Doc 1869:20

Kongl. Mnjls A ad. Proposition AT:o 20.

1 N:o 20.

Ank. till Eiksd. Kansli d. 1 Mars 1869, kl. 6 e. m.

Kongl. Maj ds nådiga Proposition till Piksdagen, angående förändring i sättet för räntans och lcronotiondens utgörande; Gifven Stockholms Slott den 19 Februari 1869.

T, , £ti. underdånig skrifvelse den 7 Oktober 1.863 anhöllo Rikets Ständer, att Jlongl. Maj.t täcktes i nåder förordna en komité af sakkunnige män för utredande:

a) icke allenast af sjelfva grundsatsen, huruvida jordens frigörande från grundskatt genom kapitalisering eller på annat sätt kunde vara för Staten och den enskilde fördelaktigare än nuvarande sätt att utgöra denna skatt,

b) utan äfven om, och under förutsättning att så vore, utförandet deraf

kunde anses vara förkmppadt med så olösliga svårigheter eller på ett så oroväckande sätt ingripa i nu bestående förhållanden, att endast derföre tanken på jordens befriande från grundskatt borde öfvergifvas. 1

Den till följd af Rikets Ständers berörda anhållan tillsätta komité har i sitt under den 18 Juni 1866 afgifna och till Riksdagens ledamöter i tryck utdelade betänkande, till hvilket Kong! Maj:t nu anser sig endast böra hänvisa, hufvudsakligen föreslagit,

1CKr a\ att “räntan“, hvarmed, jemlik! § 9 i Kongl. Kungörelsen den 11 Mai iööo angående de uti ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och förenkla’ atses den förra jordeboks- och hemmantalsräntan, men icke kronotionde!! borde sättas uti penningar efter beräkning af medelvärdet emellan 1834—1853 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris,

b) att egare af hemman eller skattlagd lägenhet, med vissa uppgifna undantag, skulle vara berättigad att, under iakttaganden, som närmare bestämdes, af hemmanets eller lägenhetens ränta aflösa det belopp, hvarmed räntan, i förenino- “Cd, ^sOllotionden, öfverstege en half procent af det hemmanet eller lägenheter tor ar lobJ åsätta taxeringsvärde', och

i m,lcltil rilntor och tiondeanslag skulle, med uppgifna undantag, in-

dragas till Statsverket emot ersättning till räntetagare medelst statsanslag, hvilka, Bill. till Riksd. Prof. 1869. 1 Samt. 1 Afl. 10 Höft.

2 Kong!. Maj tfs Nåd. Proposition N:o 20.

intilldess annorlunda kunde klifva ordnadt, borde motsvara indclningarnes värden efter ärligt modelmarkegångspris.

Sedan härefter Kammar-kollegium och Statskontoret erhållit befallning att öfver komiterades nyssborörda betänkande sig yttra, hafva dessa Kollegier i afgifvet underdånigt utlåtande, hvilket jemväl blifvit tryckt och till Riksdagens ledamöter utlemnadt, val instämt med komitorade derutinnan, att “räntan-1 herde till fix penningeskatt förvandlas, men derjemte ansett att enahanda åtgärd herde med k ronotionden vidtagas, och beträffande grunden för persedelräntans och kronotiondespanmålens förvandling till penningar hemställt, att medelpriset för åren 184/ 1866

dervid herde följas. ...

Rörande frågan om grundskatternas kapitaliscring och aflösning hafva Kollegierna, oinlörmält de störa betänkligheter och svårigheter, som skulle möta en sådan åtgärd, men tillika förklarat, att, om aflösning af grundskatterna pröfvades ändamålsenlig, eu fullständig aflösning af ränta och kronotionde vore att föredraga framför en partiel aflösning af endast räntan.

Att det för Staten måste betraktas såsom en betydande förmån att i grundskatten c ga eu till beloppet oföränderlig, lätt beräknelig inkomst af det mest sältra kapital inom nationalförmögenheten lärer icke kunna bestridas, och en sådan förmån torde icke heller höra utan de vigtigaste skål uppoffras.

