än enstaka betalningstransaktioner. Om det finns ett betalkonto eller ett särskilt betalningsinstrument, ska det finnas ett ramavtal. Kraven på förhandsinformation (20) I och med att konsumenter och företag inte är i samma om ramavtal bör därför vara ganska omfattande och situation behöver de inte samma skyddsnivå. Trots att det är informationen bör alltid lämnas på papper eller via något viktigt att sörja för konsumenternas rättigheter genom att annat varaktigt medium, till exempel kontoutdragsskrivare, införa bestämmelser för vilka det inte går att avtala om disketter, cd-romskivor, dvd-skivor och hårddiskar i undantag, är det rimligt att låta företag och organisationer

avtala om andra villkor. Medlemsstaterna bör emellertid ha	2 ( ) EUT L 124, 20.5.2003, s. 36.
möjligheten att föreskriva att mikroföretag, enligt defini-	3 ( ) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.
tionen i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av	4

( ) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1. 5 ( ) EGT L 271, 9.10.2002, s. 16. Direktivet ändrat genom direktiv 1 ( ) EGT L 166, 11.6.1998, s. 45. 2005/29/EG.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/5

persondatorer på vilka e-post kan lagras samt webbplatser, (28) Konsumenten bör dessutom utan extra avgift få grundsåvida de är tillgängliga för användning i framtiden under läggande information om genomförda betalningstransaken tid som är lämplig för informationens syfte, och som tioner. Vid enstaka betalningstransaktioner bör betaltillåter oförändrad återgivning av den bevarade informa- tjänstleverantören inte ta ut en särskild avgift för denna tionen. Det bör dock vara möjligt för betaltjänstleverantö- information. Den efterföljande månatliga informationen ren och betaltjänstanvändaren att i ramavtalet själva om betalningstransaktioner enligt ett ramavtal bör på komma överens om på vilket sätt information om genom- samma sätt lämnas kostnadsfritt. Med hänsyn till vikten av förda betalningstransaktioner därefter ska lämnas, till insyn i prissättningen och kunders olika behov, bör exempel att all information om betalkontot vid Inter- parterna kunna avtala om avgifter för information som netbanktjänster ska göras tillgänglig online. lämnas oftare eller som komplettering. Med tanke på skillnader i nationell praxis bör medlemsstaterna tillåtas att fastställa bestämmelser som föreskriver att månatliga kontoutdrag för betalkonton i pappersform alltid ska lämnas kostnadsfritt.

(25) Vid enstaka betalningstransaktioner bör endast den viktigaste informationen alltid lämnas på betaltjänstleverantörens eget initiativ. I och med att betalaren vanligtvis är närvarande när betalningsordern ges, behöver det inte krävas att information i varje enskilt fall ska lämnas på papper eller via något annat varaktigt medium. Betaltjänst- (29) För att underlätta kundernas rörlighet bör det vara möjligt leverantören kan lämna muntlig information vid betjä- för konsumenterna att avsluta ett ramavtal efter ett år utan ningen eller göra informationen åtkomlig på annat sätt, att debiteras avgifter. För konsumenter bör den avtalade t.ex. genom att anslå villkoren i lokalerna. Det bör också uppsägningstiden inte vara längre än en månad och för informeras om var närmare upplysningar finns att tillgå betaltjänstleverantörer inte kortare än två månader. Detta (t.ex. webbadressen). Den viktigaste informationen bör direktiv bör inte påverka betaltjänstleverantörens skyldighet dock lämnas på papper eller via något annat varaktigt att enligt annan relevant gemenskapslagstiftning eller medium, om konsumenten begär det. nationell lagstiftning avsluta ett betaltjänstavtal under extraordinära omständigheter, exempelvis enligt lagstiftning mot penningtvätt och finansiering av terrorister, åtgärder för att frysa tillgångar eller varje annan särskild åtgärd i samband med förebyggande och utredning av brott.

(26) I detta direktiv bör det föreskrivas att konsumenten har rätt till kostnadsfri relevant information innan konsumenten binds av ett betaltjänstavtal. Konsumenten bör också kunna begära att få förhandsinformation och ramavtalet på papper kostnadsfritt närhelst under avtalsförhållandet för att kunna jämföra betaltjänstleverantörernas tjänster och villkor och (30) Betalningsinstrument för låga belopp bör vara ett billigt vid tvist kontrollera sina avtalade rättigheter och skyldig- alternativ som är lätt att använda för varor och tjänster till heter. Dessa bestämmelser bör vara förenliga med direktiv låga priser och bör inte överbelastas med överdrivna krav. 2002/65/EG. De utförliga bestämmelserna om kostnadsfri De därtill hörande kraven på information och reglerna för information i det här direktivet bör inte medföra att avgifter genomförandet bör därför begränsas till väsentlig informakan tas ut för information till konsumenter enligt andra tion, men även beakta de tekniska möjligheter som på goda tillämpliga direktiv. grunder kan förväntas av instrument som är avsedda för betalning av låga belopp. Trots de mindre omfattande bestämmelserna bör betaltjänstanvändarna åtnjuta ett adekvat skydd med tanke på de begränsade risker som är förenade med dessa betalningsinstrument, särskilt vad gäller förskottsbetalade betalningsinstrument. (27) Det sätt på vilket betaltjänstleverantören ska ge betaltjänstanvändaren erforderlig information bör beakta såväl betaltjänstanvändarens behov som praktiska tekniska aspekter och kostnadseffektivitet och baseras på vad som överenskommits i avtalet om betaltjänster. I detta direktiv bör två metoder särskiljas för att ge information från betaltjänstleverantören. I det ena fallet bör informationen lämnas, dvs. (31) För att minska riskerna med och konsekvenserna av icke aktivt lämnas av betaltjänstleverantören vid lämplig auktoriserade eller felaktigt utförda betalningstransaktioner tidpunkt enligt detta direktiv utan att betaltjänstanvändaren bör betaltjänstanvändaren så snart som möjligt informera begär det. I det andra fallet bör informationen göras betaltjänstleverantören om alla invändningar vad gäller tillgänglig för betaltjänstanvändaren med beaktande av påstått icke auktoriserade eller felaktigt genomförda betaldennes eventuella begäran om ytterligare information. I det ningstransaktioner, under förutsättning att betaltjänstlevesenare fallet bör betaltjänstanvändaren vidta någon aktiv rantören har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt åtgärd för att få informationen, till exempel genom att detta direktiv. Om tidsfristen för att underrätta betaltjänstuttryckligen begära den från betaltjänstleverantören, logga leverantören respekteras av betaltjänstanvändaren, bör in till en bankkontobrevlåda eller föra in ett bankkort i en denne ha möjlighet att föra talan inom de preskriptionstider kontoutdragsskrivare. Betaltjänstleverantören bör i detta som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Detta direktiv syfte garantera åtkomst till informationen och att informa- bör inte påverka andra tvister mellan betaltjänstanvändare tionen är tillgänglig för betaltjänstanvändaren. och betaltjänstleverantörer.

L 319/6 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

(32) För att skapa incitament för betaltjänstanvändaren att utan införas en tidpunkt då rättigheter och skyldigheter börjar onödigt dröjsmål underrätta sin leverantör om ett stulet gälla det vill säga då betaltjänstleverantören tar emot eller förlorat betalningsinstrument och således minska betalningsordern, inbegripet den tidpunkt då denne hade risken för icke auktoriserade betalningstransaktioner, bör möjlighet att ta emot den genom de kommunikationsmedel användaren enbart vara ansvarig för ett begränsat belopp, om vilka överenskommelse träffats i betaltjänstavtalet, såvida inte betaltjänstanvändaren har handlat bedrägligt oaktat eventuellt tidigare deltagande i det förfarande som eller visat grov vårdslöshet. Så snart som en användare har leder fram till upprättandet och överföringen av betalningsunderrättat en betaltjänstleverantör om att hans eller ordern, t.ex. säkerhets- och täckningskontroller, informahennes betalningsinstrument har kommit i orätta händer, tion om användningen av det personliga identifieringsbör användaren inte vara skyldig att stå för några ytterligare numret eller utfärdande av en betalningslöfte. Vidare bör förluster till följd av icke auktoriserad användning av mottagandet av en betalningsorder inträffa när betalarens instrumentet. Detta direktiv bör inte påverka betaltjänst- betaltjänstleverantör tar emot den betalningsorder som ska leverantörens ansvar för den tekniska säkerheten för sina debiteras betalarens konto. Den dag eller tidpunkt då en egna produkter. betalningsmottagare till sin tjänsteleverantör överför betalningsorder för inkassering av t.ex. kortbetalning eller autogireringar eller då betalningsmottagaren beviljas en förskottsfinansiering av de aktuella beloppen av sin betal- (33) För att betaltjänstanvändarens eventuella vårdslöshet ska tjänstleverantör (genom en kredit kopplad till sitt konto) kunna bedömas, bör alla omständigheter beaktas. Bevis för bör inte ha någon relevans i detta avseende. Användarna och omfattningen av den påstådda vårdslösheten bör bör kunna lita på att en betalningsorder genomförs korrekt prövas enligt nationell rätt. Avtalsbestämmelser och avtals- och fullständigt, om inte betaltjänstleverantören har avtalad villkor rörande tillhandahållande och användning av ett eller laga grund för vägran. Om betaltjänstleverantören betalningsinstrument, vilka innebär att bevisbördan ökar avvisar en betalningsorder, bör betaltjänstanvändaren för konsumenten eller minskar för utgivaren, bör betraktas snarast möjligt underrättas om detta och om orsaken, om som ogiltiga. inte annat följer av gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning.

(34) Medlemsstaterna bör emellertid kunna fastställa mindre stränga villkor än vad som nämnts ovan för att bevara rådande konsumentskyddsnivåer och främja tilltron till (38) Med tanke på hur snabbt moderna helautomatiserade säker användning av elektroniska betalningsinstrument. Att betalningssystem hanterar betalningstransaktioner, vilket olika betalningsinstrument medför olika risker bör beaktas i gör att betalningsorder inte kan återkallas efter en viss enlighet därmed och på så sätt bidra till att säkrare tidpunkt utan höga kostnader för manuella insatser, är det instrument ges ut. Medlemsstaterna bör få minska eller helt nödvändigt att ange en klar tidsgräns för återkallelse av eliminera betalarens ansvar, med undantag för när denne betalningen. Alltefter typen av betaltjänst och betalningshar handlat bedrägligt. order kan dock tidpunkten variera enligt avtal mellan parterna. Återkallelse är i detta sammanhang tillämplig endast på förhållandet mellan betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören och påverkar således inte att betal- (35) Bestämmelser om fördelning av förluster till följd av icke ningstransaktioner i betalningssystem är oåterkalleliga och auktoriserade betalningstransaktioner bör införas. Olika slutgiltiga. bestämmelser kan gälla för betaltjänstanvändare som inte är konsumenter, eftersom sådana användare normalt har bättre förutsättningar att bedöma risken för bedrägerier och vidta motåtgärder.

(39) Sådan oåterkallelighet bör inte påverka en betaltjänstleverantörs rätt eller skyldighet enligt lagarna i vissa (36) I detta direktiv bör det fastställas regler för återbetalning för medlemsstater att på grundval av betalarens ramavtal eller att skydda konsumenten, när den utförda betalningsnationella lagar och andra författningar eller riktlinjer transaktionen överstiger det belopp som rimligen kunde återbetala beloppet för den genomförda betalningstransakha förväntats. Betaltjänstleverantörerna bör kunna erbjuda tionen till betalaren vid tvist mellan betalaren och sina kunder ännu förmånligare villkor, exempelvis återbetalbetalningsmottagaren. En sådan återbetalning bör betraktas ning av varje omtvistad betalningstransaktion. Om använsom en ny betalningsorder. Utom i dessa fall bör rättsliga daren begär återbetalning av en betalningstransaktion, bör tvister som uppstår inom det förhållande som ligger bakom återbetalningsrätten inte påverka betalarens skyldigheter betalningsordern avgöras endast mellan betalaren och mot betalningsmottagaren för den bakomliggande förbinbetalningsmottagaren. delsen, t.ex. för varor eller tjänster som beställts, konsumerats eller rättmätigt fakturerats, eller användarens rätt att återkalla en betalningsorder.

(40) Det är av avgörande betydelse för en helt integrerad (37) För att kunna planera sin ekonomi och fullgöra sina direkthantering av betalningar, och för rättssäkerheten vad betalningsförpliktelser i tid måste konsumenter och företag gäller underliggande inbördes skyldigheter mellan betalvara säkra på hur lång tid det tar att genomföra en tjänstanvändare, att hela det belopp som betalaren överför betalningsorder. Genom detta direktiv bör det därför krediteras betalningsmottagarens konto. Det bör därför inte

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/7

vara möjligt för någon av de mellanhänder som deltar i bankdag, om betalningsordern görs på papper. På så sätt genomförandet av betalningstransaktioner att göra avdrag är det möjligt att fortsätta att tillhandahålla betaltjänster för från det överförda beloppet. Det bör dock vara möjligt för kunder som endast är vana vid pappersdokument. Om betalningsmottagaren att ingå ett avtal med sin betaltjänst- autogirosystem används, bör betalningsmottagarens betalleverantör enligt vilket den senare får dra av sina egna tjänstleverantör överföra inkasseringsordern inom de tidsavgifter. För att betalningsmottagaren ska kunna kontrollera gränser som har överenskommits mellan betalningsatt det utestående beloppet betalas korrekt, bör det mottagaren och dennes betaltjänstleverantör, så att betalemellertid i den efterföljande informationen om betalnings- ning på överenskommen dag möjliggörs. Med tanke på att transaktionen lämnas uppgift inte endast om hela det de nationella infrastrukturerna för betalningar ofta är överförda beloppet, utan även om eventuella avgifters mycket effektiva, bör medlemsstaterna, för att förhindra storlek. att de nuvarande servicenivåerna försämras, i lämpliga fall dock få behålla eller fastställa bestämmelser om kortare genomförandetider än en bankdag.

(41) Erfarenheten visar att det effektivaste systemet är att

avgifterna delas mellan betalare och betalningsmottagare, eftersom detta underlättar direkthantering av betalningarna. (44) Bestämmelserna om betalning av beloppet i dess helhet och Det bör därför fastställas bestämmelser om att de respektive om genomförandetid bör ses som god praxis, när en av betaltjänstleverantörerna i normala fall bör ta ut avgifterna betaltjänstleverantörerna inte är etablerad inom gemenskadirekt av betalaren och betalningsmottagaren. Detta bör pen. dock endast gälla när betalningstransaktionen inte fordrar valutaväxling. De avgifter som tas ut kan också vara lika med noll, eftersom bestämmelserna i detta direktiv inte påverkar praxis enligt vilken betaltjänstleverantören inte tar ut någon avgift från konsumenterna för kreditering av deras konton. Beroende på avtalsvillkoren kan en betaltjänst- (45) Det är viktigt att betaltjänstanvändarna känner till de leverantör på samma sätt ta ut en avgift för användning av faktiska kostnaderna och avgifterna för betaltjänster, så att betaltjänsten endast av betalningsmottagaren (handlaren), de kan göra sitt val. I linje med detta bör otydligt redovisade vilket medför att betalaren inte åläggs någon avgift. prissättningsmetoder inte vara tillåtna, eftersom det är Avgiftsuttaget i betalningssystemet får utgöras av en allmänt känt att sådana metoder gör det ytterst svårt för abonnemangsavgift. Bestämmelserna om överfört belopp användarna att fastställa det faktiska priset för en betaleller avgifter får inga direkta följder för prissättningen tjänst. I synnerhet bör användning av valuteringsdagar som mellan betaltjänstleverantörer eller eventuella mellanhänmissgynnar användarna inte tillåtas. der.

(46) För att betalningssystemet ska fungera friktionsfritt och (42) För att främja insyn och konkurrens bör betaltjänsteffektivt måste användaren kunna lita på att betaltjänstleverantören inte hindra betalningsmottagaren att begära leverantören utför betalningstransaktionen korrekt och en avgift från betalaren för användning av ett specifikt inom avtalad tid. Leverantören har i regel förutsättningar betalningsinstrument. Medan det bör stå betalningsmotatt bedöma riskerna i samband med betalningstransaktiotagaren fritt att ta ut avgifter för användning av ett visst nen. Det är leverantören som tillhandahåller betalningsbetalningsinstrument, kan medlemsstaterna besluta att systemet, vidtar åtgärder för att återkalla felaktigt placerade förbjuda eller begränsa sådant bruk, när enligt deras medel och i de flesta fall beslutar om vilka mellanhänder mening detta är påkallat på grund av missbruk i prissättsom ska bidra till att utföra betalningstransaktionen. Med ningen eller prissättning som kan ha negativ inverkan på hänsyn till alla dessa överväganden är det, utom under användningen av ett visst betalningsinstrument, med onormala och oförutsägbara förhållanden, helt klart beaktande av behovet av att uppmuntra konkurrens och lämpligt att betaltjänstleverantören blir ansvarig för användning av effektiva betalningsinstrument. utförandet av en betalningstransaktion som denne har tagit emot från användaren, utom för betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs handlingar och underlåtelser, för vilka endast betalningsmottagaren är ansvarig. För att emellertid inte lämna betalaren skyddslös i osannolika sammansätt- (43) För att betalningar inom gemenskapen ska göras mer ningar där det kan förbli öppet ( non liquet ) huruvida effektiva, bör en maximal tid på en dag tillämpas för alla betalningsbeloppet vederbörligen mottogs av betalningsbetalningsorder som initierats av betalaren i euro eller mottagarens betaltjänstleverantör eller ej, bör den motvalutan i en medlemsstat utanför euroområdet, inklusive svarande bevisbördan ligga på betalarens betaltjänstbetalningar och penningöverföringar. För alla övriga betal- leverantör. Som regel kan det förväntas att det förmedlande ningar, exempelvis betalningar som initierats av eller via en institut, vanligtvis ett ” neutralt ” organ såsom en centralbank betalningsmottagare, däribland autogireringar och kortbe- eller en clearingorganisation, som överför betalningsbetalningar, bör i avsaknad av ett uttryckligt avtal mellan loppet från den sändande till den mottagande betaltjänstbetaltjänstleverantören och betalaren om längre genom- leverantören kommer att lagra kontouppgifterna och kunna förandetid samma genomförandetid på en dag tillämpas. tillhandahålla dessa när så är nödvändigt. När betalnings- Ovannämnda tider kan förlängas med ytterligare en beloppet har krediterats den mottagande betaltjänstleve-

L 319/8 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

rantörens konto, bör betalningsmottagaren omedelbart ha 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med en fordran på sin betaltjänstleverantör för kreditering på sitt avseende på behandling av personuppgifter och om det fria 1 konto. flödet av sådana uppgifter ( ).

