angående ändring i gällande stadganden rörande vinterväghåll¬ ningen

Kong!. Maj:t» nåd. Proposition N:o 17.

tf:© 17.

Ank. till Riksd. Kansli d. ?> Febr. 1868, kl. 6 e. in.

Kong!. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, angående ändring i gällande stadganden rörande vinterväghållningen; Gifven Stockholms Slott den 24 Januari 1868.

Sedan vid åtskilliga riksdagar fråga förevarit om ändring af nu gällande stadganden angående skyldighet att bygga och underhålla vägar och broar, samt Rikets Ständer jemväl med framställning i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit, utan att dock sedermera någon ny grund för donna skyldighets åtgörande blifvit bestämd, hafva Rikets Ständer vid 1865—1866 års riksdag, uti under dånig skrifvelse den 7 April sistnämnda år, jemte det de redogjort för hvad i detta ärende förekommit, tillika uttalat den åsigt, att skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret herde utsträckas, ej allenast till fastigheter af alla slag, utan äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskvlder förpligtad person och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder; att dervid likväl herde medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns löner och pensioner samt några andra, med dem jemförliga inkomsttitlar, dels vissa modifikationer med afseende å inkomstbevillningen i allmänhet, helst grunden för kommunalutskyldernas utgörande, under den korta tid som förflutit från kommunal lagens antagande, icke kunde anses hafva undergått de jemkningar, till hvilka omständigheterna torde föranleda, och vissa kategorier, genom ett o vilkorligt antagande af donna grund för väghållningsskyldigheten, möjligen skulle blifva alltför hårdt betungade; men då ett ändamålsenligt ordnande af donna, lika Bill. till Rilcsd. Prat. 1868. 1 Samt. 1 Afd. 7 Höft. l

2 Kort (fl. Maj:ts nåd. Proposition N:o IT.

vigtiga, svin vidtomfattande angelägenhet, oundgängligen kräfde kännedom om flera förhållanden, hvilka Rikets Ständer icke voro i tillfälle att utreda, anhöllo Rikets Ständer, med uttryckande af deras åsigt om rättvisan och billigheten deraf, att väghållningsbesväret inom kommunerna å landet utsträcktes till alla skattskyldige samt, med ofvan antydda undantag och modifikationer, utgjordes efter det fyrktal, en hvar både sig åsatt, att Kongl. Maj:t måtte, i öfverensstämmelse härmed, låta utarbeta och, så snart ske kunde, till Riksdagen framlägga nådig Proposition i ämnet.

Öfver donna Rikets Ständers framställning bär Kammar kollega underdåniga utlåtande blifvit infordradt, hvarjemte sedermera till bemälda Kollegium blifvit öfverlemnad, för att vid utlåtandets afgifvande tagas i öfvervägande, en af Stockholms läns landsting i ämnet gjord framställning med förslag till vissa grunder för väghållningens bestridande, af hvilka följande äro de väsendtligaste:

“l:o. Länen delas af landstingen i distrikt, härads-, fögderivis eller enligt annan af lokala förhållanden bestämd grund. Inom hvarje distrikt uppdelas de allmänna vägarne enligt billiga grunder på distriktets samtliga socknar eller kommuner, hvarvid bör tagas i betraktande vägens nötning, dess mera allmänna eller för socknen enskilda beskaffenhet, tillgången på fyllningsgrus m. m., äfvensom att hvarje kommun får så stor de] som möjligt af tilldelad väg inom sitt eget område. Hvarje kommun underhåller sin väg på gemensam bekostnad^

“2:o. För vägunderhållets ordnande, tillsynen dervid m. in. väljas i hvarje socken å kommunalstämma en eller flere af kommunens vägliållningsskyldige innevånare, som utgöra dess vägstyrelse"; och

“3:o. Framföring af vägfyllnadsmaterial bestrides in natura dels utaf innehafvare af hemman och heminansdelar i förhållande till deras mantal, dels utaf innehafvare af jordbruksfastigheter utan åsatt mantal, af bruk, qvarnar och fabriker eller andra dermed jemfÖrliga inrättningar, då dem är åsatt ett fyrktal, motsvarande fyrkantalet å minst V* mantal; och beräknas deras deltagande enligt förut angifna grunder så, att det dylik fastighet eller inrättning åsätta fyrktal vid jemförelse med det på helt hemman inom kommun i medeltal belöpande antal fyrkar bestämmer dess deltagande i förhållande till hemman eller hemmansdel. Alla öfriga omkostnader för vägunderhållet, såväl sommarsom vintertiden, gäldas af de till kommunen skattskyldige enligt samma grund, hvarefter kommunalutskylder utgöras, eller enligt fyrktal.“

Kammar kollegii den 31 Maj 1867 i ämnet afgifna utlåtande, hvithet, med afseende å dess omfattande innehåll, Kongl. Maj:t vill, jemte protokollet vid den omröstning i frågan, som inom kollegium egt ruin. låta såsom bilaga åtfölja donna nådiga Proposition, innehåller i främsta rummet de skäl, som

3 Kong!. Maj:ts nåd. Proposition N:o 17.

hufvudsakligen kunna anföras emot väg- och brohållningsbesvärets skiljande från hemmanen, men tillika, för den händelse att billighet och rättvisa an sågos fordra, det afl hittills från väghållning befriad jordbruksfastighet utan åsatt mantal, annan fastighet, bruk, qvarnar och andra fabriksinrättningar skulle deltaga i kostnaden till vägens byggnad och underhåll, förslag huru, med fortfarande af sjelf va underhållets fördelning på hemmanen, derifrån befriade, sjelfbestående, lägenheter och verk på Jandet skulle till dess fullgörande lemna bidrag efter det dem påförda fyrktal i visst förhållande, förslagsvis en femtedel, till det fyrktal, som blifvit ett helt förmedladt mantal inom kommunen åsatt, hvaremot underhållet af broar och färjinrättningar ansetts lämpligast höra öfverlåta!, på entreprenad till den minstbjudande, men kostnaden fördelas efter samma grunder, som för vägarnes underhal! blifvit angilna.

Sedan Kollegium ytterligare uttalat och genom anförda exempel närmare utvecklat den åsigt, att utsträckning af deltagandet i väghållningsbesväret till öfriga efter Art. II i Bevillningsstadgan beskattningsbara föremål skulle mota ganska många svårigheter, har Kollegium emellertid tillagt, att, om likväl, med afseende å dels nutidens stegrade anspråk på bättre vägar och kommunika tionsanstalter än förut varit fallet, dels den i följd af större befolkning och industriens utveckling på flera ställen ökade trafiken, dels ock den bristande tillgång på tjenliga väglagningsämnen, som redan på många orter inträffat, hvilka samverkande orsaker bidragit dertill, att väghållningen blifvit meta tryckande för den i allmänhet drygt beskattade jorden, billigheten ansåges fordra, att deltagande i väghållningsskyldigheten borde utsträckas, icke allenast till all slags fast egendom, alla verk och inrättningar, utan ock till eu hval person, som är förpligta^ att utgöra kommunalutskylder, öfvergången borde, i synnerhet vid dess första början, med varsamhet verkställas, enär den i annat fall skulle blifva af menligt inflytande på alla dem, hvilka hittills varit från detta besvär lagenligt befriade; Och har Kollegium derföre, för att i någon mån lindra hemmanen i deras omförmälda besvär och sa småningom utan våldsamma rubbningar bereda öfvergång till andra grunder för väghållningsbördans fördelning emellan öfrige skattskyldige, hemställt, om icke desse herde till eu början och innan någon vidsträcktare förändring vidtoge, bidraga med afgifter till vägarnes öppenhållande vintertiden, dock att hemmanen deltoge med fem gånger så stor afgift, som öfriga beskattningsföremål; hvarjemte Kollegium, hvad särskilt beträffade tjenstemäns löner och pensioner, väl funnit, att tjenstemännen genom att lemna bidrag till väghållningens fullgörande skulle få vidkännas en kännbar minskning i sina inkomster, hvilka i allmänhet icke kunna anses öfverstiga deras lefnadsbehof; men ändock, enär den väckta frågan afsåge att gorå väghållningen till ett helt och hållet kommunalt åliggande, ansett tjenste-

4 Kongl. Maj:ts nåd, Proposition N.-o 17.

marinen lika litet som någon annan kommunens medlem, hvilken egde förmåga att bidraga till kommunens utgifter, höra derifrån fritagas.

Slutligen har Kollegium — jemte förklarande att det ansåge en sådan fördelning af väghållningsskyldigheten som Stockholms läns landsting föreslagit, icke vara ändamålsenlig — under åberopande deraf att högst skiljaktiga förhållanden i åtskilliga orter i fråga om väghållningsskyldigheten förekomma, och då några allmänna grunder för en förändring i en så genomgripande fråga, som den förevarande, icke borde stadgas förr, än så fullständig utredning som möjligt deri vunnits, i underdånighet hemställt, att, innan ärendet till pröfning företoges, Länsstyrelsernas underdåniga yttranden deröfver skulle infordras.

Af de Kollegii utlåtande bilagda utdrag af 1865 års bevillnings-taxeringslängder för Rikets samtliga län visar sig, att bevillningen efter Art II Bevillningsstadgan utgör:

för jordbruksfastighet.............R:dr 522,579: 43.

för annan fastighet.............. „ 57,633: 48.

af kapital och arbete ............. 406,657: 68.

Summa R:dr 986,870: 59,

Kongl. Maj:t har tagit detta ärende i nådigt öfvervägande, och hvad an går frågan huruvida vägrödjnings- och brobyggnadsskyldigheten inom kommunerna å landet bör utsträckas till alla skattskyldige, vare sig, på sätt Rikets Ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande af undantag för tjenstemäns löner och pensioner samt andra med dessa jemförliga inkomst-titlar, anser Kongl. Maj:t att, derest ett besvär, hvithet — om det till någon större del skall utgöras emot lega — blifver än mera tryckande, må kunna öfverflyttas på samhällsklasser, hvilka förut varit derifrån befriade, sådant likväl icke skäligen i sin helhet kan på en gång bringas till utförande. Om en så genomgripande förändring, som ifrågavarande besvärs fördelning på alla skattskyldige, skall kunna komma till stånd, utan att väcka billig klagan, måste den endast småningom genomföras och en dylik fördelning företrädesvis ske i sådana fall, der en allmän delaktighet kan med mindre praktiska svårigheter åstadkommas.’ Härtill lämpar sig företrädesvis det åliggande, som af de väghållningsskyldige redan nu allmännast bestrides genom kontanta tillskott, nemligen vägarnes hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall.

Kongl. Förordningen den 13 September 1790 innehåller härom i §§ 2—6 följande stadgande!!:

5 Kongl. Maj:ts nåd. Proposition N:o 17.

“§ 2. Til vägarnes hållande i fargildt stånd vid snöfall, hafva Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att åt närmast boende hemmansegare, inom hvarje socken eller härad, inrätta så kallade ploglag, h vilka hvardera af vägen til dela-s et visst stycke, det de höra med plogning och skottning vid magt hålla.

§ 3- För detta besvär mage nära de ploglag njuta betalning af Häradet eller Socknen, efter thy vägens längd och beskaffenhet det fordrar.

§ 4. Til Härads Rätten mage Härads- eller Sockneboerne inkallas att med ploglagen om betalningen öfverenskomma men derest de icke kunna härom i godo sluta, må Härads-Rätten insända dess betänkande i detta ämne til Landshöfdingen, som sedermera betalningen efter skäligheten jemkar och stadfäster.

8 5- 4>en således för alla ploglagen uti hela Socknen eller Häradet löpande betalning kommer åt sammanslås och efter hemmantalet fördelas på alle dem, som efter Lag uti väge-röjnings-besväret böra deltaga; hvarefter Kronofogden vid de vanliga Upbörds-stämmor, denne utgift, utan serskild vedergällning, må upbära och til ploglagen utdela.

§ 6. De beting, som antingen godvilligt med ploglagen göras eller af Landshöfdingen fastställas, mage hvarje gång icke antagas för flera än Fem år, efter hvilken tids förlopp vägelotts-ägarne å nyo höra sammankallas, att antingen det förra accordet förnya eller et nytt för lika tid afsluta."

Det bör icke lemnas utan uppmärksamhet att måhända den största ojemnheten vid väghållnings- och brobyggnadsbesvärets fördelning, likasom i fördelningen af kostnaderna för vinterväghållningen, der ploglag äro inrättade, icke ligger så mycket deri, att besvär och kostnader drabba jordbruket allena, som fastheldre — åtminstone inom flora orter — deruti att desamma äro på jorden ytterst ojemnt fördelade, enär fördelningsgrundeu varit och är hemmanens mantal, oberoende af deras högre eller lägre värde. Någon öfverflyttning på andra samhällsklasser af större eller mindre del af detta besvär bör derföre icke ega ruin, utan att samtidigt dermed jemväl ändras den fördelningsgrund emellan hemmanen, som hittills varit gällande.

