angående med¬ gifvande af tullrestitution för raffineradl socker vid ut¬ försel jemväl till Norge]

18 Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

N:o 24.

Ank. till Riksd. Kansli d. 29 Jan. 1867, kl. 11 f. m.

Kongl. Maj:ls Nådiga Proposition till Riksdagen angående medgifvande af tullrestitution för raffineradl socker vid utförsel jemväl till Norge]; Gifven Stockholms Slott den 22 Januari 1867.

Uti underdånigt utlåtande den 2 Mars 1863, afgifvet i fråga om ratifikation af den emellan Sverige och Norge, å ena, samt Frankrike, å andra sidan, deri 1-1 förutgångna Februari afslutade handelstraktat, har med anledning af den i samma traktats 8:de artikel intagna bestämmelse, enligt hvilken de förenade rikena förbundit sig att från den 1 Januari 1866 icke i någotdera riket pålägga »raffineradt socker» en införseltull, som med mera än 30 procent öfverstege stadgad medeltull å råsocker, Kongl. Norska Regeringen, under åberopande af sitt rörande detta ämne den 9 November 1864 afgifna underdåniga yttrande gjort framställning derom att, i följd af nämnda bestämmelse, förändring måtte ske i Mellanrikslagens föreskrifter angående förtullning af socker, som, efter alt hafva blilvit raffinerad t i det ena af de förenade rikena, införes till det andra.

De af Kongl. Norska Regeringen härvid afsedda föreskrifter innefattas i 3, 6 och 31 §§ af den s. k. Mellanrik slagen eller Kongl. Maj.ts angående de förenade rikenas ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden förnyade och i Sverige den 24 Maj 1823 utfärdade nådiga Förordning, genom hvilka §§, jemförda med Förordningen åtföljande förteckning Kitt. C, stadgas att, bland andra i Sverige eller Norge tillverkade varor, raffinerad! socker må land- och sjövägen från det ena till det andra riket införas mot erläggande af hälften utaf den i allmänhet för sådan vara bestämda tull.

Uti .ofvanberörda underdåniga betänkande den 9 November 1864 har af Kongl. Norska Regeringen hufvudsakligen anförts: att om man, såsom Regeringen ansåge rigtigt, i fråga om traktaten betraktade Sverige och Norge i förhållande till den med dem dervid kontrollerande magt såsom en enda stat, Mellanrikslagens stadgande!! om förtullning af socker, gentemot en traktatsbestämmelse, sådan som den o införmälda, måste anses betyda detsamma som ett stadgande om att råsocker,

19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

I,villigt införes till raffinering, skall åtnjuta en nedsättning i den enligt traktaten fastställda införselstullen, lika med hälften af den äfvenledes enligt traktaten bestämda införselstullen på raffmeradt socker under vilkor, att den raffinerade produkten transporteras till och förbrukas i en annan del af det genom traktaten bundna området, än den der införseln och förädlingen egt rum; att en sådan nedsättning icke vore förenlig med en »lojal» uppfattning af ofvanberörda traktatsbestämmelse, hvars ord och mening kunde uppfyllas allenast såvida det skydd, som tillerkändes inhemska sockerraffinaderier, blefve begränsad! i enlighet med samma bestämmelse i dess tulla tillämpning; att vidare stadgande! om half tull å raffinerad! socker, som från det ena till det andra riket infördes, skulle, såvida det icke genom andra bestämmelser gjordes overksamt eller derest icke den allmänna tullen på sådan! socker vore minst dubbelt så hög som på råsocker, medföra det abnorma resultat, att raffmeradt socker kunde till riket inkomma mot lägre tull, än den, för hvilken det vore möjligt att derstädes få råsocker infördt; att tullen på råsocker visserligen för närvarande vore både i Sverige och Norge mycket högre än halfva tullen på raffmeradt socker, men att förhållandet emellertid, såsom nyss blifvit antydt, reglerades derigenom att dels i 9 § af Underrättelserna till bär gällande Tulltaxa vore uttryckligen förklarad!, att vid utförsel till Norge af socker, som i Sverige undergått raffinering, den vid utförseln af sådan vara till annat land medgifna restitution af erlagd tull för råämnet icke eger rum, dels ock att i Norge för närvarande icke funnes något sockerraffinaderi i verksamhet samt att sedan den 1 Juli 1857 uti samma land varit iakttaget, att den vissa industrier tillerkända restitution af tull för råvaran icke utgår vid utförsel till Sverige; att dessa förhållanden emellertid kunde när som helst förändras, enär det i Sverige gifna stadgande, att tullrestitution icke medgåfves vid utförsel till Norge, endast gällde för den tid, eu här utfärdad tulltaxa tjenade till efterrättelse, samt, hvad Norge beträffade, icke ens någon allmän bestämmelse i detta hänseende der vore meddelad, utan blefve endast för hvarje gång beslut om tullrestitutions beviljande fattades, undantag gjordt för utförsel till Sverige, hvarförutom sådant beslut icke gällde för längre tid än till budgetterminens slut; att oberoende af omförmälda traktatsbestämmelse den uppfattning sedan lång tid gjort sig gällande i Norge, att det äfven af andra skäl vore ensidigt att få de rörande förtullningen af raffmeradt socker och sockersirap, som föres de förenade rikena emellan, gällande undantagsbestämmelser häfda och att för tillvägabringande af detta resultat från Norges sida åtgärd redan vidtagits genom en under den 31 Juli 1854 utfärdad lag af innehåll, att de i Lagen om Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfärtsförhållanden meddelade bestämmelser, enligt Indika raffmeradt socker och sockersirap af svensk tillverkning kunde införas från Sverige mot hälften af den för dessa varor i allmänhet stadgade införselstull, skulle upphöra att gälla från den tid, då motsvarande bestämmelser i den för Sverige gällande För-

