angående åtskil¬ liga frågor rörande postväsendet

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

N:o 32.

Ank. till Riksd. Kansli d. 4 April 1870, kl. 12 midd.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, angående åtskilliga frågor rörande postväsendet; Gifven Stockholms Slott den 31 Mars i 870.

Sedan, med afseende å det länge kända behofvet af att de rörande postväsendet tid efter annan utkomna särskilda författningar blefvo på ett ställe sammanförda och ordnade, Ivongl. Maj:t den 6 April 1866 uppdragit åt nuvarande General-postdirektören A. W. Koos att utarbeta ett förslag till fullständig författning rörande postväsendet i allmänhet, har till följd häraf General-poststyrelsen under nästlidet år till Kongl. Näjd inkommit med ett af utförliga motiver åtföljd t förslag till ”Allmän Poststadga”, afsedd att fullständigt reglera förhållandena mellan Postverket och allmänheten, och hvaruti General-poststyrelsen ej inskränkt sin åtgärd allenast till sammanförande och ordnande af redan i ämnet gällande föreskrifter, utan äfven sökt tillgodose behofvet af de förändringar i eller tillägg till dessa föreskrifter, som af postinrättningens vanna utveckling och i öfrig! förändrade förhållanden funnits vara påkallade. Detta förslag har med tillhörande motiver blifvit till trycket befordrad! och kommer att bland Riksdagens ledamöter utdelas, hvarföre någon närmare redogörelse för dess innehåll bär ej synes vara behöflig.

Bland de uti berörda förslag af General-poststyrelsen upptagna nya eller förändrade bestämmelser finnas emellertid några, som angå frågor af sådan beskaffenhet, att Kongl. Maj:t ansett sig ej höra deruti lagstifta utan medverkan af Riksdagen; och vill Kongl. Näjd fördenskull, efter att för egen del hafva i nyssberörda frågor fatta! sitt beslut, härigenom, innan omförmälda förslag i öfrig! till handläggning företages, underställa samma frågor jemväl Riksdagens pröfning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32. 7

Den första bland dessa frågor är den om införande af olika beforringsafgifter för bref, hvilka vid afsändande! frankeras, och för sådana, Indika ofrankerade till posten aflemnas och följaktligen höra betalas af adressaten. Denna fråga förutsätter åter den om upphäfvande af det nuvarande frankeringstvanget och medgifvande af frankeringsfrihet eller rättigheten att få bref med posten befordrade utan att betalning derför af afsändare!! erlägges En sådan frihet som, med undantag till någon del för Ryssland samt Spanien och .Portugal, eger ruin 1 alla Europeiska stater, är icke heller i Sverige alldeles oförsökt utan gäller äfven här för nästan all korrespondens med utlandet och har 1 afseende på vissa till inrikes orter adresserade bref, som nedläggas 1 ångbåts- eller dihgensbreflådor varit tillämpad från 1835 och till dess, efter medelportots och frimärkenas införande, Kongl. Brefvet den 17 Februari 1860 äfven för lådbref återställde det före 1835 gällande allmänna frankeringstvånget, hufvudsakligen för att derigenom vinna eu beqvämare kontroll a portoafgifternas behöriga redovisande. Då emellertid, på sätt General-poststyrelsen nu ådagalagt, de lärer för underslef af posttjenstemän, som fiankel mgsfrihet antagits 1 vissa hänseenden skola medföra, kunna genom lampliga anordningar förebyggas och berörda frihet deremot i andra hänseenden just ar egnad att förekomma underslef och försnillning af bref, som 1 postbefordran aflemnats; då vidare ifrågavarande frihets införande skulle borttaga ett ingalunda behöflig! band på korrespondensen, hvilket nu hindrar dess utveckling och möjligen i sin mån bidragit till, att brefantalet i Sverige efter fränhet vangets återställande 1860 icke ökats i samma förhållande som de närmast föregående åren och ännu är jemförelsevis mycket mindre än i andra länder, der ett sådan! tvång icke finnes, samt då slutligen den omstänaig-net att oaktadt frankeringstvånget nu varit påbjudet i 10 år, bref ändock dagligen förekomma, hvilka i anseende till bristande eller ofullständig frankermg måste leninas utan befordran, 1866 och 1867 tillsammans omkring

11,000 stycken, bast visar, med hvilka verkliga olägenheter för allmänheten berm da tvangs upprätthållande är förenad!, så finner, på dessa och öfriga af General-poststyrelsen anförda skäl, Kongl. Maj it i öfverensstämmelse med de asigter, som uttalats i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 25 Oktober 1854 att det nu gällande frankeringstvånget bör upphöra. Men som de ofrankerade brefvens behandling upptager mera tid för postpersonalen än de rankerades hvartill kommer, att, medan postkassan har inkomst af alla frankerade bref, detta deremot icke blir fälle! meddela af de ofrankerade trefven som af en eller annan anledning icke utlösas, samt det följaktligen i allmänhet maste anses fördelaktigt, att så många bref som möjligt vid afsändandet frankeras, anser Kongl. Maj:t vidare frankeringstvångets upphörande endast hora ske med vilkor, att här, likasom i de bestå andra länder, befordringsafgiften för ofrankerade bref (porto) sättes till högre belopp än den för

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

frankerade bref (franco); Och föreslår Kongl. Härunder åberopande för öfrig! af hvad General-poststyrelsen i donna del af ämnet anfört, att me bibehållande af nuvarande frankeringsafgifter och iakttagande åt nedannämnda grunder för afgifternas fördubbling och tredubbling, det porto, som bör erläggas vid emottagande af ofrankerade bref, må bestämmas: för enkel bref till 25 öre, för dubbelt bref till 35 öre och för tredubbelt bref till

Med afseende å de fördelar, som icke allenast för den brefvexlande allmänheten utan äfven för posttjeustgöringen skulle uppkomma, derest de nuvarande elfva olika portosatserna för inrikes bref, hvilkas vigt ej oiverstiger 50 ort blefvo till ett mindre antal inskränkta, föreslår lvongl. Maj:t:

att i ’ nära öfverensstämmelse med hvad under de sednaste åren äfven annorstädes blifvit vedertaget, deri enkla brefvigten, som för närvarande är bestämd till ej fullt 4 ort, måtte till jemn! 4 ort fastställa;

att till bref af dubbel vigt, för hvilka såväl franco som porto komme att utgöras med två gånger hvad som belöper för enkelt bref, måtte hänföras alla bref, hvilkas vigt öfverstiger 4 men ej 25 ort;

samt att tredubbelt franco eller porto måtte beraknas för bref af mer än 25 och högst 50 ort, hvaremot tyngre försändelser komma att till pake-

Beträffande dernäst sådana försändelser med eller utan angifvet värde, för hvilka, om de förkomma, ersättning skall af Postverket utbetalas, sa lida de i afseende härå för närvarande i Sverige gällande bestämmelser hufvudsakligen af tvänne brister, nemligen: dels att, då Postverket icke atager sig ersätta andra i bref inneslutna värdeföremål än kontanta penningar, opatecknadt stämpelpapper samt sådana obligationer, assignation^ och bevis, som i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1849 beslmfvas, eller att ersatta forkomna paketpostförsändelser med högre belopp än 450 Riksdaler, den korresponderande allmänheten är betagen all utväg att, utan äfventyr af förlust till Postverket för befordran öfverlemna vare sig bref innehållande andra’slags värdepapper än de nämnda, hvaribland på viss man stallda fordringsbevis icke förekomma, eller paket, hvars innehåll i värde öfverstiger 450 Riksdaler, samt dels att Postverket för bortkommet bref, som afsända under s k. sluten rekommendation, icke utbetalar någon ersättning förr an uppgiften om brefvets innehåll blifvit inför domstol beedigad, hvilken omgång för ersättningens utbekommande jemte den kostnad, som med inställelse vid domstol kan vara förenad, otvifvelaktigt är orsaken till, att orekommenderade penningebref fortfarande till icke obetydligt antal förekomma. För att nu afhjelpa dessa brister och tillika bringa lagstiftningen rörande förevarande ämne i öfverensstämmelse' med de grundsatser, som i de fresta

andra länder blifvit under en lång följd af år med fördel tillämpade och till

en

9 Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 32.

en del redan gälla för Sveriges korrespondens med utlandet, föreslår Kongl. Maj:t, i enlighet med hvad General-poststyrelsen tillstyrkt:

att för hvarje utan angifvande åt värde rekommenderadt bref, som förkommer, ma, utan afseende å brefvets innehåll, såsom ersättning' utbetalas ett en gång för alla bestämdt belopp af 50 Riksdaler;

att för förkommet paket som utan angifvet värde till posten aflemnats, må såsom ersättning betalas 1 Riksdaler för hvarje skålpund af paketets vigt’ dock sa att, till förenkling af lättare paketers behandling, ersättningen för paket, som i vigt icke öfverstiger 2 skålpund, alltid må utgå med 2 Riksdaler och för paket, som väger mer än 2 skålpund men icke mer än 4 skålpund, med 4 Riksdaler; samt

att för förkommet bref eller paket med augit vet värde må såsom ersättning utbetalas ett mot berörda angifva värde svarande belopp, så vidt ej visas kan, att detta värde öfverstiger det verkliga, i hvilket fall ersättningen bör utgå i enlighet med det sednare.

I sammanhang härmed föreslår Kongl. Näjd, likaledes i öfverensstämmelse med hvad General-poststyrelsen tillstyrkt,

att den rekommendationsafgift, som vid inlemnande af {utan angifvet värde) rekommenderadt bref bör jemte belöpande franco erläggas, och "hvilken nu utgör 24 öre, må nedsättas till samma belopp, hvartill ifrågavarande afgift för bref, som vexlas mellan Svenska och Tyska orter, är bestämd eller till 18 öre, hvilket belopp ändock öfverstiger hvad i samma hänseende i Danmark och Norge betalas; samt

att för försändelsen med angifvet värde erlägges, dels en befordringsafgift, som utgår, i fråga om bref, med enkelt franco eller 12 öre utan afseende derå om brefvets vigt är enkel, dubbel eller tredubbel, men för paketer enligt den för dessa försändelser i allmänhet gällande taxa, dels ock en assuransafgift, utgörande 50 öre för ett angifvet värde af högst 500 Riksdaler, hvilken afgift höjes med 5 öre för hvarje belopp af högst 100 Riksdaler, hvarmed det angifna värdet öfverstiger 500 Riksdaler, och med 2 öre för hvarje enahanda belopp, hvarmed värdet öfverstiger 1,000 Riksdaler; Utvisande eu a pag. 50 af General-poststyrelsens förevarande underdåniga betänkande införd jämförelsetabell, att beloppet af den sålunda föreslagna nya assuransafgiften är för värden af högst 800 Riksdaler något lägre och tor högre värden något högre än motsvarande afgift enligt nu gällande bestämmelser ; en förhöjning, hvilken dock i de flesta fall måste anses mer än uppvagas af den bär ofvan föreslagna nedsätta ingen i befordringsafgift för tyngre bref med angifvet värde.

Den hufvudsakliga anledningen, hvarföre bär i landet paketpostutvexlingen vunnit en jemförelsevis med brefkorrespondensen endast ganska ringa utveckling, torde vara att söka deri, att en sådan nedsättning' i befordrings- B-ih. till Riksd, Prof. 1870. 1 Sami. 1 Afd. 14 Haft. 2

10 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 32.

afgift och förenkling af taxeringsföreskrifterna, som genom medelportots införande kommit brefvexlingen till del, icke hittills kunnat beredas jemväl för paketpostutvexlingen; Och ehuru Kongl. Maj:t, med afseende å de långa alstånden inom Sverige, det ofta inträffande behofvet af ökadt anspann för posterna vid de fall, då ett större antal tyngre paketpostförsändelser förekommer och den betydliga, årligen växande legan för den skjuts, som härtill måste anlitas, finner det åtminstone för närvarande ej kunna ifrågakomma att här i landet införa eu af alståndet oberoende uniform taxering al paketpostförsändelser i allmänhet, så anser dock Kongl. Maj.t en sådan åtgärd utan olägenhet för Postverket och med synnerlig fördel för allmänheten kunna vidtagas i afseende på en ganska betydlig del af ifrågavarande slags försändelser, nemligen för alla sådana paketer, som i vigt icke öfverstiga 2 skålpund. Naturligtvis måste då portot för dylika småpaketer emellan mycket närbelägna orter blifva något högre än fallet är nu, da detta porto inom afstånd af högst o, 6 och 10 mil utgör respektive 25, 35 och 45 öre; men då medelportot enligt General-poststyrelsens åsigt icke behöfver sättas högre än till 50 öre för paketer, h vilkas vigt ej öfver stiger 1 skålpund och 7 5 öre för paketer, som våga mer än 1 skålpund men icke mer än 2 skålpund, så torde en sådan förhöjning, i betraktande af de väsendtliga fördelar, som i andra hänseenden skulle genom den ifrågasätta åtgärden vinnas, icke kunna anses förtjena synnerligt afseende, helst, till följd af de förändrade vigtsatserna för bref eu icke ringa del af de försändelser, som hittills blifvit behandiaoe som paketer, torda komma att, mot en lika så billig, om icke lägre afgift, befoidras såsom bref; Kongl. Maj:t föreslår alltså att för småpaketer, hvarmed förstås sådana, som våga högst 2 skålpund, befordringsafgiften må, utan afseende på afståndet mellan afgångs- och adressorterra, få utgöra, då paketets vigt icke öfverstiger 1 skålpund, 50 öre och då vigten öfverstiger 1 men icke 2 skålpund 75 öre.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

CARL.

Gnet. af Ugglas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

11 Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i Stats-Rädet d Stockholms Slott den 51 Mars 1870.

Närvaran de:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern, Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes ärendena, Grefve

Wachtmeister, samt Statsråden: Friherre af Ugglas,

Bredberg,

Carlson,

von Ehrenheim,

Abelin,

Berg,

Adlercreutz och Friherre L e i jon h ufvu d,.

Föredragande Departements-chefen, Statsrådet Friherre af Ugglas anhöll i underdånighet att få till nådig pröfning anmäla några uti ett af Generalpoststyrelsen afgifvet förslag till allmän Poststadga väckta frågor, hvilka syntes vara af beskaffenhet att höra föranleda aflåtande af nådig Proposition till nu församlade Riksdag; Och anförde Departements-chefen i sådant afseende:

Härefter uppläste föredragande Departements-chefen ett af honom, under förutsättning af nådigt bifall till hvad sålunda blifvit hemstäldt, på förhand uppsatt förslag till nådig Proposition i ämnet.

Stats-Rådets öfriga ledamöter instämde uti hvad föredragande Departements-chefen, på sätt här ofvan omförmäles, hemställt och föreslagit; Och behagade Hans Maj:t Konungen dertill lemna sitt bifall, hvarjemte Hans Maj:t, enligt Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande, befallde, att nådig Proposition i öfverensstämmelse med det af Departements-chefen upplästa och detta protokoll biagda förslag skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo Mildthog Lundgren.

GENERALPOSTSTYRELSENS

UNDERDÅNIGA SKRIFVELSE

DEN 25 AUGUSTI 1869.

MED ÖFVERLEMNANDE AF

FÖRSLAG

TILL

ALLMÄN POSTSTADGA.

NsL

SM

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1869.

STORMAST TOSTE, ALLERN ÅDIGSTE KONUNG!