Möjligen kan det ifrågasättas, huruvida den frihet från deltagande i kostnaden för vinterväghållningen, som i följd af frihet från deltagande i vägoch brohållningsbesväret, på grund af särskilda Kongl. Resolutioner, hitintills vant bruk, qvarn ar, skattlagda utjordar och lotshemman beviljad, likasom den frihet, som i detta hänseende tillkommer frälsesäterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, bör fortfarande gälla, äfven om nu förutsatt förändring kommer till stånd; men då förberörda frihet måste anses meddelad endast med afseende å de förhållanden, som egde rum, då densamma beviljades, eller att väg och brohållningen var ett jorden uteslutande åliggande besvär, lärer deraf ock böra följa, att tillämpningen af denna frihet förfaller för den del af ifråga-

6 Kongl. Ma):ts nåd. Proposition N:o 17.

varande besvär, som genom Statsmagternas beslut, efter en helt och hållet ny grund, göres gemensamt för alla skattskyldige.

Vid en sådan öfverflyttning fordra dock rättvisa och billighet, att jorden fortfarande drager samma andel, som i kommunalförfattningarne är i afseende å fyrktalsberäkningen iakttaget, eller dubbelt emot annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattaingsföremål. Att deremot befria vissa slag af inkomst från all delaktighet härutinnan, synes icke höra ifrågakomma.

På grund af hvad sålunda är anfördt, vill Kongl. Maj:t, i fråga om vinterväghållningens åtgörande å landet, härmed föreslå Riksdagen att, med ändring af föreskriften i Kongl. Förordningen den 13 September 1790, § 5, mä stadgas att, när i öfverensstämmelse med nämnda författning till vägarnes hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall s. k. ploglag äro eller blifva inrättade, den för alla ploglagen uti socknen eller häradet belöpande ersättning sammanslås och inom socknen eller häradet fördelas efter den allmänna grund, som galler för uttagande af koinmunalutskylder på landet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillställas det Utskott, till hvars handläggning frågan kan varda af Riksdagen öfverlemnad; och Kongl. Maj.t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

CARL.

G. Lagerstråle.

Kong!. Maj ds nåd. Proposition N:o 17.

i

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Uti underdånig skrifvelse den 7 April 18(36 hafva Rikets Ständer förmält, hurusom hos Rikets Ständer blifvit framställda åtskilliga förslag, åsyftande ändring af nu gällande stadgande i fråga om skyldighet att bygga och underhålla vägar och broar. Bland bördor, som hvila endast på jorden, vore väghållningsbesväret, utan tvifvel bland de mest tryckande. Den mängd förslag, som utaf personer från de mest skilj da traktör af Riket under en längre följd af riksdagar framställts i syftning att lätta detta besvär genom en jemnare fördelning af detsamma, bära det mest otvetydiga vittnesbörd, att behofvet af ändring i derom gällande föreskrifter vore lika allmänt kändt som erkändt. Förändringar i samhällsförhållanden medförde behofvet af förändringar i lagstiftningen. Ett lagbud, som den tid, då det gafs, tillfredsställde alla billiga fordringar, kunde ej efter ett eller annat århundrades förlopp, utan förfång för hela samhällsklasser, i sitt ursprungliga skick bibehållas. Utan tvifvel hade det från de gamla landskapslagarne hemtade, i 25 Kapitlet 8 § Byggningabalken ännu qvarstående stadgandet: “allé, som å landet hemman ega eller bruka, skola vägar rödja och broar bygga61, för sin tid varit ganska lämpligt. Man visste då icke af någon annan befolkning på landet än jordbrukare och så kallade löske män, och man kände icke någon annan grund för de förras beskattning än det hemmantal de innehade. Det var således naturligt, att ingen annan än jordbrukaren kunde få väghållningsbesväret sig ålagdt, äfvensom att hemmantalet skulle komma att utgöra enda grunden för deltagandet deri. Då nu detta utsträcktes till och med till den från så många andra bördor befriade privilegierade jorden, och icke ens Konungens gårdar och ladugårdar undantogos, kunde man naturligtvis icke hafva skål till klagan. Helt annorlunda hafva förhållandena under de sednare årtiondena gestaltat sig. Vid sidan af jordbrukaren har uppstått en befolkning af bruksidkare, fabrikanter, handlande och handtverkare, bland hvilka mången för bedrifvande af sin rörelse och afsättning af sina produkter hade vida större behof af lätta kommunikationsmedel än den egentliga jordbrukaren, som, utan att särdeles ofta skiljas från hemmet, stilla skötte sitt jordbruk; och för alla i sednare tider tillkomna utskylders utgörande har man äfven, sedan man allt mera lärt sig inse, att hemmantalet icke vore råtta grunden, lågt annan sådan.

8 Kong!. Maj ds nåd. Proposition N:o 17.

Då således enligt Rikets Ständers tanke en förändring i sättet för utgörande af vägunderhållet torde få anses nödvändig, så uppstår frågan, huru förändringen bör ske. Ett vid 1856 års riksdag hos Rikets Ständer väckt för slag om vägarnes underhållande genom vågpenningar, som af de trafikerande borde erläggas, bl ef, på giltiga skal, af Rikets Ständer afslaget; och det villo derföre synas, som skulle annan utväg ej återstå än att öfverflytta våghål!ningsskyldigheten antingen på Staten eller kommunen. Den förra af dessa utvägar, hvars tillgripande man äfven tillförene, fastän utan framgång, påyrkat, hafva Rikets Ständer ansett icke leda till målet, emedan den otvifvelaktigt skulle medföra mångdubbelt större omkostnad, än hvartill väghållniugsbesväret nu uppgår, helst hela bestyret i sådant fall måste uppdragas åt entreprenörer, och bristande intresse att genom konkurrens nedsätta entreprenadkostnaden skulle föranleda obehörig stegring af densamma. Då förhållandet tvifvelsutan blefve enahanda, i händelse ifrågavarande skyldighet öfverflyttades på länet, torde enda utvägen vara att gorå den till en häradets eller socknens gemen samma angelägenhet. Enär medgifvas måste, att den, som har behofvet och njuter fördelande af eu inrättning, jemväl bör vidkännas den kostnad och tunga, som dermed är förenad, så torde väghållnings skyldigheten höra utsträckas till alla medlemmar i kommunen, hvilka förmå i densamma deltaga, och sålunda den börda, som länge nog tryckt jordbruket ensamt, lindras. Då numera å ena sidan, till följd af dels stegrade anspråk på göda vägar och kommun! kationsanstalter, dels den ökade trafik, industriel verk och inrättningar med det omfång, de mångenstädes innehafva, föranleda, och dels ökade arbetslöner samt bristande tillgång på väglagningsämnen, väghållningen blir för den redan bård! beskattade jorden med hvarje år allt mera tryckande, under det att å den andra sidan ifrågavarande verk och inrättningar blifvit af den betydenhet, att de icke allenast vore fullt jemförliga med hemmanen, utan inom flera kommuner otvifvelaktigt utgjorde de största och mest inbringande possession^, samt deras egare således vore bäst i stånd att deltaga i kommunens besvär, till h vilkas förökande de obestridligen gåfve anledning, tillkom me det lagstiftningen, att, med afseende å sålunda förändrade förhållanden, bestämma om medlemmarnes inom kommunen deltagande i dessa besvär. Mot rättsenligheten af en sådan länge påkallad åtgärd ansåge Rikets Ständer derföre någon befogad anmärkning ej kunna framställas. Hvad särskild! beträffade bruk, qvarnar, fabriker och dylika inrättningar, så hade de aldrig blifvit genom några privilegier tillförsäkrade befrielse från väghållningsskyldigheten, och enligt den grundsats, som allt mera börjat gorå sig gällande, att kommunala besvär borde drabba kommunens alla medlemmar, borde väl äfven nu ifrågavarande skyldighet åläggas all derifrån icke fritagen, synlig förmögenhet inom kommunen.

Enligt

v

Kong!. Maj:ts nåd. Proposition N:o It:

Enligt Rikets Ständers tanke kunde endast den mindre kommunen ordna väghållningsbesväret etter hvarje orts särskilda förhållanden. Gjorde man blott kommunen i dess helhet ansvarig för vägunderhållet, skulle den nog tillse, å ena sidan, att vägarne behörigen vidmagthöllos, och å den andra, att tungan deraf blefve så lindrig som möjligt. Vida lättare än Staten skulle den mindre kommunen, der den så önskade, kunna upplåta väghållningen, åtminstone till en del, på entreprenad, dervid ej mindre konkurrensen än kommunalstyrelsens eget intresse af sparsamhets iakttagande skulle bidraga att nedsätta kostnaden. Fördelningen af besväret blefve derjemte rättvis, hvilket ingalunda nu kunde sägas vara förhållandet, då hemmantalet derför läge till grund, och hemmanen kunde vara af den olika beskaffenhet, att till exempel, på sätt hos Rikets Ständer blifvit anfördt och med utdrag af 1864 års taxeringslängd för Wester-Sysslets fögderi af Wermlands län styrkt, inom samma fögderi funnos till mantalet lika störa hemman, af hvilka det ena vore taxevadt till 8,300 R:dr och det andra till 281,495 R:dr.

Redan vid 1853—1854 årens riksdag anhöllo i underdånig skrifvelse Rikets Ständer, det Kong! Näjd täcktes låta undersöka, enligt hvilka grunder och på hvad sätt bruk och bergvevksanläggningar, skattiagda mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksinrättningar på landet kunde åläggas att till vägarnes byggande och underhållande bidraga, samt efter vederbörandes hörande nådig Proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta; men sedan Kongl. Näjd häröfver hört Kammar-kollegium och samtlige Kongl. Majds Befallningshafvande, förklarade Eders Kongl. Näjd, att föreuämnda underdåniga skrifvelse icke herde till någon åtgärd föranleda, helst grunden för och verkställigheten af väghållningsbesvärets inom kommunerna fördelning på andra skattdragande än dem, hvilka det hittills ålegat, måste — ehvad donna fördelning skedde i det inskränktare omfång, Rikets Ständer föreslagit, eller utsträcktes till de skattskyldige i allmänhet — stå i sammanhang med och i viss mån bero på de till behandling då väckta frågorna om ändring i bevillningsgrunderna och om inrättande af kommunalstyrelser. Härmed hade Eders Kongl. Maj:t, enligt Rikets Ständers tanke, gifvit en otvetydig hänvisning, huruledes denna angelägenhet rätteligen bolde ordnas; och då det hinder. Eders Kongl. Näjd, nämnde tid fann mota för nådigt bifall till omförmälda hemställan, nu mera, sedan så väl förändrad bevillningstaxering som kommunalstyrelser kommit till stånd, icke läge i vägen för frågans lösning, hade Rikets Ständer ansett tiden vara inne att vidtaga den länge åsyftade förändringen. Enligt de åsigter, Rikets Ständer ofvan uttalat, torde skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret höra utsträckas, icke blott till fastigheter af alla slag, utan till en hvar, till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person, och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder. Dervid ansågo Rikets Bih. till Riksd. Prof. 1868. 1 Sami. 1 Afd. 7 Haft. 2

10 Kongl. Maj:t.s nåd. Proposition N:o 17.

Ständer likväl böra medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns löner och pensioner samt några andra, med dessa jemförliga inkomst-titlar, dels måhända vissa modifikationer med afseende å inkomstbevillningen i allmänhet. Grunden för kommunalutskyldernas utgörande kunde nemligen, med afseende å den korta tid som förflutit från kommunal lagens antagande, ej anses hafva undergått de jemkningar, till Indika omständigheterna föranledde; och tilläfventyrs skulle genom ett o vilkorligt antagande af denna grund för väghållningsskyldigheteu vissa kategorier blifva alltför hårdt betungade.

Då emellertid ett ändamålsenligt ordnande af denna lika vigtiga som vidt omfattande angelägenhet oundgängligen kräfde kännedom om flera förhållanden, hvilka Rikets Ständer icke voro i tillfälle att utreda, hafva Rikets Ständer, med uttryckande af deras åsigt om rättvisan och billigheten deraf, att väghållningsbesväret inom kommunerna å landet utsträcktes till alla skattskyldige, samt, med ofvan antydda undantag och modifikationer, utgjordes efter det fyrktal, eu hvar har sig åsatt, i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i öfverensstämmelse härmed låta utarbeta och., så snart ske kunde, till Riksdagen framlägga nådig Proposition i ämnet

Genom nådig remiss den 20 April sistlidna år har Eders Kongl. Maj:t behagat anbefalla Kammarkollegium att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande öfver de af Rikets Ständer sålunda föreslagna nya gran der för väghållningsbesvärets utgörande; hvarefter Eders Kongl. Maj:t, medelst remiss den 10 derpåföljde December, täckts till Kollegium öfverlemna, för att tagas under öfvervägande vid besvarandet af förstnämnda nådiga remiss, en af landstinget i Stockholms län gjord och af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derstädes till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning insänd framställning, hvari landstinget, efter att hafva uttalat sina åsigter i ämnet, atgifvit följande förslag till grunder för väghållningens bestridande, nemligen:

“l:o. Länen delas af landstingen uti distrikt, härads, fögderi-vis eller enligt annan af lokala förhållanden bestämd grund. Inom hvarje distrikt uppdelas de allmänna vägarne, enligt billiga grunder, på distriktets samtliga socknar eller kommuner, hvarvid vägens nötning, dess mer allmänna eller för socknen enskilda beskaffenhet, tillgången på fyllningsgrus in. in bör tagas i betraktande, äfvensom att hvarje kommun får så stor del som möjligt af sin tilldelade väg inom sitt eget område. Hvarje kommun underhåller sin väg på gemensam bekostnad.