(50) Det är nödvändigt att se till att de bestämmelser i nationell (47) Betalarens betaltjänstleverantör bör ha ansvaret för att lag som antas enligt detta direktiv genomförs effektivt. betalningar utförs korrekt, särskilt vad gäller betalning av Därför bör det inrättas lämpliga förfaranden genom vilka hela betalningstransaktionens belopp och tiden för utfödet blir möjligt att framföra klagomål mot betaltjänstrandet, samt fullt ansvar, om andra parter i betalningsleverantörer som inte iakttar bestämmelserna och säkerkedjan fram till betalningsmottagarens konto eventuellt inte ställa att lämpliga, effektiva, proportionella och agerar på rätt sätt. Det följer av detta ansvar att betalarens avskräckande sanktioner åläggs vid behov. betaltjänstleverantör, när hela beloppet inte krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, bör korrigera betalningstransaktionen eller utan onödigt dröjsmål omedelbart återbetala den berörda delen av transaktionsbe- (51) Medlemsstaterna bör, utan att det påverkar kundernas rätt loppet till betalaren, utan att detta påverkar eventuella att väcka talan inför domstol, säkerställa lättillgängliga och andra anspråk som kan komma att ställas enligt nationell smidiga lågkostnadslösningar utanför domstol, vid tvister lagstiftning. Detta direktiv bör endast gälla skyldigheter och mellan betaltjänstleverantörer och konsumenter om de ansvar enligt avtalet mellan betaltjänstanvändaren och rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv. dennes betaltjänstleverantör. För att betalningar och andra Genom artikel 5.2 i Romkonventionen om tillämplig lag på betaltjänster ska fungera på rätt sätt fordras emellertid att 2 avtalsförpliktelser ( ) garanteras att det skydd som tillbetaltjänstleverantörerna och deras mellanhänder, till försäkras konsumenten enligt tvingande regler i lagen i det exempel betalningsbehandlare, har avtal i vilka överens- land där denne har sin vanliga vistelseort inte kan kommelse träffats om deras ömsesidiga rättigheter och undergrävas genom avtalsbestämmelser om tillämplig lag. skyldigheter. Ansvarsfrågor utgör en väsentlig del av dessa likformiga avtal. För att tillförlitligheten hos betaltjänstleverantörer och mellanhänder som deltar i betalningstransaktionen ska säkerställas, är det av rättssäkerhetsskäl (52) Medlemsstaterna bör avgöra om de behöriga myndigheter nödvändigt att det fastställs att icke ansvariga betaltjänst- som utses för att auktorisera betalningsinstitut också kan leverantörer kompenseras för uppkomna förluster eller vara behöriga myndigheter för förfaranden för klagomål belopp som utbetalats enligt bestämmelserna om ansvar i och tvistlösning utanför domstol. detta direktiv. Ytterligare rättigheter och detaljer om omfattningen av regress och hur anspråk på den betaltjänstleverantör eller mellanhand som orsakat en felaktig (53) Detta direktiv ska inte påverka bestämmelser i nationell betalningstransaktion ska hanteras bör överlåtas till avtalslagstiftning om ansvar för brister i formuleringen eller överenskommelser. överföringen av uppgifter.

(48) Det bör vara möjligt för betaltjänstleverantören att klart (54) Eftersom det är nödvändigt att kontrollera att detta direktiv ange vilken information som krävs för att utföra betal- fungerar tillfredsställande och övervaka utvecklingen mot ningsordern korrekt. För att undvika uppsplittring och inte upprättandet av en inre marknad för betalningar, bör äventyra inrättandet av integrerade betalningssystem inom kommissionen lägga fram en rapport tre år efter det att gemenskapen bör medlemsstaterna dock inte kunna kräva perioden för genomförandet av detta direktiv har avslutats. att en särskild identifikationskod används för betalnings- Med tanke på den globala integreringen av finansiella transaktioner. Detta bör emellertid inte hindra medlems- tjänster och harmoniserat konsumentskydd även utöver staterna från att kräva att betalarens betaltjänstleverantör detta direktivs effektiva sätt att fungera, bör de huvudsakliga iakttar tillbörlig försiktighet och, när det är tekniskt möjligt punkterna i översynen vara det eventuella behovet av att och inte kräver manuellt ingripande, kontrollerar att den utvidga tillämpningsområdet till valutor utanför EU och unika identifikationskoden stämmer och, om den unika betalningstransaktioner där endast en av de berörda identifikationskoden inte stämmer, vägrar att utföra betal- betaltjänstleverantörerna finns i gemenskapen. ningsordern och informerar betalaren om detta. Betaltjänstleverantörens ansvar bör vara begränsat till att gälla att varje betalningstransaktion utförs korrekt i enlighet med (55) Eftersom bestämmelserna i detta direktiv ersätter bestämbetalningsordern från betaltjänstanvändaren. melserna i direktiv 97/5/EG bör det direktivet upphöra att gälla.

(49) För att göra det möjligt att effektivt förebygga bedrägerier och bekämpa betalningsbedrägerier i hela gemenskapen bör (56) Det är nödvändigt att fastställa närmare bestämmelser om det införas bestämmelser om effektivt utbyte av uppgifter bedräglig användning av betalkort, något som för närvamellan betaltjänstleverantörerna, som bör tillåtas att samla rande omfattas av i Europaparlamentets och rådets direktiv in, behandla och utbyta personuppgifter avseende personer som är involverade i betalningsbedrägerier. Hela denna ( 1 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning verksamhet bör bedrivas i överensstämmelse med Europa- (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1). parlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 2 ( ) EGT C 27, 26.1.1998, s. 34.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/9

97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid (63) I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om 1 distansavtal ( ) och direktiv 2002/65/EG. Dessa direktiv bör 4 bättre lagstiftning ( ) uppmuntras medlemsstaterna att för därför ändras i enlighet med detta. egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan direktivet och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller. (57) Eftersom finansiella institut enligt direktiv 2006/48/EG inte omfattas av de regler som är tillämpliga på kreditinstitut, bör de omfattas av samma krav som betalningsinstitut, så HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. att de kan tillhandahålla betaltjänster inom gemenskapen. Direktiv 2006/48/EG bör därför ändras i enlighet med detta. AVDELNING I

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

(58) Eftersom penningöverföring enligt detta direktiv definieras som en betaltjänst som förutsätter auktorisation för Artikel 1 betalningsinstitut eller registrering för vissa fysiska eller juridiska personer som under vissa förutsättningar som Syfte anges i detta direktiv omfattas av undantagsbestämmelser, bör Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av 1. I detta direktiv fastställs bestämmelser för hur medlemsden 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det staterna ska skilja mellan följande sex kategorier av betaltjänstfinansiella systemet används för penningtvätt och finansier- 2 leverantörer: ing av terrorism ( ) ändras i enlighet med detta.

a) Kreditinstitut i den mening som avses i artikel 4.1 a i direktiv 2006/48/EG. (59) I rättssäkerhetens intresse är det lämpligt att införa övergångsbestämmelser enligt vilka personer som har inlett sin verksamhet som betalningsinstitut, i enlighet med b) Institut för elektroniska pengar i den mening som avses i gällande nationell lagstiftning innan detta direktiv trädde i artikel 1.3 a i direktiv 2000/46/EG. kraft, kan fortsätta att bedriva denna verksamhet i den berörda medlemsstaten under viss tid. c) Postgiroinstitut som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster. (60) Eftersom målet för detta direktiv, nämligen inrättandet av en inre marknad för betaltjänster, inte i tillräcklig utsträck- d) Betalningsinstitut i den mening som avses i detta direktiv. ning kan uppnås av medlemsstaterna, eftersom det kräver harmonisering av ett stort antal skilda regler i de olika medlemsstaternas rättssystem, och det därför bättre kan e) Europeiska centralbanken och nationella centralbanker, när uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta de inte agerar i egenskap av monetär myndighet eller andra åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i offentliga myndigheter. fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. f) Medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndigheter, när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter.

(61) De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/ 2. I detta direktiv fastställs även bestämmelser om krav på klara EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska villkor för och tydlig information om betaltjänster samt om tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförande- betaltjänstanvändarnas och betaltjänstleverantörernas respektive 3 befogenheter ( ). rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster som regelbunden sysselsättning eller affärsverksamhet.

(62) Kommissionen bör särskilt ges behörighet att anta genom- Artikel 2 förandeåtgärd i syfte att beakta den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen. Eftersom dessa åtgärder har en

Räckvidd

allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, måste de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1. Detta direktiv ska tillämpas på betaltjänster som tillhanda- 1999/468/EG. hålls inom gemenskapen. Avdelningarna III och IV i detta direktiv ska dock, med undantag av artikel 73, endast tillämpas 1 när såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänst- ( ) EGT L 144, 4.6.1997, s. 19. Direktivet senast ändrat genom direktiv leverantör, eller den ende betaltjänstleverantören i en betalnings- 2005/29/EG. 2 transaktion, är etablerad i gemenskapen. ( ) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15. 3 ( ) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. Beslutet ändrat genom beslut 2006/ 4 512/EG (EUT L 200, 22.7.2006, s. 11). ( ) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

L 319/10 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

2. Avdelningarna III och IV ska tillämpas på betaltjänster som 7 juni 1930 om enhetlig lagstiftning för växlar och genomförs i euro eller valutan i en medlemsstat utanför skuldebrev. euroområdet.

v) Pappersbaserade kuponger. 3. Medlemsstaterna får undanta alla institut som avses i artikel 2 i direktiv 2006/48/EG från tillämpningen av alla eller vissa bestämmelser i det här direktivet, med undantag av de som vi) Pappersbaserade resecheckar. avses i första och andra strecksatserna i den artikeln.

vii) Pappersbaserade postanvisningar enligt Världspost- Artikel 3 unionens definition.

Undantag från tillämpningsområdet

h) Betalningstransaktioner som genomförs inom ett system Detta direktiv ska inte tillämpas på följande: för avveckling av betalningar eller värdepapper mellan avvecklingsagenter, centrala motparter, clearingorganisationer och/eller centralbanker och andra deltagare i systemet, a) Betalningstransaktioner direkt från betalaren till betalningssamt betaltjänstleverantörer, utan att detta påverkar mottagaren vilka uteslutande görs i kontanter utan medtillämpningen av artikel 28. verkan av mellanhand.

b) Betalningstransaktioner från betalaren till betalningsmot- i) Betalningstransaktioner som avser förvaltning av värdetagaren genom ett handelsombud som auktoriserats att papper, inbegripet utdelningar, inkomst eller annan fördelförhandla om eller slutföra försäljning eller köp av varor ning, eller inlösen eller försäljning, vilka genomförs av de eller tjänster på betalarens eller betalningsmottagarens personer som avses i led h eller av värdepappersföretag, vägnar. kreditinstitut, företag för kollektiva investeringar eller kapitalförvaltningsbolag som tillhandahåller investeringstjänster samt andra enheter som har tillstånd att förvara c) Yrkesmässig, fysisk transport av sedlar och mynt, inbegripet finansiella instrument. insamling, hantering och leverans av dessa.

j) Tjänster som tillhandahålls av leverantörer av tekniska d) Betalningstransaktioner som består av ej yrkesmässig tjänster vilka stöder tillhandahållandet av betaltjänster utan insamling och leverans av kontanter inom ramen för ideell att de vid någon tidpunkt kommer i besittning av de medel verksamhet eller välgörenhet. som ska överföras, inklusive behandling och lagring av uppgifter, förtroendeskapande tjänster och integritetsskydd, e) Tjänster som innebär att betalningsmottagaren förser autentisering av uppgifter och enheter, tillhandahållande av betalaren med kontanter som en del av en betalnings- nät för informationsteknik (IT) och kommunikationsnät transaktion efter uttrycklig begäran av betaltjänstanvända- samt tillhandahållande och underhåll av terminaler och ren omedelbart före verkställandet av betalnings- utrustning för betaltjänster. transaktionen genom betalning för inköp av varor eller tjänster. k) Tjänster som baseras på instrument som kan användas för förvärv av varor eller tjänster endast i de lokaler som f) Valutaväxlingsverksamhet, dvs. ” cash to cash ” -transaktioner, utgivaren använder eller enligt affärsöverenskommelse med om medlen inte innehas på ett betalkonto. utgivaren, antingen inom ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer eller i fråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud. g) Betalningstransaktioner baserade på följande handlingar, dragna på betaltjänstleverantören i syfte att ställa medel till betalningsmottagarens förfogande: l) Betalningstransaktioner som verkställs med hjälp av teleutrustning eller digital eller informationsteknisk utrustning, i) Papperscheckar enligt Genèvekonventionen av den när de köpta varorna eller tjänsterna levereras till och är 19 mars 1931 om gemensam checklag. avsedda att användas med hjälp av teleutrustning eller digital eller informationsteknisk utrustning, förutsatt att operatören för teleutrustningen eller den digitala eller ii) Papperscheckar som liknar dem som avses i led i och informationstekniska utrustningen inte agerar enbart som som regleras av lagstiftningen i de medlemsstater som en mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leveraninte är parter i Genèvekonventionen av den 19 mars tören av varorna eller tjänsterna. 1931 om enhetlig checklag.

iii) Dragna pappersväxlar enligt Genèvekonventionen av m) Betalningstransaktioner som genomförs mellan betaltjänstden 7 juni 1930, om enhetlig lagstiftning för växlar leverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning. och skuldebrev.

n) Betalningstransaktioner mellan ett moderföretag och dess iv) Dragna pappersväxlar som liknar dem som avses i led dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma iii och som regleras av lagstiftningen i de medlems- moderföretag, utan att någon annan betaltjänstleverantör stater som inte är parter i Genèvekonventionen av den än ett företag i samma grupp medverkar som mellanhand.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/11

o) Sådana tjänster för uttag av kontanter med hjälp av 11. konsument : en fysisk person som enligt de avtal om uttagsautomater som tillhandahålls av leverantörer som betaltjänster som omfattas av detta direktiv agerar vid agerar för en eller flera kortutfärdare som inte är part(er) i sidan av sin närings- eller yrkesverksamhet. ramavtalet med den kund som tar ut pengar från ett betalkonto, under förutsättning att dessa leverantörer inte tillhandahåller andra betaltjänster som förtecknas i bilagan. 12. ramavtal : ett avtal om betaltjänster som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter Artikel 4 och villkor för att öppna ett betalkonto.

Definitioner

13. penningöverföring : en betaltjänst där medel tas emot från en I detta direktiv gäller följande definitioner: betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att över- 1. hemmedlemsstat : föra motsvarande belopp till en betalningsmottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på betalningsmottagarens vägnar, och/eller där dessa medel tas emot på i) den medlemsstat där betaltjänstleverantörens säte är betalningsmottagarens vägnar och ställs till betalningsbeläget, eller mottagarens förfogande.

ii) om betaltjänstleverantören i enlighet med nationell lagstiftning saknar säte, den medlemsstat där dess 14. betalkonto : ett konto som innehas i en eller flera betalhuvudkontor är beläget. tjänstanvändares namn och som används för genomförandet av betalningstransaktioner.

2. värdmedlemsstat : en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten, där en betaltjänstleverantör har ett ombud eller en 15. medel : sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt filial eller tillhandahåller betaltjänster. elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/EG. 3. betaltjänst : en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan.

16. betalningsorder : varje instruktion som en betalare eller 4. betalningsinstitut : en juridisk person som har beviljats betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att auktorisation i enlighet med artikel 10 att tillhandahålla en betalningstransaktion ska genomföras. och utföra betaltjänster inom gemenskapen.

5. betalningstransaktion : en åtgärd som initieras av betalaren 17. valuteringsdag : den referenstidpunkt som används av en eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller betaltjänstleverantör för beräkningen av räntan på de medel uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande som debiterats eller krediterats ett betalkonto. förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren.

6. betalningssystem : ett system för överföring av medel med 18. referensväxelkurs : den växelkurs som ligger till grund för formella och standardiserade rutiner och gemensamma beräkningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig regler för behandling, clearing och/eller avveckling av av betaltjänstleverantören eller härrör från en offentligt betalningstransaktioner. tillgänglig källa.

7. betalare : en fysisk eller juridisk person som är betalkon- 19. autentisering : ett förfarande genom vilket betaltjänstleverantoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från tören kan kontrollera användningen av ett specifikt betaldetta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, ningsinstrument, inklusive personliga säkerhetsanorden fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsningar. order.

8. betalningsmottagare : en fysisk eller juridisk person som är 20. referensräntesats : en räntesats som ligger till grund för den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en beräkningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör betalningstransaktion. från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av båda parterna i ett avtal om betaltjänster.

9. betaltjänstleverantör : sådana organ som avses i artikel 1.1 och juridiska och fysiska personer som omfattas av undantaget 21. unik identifikationskod : en kombination av bokstäver, siffror enligt artikel 26. eller symboler som betaltjänstleverantören uppger för betaltjänstanvändaren och som denne ska uppge för att 10. betaltjänstanvändare : en fysisk eller juridisk person som på ett otvetydigt sätt identifiera den andre betaltjänstutnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller användaren och/eller dennes betalkonto för en betalningsbetalningsmottagare eller i båda dessa egenskaper. transaktion.

L 319/12 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

22. ombud : en fysisk eller juridisk person som agerar för ett AVDELNING II betalningsinstituts räkning vid tillhandahållandet av betaltjänster. BETALTJÄNSTLEVERANTÖRER

KAPITEL 1 23. betalningsinstrument : varje form av personliga(a) anordning

Betalningsinstitut

(ar) och/eller rutiner som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används av betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder. Av s n i t t 1

A l l m ä n n a r e g l e r

24. teknik för distanskommunikation : varje teknik som kan Artikel 5 användas för att ingå avtal om betaltjänster utan att betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren samtidigt

Ansökningar om auktorisation

är fysiskt närvarande på samma plats.

För att auktoriseras som betalningsinstitut ska en ansökan inlämnas till de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten tillsammans med följande: 25. varaktigt medium : varje instrument som betaltjänstanvändaren kan använda för att bevara information som är riktad till honom eller henne personligen, på ett sätt som är a) En verksamhetsplan, där det bland annat anges vilka slag av tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är betaltjänster som planeras. lämplig för informationens syfte, och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen. b) En affärsplan med en budgetprognos för de tre första räkenskapsåren, där det visas att den sökande har förmåga att utnyttja system, resurser och förfaranden som är lämpliga och väl anpassade för en sund verksamhet. 26. mikroföretag : företag som, när betaltjänstavtalet ingås, är ett företag i enlighet med definitionen i artikel 1 och artikel 2.1 och 2.3 i bilagan till rekommendation 2003/361/EG. c) Bevis för att betalningsinstitutet har det startkapital som avses i artikel 6.