Sedan år 1707, då, den 16 februari, af Kanslikollegium utfärdades instruktioner för såväl postmästare i gemen som postinspektor, samt, i sammanhang dermed, åt dåvarande Öfverpostdirektören

2 Johan Schmedeman offentliggjordes en samling »Kongelige och andra vederbörandes förordningar angående postväsendet», har icke utgått någon allmän författning, hvarigenom blifvit i någon fullständigare mon ordnade förhållandena emellan Postverket och allmänheten eller blifvit sammanförda de särskilda föreskrifter rörande posttj enstens bestridande, som undef derpå följande 162 år blifvit dels af Kong!. Näjd, dels af Kanslikollegium och Postverkets Styrelse tid efter annan meddelade. Dessa föreskrifter, omfattande hvarje gren af postförvaltningen, hafva mångfaldigats i samma mon som, under de sednare åren, dels faltet för postinrättningens verksamhet utvidgats derigenom, att för postutvexlingen inrättats nya slag af speditionskontor, att med postbefordringen blifvit förenad! äfven fortskaffande af paketer och resande, att de förutvarande särskilda slagen af postförsändelser blifvit ökade med lokalbref, korsband, varuprofver och mönster, att för penningeförsändningen blifvit infördt bruket af postanvisningar och postförskott in. in., dels ock sättet och vilkoren för posternas fortskaffande blifvit å flera linier i väsentligaste mon förändrade såväl genom posthemmansskjutsens utbytande mot betingad skjuts samt i vissa fall mot gästgifveri-, håll- eller reservskjuts som äfven genom anläggningen af jern vägar samt inrättandet ä en del af dessa utaf s. k. ambulanta postbyråer, genom anlitande för postlin ngen af enskildes ångfartyg, in. in.

Behofvet deraf att de mångfaldiga olika författningar rörande postinrättningen, Indika tid efter annan utfärdats, blefve sammanförda och ordnade, har länge varit enhändt och blifvit uttalad! såväl genom nedsättandet af den, särskilda »Beredning till Postverkets reglering», som omförmäles i kong!, brefvet den 18 november 1790, och det någon tid derefter, den 15 oktober 1806, Kanslirätten lemnade nådiga uppdrag att utarbeta en dylik allmän postförfattning, som äfven genom Rikets Ständers i underdånig skrifvelse den 30 mars 1810 gjorda framställning, att »ett sammandrag af alla gällande postförfattningar till eu enda förordning må författas och allmänheten kungöras»; med anledning hvaraf Kanslirätten genom kong!, brefvet den 19 februari 1812 erinrades om fullgörande af förenämnda densamma lemnade nådiga uppdrag.

Derefter både genom nådigt bref den 22 februari 1834 blifvit åt dåvarande sekreteraren hos Öfverpostdirektörsembetet uppdraget, att uppgöra underdånigt förslag såväl till instruktioner för Postverkets Styrelse och de densamma underlydande tjensteman som ock till »eu allmän postordning, innehållande icke allenast sättet och vilkoren för

brefpostinrättningens begagnande, utan ock de till posternas säkerhet och skydd nödiga åtgerder».

Om de författningsförslag, hvilka med anledning af förenämnde, i nåder meddelade föreskrifter kunna hafva blifvit utarbetade, lemna de i Generalpoststyrelsens vård förvarade handlingar icke någon upplysning. Sedan emedlertid den del af det nådiga uppdraget, som omfattade uppgörande af underdånigt förslag till instruktion för Generalpoststyrelsen, blifvit fullgjordt samt författning i ämnet af Eders Kong!. Maj:t i nåder utfärdad den 6 november 1863, behagade Eders Kong]. Maj:t den 6 april 1866 åt undertecknad Generalpostdirektör nådigst uppdraga utarbetandet af förslag till eu fullständig författning om postväsendet i allmänhet.

Ett dylikt förslag kunde icke antagas böra innefatta ensamt ett sammanförande och ordnande af förut meddelade föreskrifter; utan har vid dess uppgörande ansetts jemväl höra tillgodoses behofvet af sådane förändringar i och tillägg till nu gällande bestämmelser, som af postinrättningens vunna utveckling och i öfrig! förändrade förhållanden kunna påkallas.

I)å nu Generalpoststyrelsen går att i underdånighet underställa Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning frågan om ordnande genom en ny allmän författning af förhållandena mellan Postverket och allmänheten, anhåller Styrelsen få i förvåg och i ett sammanhang yttra sig rörande tvänne omständigheter, på hvilkas afgörande beror, hvilken lydelse skall gifvas åt en stor del af de föreskrifter, som höra i poststadgan inrymmas.

Den ena af dessa omständigheter är upphörandet till väsentligaste delen af all sportelaflöning för postförvaltare. Den andra är införandet af frankeringsfrihet äfven för försändelser mellan inrikes orter.

'Generalpoststyrelsen har förut, i underdånig skrifvelse den 16 februari 1865, hatt tillfälle uttala sig rörande de orsaker, hvilka påkalla en genomgripande förändring i det nuvarande sättet för postförvaltarnes aflönande. Sedan frimärkesfrankeringens införande gjort det för ett stort antal korrespondenter, äfven med en betydligare rörelse, möjligt att bespara de förut nära nog oundvikliga utgifterna för räkningshållande med postanstalt, samt de ökade tillfällen till brefs aflemnande, som erbjudas af poststationer och de å diligenserna anbragta breflådor, verkat derhän att, särdeles å vissa orter, bruket af lösväskor betydligt aftagit, hafva, tillföljd häraf likasom med anledning af den år 1863 beslutade nedsättningen i postförvaltarearvodet

Sportelväsendet.

för tidningar, sportelinkomsterna för de flesta postförvaltare under de sednare åren minskats till den grad, att genom nådiga bref den 21 april 1865, den 6 april 1866, den 20 april 1867, den 24 april nästlidet år och den 7 sistlidna maj Eders Kong!. Maj:t funnit nödigt å interimsstat i nåder anvisa särskilda anslag — uppgående för innevarande år till 40,240 rdr — för att åt de postförvaltare, hvilkas sammanlagda aflöning å stat och i sportler nedgått under vissa faststälda minimibelopp, bereda en inkomst, tillräcklig till bestridande af de för deras uppehälle oundgängliga utgifter.

Ett dylikt aflöningssätt —- grundande sig på löntagarnes uppgifter om sportelinkomster, hvilkas belopp icke kan med någon säkerhet kontrolleras — är emedlertid icke af beskaffenhet att höra annat än under en öfvergångstid vinna tillämpning. Och då, om sportelväsendet oförändradt bibehölles, utan tvifvel äfven fortfarande hvart år skulle framträda behofvet af ersättning till särskilda postförvaltare för uppkommen minskning i denna inkomst, synes ensamt af denna anledning i hög grad ensidigt, att det nuvarande sättet för postförvaltares aflönande utbytes mot ett sådant, hvarigenom, utan afseende å tillfälliga förändringar i postutvexlingen, dessa tjensteman tillförsäkras en årlig inkomst å stat, svarande mot mängden och ansvaret af de dem åliggande göromål.

Och det är likväl icke ensamt eller ens i främsta rummet denna omständighet, som talar för att här, såsom numera i nästan alla andra länder, posttjenstemännens löneinkomst göres i väsentlig mon oberoende af sportler. Det bör nämligen icke bestridas, att eu del af dessa sportler kan verka derhän att korrespondenter, Indika icke finnas villiga att särskild! ersätta dem af postpersonalen under tj enstens utöfning lemnadt biträde, varda mindre beredvilligt och måhända äfven mindre väl betj enade, än hvad ensidigt och billigt kunde anses. Klagomål öfver ett dylikt förhållande äro icke sällsynta. En annan olägenhet af ett aflöningssätt, sådant som det nuvarande, är att, på bekostnad af andra delar utaf tjenstgöringen, uppmärksamheten företrädesvis egnas åt sådane göromål, med hvilka särskild sportelinkomst är förenad.

Isynnerhet gäller hvad här blifvit i underdånighet anfördt sådane sportler som den särskilda afgiften för utsändande lösa med posterna af ankomna bref till personer på landet, Indika icke hålla lösväska, afgiften för s. k. afläggning, för brefs emottagande efter den i allmänhet faststälda tiden, för meddelande af underrättelse om ankomsten af rekommenderad! bref, paket m. m.

5 T mindre mon drabba de anmärkningar, som blifvit mot sportelväsendet i allmänhet framstälda, den afgift, hvilken utgår för lösväskor. Då likväl Generalpoststyrelsen i underdånighet föreslagit indragning till postkassan af äfven donna sportel, har sådant skott med särskild! afseende derå, att jern vägsanläggningar och nya postanstalters inrättande ofta inom kort tid verka eu större rubbning i postförvaltarnes inkomst af lösväskor, än hvad fallet är med någon annan sportel; såsom exempel hvarpå kan anföras att, medan år 1863 antalet lösväskor utgjorde:

vid postkontoret i Södertelje 85, detsamma år 1867 nedgått till 25

o. s. v., hvaremot å en del andra orter någon, ehuru mindre tillökning i antalet lösväskor egt rum.

En aflöningsstat, vid hvars bestämmande en dylik tillfällig extra inkomst toges i beräkning, kunde fördenskull svårligen undgå röna behofvet åt jemkningar och förändringar, oftare återkommande än hvad ensidigt vore och hvad sannolikt under andra förhållanden blefve fallet.

Enahanda är förhållandet med sportelinkomsten af s. k. lösbref. I afseende å denna sportel tillkommer olägenheten deraf att, sålänge lösbrefsafgiften tillfaller postförvaltarne, densamma i allmänhet icke kan med frimärken utgöras. Ensam den omständigheten, att sålunda för donna brefvexling gå förlorade fördelarne af frimärkesfrankeringen, lärer kunna anses innefatta tillräcklig anledning till ifrågavarande sportel indragning.

Deremot är, oaktadt hvad af Riksdagen blifvit i dess skrifvelse den 13 maj nästlidet år uttalad!, Generalpoststyrelsen fortfarande af

6 Frankerings

tvånget.

den åsigt, att någon anledning icke förekommer till postkassan indraga den provision, som f. n. till posttjenstemännen utgår icke allenast af uppbörden i allmänhet och för försäljningen af frimärken, utan äfven af influtna diligenspassagerareafgifter, helst i allmänhet donna inkomst, såsom beroende på rörelsens till- eller aftagande, bereder tj enstemännen eu lämplig ersättning för ökade göromål, samt hvad särskilda beträffar provisionen för försålda postdiligensbiljetter, densamma, på sätt närmare finnes utveckladt i Styrelsens underdåniga skrifvelse den 7 januari nästlidet år, kan anses i någon mon bidraga dertill, att diligensplatserna varda af resande upptagna. Äfvenså lärer arvodet för uppförande i kontrabok af postafgifter, som skola af korrespondent utgöras, icke befinnas vara af beskaffenhet att höra postkassan tillfalla.

I den berättelse, som den 20 december 1865 blifvit af Generalpoststyrelsen i underdånighet afgifven rörande Postverkets förvaltning från tiden för dess inrättande, finnes redo gjordt för de stadgande!!, som angående frankeringstvång och frankeringsfrihet blifvit vid olika tider meddelade. Deraf framgår att införandet af frankotvång för de inrikes brefven i väsentligaste mon föranledts af den omständigheten, att i sjuttonde och, till någon del, ännu i adertonde århundradet det för brefbefordringen belöpande porto tillgodokom den postförvaltare, som detsamma uppburit, då — för att icke åt tillfälligheten skulle inrymmas ett alltför stort inflytande på bestämmandet af särskilda postförvaltares lönebelopp för olika år — ansågs nödigt meddela ett allmänt stadgande, till hvilkendera postförvaltare!!, den å afgångseller ankomstorten, brefbefordringsafgiften borde utgöras. Vid en tidpunkt, då i regeln alla bref, hvilka skulle postbefordras, af afsändare eller dessas bud å postanstalterna inlemnades, kunde också svårligen någon synnerlig olägenhet härflyta af föreskriften derom, att alltid postportot skulle vid brefvens aflemnande utgöras.

Väsentligen olika har förhållandet blifvit, sedan tillfälle beredts att med postlägenhet afsända bref, underkastad! vanligt porto, utan att brefvet å postanstalt inlemnas. Dessa tillfällen hafva under sednare åren mångfaldigats derigenom, att breflådor åtfölja icke allenast alla Postverkets diligenser, utan äfven alla sådane vanliga poster, som beledsagas af postiljon; hvarförutan dylika lådor äro för allmänheten tillgängliga å de flesta ångfartyg, vid gator och andra allmänna platser i städerna samt äfven å några ställen invid allmänna postvägarne. Vid krets nedläggande i dessa lådor kan något befordringsafgiftens utgörande med kontanta penningar icke ega ruin. Såvida nämligen

icke, som i vissa fall befunnits oundvikligt, brefafsändaren anlitar utvägen att i särskild! kuvert till postanstalten innesluta kontanta penningar till befordringsafgiftens utgörande —- eu utväg, som dock minst af alla kan anses innebära något skydd mot portots förskingrande genom postbetjeningen, utom att densamma i sj elfva verket redan förutsätter frankeringsfrihet för försändelsen till postanstalten — kunna för frankerande af bref, som i postlåda nedläggas, endast frimärken användas. Finnes icke tillgång dertill, blir — i händelse af frankotvång — det omöjligt att få brefvet fortskaffadt i Postverkets breflåda. Det återstår då för den, som skulle besörja afsändande!, intet annat än att antingen låta brefvet ligga obefordradt, Indika olägenheter än .kunna deraf härflyta, eller ock, med förbigående af Postverket, söka få detsamma på annat sätt fortskaffadt, möjligen icke utan att gorå sig skyldig till öfverträdelse af det i nådiga kungörelsen den 26 oktober 1860, §§ 5 och 6, stadgade förbud mot brefs försändande genom befälhafvare eller besättning å ångfartyg, jernvägsbetjening in. fl.

Det kan derföre icke med skål förnekas, att ett stadgande det alla bref, som till postbefordran aflemnas, skola ovilkorligen af afsändaren frankeras, måste i väsentlig mon minska det gagn brefvexlingen under andra förhållanden kunde hemta af de nämnda postlådorna, likasom det är i hög grad egnadt verka derhän att korrespondensen söker sig andra, äfven i lag förbjudna utvägar.

Också är det ibland de länder, der förut frankeringsfrihet varit medgifven — och hit höra alla europeiska riken med undantag till någon del för Ryssland och Iberiska Halföns stater — utom Sverige icke mer än ett enda land, England, der, sedan bruket af breflådor blifvit införd!, veterligen förslag varit å bane att ånyo påbjuda frankotvång. Stadgandet härom blef dock endast under mycket kort tid tillämpad!. Och ingenting ger anledning antaga annat än att, då engelska myndigheterna snart åter upphäfde det nya stadgande! om ovilkorlig frankering af bref till inrikes orter, de härvid varit lodda af insigten deraf, att ett dylik! tvång måste verka hämmande på korrespondensens utveckling.

I Sverige, hvarest, såsom ofvanför blifvit i underdånighet anmärkt, frankotvång blifvit redan tidigt påbjudet, hade, i sammanhang med inrättandet af lådbrefsbefordran å ångfartygen, blifvit genom kongl. kungörelsen den 7 mars 1835 införd frankeringsfrihet för alla lådbref, och detta oaktadt för personer, hvilka kunde önska vid af-

sändandet betala brefbefordringsafgiften, fanns den tiden beredd tillfälle att till fartygsbefålhafvaren erlägga denna afgift.