2:o. För vägunderhållets ordnande, tillsynen dervid in. in. väljes i hvarje socken å kommunalstämma eu eller flera af kommunens väghållningsskyldige innevånare, som utgöra dess vägstyrelse. På samma sätt utses äfven på vägstyrelsens förslag en eller flera i socknen bosatte personer, som under namn

1!

Kong!. Maj-.ts nåd. Proposition N:o 17.

af vägfogdar och emot den ersättning, som med vägstyrelsen aftalas, gå denna styrelse tillhanda, uti allt hvad till vägunderhållets bestridande kan räknas.

Vägstyrelsen bestämmer, med ledning af sin egande kännedom om socknens vägar, ~ samt, der så påfordras, efter besigtning, om och hviska delar af vägen höra makadam iseras, hvilka behöfva omläggas, hvarest och till huiu stol myckenhet, i kubikmått räkna dt, grus bör påfyllas; den utser och föranstaltar om tjenliga grustag, bestämmer .huru mycket grus, allt i kubikmått räkna dt, som hvar och en, i proportion efter mantalet eller deremot svarande fyrktal, väglängden m. ti. inverkande omständigheter, skall under vintern framföra, hvarest det skall tagas och hvarest på vägen det skall uppläggas; den låter ock för lega på den tredskandes bekostnad framföra det grus, som inom föreskrifva tid icke blifvit af vederbörande framskaffadt. Vägstyrelsen anbefaller ock vägfogdarne öfvervaka så väl grustransporter som alla andra arbeten och åtgärder i och för vägunderhållet; hörande, der så lämpligen ske kan, dessa sednare, äfvensom vägunderhållet vintertiden medelst plogning och snöskottning verkställas på entreprenad dock alltid under vägfogdes tillsyn och under styrelsens egen kontroll.

3:o. Då det möjligen kan inträffa, att någon vägstyrelse illa eller ofullkomligt utför sin befattning, måste det åt en publik myndighet uppdragas att hafva inseende öfver vägunderhållet. Kronobetjeningens biträde härvid torde icke kunna undvaras. Ärliga ordinarie vägsyner torde dock icke vara af nöden. Det är nemligen att förmoda att, om än vägstyrelsen i någon kommun inom distriktet försummar sina åligganden, de flesta dock skola handla ändamålsenligt och med vederbörlig kraft, och vederbörande kronobetjening bör med den kännedom om vägarnes i distriktet beskaffenhet, som under dess embetsresor förvärfvas, kunna bedöma om och hvarest brister finnas samt om och i hvilken socken en mellankomst af donna myndighet, såsom öfverkontrollant å vägunderhållet, kan vara af nöden.

4:o. Frainföring af vägfyllnadsmaterial bestrides in natura, dels utaf innehafvare af hemman och hemmansdelar i proportion af deras mantal, dels utaf innehafvare af jordbruksfastigheter utan åsatt mantal, af bruk, qvarnar och fabriker eller andra dermed jemförlig-! inrättningar, då de äro åsätta ett vrktal, motsvarande fyrkantalet å minst V4 mantal, och beräknas deras deltagande 1 enligt förut angifna grunder, så att det dylik fastighet eller inrättning åsätta fyrktal, vid jemförelse med det på helt mantal inom kommun i medeltal belöpande antal fyrkar, bestämmer dess deltagande i förhållande till hemman eller hemmansdel. Alla öfriga omkostnader för vägunderhållet, så val sommarsom vintertiden, gäldas af de till kommunen skattskyldige enligt samma grund hvarefter kommunalskylder utgöras, d. v. s. enligt fyrktal; och bör vägstyrelsen ega att hos kommunalnämnden lyfta och emot årligen skeende redovisning an-

12 Kongl. Maj ds nåd. Proposition N:o 17.

vånda de till vägunderhållet anslagna medel, Indika således till visst ärligt belopp beräknas och i kommunens budget-förslag upptagas.64

Kollegium har i sitt underdåniga utlåtande den 14 November 1856 utreda hurusom från urminnes lider den grundsats varit i vårt land gällande, att väg- och brohållningsskyldigheten på landet, lika som de flesta andra allmänna besvär, hvila! på hemmanen; och att grunden till detta förhållande bör sökas deri, att vägarne voro hufvudsakligen hemmansegarne till nytta och att de egde dragare för verkställande af väg- och bro-underhållet samt hade tillgång till det för sådant underhåll erforderliga virke och vägfyllnadsämne. Val har en tilltagande rörelse och industri föranleda att vägarne mera än fordom begagnas af andra än den egentliga jordbruksidkande befolkningen, men det är dock donna sednare, som deraf drager den förnämsta och väsendtligaste nyttan genom forsling så väl för egen del som för ändras räkning.

De resande deremot begagna företrädesvis jernvägarne, der sådana finnas, och derå verkställas äfven betydliga varutransporter, och i samma mån, som dessa kommunikationsanstalter utvidgas, kommer äfven rörelsen på större sträckor af de lands- och häradsvägar, som ligga bredvid och i samma retning som jernvägarne, att i hög grad förminskas, hvithet erfarenheten visat på åtskilliga orter redan hafva inträffat; men derjemte måste ock medgifvas, att trafiken å vägarne i närheten af jernvägsstationerna blifvit ganska betydligt ökad.

Hvad bruk och bergverksanläggningar, sågverk samt andra fabriksinrättningar särskild! beträffar, så jemte det att merendels större delen af dem låta verkställa forsling af råämnen och tillverkade effekter vintertiden, då vägarne i allmänhet af transporter ej taga skada, hafva en del af dem äfven, i anseende till läge och andra förhållanden, på sätt Kollegium i sitt förenämnda underdåniga utlåtande anmärkt, tillfälle att företrädesvis, om icke uteslutande, begagna sjökommunikationer. För flera bruk hafva med stor kostnad blifvit anlagda jernvägar, likasom för en del sågverk kostsamma flottleder blifvit upptagna, utan att dessa bruk och sågverk behöfva anlita de allmänna vägarne, åtminstone icke i någon afsevärd mån. Åtskilliga industriel inrättningars tillverkningar och råämnen skulle dessutom komma att stå i ett alldeles för högt pris, h vilket skulle motverka afl afsättning, om de voro underkastade land våga transport, isynnerhet till någon större omfattning.

Rikets Ständer hafva väl yttra!, att bruk, qvarnar, fabriker och dylika inrättningar aldrig blifvit genom några privilegier tillförsäkrade befrielse från väghållningsskyldigheten; men härvid utbeder sig Kollegium nu, likasom vid denna frågas behandling förut skedde, få underdånigst erinra, att Kongl. Maj:t, uppå allmogens underdåniga anhållan att bruk och qvarnar måtte åläggas deltagande uti väghållning och brobyggnad, genom nådig Resolution den 20 November 1786, § 14, förklara!, att som detta vore en jorden åtföljande skyldig-

Kongl. Maj:ts nåd. Proposition N:o 17. 13

het, hvarunder bruk och qvarn ar ej kunde begripas, funne Kong], Näjd icke anledning att dertill samtycka. Enahanda förklarande, hvad särskild! angår skattlagde qvarnar, har ytterligare blifvit meddeladt uti Kongl. Brefvet den 10 och Kammar-kollegii kungörelse den 29 Oktober 1793, som jemväl stadgar, att skattlagda utjordar skola vara fria från deltagande i vägrödjning, helst de gemenligen äro små och obetydliga, men icke desto mindre draga en efter deras beskaffenhet lämpad ränta. Vid jemförelse af 25 Kapitlet 8 8 Byggninga-balken med nyssnämnda stadgande!!, torda således vara klart, att bruk och qvarnar genom lag äro befriade från väghållningsskyldigheten, hvilken af ålder varit en hemmanen åliggande servitut;

Från donna hemmanens allmänna skyldighet förekomma dock följande undantag, nemligen för lotshemman, enligt Kongl. Förordningen den 17 September 1783, § 2, och för frälsesäterier i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, jemlik! adliga privilegierna den 16 Oktober 1723, § 8, ytterligare bekräftad! genom 7:de punkten i Kongl. Resolutionen på Adelns besvär den 8 Januari 1735.

Från ett stadgande, att förenämnda verk och inrättningar skulle åläggas väghållning, vore öfvergången nära till att förpligta dem att deltaga i öfriga allmänna besvär och prestationer, som nu vidlåda jorden, såsom skjutsning, inqvartering, underhåll af allmänna byggnader och rotering m. m. Härigenom skulle en betänklig rubbning i nu gällande rättsförhållanden uppstå.

Då dessa verk i allmänhet äro beroende af ganska vexlande konjurikturförhållanden, i afseende på deras afkastning och verkliga värde, samt då de stundom kunna nedläggas och alldeles upphöra, skulle de ej kunna, lika med hemmanen, indelas till väghållning in natura, så framt icke vägdelningen skulle undergå täta förändringar med dermed förenade betydliga kostnader och besvär, oberäknad! svårigheten för kronobetjeningen vid utöfningen af tillsynen å vägarnes hållande i farbar! skick. Det kunde således endast blifva fråga om dessa verks bidragande till vägunderhållet med en viss kontant afgift, men om donna skulle, såsom Rikets Ständer föreslagit, utgöras efter det fyrktal verke! blifvit åsatt i förhållande till hemmanen, blefve den alltför betungande och komme säkerligen att i hög grad utöfva ett menligt inflytande på industriens och näringarnes utveckling.

Man bör härvid icke heller lemna oanmärkt, att nuvarande egarne af ifrågavarande verk hafva förvärfva! dem med den befrielse från väghållningsskyldighet, som i gällande författningar blifvit dem tillförsäkrad. Skulle nu detta hemmanen ensamt vidlådande besvär till eu del öfverflyttas på in eranämnda verk, blefve deras värde derigenom förminskad!.

Enligt hvad Herr Chefens för Kongl. Civil departementet skrifvelse till Kollegium af den 10 Februari 1860 innehåller, har ock vid pröfning af Rikets Ständers underdåniga framställning om bruks, qvarn ars och sågverks deltagande

14 Kongl. Ma,j:ts nåd. Proposition N:o 17.

i vägars byggande och underhåll Eders Kongl Maj:t, med afseende å de af Kollegium i sitt förenänmda underdåniga utlåtande samt flera bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anförda betänkligheter emot så väl lämpligheten som rättsenligheten deraf, och då en rättvis och säker grund för väghållningens fördelning på berörda inrättningar icke kunde uppgifvas, funnit något förslag i sådan syftning icke böra till Rikets Ständer aflåtas och deras omförmälda framställning alltså icke till någon åtgärd föranleda.

Samma skal, som ofvan blifvit i underdånighet anförda emot bruks och qvarn ars samt andra industriela inrättningars deltagande uti väg och brohållningsbördan, förekomma äfven till väsendtlig del i fråga om andra skattskyldiges bidragande dertill, för såvidt de hittills lagligen derifrån varit fritagna. Dessa skulle ännu mindre än nyssnämnda verk och inrättningar kunna indelas till väghållningens fullgörande, sådant det hittills enligt gällande författningar skett.

Då Rikets Ständers förevarande framställning åsyftar en fullkomligt ny grund för väghållningen och, om den antoges, väghållningsbesväret icke skulle såsom hittills åligga ensamt hemmanen, utan med vissa, icke bestämdt uttalade undantag, utsträckas till alla skattskyldige och utgöras efter det fyrktal en hvar har sig åsatt, skulle deraf kunna följa, att väghållningen inom kommunerna upplätes på entreprenad åt den minstbjudande, som ansvarade för lagliga underhållet under viss tid af vissa skiften, hvari vägarne bolde fördelas.

Att en sådan åtgärd likväl icke skulle för hemmansinnehafvarne i allmänhet förbättra det nuvarande förhållandet, torde med skäl kunna antagas. Val finge jordbrukaren flera nu icke väghål 1 ningsskyldige att jemte sig lemna bidrag till entreprenadkostnaden. Men landets vidsträckta areal och dess i förhållande dertill ringa befolkning skulle tvifvelsutan hindra den konkurrens, som vid entreprenadauktion måste tagas i anspråk, derest ej vinningslystnaden skulle lemnas fritt spelrum, och för de flesta jordbrukare klafve det dessutom vida mera kännbart att med penningar lösa sig ifrån väghållningsskyldigheten än att, såsom nu sker, med egna dragare och egen arbetspersonal verkställa detta åliggande efter sin beqvämlighet och då andra göromål vid jordbruket ej deraf förhindras. Detta har ock landstinget i Stockholms län insett, då det uti sin underdåniga skrifvelse yttrar, att flertalet af dem, som nu äro väghållningsskyldige, skulle finna sig mycket hårdare tryckta af det erforderliga bidraget i penningar än de för närvarande äro utaf naturaprestation.