Om åliggandet att betala grundskatt i sjelf va verket kunde anses innefatta någon jordägare!! tillfogad orättvisa, då borde donna skatt efterskänkas, men lika med komitorade och Kollegierna anser Kongl. Maj:t förhållandena här i landet icke gifva stöd åt ett sådant påstående. “Om man11, yttra korn!terade, “utan afseende på det bestående, både att skapa ett nytt skattesystem för en stat, är sannolikt att 3 n ati ej komvne att beskatta ett slag af kapital—-jordkapitalet — mera eller mindre än ett ann åt, och följaktligen icke läde fäst skatt på jordegendomen. Men då man har att i betraktande taga alla de omständigheter, som i ett gammalt samhälle förekomma och under århundraden utvecklat sig, ställer sig frågan annorlunda. Då nuvarande skatter här i landet åsattes, utgjorde de onekligen skatter i egentlig mening, hvilka efter behof höjdes eller minskades, men sedan de under långa tider blifvit oförändrade och slutligen medelst gifna författningar vunnit egenskap af orubblighet, hafva do förlorat råtta naturen af skatter och antagit den af vissa jordkapitalet belastande räntor, hvilka med sina bestämda belopp fästat sig vid kapitalet och åvägabringa en minskning i dess värde, som afses vid hvarje öfverlåtelse af detsamma från en till annan egare. Det är då icke längre egaren af jorden, som drabbas af skatten, utan det är jorden sjelf, som vidkännes den genom minskad t värde. Den som förvärfva!- jorden skyddar sig genom det pris lian derföre betingar.11

Eu efterskänkning af grundskatten kan sålunda icke anses vara påkallad åt något rättvisans kraf, utan skulle fastmera åt de samhällsmedlemmar, som derigenom drabbades af ökade skatter, gifva skål till befogad klagan. Om vidare genom grundskattens kapitaliscring och aflösning en stor och väsendtlig fördel skulle kunna tillskyndas jordbruksnäringen och dess idkare, då vore visserligen en sådan åtgärd förtjent af den aldra största uppmärksamhet, och de betänkligheter och svårigheter,

Kongl. MajiU Nåd. Proposition N:o 20. 3

som dervid möta, bordo icke då utgöra något hinder för åtgärdens genomförande» Men då eu, vare sig fullständig eller partiel, aflösning icke, efter Kongl. Maj:ta åsigt, bör ega rum på andra vilkor till sådana, som bereda Staten en inkomst, motsvarande flen, som genom skatternas upphörande förloras, kan eu aflösning icke för jordbrukaren medföra någon egentlig fördel, utan snarare tvärtom. Då räntan i sin helhet och kronotionde!! för närvarande uppgå till omkring 6,500,000 It:dr -om året, erfordras, efter eu räntefot af 5 procent, till grundskatternas fullständiga aflösning ett kapital af 130,000,000 It:dr. Ett sådant kapital i enskildes händer, an vänd! till jordbrukets förkofran genom odlingar, afdikningar, öppnande af lättade kommunikationer in., in., skulle derigenom otvifvelaktigt blifva vida mera fruktbärande än genom att användas till aflösning af grundskatterna. Det har visserligen blifvit ifrågasatt, att eu sådan aflösning, om den mcdgåfvcs, icke herde göras obligatorisk, utan åt jordegumma eget skön öfverlemnas, huruvida do derutaf villo sig begagna eller icke; men om, såsom sannolikt är, endast ett fåtal skulle finna det med sitt intresse förenligt att aflösa grundskatten på sin jord med ett nuvarande ränta fullt motsvarande kapital, klafve följden att denna skatt för det störa flertalet af fastigheter qvarstodc oförändrad, och en ytterligare olikhet i beskattningsförhållanden kommu då endast att uppstå.