20 Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 24.

ordning angående rikenas ömsesidiga handel och sjöfart blefvo upphäfda; att denna lag emellertid icke kunnat tråda i kraft i följd deraf, att det i lagen förutsatta vilkor af ett motsvarande stadgande i Sverige icke inträdt samt att det derföre kunde ifrågasättas,

antingen att söka få donna angelägenhet under förnyadt öfvervägande här i riket för att der tillvägabringa det sålunda från Norges sida önskade stadgande,

eller ock att söka utverka ett lika med Mellanrikslagens föreskrifter beståndande stadgande om att, så länge någon vara som i det ena af de förenade rikena vore i allmänhet belagd med införselstull, Unge till det andra riket införas tullfritt eller mot halfva beloppet af den i allmänhet bestämda tull, skulle vid utförseln till samma rike al sådan vara icke beviljas någon godtgörelse af erlagd införselstull för det till den förädlade varan använda råämne.

Häröfver hafva ej mindre General-Tullstyrelsen än Kongl. Maj:ts och Rikets Kommers-kollegium blilvit härda, dervid General-Tullstyrelsen i underdånigt utlåtande den 20 Februari i 866 anfört, bland annat, hurusom det icke behöfde genom närmare utredning ådagaläggas, att samma menliga inflytande på den af sockertullen påräknade statsinkomst, som, enligt Norska Regeringens nyssberörda betänkande, skulle för Norge uppstå genom medgifvandet af båll' införselstull å härifrån dit inlördt raffincradt socker, såvida icke vid sidan af detta medgifvande raffineradt socker, som till Norge utfördes, vore genom Tulltaxe-underrättelserna undantaget från åtnjutande af den vid utförsel af sådant socker eljest medgifva drawback, äfven skulle uppkomma för Svenska Statsverket, derest sockerbruksrörelse åter började bedrilvas i Norge och raffineradt socker derifrån blefve, efter åtnjutande i Norge af drawback, hit infördt mot half tull. Begge statskassornas trygghet mot en sådan tullförlust under Mellanrikslagens nu gällande stadgande berodde således helt och hållet of det i hvardera riket, utan ömsesidigt bindande altal, hittills stadgade undantag från drawback för tillverkningar, som från ena riket utfördes till det andra. Visserligen gåfves föga anledning till det antagande, att någotdera riket, ehuru icke genom aftal derifrån förhindradt, skulle vilja genom drawback uppmuntra eu utförsel, som för det andra rikets statsinkomst blefve så förlustbringande. Men då frågan bär gällde en af de för begge rikena, med hänsigt till tullinkomsten, vigtigaste artiklar, borde man icke nöja sig med sannolikheter, utan å ömse sidor finna angeläget att bringa frågan till sådan läsning, att hvardera landet för sig kunde öfver tull-lagstiftningen i afseende å denna artikel fritt förfoga.