Skulle likväl Eders Kongl. Majd, oaktadt hvad sålunda blifvit yttradt, finna billighet och rättvisa fordra, att all hittills från väghållning befriad jord bruksfastighet utan åsatt mantal, annan fastighet, bruk. qvarn ar och andra fabriksinrättningar skola bidraga i kostnaden till vägars och broars byggnad

KongI. Maj ds nåd. Proposition N:o 17. 15

och underhåll, torde dock vägunderhållet fortfarande såsom hittills höra på hemmanen indelas.

De från väghållning befriade sjelfbestående lägenheterna och verk å landet skulle då dertill lemna bidrag efter det dem påförda fvrktal, i visst förhållande till det fyrktal som blifvit i medeltal åsatt ett helt förmedlad! mantal inom kommunen. Är vägen af den beskaffenhet att hela häradet bör deri deltaga, borde väl grunden för deltagandet af den från väghållning eljest befriade fastigheten och verket bestämmas efter medeltalet af samtliga förmedlade mantalens inom häradet fyrktal, men då en sådan åtgärd blefve mera in vecklad och skilnaden genom den sednare beräkningen icke torde i allmänhet blifva af någon större betydenhet, anser Kollegium sådan åtgärd icke höra vidtagas, helst de särskilda inom samma kommun belägna fastigheter och verk genom det förra alternativet komma att i lika mån bidraga.

På, det omförmälda lägenheter och industriela verk icke må, åtminstone i början, då det nya förhållandet inträder, alltför bård! betungas, torde de endast böra till någon mindre proportion, t. ex ^ emot hemmanen, bidraga till vägunderhållet; hvaremot sådana verk, hvilka icke af de allmänna vägarne sig begagna, böra från bidraget helt och hållet befrias.

För bidragets beräknande torde höra uppskattas medelvärdet i penningar af de dagsverken och kostnader för materialier ett väghållningsskyldigt förmedladt mantal i allmänhet har att för allmänna vägars underhåll årligen utgöra. Denna uppskattning hvilken borde i vederbörandes närvaro ske inför Häradsrätten och hvaröfver Häradsrätten både att yttrande meddela, skulle derefter pröfvas af Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande, emot hvars beslut besvär borde få anföras i den ordning, som för ekonomimål stadgad är. Den sålunda verkställda uppskattningen af lägenhets och verks deltagande i vägunderhållet torde höra förblifva gällande, till dess å någondera sidan fråga om ändring deri väckes, då eu sådan fråga äfven borde på enahanda sätt handläggas och pröfvas.

Förberörda penningebidrag lära böra af vederbörande häradsskrifvare och kronofogde debiteras och uppbäras, på sätt och emot erhållande af den provision, som uti Kong!. Cirkulär-brefvet, den 14 Juli 1845 i afseende å brand stodsmedel blifvit bestämdt, men förvaltas af eu af väghållningsdistriktet, häradet eller socknen vald direktion och årligen redovisas inför distriktets medlemmar vid Häradsrätt eller kommunalstämma, samt användas till sådana ändamål, hvilka för hemmanen medföra särskilda kostnader och icke innefattas under den väghållning, hvarje hemman fått sig genom behörig vägdelning ålagd, såsom t. ex. större broars anläggning och underhåll, backars sänkning, vägars anläggning, milstolpars uppförande in. m.

Hvad deremot angår underhållet af broar och färjinrättningar, torde

t

16 Kongt. Maj ds nåd. Proposition N-.o 17.

lämpligast vara, att detsamma öfverlåtes på entreprenad till den minstbjudande, och att kostnaden derför fördelas efter samma grunder, som för vägarnes underhåll ofvan blifvit angifna.

Då vidare medgifvas måste, att förmedlade mantalet icke numera kan anses såsom lämplig fördelningsgrund för vägunderhållsskyldigheten hemmanen emellan, torde fyrktalet dertill bestämmas; dock borde härvid den uttryckliga föreskrift meddelas, till förekommande af de betydliga kostnader och besvär, som från ny vägdelning äro oskiljaktiga, att ny vägdelning hvarken af donna orsak ensam må sökas och beviljas, eller att gällande vägdelning, på grund af förändringar i fyrktalssättning, må rubbas, utan att dertill bör erfordras annan laglig anledning, såsom att nya vägar tillkommit eller de gamla förändrats

0. 8. V.

Att i förenämnda händelse utsträcka deltagandet till öfriga efter 2 Art. Bevillningsstadgan beskattningsbara föremål, anser Kollegium mota ganska många svårigheter, helst fyrktalet å dessa är mer förändring underkastad! än å nyssnämnda fastigheter, verk och inrättningar. För (ifrigt bör härvid tagas i betraktande, att om fyrktalet, som blifvit påfördt den efter nyssnämnde artikel

uppskattade inkomst, skulle läggas till grund för enahanda beräkning, som här

ofvan blifvit föreslagen för i mantal ej satt jordbruksfastighet, annan fastighet och verk, afgiften blefve mer än billigt betungande.

Enligt Kongl. Kungörelsen den 15 September 1863 tjenar till beräkningsgrund för fyrktalssättningen den bevillning enligt 2 Art, i Bevillningsstadgan, som de skattskyldige, jemlik! sednast fastställda taxeringslängder, till Staten erlägga, sålunda att:

för jordbruksfastighet ehvad den är i mantal satt eller ej, påföres eu fyrk för bevillning till belopp af 1 till och med 5 öre; två fyrkar för bevillning utöfver 5 till och med 10 öre o. s. v. samt för annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål påföres en fyrk för bevillning till belopp af 1 till och med 10 öre; 2 fyrkar för bevillning utöfver 10 till och

med 20 öre o. s. v. eller dubbelt belopp emot å jordbruksfastighet; och att,

hvad särskild! Stora Kopparbergs län beträffar, Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 3 Mars 1865 förordna!, att hvad genom Kongl. brefvet den 31 Oktober 1862 är vordet stadgadt derom, att såsom ett undantag från de i Kongl. Förordningen den 21 Mars samma år om kommunalstyrelse på laude! gifna allmänna bestämmelserna angående kommunalutskylders utgörande samt rösträtts utöfvande och beräkning efter fyrktal, skulle för Dalarne i dessa hänseenden läggas till grund den allmänna bevillning, som enligt 2 Art. Bevillnings stadgan, jemlik! sednast fastställda taxeringslängder, af de skattskyldige till Staten erlägges, fortfarande bör tillämpas; dock med den förändring, att

deltagande

17 Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition, „Yy -7.

deltagande i kommunalutskylders utgörande och rösträtt i kommunalstämma på landet beräknas för jordbruksfastighet efter nämnda bevillnings hela belopp, men för annat beskattningsföremål efter samma bevillnings halfva belopp.

Då man, med ledning af underdånigst bilagda utdrag af 1865 års bevillnings-taxeringslängder för Rikets samtlige län, för fyrktals beräkning, jemför beloppet af fastställd bevillning för jordbruksfastighet med hälften af beloppet såväl af fastställd bevillning för annan fastighet som af bevillningsafgiften för uppskattad inkomst, visar sig, hurusom i flera län de hittills från väghållning befriade skulle, om Rikets Ständers framställning vunne bifall, komma att till detta besvär bidraga med mer än hälften emot jordbruksfastigheterna och uti två län, nemligen Störa Kopparbergs och Gefleborgs till högre belopp än jordbruksfastigheterna, eller i det sistnämnda länet som 1 till 1,259. Uti åtskilliga fögderier,' såsom t. ex. i Göteborgs och Södra Helsinglands, blefve förhållandet i yttersta grad känbar!, dä i det förra bevillningen för jordbruksfastighet utgör 4,433 R:dr och hälften af bevillningen för annan fastighet och för inkomst uppgår till 13,720 R:dr, eller som 1 till 3,095, och i det sednare utgör bevillningen för jordbruksfastighet 2,695 R:dr samt hälften af bevillningen för annan fastighet och för inkomst 4,502 R:dr, eller som 1 till 1,669.

Uti Örbyhus och Norunda häraders fögderi af Upsala län närmar sig äfven förhållandet till likhet med sistnämnda fögderi, eller som 1 till 1,297.

Af taxeringslängderna kan man dock ej med fullkomlig noggrannhet, utan endast någorlunda approximativt beräkna, huru jordbruksfastigheten i detta afseende komme att förhålla sig till annan fastighet och öfriga beskattningsföremål, emedan uti den fastställda bevillningen för jordbruksfastighet ingår all jordegendom och således äfven den ej mantal åsätta, hvilken är från väghållningsskyldighet befriad. Den nu gjorda beräkningen utfaller således till fördel för den väghållningsskyldiga jorden, enär om all icke mantal åsatt jordbruksfastighet blifvit afdragen, såsom för denna jemförelse rätteligen ske bordt, men hvilken i saknad af uppgift derom, ej kunnat ske, summa bevillning för hemmanen i sjelfva verket blefve betydligt mindre än den nu för jordbruksfastighet i allmänhet upptagna.

För att närmare åskådliggöra förhållandet med fvrktalet å jordbruksfastighet och å annat beskattningsföremål. har Kollegium trött sig höra i underdånighet anföra följande exempel:

Hargs stångjernsbruk med 2 hamrar uti Hargs socken, Frösåkers härad och Stockholms län, är, enligt 1865 års taxeringslängd, i fastighetsbevillning uppskattad! till ett värde af 75,000 R:dr, hvarför bevillningen utgör 37 R:dr 50 öre. Inkomsten af rörelsen upptages till 24,965 R:dr och bevillningsafgiften Bih. till Riksd. Brok 1868. 1 Sami. 1 Afd. 7 Käft. 3

18 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

derför till 249 R:dr 65 öre. Fyrktalet för detta bruk med inkomsten af rörelsen dervid uppgår till 2.871.

1 mantal skatte N:o 1 Moxboda i samma socken är taxeradt till 18,000 R:dr, hvarför i bevillning erlägges 5 Riksdaler 40 öre. Fyrktalet utgör 108 fyrkar. Brukets fyrktal uppgår således till 26V2 gånger mer än hemmanets.

Gustafsbergs porslinsfabrik i Wermdö socken och skeppslag är uppskatta^ till ett värde af 150,000 R:dr, derför i bevillning utgöres 75 R:dr. Inkomsten af rörelsen upptages till 25,000 R:dr och bevillningsafgiften till 250 R:dr. För denna egendom med dess inkomst af rörelsen skulle beräknas 3,250 fyrkar.

Om, oaktadt hvad sålunda blifvit i underdånighet anfördt, Eders Kongl. Maj:t likväl, med afseende å dels nutidens stegrade anspråk på bättre vägar och kommunikationsanstalter än förut varit fallet, dels d,en i följd af större befolkning och industriens utveckling på flera ställen ökade trafik, dels ock den bristande tillgång på tjenliga väglagningsämnen, som redan på många orter inträffat, hvilka samverkande orsaker bidragit dertill, att väghållningen blifvit mera tryckande för den i allmänhet drygt beskattade jorden, skulle i nåder finna billigheten fordra att deltagandet i väghållningsskyldigheten bör utsträckas, icke allenast till all slags fast egendom, verk och inrättning, utan ock till en hvar person, som är förpligta»! att utgöra kommunalutskylder, torde till en början öfvergången med varsamhet höra verkställas. Den skulle i annat fall blifva af menligt inflytande på alla dem, hvilka hittills varit från detta besvär lagenligt befriade.

För att i någon mån lindra hemmanen i deras omförmäldte besvär och så småningom utan våldsamma rubbningar bereda öfvergång till andra grunder för väghållningsbördans fördelning emellan öfrige skattskyldige, hemställer Kollegium underdånigst, om icke dessa borde till en början och innan någon vid sträckare förändring vidtages bidraga med afgifter till vägarnes öppnahållande vintertiden. Vägande skulle, såsom i Kongl. Förordningen den 13 September 1790 stadgas och hittills vanligen skott, af de närmast vägarne boende hemmansegarne, indelade i ploglag inom hvarje socken eller härad, i farbar! stånd underhållas, men betalningen till ploglagen skulle utgå efter öfverenskommelse inför Härads rätten eller, om sådan ej kunde träffas, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut, och fördelas på alla dem, som äro förbundne till kommunalutskylders utgörande; dock borde hemmanen deltaga med 5 gånger så stor afgift, som öfriga beskattningsföremål och utgifter! utgå efter fyrktal, beräknadt för hemmanen efter medeltalet af det fyrktal, som blifvit ett förmedla dt mantal i kommunen åsatt.

Rikets Ständer hafva ock ansett, att från skyldigheten att deltaga i väg hållningsbesväret herde medgifvas dels vissa undantag med afseende å tjenst?,'

19 Kong i Maj ds Nåd. Proposition, N-.o 17.

mäns löner och pensioner samt några andra, med dessa jemförliga inkomst titlar, dels måhända vissa modifikationer med afseende å inkomstbevillningen i allmänhet.