Då Kongl. Maj:t sålunda anser eu framställning om grundskatternas aflösning ej nu höra göras till föremål för Riksdagens pröfning, anser Kongl. Maj:t deremot det af komiterade framställda samt af Kollegierna med utsträckning jemväl till kronotionde!! förordade förslag, att den del af räntan, som för närvarande är satt i persedlar, att lösas efter markcgångspris, måtte förvandlas till bestämd ränta i penningar, vara i hög grad förtjent af uppmärksamhet, i den utsträckning som ofvannämuda embetsverk förordat. De många på rättvisa och billighet grundado skäl, som tala för eu sådan förändring, hafva såväl uti komiterades och Kollegiernas ofvan omförmälda yttranden, som ock redan derförinnan uti det af utsedde komiterade för förenklande af boskattningsväsendet in. in. den 30 April 1817 affinna betänkande blifvit utförligt utvecklade, och vill Kongl. Maj:t, jemte åberopande af hvad sålunda förut blifvit anfördt, endast ytterligare erinra derom, att först genom förvandling till den allmänna värdemätaren -— penningen — erhålla grundskatterna den oföränderlighet, som hvarje på ett visst slag af kapital hvilande skatt, så vidt möjligt, bör hafva, som i afseende på dessa skatter redan länge kan anses hafva varit i grundsats erkänd genom den försäkran de skattdragande erhållit att de å hemmanen gjorda, i laga ordning fastställda, skattläggningar och tiondesättningar aldrig skola ändras eller rubbas, och som är ett nödvändigt vilkor för att skatten vid köp och andra öfverlåtelse!’ skall kunna tillförlitligt beräknas. Visserligen förändras under en längre tid äfven penningens värde, men då erfarenheten visat, att det alltid haft benägenhet att falla i förhållande till andra varuvärden, verkar eu sådan förändring till de skattdragandes fördel, och då den förlust, som Statsverket kan komma att få vidkännas, endast småningom intrader, och derföre icke bör blifva särdeles betungande, torde af donna omständighet icke hora hemtas anledning att undanskjuta eu af billighet och rättvisa i (ifrigt högt påkallad åtgärd. Genom minskade kostnader för uppbörd och redogörelse kan dessutom Statens förlust i någon män ersättas. Då kronotionde!! i åtskilliga orter icke blifvit för alltid fastställd, torde det vara lämpligast att, på sätt komiterade och Kollegierna föreslagit, vid uträkning af beloppet i penningar, upptaga densamma till det mått och i de sädesslag, hvarmed flen sednast utgått; men då såväl tiondegifvare som tiondetagare för närvarande ega rättighet att begära ständig tiondesättning, lärer

4 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 20.

donna rätt böra för dom i så måtto bevaras, att viss tid, som Kongl. Maj:t föreslår till 1870 års slut, stadgas för dess begagnande.

Vid bestämmande af grunden för ifrågavarande förvandling synes Kongl. Maj:t rättast att följa medelpriset för åren 1848—67. Ett tjuguårigt medelpris följdes vid den förenkling af de i räntan ingående persedlar, som år 1855 genomfördes, och medelpriset för eu kortare tidrymd skulle, om under densamma antingen missväxt eller ymnig skörd öfvervägande inträffat, framkalla ett mindre tillförlitligt resultat samt jemväl på ett obilligt sätt verka olika inom olika delar af riket. Det gista året, 1868, bär Kongl. Maj:t ansett höra från beräkningen uteslutas, emedan årspriset på spanmål under detta år, i följd af 1867 års knappa skörd, såväl bär som i åtskilliga andra delar af Europa, uppgick till en ovanlig höjd och äfven ett tjuguårigt medelpris följaktligen, om detta årspris inräknades, skulle komma att blifva alltför högt för att skäligen kunna läggas till grund för en reglering, som afser en längre framtid. De beräkningar Kong!. Magt låtit uppgöra, och som, ehuru icke alla invexlande omständigheter kunnat iakttagas, likväl torde vara tillräckliga för bedömande af frågan i sin helhet, utvisa, att väntan, sedan boställs- och rustliållsräntor, universitetens räntor af egna hemman samt gästgifvares och klereciets friheter blifvit frånrälcnade, utgör jemte kronotionde^

efter 1848—67 års medelpris .............. 4,897,036: 20.

„ 1849—68 „ „ 5,047,103: 30.