Dessutom gåfves ett annat för begge ländernas industriel intressen icke mindre vigtig! skäl att söka tillvägabringa rättelse af ifrågavarande och likartade stadgande», rörande varubytet emellan de förenade rikena. Det läge nemligen för öppen dag, att det nuvarande förhållandet, i strid mot Mellanrikslagens mening att främja och gynna ett sådant varubyte, helt och hållet motverkade detsamma

21 Kong!. Maj.ts Nåd. Proposition AV o 24

hvad an gin ge sådana tillverkningar, hvilkas råämnen drogo större tullafgift i det land, der förädlingen verkställdes, än som motsvarade hälften af denförädlad e varans tull i det land, dit införseln skulle ske. Och då, äfven om den med Frankrike afslutade handelstraktat icke kommit till stånd, hvarken Sverige eller Norge rimligen skulle kunnat belägga ralfineradt socker med råsockertullens dubbla belopp, enär de inhemska fabrikerna derigenom skulle blifvit gynnade med alltför öfverdrifven rätt att beskatta sockerförbrukningen, vore det i sjelfva verket icke från Franska Handelstraktatens bestämmelser utan från redan derförinnan i Sverige och Norge existerande förhållanden, som behofvet af rättelse i de för dessa länders samfärdsel hinderliga nu ifrågavarande föreskrifter härledde sig.

Beträffande de utvägar till vinnande af detta syftemål, som Norska Regeringen, utgående ensamt från synpunkten af statsinkomstens betryggande, angifvit, af hviilka utvägar den ena åsyftade att genom ömsesidigt aftal från drawback undantaga sockerfabrikater, som från ena riket tillfördes det andra, och den andra att upphäfva Mellanrikslagens stadgande om half införselstull för dessa fabrikater, så vore i fråga om det förstnämnda alternativet en omständighet, om än icke sannolik, likväl tänkbar, som skulle gorå detta alternativ, i händelse det valdes, mindre verksamt, nemligen: att någon mycket stor olikhet i de förenade rikenas sockertullar af en eller annan orsak komma till stånd. Derest åter, i öfverensstämmelse med det sednare alternativet, blefve härstädes antaget ett likartadt stadgande med ofvanberörda i Norge den 31 Juli 1854 utfärdade lag, hvarigenom svenska och norska sockerfabrikater komma att vid införsel från ena till andra riket beskattas lika med samma artiklar, införda från hvilket annat land som helst, skulle naturligen också bortfalla det under annan förutsättning nu stadgade undantag från tullrestitution eller drawback vid utförsel af dylika fabrikater från det ena till det andra af de förenade rikena. Härigenom skulle den Norska marknaden, från hvilken Svenskt raffmadsocker, i strid mot Mellanrikslagens syfte, nu i sjelfva verket genom förhållen drawback vore alldeles utestängd, åter öppnas för åtminstone jemnlik täflan emellan raffmadsocker från Sverige och från andra länder, en täflan, som, i mån af förbättrade kommunikationsmedel och mångfaldigade handelsförbindelser, icke torde blifva utan förmån för den svenska industriel,. Denna utsigt till en vidgad marknad för Svenska produkter gåfve åt det sednare af omförmäla alternativer ett bestämdt företräde framför det förra, genom hvithet de begge statskassorna väl kunde under vanliga förhållanden betrygga sig emot förluster, men endast med uppoffring af möjligheten till ett liggare varubyte emellan de förenade rikena. Härvid ansåge sig General-Tullstyrelsen likväl icke bära lemna obemärkt, att hvad densamma sålunda anfört val egde tillämpning på ralfineradt socker men icke på sockersirup, för hvilken artikel, sfi vidt Styrelsen hade sig bekant, icke vid utförsel från något land tullrestitution medgifves, men för hvilken, införd till Norge från Sverige, endast half införselstull nu

22 Kong/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24

skall erläggas. Val hade enligt Kommcrs-kollegii berättelse någon utförsel till Norge af svensk sockersirap hittills icke, åtminstone under sednare åren, egt rum, oaktadt den stadgade tull-lindringen, och det kunde således synas timligen likgiltigt, om donna tull-lindring än vidare bibehölles eller uppoffrades, men med borttagande af donna tull-lindring skulle dock ur Mellanrikslagen uteslutas en förmån, som, ehuru hittills obegagnad, möjligen kunde i en framtid lända den Svenska industrien till verkligt gagn.