Dessa undantag och modifikationer hafva Rikets Ständer val ej närmare antydt, men, på sätt förut blifvit af Kollegium yttradt, torde lindring i bidraget till väghållningen höra beredas de hittills derifrån befriade.

Hvad inkomstbevillningen beträffar, är det af behof påkalladt, att åtskilliga modifikationer, såsom Kollegium bär ofvan antydt, dervid iakttagas. Och vidkommande särskild!: tjenstemäns löner och pensioner, så finner Kollegium väl, att tjenstemännen genom att lemna bidrag till väghållningens fullgörande skulle få vidkännas en känbar minskning i deras inkomster, hvilka i allmänhet icke kunna anses öfverstiga deras lefnadsbehof; men då den väckta frågan afser att gorå väghållningen till ett helt och hållet kommunalt åliggande, torde tjenstemännen lika litet som någon annan kommunens medlem, hvilken eger förmåga att bidraga till kommunens utgifter, höra derifrån fritagas.

Om, såsom Rikets Ständers skrifvelse synes antyda, väghållningen skulle ordnas uteslutande inom den “mindre kommuner^ eller socknen, skulle ej jemnlikhet i bördan beredas. Uti Lera socknar finnes icke landsväg och i åtskilliga icke heller häradsväg. Då enligt lag häradet i allmänhet har åliggande att bygga och underhålla de derinom befintliga lands- och häradsvägar, skulle de kommuner, der dylika vägar icke finnas, blifva fritagna från allt besvär, som de hittills för hemmanen utgjort, och derigenom de (Kriga kommunerna, inom hvitkål? område sådana vägar äro, blifva i högre mån betungade, hvithet icke kan vara rättvist, helst ett allmänt besvär bör i möjligaste måtto bäras lika af dertill förpligta^ — en grundsats, hvilken i afseende på väghållningen jemväl uttalas i 25 Kapitlet 8 § Byggninga hälben.

I sammanhang härmed och då det vid donna frågas bedömande icke torda vara utan all vigt, att ega kännedom om beloppet af de statsanslag, som anvisats under de sistförflutna 25 åren till anläggning af nya samt förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre göda vägar, har Kollegium trött sig höra derom meddela uppgift, grundad på de berättelser och anteckningar Chefen för Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader afgifvit och till tryck låtit befordra.

Vid 1840—1841 års riksdag var det första gången, som Rikets Ständer afsätta fond till Kongl. Maj:ts disposition för sådan! ändamål. Från nämnda tid och intill 1863 uppgår det erhållna statsbidraget för nyanlagda, omlagda

eller förbättrade vägsträcka' af 254 mils längd till . . Ridt- 3,587,302: 52.

Sedermera och intill innevarande år hafva beviljats följande anslag:

till 37 särskilda vägarbeten........... „ 450,000: —

\ ——-—— ---—— -

Transport R:dr 4,037,302: 52.

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

50.

Transport R:dr 4,037,302:52.

till 4 större väganläggningar, jemte kanalisering å en del

af Ljunga eif............... „ 438,000: —

till åtskilliga vägarbeten inom Norrbottens och Elfsborgs

län för beredande af arbetsförtjenst inom dessa län . . „ 160,000: —

Summa R:mt R:dr 4,635,302: 52. Dessutom hafva till brobyggnader under förenämnda tidrymd följande statsanslag anvisats, nemligen:

Broanläggning öfver Storelfven i Jernband......R:dr

Ombyggnad af Östvarpsbro i Dalarne m. m.....

Broanläggning öfver Dalelfvens flera grenar vid Gysinge

Långebro brobyggnad vid Christian stad......

Reparation å Lidingö flottbro .........

Broanläggning öfver Umeå eif vid Umeå stad ....

Dito vid Alm are Stäke...........

Ombyggnad med sten af träbron N:o 34 på Carl Johans-vä

gen i Jernband.............

Reparation å bron öfver Hjerpeström.......

Dito å dito öfver Dödsjö sund i Jernband.....

Inläggning af ny körbana å bron öfver Storelfven Brobyggnad af jern öfver Sagån vid Nyqvarn ....

Dito dito öfver Lilla Hammarsundet.......

Ombyggnad med sten af 3 träbroar på Carl Johans-vägen

i Jernband ..............

Broanläggning öfver Rörviks sund i Kronobergs län .

Dito öfver Rönne å vid Engelholm.......

11,000

3,600

24,298

50,000

2,200

27,500

50,000

6,209

12,535

10,840

2,090

52,100

58,700

6,499

19,001

8,000

in t R:dr 344,572

50.

Summa R

Beträffande särskild! Stockholms läns Landstings framställning, för så vidt densamma icke redan genom det ofvan anförda kan anses besvarad, torda det tillåtas Kollegium att dervid få underdånigst erinra:

att väghållningen bör, såsom en kommunens gemensamma angelägenhet, bestridas under tillsyn af dertill utsedde personer, vare sig att dessa blott öfvervaka eller sjelfva utföra arbetet, dock alltid under kommunalstyrelsens kon troll, anser Kollegium icke vara för ändamålet tillfyllestgörande, utan torda kronobetjeningen genom årliga vägsyner, såsom gällande författningar stadga, utöfva mera verksam tillsyn öfver väghållningen, kommunen dock obetaget att, der den så önskar, genom särskilda af den utsedde personer tillse att vägarna hållas i behörigt skick.

Landstingets anmärkning, att på många orter jordafsöndringen utan åsatt

21 Kongl. Maj.is K åd. Proposition, N:o 17.

mantal skett i betydlig utsträckning och att dessa jordafsöndringar ej deltaga i väghållning, bör' ej verka till någon förändring i afseende å väghållningsskyldigheten, enär den afgäld, som blifvit åsatt den afsöndrade jorden och erlägges till stamhemmanets egare, måste enligt Kong!. Förordningen den 6 Augusti 1864 motsvara den ränta och de besvär, deribland väghållning, som belöper på den afsöndrade jorden i förhållande till stamhemmanets ränta och besvär förr än afsöndringen egde rum.

Att fördela väghållningen i två slag, det ena, utgörande sådant arbete, hvartill egentligen erfordras dragare, såsom till framförande af vägfyllnadsämnen, och det andra, hvartill handarbete hufvudsakligen måste användas, såsom utbredning af grus, dikning och broläggning o. s. v., äfvensom snöskottning under vintern, skulle efter Landstingets åsigt vara fördelaktigt. Det förra arbetet skulle in natura fullgöras af alla fastigheterna i kommunen, med undantag dock af de fabriker och lägenheter, hvilkas fyrktal icke uppgår till det antal, som i medeltal inom kommunen motsvarar fyrktalet å 7, mantal. Det sednare slags arbetet eller alla öfråga omkostnader för vägunderhållet, deribland aflönande af nödige tillsyningsman vid arbetenas utförande, vägarnes underhåll medelst snöskottning och plogning vintertiden in. m., borde deremot bestridas af kommunens samtlige skattskyldige i proportion af det hvar och en åsätta fyrktal.

En sådan fördelning af väghållningsskyldigheten kan Kollegium dock ej finna ändamålsenlig, helst den skulle blifva ganska betungande för de hittills från väghållning lagligen befriade, likasom icke heller något antagligt skål förefinnes derför, att fast egendom eller verk, som icke i fyrktal uppgår till det å 7« mantal påförda, skulle från bördan fritagas. Skall detta besvär anses såsom en, fast egendom och verk åliggande, allmän skyldighet, bör det ock lika dragas af dem, som besitta sådan egendom, vare sig att den är påförd större eller eller mindre fyrktal än 7* mantal. Men donna fördelning skulle derjemte verka till rubbning af nu gällande vägdelningar och föranleda nya sådana med deraf uppkommande många och långvariga tvister, hvilka lagstiftaren, såvidt möjligt är, bör förekomma.

Till uttalande af dessa allmänna åsigtev har Kollegium ansett sitt underdåniga yttrande nu höra inskränkas, men, med afseende å de högst skiljaktiga förhållanden, som i åtskilliga orter i fråga om väghållningsskyldigheten förekomma, och då några allmänna grunder för en förändring i en så genomgripande fråga, som förevarande, icke torde höra stadgas förr än så fullständig utredning, som möjligt är, deri vunnits, hemställer Kollegium underdånigst att, innan detta vidtomfattande ärende till hufvudsaklig nådig pröfning företages, Länsstyrelsernas underdåniga yttranden må deröfver infordras.

Utdrag af Kollega protokoll, innefattande de vid ärendets förehafvande

22 Kongl■ Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

hos Kollegium yttrade särskilda meningar, tillika med de i nåder remitterade bandlingarne, bifogas i underdånighet; framhärdande Kammarkollegium med djupaste vördnad, trohet och nit

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

nnderdånigste, tropligtig!!!* tjenare och underslter

C. J. Thyeelius.

J. Falkman.

Tönnes Hellm. Wrangel. Rudolf Cederschiöld. Carl Aug. Fehr.

Reinhold Charpentier. Fr. Bergström.

Stockholm den 31 Maj 1867.

C. J. Hassell.

Utdrag af Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-kollega Protokoll, hållet i Stockholm den 31 Maj 1867.

Närvarande:

Herr Presidenten, f. d. Statsrådet, Kommendören Thyselim; x Herrar Kammar-råden och Riddarne: Falkman, 1

Grefve Wrangel.

C eder schiöld,

Fehr,

Charpentier,

Adjungerade Ledamoten, Advokat-Fiskalen Bergström.

8. D. Herr Kammar-rådet Fehr fortsatte och afslutade läsningen af bandlingarne uti det af honom den 24 i denna månad föredragna ärendet an-

Kongl. Maj.is Nåd, Proposition, No 17. 23

gående ändring uti nu gällande stadganden rörande väghållningsbesväret; och beslöts, i enlighet med Herr Referentens mening, underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t på sätt registratur^ utvisar.

Från detta beslut yttrades följande skiljaktiga meningar af

Advokatfiskal Bergström och Herr Kammar-rådet, Charpentier:

“Bland de skyldigheter, som i vårt land åligga jordegendom, synes väg hållnings- och skjutsningsbesväret med mera skal, än de flesta andra, varit föremål för jordbrukarens klagan. För underlättande af den sistnämnda bördan äro dock åtgärder numera vidtagna, hvilka, om än de icke uppfyllt alla anspråk, likväl bort i betydlig mån hafva minskat dessas omfång och befogenhet, men besväret af väghållningen qvarstär oförändradt; och då Herr Referenten, hufvudsakligen på de skäl, som grundläde Kongl. Kollegii utlåtande den 14 November 1856 i fråga af bruka, qvarn ars och sågverks deltagande i denna skyldighet, icke velat medgifva rättsenligheten och lämpligheten af densammas förändring och utsträckning till andra beskattningsföremål, än hemman efter mantal, utom då ny väg, bro eller färja skulle inrättas, nödgas vi, som icke deltagit i omförmälda utlåtande och finna flera af deruti uttalade åsigter strida emot vår uppfattning af ämnet, framställa den skiljaktiga mening, vi derom hysa.

Till bevis att den utaf Rikets Ständer ifrågaställa förändring skulle sakna rättsenlighet har blifvit anfördt, dels att det egentligen vore den jordbruksidkande befolkningen, som af vägar ne dragée förnämsta och väsendtligaste nyttan genom forsling så väl för egen som för ändras räkning, och dels att nuvarande egare af industriela verk och inrättningar förvärfvat dessa med befrielse från väghållningsskyldighet, likasom jordegendomen åtkommits med densamma vidlådande besvär. Rigtigheten af den första utaf dessa satser skall man likväl, vid noggrannare undersökning, svårligen finna ega bestånd. Om t. ex. å ena sidan, en jordbrukare, för att komma till qvarn och få sin spannmål förmålen, behöfver väg till denna inrättning, så kan, å andra sidan qvarnens egare, för att få inkomst af sitt verk, icke undvara väg till detsamma. Man kunde till och med påstå, att jordbrukaren skulle kunna genom utbyte förskaffa sig mjöl och sålunda ej behöfva anlita qvarnen, men qvarnegaren måste upphöra att drifva sitt verk, om han saknar tillförsel af mäld. I likartad ställning befinna sig äfven egare af andra industriela verk och inrätta in gar på landet. De hafva oundgängligt behof, åtminstone i allmänhet sagdt, af väg för råvarors erhållande och tillverkningars spridande; hvaremot den forsling, som jordbrukaren åt dorn verkställer, för honom är eu nödfallsförtjenst, hvilken hindrar honom i sin rätta näring, och som i mån af dennas bättre utveckling, öfvergifves. Att. mäta den ena eller andra samhällsklassens större eller mindre fördel af allmänna vägar synes emellertid vara ett vanskligt företag och san-

24 Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition. N:o 17.

ningen kommer man utan tvifvel närmast med antagandet, att samfärdseln gagnar alla lika.