Då år 1854 handlades frågan om införande af medelporto och frimärkesfrankering, blef, med anledning af eu utaf Generalpoststyrelsen i underdånighet gjord hemställan, till Dikets Ständer afbiten nådig framställning derom, att ovilkorlig frankotvång måtte påbjudas för alla sådane försändelser, som nedlades i breflåda anbragt vid postanstalt, jernvägsstation eller allmän postväg, men att deremot frankeringsfrihet skulle fortfarande tillkomma bref nedlagda i ångbåts- eller diligenslåda, likväl endast mot vilkor att »brefemottagaren måste betala ej allenast fullt porto, utan ock derutöfver särskild lösen, motsvarande ett helt porto».

Till svar härå blef af Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 25 oktober 1854 meddeladt, det Rikets Ständer ansåge att anlitandet af breflådorna skulle i väsentlig mon försvåras genom att ovilkorligen påbjuda portots erläggande medelst frimärken, då icke blott bristande tillgång på sådane, utan äfven ovisshet om brefvens verkliga vigt ej sällan torde inträffa; att deremot den dittills för bref, som afsändas med diligenser och ångfartyg, under eu lång följd af år medgifna frankeringsfrihet betydligt underlättat brefvexlingen, utan att, såvidt Rikets Ständer erfarit, någon klagan öfver missbruk af denna frihet försports; att icke heller något giltigt skål förefunnes befara sådant, om donna frankeringsfrihet utsträcktes äfven till öfrige, utom postanstalterna anordnade brefemottagningsställen, men att deremot genom en dylik åtgerd brefvexlingen skulle beredas ganska väsentlig lättnad; hvarjemte Rikets Ständer förklarade sig icke anse med Postverkets fördel öfverensstämmande, att för ofrankerade bref uppbures högre lösen än som erlades för brefs frankerande vid afsändande!.

Härefter fortfor, under loppet af något'mer än fem år sedan medelportots och frimärkenas införande, stadgandet om frankeringsfrihet att tillämpas på bref, som nedlades i ångbåts- eller diligensbreflåda, likväl med den inskränkning att dessa bref borde vara adresserade till ort, dit diligensen eller ångfartyget framgick, tilldess att, för vinnande af en beqvämare kontroll å portoafgifternas behöriga redovisande, blef genom nådiga brefvet den 17 februari 1860 föreskrifvet, att alla bref till inrikes orter borde, för vinnande af befordran med posterna, vid afsändande! frankeras.

De underslef i afseende å portouppbörd, till hvilka bristande ärlighet hos posttjenstemän kunna gifva anledning, i händelse utan

några särskilda kontrollör mot missbruk, frankeringsfriheten blefve mer eller mindre fullständigt återstäld, äro

dels uteslutande ur redovisningen, till förfång för postkassan, af uppburet porto för ankommet ofrankeradt bref, livilket, såsom upphemtadt ur breflåda, icke finnes å annan postanstalts karta upptaget,

dels ock tillgrepp af frankeringsafgift, som blifvit med kontanta penningar för inlemnadt bref erlagd, tillföljd hvaraf brefvet kunde komma att antingen alldeles icke afsändas eller ock afgå såsom ofrankeradt.

Hvad det förstnämnda fallet beträffar, bör i främsta rummet anmärkas, att äfventyret af en portoförsnillning hädanefter icke rimligtvis kunde blifva större än hvad det varit intill utgången af år 1860, under hvilken tid frankeringsfrihet tillkommit just det slag af bref -—- sådane som, adresserade till närmaste ort med postanstalt, blifvit i ångbåts- eller diligensbreflåda nedlagda, efter det att posten passerat sednaste postanstalt -— hvilkas upptagande å karta icke kan af ett annat postkontor eller postexpedition - besörjas. Och det har dock aldrig förekommit någon anledning antaga, att under den ifrågavarande tiden, då dessa samma bref åtnjöto frankeringsfrihet, något underslef eller missbruk härvid egt ruin.

Men icke nog dermed att hädanefter faran för portoförsnillning icke bör vara större än tillförne. Den blefve i flera fall mindre, helst den ; omständigheten, att sedan 1861 års ingång blifvit i 28 städer anstälda kontorsskrifvare, samt vid 53 landsortspostanstalter—och bland dem de flesta kontor, som hafva ångbåtspost — brefbäringen numera besörjes af särskilda, utaf Postverket aflönade brefbärare, måste göra ett tillgrepp af porto för ankomna ofrankerade bref svårare och förenadt med vida större fara för upptäckt och laga ansvar, än hvad derförinnan kunde vara fallet, då vid landsortspostkontoren, med undantag blott för 4, såväl kontorsbiträden som brefbärare voro af postförvaltarne antagna och i deras enskilda tjenst anstälda personer.

Och skulle, allt detta oaktadt, något äfventyr för porto försnillning numera visa sig härflyta af, att ånyo å ifrågavarande korrespondens tillämpades den nyligen under ett fjerdedels sekel åtnjutna frankeringsfrihet, så möter ingalunda något oöfvervinneligt hinder att mot missbruk i denna del skydda Postverket, genom införandet af ett särskild!: slag af frimärken, hvarmed hvart ankommet ofrankeradt bref borde af postförvaltare förses, innan detsamma mot lösen till adressaten utlemnades. Dylika s. k. »chiffres-taxes» användas i Frank-

rike för ofrankerade bref, som icke blifvit vid mer än en postanstalt behandlade. Då emedlertid både omgång och kostnad äro från eu dylik anordning oskiljaktiga, har Generalpoststyrelsen funnit sig icke höra för närvarande härom framställa något underdånigt förslag, helst Styrelsen anser vådan för missbruk af frankeringsfriheten i donna del vara ganska ringa och vida understiga den fara för försnillning, som onekligen uppkommer derigenom, att diligenskusk medgifves under vägen emottaga betalning för fortskaffande af passagerare, hvilken lemnar diligensen, innan donna hinner nästa postanstalt. Och likväl — ehuru ofullständiga de kontrollör äro, som till förekommande af missbruk i sistnämnda fall kunna föreskrifvas -— lärer dock icke ens böra ifrågasättas påbjudandet af en sådan ordning, att hvar och en, som icke vid postanstalt försett sig med behörig passagerarebiljett, skulle vara ovilkorligen förhindrad att under vägen, mot erläggande af belöpande afgift, intaga en ledig plats i postdiligens. Så förmonligt ett sådant stadgande, betraktadt uteslutande från revisionssynpunkt, måste förekomma, kunde nämligen detsamma icke annat än verka derhän att postkassans inkomst af passageraretrafiken minskades, på samma gång som i väsentlig mon inskränktes den fördel, hvilken i annat fall allmänheten kunde hemta af postdiligensinrättningen. Och likartad!: är förhållandet med stadgandet derom, att i de öfverallt tillgängliga breflådorna icke skall kunna till befordran nedläggas bref, derför att afsändare!! försummat att från postanstalt, som måhända är flera mil aflägsen, förse sig med dertill erforderligt frimärke.

Då, utan att vålla hinder och dröjsmål, hvilka blefve för postutvexlingen i högsta grad menliga, det icke lam åläggas postförvaltare att utgifva qvitto å kontant erlagda befordringsafgifter för orekommenderadt bref, kan afsändare af dylikt bref, hvilken icke begagnar sig af kontrabok, också ej beredas annan än eu moralisk säkerhet derför, att det erlagda beloppet varder till bestridande af befordringsafgiften för den ifrågavarande försändelsen använda Det bör dock väl märkas att, om — der frankeringsfrihet gäller och afsändare försummat förse bref, derför franko blifvit kontant utgjord!, med anteckning derom — ett tillgrepp af ifrågavarande slag kan föranleda dertill, att den eu gång af afsändare!! erlagda befordringsafgiften varder ånyo adressaten affordra»!,

så kan väl svårligen olägenheten för korrespondenterna deraf att, i händelse af tillgrepp, der frankotvång eger rum, brefvet alldeles icke varder fortskaffa»!!:, anses mindre än den att dubbel afgift derför utkräfves. Och faran för upptäckt samt sannolikheten af att

bindande bevisning om brottet skall kunna åvägabringas, äro, der bref sålunda blifvit undanhållet, säkert icke större än hvad fallet kunde vara om kontant betaladt bref blifvit vid afsändande! behandlad! såsom ofrankeradt.

I anseende till den föronämnda svårigheten, att —- ehvad frankeringsfrihet eger rum eller icke — åstadkomma eu fullständig kontroll mot tillgrepp af kontant erlagda postbefordringsafgifter, har emedlertid i flera andra länder upphört allt emottagande i postluckan eller inne å postanstalt af kontant betalning för vanliga till inrikes orter adresserade bref; hvaraf också något behof icke Tean förefinnas, då vid alla postanstalter frimärken mot betalning tillhandahållas personer, som dertill anmäla sig. På samma gång som — i enlighet med hvad i poststadgans 7 §, inom. 10, blifvit underdånigt föreslaget — en dylik föreskrift meddelas till efterrättelse för de svenska postanstalterna, har äfven den enda invändning, som med något skål kunna! göras mot frankotvångets upphäfvande, förlora! all betydelse, och är äfven undanröjd en af de anledningar, som hittills kunna! verka derhän att frankeradt bref icke kommit adressaten tillhanda.

Men icke blott kunna utan olägenhet vidtagas sådane anordningar att, genom införande af frankeringsfrihet för äfven inrikes bref, någon fara icke uppstår, vare sig för Postverket att detsamma skall beröfvas någon del af den portoinkomst, som Verke! tillkommer, eller för korrespondenterna, att för en gång betalad försändelse ytterligare lösen skulle kunna strafflöst utkräfvas,

utan frankeringsfriheten måste äfven anses vara i hög grad egnad att, i många fall, förekomma underslef och förskingring af bref, som till postbefordran aflemnats.

Då omständigheterna icke medgifva att i hvarje vid postväg belägen by, hvarifrån oftare bref afsändas, inrättas särskild postanstalt, samt bland afsändare af dessa bref gemenligen är ett stort antal, hvilkas korrespondens icke befordras i lösväska, eller hvilka ens torde ega tillgång till bestridande af de med lösväskas hållande förenade utgifter,

måste det anses innefatta en synnerligen stor fördel att icke allenast diligenserna, utan, i enlighet med en nyligen af Generalpoststyrelsen träffad anordning, äfven alla andra poster, som beledsagas af postiljon, förses med breflåda, hvilken kan när som helst under vägen, men isynnerhet vid skjutsombytesställena anlitas. Förmonen häraf kunde emedlertid, på sätt här ofvan blifvit i underdånighet anmärkt, icke annat än i väsentligaste mon minskas, om begagnandet

af breflådorna skulle göras beroende deraf att brefafsändare för tillfallet egde tillgång till frimärke af det värde, som för hvart särskild! brefs frankerande erfordrades. Det lärer nämligen icke vara behöflig! fästa uppmärksamheten å den svårighet som mången gång måste mota, att i bygder, hvilka äro från postanstalt långt aflägsna, vid tillfälle af behof, anskaffa frimärken äfven mot högre ersättning än det pris, hvartill märkena af Postverket tillhandahållas.

Under sådane förhållanden kan det icke annat än mycket ofta inträffa, att bref varda, åtföljda af kontant betalning, aflemnade till postiljonen för att af honom å närmaste postanstalt ingifvas. Men lika litet som det bör anses vara med Postverkets fördel förenligt att, der sådant kan undvikas, sålunda betjeningen utsättes för frestelsen att tillgodogöra sig uppburna befordringsafgifter, vare sig att — om brefven äro adresserade till ort, dit den post framgår, som af postiljonen åtföljes — desamma, med förbigående af postanstalten på platsen, varda af postiljonen till adressaterna utdelade, eller ock, der sådant icke sker, brefven af postiljonen lemnas obefordrade,

lika litet är ett dylikt bref befordringssätt egnadt att tillfredsställa korrespondenternas billiga anspråk på vinnandet af den lättnad och säkerhet för brefafsändningen, som utan oskälig uppoffring för Postverket kunna åstadkommas.

Såväl äfventyret för Postverket att gå miste om det Verket tillkommande porto, jemte det postbetjeningen dagligen utsättes för den nämnda frestelsen till underslef, som äfven osäkerheten för korrespondenterna, huruvida alla ifrågavarande bref erhålla den postbehandling, som varit afsedd, upphöra på samma gång som, genom införande af frankeringsfrihet, tillfälle beredes att i breflåda!! nedlägga de bref, som nu till postiljonen aflemnas.

Men det är icke ensamt i det fall att befordringsafgiften vid afsändande! kontant utgöres, som ■ oärlighet och vinstbegär kunna verka derhän att frankerade bref gä förlorade, innan de till adressaterna framkomma.

Den både här och i andra länder vunna erfarenhet vittnar derom att bref, å hvilka frimärkena ännu ej blifvit makulerade, tillgripits äfven för det värde frimärkena ega, sedan de blifvit brefven frånskilda. .

Härtill kommer den inom alla Postverk erkända större säkerheten derför att i allmänhet bref, hvilka äro ofrankerade, icke varda förhållna eller till obehörig person aflemnade. Då nödvändigt är att i allmänhet bref, som icke är rekommenderad! eller assurera dt, skall,

på sätt äfven i 1707 års postmästareinstruktion, § 12, monn 9, förutsattes, kunna från postanstalt utlemnas till hvem helst som anmäler sig till dess utbekommande och i afseende å hvilken icke förekommer någon särskild anledning till misstanke derom att han ej är till brefvets uttagande berättigad, likasom äfven dylika bref genom brefbärarne utdelas utan att å emottagande!: meddelas något qvitto, kan någon fullt säker kontroll icke erhållas derå att försändelser af detta slag alltid komma rätte adressaterna tillhanda. Klagomål deröfver att så icke sker, förekomma mycket ofta. Det lärer icke behöfva i * underdånighet anmärkas, hurusom äfventyret att orekommenderadt bref komme obehörig person tillhanda eller blefve af brefbärare förhållet, måste i högst betydlig moll förminskas, derest lösen vore att för ett sådant bref uppbära och redovisa.

Hvad i (ifrigt kan mot införandet af frankeringsfrihet för den inrikes brefvexlingen anföras:

att densamma icke låter sig med fördel använda för bref till personer som, boende aflägset från postanstalt, icke hålla lösväska och postbok eller på annat sätt fogat anstalt derom att med lösen belagda bref kunna varda dem tillstälda,

samt det skål vore antaga att posterna skulle komma att belastas med ett stort antal 0franker9.de bref, Indika icke blefve af adressaterna utlösta,

är icke af beskaffenhet att förtjena något synnerligt afseende.

Den omständigheten att för en mindre del af de inrikes brefven frankeringsfriheten icke medförde något gagn, lärer icke skäligen böra utgöra något hinder för beredande åt hela den öfriga korrespondensen af afl den lättnad och utveckling, som genom frankotvångets upphäfvande kunna åstadkommas.