„ 1868 „ „ 5,137,492: 47.

eller efter det af Kongl. Maj:t föreslagna pris 150,067 11:dr 10 öre mindre än efter 1849—68 års medelpris samt 240,456 B:dr 27 öre mindre än efter det pris, hvarefter räntan och kronotionde!! innevarande år utgå.

I sammanhang med ofvanstående, af Kongl. Maj:t föreslagna åtgärd anser Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med hvad komiterade och Kollegierna jemväl tillstyrkt, sig höra hemställa, att indelta räntor och tiondeanslag, med undantag af boställsräntor och dem, som äro påförda hemman och lägenheter, af Indika något besvär i stället utgöres, må indragas till Statsverket emot ersättning till indelningshafvare medelst statsanslag. En sådan åtgärd har vid flera föregående tillfälle!! af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer pröfvats vara af särdeles nytta, och den är för genomförandet af grundskatternas förvandling i penningar ett nästan oundgängligt vilkor. Dessa till indragning ifrågasätta rånte- och tionde-anslag, som enligt 1869 års Rik s-stat uppgå till 2,824,214 R:dr 58 öre, kunna hänföras till fyra hufvudafdclningar:

Lo) Löno-anslag;

2:o) Anslag till allmänna verk och inrättningar, kyrkor och fromma stiftelser;

3:o) Anslag till enskilda verk och personer; samt

4:o) Sådana räntor, som utgå i följd af vissa hemman åtföljande besvär.

Då räntans och ltronotiondens förvandling till visst belopp i penningar kan komma att medföra en minskning uti ofvan omförmälda rånte- och tionde-anslags värde och sålunda inverka på indclningshafvares rätt, kunna följaktligen iunchafvarne af de under N:is 3 och 4 upptagna anslag icke anses pligtige att åtnöjas med en sådan reglering, utan måste Staten tråda i räntegifvarens ställe och lemna ersättning efter de för dessa anslags utgående nu stadgade grunder. Enahanda är förhållandet med de indelta löner, h vilkas innehafvare hafva ovilkorliga fullm agio r å sina tjenstår, äfvensom med största delen af de anslag, som under N:o 2 omförm ålas, och då, hvad öfriga indelta löner och anslag till allmänna inrättningar angår, ej heller med billighetens Jordringar låter sig förena att, utan pröfning i hvarje särskild!: fall och dervid tagen hänsyn till aflöningens belopp i dess helhet eller till inrättningens behof och till-

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

gånga i’, i sammanhang med nu ifrågavarande åtgärd, som har ett helt annat ändamål än att reglera nämnda förhållanden, ålägga dessa indelningshafvare att ovilkorligen underkasta sig den minskning i hittillsvarande inkomster, som genom den föreslagna förändringen i sättet för de dem tilldelade anslags utgörande kan blifva en följd, synes, till afvärjande af en sådan förlust, äfven i detta fall en mellankomst från statens sida erfordras. På grund häraf och ehuru Statsverket derigenom kommer att vidkännas eu uppoffring de år den nu föreslagna penningeräntan understiger medelmarkegångsprison, hvilken uppoffring förutsätter nödvändigheten att ett särskild t förslagsanslag för detta ändamål ställes till Kongl. Majits förfogande, anser lvongl. Maj:t det såsom ett oundgängligt vilkor för hela åtgärdens genomförande böra stadgas, att tillsvidare och intilldess annorlunda blifver förordnadt, samtlige innehafvare af rånte- och tionde-anslag förklaras berättigade att af Statsverket uppbära ersättning efter det årliga medelmarkcgångspris, som i alla fall för andra ändamål fortfarande måsto bestämmas, men att deremot vid hvarje framdeles skeende i egid mg Iföl tillses att donna ersättningsskyldighet utbytes emot fast anslag, der sådant möjligen kan ega ruin.

Ett mindre antal tjensteman finnas ännu, som icke äro skyldiga att underkasta sig 1855 års reglering och icke heller derpå frivilligt ingått, utan fortfarande ega att, i öfverensstämmelse med förut gällande föreskrifter, af räntegifvare efter uppsägning uttaga sina anslag in natura, och då dessa räntegifvare ej skäligen böra gå i mistning af de förmåner, som med den nu ifrågasätta åtgärden afses, hemställer Kong!. Maj:t, att Statsverket äfven må öfvertaga donna deras i allt fall snart öfvergående förbindelse. Rånte- och tiondetagare, som vilja afstå från ersättning efter ine del mark cgång och i stället erhålla sådan ersättning efter nu föreslagna pris, törel o emellertid böra- dertill förklaras berättigade.