27. bankdag : en dag på vilken betalarens eller betalnings- d) För de betalningsinstitut som avses i artikel 9.1, en mottagarens betaltjänstleverantör, när denne medverkar till beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att skydda genomförandet av en betalningstransaktion, har öppet för betaltjänstanvändarnas medel i enlighet med artikel 9. verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion. e) En beskrivning av den sökandes styrformer och mekanismer för intern kontroll, inklusive förvaltnings-, riskhanterings- och redovisningsförfaranden, vilken ska visa att dessa styrningsformer, mekanismer och förfaranden för kontroll 28. autogiro : en betaltjänst för debitering av en betalares är proportionella, lämpliga, sunda och tillräckliga. betalkonto, där en betalningstransaktion initieras av betalningsmottagaren på grundval av betalarens medgivande till betalningsmottagaren, betalningsmottagarens betaltjänstle- f) En beskrivning av de mekanismer för intern kontroll som verantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör. sökanden har fastställt för att fullgöra skyldigheterna i fråga om penningtvätt och finansiering av terrorism enligt direktiv 2005/60/EG och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november 2006 om information om betalaren som ska åtfölja överföringar 29. filial : ett annat driftställe än huvudkontoret vilket utgör en 1 av medel ( ). del av ett betalningsinstitut och inte är en juridisk person och självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksamheten i betalningsinstitutet. g) En beskrivning av sökandens strukturella organisation, Alla driftställen i en medlemsstat som är inrättade av ett vilken i tillämpliga fall även ska omfatta en beskrivning av betalningsinstitut med huvudkontor i en annan medlems- avsedd användning av ombud och filialer, lösningarna för stat ska anses utgöra en enda filial. utläggning på entreprenad och sökandens deltagande i ett nationellt eller internationellt betalningssystem.

h) Identitetsuppgifter för personer som direkt eller indirekt har 30. grupp : en grupp av företag som består av ett moderföretag, ett kvalificerat innehav i sökanden i den mening som avses i dess dotterföretag och de enheter i vilka moderföretaget och artikel 4.11 i direktiv 2006/48/EG, storleken av deras dess dotterföretag har ägarintressen samt företag som är knutna till varandra genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG. 1 ( ) EUT L 345, 8.12.2006, s. 1.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/13

innehav och bevis på deras lämplighet med hänsyn till att gånger, när betalningsinstitutet tillhör samma grupp som ett en sund och ansvarsfull ledning av betalningsinstitutet annat betalningsinstitut, kreditinstitut, värdepappersföretag, måste garanteras. kapitalförvaltningsbolag eller försäkringsföretag. Denna punkt ska även tillämpas när betalningsinstitutet är av hybridkaraktär och bedriver annan verksamhet än att tillhandahålla de i) Identitetsuppgifter för direktörer och personer som ansvabetaltjänster som förtecknas i bilagan. rar för förvaltningen av betalningsinstitutet och i tillämpliga fall för personer som ansvarar för förvaltningen av betalningsinstitutets betaltjänstverksamhet samt bevis på 3. Om de villkor som föreskrivs i artikel 69 i direktiv 2006/48/ att dessa har gott anseende och enligt betalningsinstitutets EG är uppfyllda, får medlemsstaterna eller deras behöriga hemmedlemsstat har den kunskap och erfarenhet som myndigheter välja att inte tillämpa artikel 8 i detta direktiv på krävs för att tillhandahålla betaltjänster. betalningsinstitut som omfattas av den gruppbaserade tillsynen av moderkreditinstitutet i enlighet med direktiv 2006/48/EG. j) I tillämpliga fall identitetsuppgifter för lagstadgade revisorer och revisionsföretag enligt definition i Europaparlamentets Artikel 8 och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad årsrevision av årsbokslut och sammanställd 1 Beräkning av kapitalbas redovisning ( ).

1. Oaktat de inledande kapitalkrav som fastställs i artikel 6, ska k) Den sökandes rättsliga ställning och bolagsordning. medlemsstaterna kräva att betalningsinstituten alltid har en kapitalbas beräknad med en av följande tre metoder enligt vad som fastställts av de behöriga myndigheterna i enlighet med l) Adressen till den sökandes huvudkontor. nationell lagstiftning:

För de syften som avses i d, e och g ska sökanden tillhandahålla en beskrivning av sina revisionsarrangemang och de organisatoriska arrangemang som har inrättats för att se till att alla skäliga Metod A åtgärder vidtas för att skydda användarnas intressen samt trygga kontinuitet och tillförlitlighet vid utförandet av betaltjänsterna. Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst 10 % av dess fasta omkostnader föregående år. De behöriga myndigheterna får Artikel 6 justera detta krav, om det har skett en väsentlig förändring av betalningsinstitutets verksamhet sedan föregående år. Om ett Startkapital betalningsinstitut inte har fullföljt ett helt års affärsverksamhet vid tidpunkten för beräkningen, ska kravet vara att kapitalbasen Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstituten vid tidpunk- ska uppgå till lägst 10 % av motsvarande fasta omkostnader ten för auktorisationen har ett startkapital bestående av kapital enligt dess affärsplan, såvida inte de behöriga myndigheterna enligt artikel 57 a och b i direktiv 2006/48/EG enligt följande: kräver en justering av planen.

a) Om betalningsinstitutet tillhandahåller endast den betaltjänst som förtecknas i punkt 6 i bilagan, får dess kapital aldrig underskrida 20 000 EUR. Metod B

b) Om betalningsinstitutet tillhandahåller den betaltjänst som Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst summan av förtecknas i punkt 7 i bilagan, får dess kapital aldrig följande poster, multiplicerad med den skalfaktor k som anges i underskrida 50 000 EUR. punkt 2, där betalningsvolymen (BV) utgör en tolftedel av det sammanlagda beloppet av de betalningstransaktioner som betalningsinstitutet genomförde under föregående år: c) Om betalningsinstitutet tillhandahåller någon av de betaltjänster som förtecknas i punkterna 1 – 5 i bilagan, får dess kapital aldrig underskrida 125 000 EUR. a) 4,0 % av den del av BV som ej överstiger 5 miljoner EUR

Artikel 7 plus

Kapitalbas

b) 2,5 % av den del av BV som överstiger 5 miljoner EUR men 1. Betalningsinstitutens kapitalbas enligt artiklarna 57 – 61 samt ej 10 miljoner EUR 63, 64 och 66 i direktiv 2006/48/EG får inte underskrida det belopp som krävs enligt artiklarna 6 eller 8 i detta direktiv plus beroende på vilket som är högst.

c) 1 % av den del av BV som överstiger 10 miljoner EUR men 2. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att ej 100 miljoner EUR förhindra att de poster som får ingå i kapitalbasen används flera

1 ( ) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87. plus

L 319/14 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

d) 0,5 % av den del av BV som överstiger 100 miljoner EUR b) 0,8, om betalningsinstitutet tillhandahåller den betaltjänst men ej 250 miljoner EUR som förtecknas i punkt 7 i bilagan,

plus c) 1, om betalningsinstitutet tillhandahåller någon av de e) 0,25 % av den del av BV som överstiger 250 miljoner EUR. betaltjänster som förtecknas i punkterna 1 – 5 i bilagan.

3. De behöriga myndigheterna får, på grundval av en Metod C utvärdering av betalningsinstitutets riskhanteringsprocesser, förlustdatabas och interna kontrollmekanismer, kräva att betal- Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst ett belopp ningsinstitutet har en kapitalbas som är upp till 20 % högre än som utgörs av den relevanta indikatorn enligt a, multiplicerad det belopp som skulle bli resultatet av tillämpningen av den med den multiplikationsfaktor som anges i b och med den metod som valts i enlighet med punkt 1 eller tillåta betalningsskalfaktor k som anges i punkt 2: institutet att ha en kapitalbas som är upp till 20 % lägre än det belopp som skulle bli resultatet av tillämpningen av den metod a) Den relevanta indikatorn ska vara summan av som valts i enlighet med punkt 1.

— ränteinkomster,

Artikel 9 — ränteutgifter,

Skyddskrav

— mottagen kommission och mottagna avgifter, och

— övriga rörelseintäkter. 1. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna ska kräva att ett betalningsinstitut som tillhandahåller någon av de Varje post ska inkluderas i summan med sitt positiva eller betaltjänster som förtecknas i bilagan och samtidigt bedriver negativa tecken. Inkomster från extraordinära eller irregul- annan affärsverksamhet som avses i artikel 16.1 c på följande sätt jära poster får inte tas med i beräkningen av den relevanta ska skydda de medel som för genomförandet av betalningsindikatorn. Kostnaderna för tjänster som lagts ut på transaktioner har tagits emot av betaltjänstanvändare eller entreprenad till tredje man får dras av från den relevanta genom en annan betaltjänstleverantör: indikatorn i de fall då de härrör från ett företag som är föremål för tillsyn enligt detta direktiv. Den relevanta indikatorn ska beräknas på grundval av den tolvmånad- Medlen ska ersobservation som gjorts vid utgången av föregående räkenskapsår. Den relevanta indikatorn ska beräknas på det senaste räkenskapsåret. Kapitalbaser som beräknats enligt metod c ska emellertid inte ligga under 80 % av medel- a) inte vid någon tidpunkt sammanblandas med de medel som värdet för den relevanta indikatorn under de tre föregående innehas för någon fysisk eller juridisk persons, annan än räkenskapsåren. Om inga reviderade uppgifter finns till- betaltjänstanvändarnas, räkning och ska, när medlen fortgängliga, får affärsprognoser användas. farande innehas av betalningsinstitutet men ännu inte har sänts till betalningsmottagaren eller överförts till en annan betaltjänstleverantör vid slutet av bankdagen efter den dag b) Multiplikationsfaktorn ska vara då medlen mottogs, deponeras på ett särskilt konto hos ett kreditinstitut eller investeras i säkra, likvida lågrisktillgångar i) 10 % för den del av den relevanta indikatorn som ej i enlighet med vad hemmedlemsstatens behöriga myndigöverstiger 2,5 miljoner EUR, heter fastställer, och

ii) 8 % för den del av den relevanta indikatorn som överstiger 2,5 miljoner EUR men ej 5 miljoner EUR, b) i betaltjänstanvändarnas intresse hållas åtskilda i enlighet med nationell lagstiftning mot anspråk från betalningsiii) 6 % för den del av den relevanta indikatorn som institutets övriga kreditorer, särskilt vid insolvens, överstiger 5 miljoner EUR men ej 25 miljoner EUR,

iv) 3 % för den del av den relevanta indikatorn som eller överstiger 25 miljoner EUR men ej 50 miljoner EUR,

v) 1,5 % över 50 miljoner EUR. c) omfattas av en försäkring eller annan jämförlig garanti från ett försäkringsbolag eller ett kreditinstitut som inte tillhör 2. Den skalfaktor k som ska användas i metoderna B och C ska samma grupp som betalningsinstitutet, uppgående till det vara belopp som skulle ha avskiljts i avsaknad av en försäkring eller annan jämförbar garanti, vilket ska utbetalas om a) 0,5, om betalningsinstitutet tillhandahåller endast den betalningsinstitutet inte kan uppfylla sina finansiella betaltjänst som förtecknas i punkt 6 i bilagan, skyldigheter.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/15

2. Om ett betalningsinstitut är skyldigt att skydda medel enligt betaltjänster som betalningsinstitutet tillhandahåller och till deras punkt 1 och en andel av dessa medel ska användas för komplexitetsgrad. kommande betalningstransaktioner och det återstående beloppet ska användas för tjänster som inte är en betaltjänst, ska den andel av medlen som ska användas för kommande betalningstransak- 5. Om ett betalningsinstitut tillhandahåller någon av de tioner omfattas av kraven i punkt 1. Om denna andel är variabel betaltjänster som förtecknas i bilagan och samtidigt bedriver eller okänd på förhand, får medlemsstaterna tillåta att betal- annan affärsverksamhet får den berörda myndigheten kräva att ningsinstituten tillämpar denna punkt på grundval av en det upprättas en separat enhet för betaltjänstverksamheten, om representativ andel som ska antas användas för betaltjänster, den verksamhet hos betalningsinstitutet som inte avser betalförutsatt att ska det på grundval av historiska uppgifter kan göras tjänster försämrar eller kan komma att försämra betalningsen rimlig uppskattning av denna representativa andel vilken institutets finansiella sundhet eller de behöriga myndigheternas godtas av de behöriga myndigheterna. förmåga att övervaka att betalningsinstitutet respekterar alla sina förpliktelser enligt detta direktiv.

3. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får kräva 6. De behöriga myndigheterna ska vägra att bevilja auktorisaatt även betalningsinstitut som inte bedriver annan affärs- tion om de, med hänsyn till behovet av att försäkra sig om sund verksamhet som avses i artikel 16.1 c uppfyller de skyddskrav och ansvarsfull ledning av ett betalningsinstitut, inte är förvissade som anges i punkt 1 i denna artikel. om att aktieägare eller andra medlemmar med kvalificerade innehav är lämpliga.

4. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får också 7. Om det dessutom finns nära förbindelser enligt definitionen begränsa dessa skyddskrav till medel som tillhör de betaltjänsti artikel 4.46 i direktiv 2006/48/EG mellan betalningsinstitutet användare vilkas medel individuellt överstiger en tröskel på och andra fysiska eller juridiska personer, ska de behöriga 600 EUR. myndigheterna bevilja auktorisation endast om dessa förbindelser inte hindrar ett effektivt utövande av deras tillsyn.

Artikel 10 8. De behöriga myndigheterna får bevilja auktorisation endast om lagar och andra författningar i ett tredjeland, som gäller för

Beviljande av auktorisation

en eller flera fysiska eller juridiska personer till vilka betalningsinstitutet har nära förbindelser, eller svårigheter vid tillämpningen av dessa lagar och andra författningar, inte hindrar ett 1. Medlemsstaterna ska kräva att företag förutom de som avses effektivt utövande av deras tillsyn. i artikel 1.1 a – c, e och f och juridiska eller fysiska personer som omfattas av undantaget i artikel 26, om de avser att tillhandahålla betaltjänster, ska ha auktoriserats som betalningsinstitut innan de 9. Auktorisationen ska gälla i alla medlemsstater och göra det börjar tillhandahålla dessa tjänster. Auktorisation får endast möjligt för det berörda betalningsinstitutet att tillhandahålla beviljas en juridisk person som är etablerad i en medlemsstat. betaltjänster inom hela gemenskapen med stöd av antingen friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten, förutsatt att auktorisationen omfattar sådana tjänster. 2. Auktorisation ska beviljas, om den information och de bestyrkanden som åtföljer ansökan uppfyller kraven enligt artikel 5 och de behöriga myndigheterna efter att ha granskat Artikel 11 ansökan kommer fram till en positiv sammanlagd bedömning. Innan auktorisation beviljas, får de behöriga myndigheterna om Meddelande om beslut lämpligt höra den nationella centralbanken eller andra berörda offentliga myndigheter. Inom tre månader från mottagandet av en ansökan eller, om ansökan skulle vara ofullständig, från mottagandet av all den information som krävs för beslut, ska de behöriga myndighe- 3. Ett betalningsinstitut som enligt den nationella lagstift- terna underrätta sökanden om huruvida auktorisationen har ningen i sin hemmedlemsstat är skyldig att ha ett säte ska ha sitt beviljats eller avslagits. Om auktorisation avslås ska skälen härför huvudkontor i den medlemsstat där det har sitt säte. anges.

Artikel 12 4. De behöriga myndigheterna får bevilja auktorisation endast om betalningsinstitutet, med hänsyn till behovet av att försäkra sig om sund och ansvarsfull ledning av ett betalningsinstitut, har Återkallande av auktorisation effektiva styrformer för sin betaltjänstverksamhet, bl.a. omfattande en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad, 1. De behöriga myndigheterna får återkalla en auktorisation, överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning, effektiva förfar- som beviljats ett betalningsinstitut endast under förutsättning att anden för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de institutet risker som betalningsinstitutet är, eller skulle kunna bli, exponerat för och tillfredsställande rutiner för intern kontroll, däribland sunda förfaranden för administration och redovisning; a) inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryckstyrformerna, metoderna och rutinerna ska omfatta hela verk- ligen avstår från auktorisationen, eller inte har bedrivit samheten och stå i proportion till arten och omfattningen av de någon verksamhet på minst sex månader, om den berörda

L 319/16 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

medlemsstaten inte har infört bestämmelser om att 2. Om de inte är undantagna enligt direktiv 78/660/EEG och i auktorisationen ska upphöra att gälla i sådana fall, tillämpliga fall direktiven 83/349/EEG och 86/635/EEG, ska betalningsinstitutens årsbokslut och sammanställda redovisning revideras av lagstadgade revisorer eller revisionsföretag i den b) har erhållit auktorisationen på grundval av oriktiga mening som avses i direktiv 2006/43/EG. uppgifter eller på något annat sätt i strid med gällande regler,

3. Ur kontrollsynpunkt ska medlemsstaterna ställa krav på att c) inte längre uppfyller villkoren för beviljande av auktorisa- betalningsinstitut lämnar separata redovisningsuppgifter om tion, betaltjänster som förtecknas i bilagan och den verksamhet som avses i artikel 16.1, för vilken en revisionsberättelse ska lämnas. Denna revisionsberättelse ska i förekommande fall sammand) skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet om ställas av lagstadgade revisorer eller ett revisionsföretag. det fortsatte att bedriva sin betaltjänstverksamhet, eller

e) omfattas av något annat fall där det i nationell lag föreskrivs 4. Förpliktelser enligt artikel 53 i direktiv 2006/48/EG ska i att auktorisationen ska återkallas. tillämpliga delar också gälla betalningsinstitutens lagstadgade revisorer eller revisionsföretag när det gäller betaltjänstverksamhet. 2. Ett återkallande av en auktorisation ska motiveras och de som berörs av beslutet ska informeras om detta.

Artikel 16 3. Återkallandet av en auktorisation ska offentliggöras.

Verksamhet

Artikel 13

Registrering 1. Med undantag för tillhandahållande av betaltjänster som förtecknas i bilagan ska betalningsinstitut ha rätt att utöva Medlemsstaterna ska upprätta ett offentligt register över följande verksamhet: auktoriserade betalningsinstitut, deras ombud och filialer samt över fysiska och juridiska personer, deras ombud och filialer som omfattas av ett undantag enligt artikel 26 liksom över de institut a) Tillhandahållande av operativa och närliggande sidotjänster, som avses i artikel 2.3 och som enligt nationell lagstiftning har t.ex. säkerställande av genomförandet av betalningstransakrätt att tillhandahålla betaltjänster. De ska införas i hem- tioner, valutaväxlingstjänster, förvaringsverksamhet samt medlemsstatens register. lagring och behandling av uppgifter.