Invändningen derom, att eganderätten genom den föreslagna förändringen kunde anses förnärmad, synes icke heller vid närmare skärskådande ega giltighet. Ett industriell verk har ingå privilegier att undantagas från högre beskattning, der sådan af en eller annan orsak skulle behöfva påläggas, och en lag, som, med ändring af förut gällande föreskrifter, förklarade ett dylikt verk höra bidraga till väghållning, kan icke anses gorå större intrång i dess författningsenliga rätt, än en lag om förhöjd bevillningsafgift. Hvad som kunde ifrågasättas vore, icke rättsenligheten af en sådan lag, utan dess lämplighet utur ekonomisk synpunkt, men vi äro öfvertygade och skola nedanföre söka ådagalägga, att den härigenom ökade bördan för verk och inrättningar icke blefve af synnerlig betydelse, äfvensom att de icke sakna utväg att godtgöra sig uppoffringen. Af vida öfvervägande vigt är den omkastning, som skulle ega rum inom sjelfva jordegendomen, genom att till måttstock för deltagandet i väghållningen begagna jordens värde i stället för hemmantalet. Men väghållningen är icke, såsom ränta och kronotionde, eu bestämd utgift, som vid värdering, köp och salu kan tagas i noggrann beräkning. Den förändras tvärtom städse efter inträffande omständigheter. Än uppstår ett behof af ny väg, hvithet icke kunnat förutses, än blifver gammal, men obetydligt nyttjad väg tätare befaren och kostsammare att underhålla, än aftager trafiken å eu sådan och utgiften för underhållet lindras: och då. efter nuvarande lagstiftning, ett mantal af 10,000 Riksdalers , värde skall i all kostnad draga lika tunga med ett mantal, värdi 40,000 Riksdaler, lärer ett sådant förhållande icke kunna anses rättsenlig!, utan tvärtom påkalla ändring. Medgifvas måste likväl, att väghållningens fördelning efter jordvärdet skulle medföra en icke obetydligt ökad börda för en del jordegendom, men å andra sidan må erinras, att åtgärdens rättmätighet till dess grund redan är godkänd medelst Kongl. B refvel den 28 September 1790, enligt hvilket förmedlade hemman, vid ny vägdelning, skola njuta sin förmedling till godo.

I afseende på den större eller mindre lämpligheten af den föreslagna förändringen, är det nog tydligt, att en sådan åtgärd icke kan utsträckas dertill, att väghållning in natura skulle fullgöras af alla beskattade medlemmar af kommunen, enär de vexlande förhållanden, som verk och inrättningar, såväl som inkomst af kapital och arbete, äro underkastade, komme att leda till ständiga ändringar af uppgjord vägdelning samt göra vägens ordentliga underhåll och kontrollen deröfver omöjliga. Icke heller kan förnekas, att, såsom Herr Referenten anmärkt, väghållningens upplåtande på entreprenad, med undantag för bro- och färje hållning, skulle medföra olägenheter af betänklig art. Men

om

25 Kongl. Majds Nåd. Proposition, N:o 17.

om de nuvarande väghållningsskyldige bibehöllos vid åliggandet att vidmagthålla vägen efter en rättvisare fördelningsgrund än hittills, och erhölle bidrag af öfrige medlemmar af kommunen eller vägdelningsdistriktet, tyckes en sådan bestämmelse både vara lämplig och utgöra, snart sagdt, enda utvägen att ordna ifrågavarande angelägenhet på ett någorlunda tillfredsställande sätt.

Hvad särskilt beträffar tjenstemäns och löntagares deltagande i väghållningen anse vi, lika med Herr Referenten, att de icke mindre än andra kommunens medlemmar höra dertill bidraga.

I afseende på sättet för användandet af de bidrag, hvilka skulle kunna påföras beslcattningsföremål, som hittills ej deltagit i väghållningen, torda vara nödigt bestämma, att, så länge vägdelning efter hemmantal qvarstår, nämnda bidrag må reserveras för sådana ändamål, som icke egentligen -tillhöra den vanliga väghållningen, utan kunna medföra särskilda kostnader för de väghållningsskyldige. Skulle medlen fördelas emellan hemmanen, så komma de, hvilka, genom att ega högt jordvärde i förhållande till m antal et,!} redan hafva fördelar framför de öfrige, att erhålla ännu större sådana.

Uti Herr Referentens mening, att. om väghållningen skulle uteslutande ordnas inom den mindre kommunen, jemlikhet i bördan ej komma att beredas, instämma vi, och anse äfvenledes nödvändigt, att uppsigten och kontrollen öfver de allmänna vägarnes vidmakthållande framgent, såsom hittills, tillhörer och utöfvas af offentlig myndighet.

Efter de grunder, som bär biff vi t framställda, skulle följande hufvudsakliga bestämmelser för väghållningsbesvärets ordnande kunna föreslås:

Ro. De för allmänna vägarnes underhållande nu inrättade vägdelningsdistrikter af härad, tingslag eller socken höra bibehållas;

2:o. Skyldigheten att sommartiden vidmagthålla de allmänna vägarne skall åligga hemmanen (den i mantal safta jorden) inom hvarje distrikt, och så länge ny vägdelning icke skeft, af dem såsom hittills fullgöras efter mantalet, men till väghållningsbesvärets underlättande skola bidrag i penningar finnas af öfriga beskattningsföremål inom distriktet;

3:o. För sådant bidrags bestämmande bör medelvärdet af den årliga kostnad, som hvarje helt förmedladt mantal inom vägdelningsdistriktet kan anses årligen få vidkännas för de indelta vägarnes underhållande, inför Häradsrätffen i orten uppskattas af dertill utsedde ombud från den eller de kommuner, af hvilka vägdelningsdistriktet består, hvarefter och sedan Härads rätten derom afgifvit yttrande, det bör ankomma på Konungens Befallningshafvande att pröfva och genom utslag fastställa sådant medelvärde att vid skeende beräkningar lända till efterrättelse, intilldess ändring deruti, uppå gjord ansökning kan blifva i lika ordning besluten, eller ny vägdelning inom distriktet egt Bih. tv' Biksd. Prof. hus. 1 Sami. J Afd. 7 Höft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd Proposition, N:o IT.

rum; och må besvär öfver Konungens Befallningshafvandes utslag få på vanligt sätt anföras, men beslutet, utan hinder deraf, genast träda i verkställighet;

4:o. Efter det helt mantals årskostnad för vägunderhållet sålunda blifva till medelvärdet fastställd, skall hvarje beskattningsföremål inom distriktet, som ej har sig ålagdt väghållning in natura, påföras det årliga bidrag till väghållnings-besvärets utgörande, som efter dess fyrktal, jemfördt med det fyrlctal, hvilket efter medelberäkning för distriktet finnes vara åsatt helt förmedladt man tal, derå belöper;

5:o. Vid ny vägdelning inom distriktet, hvilken dock ej må ega rum endast för erhållande af ny delningsgrund, bör väghållningen på de väghållningsskvldige hemmanen fördelas i mån åt hvart och ett hemmans fyrktal, och bidraget af sådana beskattningsföremål, som ej fullgöra väghållning in natura, bestämmas efter hvad som på hvarje fyrk inom vägdelningsdistriktet belöper af kostnaden för vägunderhållet, Förändras fyrktalet å väghållningsskyldige hemman, må på särskild pröfning bero, om sådant bör föranleda förnyad delning af väghållningsbesväret eller jemkning deruti kan åstadkommas:

6:o. Bro- och färje-hållning bör upplåtas på entreprenad och kostnaden fördelas efter de grundel som för vägdelningen äro gällande;

7:o. Bidrag, som till väghållningsbesvärets underlättande utgöras af beskattningsföremål inom distriktet, liv fika icke fullgöra väghållning in natura, skola, så länge vägdelning efter mantal qvarstå!-, samlas till en kassa för bestridande af de särskilda kostnader vid väghållningen, som, utan att vara innefattade under den väghållning, hvarje hemman fått sig ålagd, kunna förekomma. Då ny vägdelning efter fyrktal skett, må det ankomma på beslut af samtlige skattdragande inom distriktet, huru nämnda bidrag höra för ändamålet lämpligast användas;

8:o. Vinterväghållningen skall såsom hittills ombesörjas af dertill indelta, närmast vägen liggande hemman, men godtgörelsen derför fördelas efter fyrktal på alla dem, som till kommunalutskylders erläggande äro skyldige.

9:o. Uppsigten och kontrollen öfver vägarnes behöriga vidmakthållande tillhörer och utöfvas af kronobetjening!;!! och Läns-styrelsen, på sätt som hittills skett.

10:o. Inom hvarje vägdelningsdistrikt tillsättes en vägstvrelse, hvilken det tillkommer, att efter gifna grunder uträkna samt, på sätt lämpligast kan bestämmas, låta debitera, uppbära och redovisa de bidrag, Indika utgöras af sådana beskattningsföremål, som icke bestrida väghållning in natura; att uttaxera medel, när sådant kan ifrågakomma; att uppgöra förslag till ploglagsindelning för vintervägarnes öppnahållande; samt att i (ifrigt biträda vid den tillsyn öfver vägarne, som åligger kronobetjeningen.

För att i någon män åskådliggöra de resultat, som nu ifrågaställa för

Kongl. Maj\ts Nåd. Proposition, N:o 17. 27

ändring skulle medföra, såväl för hittills väghållningsskyldige hemmansegare och innehafvare, som för de medlemmar, hvilka, hittills befriade, skulle komma att med penningar bidraga till väghållningen, kunna, med begagnande af det vid Kongl. Kungörelsen den 15 September 1863 (Svensk Författningssamling försumma år N:o 50) fogade formulär till fyrktalslängd, Kitt A., följande exempel och beräkningar uppställas:

Nordbo socken antages utgöra ett vägdelningsdistrikt. Den omfattar 22U förmedlade mantal.

Fyrktalet derstädes utgör:

å 22|s mantal...................11,201.

å öfriga beskattningsföremål:

jord utan mantal............... 35.

Verk och inrättningar samt inkomst åt arbete eller kapital 1,812. 1,847.

Summa Fyrkar 13,048-

Hvarje helt förmedladt mantal inom vägdelningsdistriktet är således i medeltal efter jemn beräkning åsatt 490 fyrkar. Om väghållningskostnaden för hela distriktet skulle upptagas till 1,119 Riksdaler 85 öre för året, komme den att för helt förmedladt mantal utgöra 49 Riksdaler och för hvarje derå satt fyrk 10 öre i jemn! tal.

Med sådana förutsättningar finner man:

l.o. Att efter den nu gällande grunden för vägdelning — hemmantalet — egarne och innehafvarne af hemmanen inom distriktet skulle af förenämnda väghållningskostnad vidkännas:

Frosten N. N.

för l mantal, Skrintorp N:o 2 Stom......- 24: 50.

„ 1 „ Kyrktomta N:o 1 Skatte........ 49: — 73: 50.

Landtbonäen Sven Fersson

för 1 mantal Lugnås N:o 1 pastorsboställe.........49: —

Lagmannen N. N.

för 2 mantal Normlösa N:o 1 Häradshöfdingeboställe......98: —

Kronofogden N. N.

för U mantal Skrintorp, Kronofogdeboställe......... 73: 50.

Transport 294: —

28 Kong!. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 17.

Transport 294: —

Majoren N. N.

för 11 mantal, Glittringe Säteri .......... 539; _

» „ Eofvestad....... 122: 50. 661: 50.

Anders Svensson

för 1 mantal, Berga..............49: —

» s v Eofvestad............ 16: 33. 65: 33.

Gästgifvaren N. N.

för 1 mantal, Vantinge gästgifvaregård...........49: —

Fjerding smannen Carl Svensson

för T's mantal, Brunby, N:o 3 krono-........... 1: 2.

Landtbrukaren N. N.

för 1 mantal, Nora kungsladugård............49: _

Summa 1,119: 85.

2:o. att, om beskattningsföremål, hvilka hittills icke deltagit i väghållning, skulle till besvärets underlättande påföras bidrag, efter deras fyrktal i förhållande till det fyrktal. som efter medelberäkning är åsatt ett helt form edladt mantal, så borde efter 10 öre för fyrk

Prosten N. N.

29 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition, N:o 17.

Transport 1,602 fyrkar betala R:dr 160: 20.

Gästgifvaren N. N. för inkomst af arbete eller kapital med 230

Skomakaren N. N.

för inkomst af arbete eller kapital med 10

Torparen Carl Nilsson

för torpet Lugnet......... 3

Fjerding smannen Carl Svensson för inkomst af arbete eller kapital med 2

Tillhopa för 1,847 fyrkar

23:

30.

20.

R:dr 184: 70.

hvarvid må erinras, att Ysqvarn (bruk eller fabrik) i förhållande till derå, satt fyrktal, skulle lemna en behållen inkomst af 10,200 Riksdaler.

3:o. att, om, vid ny vågdelning inom distriktet, väghållningen skulle på de väghållningsskyldige hemmanen fördelas efter fyrktal, och bidrag af beskattningsföremål, som ej fullgöra väghållning in natura, bestämmas efter lika grund, de skattdragande skulle vidkännas följande utgift:

Prosten N. N.

för 2 mantal, Skrintorp N:o 2)

„ 1 „ Kyrktomta N:o lf

„ inkomst af arbete eller kapital 160

Landtbonden Sven Persson för 1 mantal, Lugnås N:o 1. .