. Med afseende på den tid, då uppbörden af Kronans räntor försiggår och de dervid inflytande medel till landtränterierna ingå, torde såsom allmän regel höra stadgas, att godtgörelse för indragna räntor och tiondeanslag, med undantag af sådana, som åtnjutas i och för fullgörande af något besvär eller äro anordnade till prästerskapets aflöning eller till kyrkors underhåll, och hvilka lämpligen kunna utbetalas vid uppbördsstämma!! i den ort, der hemmanet, hvithet besväret åligger, är beläget, lönen utgår eller kyrkomedlem uppbäras, skola inom den 15 Maj hvarje åi utanonlnas från vederbörande landtränteri, men då, hvad angår löntagare, och bland sådana företrädesvis dem som tillhöra militie-staten, förekommer, att dessa hittills uppburit eu del af den aflöning, som består af rånte- och kronotiondeanslag, redan i februari månad, anser Kongl. Maj:t dem böra tillerkännas rätt att inom den lo i sistnämnda månad från landtränteri utfå hälften af dem såsom lön anvisad ränta och kronotionde.

Någon annan förändring i gällande föreskrifter om hvad som vid framdeles skeende skattläggningar skall iakttagas, än ett tillägg att persedelränta och kronotionde skall omsättas i penningar efter 1848—07 årens medelmarkegångspris, torde icke höra stadgas och lärer lika litet nu som tillförene kunna ifrågakomma att utsträcka eu åtgärd af ifrågavarande slag till do räntor och den kronotionde, som innehatves under enskild egandejätt.

1 å grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att, med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855, angående sättet för giundräntors och krön otiondes åtgörande, följande må blifva stadgadt:

ko Ränta af hemman och lägenheter, som nu är bestämd i vissa persedlar, afl lösas efter markegångspris, så ock den kronotiondespanmål, hvilken nu likale-

(i Kongl. Maj:Is Nåd. Proposition Nxi SO.

des efter sådant pris bör lösas, skall, vare sig att nitmnda ränta och tionde är Kronan behållen eller för särskilda ändamål indolt och anordnad, omsättas i penningar efter medelmarkegångspriset för do tjugu åren 1848—18(37 och med detta värde framgent utgöras, hvarvid kronotionde!!, der den icke linnés vara för alltid fastställd, skalf beräknas till det mått och i de sädesslag, med Indika den sednast utgått, dock med rättighet för tiondetagare eller tiondegifvare, som härmed icke åtnöjes, att inom 1870 års slut begära tiondesättning i laga ordning.

Vid donna omsättning i penningar af ränta och kronotionde iakttagos, att, med undvikande af brutna öretal, hvad som öfvers tiger ett hälft öre uppföres till ett öre och det som är under eller till och med ett hälft öre uteslutes.

2:o Indelta och anordnade räntor och tiondeanslag, med undantag af militie-, civil- och ecklesiastik-boställeus räntor samt af sådana, som äro påförda hemman och lägenheter, af Indika något besvär i stället utgöres, indragas till Statsverket emot ersättning medelst statsanslag i penningar, som, intilldess annorlunda bill ver förordnadt eller innehafvare af rånte- och tiondeanslag förklarar sig nöjd med go diger el so efter det i första punkten om förmälda tjuguåriga medelpris, utgå till belopp, motsvarande de indelta och anordnade räntornas och tiondeanslagens värden efter ärligt in c de 1 in a r k cgån gsp ris. Embets- och tjensteman. Indika, enligt fullmagter eller konstitutorial, tillträdt indelt lön utan skyldighet att ingå på den genom Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855 vidtagna förändring i sättet för grundräntors och lcronotiondes utgörande, samt icke sedermera velat densamma sig underkasta, skola, om icke de sjelfva, derom hörde, annat medgifva, af Statsverket tillhandahållas deras indelta löner på lika sätt och vilkor, som de nu oga att desamma af rånte- och tiondegifvare bekomma.