Detta register ska innehålla uppgift om de betaltjänster för vilka betalningsinstitutet är auktoriserat eller för vilka de fysiska eller b) Drift av betalningssystem utan att detta påverkar tillämpjuridiska personerna har registrerats. Auktoriserade betalnings- ningen av artikel 28. institut ska upptas i en separat förteckning i registret åtskilda från de fysiska och juridiska personer som införts i registret enligt artikel 26. Registret ska vara allmänt tillgängligt för konsultation, c) Annan verksamhet än tillhandahållandet av betaltjänster, även med online-åtkomst, och uppdateras regelbundet. med hänsyn till tillämplig gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning.

Artikel 14

2. När betalningsinstitut ägnar sig åt att tillhandahålla en eller

Upprätthållande av auktorisation

flera av de betaltjänster som förtecknas i bilagan, får de endast ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktio- En förändring som påverkar riktigheten vad gäller den ner. Eventuella medel som sådana betalningsinstitut tar emot information och de bevis som tillhandahållits i enlighet med från betaltjänstanvändare för att tillhandahålla betaltjänster ska artikel 5, ska av betalningsinstitutet utan onödigt dröjsmål inte betraktas som insättningar eller andra återbetalbara medel i meddelas de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten. den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2006/48/EG eller elektroniska pengar i den mening som avses i artikel 1.3 i Artikel 15 direktiv 2000/46/EG.

Redovisning och lagstadgad revision

3. Betalningsinstitut får endast bevilja en kredit för betaltjänster 1. Direktiv 78/660/EEG och i tillämpliga fall direktiven 83/ som avses i punkt 4, 5 eller 7 i bilagan om följande villkor är 349/EEG och 86/635/EEG samt Europaparlamentets och rådets uppfyllda: förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om 1 tillämpning av internationella redovisningsstandarder ( ) ska även tillämpas på betalningsinstitut. a) Kreditgivningen ska vara en sidoverksamhet och kredit ska beviljas endast i samband med genomförandet av en 1 ( ) EGT L 243, 11.9.2002, s. 1. betalningstransaktion.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/17

b) Utan hinder av vad som föreskrivs i nationella bestämmel- informationen som lämnats till dem enligt punkt 1 är korrekt, ser om kreditgivning med kreditkort, ska den kredit som ska de vägra att införa ombudet i det register som anges i beviljas i samband med en betalning och som är utförd i artikel 13. enlighet med artikel 10.9 och artikel 25 återbetalas inom en kort tidsperiod som inte i något fall får överstiga tolv månader. 5. Om betalningsinstitutet vill tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat genom att anlita ett ombud ska det tillämpa de förfaranden som föreskrivs i artikel 25. Innan ombudet i det c) En sådan kredit ska inte beviljas ur medel som erhållits eller fallet får registreras enligt denna artikel ska hemmedlemsstatens innehas för att genomföra en betalningstransaktion. behöriga myndigheter informera värdmedlemsstatens behöriga myndigheter om att den avser att registrera ombudet och ta d) Betalningsinstitutets kapitalbas ska enligt tillsynsmyndig- hänsyn till deras uppfattning. heternas uppfattning vid samtliga tillfällen vara tillfredställande med hänsyn till det totala kreditbelopp som är beviljat. 6. Om den föreslagna värdmedlemsstatens behöriga myndigheter har skälig anledning att misstänka att penningtvätt eller 4. Betalningsinstitut får inte bedriva verksamhet som består i finansiering av terrorism i den mening som avses i direktiv att ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel i den 2005/60/EG äger rum eller har ägt rum eller har försökts i mening som avses i artikel 5 i direktiv 2006/48/EG. samband med det avsedda anlitandet av ombudet eller inrättandet av filialen, eller att anlitandet av ett sådant ombud eller inrättandet av en sådan filial kan öka risken för penningtvätt 5. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder för eller finansiering av terrorism, ska de informera hemmedlemsgenomförande av direktiv 87/102/EEG. Detta direktiv ska inte statens behöriga myndigheter, som får vägra att registrera heller påverka annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller ombudet eller filialen eller får återkalla registreringen av ombudet nationell lagstiftning som rör aspekter av villkoren för beviljande eller filialen, om den redan gjorts. av konsumentkrediter som inte harmoniseras av detta direktiv, i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen.

7. Om ett betalningsinstitut avser att lägga ut operativa Av s n i t t 2 funktioner av sin betaltjänst på entreprenad ska det meddela detta till de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat.

Ö v r i g a k r a v

Artikel 17 Utläggande på entreprenad av viktiga operativa funktioner får inte ske på så sätt att det väsentligt försämrar kvaliteten på Användningen av ombud, filialer eller enheter till vilka betalningsinstitutets interna kontroll och de behöriga myndigverksamhet lagts ut på entreprenad heternas möjligheter att övervaka att betalningsinstitutet fullgör alla sina skyldigheter enligt detta direktiv. 1. Om ett betalningsinstitut avser att tillhandahålla betaltjänster via ett ombud ska det lämna följande information till de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat: Vid tillämpningen av andra stycket ska en operativ funktion betraktas som viktig om ett fel eller en brist vid utförandet av denna väsentligt skulle försämra ett betalningsinstituts förmåga a) Ombudets namn och adress. att fortsättningsvis uppfylla villkoren avseende dess enligt denna avdelning begärda auktorisation eller andra skyldigheter enligt b) En beskrivning av de mekanismer för intern kontroll som detta direktiv, eller dess finansiella resultat eller sundheten eller ombuden kommer att använda för att fullgöra skyldighet- kontinuiteten i dess betaltjänster. Om betalningsinstitut lägger ut erna när det gäller penningtvätt och finansiering av viktiga operativa funktioner på entreprenad ska medlemsstaterna terrorism enligt direktiv 2005/60/EG. säkerställa att betalningsinstituten uppfyller följande villkor:

c) Identitetsuppgifter rörande direktörer och personer som ansvarar för förvaltningen av det ombud som ska användas a) Utläggandet på entreprenad får inte leda till att den högsta för tillhandahållande av betaltjänster samt bevis på att de är ledningen delegerar sitt ansvar. lämpliga.

b) Betalningsinstitutets förhållande till och skyldigheter mot 2. När de behöriga myndigheterna erhåller den information sina betaltjänstanvändare enligt detta direktiv får inte som anges i punkt 1 får de ta upp ombudet i det register som förändras. anges i artikel 13.

3. Innan ombudet tas upp i registret får de behöriga c) De villkor som betalningsinstitutet ska uppfylla för att bli myndigheterna, om de bedömer att den information som de och förbli auktoriserat enligt denna avdelning får inte fått är felaktig, vidta ytterligare åtgärder för att kontrollera undergrävas. informationen.

4. Om de behöriga myndigheterna efter att ha vidtagit åtgärder d) Inget av de andra villkoren enligt vilka betalningsinstitutets för att kontrollera informationen inte är förvissade om att auktorisation beviljades ska upphävas eller ändras.

L 319/18 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

8. Betalningsinstitut ska försäkra sig om att ombud eller filialer 4. Ansvaret för de uppgifter som enligt punkt 1 utsedda som agerar för deras räkning vederbörligen informerar betal- behöriga myndigheter ska utföra ska ligga på hemmedlemstjänstanvändarna om detta. statens behöriga myndigheter.

Artikel 18 5. Punkt 1 ska inte medföra att de behöriga myndigheterna måste övervaka någon annan del av betalningsinstitutens

Ansvar

affärsverksamhet än tillhandahållande av betaltjänster som förtecknas i bilagan och den verksamhet som förtecknas i 1. Medlemsstaterna ska försäkra sig om att ett betalningsartikel 16.1 a. institut som anlitar tredje man för genomförandet av operativa funktioner vidtar skäliga åtgärder för att säkerställa att kraven i detta direktiv är uppfyllda. Artikel 21

2. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstitutet ska vara

Tillsyn

fullständigt ansvarigt för de anställdas agerande eller alla ombud, filialer eller enheter hos vilka verksamhet lagts ut på entreprenad. 1. Medlemsstaterna ska se till att de kontroller som de behöriga myndigheterna genomför för att kontrollera löpande överens- Artikel 19 stämmelse med denna avdelning är proportionella och tillräckliga och motsvarar de risker som betalningsinstituten Bevarande av uppgifter exponeras för.

Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstituten bevarar alla relevanta uppgifter enligt denna avdelning i minst fem år, utan För att kontrollera att denna avdelning efterlevs ska de behöriga att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG eller myndigheterna särskilt ha rätt att vidta följande åtgärder: annan relevant gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning.

a) Kräva att betalningsinstitutet tillhandahåller all information Av s n i t t 3 som krävs för att övervaka efterlevnaden.

B e h ö r i g a m y n d i g h e t e r o c h t i l l s y n

b) Genomföra inspektion på plats i betalningsinstitutet, hos Artikel 20 ombud eller filialer som tillhandahåller betaltjänster på betalningsinstitutets ansvar eller hos enheter på vilka Utseende av behöriga myndigheter betaltjänstverksamhet har lagts ut på entreprenad.

1. Medlemsstaterna ska till behöriga myndigheter med ansvar för auktorisation och tillsyn av betalningsinstitut som ska utföra c) Utfärda rekommendationer och riktlinjer och, i tillämpliga de åligganden som är föreskrivna enligt denna avdelning utse fall, bindande administrativa bestämmelser. antingen offentliga myndigheter eller sådana organ som erkänns i nationell lagstiftning eller av offentliga myndigheter som enligt nationell lagstiftning uttryckligen har fått sådant bemyndigande d) Tillfälligt upphäva eller återkalla auktorisation i de fall som inklusive nationella centralbanker. avses i artikel 12.

De behöriga myndigheterna ska se till att de är oberoende av 2. Utan att det påverkar förfaranden för återkallande av ekonomiska organ och undvika intressekonflikter. Utan att det auktorisationer och bestämmelser i straffrättslig lagstiftning ska påverkar tillämpningen av första stycket ska betalningsinstitut, medlemsstaterna svara för att deras behöriga myndigheter mot kreditinstitut, institut för elektroniska pengar eller postgiroinbetalningsinstituten och mot dem som har ett bestämmande stitut, inte utses till behöriga myndigheter. inflytande över betalningsinstitutetens verksamhet, när dessa överträder bestämmelser i lagar och andra författningar om Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om detta. tillsyn av och om verksamhet i form av betaltjänstverksamhet, kan besluta om sanktioner eller vidta åtgärder i syfte att särskilt avbryta observerade överträdelser eller orsakerna till sådana 2. Medlemsstaterna ska se till att de enligt punkt 1 utsedda överträdelser. behöriga myndigheterna har alla befogenheter som de behöver för att fullgöra sina uppgifter.

3. Utan att det påverkar kraven i artikel 6, artikel 7.1 och 7.2 3. Om det finns mer än en myndighet som är behörig i frågor samt artikel 8 ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga som omfattas av denna avdelning inom en medlemsstats myndigheterna har rätt att vidta de åtgärder som avses i punkt 1 i territorium, ska medlemsstaterna försäkra sig om att myndighe- denna artikel för att se till att det finns ett tillräckligt kapital för terna samarbetar nära, så att de kan genomföra sina uppgifter på att kunna utföra betaltjänster, särskilt i de fall när den del av ett effektivt sätt. Samma sak gäller när de myndigheter som är betalningsinstitutets verksamhet som inte avser betaltjänster behöriga i frågor som avses i denna avdelning inte är behöriga försämrar eller kan komma att försämra betalningsinstitutets myndigheter med ansvar för tillsyn av kreditinstitut. finansiella sundhet.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/19

Artikel 22 hemmedlemsstaten genom att utöva etableringsrätten eller friheten att tillhandahålla tjänster, ska underrätta de behöriga Tystnadsplikt myndigheterna i sin hemmedlemsstat om detta.

1. Medlemsstaterna ska se till att alla personer som arbetar eller har arbetat för de behöriga myndigheterna och experter som Inom en månad efter mottagandet av denna information ska de handlar på myndigheternas vägnar, ska vara bundna av behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten underrätta de tystnadsplikt, ska utan att det påverkar fall som omfattas av behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten om betalningsstraffrättslig lagstiftning. institutets namn och adress, namnen på de personer som är ansvariga för filialens ledning, dess organisatoriska struktur och 2. Vid informationsutbytet enligt artikel 24 ska tystnadsplikt det slag av betaltjänster som det avser att tillhandahålla inom tillämpas strikt för att garantera skyddet av enskildas och företags värdmedlemsstatens territorium. rättigheter.

3. Medlemsstaterna får tillämpa denna artikel med beaktande 2. För att kunna genomföra de kontroller och vidta de även av artiklarna 44 – 52 i direktiv 2006/48/EG. nödvändiga åtgärder som föreskrivs i artikel 21 beträffande ombud, filialer eller enheter till vilka ett betalningsinstituts verksamhet lagts ut på entreprenad och som är etablerat inom en Artikel 23 annan medlemsstats territorium, ska de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten samarbeta med värdmedlemsstatens behö-

Rätt till domstolsprövning

riga myndigheter. 1. Medlemsstaterna ska se till att beslut som fattats av de behöriga myndigheterna avseende ett betalningsinstitut med stöd av de lagar och andra författningar som antagits i enlighet med 3. Genom samarbete enligt punkterna 1 och 2 ska de behöriga detta direktiv, får bestridas inför domstol. myndigheterna i hemmedlemsstaten underrätta de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten när de avser att genomföra en kontroll på plats inom den senares territorium. 2. Punkt 1 ska även tillämpas avseende underlåtenhet att agera.

Artikel 24 Om de så önskar får de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten dock delegera uppgiften att genomföra kontroller

Utbyte av information

på plats av de berörda instituten till de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten. 1. Medlemsstaternas behöriga myndigheter ska samarbeta med varandra och, i lämpliga fall, med Europeiska centralbanken och medlemsstaternas nationella centralbanker samt andra relevanta behöriga myndigheter som utsetts enligt gemenskapslagstiftning 4. De behöriga myndigheterna ska till varandra överlämna all eller nationell lagstiftning som är tillämplig på betaltjänst- väsentlig och/eller relevant information, särskilt vad gäller leverantörer. överträdelser eller misstänkta överträdelser från ombud, filialer eller enheter vars verksamhet har lagts ut på entreprenad. De behöriga myndigheterna ska i detta avseende på begäran lämna 2. Medlemsstaterna ska dessutom tillåta utbyte av information all relevant information, och på eget initiativ all väsentlig mellan sina behöriga myndigheter och följande organ: information.

a) Andra medlemsstaters behöriga myndigheter som ansvarar för auktorisation av och tillsyn över betalningsinstitut. 5. Punkt 1 – 4 ska inte påverka de behöriga myndigheternas skyldighet enligt direktiv 2005/60/EG och förordning (EG) b) Europeiska centralbanken och medlemsstaternas nationella nr 1781/2006, särskilt artikel 37.1 i direktiv 2005/60/EG och centralbanker i deras egenskap av penningpolitiska myndig- artikel 15.3 i förordning (EG) nr 1781/2006, att utöva tillsyn heter och tillsynsmyndigheter och, i förekommande fall, över eller övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i de andra offentliga myndigheter med ansvar för tillsyn av instrumenten. betalnings- och avvecklingssystem.

c) Andra relevanta myndigheter som utses enligt detta Av s n i t t 4 direktiv, direktiv 95/46/EG, direktiv 2005/60/EG och annan gemenskapslagstiftning som är tillämplig på betal-

U n d a n t a g

tjänstleverantörer, till exempel lagstiftning för att skydda enskilda när det gäller behandling av personuppgifter samt penningtvätt och finansiering av terrorism. Artikel 26

Artikel 25

Villkor

Utövande av rätten till etablering och friheten att

tillhandahålla tjänster 1. Utan hinder av vad som sägs i artikel 13 får medlemsstaterna avstå eller tillåta sina behöriga myndigheter att avstå från 1. Ett auktoriserat betalningsinstitut som önskar tillhandahålla att helt eller delvis tillämpa de förfaranden och villkor som betaltjänster för första gången i en annan medlemsstat än föreskrivs i avsnitten 1 – 3, med undantag för artiklarna 20, 22,

L 319/20 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

23 och 24 och tillåta att fysiska eller juridiska personer tas upp i KAPITEL 2 det register som anges i artikel 13, om

Gemensamma bestämmelser

a) genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna under Artikel 28 de föregående tolv månaderna som genomförts av den berörda personen inklusive varje ombud som den tar fullt ansvar för, inte överstiger 3 miljoner EUR per månad; detta

Tillträde till betalningssystem

krav ska bedömas med hänsyn till de förväntade totala betalningstransaktionerna i dennes affärsplan om inte de behöriga myndigheterna kräver en ändring i denna plan, 1. Medlemsstaterna ska försäkra sig om att reglerna om och tillträde för auktoriserade eller registrerade betaltjänstleverantörer som är juridiska personer till betalningssystem är objektiva, ickediskriminerande och proportionella, och att dessa regler inte hindrar tillträde i större utsträckning än vad som är nödvändigt b) ingen av de fysiska personer som är ansvariga för ledningen för att skydda mot särskilda risker, som avvecklingsrisk, operativ eller driften av affärsverksamheten har dömts för brott som risk och affärsrisk och för att skydda betalningssystemets rör penningtvätt eller finansiering av terrorism eller annan finansiella och operativa stabilitet. ekonomisk brottslighet.

Betalningssystem får inte medföra något av följande krav för 2. Alla fysiska eller juridiska personer som är registrerade i betaltjänstleverantörer, betaltjänstanvändare eller andra betalenlighet med punkt 1 ska ha sitt huvudkontor eller sin fasta ningssystem: hemvist i den medlemsstat där de faktiskt bedriver sin verksamhet. a) Regler som begränsar faktiskt deltagande i andra betalningssystem. 3. De personer som avses i punkt 1 ska behandlas på samma sätt som betalningsinstitut, men de ska inte omfattas av artikel 10.9 och artikel 25. b) Regler som diskriminerar mellan auktoriserade betaltjänstleverantörer eller mellan registrerade betaltjänstleverantörer i fråga om rättigheter, skyldigheter och deltagarnas 4. Medlemsstaterna får också föreskriva att alla fysiska eller befogenheter. juridiska personer som är registrerade i enlighet med punkt 1 endast får delta i vissa verksamheter som förtecknas i artikel 16. c) Begränsningar på grundval av institutets status.