Hvad åter vidkommer farhågan för det missbruk af frankeringsfriheten, som skulle yttra sig i afsändande!: af eu stor mängd ofrankerade bref, Indika adressaterna icke funno med sin fördel förenligt att utlösa, hem tar eu dylik farhåga i allmänhet icke något stöd af erfarenheten, vare sig inom Sverige under den följd afår som tillfälle förefunnits till försändning med posterna af ofrankerade bref, eller i andra länder der frankeringsfriheten fortfarande tillämpas. Det kan också icke med skål förutsättas att, annat än helt och hållet undantagsvis, personer skulle finna någon fördel vid att till postbefordran aflemna bref, om Indika de icke hade anledning antaga att desamma skulle komma att af adressaterna utlösas. För att åter dessa icke må sakna ledning, för bedömmandet af frågan, huruvida ett ofranke-

radt bref bör emottagas eller icke, lärer i de flesta fall icke erfordras annat än att afsändare!! å brefvets omslag tecknar sitt namn, antingen fullständigt eller i förkortning, någonting som redan mycket ofta iakttages i afseende å bref från handelshus, fabrikanter m. fl., Indika bref, ehuru frankerade, vanligen förses med eu särskild namnstämpel. Utan tvifvel skulle erfarenheten af de fördelar iakttagandet häraf medförde, inom kort verka derhän att åtminstone å flertalet ofrankerade bref uppgift om afsändare!! blefve meddelad. Och det förekommer då icke något skål antaga, att antalet ofrankerade bref, för Indika adressaterna vägrade utgifva lösen, blefve i Sverige mycket* större än hvad det är i andra länder der frankeringsfrihet finnes införd, såsom inom Tyska Postföreningens område, der antalet dylika bref befunnits uppgå till omkring 0,09 procent af samtlige de befordrade brefvens antal, i Danmark, der detsamma i medeltal beräknas till omkring 1] pr mi lie, eller i Frankrike, der antalet af dessa bref uppgifvits i det närmaste motsvara det för Danmark upptagna.

Verkliga olägenheter af frankeringsfriheten äro den tillökning i göromål för postanstalterna som behandlingen af ankomna ofrankerade bref medför, samt den vidlyftigare och besvärligare bokföring och revision, som uppkommer derigenom att antalet brefpostförsändelser, hvilka skola redovisas, ökas med ytterligare ett eller flera särskilda slag, derför befordringsafgifterna upptagas i annan ordning än hvad för alla öfriga försändelser eger ruin.

Dessa olägenheter äro emedlertid icke af den betydenhet att de höra utgöra ett ovilkorlig! hinder för genomförandet af eu förändring, hvilken i andra afseende!! medför fördelar för såväl Postverket som den brefvexlande allmänheten.

Bland dessa fördelar hafva redan blifvit i underdånighet omförmälda de af ökad trygghet mot portoförsnillning af postbetj eningen samt större säkerhet derför att försändelser, som blifvit till postbefordran aflemnade, riktigt komma vederbörande adressater tillhanda.

Eu annan och den hufvudsakligaste fördelen af frankeringsfriheten är att med densammas införande borttages ett ingalunda behöflig! band på korrespondensen, hvilket verkar hämmande på dennas utveckling.

Likasom nämligen det för den enskilde måste vara eu fördel att, äfven vid tillfälle då frimärke ej finnes att tillgå, kunna fa med posten fortskaffa!! eu försändelse, hvilken adressaten icke skall vägra utlösa,

så kan det ej heller annat än ligga i Postverkets välförstådda intresse M antalet bref, som till postbefordran aflemnas, och för

livilka således porto tillfaller postkassan, så litet som möjligt inskränkes, helst, äfven om det nuvarande brefantalet fördubblades, näppeligen en sådan omständighet skulle föranleda dertill att å någon enda linie erfordrades en tillökning i det antal dragare, som för närvarande till postens fortskaffande användes.'

Och att frankeringstvånget verkar till minskning i antalet postbefordrade bref, lider intet tvifvel.

Före införandet af frankotvång för alla lådbref utgjordes, enligt hvad anfördt blifvit i Generalpoststyrelsens underdåniga memorial den 15 januari 1860, de bref som i diligens- och ångbåtslådor anträffades, till eu tredjedel af ofrankerade försändelser, och detta ehuru frankeringsfrihet dåmera icke tillkom andra bland dessa bref än sådane som voro adresserade till ort med postanstalt, dit diligensen eller ångfartyget framgick.

Och oaktadt hvarje å ångbåt in. in. anbragt breflåda förses med tryckt anslag, som tydligt tillkännager att alla bref till inrikes orter, som i lådan nedläggas, skola, för att vinna befordran, vara med frimärke försedda, anträffas i dessa breflådor, ännu nio år efter det ovilkorlig! frankotvång blifvit påbjudet, nära nog dagligen ofrankerade bref, hvaraf ensamt för de två åren 1866 och 1867 antalet uppgått till omkring 5,000, medan under samma tid ur breflådorna upphemtats något öfver 6,000 bref, hvilka väl varit försedda med frimärken, men ej till det belopp somz erfordrats för att brefven kunnat vinna vidare befordran.

Det bör i afseende å de sannolika verkningarne af frankotvånget icke heller lemnas alldeles oanmärkt att, medan under de fem åren 1855—1859 brefantalet ökades med 35 %, tillökningen för de derpå följande fem åren 1860—1864 icke uppgått till mer än 30 %. Ty om äfven tillbörligt afseende fästas å den inverkan som införande! af medelporto och frimärken måste utöfva på korrespondensens tillväxt under de förstnämnda fem åren, synes dock som, utan någon sådan inskränkning i rättigheten till krets afsändande med posterna som blef under loppet af år 1860 påbjuden, tillökningen i brefan tal icke bort vara i väsentlig mon mindre de fem åren 1860—1864, under hvilken tid postutvexlingen blifvit mera underlättad samt postgångarnes och postanstalternas antal mera förökad! än hvad förut under mångdubbelt längre tidrymd egt rum.

Äfven förtj enär härvid den omständigheten något afseende, att i Sverige brefantalet är jemförelsevis så mycket mindre än i andra länder, der till befordran emottagas såväl frankerade som ofrankerade bref.

16 Medan nämligen under de sista åren i Sverige på hvar innevånare

belöpt sig i medeltal 2,50 bref, utgjorde detta antal

i Norge ................................................................................................ 2,75

» Italien................................................................................................ 3,33

» Danmark............................................................................................ 5,oo

inom Tyska Postföreningens område, der, intill utgången af år • 1867, en på zonsystemet fotad, jemförelsevis ganska hög brefposttaxa ansetts verka hämmande på korrespondensens utveckling ..................................................................;...................... 5,50

i Nederländerna ................................................................................. 6,oo

» Frankrike.......................................................................................... 9,oo

» Schweiz............................................................................................. 14,oo

» Storbritannien och Irland.............................................................. 25,oo.

Och om äfven donna lifligare brefvexling är att till största delen tillskrifva de mer utgrenade postförbindelserna och de oftare återkommande tillfällen till brefförsändning, som af de nämnda framilande länderna erbjudas, så blir dock, å andra sidan, missförhållandet mellan antalet bref, som i Sverige aflemnas till postbefordran, och de hvilka af andra länders Postverk fortskaffas, så mycket större, om i betraktande tages dels att, genom de under sednaste årtionden vidtagna åtgerder till folkundervisningens höjande, skrifkunnigheten torde kunna anses i Sverige mera allmänt utbredd än hvad fallet är i de hosta andra länder, dels ock att, i förhållande till landets vidd, brefbefordringsafgiften är här lägre än den som af något annat Postverk intill sednaste tiden uppburits. .

Det saknas då icke all anledning antaga att, derest i Sverige brefvexlingen befrias från band, hvilka den i allmänhet annorstädes icke är underkastad, densamma skall efterhand utveckla sig äfven mer än hvad hittills varit fallet, och brefantalet småningom komma att närma sig till hvad det utgör i andra länder, med Indika en sammanlikning i sådant afseende kan ifrågakomma.

En dylik korrespondensens tillväxt är äfven i hög grad ensidig och behöflig om, utan anlitande af andra än Postverkets egna medel, postförbindelserna skola kunna i en nära framtid vinna en sådan ytterligare utvidgning som, inom hora olika delar af riket, af omständigheterna påkallas.

Också har redan i underdåniga skrifvelsen den 16 februari 1865 blifvit af Generalpoststyrelsen föreslaget, att brefvexlingen mellan inrikes orter skulle beredas enahanda förmon af frankeringsfrihet som redan förut tillkommer korrespondensen till och från utlandet.

17 Då emedlertid, mot hvad förut beräknadt blifvit, Postverkets inkomster för samma år lemnade mer än tillräcklig tillgång till bestridande af årets utgifter, samt sålunda vidtagandet redan då åt en förändring, sådan som den ifrågavarande, icke påkallades af nödig omtanke att bereda Postverket en ökad portointrad,

behagade, den 6 april 1866, Eders Kong!. Maj:t i nåder förklara, att frågorna såväl om eu utvidgad frankeringsfrihet som om förändrade vilkor för tidningars postbefordran, borde till pröfning förekomma törst i sammanhang med fastställandet af en förnyad allmän författning rörande Postverket.

1 åberopade underdåniga skrifvelsen den 16 februari 1865 hade jemväl blifvit af Generalpoststyrelsen hemstäldt att, jemte det afgiften för bref som betalas af afsändande (franko), bibehölles vid nuvarande belopp, 12 öre, skulle vid frankotvångets upphäfvande den lösen som herde af emottagare utgöras för ofrankeradt bref (porto), bestämmas till 18 öre.

Då det i allmänhet måste anses som eu fördel för postbehandlingen, att så stor del som möjligt af de postbefordrade brefven frankeras vid afsändande! — hvilken omständighet likväl, på sätt härofvan blifvit i underdånighet anmärkt, ingalunda innebär, det med Postverkets välförstådda intresse vore förenligt att frånsåga sig befordringen af alla de bref) för Indika afgiften först af emottagare!! kan komma att utgöras — samt utan gensägelse behandlingen af de ofrankerade brefven upptar mer af postpersonalens tid än hvad fallet är med de frankerade, hvartill kommer att, medan af alla bref utaf sistnämnda slag eu inkomst beredes postkassan, ehvad dessa försändelser kunna varda adressaterna tillstälda eller icke, så är någon ersättning icke att påräkna för postbefordringen af alla de ofrankerade bref, hvilka af eu eller annan anledning icke komme adressaterna tillhanda eller som dessa möjligen vägra utlösa,

har i de flesta länder portot blifvit bestämdt till något högre belopp än det, hvartill franko uppgår.

Så utgör

i Norge franko 4 skilling, men porto 5 skilling, innefattande

således eu förhöjning i afgiften för ofrankerade bref af......... 25 %

» Danmark » 4 skilling » » 6 skilling » » » 50 %

» Frankrike » 20 centimes » » 30 centimes» ' » » 50 %

» Schweiz » 10 centimes » » 15 centimes» » » 50 %

3 Olika franko och portosatser.

i Italien franko 20 centesimi, men porto 30 centesimi, innefattande

således en förhöjning i afgiften för ofran-

% kerade bref af......... 50 %

» England » 1 penny » 2 pence » » » 100 %.

Inom de Tyska Staterna hade intill utgången af nästlidet år franko och porto utgått med lika belopp. Då, genom en i slutet af år 1867 inom Nordtyska Förbundet uthärdad ny postförfattning och samtidigt dermed afskräde fördrag med de Sydtyska Staterna samt med Österrike och Luxemburg, infördes en mycket betydlig nedsättning i afgiften för frankerade bref,

Indika utvexla^ såväl inom Nordtyskland som med nämnde statur, stadgades att för ofrankerad korrespondens portot borde utgå med ett i viss mon förhöj dt belopp. Donna förhöjning utgör, utan afseende å brefvigten,

1 silbergroschen; så att, då för enkelt bref

franko är 1 sgr., belöpfer sig portot till 2 sgr., innefattande en

förhöjning i afgiften för ofrankerade bref af.............................. 100 %,

hvaremot för dubbel brefvigt, med 2 silber-

groschens franko och 3 silbergroschens porto, skilnaden utgör 50 %.

Nära nog enahanda är förhållandet i Belgien, utom att inom nämnda land, der breftaxeringen ännu sker på grund af zonindelning, förhöjningen i portoafgift alltid motsvarar frankeringsafgiften (10 centimes) för enkelt bref inom kortaste afstånd (30 kilométres). Sålunda, medan för alla enkla bref på längre afstånd franko utgör, 20 centimes, belöper sig portot till 30 centimes, innefattande en förhöjning i

afgiften för ofrankerade bref af............ 50 %,

hvaremot, om brefvets vigt uppgår till mer än 10 grammer och detsamma skall befordras eu våglängd, öfverstigande 30 ki-

lométres, franko blir 40 och porto 50 centimes, innefattande en

förhöjning i afgiften för ofrankerade bref af.............................. 25 jk.

Inom Nederländerna, hvarest samma afståndsberäkning egen rum som i Belgien, samt i Finland, der äfven ett rayonporto uppbäres, utgå franko och porto med enahanda belopp (i Nederländerna 5 resp. 10 cents, i Finland 20 resp. 40 penni). I sistnämnda land hade först för något mer än 6 år sedan frankotvånget blifvit upphäfvet, och äfven då endast på försök och »tillsvidare». Enligt de af Chefen för dervarande Postverk meddelade upplysningar har emedlertid den erfarenhet, som derefter vunnits, icke gifvit någon anledning att påyrka frankeringsfrihetens upphörande.

Enär den omgång vid postbehandlingen, som befordringsafgiftens uttagande hos adressaten medför, icke ökas i samma mon som, på grund af försändelsens större tyngd, derför uppbäres ett högre porto, anser Generalpoststyrelsen icke fullt lämplig bestämmelsen derom, att portot alltid skall utgå med vissa — i de dosta länder femtio — procent utöfver belöpande franko. Mera öfverensstämmande med billigheten synes då att, såsom inom Belgien och Nordtyska Förbundet är vedertaget, fastställa en viss, af brefvigten oberoende tillökning i afgift för alla försändelser, hvilka afsändas ofrankerade.

Då emedlertid äfven ensidigt är att dessa portosatser, hvilka alltid höra kontant utgöras, komma att utgå med belopp, slutande sig på tio- eller femtal, hafva, med särskild! afseende jemväl å det önskliga deruti att för bref af enkel vigt kunde, vid utvexlingen mellan inrikes orter, icke blott franko, utan äfven porto bibehållas vid samme belopp som för korrespondensen med Norge och Danmark blifvit faststälda genom Eders Kong!. Maj:ts nådiga bref den 11 sistlidna juni och postfördraget den 'Vin april innevarande år, i det underdåniga författningsförslaget, § 22, portosatserna blifvit upptagna

för enkelt bref, der franko utgör 12 öre, till öre 25 » dubbelt » » »24 » » »35

och » tredubbelt » » » 36 » » » 45.

I § 1 upptagas bland försändelser som böra kunna utvexla^ mellan alla de orter der postanstalt finnes inrättad, äfven s. k. »småpaketer».

Sedan den diligensförbindelse, som år 1830 inrättades mellan Stockholm och södra delarne af riket, fyra år derefter blifvit ånyo indragen, förordnades genom nådiga brefvet den 28 augusti 1834,

Utvexling mellan alla postanstalter af s. k. småpaketer.

det borde tillfälle beredas att fortfarande mellan dessa orter med posten försända paketer och mindre fraktgods, för hvilket ändamål särskilda s. k. paketposter upprättades å de linjer, der nämnde diligenser framgått. Dylika paketposter blefvo kort derefter sutta i gång äfven å eu del af de andra hufvudpostlinierna.