3:o Godtgörelse för sådana indragna räntor och tiondeanslag, som åtnjutas i och för fullgörande af något besvär, eller äro anordnade till presterskap»^ aflöning eller till kyrkors underhåll, skall utbetalas vid uppbördsstämma»! i den ort, der hemmanet, hvilket besväret åligger, är beläget, lönen utgår eller kyrkomedel» uppbäras.

Ersättning för andra indragna räntor och tiondeanslag utan ordnas från landtränteriet i det län, inom hvilket räntan eller tionde!» utgöres, till löntagare med ena hälften inom den 15 Februari och med andra hälften inom den 15 Maj, och till öfriqa innehafvare af dylika anslag inom sistnämnda dag hvarje år.

4:o Innehafvare af rånte- och tiondeanslasr bibehålla vid hittills åtnjuten ersättning af Statsverket för upphörandet af rättigheten så väl att utfordra nämnda anslag in natura, som att af rånte- och tiondogifvarec uppbära forsellön, då lösen med penningar egt ruin; och skall följaktligen sådan forsellönsersättning, beräknad till 8 öre Riksmynt kubikfoten för råg eller korn och 6 öre samma mynt kubikfoten för hafre, årligen från landtränteriet i länet utanordna?, för att rånte- och tiondetagare tillhandahållas i sammanhang med »lön godtgörelse, som, till följd af rånte- och tiondeanslagens indragning till Statsverket, dem tillkommer.

5:o Ber enskilt verks "privilegier hindra genomförandet af ifrågavarande omsättning i penningar samt indragning till Statsverket af indelt och anordnad ränta eller kronotionde, skall, i don män förändringen ej »kan ega rum, tillsvidare och intilldess hindret varder lagligen undanröjdt, förblifva vid de stadgande!», som i afseende på sådant verks rätt gälla.

(ko Vid skattläggningar, sou» ske efter år 1870,_ skola, jemte iakttagande af föreskriften i Kammar-kollegii kungörelse den 1 Juni 1855. den åsätta persedel-

7 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

räntan och kronotionde!! omsättas i penningar efter det ofvanföro bestämda meddolmarkegångspris för åren 1848—1867.

7:o Hvad som nu är vordet stadgadt kommer att tillämpas vid utgörandet af 1871 års kronoräntor och tionde samt derefter framgent, och skall jemväl i allt vara gällande för presternas i jordcholcen upptagna utlagor.

8:o Denna författning inverkar icke på beskaffenheten eller utgörandet af de räntor, som med frälserätt egas, eller af sådan tionde, som åtföljer patronsrättighet i vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt innehafvas.

De till denna fråga hörande handlingar och deribland de uti den nådiga Propositionen åberopade uträkningar skola Riksdagens vederbörande Utskott tillhandahållas; Och Kongl. Maj:t förhlifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

CARL.

Gust. af Ugglas.

8 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Siats-Bådet å Stockholms Slott den 19 Februari

1869.

N ärvarande:

Hans Excellens. Herr Justitie-statsministern, Friherre De Geer.

Hans Excellens, Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Wachtrneister, samt Statsråden: Friherre af Ugglas,

Bredberg,

Thulstrup,

Carlson,

von Ehrenheim,

Abelin,

Berg och Adlercreutz.

Departements-chefen uppläste till justering följande i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts, uppå Stats-Rådets enhälliga tillstyrkande, nedannämnda dagar fattade nådiga beslut uppsätta förslag till Propositioner, nemligen:

der 12 innevarande månad, angående förändring i sättet för räntans och krono tiondens utgörande.

Hans Maj:t Konungen behagade, enligt Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande, i nåder gilla berörda förslag, sådana de finnas detta protokoll hilagda; och befallde Hans Maj:t att i enlighet dermed nådiga Propositioner skulle till nu församlade Riksdag aflåtas.

Ex protocollo Axel Ädelgren.

Stockholm, tryckt hos C. Wilh, Hagman, 1869,