5. De personer som avses i punkt 1 ska underrätta de behöriga myndigheterna om alla förändringar som har betydelse för det 2. Punkt 1 ska inte tillämpas på villkor som anges i den punkten. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de berörda personerna, om villkoren i punkterna 1, 2 och 4 inte längre uppfylls, ansöker om a) betalningssystem som betecknats enligt direktiv 98/26/EG, auktorisation inom 30 kalenderdagar i enlighet med förfarandet i artikel 10.

b) betalningssystem som uteslutande består av betaltjänstleverantörer som tillhör en grupp bestående av enheter med 6. Denna artikel ska inte tillämpas när det gäller bestämmelser i inbördes kapitalanknytning, om en av de anknutna direktiv 2005/60/EG eller när det gäller nationella bestämmelser enheterna har faktisk kontroll över de andra, eller om bekämpning av penningtvätt.

c) betalningssystem när en enda betaltjänstleverantör (oavsett Artikel 27 om det avser en enda enhet eller en grupp)

Anmälan och information

— verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och är ensam ansvarig för systemets ledning, och Om en medlemsstat utnyttjar undantaget i artikel 26 ska den underrätta kommissionen om detta senast den 1 november 2009 samt genast underrätta kommissionen om varje senare förändring. Medlemsstaten ska dessutom underrätta kommissionen om — tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i systehur många fysiska och juridiska personer som berörs och på met och de senare har ingen rätt att förhandla om årsbasis om det totala beloppet för genomförda betalnings- avgifter mellan sig avseende betalningssystemet, även transaktioner per den 31 december varje kalenderår enligt vad om de kan upprätta sin egen prissättning gentemot som avses i artikel 26.1a. betalaren och betalningsmottagaren.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/21

Artikel 29 dem som anges i ramavtalet, som lämnas på begäran av betaltjänstanvändaren.

Förbud för andra än betaltjänstleverantörer att tillhandahålla betaltjänster

3. När betaltjänstleverantören får ta ut avgifter för information i enlighet med punkt 2, ska avgifterna vara rimliga och stå i Medlemsstaterna ska förbjuda fysiska eller juridiska personer proportion till betaltjänstleverantörens faktiska kostnader. som varken är betaltjänstleverantörer eller är uttryckligen undantagna från detta direktivs tillämpningsområde att tillhandahålla de betaltjänster som förtecknas i bilagan. Artikel 33

AVDELNING III

Bevisbörda i fråga om krav på information

KLARHET OM VILLKOREN OCH INFORMATIONSKRAVEN FÖR

Medlemsstaterna får föreskriva att bevisbördan ska ligga på

BETALTJÄNSTER

betaltjänstleverantören när det gäller att visa att denne har uppfyllt kraven på information i denna avdelning. KAPITEL 1

Allmänna regler Artikel 34

Artikel 30 Undantag från kraven på information för

betalningsinstrument som avser låga belopp och Tillämpningsområde elektroniska pengar

1. Denna avdelning ska tillämpas på enstaka betalnings- 1. När det gäller betalningsinstrument som enligt ramavtalet transaktioner, ramavtal och sådana betalningstransaktioner som endast rör enskilda betalningstransaktioner på högst 30 EUR dessa omfattar. Parterna får avtala om att den inte ska tillämpas, eller som har en utgiftströskel på 150 EUR eller lagrar medel helt eller delvis, när betaltjänstanvändaren inte är en konsument. som inte vid något tillfälle överstiger 150 EUR

2. Medlemsstaterna får besluta att bestämmelserna i denna a) ska betaltjänstleverantören genom undantag från artikavdelning ska tillämpas på mikroföretag på samma sätt som på larna 41, 42 och 46 lämna betalaren information endast konsumenter. om betaltjänstens viktigaste kännetecken, inklusive hur betalningsinstrumentet kan användas, ansvar, uttagna 3. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder om avgifter och annan väsentlig information som behövs för genomförande av direktiv 87/102/EEG. Detta direktiv ska heller att fatta ett informerat beslut samt ett meddelande om var inte påverka någon annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller annan information och villkor som närmare anges i nationell lagstiftning om sådana aspekter av villkoren för artikel 42 görs tillgängliga på lättåtkomligt sätt, beviljande av konsumentkrediter som inte harmoniseras av detta direktiv, i enlighet med gemenskapslagstiftningen. b) får man komma överens om att betaltjänstleverantören genom undantag från artikel 44 inte ska behöva föreslå Artikel 31 ändringar av villkoren i ramavtalet på det sätt som föreskrivs enligt artikel 41.1,

Andra bestämmelser i gemenskapslagstiftningen

Bestämmelserna i denna avdelning ska inte påverka sådan c) får man komma överens om att betaltjänstleverantören gemenskapslagstiftning som innehåller ytterligare krav på genom undantag från artiklarna 47 och 48 efter genomförhandsinformation. förandet av en betalningstransaktion

Om direktiv 2002/65/EG också är tillämpligt, ska emellertid de i) ska tillhandhålla eller göra tillgänglig endast en krav på information som anges i artikel 3.1 i det direktivet, utom hänvisning som gör det möjligt för betaltjänstanvänleden 2 c – g, 3 a, d och e samt 4 b i den punkten, ersättas med daren att identifiera betalningstransaktionen, betalartiklarna 36, 37, 41 och 42 i detta direktiv. ningstransaktionens belopp, eventuella avgifter och/ eller vid flera betalningstransaktioner av samma typ Artikel 32 till samma betalningsmottagare, information om det totala beloppet och de totala avgifterna för dessa Avgifter för information betalningstransaktioner,

1. Betaltjänstleverantören får inte ta ut någon avgift av ii) inte ska behöva tillhandahålla eller göra tillgänglig betaltjänstanvändaren för tillhandahållande av information enligt information enligt led i om betalningsinstrumentet denna avdelning. används anonymt eller om betaltjänstleverantören av andra skäl inte har tekniska möjligheter att till- 2. Betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren får avtala handahålla informationen. Betaltjänstleverantören om avgifter för extra eller mer ofta förekommande information, ska emellertid ge betalaren möjlighet att kontrollera eller överföring med hjälp av andra kommunikationsmedel än det belopp som lagrats.

L 319/22 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

2. För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna b) Hur lång tid det maximalt tar att genomföra den betaltjänst eller deras behöriga myndigheter sänka eller fördubbla de belopp som ska tillhandahållas. som avses i punkt 1. Medlemsstaterna får höja dem för förbetalda betalningsinstrument upp till 500 EUR. c) Samtliga avgifter som betaltjänstanvändaren ska betala till sin betaltjänstleverantör och, i tillämpliga fall, en specificer- KAPITEL 2 ing av alla avgiftsbeloppen.

Enstaka betalningstransaktioner

d) I tillämpliga fall, den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som ska gälla för betalningstransaktionen. Artikel 35

Tillämpningsområde 2. I tillämpliga fall ska betaltjänstanvändaren ges tillgång till all annan relevant information och de villkor som närmare anges i 1. Detta kapitel ska tillämpas på enstaka betalningstransaktio- artikel 42 på ett lättillgängligt sätt. ner som inte omfattas av ett ramavtal.

Artikel 38 2. Om en betalningsorder för en enstaka betalningstransaktion överförs med ett betalningsinstrument som omfattas av ett

Information till betalaren efter mottagande av

ramavtal, ska betaltjänstleverantören inte vara skyldig att lämna

betalningsordern

eller göra tillgänglig sådan information som redan ges till betaltjänstanvändaren på grundval av ramavtalet med en annan Omedelbart efter det att betalningsordern tagits emot ska betaltjänstleverantör eller som kommer att ges till denna betalarens betaltjänstleverantör på samma sätt som anges i användare enligt det ramavtalet. artikel 36.1 lämna eller göra tillgänglig för betalaren följande information: Artikel 36

a) En uppgift som gör det möjligt för betalaren att identifiera

Allmän förhandsinformation

betalningstransaktionen samt, i tillämpliga fall, uppgifter som avser betalningsmottagaren. 1. Medlemsstaterna ska kräva att betaltjänstleverantören innan betaltjänstanvändaren är bunden av ett avtal om en enstaka betaltjänst eller ett erbjudande om en sådan tjänst, på ett b) Betalningstransaktionens belopp i den valuta som används i lättåtkomligt sätt ger betaltjänstanvändaren tillgång till den betalningsordern. information och de villkor som närmare anges i artikel 37. Betaltjänstleverantören ska på begäran av betaltjänstanvändaren tillhandahålla informationen och villkoren på papper eller via c) Storleken på eventuella avgifter för betalningstransaktionen något annat varaktigt medium. Informationen och villkoren ska som ska betalas av betalaren och, i tillämpliga fall, en vara enkla att förstå och uttryckas klart och lättbegripligt på ett specificering av beloppen för dessa avgifter. språk som är officiellt språk i den medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, eller på något annat språk som parterna kommit överens d) I tillämpliga fall, den växelkurs som betalarens betaltjänstom. leverantör använde vid betalningstransaktionen, eller en hänvisning till denna, när den är en annan än den kurs som 2. Om avtalet om enstaka betaltjänst har ingåtts på begäran av lämnas i enlighet med artikel 37.1 d, samt betalningsbetaltjänstanvändaren med hjälp av en teknik för distanskom- transaktionens belopp efter denna valutakonvertering. munikation som inte gör det möjligt för betaltjänstleverantören att uppfylla villkoren i punkt 1, ska betaltjänstleverantören e) Den dag då betalningsordern togs emot. uppfylla sina skyldigheter enligt den punkten omedelbart efter det att betalningstransaktionen har genomförts. Artikel 39 3. Skyldigheterna enligt punkt 1 får även fullgöras genom tillhandahållande av en kopia av utkastet till avtalet om enstaka Information till betalningsmottagaren efter genomförande betaltjänst eller utkastet till betalningsordern som innehåller information och villkor som närmare anges i artikel 37. Omedelbart efter det att betalningstransaktionen genomförts ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör på samma sätt som anges i artikel 36.1 lämna eller göra tillgänglig för betalnings- Artikel 37 mottagaren följande information:

Information och villkor

a) En uppgift som gör det möjligt för betalningsmottagaren att 1. Medlemsstaterna ska se till att följande information och identifiera betalningstransaktionen samt, i tillämpliga fall, villkor lämnas till eller görs tillgängliga för betaltjänstanvändaren: betalaren och den information som överförts tillsammans med betalningstransaktionen.

a) En specificering av den information eller unika identifikationskod som betaltjänstanvändaren måste uppge för att en b) Betalningstransaktionens belopp i den valuta i vilken betalningsorder ska genomföras korrekt. medlen står till betalningsmottagarens förfogande.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/23

c) Storleken på eventuella avgifter för betalningstransaktionen b) Uppgifter om relevant tillsynsmyndigheter och om det som ska betalas av betalningsmottagaren och i tillämpliga register som anges i artikel 13 eller annat relevant fall, en specificering av beloppen för dessa avgifter. offentligt register över betaltjänstleverantörens auktorisation samt registreringsnummer eller motsvarande uppgift för identifiering i detta register. d) I tillämpliga fall, den växelkurs som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör använder vid betalningstransaktionen, samt betalningstransaktionens belopp före denna va- 2. Om användning av betaltjänsten: lutakonvertering.

a) En beskrivning av huvuddragen i den betaltjänst som e) Valuteringsdagen för krediteringen. tillhandahålls.

KAPITEL 3 b) En specifikation av den information eller unika Ramavtal identifikationskod som betaltjänstanvändaren måste ange för att en betalningsorder ska genomföras korrekt. Artikel 40

Tillämpningsområde

c) Vilken form och vilket förfarande som används för att ge godkännande till att genomföra en betalnings- Detta kapitel ska tillämpas på betalningstransaktioner som transaktion och för att återkalla detta godkännande i omfattas av ett ramavtal. enlighet med artiklarna 54 och 66.

Artikel 41 d) En hänvisning till tidpunkten för mottagande av en betalningsorder enligt artikel 64 och den bryttid-

Allmän förhandsinformation

punkt, om det finns någon sådan, som betaltjänstleverantören fastställt. 1. Medlemsstaterna ska kräva att betaltjänstleverantören, i god tid innan en betaltjänstanvändare binds av något ramavtal eller erbjudande, på papper eller via något annat varaktigt medium e) Hur lång tid det maximalt tar att genomföra de lämnar den information och de villkor som närmare anges i betaltjänster som ska tillhandahållas. artikel 42 till betaltjänstanvändaren. Informationen och villkoren ska vara enkla att förstå och uttryckas klart och lättbegripligt på ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där f) Huruvida det finns möjlighet att avtala om utgiftsbetaltjänsten erbjuds, eller på något annat språk som parterna tröskel för användningen av betalningsinstrumentet kommit överens om. enligt artikel 55.1.

2. Om ramavtalet har ingåtts på begäran av betaltjänst- 3. Om avgifter, ränta och växelkurser: användaren med hjälp av en teknik för distanskommunikation som inte gör det möjligt för betaltjänstleverantören att uppfylla villkoren i punkt 1, ska betaltjänstleverantören fullgöra sina a) Alla avgifter som betaltjänstanvändaren ska betala till skyldigheter enligt den punkten omedelbart efter det att betaltjänstleverantören och, i tillämpliga fall, en ramavtalet har ingåtts. specificering av beloppen för alla avgifter.

3. Skyldigheterna enligt punkt 1 får också fullgöras genom b) I tillämpliga fall, de räntesatser och växelkurser som tillhandahållande av en kopia av utkastet till ramavtal som ska tillämpas eller, om referensräntesatsen och innehåller information och villkor som närmare anges i referensväxelkurserna ska användas, metoden för artikel 42. beräkning av den faktiska räntan, relevant dag och index eller underlag för att bestämma sådan referens- Artikel 42 räntesats eller referensväxelkurs.

Information och villkor

c) Omedelbar tillämpning, om sådan avtalats, av förändringar av referensräntesatsen eller referensväxelkursen Medlemsstaterna ska se till att följande information och villkor samt informationskrav vad avser förändringarna i lämnas till betaltjänstanvändaren: enlighet med artikel 44.2.

1. Om betaltjänstleverantören: 4. Om kommunikation:

a) Namnet på betaltjänstleverantören, den geografiska adressen för dess huvudkontor och, i tillämpliga fall, a) I tillämpliga fall den kommunikationsteknik, inför dess ombud eller filial som är etablerad i den begripet tekniska krav på betaltjänstanvändarens medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, och alla andra utrustning, som parterna kommit överens om för att adresser, inbegripet e-postadress, som är relevant för överföra information eller underrättelser enligt detta kommunikation med betaltjänstleverantören. direktiv.

L 319/24 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

b) På vilket sätt och hur ofta som information enligt 7. Om tvistlösning: detta direktiv ska lämnas eller göras tillgänglig.

a) Eventuella avtalsbestämmelser om tillämplig lag för c) Det eller de språk som ramavtalet ska ingås på och på ramavtalet och/eller behöriga domstolar. vilket kommunikationen under detta avtalsförhållande ska ske.

b) Förfaranden för klagomål och prövning utanför d) Betaltjänstanvändarens rätt att erhålla ramavtalets domstol som betaltjänstanvändaren kan använda avtalsvillkor samt information och villkor i enlighet enligt artiklarna 80 – 83. med artikel 43.

5. Om skydds- och korrigeringsåtgärder: Artikel 43

Tillgång till information och villkor i ramavtalet

a) I tillämpliga fall, en beskrivning av de åtgärder som betaltjänstanvändaren ska vidta för att skydda ett betalningsinstrument och om hur betaltjänstleveran- Under avtalsförhållandet ska betaltjänstanvändaren alltid ha rätt tören ska underrättas i det fall som avses i artiatt på begäran erhålla avtalsvillkoren för ramavtalet samt den kel 56.1 b. information och de villkor som anges i artikel 42 på papper eller via något annat varaktigt medium.

b) Om så avtalats, under vilka omständigheter betaltjänstleverantören förbehåller sig rätten att blockera ett betalningsinstrument enligt artikel 55. Artikel 44

c) Betalarens ansvar enligt artikel 61, inbegripet infor- Förändringar av villkoren i ramavtalet mation om det relevanta beloppet.

1. Betaltjänstleverantören ska föreslå de eventuella ändringar av d) Hur och inom vilken tidsfrist som betaltjänstanvän- ramavtalet liksom av den information och de villkor som anges i daren ska underrätta betaltjänstleverantören om icke artikel 42 på samma sätt som anges i artikel 41.1 och detta minst auktoriserade eller felaktigt genomförda betalnings- två månader före den dag som de föreslås börja tillämpas. transaktioner enligt artikel 58 samt betaltjänstleverantörens ansvar för icke auktoriserade betalningstransaktioner enligt artikel 60. I tillämpliga fall, i enlighet med punkt 6 a i artikel 42, ska betaltjänstleverantören meddela betaltjänstanvändaren att han ska anses ha godkänt dessa ändringar om han inte före den dag e) Betaltjänstleverantörens ansvar för genomförande av då de föreslagits träda i kraft underrättar betaltjänstleverantören betalningstransaktioner enligt artikel 75. om att han inte godkänner dem. Betaltjänstleverantören ska i detta fall ange att betaltjänstanvändaren har rätt att omedelbart och avgiftsfritt avsluta ramavtalet före den dag då ändringarna f) Villkoren för återbetalning i enlighet med artiklarna 62 föreslås bli tillämpliga. och 63.

6. Om ändringar och avslutande av ramavtal: 2. Ändringar av räntesatser eller växelkurser får tillämpas omedelbart och utan underrättelse, om denna rättighet har avtalats i ramavtalet och ändringarna grundas på den avtalade referensräntesatsen eller referensväxelkursen enligt punkt 3 b och a) Om så avtalats, uppgift om att betaltjänstanvändaren c i artikel 42. Betaltjänstanvändaren ska snarast möjligt ska anses ha godkänt de ändrade villkoren i enlighet informeras om alla ändringar av räntesatsen på samma sätt med artikel 44 om han inte före den dag då de föreslås som anges i artikel 41.1, såvida inte parterna har avtalat om att träda i kraft underrättar betaltjänstleverantören om att informationen ska lämnas eller göras tillgänglig med viss han inte godkänner dem. regelbundenhet eller på visst sätt. Ändringar av räntesatsen eller växelkursen som är fördelaktigare för betaltjänstanvändarna får dock tillämpas utan underrättelse. b) Avtalets löptid.

c) Betaltjänstanvändarens rätt att avsluta ramavtalet och/ 3. Ändringar av den räntesats eller växelkurs som används vid eller eventuella avtal som berör denna rätt i enlighet betalningstransaktioner ska genomföras och beräknas enligt en med artikel 44.1 och artikel 45. neutral metod som inte diskriminerar betaltjänstanvändare.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/25

Artikel 45 b) Betalningstransaktionens belopp i den valuta med vilken betalarens betalkonto debiteras eller i den valuta som används för betalningsordern.