Sednare och efter det ånyo, i vida större utsträckning än tillförne, postföring»;!! begynt delvis besörjas med diligens samt å andra linier blifvit beredd tillfälle till j ernvägsbefordran, har paketpostförsändningen blifvit mera utvidgad, så att, då ännu vid 1860 års utgång antalet paketpostanstalter icke utgjorde mer än 48, det för närvarande uppgår till 141.

Likväl återstå ännu — poststationerna inberäknade — 326 postanstalter, från och till hvilka paketer icke kunna med post bortskaffas.

Donna omständighet innebär icke allenast en stor olägenhet för paketutvexlingen i allmänhet, utan den verkar äfven derhän att postiljoner och postförare mer än eljest utsättas för frestelsen att, mot ofta upprepade förbud, åtaga sig bortskaffandet af paketer, för Indika en laglig befordran med posterna icke kan beredas.

Det måste derföre anses i hög grad ensidigt att tillfället till paketförsändning med posterna kunde ytterligare och i väsentlig mon utsträckas.

.Tondikt § 7 i nådiga instruktionen den 6 november 1863 må emedlertid för fortskaffande af paketgods icke anlitas de poster som befordras med posthemmansskjuts, hvarförutan, enligt föreskrifterna i nådiga brefvet den 19 november 1858, då för paketpostbefordran användes gästgifveri-, håll- eller reservskjuts, legan derför skall utgå med 12 öre utöfver hvad eljest belöper.

Om det ökade hästantal som ofta kan komma att erfordras för tyngre paketgods’ fortskaffande, gör det billigt att de posthemrnansskjutsskyldige icke med dylik postföring varda betungade, likasom äfven att, då derför anlitas gästgifveri-, håll- eller reservskjuts, legan utgår med ett i någon mon förhöj dt belopp,

lärer dock häraf ingalunda följa att ju ej tillfälle borde kunna beredas att med nämnde och samtlige öfriga brefposter fortskaffa sådane mindre paketer, hvilkas inneslutande i postväskan, i allmänhet, icke kunde öka försändelsernas sammanlagda vigt derhän att författningsenligt påkallades användande af liera dragare än hvad eljest erfordrades.

21 Och om fortfarande måste inskränkas antalet af de orter, från och till hvilka tyngre paketer kunna postbefordras, så skulle utan tvifvel den allmänna rörelsen beredas eu stor och välbehöflig lättnad, om här, såsom i andra länder, der Postverken besörja pakettransporten, tillfälle blefve beredt att mellan samtlige postanstalter utvexla åtminstone mindre paketer, likasom äfven härigenom skulle i väsentlig moll för postbetj eningen minskas frestelsen till underslef.

Vigten af dessa s. k. småpaketer skulle, jemlik t § 26 af poststadgan, icke få i något fall öfverstiga 2 85

Under afvaktan åt Eders Kong!. Maj:ts nådiga beslut med anledning af Riksdagens i skrifvelse den 13 maj nästlidet år gjorda framställning om samtlige posthemmans indragning, har Generalpoststyrelsen ansett sig tillsvidare icke höra ur § 2 af poststadgan (om sättet och vilkoren för posternas fortskaffande) utesluta föreskriften om anlitande derför i vissa fall äfven af posthemmansskjuts.

I afseende å fortfarandet åt rättigheten för Postverket att för de poster, med hvilka icke är förenad befordran af resande, anlita gästgifveri-, håll- och reservskjuts, åberopar Styrelsen i underdånighet sin den 15 nästlidna april gjorda anmälan om de åtgärder, som blifvit af Styrelsen vidtagna för utredande af frågan huruvida, i enlighet med Riksdagens hemställan, utan olägenhet eller alltför störa uppoffringar all postföring skulle kunna ställas på beting. Under afvaktan af donna frågas fösning hafva ur förevarande författningsförslag icke bort uteslutas stadgande^ om de vilkor, på hvilka för postbefordringen må anlitas gästgifveri-, håll- och reservskjuts. Genom nådiga brefvet den 21 juni 1861 och § 3 i den för Generalpoststyrelsen gällande instruktion är stadgadt, att dylikt skjutsbiträde må af Postverket påkallas, der aftal icke kunnat träffas om postforslingens öfvertagande på beting af enskilde eller bolag, mot eu ersättning, som pr

mil icke öfverstiger:

för förenad bref- och paketpost................................................ rdr 1,35

der skjutsen utgöres från stad,

men................................................................................................... » Ris

då densamma utgår från gästgifveri på landet,

samt för ordinarie brefposter, hvilka icke fortskaffas med posthemmansskjuts, den skjutslega, som stadgas i nådiga kungörelsen den 11 december 1857.

Efter det att emedlertid sedermera genom nådiga kungörelsen den 14 december 1866 skjutslega^ belopp gjorts i vissa fall beroende af de anbud å skjutsningsbestyrets öfvertagande på entreprenad,

Sättet och vilkoren för posternas fortskaffande.

som kunna komma att afgifvas, så att denna afgift lian varda förhöjd till 1 rdr 50 öre i stad och 1 rdr 20 öre på landet, torde de förenämnda, den 21 juni 1861 i nåder meddelade bestämmelserna i,fråga om vilkoren för gästgifveriskjutsens anlitande till posternas fortskaffande lämpligen höra utbytas mot ett stadgande derom, att gästgifveri-, håll- eller reservskjuts skall tillhandahållas så ofta aftal icke kunnat träffas om postföringens bestridande på beting mot en afgift, som icke öfverstiger

för poster, med hvilka icke tyngre paketer fortskaffas: den i orten gällande skjutslega,

men för de poster, som äro afsedda att jemväl befordra tyngre paketgods: ett belopp, motsvarande såväl gällande skjutslega som den förhöjning deri af 12 öre milen, som blifvit genom nådiga brefvet den 19 november 1858 påbjuden.

Den i mom. 2 af samma § Postverket förbehållna rätt, att äfven för extra poster anlita gästgifveri-, håll- och reservskjuts, grundar sig på medgifvande i nådiga brefvet den 21 juni 1861, likasom bestämmelserna i 3 mom. om den lega, som bör för postbefordran med gästgifveri-, håll- och reservskjuts utgöras, äro affattande i öfverensstämmelse med hithörande föreskrifter i nyssberörde tv änne nådiga bref, af den 19 november 1858 och den 21 juni 1861.

Det i mom. 3 omfönnälda användandet undantagsvis af gästgifveri-, håll- eller reservskjuts äfven för postdiligensernas fortskaffande, ehuru endast mot eri afgift, som med 50 % öfverstiger eljest belöpande skjutslega, har förut blifvit den 23 september 1864 i nåder medgifvet. Rättigheten till ett dylikt skjutsbiträde är ock för Postverket nödvändig, derest icke försummelse af en postskjutsentreprenör eller någon annan tillfällig omständighet skall kunna vålla ett för allmänheten högst menligt afbrott i postutvexlingen. Och att ett dylikt åliggande i allmänhet icke kan anses såsom någon anmärkningsvärd tunga för de skjutsskyldige, lärer framgå ensamt deraf att rinder den tid af nära fem år, som hittills förflutit sedan denna rättighet blek Postverket tillerkänd, densamma icke behof! någon enda gång anlitas.

Postbefordran Föreskrifterna i poststadgans §§ 3—6 rörande vilkoren för postförsändning å enskilde tillhöriga jernvägar, ångfartyg och diligenser gens och äng- äro hufvudsakligen öfverensstämmande med de bestämmelser, som fartyg. Parom finnas meddelade i nådiga kungörelsen den 26 oktober 1860.

Med undantag för postförsändningen i särskild, med lås försedd afdelning å jernvägsvagn, för hvilken transport, jemlik! nådiga brefvet

I

den 20 december 1862, betalas pr kubikfot till statens jernvägar 1 öre milen, under det godtgörelsen till de enskilda jernvägsbolagen endast belöper sig till 4 öre för hvar mil,

blefvo, genom den förändring, som den 18 maj 1866 vidtogs i i de förut härom genom nådige brefven den 16 september 1859, den 17 februari 1860 och den 20 december 1862 meddelade föreskrifter, i allmänhet faststälda enahanda utgifter för postbefordringen å statens jernvägar och å de enskilda bolag tillhörande jernbanor, för hvilkas byggande bidrag af statsmedel blifvit beviljade.

Sedermera har genom nådiga brefvet den 26 april 1867 Eders Kong!. Maj:t täckts meddela det förklarande att, om och när för postbefordringen å statens stambanor icke erfordras postkupé med större utrymme än hälften af en jern vägs vagn, så att öfriga delen deraf blir för annat ändamål disponibel, afgiften derför skall nedsättas från 1 rdr till 50 öre milen.

Och då, på sätt anfördt blifvit i särskild underdånig skrifvelse den 15 oktober 1867, det visat sig i hög grad ensidigt att, äfven å åtskilliga enskilde tillhöriga jernbanor kunde varda inrättad fullständig postkupébefordran, men hvarken mängden af försändelser är så stor, att för ändamålet erfordras användande af hel postvagn, eller fördelen för Postverket af en dylik anordning kunde anses motsvaras af utgifterna derför, i händelse betalningen för postkupén skulle utgå med det i nådiga kungörelsen den 26 oktober 1860 för postkupés fortskaffande i allmänhet stadgade "belopp af 1 rdr milen, bär åt 3 § i poststadgan gifvits en lydelse, hvarigenom godtgörelsen pr mil för postkupébefordran å de enskilde tillhörande jern-8 vägar, för hvilkas trafik taxa af Eders Kong], Näjd i nåder utfärdas, blefve densamma som numera utgår för dylik transport å statens jernvägar.

Det i 8 § af nådiga kungörelsen den 26 oktober 1860 stadgade ansvar för uraktlåtenhet att underrätta vederbörande postanstalt om ändring i turerna för ångfartyg, med hvithet postföring eger rum, bär ansetts kunna ur poststadgan uteslutas, då all försändning med ångfartyg af karterad post verkställes på grund af särskilda mellan Generalpoststyrelsen och vederbörande rederier afslutade kontrakt, i bvilka lämpligast synas kunna inrymmas de bestämmelser rörande viten och skadeersättning, som för åstadkommande af ordning och säkerhet i postförsändningen med ångfartyg kunna anses erforderliga.

Bestämmelserna i poststadgans § 7, mom. 2, om de tider, då Tiden för postpostkontoren i allmänhet höra hållas öppna, äro affattade i öfverens- öppethållande

24 Sättet för försändelsernas aflemnande till postbefordran.

Särskilda iakttaganden i afseende å adressen på postförsändelser.

stämmelse med föreskriften härom i 15 § af den för Generalpoststyrelsen gällande instruktion.

Den tid af sex timmar, som för postexpeditionerna blifvit föreslagen, är den, hvarunder dessa postanstalter hittills vanligen varit tillgängliga för allmänheten.

Uti den ordning, som hittills gemenligen blifvit följd i afseende å sättet för inlemnande af försändelser, de der skola med post befordras, är för öfrigt uti § 7 af poststation vidtagen den förändring, att alla till inrikes orter adresserade s. k. vanliga bref eller sådane, Indika icke åtnjuta fribrefsrätt, som icke arv rekommenderade eller assurerade, och å Indika ej finnes tecknadt postförskott, böra då de icke åtföljas af kontrabok, i stället för att direkt inlemmas å postanstalt, nedläggas i den vid postanstalten anbragta breflåda.

Rörande de omständigheter, Indika påkalla eu sådan förändring i sättet för en del försändelsers aflemnande till postbefordran, har Generalpoststyrelsen haft tillfälle härofvan uttala sig i sammanhang med frågan om frankotvångets upphäfvande.

Stadgandet uti inom. 12 af åberopade § 7, att i allmänhet ofrankerade bref höra i den vid postanstalt anbragta breflåda nedläggas sednast en timme före afgången af den post, med hvilken de skola befordras, har sin grund i den omständigheten att, till förekommande af portoförsnillning, alla dylika bref böra å karta uppföras.

Den i § 8 stadgade inskränkning till fullständiga postanstalter af direkt utvexling utaf postanvisningar och postförskott föranledes deraf, att åt poststationsföreståndare, Indika icke affordras någon uppbördsborgen, också icke hittills ansetts höra anförtros förvaltningen af medel till det belopp, som för besörjande af en dylik rörelse blefve erforderligt.

I § 9 har blifvit intaget, ett från de belgiska och franska postförfattningarne hemtadt stadgande rörande förbud mot adressats betecknande med endast ett för tillfället antaget namn, men medgifvande i vissa fall att för sådant ändamål begagna sig ensamt af initialbokstäfver. Ett förbud af förenämnda beskaffenhet år nödvändigt försåvida icke, till försvar för hvart obehörigt utfordrande af annor mans bref, skall kunna åberopas antagandet att med den ä brefvet tecknade adressen undantagsvis betecknats en annan person än den, hvilken möjligen benämningen eljest tillkommer. Genom medgift andel åter att i vissa fall ensamt med initialbokstäfver utmärka brefadressaten, ökas icke i någon mon faran för att ufrige försändelser skola af obehöriga personer utbekommas.

1 8 8, mom. 2, samt 88 10—19 innehållas, bland annat, stad- Försändelser ganden rörande värdeförsändelser och rekommenderade bref. värde och

Ehuru, jemlik! nådiga kungörelsen den 16 februari 1849, något 1j0:jl'"j'il.d|l hinder icke meter för försändning under rekommendation af äfven bref Indika icke innehålla penningar eller saker af penningevärde, åtager sig emedlertid, för den händelse ett rekommenderadt inrikes bref gått förloradt, Postverket icke att utgifva någon ersättning annat än för deri inneslutna kontanta medel, o påtecknad! stämplad! papper eller sådane assignat!oner och anvisningar »som i hvar mans hand gälla såsom peningar» samt, i fråga om s k. slutet rekommenderade bref, endast sedan inför domstol uppgiften om brefvets innehåll blifva af afsändare!! beedigad.

Olägenheten af sistnämnda stadgande gör sig företrädesvis känbar i fråga om mindre penningebelopp, hvilka understundom icke ens äro tillräckliga till betäckande af de utgifter som, isynnerhet för korrespondenter, bosätta å landet, kunna vara förenade med inställelse inför rätta för beedigande af uppgiften om brefvets innehåll.

Och utan tvifvel bör i den omgång och de kostnader som sålunda äro förenade med utbekommande af ersättning för de i slutet rekommenderade bref innelyckt!! medel, i icke ringa mon sökas orsaken dertill att — oaktadt den genom nådiga kungörelse!! den 18 maj 1866 medgifna betydliga nedsättningen i afgiften för sluten rekommendation — fortfarande, utan rekommendation, med posterna försändes ett icke obetydligt antal bref, innehållande penningar.

Eu annan icke mindre olägenhet härflyter af det underdånigst åberopade stadgande! i 1 § af nådiga kungörelse!! den 16 februari 1849, att ersättning af postmedlen icke medgifves för andra försändelser än kontanta medel och värdepapper, gällande i hvar mans hand. Härigenom blir det omöjligt att, utan äfventyr för förlust, med posterna försända eu stor del värdepapper, och särskild! alla på viss person eller order stälda skuldförbindelser. Och då dertill, jemlik!