Kommers-kollegium bär uti sitt underdåniga utlåtande den 13 Mars 1866 erinrat, hurusom Kollegium och General-Tullstyrelsen redan den 22 Mars i 853 uti utlåtande, afgifvet i anledning af ofvanomförmälda i Norge den 31 Juli 1834 utfärdade lag, tillstyrkt det nådiga förklarande, att den genom Mellanrikslagen medgifva rättighet att mot nedsatt tull från Norge införa raffineradt socker och sockersirap skulle upphöra från och med den dag, Kong!. Maj:t kunde finna för godt i nåder bestämma. Sedan likväl Kong!. Maj:t vid pröfning af detta ärende Inunit skäligt att uppskjuta dess afgörande, samt den 5 Oktober 1855 uppdragit åt eu komité af Svenske och Norske män att afgifva betänkande angående de förändringar, som kunde vara nyttiga uti gällande stadgande!! rörande de förenade rikenas inbördes handels- och sjöfartsförhållanden, Idel' jemväl frågan om upphörandet af tull-lindring för raffineradt socker, som fördes rikena emellan, tagen i öfvervägande af donna komité, hvarvid af de norske komiterade uttalades den önskan och framställdes det förslag, att socker, tillverka^ i det ena riket, måtte vid införsel land- eller sjövägen till det andra beläggas med full tull; till stöd för hvilken jemväl af de Svenske komiterade biträdda, förslag förnämligast åberopades, att socker vore i begge rikena ett af de vigtigaste föremålen för tullbeskattning; att erfarenheten ådagalagt, det Mellanrikslagens stadgande angående donna artikel ledt till betydlig förlust än för den ena, än för den andra statskassan samt till de obehagligaste förvecklingar emellan rikena; att det norska Stortinget två gånger beslutat framställning om att socker skulle undantagas från Mellanrikslagens stadgande angående tull-lindring; att i afseende å sockertillverkningen lörekomme, det råämnet vore utländskt och att den arbetskraft, som användes till förädlingen, äfvensom den dervid uppkommande tillökningen i varuvärdet vore jemförelsevis mindre än vid de dosta andra fabrikater samt att från donna synpunkt socker således vore mindre berättigadt att hänföras under den eljest antagna grundsatsen; att varor af det ena rikets tillverkning herde kunna tullfritt införas till det andra. I enlighet med dessa åsigter blefvo ock uti det af komitén afglida underdåniga förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden införda stadgande!! derom, att för socker och sockertillverkningar, som från det ena till det andra riket land- eller sjövägen infördes, full tull skulle erläggas. Omförmälda förslag till Förordning, hvilket i sin helhet antogs af Sveriges åren 1856—1858 församlade Ständer,

23 Kongl, Maj:ls Nåd. Proposition N:o 24.

kunde likväl till följd af Norska Odelstingets i ämnet fattade beslut icke bifallas. Emellertid blef uti 13 § af Underrättelserna till den för Sverige under den 18 December 1837 nådigst fastställda Tulltaxa stadgadt, att restitution af erlagd tull för vissa af utländskt råämne inrikes tillverkade varor och deribland raffineradt socker, hvilken restitution dittills varit medgifven vid utförsel sjöledes från stapelstad till hvad land som helst, icke vidare skulle ega rum vid utförsel till Norge; och hade detta stadgande bibehållits uti hvarje bär i riket sedermera utfärdad Tulltaxa.