Avslutande

1. Betaltjänstanvändaren får alltid avsluta ramavtalet, såvida c) Avgifterna för betalningstransaktionen och, i tillämpliga inte parterna har avtalat om en uppsägningstid. Denna tid får fall, en specificering av dessa, eller den ränta som ska högst uppgå till en månad. betalas av betalaren.

2. Att avsluta ett ramavtal som ingåtts för en bestämd tid av d) I tillämpliga fall, den växelkurs som betalarens betaltjänstmer än tolv månader eller på obestämd tid ska vara kostnadsfritt leverantör tillämpar vid betalningstransaktionen, samt för betaltjänstanvändaren efter tolv månader. I alla andra fall ska betalningstransaktionens belopp efter denna valutakonavgifterna för avslutandet vara lämpliga och stå i proportion till vertering. kostnaderna. e) Valuteringsdag för kreditering eller den dag då betalningsordern togs emot. 3. Betaltjänstleverantören får med minst två månaders uppsägningstid på samma sätt som föreskrivs i artikel 41.1 avsluta ett ramavtal som ingåtts på obestämd tid, förutsatt att detta 2. Ramavtal får innehålla villkoret att den information som avtalats i ramavtalet. avses i punkt 1 regelbundet ska lämnas eller göras tillgänglig minst en gång i månaden och på ett överenskommet sätt så att betalaren kan lagra och återskapa informationen i oförändrad 4. Regelbundet uttagna avgifter för betaltjänster ska endast form. betalas av betaltjänstanvändaren proportionellt för tiden fram till det att avtalet avslutas. Om sådana avgifter har betalats i förväg ska de återbetalas i motsvarande omfattning. 3. Medlemsstaterna får emellertid kräva att betaltjänstleverantörerna en gång i månaden avgiftsfritt lämnar information på papper. 5. Bestämmelserna i denna artikel påverkar inte medlemsstaternas lagar och förordningar om parternas rätt att förklara att Artikel 48 ramavtalet inte är verkställbart eller ogiltigt.

Information till betalningsmottagaren om enskilda

6. Medlemsstaterna får föreskriva om förmånligare bestäm- betalningstransaktioner melser för betaltjänstanvändarna. 1. När en enskild betalningstransaktion genomförts ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör på samma sätt som Artikel 46 föreskrivs i artikel 41.1 utan onödigt dröjsmål ge betalningsmottagaren följande information:

Information innan enskilda betalningstransaktioner genomförs

a) En uppgift som gör det möjligt för betalningsmottagaren att identifiera betalningstransaktionen samt, om så är lämpligt, När det gäller en enskild betalningstransaktion som omfattas av information som överförts tillsammans med betalningsett ramavtal och initierats av betalaren ska en betaltjänst- transaktionen. leverantör, om betalaren så begär, för denna specifika betalningstransaktion lämna explicit information om maximal genomförandetid och de avgifter som ska betalas av betalaren b) Betalningstransaktionens belopp i den valuta med vilken och, i tillämpliga fall, en specificering av beloppen för alla betalningsmottagarens betalkonto krediteras. avgifter. c) Avgifterna för betalningstransaktionen och, i tillämpliga fall, en specificering av dessa, eller den ränta som ska Artikel 47 betalas av betalaren.

Information till betalaren om enskilda

betalningstransaktioner d) I tillämpliga fall, den växelkurs som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör använder vid betalningstransaktionen samt betalningstransaktionens belopp före denna va- 1. Efter det att beloppet motsvarande den enskilda betalningslutakonvertering. transaktionen har debiterats betalarens konto eller, i det fall att betalaren inte använder något betalkonto, efter mottagandet av betalningsordern ska betalarens betaltjänstleverantör på samma e) Valuteringsdag för kreditering. sätt som föreskrivs i artikel 41.1 utan onödigt dröjsmål ge betalaren följande information: 2. Ramavtal får innehålla villkoret att den information som avses i punkt 1 regelbundet ska ges eller göras tillgänglig minst a) En uppgift som gör det möjligt för betalaren att identifiera en gång i månaden och på ett överenskommet sätt så att varje betalningstransaktion samt, om så är lämpligt, betalningsmottagaren kan lagra och återskapa informationen i information om betalningsmottagaren. oförändrad form.

L 319/26 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

3. Medlemsstaterna får emellertid kräva att betaltjänstleveran- 4. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder för törerna en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahåller denna genomförandet av direktiv 87/102/EEG. Direktivet ska inte heller information på papper. påverka annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning om villkoren för beviljande av konsumentkrediter som inte harmoniseras genom detta direktiv i enlighet med KAPITEL 4 gemenskapslagstiftningen.

Gemensamma bestämmelser

Artikel 49 Artikel 52

Valuta och valutakonvertering Tillämpliga avgifter

1. Betalningarna ska göras i den valuta som parterna kommit överens om. 1. Betaltjänstleverantören får inte ta ut någon avgift av betaltjänstanvändaren för fullgörandet av sina informations- 2. Om en tjänst för konvertering av valuta erbjuds före skyldigheter eller korrigeringsåtgärder och förebyggande åtgärder initierandet av betalningstransaktionen och om denna tjänst för enligt denna avdelning, såvida inte annat föreskrivs i artikkonvertering av valuta erbjuds på platsen för försäljningen eller larna 65.1, 66.5 och 74.2. Betaltjänstanvändaren och betalav betalningsmottagaren, ska den part som erbjuder betalaren tjänstleverantören ska komma överens om dessa avgifter, som tjänsten för konvertering av valuta för betalaren uppge alla ska vara rimliga och stå i proportion till betaltjänstleverantörens avgifter samt den växelkurs som ska användas för konvertering faktiska kostnader. av betalningstransaktionen.

2. Om en betalningstransaktion inte medför någon konverter- Betalaren ska godkänna tjänsten för konvertering av valuta på ing av valuta, ska medlemsstaterna kräva att betalningsmotdenna grundval. tagaren betalar de avgifter som hans betaltjänstleverantör tar ut, och att betalaren betalar de avgifter som hans betaltjänst- Artikel 50 leverantör tar ut.

Information om extra avgifter eller nedsättning

3. Betaltjänstleverantören får inte hindra betalningsmottagaren 1. Om betalningsmottagaren begär en avgift eller erbjuder en från att av betalaren begära en avgift eller att erbjuda en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument. betalningsmottagaren underrätta betalaren om detta innan Medlemsstaterna får dock förbjuda eller begränsa rätten att ta ut betalningstransaktionen initieras. avgifter med beaktande av behovet att stimulera konkurrensen och främja en effektiv användning av betalningsinstrument. 2. Om en betaltjänstleverantör eller en tredjeman begär en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska denne underrätta betaltjänstanvändaren om detta innan betal- Artikel 53 ningstransaktionen initieras.

Undantag för betalningsinstrument för låga belopp och

AVDELNING IV

elektroniska pengar

RÄTTIGHETER OCH SKYLDIGHETER MED AVSEENDE PÅ

TILLHANDAHÅLLANDE OCH ANVÄNDNING AV 1. I fråga om betalningsinstrument som enligt ramavtalet BETALTJÄNSTER endast avser individuella betalningstransaktioner på högst 30 EUR, eller som antingen har en utgiftströskel på 150 EUR KAPITEL 1 eller lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger 150 EUR, får betaltjänstleverantörerna avtala med betaltjänstanvändarna att

Gemensamma bestämmelser

Artikel 51 a) artiklarna 56.1 b, 57.1 c och 57.1 d, samt artikel 61.4 och 61.5, inte är tillämpliga om betalningsinstrumentet inte kan Tillämpningsområde blockeras eller dess vidare användning förhindras,

1. Om betaltjänstanvändaren inte är konsument, får parterna avtala om att artiklarna 52.1 och 54.2 andra stycket samt b) artiklarna 59, 60 och artikel 61.1 och 61.2 inte är artiklarna 59, 61, 62, 63, 66 och 75 helt eller delvis inte ska tillämpliga om betalningsinstrumentet används anonymt tillämpas. Parterna får även avtala om en annan tidsfrist än den eller betaltjänstleverantören av andra skäl som utgör en som fastställs i artikel 58. oskiljaktig del av betalningsinstrumentet inte kan bevisa att en betalningstransaktion var auktoriserad, 2. Medlemsstaterna får föreskriva att artikel 89 inte ska tilllämpas om betaltjänstanvändaren inte är konsument. c) genom undantag från artikel 65.1 det inte erfordras att 3. Medlemsstaterna får föreskriva att bestämmelserna i denna betaltjänstleverantören underrättar betaltjänstanvändaren avdelning ska tillämpas på mikroföretag på samma sätt som på att betalningsordern avvisats, om det av sammanhanget konsumenter. klart framgår att den inte har genomförts,

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/27

d) genom undantag från artikel 66 betalaren inte får återkalla 2. Om det överenskommits i ramavtalet får betaltjänstleveranbetalningsordern efter att ha överfört betalningsordern eller tören förbehålla sig rätten att blockera betalningsinstrumentet av gett sitt godkännande att utföra betalningstransaktionen till objektivt betingade skäl, som har samband med betalningsbetalningsmottagaren, instrumentets säkerhet, misstanke om icke auktoriserad eller bedräglig användning av betalningsinstrumentet eller, vid betalningsinstrument med kreditutrymme, en väsentligt ökad risk för e) genom undantag från artiklarna 69 och 70, andra tider för att betalaren eventuellt inte kan fullfölja sitt betalansvar. genomförandet är tillämpliga.

3. I sådana fall ska betaltjänstleverantören på avtalat sätt 2. För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna informera betalaren om blockering av betalningsinstrumentet eller deras behöriga myndigheter sänka eller fördubbla de belopp och om skälen till denna, om möjligt innan betalningsinstrusom avses i punkt 1. De får höja den för förbetalda betalningsmentet blockeras och senast direkt efter blockeringen, om inte instrument upp till 500 EUR. sådan information äventyrar objektivt motiverade säkerhetsskäl eller förbjuds i annan relevant gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning. 3. Artiklarna 60 och 61 ska också tillämpas på elektroniska pengar i den mening som avses i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/ EG såvida inte betalarens betaltjänstleverantör inte har möjlighet 4. Betaltjänstleverantören ska häva blockeringen av betalningsatt frysa kontot eller blockera betalningsinstrumentet. Medlemsinstrumentet eller ersätta det med ett nytt betalningsinstrument staterna får begränsa detta undantag till betalkonton eller så snart skälen till blockeringen inte längre föreligger. betalningsinstrument med ett visst värde.

KAPITEL 2 Artikel 56

Auktorisering av betalningstransaktioner Betaltjänstanvändarens skyldigheter med avseende på betalningsinstrument

Artikel 54 1. Betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalnings- Godkännande och återkallande av godkännande instrumentet ska åläggas följande skyldigheter:

1. Medlemsstaterna ska sörja för att en betalningstransaktion a) Använda betalningsinstrumentet i enlighet med villkoren ska betraktas som auktoriserad endast om betalaren har godkänt för utfärdande och användning av betalningsinstrumentet. genomförandet av betalningstransaktionen. Betalaren får auktorisera betalningstransaktionen före eller, om betalaren och dennes betaltjänstleverantör har avtalat om detta, efter betalb) Utan onödigt dröjsmål underrätta betaltjänstleverantören ningstransaktionens genomförande. eller den enhet som denne angett, så snart de har fått vetskap om att betalningsinstrumentet förlorats, stulits, 2. Godkännande att genomföra en betalningstransaktion eller missbrukats eller använts utan auktorisation. en serie betalningstransaktioner ska lämnas i den form som avtalats mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör. 2. Vid tillämpning av punkt 1 a ska betaltjänstanvändaren, så snart denne mottar ett betalningsinstrument, vidta alla skäliga Om ett sådant godkännande saknas ska betalningstransaktionen åtgärder för att skydda dess personliga säkerhetsanordningar. anses vara icke auktoriserad.

Artikel 57 3. Ett godkännande får alltid återkallas av betalaren, men inte efter den tidpunkt då det inte längre är möjligt att återkalla det

Skyldigheter för betaltjänstleverantören med avseende på

enligt artikel 66. Godkännande att genomföra en serie betal-

betalningsinstrument

ningstransaktioner får även återkallas, med följden att varje betalningstransaktion därefter ska anses vara icke auktoriserad. 1. Den betaltjänstleverantör som utfärdar ett betalningsinstrument ska ha följande skyldigheter: 4. Förfarandet för att ge godkännande ska avtalas mellan betalaren och betaltjänstleverantören. a) Förvissa sig om att de personliga säkerhetsanordningarna i betalningsinstrumentet inte är tillgängliga för andra än den Artikel 55 betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalningsinstrumentet, utan att detta påverkar betaltjänstleverantö- Begränsning av betalningsinstrumentets användning rens skyldigheter i artikel 56.

1. När särskilda betalningsinstrument används för att ge godkännande får betalaren och dennes betaltjänstleverantör b) Avstå från att sända över betalningsinstrument som inte avtala om utgiftströsklar för betalningstransaktioner som beställts utom då ett betalningsinstrument som redan genomförs genom det betalningsinstrumentet. innehas av betaltjänstanvändaren ska ersättas.

L 319/28 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

c) Se till att betaltjänstanvändare alltid har möjlighet att på betalaren och i tillämpliga fall återställa det debiterade betalkonlämpligt sätt lämna underrättelser enligt artikel 56.1 b eller tots kontoställning till den som skulle ha förelegat om den icke att begära att en blockering hävs enligt artikel 55.4; på auktoriserade betalningstransaktionen inte hade ägt rum. begäran ska betaltjänstleverantören göra det möjligt för betaltjänstanvändaren att under 18 månader efter underrättelsen styrka att han har lämnat en sådan underrättelse. 2. Ytterligare ekonomisk ersättning får fastställas i enlighet med tillämplig lag för det avtal som ingåtts mellan betalaren och hans betaltjänstleverantör. d) Förhindra varje användning av betalningsinstrumentet så snart som den underrättelse som avses i artikel 56.1 b har lämnats. Artikel 61

Betalarens ansvar för icke auktoriserade

2. Betaltjänstleverantören ska stå för risken att skicka betal-

betalningstransaktioner

ningsinstrumentet till betalaren eller att skicka personliga säkerhetsanordningar som hör till det. 1. Med avvikelse från artikel 60 ska betalaren stå för sådana förluster vid alla icke auktoriserade betalningstransaktioner, upp Artikel 58 till högst 150 EUR, som är en följd av att ett förlorat eller stulet betalningsinstrument använts eller, om betalaren har underlåtit Meddelande om icke auktoriserade eller felaktigt utförda att skydda de personliga säkerhetsanordningarna, av att ett betalningstransaktioner betalningsinstrument missbrukats.

Betaltjänstanvändaren ska få rättelse av betaltjänstleverantörens 2. Betalaren ska stå för samtliga förluster till följd av icke sida endast om han, när han får kännedom om icke auktoriserade betalningstransaktioner om denne åsamkats dem auktoriserade eller felaktigt utförda betalningstransaktioner som genom att ha handlat bedrägligt eller avsiktligen eller genom grov ger upphov till en fordran även sådan som följer av artikel 75, vårdslöshet har underlåtit att uppfylla en eller flera av sina underrättar sin betaltjänstleverantör utan onödigt dröjsmål och skyldigheter enligt artikel 56. I sådana fall är det maximibelopp senast 13 månader efter debiteringsdagen, utom, i förekomsom avses i punkt 1 i denna artikel inte tillämpligt. mande fall, om betaltjänstleverantören varken har lämnat information om betalningstransaktionen eller gjort informationen tillgänglig i enlighet med avdelning III. 3. I sådana fall där betalaren inte har handlat bedrägligt eller avsiktligen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 får medlemsstaterna minska det ansvar som avses i Artikel 59 punkterna 1 och 2 i denna artikel, varvid hänsyn ska tas särskilt till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till Bevis för autentisering och genomförande av betalningsinstrumentet och till de omständigheter under vilka betalningstransaktioner det förlorades, stals eller missbrukades.

1. Om en betaltjänstanvändare nekar till att ha auktoriserat en genomförd betalningstransaktion eller hävdar att betalnings- 4. Efter underrättelse enligt artikel 56.1 b ska betalaren inte transaktionen inte har genomförts på korrekt sätt, ska belastas med några ekonomiska konsekvenser till följd av medlemsstaterna kräva att hans betaltjänstleverantör ska kunna användning av ett betalningsinstrument som förlorats, stulits styrka att betalningstransaktionen autentiserats, registrerats eller missbrukat, såvida inte betalaren har handlat bedrägligt. korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller någon annan bristfällighet. 5. Om betaltjänstleverantören inte erbjuder ett lämpligt sätt att lämna anmälan vid varje tidpunkt när ett betalningsinstrument 2. Om en betaltjänstanvändare nekar till att ha auktoriserat en förlorats, stulits eller missbrukats, vilket krävs i artikel 57.1 c, ska genomförd betalningstransaktion, ska användningen av ett betalaren inte vara ansvarig för de ekonomiska konsekvenserna betalningsinstrument som registrerats av betaltjänstleverantören av att betalningsinstrumentet använts, såvida han inte har inte nödvändigtvis vara tillräckligt för att visa vare sig att handlat bedrägligt. betalningen hade auktoriserats av betalaren eller att betalaren handlat bedrägligt, eller avsiktligen eller av grov vårdslöshet försummat att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter enligt Artikel 62 artikel 56.

Återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare

Artikel 60

1. Medlemsstaterna ska se till att en betalare har rätt till

Betaltjänstleverantörens ansvar för icke auktoriserade

återbetalning från sin betaltjänstleverantör av en redan genom-

betalningstransaktioner

förd auktoriserad betalningstransaktion, initierad av eller via en betalningsmottagare, om följande villkor är uppfyllda: 1. Vid icke auktoriserade betalningstransaktioner ska medlemsstaterna, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 58, se till att betalarens betaltjänstleverantör omedelbart betalar tillbaka a) Auktorisationen angav inte betalningstransaktionens exakta beloppet för den icke auktoriserade betalningstransaktionen till belopp när auktorisationen gjordes.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/29

b) Betalningstransaktionens belopp överstiger det belopp som KAPITEL 3 betalaren rimligen kunde ha förväntat sig med hänsyn till sitt tidigare utgiftsmönster, villkoren i ramavtalet och

Genomförande av betalningstransaktioner

relevanta omständigheter.