27 mom. i paketposttaxan af den 17 januari 1861, förkommen paketpostförsändelse icke ersättes med högre belopp än 450 rdr, möter äfven mången gång. för afsändare af guld- och silfverpjeser m. in. stor svårighet att skydda sig mot förlust, vid de tillfälle!! då försändelserna varda till befordran med de allmänna posterna aflemnade.

Här åberopade stadgande!! hafva icke något motsvarande i andra länders postförfattningar.

Bref för Indika — såsom fälle! här är med de under s. k. sluten rekommendation afsända — något visst värde icke blifvit af

afsändare!! angifvet, men som, mot erläggande af särskild afgift, å karta upptagas och icke annat än mot vederbörligt qvitto utlemnas, klifva i allmänhet, oberoende af deras innehåll, ersätta med ett förut bestämdt belopp: i Norge' med 5 speciedaler, i Danmark med lOrigsdaler, i Tyskland med 14 Huller, i Frankrike och Belgien med 50 francs, o. s. v.

Äfven i afseende å ersättningsbelopp som af Svenska Postverket utbetalas för bref, utvexlane med andra länder, tillämpas enahanda grundsats. Sålunda utgår för rekommenderadt bref som inom svenska postområdet gatt förloradt under befordran *

till eller från Danmark. 37 rdr (postfördraget den %0 april 1869, art. VII),

till eller från Tyskland eller Nederländerna, 37 rdr 50 öre (postfördragen den M/23 februari 1869, art. VIII, och den 11 januari 1868, art. VIII),

samt till eller från Frankrike likasom till eller från Ryssland med Finland 35 rdr (postfördragen den 31 oktober 1867, art. XII, och den 6 maj 1868, art. VII).

Försändelser med angifvet värde ersättas deremot i de flesta länder med ett det iippgifna värdet motsvarande belopp, utan att dock i allmänhet derför fordras något sådant uppvisande af försändelsernas innehåll som, i afseende å behandlingen inom Sverige af s. k. Öppet rekommenderade bref, är föreskrifvet. Mot missbruket att uppgifva värdet högre än hvad detta verkligen utgör, anses i de flesta tall tillräckligt skydd beredas derigenom att assuransafgiften utgår med ett efter det angifna värdet lämpadt belopp.

Då, på sätt i underdånighet blifvit anmärkt, väsentliga brister vidlåda det hittills inom Sverige begagnade sättet för befordran af värdeförsändelser in. m., har Generalpoststyrelsen ansett sig icke höra tveka i underdånighet tillstyrka antagandet af ungefärligen enahanda stadgande!! som, under en lång följd af år, blifvit i de flesta andra länder med fördel tillämpade,

dels i afseende å bref hvilka, ehvad de innehålla penningar eller icke, afsändare önska, mot erläggande af eu särskild afgift, bereda deri större trygghet som måste blifva följden deraf att, i händelse desamma skulle gå förlorade, eu särskild skadeersättning åligger Postverket resp. posttjenstemännen,

dels ock i afseende å värdeförsändelser, vare sig att dessa utgöras af bref eller paketer.

27 Ehuru i allmänhet ett företeende å postanstalterna af innehållet utaf eu försändelse med angifvet värde icke kan anses i Sverige mera af behof påkalladt än hvad annorstädes är fallet, samt erfarenheten ådagalagt att, äfven med nu gällande bestämmelser, mången gång större sedelremisser från och till bankafdelningar in. in. icke, utan åsidosättande af andra, mera trängande göromål, kunna af postexpedienterna genomgås, utan mycket ofta qvitto å inlemnade Öppet rekommenderade bref blifvit meddeladt endast på grund af eu känd och pålitlig afsändares uppgift om innehållet,

lärer dock, på sätt underdånigst föreslaget blifvit i poststadgans § 11, inom. 1, böra åt vederbörande posttjenstomän förbehållas rättigheten att, der anledning förekommer, påkalla att innehållet af eu försändelse med angifvet värde skall å postanstalten till granskning företes; likasom ock, då åsättande å försändelse af ett högre värde än det verkliga — ett förfarande hvilket äfven exempelvis i de belgiska postförfattningarne uttryckligen förbjudes — måste anses som ett försök att genom falsk uppgift bereda sig större ersättningsbelopp än som vederbör, Generalpoststyrelsen antagit att eu dylik förseelse borde hemfalla under det ansvar som stadgas i 22 kap., 1 och 2 §§ Strafflagen.

Då särskilda omständigheter understundom kunna gorå det för afsändare ensidigt att erhålla intyg derom att, uti ett afsändt assureradt bref, verkligen funnits inneslutet ett belopp, motsvarande det angifna värdet, har Generalpoststyrelsen ansett tillfälle härtill höra beredas, mot erläggande af särskild afgift och under vilkor att dylik försändelse inlemnas så tidigt att bestyret med penningarnes uppräknande icke hindrar personalen i handläggningen af öfrige expeditionsgöromål (poststadgans § 12).

Inom nedannämnde länder, hvilkas Postverk besörja befordringen af penningar och andra försändelser med angifvet värde, utgår assuransafgiften med följande belopp:

i Norge

för belopp af högst 25 speciedaler .................................... 4 skilling,

» » öfver 25 intill 50 » 8 »

» » » 50 » 100 » .................................. 16 »

» » » 100 » 150 » 24

0. 8. V.

i Danmark

för belopp af högst 100 riksdaler......................................... 8 skilling,

för Överskjutande belopp pr 100 rigsdaler........................ 4 »

i Finland

för belopp af till och med 4,000 mark................................. V5 %.

utöfver 4,000, men ej öfverstigande 6,400 mark ............... 8 mark,

utöfver 6,400 mark .................................................................. % S,

inom Nordiska Förbandets stater för belopp af högst 50 thaler,

inom afstånd af 15 tyska mil................................. V2 silbergroschen,

inom afstånd af mer än 15, men högst 50 mil... 1 »

» » » 50 mil.............................. 2 »

för belopp af mer än 50, men högst 100 thaler, likasom för hvart Överskjutande belopp af högst 100 thaler, då derigenom icke totalsumman kom-

mer att öfvergå 1,000 thaler,

inom afstånd af 15 mil................................................ 1

» » mer än 15, men högst 50 mil............ 2

» » » » 50 mil....................................... 3

För hvad den assurerade summan öfverstiger 1,000 thaler, utgår assuransafgiften pr 100 thaler med hälften af de härofvan angifna belopp (V2, 1 resp. 1V2 silbergroschen);

i Schiveiz

för hvar våglängd af högst 5 liens, om beloppet icke öfverstiger 1,000 francs: 2 centimes pr 100 francs, för hvad som öfverstiger 1,000 francs: 1 centim?, pr 100 francs, hvartill kommer en af afstånd och värdebelopp oberoende särskild afgift af 10 centimes;

allt detta dock med iakttagande deraf att vid befordran inom

afstånd af

högst 5 liens afgiften i sin helhet aldrig understiger...... 15 centimes,

mer än 5 och högst 10 liens » » » 20 »

» » 10 » » 25 » » » » 30 »

» » 25 » « 40 » » » » 45 »

» » 40 » » » 60 »

i Nederländerna

utgör assuransafgiften l‘/2 pr milis, dock så att icke i något fall beloppet understiger 25 cents;

i Frankrike

betalas:

för assurans af penningemedel 10 centimes för belopp af högst 100 francs, hvartill kommer en, af summans storlek oberoende, särskild rekommendationsafgift af 40 centimes för enkelt bref, 60 centimes för dubbelt bref o. s. v.,

för assurans af andra värdesaker 1 % af det beräknade värdet jemte en stämpelafgift af 20 centimes;

i Italien

utgör assuransafgiften 10 centesimi för belopp af högst 100 lire;

i Spanien

erlägges som assuransafgift 3 % af det uppgillra värdet.

Sålunda utgöra afgifterna för värdeförsändelsers assurerande: inom Nordtyska Förbundets stater vid afstånd af 15—50 geografiska mil, eller de afstånd inom hvilka största antalet af bref från och till svenska postanstalter utvexlas, för 50 thaler: 1 silbergroschen,

motsvarande ...................................................................................... '/u %

i Danmark för 100 rigsdaler: 8 skilling, motsvarande...... %2 »

i Italien .................................................................................... Vin »

i Norge för 100 speciedaler: 16 skilling, motsvarande...... 2/ls »

i Nederländerna 1V2 pr milis .................. » V20 »

i Schweiz, för ett medelafstånd af 40 lieus, pr 500 francs: 90 centimes, rekommendations-

afgiften deri inberäknad....................................... » %0 »

i Frankrike, i fråga om penningar: för 500 francs, rekommendationsafgiften inberäknad, om brefvets vigt ej uppgår till mer

än 10 gramm er: 90 centimes, också ............... » n/50 ,,

men för andra värdeförsändelser än penningar.................. 1 »

i Finland.................................................................................... V5 »

och i Spanien.................................................................................. 3

))

30 Om då den nuvarande afgiften för försändning inom Sverige af öppet rekommenderade bref, 50 öre, antagen såsom föreslaget blifvit i poststadgans § 15, mom. 3, utgöra eu lämplig assuransafgift för belopp af högst 500 rdr, för hvilken sistnämnda summa emedlertid, enligt nu gällande författning, sammanlagde rekommendations- och

assuransafgifterna uppgå till 60 öre, skulle afgiften för assurerande af värdeförsändelser inom lägsta värdeklassen komma att utgöra Vio % af det belopp hvarmed, i händelse af förlust, försändelserna kunde komma att ersättas, samt således donna assuransafgift öfverstiga endast de minimiafgifter som för närvarande inom Danmark och Nordtyska Förbundets postområde illgöras för assurerande af försändelser med angifvet värde.

Bestämmes vidare, utan beräknande af någon särskild rekommendationsafgift för assurerande försändelser, sjelfva assuransafgiften för belopp mellan 500 och 1,000 rdr till 5 öre för hvart belopp af högst 100 rdr, och för hvad som öfverskjuter 1,000 rdr till 2 öre pr 100 rdr, så utfaller en jemförelse mellan hithörande utgifter enligt kongl. kungörelsen den 16 februari 1849 och enligt nu underdånigst föreslagna allmänna poststadga sålunda:

enligt 1849 enligt §15

0. 8. V.

Bägges härtill att, enligt § 15, inom. 3, frankeringsafgiften för assurerande bref skulle, i öfverensstämmelse med hvad inom flera andra länder är vedertaget, utgå såsom för enkelt bref eller med 12 öre, äfven för den händelse att försändelsens vigt uppgår till mer än enkel brefvigt, så visar sig att i de flesta fall de nu underdånigst föreslagna bestämmelser rörande assurerande brefs behandling skulle, äfven i afseende å de utgifter som för postbefordringen af dylika

försändelser borde utgöras, bereda korrespondenterna större fördelar än de nu härför gällande föreskrifter.

Då ersättningen för förkommet rekommenderadt bref (försändelse utan angifvet värde) icke lämpligen torde böra fastställas till högre belopp än 50 rdr, har Generalpoststyrelsen också ansett rekommendationsafgiften, som för närvarande, jemnlikt nådiga kungörelsen den 18 maj 1866, utgör 24 öre, höra nedsättas till 18 öre, hvarigenom, med tillägg af breffranko 12 öre, befordringsafgiften för ett enkelt i (.kommenderadt bref körnare att uppgå till 30 öre, ett belopp för hvilket äfven finnes särskild! frimärke. Eu rekommendationsafgift öfverstigande 18 öre torde nämligen icke böra för brefvexlingen mellan inrikes orter ifrågasättas, sedan, jemlik! postfördraget den 2V23 februari innevarande år, högre afgift icke uppbäres för rekommenderade bref som utvexla^ mellan svenska och tyska orter. Inom Norge utgör denna afgift 4 skilling, motsvarande 13 Vz öre, inom Danmark 8 skilling, motsvarande 16'2/3 öre.

De häi. ofvan underdånigst föreslagna förändrade vilkor för postbefordringen af såväl rekommenderade bref som värdeförsändelser betinga de förändringar i föreskrifterna rörande dessa försändelsers behandling som, i öfverensstämmelse med hvad i flera andra länder iakttages, blifvit införda i inom. 2—5 af 10 § samt i 16 och 17 §§ af allmänna poststadgan.

Förbuden i mom. 6—10 af § 10 mot försändning med posterna af eldfarliga ämnen samt mot bress inneslutande i postpaket hafva influtit i de flera paketposttaxor som, tid efter annan och sednast den 17 januari 1861, blifvit af Postverkets Styrelse utfärdade. I sistnämnda taxa finnas, likasom i flora föregående, för öfverträdelse af förbudet mot brefs inneslutande i postpaket stadgade böter af 20 rdr, hvithet stadgande dock icke, såvidt Generalpoststyrelsen har sig bekant, grundar sig på något Eders Kong!. Maj:ts nådiga beslut i ämnet. Styrelsen har trött ansvaret såväl för dylik förseelse som föi inneslutande i bref till posttjensteman af förseglade skrivelser till andra personer, hvaremot förbud finnes af Postverkets Styrelse meddelad! genom kungörelse den 16 september 1705 och cirkulär den 7 juni 1835, höra lämpligen utgöras af böter, minst 10 och högst oO rdr, och således understigande de böter som, genom nådiga kungörelsen den 26 oktober 1860, finnas stadgade för jern vägskonduktör, ångbåtsbefälhafvare eller forman, hvilken medverkar dertill att med postlägenhet bref varda befordrade utan utgörande af någon särskild afgift till Postverket.

inskränkning i rättigheten till postförsändning.

32 Då å posttjensteman som, genom utlemnande till adressat af bref eller paket hvilket funnits inneslutet uti annat, till posttjenstemannen adresseradt bref eller paket, gjort sig skyldig till delaktighet uti den derigenom uppkomna portoförsnillning, icke torde böra tillämpas stadgandet uti 25 kap., 10 § Strafflagen, har Generalpoststyrelsen trött (§ 10, mom. 10) dylik förseelse höra umgällas med böter, ehuru till högre belopp, 20—150 rdr, än som dels finnes stadgadt i åberopade Öfverpostdirektörsembetets cirkulär den 7 juni 1835, dels kornme att drabba afsändare af bref eller paket af nu ifrågavarande beskaffenhet.

Meddelande Genom 14 § är afsändare af rekommenderade och assurerade

ningsbevis. försändelser, postanvisningar och paketer beredt tillfälle att, mot särskild afgifts utgörande, erhålla intyg derom att försändelsen verkligen kommit adressaten tillhanda. Hithörande föreskrifter äro aflattade i nära öfverensstämmelse med de stadgande!! som härom finnas meddelade i liera andra länders postförfattningar och som, på grund af särskilda postfördrag, tillämpas äfven i afseende å postutvexling mellan svenska och utrikes orter.

Ersättning för Ersättningen för förkommet paket utan angifvet värde har (§ 16, fke^te™'m m. mom. 8) ansetts höra utgå med ett belopp af 1 rdr pr T, motsvarande hvad ungefärligen i enahanda afseende utbetalas i Danmark (Va rigsdaler pr T), dock så att för paketer af högst 2 tt ersättningen alltid komnie att utgöra 2 rdr, och för paketer af mer än 2 men högst 4 u:s vigt förlusten godtgjordes med 4 rdr; ett stadgande som afser att, så mycket som möjligt, förenkla behandlingen af lättare paketpostförsändelser.