Lagmannen N. N.

för 2 mantal. Normlösa N:o 1. . .

„ inkomst af arbete eller kapital .

Kronofogden N. N.

för li mantal, Skrintorp . . .

„ inkomst af arbete eller kapital .

i

Transport 1,478 fyrkar .... R:dr 126: 84.

I

30 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

Transport 1,478 fyrkar, . .

Majoren N. N. för 11 mantal, Glittringe Säteri!

„ 21

Rofvestad

i

v Ysqvarn (bruk eller fabrik)

Anders Svensson

för 1 mantal, Berga |

3 „ Rofvestadf '

„ Brunby utjord......

Gästgifvaren N. N.

för 1 mantal, Vantinge .... „ inkomst af arbete eller kapital.

Skomakaren N. N. för inkomst af arbete eller kapital.

Torparen Carl Nilsson för torpet Lugnet......

Fjerding smannen Carl Svensson

för fg mantal, Brunby N:o 3 .

„ inkomst af arbete eller kapital .

Landtbrukaren N. N. för 1 mantal, Nora Kungsladugård.

9,630

1,020

»

v

n

v

.v

Tillhopa för 13,048 fyrkar

15: 45.

. . R:dr 1,119: 85.

Af de bär företagna beräkningar tyckes följa, att, såsom ofvanföre är anmärkt, deltagandet i väghållningsbesväret, icke för verk och inrättningar skulle blifva af så stor betydenhet, som man velat tro, men att deremot förändringen komme att för jordegendomen medföra följder af synnerlig vigt. Med afseende härpå och då specialfrågor äfven förekomma, som behöfva tagas i vidare betraktande, än nu kunnat ske, förena vi oss med Herr Referenten i att tillstyrka Läns-styrelsernas hörande.

Herr Kammar rådet, Grefve krångel: “Lika med Referenten och må-

hända mera än han, anser jag å nyo höra framhållas, att allmänna vägars underhållande nu lagligen åligger endast dem, som å landet hemman ega eller

21 Kongi. Maj ds Nåd. Proposition, N:o 17.

bruka, och att denna skyldighet leder sin uppkomst och sitt berättigande derifrån, att desse och äro de, hvilka af vägarne draga den ojemförligt största nyttan, likasom ock väghållningen kan af dem lättast och med minsta effektiva kostnad bestridas. Då fråga förra gången förekom att dermed betunga äfven bruk, qvarn av och sågverk, anförde Kong!. Kollegium ock sådana skål emot så väl lämpligheten som rättsenligheten deraf, att Kongl. Maj:t faun samma fråga icke till någon åtgärd föranleda; men som i Herr Chefens för Kongl. Civil departementet skrifvelse härom de uttryck inflöto, att, om väghållningsbesväret inom kommunerna skulle äfven på andra skattdragande fördelas, detta borde stå i sammanhang med och bero på då väckta frågor om ändring i bevillningsgrunderna och inrättande af kommunalstyrelser, har frågan nu återkommit i ett mera omfattande skick, hvarvid man, förbiseende allt hvad angående lämpligheten och rättsenligheten af nuvarande förhållandet blifvit anfördt, endast fästat sig dervid, att bevillningsgrunderna numera blifvit förändrade och kommunalstyrelser inrättade, af Indika omständigheter Rikets Ständer förmenat den förra, och Landstinget i Stockholms län den sednare, höra föranleda till förändring i väghållningsbesvärets fördelning och utgörande.

Att emellertid i viss mån nya grunder för allmänna bevillningens utgörande blifvit fastställda, har i sig sjelf lika litet till följd någon förändring i skyldigheten och sättet för utgörandet af allmänna besvär, som af grundskatterna, emedan allmänna bevillning^ och sättet för dess utgörande blott afse de ut skyl der, som erfordras till fyllande af Statsverkets behof utöfver dess af andra inkomster egande tillgångar. Och hvad kommunalstyrelserna beträffa!' samt den beskattning, de utöfva, hyllande hufvudsakligen på samma grunder, som allmänna bevillningen, så hafva de till föremål de kommunernas enskilda behof, hvilka af dem sjelfva bero och hvarför ingå allmänna föreskrifter förut blifvit gifna; hvadan ock med sorgfällighet derifrån blifvit afskildt allt, som står under den administrativa magtens förvaltning, äfvensom alla de utskylder och besvär, för Indika annan grund blifvit fastställd. Från intetdera af dessa nya förhållanden kan alltså med råtta det stöd hem tas för den förändring i väghållningsskvldigheten. man deri velat söka, och att donna skyldighets fördelning efter bevillningsgrund på alla skattskyldige blefve mindre rättvis samt dess besörjande af kommunalstyrelserna både dyrare och mindre, betryggande än nu, är ej svårt att finna.

För att motivera den ifrågasätta förändringen af denna börda hafva Rikets Ständer anfört, att “vid sidan af jordbrukaren uppstått en befolkning af bruksidkare, fabrikanter, handlande och handtverkare, bland hvilka mången för bedrifvande af sin rörelse och afsättning af sina produkter hade vida större behof af - lätta kommunikationsmedel än den egentlige jordbrukaren som, utan att särdeles ofta skiljas från hemmet, stilla skötte sitt jordbruk : att, sedan man

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

alltmera lärt sig inse, att hemmantalet ej vore råtta grunden för utskylders utgörande, man i sednare tider derför lågt annan sådan; att väghållningsbesväret vore till sin natur så föränderligt, att det icke kunde med säkerhet beräknas vid bestämmande af eif hemmans värde, enär, till följd af nya kommunikationsleders upptagande, tungan af donna skyldighet på vissa orter ökades och på andra minskades högst betydligt, allt efter som nya vägar pröfvades af Konungens Befallningshafvande nödvändiga och ålades till underhåll kommuner, som tillförene varit derifrån fria, samt nya fabriksanläggningar ökade trafiken på redan befintliga vägar och såmedelst försvårade deras underhåll." Det är nu likväl temligen länge sedan den förmenta nya befolkningen af bruksägare "uppstod" vid sidan af jordbrukaren, utan att föranleda någon inskränkning för denne i väghållningsskyldigheten, och om än fabrikanter, handlande och handtverkare på landet i en jemförelsevis sednare tid tillkommit, så är hvarken deras antal så stort eller deras rörelses inflytande på vägarne så betydligt, att nya föreskrifter angående dessas underhållande derföre behöfva meddelas. Om man nemligen opartiskt vill betrakta frågan om vägarnes begagnande och nötning, skall man tvifvelsutan finna, att donna i vida högre grad härleder sig från den “egentlige jordbrukaren", huru “stilla han än sköter sitt jordbruk", än från några andra. För att nu först hålla sig vid bruk, qvarn ar och sågverk, de ojemförligt flesta och betydligaste industrianläggningar på landet, så har Kongl. Kollegium förra gången sökt visa, att de så litet som möjligt för egen rakning begagna allmänna landsvägar, åtminstone sommartiden, och till inflytande på dessas nötning och underhållande, emedan deras rörelse icke skulle kunna bära sig med ett alltför vidsträckt anlitande af dylika transporter. Brukens verkställas för det mesta på vinterföret eller medelst sjökommunikation, och, der bruksegaren äfven sommartiden i betydligare grad måste låta kora sina effekter och förnödenheter, meddelar han derigenom den forslande, och deribland äfven den väghållningsskyldige hemmansegaren, så ofta denne deraf vill begagna sig, så stor förtjenst, att han i valet emellan att undvara densamma eller undgå vägens underhållande säkerligen icke blir tveksam. Detsamma gäller i ännu högre grad om sågverken, Indika nödvändigt måste så läggas, att deras råämnen kunna hufvudsakligen medelst flottning och den förädlade varan äfven sjöledes samt endast i obetydlig mån landvägen och då helst på slädföre fortskaffa^ Och ehuru med qvarnar förhållandet tvärtom är sådant, att transporterna dit och derifrån allmännast verkställas på hjuldon, så är dock att märka, att detta nästan aldrig sker af qvarnegaren sjelf, utan just af jordbrukarn e i orten, för h vilka det är i en lifssak ätt få sin spannmål form al d. Om fabriks- och handelsrörelse på landet kan man äfven antaga, att de i allmänhet icke bära sig med alltför långa och störa landväga transporter, och ännu

mindre

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition, N.-o 17. 33

mindre kunna handtverkare, vanligen kallade gerningsman och förr “gångande embetsman", sägas slita vägarne.

Deremot äro för jordbrukaren de allmänna vägarne under vanliga för hållanden det lättaste, billigaste och bästa transportmedlet. Att han icke kan undvara dem för qvarnresor, är redan visadt. Icke mindre angelägna äro de för honom för att komma till städer, marknader och andra afsättningsställen med sin spannmål och andra varor, som han behöfver afyttra, samt derifrån hemföra sina förnödenheter. Det är just för forsling af landtmannavaror i min dre partier och på icke alltför långa afstånd som landsvägar egna sig bättre än andra kommunikationsmedel. Vidare erfordras de för färder till och från kyrka, uppbördsstämma och andra möten, dit jordbrukaren kan kallas; och så stilla sköter val knappast någon sitt jordbruk, att han icke någon gång behöfver fara efter läkare, prest, eller till ting, landshöfdingesäte, eller på besök i enskilda angelägenheter. Att vägarne tillkommit och äro till nytta hufvudsakligen för jordbrukaren, är Alltså bevislig!, och när nya vägar pröfvas af Konungens Befallningshafvande nödvändiga och åläggas till underhåll, så är det också allmännast med afseende på landtmannatrafiken.

Att nu till en del hvälfva underhållandet af vägarne från hemmanen, för hvilka de utgöra det beqvämaste, ja ett oumbärligt transportmedel, på andra näringar, verk och personel', som hafva vida mindre behof deraf och nu ingen skyldighet dertill, kunde visserligen vara en lättnad för de förra, men vore en orättvisa mot de sednare. Kongl. Kollegium har redan förra gången visat, att bruk, qvarnar och utjordar äro lagligen fritagne från väghållningsskyldighet; men det oaktadt återkommer i Rikets Ständers skrifvelse påståendet, att “de aldrig blifvit genom några privilegier tillförsäkrade befrielse derifrån", lika obesvärad!. Referenten har rätteligen anmärkt, att säterier i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus Län enligt adliga privilegierna äro fria från väghållning (detta i följd af deras rustningsskyldighet), likasom lotshemman i och för lotsningen genom Kongl. Förordningen den 17 September 1783; och om än det kunde synas billigt, att dessa hemman, som hafva lika mycket gagn af vägarne som andra, deltoge i deras underhållande, så borde det dock icke ske utan ersättning, åtminstone åt deras nuvarande innehafvare, af de hemmansegare, hvilkas börda derigenom lättades, men hvad vore i sådant fall vinsten för desse sednare? Vill man åter låta väghållningstungan till en del drabba dem, som resa med skjuts, medelst .erläggande af vågpenningar, så voro det obilligt mot dessa, helst sedan skjutsningen genom alltjemt stegrad skjutslega, nu slutligen på vissa ställen till obegränsad! belopp, förvandlats i allmänhet från eu börda till efterlängtad vinning, hvarförutan uppbördskostnaden torde komma att uppsluka den väntade fördelen. Referenten har erinra!, huruledes, om väghåll- Bih. till Riksd. Prat. 1868. 1 Sami 1 Afd. 7 Häft. 5

54 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition., N:o 11.

ningsbesväret fördelades på alla skattskyldige på landet efter fyrktal, detta be svår skulle i vissa län och fögderier så betydligt förändras, att andra derifrån hittills fritagne skulle komma att dermed belastas lika eller mera, ja ända till tre gånger så mycket som hemmansegarne, och dessa beräkningar vinna ökad styrka genom hvad Kammar-rådet Cliarpentier anfört angående ifrågavarande skyldighets deplacering just på sådana beskattningsföremål, hvilka synas mig böra komma minst i fråga att dermed betungas.

I sin förträffliga femårsberättelse för Stora Kopparbergs län år 1822 har framlidne Landshöfdingen H. därta framställt, huru olägligt man i allmänhet gör i att debitera jorden för vissa besvär, utan att på samma gång kreditera henne för de fördelar, samma besvärs fullgörande tillskyndar henne. Sålunda brukar man beräkna tungan af väghållning efter antalet af de dagsverken och körslor, den årligen kan medtaga för ett hemman, hvilka man då upptager såsom en penningeutgift, utan att besinna, hvarken att hemmansegaren i allmänhet sjelf intjenar detta belopp genom att in natura fullgöra väghållningen, eller att lian genom detta sitt arbete, företaget på lider, då han är ledig från sitt jordbruk, gjort sig sjelf mesta gagnet. Hvarje åtgärd, att på kommunalstyrelsen medelst entreprenader och dylikt från jordbrukarne sjelfva tvunget öfverflytta väghållningens fullgörande, skulle också, efter min åsigt, visa sig både olämpligt och alltför kostsamt, och derföre mötas af både dessas och ändras ogillande; olämpligt, emedan kommunalstyrelserna sakna den myndighet, drift och ansvar, som erfordras för att kunna upprätthålla vägarne i behörigt och lagligt skick, och alltför kostsamt, om hvarje derå nedlagdt arbete skall med penningar betalas i stället för att af de väghållningsskyldige sjelfve kunna med egna krafter och dragare fullgöras. Vägväsendet bör icke skiljas från den offentliga administrationen och polisen, utan de allmänna vägarnes anläggning, sträckning och underhållsskyldighet såsom hittills bero på embetsmyndigheternas beslut samt verkställigheten deraf på deras underlydandes kontroll i nu vanlig ordning.