Av s n i t t 1 På begäran av betaltjänstleverantören ska betalaren redovisa de faktiska förhållandena rörande sådana villkor. B e t a l n i n g s o r d e r o c h b e l o p p s o m s k a

ö v e r f ö r a s

Artikel 64 Återbetalningen ska uppgå till hela beloppet av den genomförda betalningstransaktionen.

Mottagande av betalningsorder

1. Medlemsstaterna ska se till att tidpunkten för mottagande är För autogireringar får betalaren och hans betaltjänstleverantör i den tidpunkt då den betalningsorder som överförts direkt av ett ramavtal avtala att betalaren ska ha rätt till återbetalning från betalaren eller indirekt av eller via en betalningsmottagare tas betaltjänstleverantören även om villkoren för återbetalning enligt emot av betalarens betaltjänstleverantör. Om tidpunkten för första stycket inte är uppfyllda. mottagande inte är en bankdag för betalarens betaltjänstleverantör ska betalningsordern anses ha mottagits under följande bankdag. Betaltjänstleverantören får fastställa en bryttidpunkt nära bankdagens slut efter vilken alla betalningsorder 2. Vid tillämpning av punkt 1 b första stycket får betalaren som tas emot ska anses ha mottagits under följande bankdag. dock inte åberopa valutaväxlingskursen som skäl om den referensväxelkurs som avtalats med hans betaltjänstleverantör i enlighet med artiklarna 37.1 d och 42.3 b har tillämpats. 2. Om den betaltjänstanvändare som initierar en betalningsorder och hans betaltjänstleverantör avtalar om att genomförandet av betalningsordern ska inledas en viss dag eller vid slutet av en viss period eller den dag då betalaren har ställt medel 3. I ramavtalet mellan betalaren och betaltjänstleverantören får till sin betaltjänstleverantörs förfogande, ska tidpunkten för avtalas att betalaren inte har rätt till återbetalning när han har mottagande vad avser artikel 69 anses vara den avtalade dagen. givit sitt godkännande att genomföra betalningstransaktionen Om den avtalade dagen inte är en bankdag för betalarens direkt till sin betaltjänstleverantör och, i förekommande fall, betaltjänstleverantör ska betalningsordern anses ha mottagits information om den framtida betalningstransaktionen på överunder följande bankdag. enskommet sätt lämnades till eller gjordes tillgänglig för betalaren minst fyra veckor före sista betalningsdagen av betaltjänstleverantören eller betalningsmottagaren. Artikel 65

Vägran att genomföra betalningsorder

Artikel 63

1. Om betaltjänstleverantören vägrar att utföra en betalningsorder, ska vägran och om möjligt skälen till denna samt

Begäran om återbetalning för betalningstransaktioner

förfarandet för att korrigera eventuella sakfel som lett till vägran

initierade av eller via en betalningsmottagare

meddelas till betaltjänstanvändaren, såvida inte detta inte är förbjudet enligt annan relevant gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning. 1. Medlemsstaterna ska se till att betalaren kan begära återbetalning enligt artikel 62 av en auktoriserad betalningstransaktion initierad av eller via en betalningsmottagare under en period på åtta veckor från den dag då medlen debiterades. Betaltjänstleverantören ska lämna underrättelsen eller göra den tillgänglig på avtalat sätt snarast möjligt och under alla förhållanden inom de tidsfrister som anges i artikel 69.

2. Inom tio bankdagar från mottagandet av begäran om återbetalning ska betaltjänstleverantören antingen återbetala hela Ramavtalet får innehålla villkoret att betaltjänstleverantören får betalningstransaktionens belopp eller ange sina skäl för att vägra ta ut en avgift för denna underrättelse om vägran är objektivt återbetalning med uppgift om till vilka organ betalaren kan betingad. hänskjuta ärendet i enlighet med artiklarna 80 – 83, om han inte godtar de angivna skälen. 2. Om alla villkor som anges i betalarens ramavtal är uppfyllda, får betalarens betaltjänstleverantör inte vägra att utföra en auktoriserad betalningsorder, oberoende av om betalningsordern Den rättighet som betaltjänstleverantören har enligt första initieras av en betalare eller av eller via en betalningsmottagare, stycket att vägra återbetalning ska inte tillämpas i det fall som såvida inte detta är förbjudet enligt annan relevant gemenskapsavses i artikel 62.1 fjärde stycket. lagstiftning eller nationell lagstiftning.

L 319/30 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

3. Vid tillämpning av artiklarna 69 och 75 ska en betalnings- Av s n i t t 2 order för vilken genomförande har nekats anses inte ha tagits emot.

G e n o m f ö r a n d e t i d o c h v a l u t e r i n g s d a g

Artikel 66 Artikel 68

Betalningsorderns oåterkallelighet Tillämpningsområde

1. Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstanvändaren inte får 1. Detta avsnitt ska tillämpas på återkalla en betalningsorder efter det att den har den mottagits av betalarens betaltjänstleverantör, såvida inte någonting annat anges i denna artikel. a) betalningstransaktioner i euro,

2. När en betalningstransaktion initieras av eller genom b) nationella betalningstransaktioner i valutan i den berörda betalningsmottagaren får betalaren inte återkalla betalnings- medlemsstaten utanför euroområdet, och ordern efter att ha överfört betalningsordern eller givit sitt godkännande att genomföra betalningstransaktionen till betalningsmottagaren. c) betalningstransaktioner som inbegriper endast en valutakonvertering mellan euro och valutan i en medlemsstat utanför euro-området, förutsatt att den nödvändiga va- 3. Vid en autogirering och utan att det påverkar tillämpningen lutakonverteringen utförs i den berörda medlemsstaten av rätten till återbetalning, får betalaren emellertid återkalla utanför euro-området och i fråga om gränsöverskridande betalningsordern senast i slutet av den bankdag som föregår den betalningstransaktioner att den gränsöverskridande transdag som avtalats för debitering av medlen. aktionen sker i euro.

4. I det fall som avses i artikel 64.2 får betaltjänstanvändaren 2. Detta avsnitt ska tillämpas på andra betalningstransaktioner, återkalla en betalningsorder senast i slutet av den bankdag som såvida inte annat avtalats mellan betaltjänstanvändaren och hans föregår den avtalade dagen. betaltjänstleverantör, med undantag av artikel 73 som parterna inte disponerar över. När betaltjänstanvändaren och hans betaltjänstleverantör enas om en längre period än den som 5. Vid utgången av de tidsfrister som anges i punkterna 1 – 4 får fastställs i artikel 69 ska emellertid en sådan period när det gäller betalningsordern återkallas endast om detta har avtalats mellan betalningstransaktioner inom gemenskapen inte överstiga fyra betaltjänstanvändaren och hans betaltjänstleverantör. I de fall bankdagar efter tidpunkten för mottagande enligt artikel 64. som avses i punkterna 2 och 3 krävs även betalningsmottagarens godkännande. Om så har avtalats i ramavtalet får betaltjänstleverantören ta ut en avgift för återkallande. Artikel 69

Artikel 67 Betalningstransaktioner till ett betalkonto

Överförda belopp och mottagna belopp 1. Medlemsstaterna ska kräva att betalarens betaltjänstleverantör ser till att betalningstransaktionens belopp, efter tidpunkten 1. Medlemsstaterna ska kräva att betalarens betaltjänstleveran- för mottagande enligt artikel 64, krediteras betalningsmottagatör, betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och betaltjänst- rens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande leverantörernas eventuella mellanhänder överför hela bankdag. Fram till den 1 januari 2012 får en betalare och hans betalningstransaktionens belopp och avstår från att dra av betaltjänstleverantör dock avtala om en tid om högst tre avgifter från det överförda beloppet. bankdagar. Dessa tider får dock förlängas med ytterligare en bankdag när det gäller betalningstransaktioner som initierats på papper. 2. Betalningsmottagaren får dock med sin betaltjänstleverantör avtala om att betaltjänstleverantören får dra av sina egna avgifter från det överförda beloppet innan det krediteras betalningsmot- 2. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsmottagarens betaltagaren. Hela betalningstransaktionens belopp och avgifterna ska tjänstleverantör valuterar och gör tillgänglig betalningstransaki så fall redovisas separat in den information som lämnas till tionens belopp på betalningsmottagarens betalkonto efter det att betalningsmottagaren. betaltjänstleverantören har mottagit medlen i enlighet med artikel 73.

3. Om andra avgifter än dem som avses i punkt 2 dras av från det överförda beloppet, ska betalarens betaltjänstleverantör se till 3. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsmottagarens betalatt betalningsmottagaren erhåller hela beloppet av den betal- tjänstleverantör överför en betalningsorder som initierats av eller ningstransaktion som initierades av betalaren. Om betalnings- via betalningsmottagaren till betalarens betaltjänstleverantör transaktionen initieras av eller genom betalningsmottagaren, ska inom de tidsfrister som avtalats mellan betalningsmottagaren dennes betaltjänstleverantör se till att hela beloppet av betal- och hans betaltjänstleverantör, när det gäller autogiro, som gör ningstransaktionen mottas av betalningsmottagaren. avveckling möjlig på den överenskomna förfallodagen.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/31

Artikel 70 ansvarig enligt artikel 75 för att betalningstransaktionen inte genomförts eller för brister i genomförandet av den.

Om betalningsmottagaren saknar betalkonto hos betaltjänstleverantören

Betalarens betaltjänstleverantör ska dock vidta skäliga åtgärder Om betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos betal- för att återvinna de medel som betalningstransaktionen avsåg. tjänstleverantören, ska den betaltjänstleverantör som tar emot medlen göra dem tillgängliga för betalningsmottagaren inom den tid som anges i artikel 69. Om så har avtalats i ramavtalet får betaltjänstleverantören ta ut en avgift av betaltjänstanvändaren för återvinningen. Artikel 71

3. Om en betaltjänstanvändare lämnar information utöver den

Kontantinsättningar på ett betalkonto

som närmare anges i artiklarna 37.1 a eller 42.2 b, ska betaltjänstleverantören endast vara ansvarig för genomförandet Om en konsument sätter in kontanter på ett betalkonto hos av betalningstransaktioner i enlighet med den unika identifikabetaltjänstleverantören i detta betalkontos valuta, ska betaltjänsttionskod som betaltjänstanvändaren har angivit. leverantören sörja för att beloppet görs tillgängligt och valuteras omedelbart efter den tidpunkt medlen mottogs. Om betaltjänstanvändaren inte är en konsument, ska beloppet göras tillgängligt Artikel 75 och valuteras senast den bankdag som följer på dagen för mottagandet av medlen.

Betalningstransaktioner som inte genomförts eller genomförts bristfälligt

Artikel 72

Nationella betalningstransaktioner 1. Om en betalningsorder har initierats av betalaren, ska dennes betaltjänstleverantör inför betalaren ansvara för att För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna före- betalningstransaktionen genomförs korrekt, utan att detta skriva kortare maximitider för genomförandet än de tider som påverkar tillämpningen av artikel 58, artikel 74.2 och 74.3 anges i detta avsnitt. och artikel 78 om han inte för betalaren och i förekommande fall betalningsmottagarens betaltjänstleverantör kan styrka att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör har mottagit betalnings- Artikel 73 transaktionens belopp i enlighet med artikel 69.1, i vilket fall betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska vara ansvarig Valuteringsdag och tillgängliga medel inför betalningsmottagaren för att betalningstransaktionen genomförs korrekt. 1. Medlemsstaterna ska säkerställa att valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens konto är senast den bankdag då betalningstransaktionens belopp krediteras betal- Om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig enligt det första ningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto. stycket ska denne utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet av den icke genomförda eller bristfälliga betalningstransaktionen till betalaren och i förekommande fall återställa det debiterade Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska säkerställa att betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om betalningstransaktionens belopp ställs till betalningsmottagarens den bristfälligt genomförda betalningstransaktionen inte hade ägt förfogande omedelbart efter det att detta belopp krediteras rum. betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att valuteringsdagen för Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är ansvarig debitering av betalarens betalkonto infaller tidigast när betal- enligt det första stycket ska denne omedelbart ställa betalningsningstransaktionens belopp debiteras detta betalkonto. transaktionens belopp till betalningsmottagarens förfogande och i förekommande fall kreditera betalningsmottagarens betalkonto med motsvarande belopp. Av s n i t t 3

A n s v a r

Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i genomförandet av den och betalningsordern har initierats av Artikel 74 betalaren, ska hans betaltjänstleverantör oavsett dennes ansvar enligt denna punkt på begäran omedelbart försöka spåra

Felaktiga unika identifikationskoder

betalningstransaktionen och underrätta betalaren om resultatet.

1. Om en betalningsorder genomförs med hjälp av en unik identifikationskod, ska betalningsordern anses ha genomförts 2. Om en betalningsorder har initierats av eller via betalningskorrekt vad avser den betalningsmottagare som angetts i den mottagaren, ska hans betaltjänstleverantör, vara ansvarig inför unika identifikationskoden. betalningsmottagaren för att betalningsordern överförs korrekt till betalarens betaltjänstleverantör i enlighet med artikel 69.3 2. Om den unika identifikationskod som lämnats av betal- utan att det påverkar tillämpningen av artikel 58, artikel 74.2 tjänstanvändaren är felaktig, ska betaltjänstleverantören inte vara och 74.3 och artikel 78. Om betalningsmottagarens

L 319/32 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

betaltjänstleverantör är ansvarig enligt detta stycke ska denne Artikel 78 omedelbart på nytt överföra den berörda betalningsordern till betalarens betaltjänstleverantör. Befrielse från ansvar

Dessutom ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör vara Ansvar enligt kapitlen 2 och 3 ska inte vara tillämpligt i fall av ansvarig inför betalningsmottagaren för hantering av betalnings- osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter som den part transaktionens belopp i enlighet med sina skyldigheter enligt som åberopar dessa omständigheter inte har något inflytande artikel 73 utan att det påverkar tillämpningen av artikel 58, över och vars konsekvenser hade varit omöjliga att avvärja trots artikel 74.2 och 74.3 och artikel 78. Om betalningsmottagarens alla ansträngningar att göra så eller då en betaltjänstleverantör är betaltjänstleverantör är ansvarig enligt detta stycke ska denne bunden av andra rättsliga krav som omfattas av nationell säkerställa att betalningstransaktionsbeloppet finns till betal- lagstiftning eller gemenskapslagstiftning. ningsmottagarens förfogande omedelbart efter det att beloppet krediteras det konto som tillhör betalningsmottagarens betal- KAPITEL 4 tjänstleverantör.

Dataskydd

Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i genomförandet av den och betalningsmottagarens betaltjänst- Artikel 79 leverantör inte är ansvarig enligt det första och det andra stycket ska betalarens betaltjänstleverantör vara ansvarig inför betalaren.

Dataskydd

Om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig ska denne på lämpligt sätt och utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet av den icke genomförda eller bristfälliga betalningstransaktionen till Medlemsstaterna ska tillåta att betalningssystem och betaltjänstbetalaren och återställa det debiterade betalkontots kontoställ- leverantörer behandlar personuppgifter när detta är nödvändigt ning till den som skulle ha förelegat om den bristfälligt för att säkerställa förebyggande, undersökning och avslöjande av genomförda betalningstransaktionen inte hade ägt rum. betalningsbedrägerier. Behandlingen av personuppgifter ska genomföras i enlighet med direktiv 95/46/EG.

Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i genomförandet av den och betalningsordern initierats av eller via KAPITEL 5 betalningsmottagaren, ska hans betaltjänstleverantör oavsett dennes ansvar enligt denna punkt på begäran omedelbart Förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol försöka spåra betalningstransaktionen och meddela betalningsmottagaren om resultatet. Av s n i t t 1

3. Betaltjänstleverantörerna ska dessutom vara ansvariga inför

F ö r f a r a n d e n f ö r k l a g o m å l

sina respektive betaltjänstanvändare för eventuella avgifter som de har förorsakat och för eventuell ränta som betaltjänstanvändaren ska erlägga till följd av att betalningstransaktionen Artikel 80 inte genomförts eller genomförts bristfälligt.

Klagomål

Artikel 76 1. Medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för att göra det möjligt för betaltjänstanvändare och andra berörda Ytterligare ekonomisk ersättning parter, däribland konsumentorganisationer, att till de behöriga myndigheterna anmäla klagomål som rör betaltjänstleverantörers All ekonomisk ersättning utöver den ersättning som föreskrivs i påstådda överträdelser av bestämmelserna i nationell lagstiftning detta avsnitt får fastställas i enlighet med tillämplig lag för det om genomförande av direktivets bestämmelser. avtal som ingåtts mellan betaltjänstanvändaren och hans betaltjänstleverantör. 2. I lämpliga fall, och utan att det påverkar rätten att få saken prövad i domstol i enlighet med nationell processlagstiftning, ska Artikel 77 klaganden i svaret från de behöriga myndigheterna informeras om de förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol som anges i artikel 83.

Rätt till återkrav

1. Om en betaltjänstleverantörs ansvar i enlighet med artikel 75 Artikel 81 kan hänföras till en annan betaltjänstleverantör eller till en mellanhand ska denna betaltjänstleverantör eller mellanhand

Sanktioner

ersätta den första betaltjänstleverantören för förluster eller betalda belopp enligt artikel 75. 1. Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits i 2. Ytterligare ekonomisk ersättning får fastställas enligt avtal enlighet med detta direktiv och ska vidta alla åtgärder som är mellan betaltjänstleverantörer och/eller mellanhänder samt til- nödvändiga för att se till att de tillämpas. Sanktionerna ska vara lämplig lag på det avtal som ingåtts mellan dem. effektiva, proportionella och avskräckande.

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/33

2. Medlemsstaterna ska anmäla de sanktioner som avses i b) Ändring av definitionen av mikroföretag i den mening som punkt 1 och de behöriga myndigheter som avses i artikel 82 till avses i artikel 4.26 i enlighet med en ändring av kommissionen senast den 1 november 2009, samt utan dröjsmål rekommendation 2003/361/EG. anmäla alla senare ändringar som påverkar dem.

c) Uppdatering av de belopp som anges i artiklarna 26.1 och Artikel 82 61.1 för att ta hänsyn till inflation och viktiga händelser på marknaden.