Sedan dels genom sistnämnda stadgande och andra gällande allmänna tullbestämmelser rörande socker inom begge de förenade rikena ett väsendtligt hinder för utförsel af raffineradt socker från Sverige till Norge blifvit lagdt, hvadan äfven sådan utförsel, oberäknadt hvad som i mindre partier på grund af medgifven tullfrihet enligt 8 § af Mellanrikslagen kunde vid resor öfver gränsen medföras, för närvarande icke i någon nämnvärd omfattning förekomma, dels ock ett år 1831 uti Fredrikshald i stor skala utvidgadt och med särskilda privilegier gynnadt sockerraffinaderi år 1837 nedlagts, hvarefter någon sockerförädling icke i Norge egt rum, hade ock tillsvidare undanröjts de olägenheter och de anledningar till förvecklingar, som, på sätt ofvan anförts, af ifrågavarande i Mellanrikslagen gifna tillåtelse att från det ena till det andra riket mot half tull införa raffineradt socker förut vant framkallade. Men då å andra sidan under sakernas nuvarande skick det ändamål att underlätta och befrämja handelsgemenskapen emellan de förenade rikena, som med Mellanrikslagens bestämmelser om tull-lindring för Het ena landets till det andra införda tillverkningar varit åsyftadt, icke, med hänseende till omförmälda artikel, i någon män uppfylldes, och hvarje åtgärd till lossande af de band, som för närvarande förhindrade tillämpningen af samma bestämmelser, hvad berörda artikel anginge, sannolikt skulle föranleda nya missförhållanden och förvecklingar, ansåge Kollegium så mycket heldre giltigt skål fortfarande förefinnas att, enligt den af Kollegium förut yttrade åsigt, den genom Mellanrikslagen medgifva rättighet att mot half tull från det ena till det andra riket införa raffineradt socker herde upphöra, som en sådan förändring, jemte det den lemnade fritt tillfälle att i hvartdera landet, på sätt för detsamma funnes ändamålsenligast, reglera tullbeskattningen å donna artikel, dessutom skulle, såsom General-Tullstyrelsen anfört, hafva till följd, att nu stadgade undantag från tullrestitution vid utförsel till Norge af sådan Svensk tillverkning komma att bortfalla och sålunda en afsättning af dylik vara å den Norska marknaden kunna utan förlust för den Norska statskassan ega rom.

Vid pröfning af detta ärende har Kongl. May t, lika med ofvannämnda myndigheter, funnit det menliga inflytande å tullinkomsten af den vigtiga artikeln socker, som kan för begge de förenade rikena uppstå till följd af Mellanrikslagens bestämmelser rörande denna artikel lämpligast afhjelpas derigenom, att

24 Kongl. Maj:In Nåd. Proposition N:o 24.

raffineradt socker icke vidare får mot half tull införas från det ena landet till det andra; men då genom eu sådan förändring den med nu stadgade tull-lindring åsyftade samfärdsel emellan båda länderna beträffande ifrågavarande handelsartikel icke skulle blifva möjlig, såvida ej samtidigt dermed det för närvarande enligt 9 § i Tulltaxeunderrättelserna gällande undantagsstadgande, enligt hvilket eljest vid utförsel sjövägen medgifven tullrestitution icke eger rum vid utförsel till Norge, varder i afseende å raffineradt socker upphäfdt, vill Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande af sin nådiga afsigt att, så snart omförmälda undantagsstadgande blifver i berörda hänseende upphäfdt, vidtaga sådan ändring i Mellanrikslagen, att raffineradt socker icke vidare må kunna emot allenast hälften af den för samma artikel eljest bestämda tull införas från det ena till det andra af de förenade rikena, härigenom föreslå Riksdagen att för dess del medgifva upphäfvandet af ifrågavarande undantagsstadgande, i hvad det afser artikeln raffineradt socker, så att jemväl vid utförsel till Norge af denna artikel må tillgodonjutas den derför i allmänhet medgifna tullrestitution.

De till denna fråga hörande handlingar skola tillställa det Utskott, till hvars handläggning frågan varder af Riksdagen öfverlemnad; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

CARL.

C. G. Lagercrantz

Utdrag

Kongl. Maja» Nåd. Proposition N:o 24.

25 Utdrag af Protokollet öfver Finans-Ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms Slott den 22 Januari 1867.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitle-Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena Grefve Manderström, samt Statsråden: Grefve von Plåten,

Lagerstråle,

Bredberg,

Reuterskiöld,

Lagercrantz och von Ehrenheim.

Chefen för Finans-departementet Statsrådet Lagercrantz uppläste till justering ett, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts uppå Stats-Rådets enhälliga tillstyrkande, förut fattade beslut, uppsatt förslag till nådig Proposition till Riksdagen angående medgifvande af tullrestitution för raffineradt socker vid utförande jemväl till Norge.

Uppå Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande fann Kongl. Maj:t godt i nåder gilla berörda förslag samt befallde, att nådig Proposition i enlighet dermed, på sätt bilagan till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen allåtas.

Ex protocollo C. F. Smerling.

Bill. till Riksd. Prat. 1861. i Sami. 1 Afd. 4 Höft.