Stadgandet i § 18 jatt Postverket icke ikläder sig någon ansvarighet för förlust som, tillföljd af försändelses uteblifvande eller fördröjda framkomst, medelbart kan drabba afsändare eller adressat, vare sig renteförlust, försutna fatalier eller annat, motsvaras till någon del af föreskrifterna i § 8 af nådiga förordningen den 16 februari 1849. I (ifrigt har den uppfattning af Postverkets ersättningskyldighet som ligger till grund för nämnda §, och som nära öfverensstämmer såväl med stadgandet i § 3 af nådiga reglementet för elektriska telegrafbefordringen den 6 november 1868, som med de i detta afseende inom andra länder gällande författningar, alltid vunnit tillämpning vid bestämmandet hittills af den vederbörande korrespondenter tillkommande ersättning för förkomna rekommenderade bref.

Mgot sådant undantag från nämnda allmänna stadgande som i tz 8 af åberopade 1849 års nådiga förordning göres i afseende å

förkomma rentebärande obligationer, kan icke vidare påkallas, sedan afsändare af dylika värdepapper beredts tillfälle att bestämma den summa hvarå assurans tages, till belopp motsvarande icke allenast kapitalet utan äfven den å obligationerna upplupna renta.

Sedan lång tid tillbaka hafva tidt och ofta förekommit klagomål' deröfver att till postbefordran afiemnade orekommenderade bref icke kommit vederbörande adressater tillhanda. Ofta har utan tvifvel orsaken härtill varit att söka dels i ofullständiga eller otydliga adresser, dels i försummad frankering, som vållat att brefven icke blifvit befordrade, dels slutligen ock i bristande ordentlighet och pålitlighet hos de personer som å adressaternas vägnar mottagit brefven. Men att äfven genom försumlighet och oärlighet å postbetjening'^? sida bref gatt förlorade, har, oaktadt svårigheten i allmänhet att i dylika fall åstadkomma någon fullständig bevisning, genom anstälda undersökningar mer än en gång blifvit ådagalagd!

Sedan Generalpoststyrelsen vid utgången af år 1867 förordna! att vid hvar postanstalt skola föras särskilda reklamationslängder, i hvilka antecknas alla gjorda anmälande!! om uteblifna bref in. in., har Generalpoststyrelsen haft tillfälle af dessa reklamationslängder inhemta, bland annat, hurusom eu mycket stor del af de saknade försändelserna utgjorts af bref i Indika funnits inneslutna större eller mindre penningebelopp.

Det allmänt kända förhållandet att nära nog dagligen i o rekommenderade bref försända? penningar, kan också icke annat än för oärliga postbetjente medföra eu stark frestelse till tillgrepp.

Derför har också, sedan längre tid tillbaka, inom de flesta Postverk varit förbjuden all penningeförsändning i orekommenderade bref, och öfverträdelse!! af detta förbud belagd med ansvar, antingen, såsom i Frankrike, böter (50—500 francs) eller, såsom i Danmark, förlust af det i brefvet inneslutna penningebeloppet.

Ett dylikt stadgande anser sig dock icke Generalpoststyrelsen böra i underdånighet föreslå.

Då emedlertid det är af högsta vigt att tjenliga medel vidtagas för att, så mycket som möjligt, minska antalet af de bref som, innehållande penningar, varda från eu till annan postanstalt samt af postanstalterna till brefbärare eller enskilda bud afiemnade, utan vidtagande af sådane försigtighetsmått som iakttagas i afseende å rekommenderade bref,

rvångsrekom-

mendation.

34 Afskrift af inlemnade försändelser.

Vigt moderation för bref.

tiar Generalpoststyrelsen trött sig Lura i det underdåniga förslaget till allmän poststadga, § 19, intaga ett från Engelska Postverket lånad! stadgande rörande behandlingen af dylika bref.

Sedan några år tillbaka blifva i England alla, till postbefordran aflemnade bref Indika skäligen kunna antagas innehålla penningar, af vederbörande posttjensteman rekommenderade, och dubbel rekommendationsafgift påförd adressaterna, derest icke, vid brefvens öppnande å vederbörande postanstalt, visar sig att någon grund icke förefunnits för antagandet att desamma innehållit penningar.

Enligt hvad Storbritanniska Generalpoststyrelsen meddelat, har stadgandet härom medfört störa och väsentliga fördelar.

För att sätta afsändare i tillfälle att bereda sig ett, understundom i hög grad ensidigt, intyg derom att till uppgifven person afgått skrifvelse eller blifvit öfversänd handling af visst, angifvet innehåll, har i § 20 blifvit infördt stadgande om hvad härvid ansetts höra iakttagas. Afgiften för meddelande af intyg rörande innehållet af eu sålunda till postbefordran inlemnad skrift har Generalpoststyrelsen ansett höra fastställas till enahanda belopp, 25 öre för hvart ark, som, jemlik! nådiga förordningen angående expeditionslösen af den 30 november 1855, § 3, för vidimation utgår till tjensteman, hörande till den första af deri omförmälda afdelningar.

Under skrift v exlingen rörande afsättande, af ett postfördrag med Nordtyska Förbundet har blifvit i underdånighet omförmäldt hurusom, under eu sednare tid, blifvit i några länder medgifven en betydlig moderation i afseende å vigtsatserna för de postbefordrade brefven. Detta gäller hufvudsakligen Danmark och Tyskland.

Inom förstnämnda rike blot för tre år sedan den förutvarande beräkningen af en portosats för hvart lod af en brefförsändelses vigt utbytt mot ett stadgande derom att

såsom enkelt bref skall anses och taxeras hvart bref som ej

väger öfver 3 qvint (eller 15 grammer); » dubbelt: bref som i vigt öfverstiger 3, men ej 25 qvint;

» tredubbelt» » » » » 25 » » 50 »

Kort förut hade i Preussen vigtsatserna blifvit inskränkta till endast tvänne, nämligen:

den enkla, omfattande försändelser som i vigt uppgå till högst 1 lod; den dubbla » » » » » uppgå till mer

än 1 lod, men högst......................................................... ^ T,

Indika bestämmelser, på grund af särskilda, i slutet af år 1867, mellan Nordtyska Förbundet samt de Sydtyska Staterna, < Isterrike och

35 ,

Luxemburg afslutade postfördrag, numera tillämpas äfven på all korrespondens mellan förenämnde länder. Och för kort tid sedan, har äfven i Danmark mot denna vigtberäkning blifvit utbytt den förenämnda, för få år sedan derstädes antagna.

Som motiv för en dylik förändring har, såväl i Danmark som i Tyskland, blifvit anfördt att tyngre bref i allmänhet icke undergå annan postbehandling eller vid utlemnande! förorsaka mycket större olägenhet än hvad fallet är med de lättare brefven; hvadan skilnaden i afgift endast borde afse sjelfva transporten mellan postanstalterna. Men från sådan synpunkt kunde uppkrälande! åt ett särskild! porto för hvar enkel brefvigt ingalunda anses vara med billighet öfverensstämmande.

I Sverige har, redan från lång tid tillbaka och, såvidt Generalpoststyrelsen liar sig bekant, tidigare än i andra länder, en moderation i vigten för tyngre försändelser varit medgifven.

Genom kong!, brefvet den 31 maj 1693 stadgades att, då vigten af bref öfverstege 5 lod, borde för de närmast följande 5 loden porto utgå med endast halfva beloppet, och för hvad vigten öfverstege 10 lod endast med en fjerdedel af hvad eljest utgjordes.

Genom kongl. brefvet den 13 oktober 1785 inskränktes emedlertid förmonen af portomoderation till bref som vägde 8 lod eller derutöfver, och faststäldes ungefärligen enahanda vigtberäkning som för närvarande, på grund åt nådiga kungörelsen den 12 juli 1860. tillämpas'; enligt hvilken

för bref som i vigt ej uppgår till fullt 4 ort, erlägges enkelt porto, för bref från och med 4 ort intill 7 ort beräknas 2 portosatser,

ior bref från och med 1$ 1 ort intill In 26 ort beräknas 17 portosatser, " ; " In 26 » » In 51 » » 18 »

hvaremot för hvar (Överskjutande vigt af 3 ort betalas fullt porto såsom för enkelt bref.

Den om förmälda omständigheten, att någon anmärkningsvärd portomoderation ej vidtager förrän efter det bref uppnått en vigt åt 31 ort, måste emedlertid verka derhän att endast undantagsvis och mycket sällan förmenen deraf tillgodokommer korrespondenterna.

1 )ch da den i utlandet vanna erfarenhet vittnar derom att förändringen icke medfört någon alltför stor tillökning i antalet tyngre brefpostförsändelser, samt det för postbehandlingen och för' räkenskaperna medför eu stor lättnad, att icke ett alltför stort antal olika portosatser hell öfver för de särskilda inrikes brefpostförsändelserna tillämpas, har Generalpoststyrelsen ansett sig höra i underdånighet underställa Eders Kong!. Majrts nådiga pröfning frågan, huruvida icke äfven korrespondensen i Sverige herde beredas ungefärligen enahanda förmoner som i omformälda afseende kommit brefvexlingen i Danmark och Tyskland tillgodo.

I öfverensstämmelse härmed hafva i poststadgans § 22 blifvit förslagsvis upptagna endast tre vigtsatser,

den första för bref h vilkas vigt ej öfvers tiger.................. 4 ort.

den andra för bref hvilkas vigt öfverstiger 4, men ej 25 »

den tredje » » » » » 25 » » 50 »

Den enda anmärkningsvärda olägenhet som af ett dylikt stadgande kunde befaras härflyta, vore att, för besparande af porto, liera bref till olika adressater koimne att under ett omslag försändas. Den annorstädes vunna erfarenhet gifter icke synnerlig anledning antaga det sådant koimne att i någon väsentlig moll inträffa. Anmärkas bör likväl att. då i allmänhet inom Danmark och Tyskland beforringsafgiften för bref som skola från en till annan ort fortskaffas icke uppgår till mer än dubbla beloppet af lokalbrefportot, men i Sverige lokalportot utgör endast f af afgiften för vanliga bref, skål icke saknas för det antagande att, här iller än annorstädes, kunde komma att anlitas utvägen att i ett bref af dubbel eller tredubbel vigt innesluta liera andra, lättare försändelser, hvar af dem försedd med lokalmärke, för att efter framkomsten, genom dens försorg till hvilken omslagsbrefvet ar adresserad!, nedläggas i närmaste breflåda. För den händelse att. med afseende å de fördelar eu förenkling af nu ifrågavarande slag onekligen komme att medföra, Eders Kong!. Näjd skulle finna vigtsatserna för postbefordrade bref höra till ett mindre antal än det

nuvarande förändras, torde — derest vid tillämpningen af stadgandet derom skulle uppstå någon olägenhet af omförmälda beskaffenhet — det i nåder tillåtas Generalpoststyrelsen inkomma med särskild! underdånigt förslag till de föreskrifter som med anledning deraf må anses påkallas.

De i § 23 rörande lokalbref intagna bestämmelser äro desamma Lokalbr°fsom för närvarande, på grund af nådige brefven den 23 februari 1858 och den 9 november 1861 samt nådiga kungörelsen den 12 juli 1860, tillämpas.

I eu äldre tid, då i allmänhet afstånden mellan postanstalterna Hittills .4 vivere betydligt större än hvad numera är fallet, utgjordes en mycket ae stor del af de postbefordrade brefven utaf s. k. lösbref, för Indika befordringsafgiften, faststäld genom kong!, brefvet den 19 februari 1812 till 1 skilling banko och genom nådiga brefvet den 23 februari 1858 till 3 öre, tillfaller postförvaltare!!. Efter det att i en sednare tid postanstalternas antal blifvit på några få år mer än fördubblad!, har år från år lösbrefvens antal betydligt nedgått och beräknas för nästlidet år föga hafva öfverstigit en half million.

Den för korrespondenterna kännbara olägenheten att, då inkomsten af dessa bref är postförvaltare förbehållen, icke kunna utgöra befordringsafgiften med frimärken, har redan tillförne föranledt till förslag om indragning af donna afgift till postkassan, ehuru, vid pröfningen af detta ärende den 9 november 1861, Eders Kong!. Maj:t funnit eu sådan' förändring icke lämpligen kunna genomföras förrän i sammanhang med fastställande af andra grunder för postförvaltarnes aflönande.

Hvad beträffar alla sådan»- bref som, utan anlitande af lösväska, till postanstalt inkomma eller derifrån utsändas, möter också ingen svårighet att behandla dem såsom alla andra, tillförne s. k. portobref, då de förra kunna och höra nedläggas i den posten åtföljande breflåda och, allteftersom de äro frimärkta eller icke frimärkta, afgiftsfritt eller mot lösen till adressaterna utlemnas, samt de sednare genom postförvaltaren tillställas postiljon eller postförare, för att af denne till adressaterna eller dessas bud utlemnas; dervid likväl iakttagos att, innan brefven af postförvaltaren tillställas postiljon eller postförare, de böra hafva blifvit med frimärken försedda, hvadan ock för dessa bref undantagsvis frankotvång blifvit i § 21 af poststadgan underdånigst föreslaget.

Begagnandet af breflåda för emottagande af försändelser som skola med post fortskaffas, medför nödvändigheten att efter samma

grund taxeras alla deri nedlagda försändelser, då, vid breflådans öppnande, omöjligt är bedömma, Indika bland de deri förekommande försändelser kunna hafva blifvit nedlagda efter det posten passerat närmast belägna postanstalt, och Indika som vid postens afgång derifrån kunna hafva funnits i breflåda!! inneslutna.

Icke heller kan billigheten anses tala emot ett sådant taxeringssätt, då i allmänhet för postpersonalen omgången och besväret med de till en postanstalt i breflåda från kringliggande ort inkomna försändelser icke äro mindre än hvad fallet är med de bref som ankomma affärdade på samma sätt från närmast belägna postanstalt, under det att de bref Indika skola under vägen lösa aflemnas, åstadkomma för Postverket vida större olägenhet och tidsförlust än hvad fallet är med ett mångdubbelt större antal bref, direkt utvexlane mellan tvänne postanstalter.

En väsentlig lättnad komme dessutom att beredas en mycket stor del af de hittills s. k. lösbrefven, derest Eders Kong!. Näjd finner skäl i nåder gilla och bifalla hvad i § 66 af poststadgan är, i fråga om vilkoren för lösväskbefordringen, underdånigst föreslaget.

Utom de nu omförmälda, för närvarande s. k. lösbref, eller de Indika, i eller utom lösväska, befordras från postanstalt till korrespondent på landet eller från denne till postanstalt, kunna förekomma och hafva utan tvifvel förekommit äfven andra, nämligen sådane hvilkas såväl afsändare som mottagare bo invid eller nära till vägen mellan tvänne postanstalter, men på det sätt att brefven aldrig komma att passera någon postanstalt. Någon rätt till befordran med de allmänna posterna har visserligen icke blifvit försändelser af detta slag tillerkänd, men att, på grund af häfd, posterna blifvit för deras fortskaffande å åtskilliga orter anlitade, har sig Generalpoststyrelsen bekant; och torde i de flesta fall arvodet derför, beräknadt efter taxan för vanliga lösbref, hafva tillgodokommit postiljon eller, der sådan icke posten åtföljt, postförare!!.

För att förekomma det postiljoner och postförare åtaga sig att, för egen rakning, fortskaffa bref, hvarigenom postkassan gånge miste om afgifterna för dessa krets befordran, är emedlertid ingenting nödvändigare än att, i enlighet med hvad föreslaget finnes i § 157 af poststadgan, postiljoner och postförare må kunna ovilkorligen och utan inskränkning förbjudas hvarje mottagande ur enskilda personers händer af lösa bref eller paketer.