Behöriga myndigheter

Artikel 85 1. Medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att se till att de förfaranden för klagomål och de sanktioner som Kommittéförfarande föreskrivs i artikel 80.1 och i artikel 81.1 handläggs av de myndigheter som givits befogenhet att se till att de bestämmelser 1. Kommissionen ska biträdas av en betalningskommitté. i nationell lagstiftning som antagits enligt kraven i detta avsnitt efterlevs. 2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5a.1 – 5a.4 och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av 2. Vid överträdelse eller misstanke om överträdelse av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet. bestämmelser i nationell lagstiftning som antagits i enlighet med avdelningarna III och IV ska de behöriga myndigheter som avses i punkt 1 vara de i betaltjänstleverantörens hemmedlems- AVDELNING VI stat, utom för ombud och filialer vars verksamhet bedrivs enligt rätten till etablering då de ska vara värdmedlemsstatens behöriga SLUTBESTÄMMELSER myndigheter. Artikel 86 Av s n i t t 2

Fullständig harmonisering

F ö r f a r a n d e n f ö r t v i s t l ö s n i n g u t a n f ö r

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 30.2, 33,

d o m s t o l

34.2, 45.6, 47.3, 48.3, 51.2, 52.3, 53.2, 61.3, 72 och 88 får medlemsstaterna i den mån detta direktiv innehåller harmoni- Artikel 83 serade bestämmelser inte behålla eller införa andra bestämmelser än de som föreskrivs i detta direktiv.

Tvistlösning utanför domstol

2. Om en medlemsstat utnyttjar någon av de möjligheter som 1. Medlemsstaterna ska se till att det införs lämpliga och avses i punkt 1, ska den informera kommissionen om detta och effektiva förfaranden för klagomål och tvistlösning för att avgöra om alla eventuella senare ändringar. Kommissionen ska tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleveranoffentliggöra informationen på en webbplats eller på annat sätt törer om rättigheter och skyldigheter enligt detta direktiv, varvid som gör att den lätt kan nås. befintliga organ ska utnyttjas när så är lämpligt.

3. Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstleverantörer inte 2. När det gäller gränsöverskridande tvister ska medlemsstaavviker från bestämmelser i nationell lagstiftning som genomför terna förvissa sig om att dessa organ samarbetar aktivt för att eller motsvarar bestämmelser i detta direktiv på ett sätt som är lösa tvisterna. till nackdel för betaltjänstanvändaren, såvida inte detta uttryckligen föreskrivs i direktivet.

AVDELNING V Betaltjänstleverantörer får dock besluta att bevilja betaltjänst- GENOMFÖRANDEÅTGÄRDER OCH BETALNINGSKOMMITTÉ användare förmånligare villkor.

Artikel 84 Artikel 87

Genomförandeåtgärder Översyn

För att kunna ta hänsyn till teknik- och marknadsutvecklingen på Senast den 1 november 2012 ska kommissionen till Europaområdet för betaltjänster och för att sörja för enhetlig tillämp- parlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala komning av detta direktiv får kommissionen i enlighet med det mittén och Europeiska centralbanken överlämna en rapport om föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 85.2 genomförandet och resultatet av detta direktiv, särskilt i fråga om anta genomförandeåtgärder som avser att ändra icke-väsentliga delar i detta direktiv och som avser följande: — eventuella behov av att utvidga direktivets tillämpningsområde till betalningstransaktioner i alla valutor och till a) Anpassning av förteckningen över verksamheter i bilagan, i betalningstransaktioner där endast en av betaltjänstleveranenlighet med artiklarna 2 – 4 och artikel 16. törerna är belägen i gemenskapen,

L 319/34 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

— tillämpningen av artiklarna 6, 8 och 9 när det gäller 4. Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG tillsynskrav för betalningsinstitut, särskilt krav på kapitalbas eller annan tillämplig gemenskapslagstiftning får medlemsstaoch skyddskrav (öronmärkning), terna tillåta att fysiska eller juridiska personer som har inlett verksamhet som betalningsinstitut i den mening som avses i detta direktiv i enlighet med den nationella lagstiftning som — eventuell inverkan av att betalningsinstitutet beviljar kredit i gällde före den 25 december 2007 och som har rätt till undantag samband med betaltjänster enligt artikel 16.3, enligt artikel 26 att fortsätta denna verksamhet inom den berörda medlemsstaten under högst tre år, utan att ha beviljats undantag enligt artikel 26 och utan att ha varit upptagna i det — eventuell inverkan av auktorisationskraven för betalnings- register som anges i artikel 13. Den som inte har beviljats institut på konkurrensen mellan betalningsinstitut och undantag inom denna period ska i enlighet med artikel 29 andra betaltjänstleverantörer samt vad gäller hinder mot förbjudas att tillhandahålla betaltjänster. marknadstillträde för nya betaltjänstleverantörer, Artikel 89

— tillämpning av artiklarna 34 och 53 och eventuella behov Ändring av direktiv 97/7/EG av att se över direktivets tillämpningsområde när det gäller betalningsinstrument för låga belopp och elektroniska Artikel 8 i direktiv 97/7/EG ska utgå. pengar, och

Artikel 90 — tillämpningen av artiklarna 69 och 75 och hur de fungerar

Ändringar av direktiv 2002/65/EG

för alla slags betalningsinstrument Direktiv 2002/65/EG ska ändras på följande sätt:

när så är lämpligt åtföljt av ett förslag till översyn. 1. I artikel 4 ska följande punkt läggas till:

Artikel 88 ” 5. När Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/ EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre Övergångsbestämmelser marknaden (*) också är tillämpligt ska informationsbestämmelserna enligt artikel 3.1 i detta direktiv, med undantag av punkterna 2 c – 2 g, 3 a, 3 d och 3 e samt 1. Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG 4 b, ersättas av artiklarna 36, 37, 41 och 42 i det direktivet. eller annan tillämplig gemenskapslagstiftning ska medlemsstaterna tillåta juridiska personer som före den 25 december 2007 har inlett verksamhet som betalningsinstitut i den mening som (*) EUT L 319, 5.12.2007, s. 1. ” avses i detta direktiv i enlighet med gällande nationell lagstiftning att fortsätta denna verksamhet inom den berörda medlemsstaten 2. Artikel 8 ska utgå. till och med den 30 april 2011, utan auktorisation enligt artikel 10. Den som inte har beviljats auktorisation inom denna Artikel 91 period ska i enlighet med artikel 29 förbjudas att tillhandahålla betaltjänster.

Ändringar av direktiv 2005/60/EG

Direktiv 2005/60/EG ska ändras på följande sätt: 2. Trots vad som sägs i punkt 1 ska ett undantag från auktorisationskraven enligt artikel 10 beviljas de finansiella institut som har inlett verksamhet som förtecknas i punkt 4 i 1. Artikel 3.2 a ska ersättas med följande: bilaga I till direktiv 2006/48/EG och uppfyller villkoren i artikel 24.1 första stycket e i det direktivet i enlighet med ” a) Ett företag som inte är ett kreditinstitut och som nationell lagstiftning före den 25 december 2007. Emellertid ska bedriver en eller flera av de verksamheter som de underrätta de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten förtecknas i punkterna 2 – 12 och 14 i bilaga I till om denna verksamhet senast den 25 december 2007. Dessutom direktiv 2006/48/EG, inbegripet valutaväxlingsverkska denna underrättelse innehålla information som visar att de samhet (bureaux de change). ” har uppfyllt kraven i artikel 5 a, d, g – i, k och l i detta direktiv. När de behöriga myndigheterna är förvissade om att dessa krav har 2. Artikel 15.1 och 15.2 ska ersättas med följande: uppfyllts ska de berörda finansiella instituten registreras i enlighet med artikel 13 i detta direktiv. Medlemsstaterna får tillåta att deras behöriga myndigheter undantar dessa finansiella ” 1. I de fall där en medlemsstat tillåter de kreditinstitut institut från kraven i artikel 5. och finansiella institut som avses i artikel 2.1.1 eller 2.1.2 och som är belägna på dess territorium att bli betrodda som tredje part nationellt, ska medlemsstaten under alla 3. Medlemsstaterna får föreskriva att juridiska personer som omständigheter göra det möjligt för de institut och personer avses i punkt 1 automatiskt ska beviljas auktorisation och upptas som avses i artikel 2.1 och som är belägna på dess i det register som anges i artikel 13 om de behöriga territorium att i enlighet med artikel 14 erkänna och godta myndigheterna redan har bevis för att kraven i artiklarna 5 resultatet av kraven på kundkontroll i artikel 8.1a – 8.1c som och 10 är uppfyllda. De behöriga myndigheterna ska informera genomförts i enlighet med detta direktiv av ett institut de berörda enheterna innan de beviljas auktorisation. enligt artikel 2.1.1 eller 2.1.2 i en annan medlemsstat, med

5.12.2007 SV Europeiska unionens officiella tidning L 319/35

undantag av valutaväxlingskontor och de betalningsinstitut 2. Punkt 5 ska ersättas av följande text: enligt definitionen i artikel 4.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om ” 5. Utställande och administration av andra betalningsbetaltjänster på den inre marknaden (*) som huvudsakligen medel (t.ex. resecheckar och postväxlar) såvida inte tillhandahåller de betaltjänster som förtecknas i punkt 6 i denna verksamhet omfattas av punkt 4 ” . bilagan till det direktivet, inbegripet de fysiska och juridiska personer som har beviljats undantag enligt artikel 26 i det Artikel 93 direktivet och som uppfyller kraven i artiklarna 16 och 18 i detta direktiv, även om de handlingar och uppgifter på vilka

Upphävande

dessa krav grundar sig är annorlunda än dem som krävs i den medlemsstat till vilken kunden hänvisas. Direktiv 97/5/EG ska upphöra att gälla från och med den 1 november 2009. 2. I de fall då en medlemsstat tillåter att valutaväxlingskontor enligt artikel 3.2 a och de betalningsinstitut enligt Artikel 94 definitionen i artikel 4.4 i direktiv 2007/64/EG som

Genomförande

huvudsakligen tillhandahåller de betaltjänster som förtecknas i punkt 6 i bilagan till det direktivet och som är belägna 1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar på dess territorium blir betrodd som nationell tredje part, och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta ska den medlemsstaten under alla omständigheter i enlighet direktiv före den 1 november 2009. De ska genast informera med artikel 14 i detta direktiv, tillåta att de erkänner och kommissionen om detta. godtar resultatet av kraven på kundkontroll i artikel 8.1 a – 8.1 c som genomförts i enlighet med detta direktiv av samma typ av institut i en annan medlemsstat och som När medlemsstaterna antar dessa bestämmelser ska de innehålla uppfyller kraven i artiklarna 16 och 18 i detta direktiv, även en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan om de handlingar och uppgifter på vilka dessa krav grundar hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur sig är annorlunda än dem som krävs i den medlemsstat till hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. vilken kunden hänvisas. 2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar (*) EUT L 319, 5.12.2007, s. 1. ” inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 95 3. I artikel 36.1 ska andra meningen utgå.

Ikraftträdande

Artikel 92 Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

Ändringar av direktiv 2006/48/EG

Artikel 96 Bilaga I till direktiv 2006/48/EG ska ändras på följande sätt:

Adressater

1. Punkt 4 ska ersättas med följande: Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

” 4. betaltjänster enligt definitionen i artikel 4.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den Utfärdat i Strasbourg den 13 november 2007. 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden (*) På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

H.-G. PÖTTERING M. LOBO ANTUNES (*) EUT L 319, 5.12.2007, s. 1. ” Ordförande Ordförande

L 319/36 SV Europeiska unionens officiella tidning 5.12.2007

BILAGA

BETALTJÄNSTER (DEFINITION 3 I ARTIKEL 4)

1. Tjänster som möjliggör kontantinsättningar på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto. 2. Tjänster som möjliggör kontantuttag från ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto. 3. Genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel, från ett betalkonto hos användarens betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör: — Genomförande av autogireringar, även engångsautogireringar. — Genomförande av betalningstransaktioner med betalkort eller liknande. — Genomförande av betalningar, även stående betalningsorder. 4. Genomförande av betalningstransaktioner, när medlen täcks genom ett kreditutrymme för en betaltjänstanvändare: — Genomförande av autogireringar, även engångsautogireringar. — Genomförande av betalningstransaktioner med betalkort eller liknande. — Genomförande av betalningar, även stående betalningsorder. 5. Utfärdande av och/eller förvärvande av betalningsinstrument. 6. Penningöverföring. 7. Genomförande av betalningstransaktioner där betalarens godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik och betalningen görs till operatören för systemet eller nätet för telekommunikation eller informationsteknik vilken endast fungerar som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna och tjänsterna.

Sammanfattning av departementspromemorian

Bilaga 5

Betalningsansvar vid obehöriga transaktioner (Ds 2008:86)

Promemorian innehåller förslag som syftar till att genomföra två artiklar i ett EG-direktiv (2007/64/EG) om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (betaltjänstdirektivet). I stort sett alla har avtal om betaltjänster med någon bank eller annan betaltjänstleverantör. Det kan exempelvis vara ett avtal om betalkonto, med eller utan kredit, där insättningar och uttag görs med hjälp av ett betalningsinstrument, t.ex. ett kontokort eller en bankdosa. Det förekommer att betalningsinstrument används utan samtycke av den som enligt avtalet med banken har rätt att lämna ett sådant samtycke. I allmänhet är det svårt att ta reda på vem som gjort den obehöriga transaktionen och då blir frågan om banken eller betalaren ska stå för den slutliga ekonomiska förlusten. I promemorian föreslås det nya bestämmelser om en betalares skyldigheter i förhållande till en bank eller annan betaltjänstleverantör. Det föreslås också nya bestämmelser om vilket ansvar för förlust som en betalare ska ha vid en obehörig transaktion. Beträffande obehöriga transaktioner där en personlig kod har använts föreslås att betalaren ska stå för en självrisk. Vidare föreslås en begränsning i förlustansvaret i de fall då en betalare som är konsument har brutit mot avtalsvillkoren genom grov oaktsamhet. Lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 november 2009.

Promemorians lagförslag (Ds 2008:86)

Bilaga 6

1 Förslag till lag om betalningsansvar vid obehöriga transaktioner

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller kontohavares skyldigheter och ansvar för förlust vid obehöriga transaktioner. Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot denne. I andra fall gäller avtalsvillkor framför bestämmelserna i denna lag.

2 § I lagen avses med 1. kontohavare: den som på grund av ett betaltjänstavtal innehar ett betalningsinstrument, 2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförts utan att kontohavaren lämnat sitt samtycke, 3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

3 § Kontohavaren är skyldig att 1. skydda en personlig kod som kontohavaren fått, 2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören och 3. i övrigt följa villkoren för användning av betalningsinstrumentet.

4 § Om en obehörig transaktion har genomförts med ett betalningsinstrument och en personlig kod har använts, ska kontohavaren stå för en förlust med högst 1 000 kronor. Detta gäller dock inte om kontohavaren visar att transaktionen inte berodde på att han eller hon underlåtit att skydda sin kod.

5 § Om en obehörig transaktion har orsakats av att en skyldighet enligt 3 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ska kontohavaren stå för hela förlusten. Är kontohavaren konsument ska han eller hon inte behöva stå för mer än 12 000 kronor. Har kontohavaren uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen, ska han eller hon dock stå för hela förlusten.

6 § Oavsett vad som anges i 4 och 5 §§, ska kontohavaren inte stå för förlusten, om den obehöriga transaktionen har genomförts efter det att kontohavaren har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren har handlat svikligt.

Denna lag träder i kraft den 1 november 2009.

2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen Bilaga 6 (1992:830)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830) dels att 34 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.

1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2009. 2. Den upphävda paragrafen gäller dock i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Förteckning över remissinstanserna (Ds 2008:86)

Bilaga 7

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Sveriges Riksbank, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Gotlands tingsrätt, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Revisorsnämnden, Finansinspektionen, Datainspektionen, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Konsumentverket, Konkurrensverket, Svenska Bankföreningen, Finansbolagens Förening, Riksgäldskontoret, Sveriges advokatsamfund, Företagarna, Allmänna reklamationsnämnden och PAN Nordic Card Association, PNC. Bankgirocentralen, Sparbankernas Riksförbund, Svensk Handel, Sveriges Försäkringsförbund, Värdepapperscentralen, Svenskt Näringsliv, FAR SRS, Finansförbundet, Svenska Fondhandlareföreningen, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Sveriges Konsumenter, Stockholms Handelskammare, Sveriges Kommuner och Landsting, Fexco, X-change, Paynova och Euroclear har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.

Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss

Bilaga 8

1 Förslag till lag om kontohavares ansvar för obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller en kontohavares ansvar för ett belopp som har påförts eller dragits från ett konto på grund av en obehörig transaktion med ett betalningsinstrument.

2 § I lagen avses med 1. kontohavare: den som innehar ett konto och som är behörig att godkänna att ett belopp påförs eller dras från kontot, 2. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument som enligt ett betaltjänstavtal ska användas för att elektroniskt initiera en betalningsorder, 3. obehörig transaktion: en transaktion som genomförts utan att kontohavaren eller någon annan som enligt betaltjänstavtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet lämnat sitt samtycke, 4. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

3 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot denne. I andra fall gäller avtalsvillkor framför bestämmelserna i denna lag.

4 § Kontohavaren är skyldig att 1. skydda en personlig kod som han eller hon fått, 2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och 3. i övrigt följa villkoren för användning av betalningsinstrumentet.

5 § Om en eller flera obehöriga transaktioner har orsakats av att kontohavaren har underlåtit att skydda en personlig kod, ansvarar kontohavaren för beloppet, dock högst 1 200 kronor.

6 § Om en eller flera obehöriga transaktioner har orsakats av att en skyldighet enligt 4 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar kontohavaren för hela beloppet. Är kontohavaren konsument är ansvaret enligt första stycket begränsat till högst 12 000 kronor. Har kontohavaren uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen, ansvarar han eller hon dock för hela beloppet.

7 § Oavsett vad som anges i 5 och 6 §§, ansvarar kontohavaren inte för en obehörig transaktion som har genomförts efter det att han eller hon har anmält till betaltjänstleverantören att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren har handlat svikligt.

8 § Om ett betalningsinstrument också disponeras av någon annan som Bilaga 8 enligt betaltjänstavtalet är behörig att göra detta ansvarar kontohavaren under de förutsättningar som anges i 5 och 6 §§.

9 § Kontohavaren ansvarar alltid för hela beloppet om han eller hon inte underrättar betaltjänstleverantören om den obehöriga transaktionen utan onödigt dröjsmål efter att ha fått kännedom om den. Har betaltjänstleverantören lämnat kontohavaren information om transaktionen ansvarar kontohavaren i varje fall för beloppet om han eller hon inte underrättat leverantören senast tretton månader efter att beloppet påförts eller dragits från kontot.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

2 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen Bilaga 8 (1992:830)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830) dels att 34 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010. 2. Den upphävda paragrafen gäller dock i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.