I afseende på vägarnes fördelning till underhållande af de väghållningsskyldige, hvarmed jag fortfarande förstår “alla dem, som å landet hemman ega eller bruka", medgifver jag deremot, att förmedlade hemmantalet numera mångenstädes kan vara eller blifva en olämplig fördelningsgrund derför. Jag skulle derföre vilja tillstyrka: att, vid skeende nya vägdelningar, det må bero på Konungens Befallningshafvandes pröfning, efter vederbörandes hörande och i öfverensstämmelse med de väghållningsskyldiges önskan, att, der så lämpligt finnes, stadga annan grund för donna skyldighets fördelning, hvilken oftast torde blifva hemmanens då gällande fyrktal; dock att ny vägde!ning hvarken af donna orsak ensam må sökas och beviljas, eller att gällande vägdelning i följd af skeende förändringar i fyrktalssättning må rubbas, lika litet som sådant nu

35 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition, No 17.

fär ske, för det hemman förmedlas, utan att dertill måste erfordras annan gil tig anledning, såsom att flera nya vägar blifvit anlagde eller förändrade o. s. v.

Kongl. Kollegium har i sitt förra underdåniga utlåtande angifvit de grunder, efter hvilka andra sjelfbestående lägenheter å landet möjligen skulle kunna i kostnaderna för väghållning och brobyggnad deltaga, och jag vill helst åberopa detta utlåtande i hvad det numera kan vara på frågan tillämpligt. Jag anser alltså, att detta deltagande, om det finnes billigtvis höra ega ruin, bör inskränkas till de kostnader för väghållning, brobyggnad och färjhållning, hvartill särskilda penningebidrag erfordras, såsom till en början för vinterväg hållningen, enligt hvad Referenten tillstyrkt, äfvensom till de (Kriga ändamål, hvilka i Kongl. Kollega underdåniga utlåtande uppräknas. Men då både den grund, efter hvilken andra än hemmansegare kunna höra i dessa kostnader deltaga; de undantag dervid må höra ifrågakomma; sättet för bestämmande af utgifternas beskaffenhet och belopp; debiteringen, uppbörden, förvaltningen och redovisningen deraf med flera frågor, som härvid förekomma, erfordra en närmare utredning i följd af lokala och andra förhållanden, än Kongl. Kollegium, efter mitt omdöme, är i tillfälle att åstadkomma, hemställer jag, lika med Referenten, om icke Kongl. Maj:t, efter stadgande af grundsatsen i donna fråga, täcktes infordra Länsstyrelsernas underdåniga utlåtanden deri, äfvensom möjligen låta den ännu en gång blifva föremål för Riksdagens öfverläggning, innan nådig Förordning i ett så vigtig! och i den allmänna hushållningen ingripande ämne utfärdas.“

Herr Kammar-rådet Falkman:

„Uti min till Kongl. Kollega protokoll den 14 November 1856 yttrade särskilda tanke i anledning af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 12 Juli 1854, ansåg jag vägbvggnadsskyldighet höra åläggas icke allenast bruksoch bergverksanläggningar, mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksinrättningar, hvarom Rikets Ständer då väckt fråga, och det, ehvad de draga grundränta eller icke, utan ock jordlägenheter af hvad slag som helst, hvilka äro för sig sjelfva bestående och, ehuru icke mantal åsätta, kunna med minst Adels sådant jemföras.

Nu hafva Rikets Ständer, uti deras underdåniga skrifvelse den 7 April 1866, gjort framställning om utsträckande af nämnda skyldighet till både fastigheter af alla slag och enhvar till deltagande i kommunalutskylder förpligta-! person, och varder detta af mig i underdånighet tillstyrkt, dock utan några undantag, på sätt Rikets Ständer antydt.

I fråga om sättet för skyldighetens utgörande, har jag den 14 November 1856 funnit något allmänt stadgande icke kunna meddelas, utan, sedan sj elfva skyldigheten blifvit genom lag gifven, det böra åt de i hvarje distrikt nu vägbållningsskyldige öfverlemnas att, genom socknevis utsedde ombud, med

36 Kongl. Maj-.ts Ädel. Proposition, ^V:o 17.

samtlige de blifvande nya inför Härads rätten i orten samråda och öfverenskomma om sättet för utgörande af deras bidrag till väghållningsbesväret, hvarefter, om förening kan träffas, densamma bör af Konungens Befallningshafvande för en viss kort tid, t. ex. af fem år, fastställas, hvaremot, i motsatt fall. Konungens Befallningshafvande eger att, efter det Härads rätten sig utlåtit,

ärendet afgöra genom utslag, hvaröfver klagan i vanlig ordning må föras,

hvarjemte jag uttalat den åsigt, att det nya förhållandet bör tråda i verkställighet först efter eu längre tidrymd, t. ex. af tjugo år, hvarunder ombyten af egare vanligen inträffa.

Detta mitt tillstyrkande varder i underdånighet förnyadt, men skulle de* anses icke förtjena uppmärksamhet, hemställer jag underdånigst att, sedan

skyldigheten att uti vägbyggnadsbesväret deltaga för de derifrån nu befriade blifvit genom lag stadgad, frågan om sättet för ett sådant deltagande och meddelande af föreskrifter derutinnan icke må till slutligt afgörande företagas förr än både de nu varande och de blifvande vägbyggnadsskyldige vant beredde’ tillfälle att inför Härads rätterna sig yttra samt dessa domstolar och Läns

styrelserna utlåtanden afgifvit. Som ofvan

In ådern C. J. Hassell,

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition, N:o 17.

37 Utdrag af Protokollet öfver Civilärenden, hållet inför Hans Magi Konungen i Stats Rådet d Stockholms Slott den 24 Januari 1868.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie statsministern, Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes ärendena, Grefve Manderström,

Statsråden: Herr Grefve von Plåten,

Friherre af Ugglas,

Lagerstråle,

Bredberg,

Thulstrup,

von Ehrenheim och

Abelin.

Sedan anmält blifvit, att Statsrådet Carlson var af illamående hindrad att tillstädeskomma, och efter — — — — —- — — — — — — — ■— — —. anförde Chefen för Civil departementet, Statsrådet Lagerstråle i underdånighet:

“Sedan vid åtskilliga riksdagar fråga förevarit om ändring af nu gällande stadgande!! om skyldighet att bygga och underhålla vägar och broar; —

“På grund af hvad sålunda är anfördt, får jag i underdånighet hem ställa, att Eders Kongl Maj:t måtte täckas föreslå Riksdagen:

— — —. — kommunalutskylder på landet.

“Ehuru, efter min förmening, någon vidsträcktare lindring för jordbruket i väghållningsbesväret, än den nu föreslagna, icke skäligen kan för närvarande genomföras, anser jag dock, att åtgärder böra vidtagas försatt framdeles möjliggöra en härmed jemförlig förändring i fråga om en annan del af detta besvär, som äfvenledes inom flera orter redan nu bestrida genom kontanta tillskott, nemligen byggande! och underhållet af större broar och färjor. Härvid torda emellertid äfven en särskild på donna fråga inverkande omständighet komma under öfvervägande. Sedan, efter Landstings-författningens utfärdande, länen hvart för sig numera ega en ordnad representation, under det att en sådan saknas för häradet, synes det som skulle, i den mån de gamla bestämmelserna komma att utbytas mot nya stadgande!!, allt skäl vara för handen

Z8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

att, der icke särskilda förhållanden, såsom i fråga om vinterväghållningen, föranleda till undantag, antaga Landstingsområdet, i stället för Häradet, till gemensamhet. v

Utan tvifvel skall tyngden af brobyggnadsskyldigheten och färjhållningen blifva jemnare och billigare fördelad, när i fördelningen ingår ett större om råde, eller ett helt län, än när den måste verkställas för ett mindre, eller endast ett härad. En annan fördel vore ock härvid att vinna. Genom en sådan anordning, till en början inskränkt till en mindre del af det allmänna våghål! ningsbesväret, blefve nemligen tillfälle beredt att praktiskt utröna, huruvida detta besvär i än större omfattning möjligen sedermera skulle kunna, under eu eller annan form, på lika sätt göras till föremål för Landstingens eller dem underordnade vägstyrelsers verksamhet. Inom ett af Rikets län, Jemtland, har från äldre tider en fördelning af väghållningsbesväret å samtliga hemman inom hela länet egt rum, och, efter allt hvad förhållandena antyda, har en sådan reglering varit gagnelig och ledt till belåtenhet.

Innan den af mig nu väckta fråga göres till föremål för Eders Kongl. Maj:ts slutliga bedömande och Riksdagens pröfning, torde dock vara nödigt att, genom inhemtande af Landtingens och Länsstyrelsernas yttranden, få u tre dt om och i hvilka hänseenden betänkligheter mota mot en sådan anordning, dervid Länsstyrelserna äfven blefve i tillfälle att utreda, hvilka broar och färjeinrättningar inom hvarje län lämpligen äro att hänföra till dem,( som höra till underhåll af Landstinget öfvergå. Då emellertid dessa yttranden med större lättnad och fullständigare torde kunna afgifvas, derest de få hänföra sig till ett bestämdt förslag till vissa hufvudgrunder för nya stadgande!!, hemställer jag i underdånighet, att yttranden från Landsting och Länsstyrelser må genom Departementschefen få infordras öfver följande inom Civil departementet i sådant hänseende uppgjorda förslag, 'nemligen:

Do att hvarje Landsting såsom en landstingsområdets gemensamma angelägenhet" skall ombesörja det underhåll af större brobyggnader, som förut ålegat hemmanen inom de till samma område hörande landtkommuner, enligt särskild längd, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter vederbörandes hörande, upprättas;

2:o att kostnaderna för detta underhåll skall från och med året näst efter det, under hvars lopp allmän författning derom utfärdas, gäldas af för ändamålet särskild! afsedda landstingsmedel, hvilka ensamt från landsbygden uppbäras och i förhållande till den allmänna bevillningen, enligt Art. II Bevillnings-stadgan, för fast egendom eller för inkomst åt kapital eller arbete uttaxeras efter enahanda grund, som för kommunal utskylder i allmänhet är gällande, eller Sålunda, att jordbruksfastighet, ehvad den är i mantal satt eller ej, erlägger afgift med dubbelt belopp emot det som

39 Kongl. Majds Nåd. Proposition, N:o 17.

för annan fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål utgår, dervid iakttages, att sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej utgöres, likväl skall efter ofvan angifva grund påföras afgift efter det belopp, som, derest bevillning för densamma, enligt Art. II i Bevillnings-stadgan, skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar; hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej påföres någon afgift; skolande i fråga om löntagare, som tillika innehar boställe, gälla, att bevillningen för inkomst af bostället icke vid debitering å den öfriga lönen bör tagas i beräkning;

3:o att enahanda bestämmelser gälla i fråga om öfvertagande af befintliga färjeinrättningar å de allmänna vägarne inom landstingsområdet;

4:o att alla broar eller färjor, som sålunda öfvergå till underhållande af Landstinget, först skola vara af de hitintills i detta afseende byggnadsskyldige försätta i fullgod! stånd, enligt bevis af vederbörande kronofogde, efter verkställd besigtning, vid hvilken tillfälle bör lemnas åt ombud af Landstinget att tillstädesvara;

5:o att i de härader, der kassör för byggnad och underhåll af broar eller färjor finnas samlade, dessa kassör skola, der de uppkommit genom upp börd från de trafikerande, öfverlemnas till Landstinget, men, der de bildats genom sammanskott från de brobyggnadsskyldiga hemmanen, bibehållas för sådana gemensamma utgifter, som fortfarande åligga samma hemman; och

6:o att vederbörande Landsting ega vidtaga de åtgärder för öfrig!, som erfordras för fullgörandet af de Landstinget sålunda tillkommande nya åligganden.^

På tillstyrkan af Stats-Rådets öfrige ledamöter, behagade Kongl. Näjd i nåder bifalla hvad Departements chefen sålunda föreslagit och hemställt, samt befallde att nådig Proposition i fråga om vinterväghållningen skulle till Riksdagen afgå i enlighet med ett af Departements chefen i detta hänseende uppsatt, till justering jemväl uppläst förslag, sådan den finnes detta Protokoll bilagd.

Ex protocollo Otta W. Seippel.