Öfvertygelse!! härom har också i Danmark verkat till införande af särskilda väskor för befordran af den korrespondens hvilken icke

passerar någon postanstalt. I ungefärlig öfverensstämmelse härmed är jemväl i inom. 5 och 6 af poststadgans §- 66 föreslaget, att samma befordringssätt må kunna användas för det i allmänhet inom Sverige icke synnerligen störa antalet af dylika bref.

Tillfälle att mellan inrikes orter få, mot nedsatt afgift, befordrade Försändelser under band trycksaker, varuprofver och mönster, bereddes först under undev band loppet af år 1864.

Afgiften derför, som till en början utgjorde en fjerdedel af det för samma vigt belöpande brefporto, ehuru med iakttagande deraf att äfven för lättare försändelser afgiften icke Unge i något fall understiga portot för enkelt bref,

blef, sedan i 1865 års postfördrag med Danmark och de samma år nådigst meddelade förändrade bestämmelserna rörande postförhållandena mellan Sverige, och Norge, korsbandsportot blifvit för 40 grammers vigt faststäldt till 6 öre, genom nådiga brefvet den 22 september 1865 nedsatt till sistnämnda belopp.

Någon förändring i dessa bestämmelser anser Generalpoststyrelsen, åtminstone för närvarande, icke böra ifrågakomma.

De i (ifrigt uti poststadgans § 24 innehållna föreskrifter rörande försändelsernas beskaffenhet och behandling äro väsentligen desamma som blifvit faststälda genom Eders Kong!. Maj:ts nådiga bref den 23 februari 1866, endast med tillägg

dels af medgifvandet att å trycksaker i korthet skriftligen antyda att det öfversända utgör en gåfva till adressaten; en rättighet som mer än en gång blifvit påyrkad vid försändning af böcker och broschyrer och hvilken jemväl är af de schweiziska, belgiska och franska postförfattningarne medgifven,

dels af den äfven inom Belgiska och Franska Postverken gällande föreskriften, att omslaget till en försändelse under band icke får betäcka mer än en tredjedel af försändelsens yta; en föreskrift som är nödvändig om posttjensteman skall kunna, som sig bör, vaka deröfver att ifrågavarande billigare postförsändningssätt icke användes för fortskaffande af andra föremål än sådane för hvilka detsamma är medgifvet,

dels ock af den jemväl i Nordtyska Förbundets postförfattningar intagna bestämmelsen att under samma omslag ej må inläggas försändelser till flera olika adressater,

dels slutligen af stadgandet derom att ofullständigt frankerad försändelse under band bör lösas med dubbla beloppet af felande franko.

40 Paketpost-

försändelser.

Sedan erfarenheten ådagalagt att föreskriften, det dylika försändelser höra taxeras såsom bref, i de allra dosta fall ledt derhän att försändelserna alldeles icke blifvit utlösta, har i sednast afslutade postfördrag med Nederländerna den 11 nästlidna januari, art. XII, och med Ryssland den 30 påföljda april, art. IX, blifvit infördt stadgande derom att lösen bör utgå med två gånger det belopp hvarmed värdet af de åsätta frimärkena understiger befordringsafgiften Samma stadgande, hvilket äfven finnes infördt i de italienska och nordamerikanska postförfattningarne, synes med skål också höra göras gällande för dylika försändelsers utvexling mellan inrikes orter.

I Frankrike uppbäres i dylika fall lösen med ett belopp motsvarande tre gånger bristen i frankeringsafgift.

De i § 25 intagna bestämmelser, som i allmänhet öfverensstämma med de inom andra länder i detta afseende gällande stadgande!!, hafva ansetts nödvändiga till förekommande af, hittills icke sällan öfverklagade, missbruk vid aflemnande till postbefordran af försändelser under band.

Ilärofvan har blifvit i korthet underdånigst omförmäld den jemförelsevis mindre utveckling som paketpostutvexlingen i Sverige hittills vunnit.

Orsakerna dertill kunna, utom frankeringstvånget, anses vara dels att, oaktadt den åren 1861—1869 vidtagna mycket betydliga utvidgningen af paketpostförbindelserna, ännu ej tillfälle blifvit beredt till paketförsändning genom fullt eu tredjedel af samtlige postanstalter,

dels, och måhända hufvudsakligen, de höga befordringsafgifterna och nödvändigheten att äfven för mindre paketer tillämpa afståndstaxan.

Om med skål medelportots införande ansetts verka en betydlig tillväxt i brefvexlingen, icke ensamt på grund af den portonedsättning som i flera fall derigenom åvägabragts, utan äfven med anledning af den derigenom åstadkomna lätthet för afsändare att i förvåg beräkna befordringsafgiftens belopp,

så gäller — om också ej i samma, dock i ganska väsentlig mon — detta äfven om hvarje åtgerd som .är egnad att, på en gång, minska afgifterna för paketbefordringen och förenkla föreskrifterna för taxeringen af hithörande försändelser.

Insigten häraf har också verkat att, sedan år 1865, blifvit i Danmark infördt ett medelporto för alla paketpostförsändelser hvilkas vigt ej öfverstiger 4 T, hvilket porto utgöres med

8 skilling då vigten ej öfvergår 1 «;

12 skilling då densamma öfvers tiger 1, men ej 2 ■$;

16» » » 2 » 4 »

Den under sednare tid högst betydliga tillväxten i antalet inom Danmark postbefordrade småpaketer har också burit vittnesbörd om riktigheten och ändamålsenligheten åt den nämnda åtgerden.

De jemförelsevis mycket större utstånden inom Sverige, i förening med nödvändigheten att i de flesta fall för postbefordringen här anlita betingad skjuts, för hvilken kostnaden år efter annat förhöj es, äro omständigheter, Indika utan tvifvel kunna anses tala emot införandet här, af ett för hela riket gällande, medelporto för någon del af paketpostförsändelserna.

Skulle de åberopade omständigheterna anses utgöra ett oöfvervinneligt hinder för ett paketmedelportos antagande, vore ensidigt att, i stället för den vanliga beräkningen af antalet mil å kortaste afståndet mellan afgångs- och adressort, finna en grund för de mindre paketernas taxering, hvilken, såvidt görligt vore, erbjöde ungefärligen enahanda fördelar som det danska medelportot af billighet och enkelhet vid tillämpningen, utan att dock föranleda dertill, antingen att inkomsten i paketporto befunnes alltför otillräcklig till bestridande af de med paketbefordringen förenade utgifter, eller ock att, till betäckande af de sednare, portot måste fastställas till belopp som för kortare afstånd blefve alltför betungande.

En sådan grund kunde måhända lämpligast sökas i landets historiskt-geografiska indelning.

Under det nämligen, i flertalet fall, måste för afsändare mota svårighet att med säkerhet beräkna befordringsafgiften, derest donna utgår efter kortaste afståndet från afgångs- till adressort, skulle antagligen mindre ofta en sådan svårighet uppkomma, om pakettaxeringen grundade sig på en sådan indelning i zoner att, exempelvis, en omfattade Skåne och Blekinge, eu öfrige delar af Götarike, eu Svearike,

en Norrland söder om Ångermanelfven samt eu Norrland norr om nämnda eif.

För småpaketer, Indika utvexla des mellan orter belägna i samma zon eller inom tvänne närbelägna zoner, kunde i sådant fall befor-

dringsafgiften blifva densamma, exempelvis

der paketets vigt ej öfverginge 1 T ................................. 30 öre;

der vigten öfverstege 1, men icke 2 $ .......................... 50 öre,

hvaremot, då för dylikt paket befordran egde rum genom eu eller flera mellanliggande zoner, för hvar sådan zon borde utgöras ytterligare enahanda afgift, 30 resp. 50 öre, som skulle belöpa för transport inom eu zon eller mellan tvenne närliggande zoner.

Varder emedlertid, genom bifall till hvad i § 22 blifvit underdånigst föreslaget, eu utväg beredd att, mot eu afgift af endast 24 ä 36 öre, få postbefordrade försändelser af 25 resp. 50 orts vigt, samt sålunda tillfälle beredes att mot ett billigt brefporto försända handlingar in. in. för Indika, till minskning i befordringsafgift, möjligen i vissa fall paketpost nu anlitas,

så synes icke någon synnerlig tvekan höra mota, att till 50 öre fastställa minimiafgiften för paketbefordran, hvarigenom en förhöjning skulle inträda i taxan endast för försändelser inom 10 mil äf högst 2.) <tt:s vigt och inom 6 mil af högst Öl s. Derigenom vunnes ock, hvad i allmänhet anses som eu fördel, att icke i vissa fall paketportot blefve lägre än det för brefpostförsändelser.

Men med ett minimiporto af 50 öre kan, utan olägenhet, öfvergifvas all zonberäkning för paketer hvilkas vigt icke öfverstiger 2 och fullständig likformighet införas i taxeringen af alla dylika inrikes försändelser, utan afseende å den större eller mindre våglängd desamma befordras.

Och i enlighet härmed hafva äfven blifvit affattade bestämmelserna i § 26, dervid antagits att utgifter! för s. k. småpaketer skulle utgöra:

der vigten ej öfverstiger 1 $ ............................................ 50 öre,

men der densamma uppgår till mer än 1 och högst 2 T 75 »

Det ofta inträffande hehofvet af förstärkt anspann för posterna, vid de fall då ett större antal tyngre paketpostförsändelser förekomma, gör det nödvändigt att fortfarande, här som annorstädes och särskild!: äfven i Danmark, taxeringen af dessa försändelser grundas på afståndet mellan afgångs- och adressort.

Paketportot, som, vid första inrättandet i Sverige af forvagnar, bestämdes pr <ee till 2 skilling banko för hvart afstånd af 3 mil, med tillgodoberäknande likväl af vigtmoderation för tyngre försändelser, blot, ehuru med vissa förändringar i zonberäkningen, sedermera för-

höjdt:

genom kongl. brefvet den 8 juni 1833 med omkring... 33!, % samt genom nådigt bref den 21 maj 1858 ytterligare

för lägsta vigtklassen med................................................. 100 %

samt för försändelser hörande till öfrige klasser med 30 ä 33!, %

Enligt den taxa som, på grund af sistberörda nådiga bref blifva utfärdad, betalas för närvarande:

S8 !

I' ! »I- O: ! ° O:

7 *Ä-

!V ft"

E:.° | g-

£ g ! g

tv * o

Ko-! O O:

Q i 5^

O I ? w eo*- ^ - i tv r

Eo

tv o5 3

E-°

&

C:.

£3

99 C:

° O: &<- <v £B

" o 4^

-vN- §- ? !?

Indika afgifter emedlertid sedermera, på grund af nådiga blefven den 27 september 1860 och den 28 mars 1862, blifvit med en femtedel nedsätta för paketer, innehållande böcker och musikalier.

Inom Danmark utgöres numera befordringsafgiften för paketer hvilka våga mer än 4 »:

inom afstånd af 5 mil med k skilling pr U,

» » » 5—10 » » 1 » » »

» » »10—20 » » 2 » » »

» » »20—30 » » 3 » » »

o. s. v., med en skilling mer pr B för hvar Överskjutande våglängd af högst 10 mil; dock sålunda att icke i något fall beloppet för hvart särskild! paket understiger 16 skilling.

I de till Nordtyska Förbundet hörande statur utgöres paketportot pr B:

inom afstånd af högst 30 geografiska mil med 2 pfennige för hvar 5te mil,

inom afstånd af mer än 30, men högst 100 mil med 2 pfennige för hvar lOde mil,

vid längre afstånd med 2 pfennige för hvar 20de mil;

dock så att ej i något fall afgiften utgår med mindre än

2 silbergroschen för afstånd, af högst 5 mil,

B » » » 5—15 »

4 » » » 15—25 »

5 » » » 25—50 »

6 » » »mer än 50 »

Med förvandling till svenskt mått och mynt utgör således för

ifrågavarande slag af paketer, i allmänhet och med undantag för större afstånd, befordringsafgiften pr 5 mil:

i Danmark för hvart T omkring tf öre, i Tyskland » » » » 2^ »

Om, som i allmänhet varit vanligt, antages att, utan fara för posternas oskäliga fördröjande, kunna, postiljonens tyngd oberäknad, efter eu häst befordras 2 centner, skulle, då i medeltal legal! för paketposts fortskaffande upptages till 1 rdr 20 öre pr mil, kostnaden för ett pakets befordran 5 mil uppgå för hvart T till 3 öre.

Anmärkas kan att, vid de flesta tillfällen då ett större antal tyngre paketer påkallar användande af flera hästar än eljest för postbefordringen skulle begagnas, tillökningen i vigt icke är så betydlig att inkomsten deraf kan betacka den ökade skjutskostnaden. Betydelsen af detta förhållande förminskas dock i väsentlig mon deraf att, vid ännu flera tillfällen, ett icke så ringa antal paketer kan med posterna fortskaffas, dels utan all tillökning i den lega som, äfven om ej dessa paketer medföljde, måste för brefpostens befordran utgifvas, dels mot en jemförelsevis endast ringa förhöjning i gästgifveriskjutslegan. Då härtill kommer att ett för paketbefordringen förökadt hästantal endast undantagsvis kan påkalla användande af flera postiljoner än eljest, vid hvilket förhållande efter en häst kunna fortskaffas paketer till ungefär dubbelt så stor vigt som bär ofvanför blifvit beräknad,

anser Generalpoststyrelsen ingen tvekan böra mota, att till endast öre pr <£ bestämma den afgift som för nu ifrågavarande slags paketers postbefordran borde, för hvart afstånd af högst 5 mil, utgöras; med iakttagande likväl deraf att icke i något fall afgiften bör understiga portot, 50 öre, för »småpaketer» af högst 1 T:s vigt.

Under det att sålunda i allmänhet för hvar tionde mil befordringsafgiften komme att ökas med 5 öre pr <$, torde emedlertid förhöjningen i afgift för paketer som fortskaffas mer än 50 mil, kunna och höra inskränkas derhän att för hvar tjugofemte mil tilläggas 5 öre, också pr

45 Härför talar icke ensamt det önskliga deruti att för mera aflägsna orter paketportot icke måtte alltför mycket fördyras, utan äfven dels den omständigheten, att under eu stor del af året paketer, som skola å längre sträckor befordras, vanligen kunna till större eller mindre del af vägen vinna befordran med ångbåtslägenhet, derför kostnaden alltid blir betydligt billigare än för lands vägspost,

dels ock att, enligt nu gällande taxa, för paketer som skola postbefordras mer än sextio mil, ingen skilnad i afgift ifrågakommer, antingen det Överskjutande milantalet är större eller mindre; en föreskrift som väl egentligen bär sin grund deruti att, vid taxans fastställande, tillfälle icke fanns beredt till postbefordran mellan orter som vore mycket mer än sextio mil från hvarandra aflägsna.

I det förslag till paketposttaxa som nu underdånigst framlägges, hafva alla paketer Indika befordras mer än etthundra mil, ansetts kunna och höra beläggas med enahanda afståndsporto.

Nedanstående tabell innefattar en jemförelse mellan de utgifter för paketpostbefordringen som belöpa enligt nu gällande taxa, och de Indika, i händelse af nådigt bifall till hvad härofvan blifvit underdånigst föreslaget, framdeles komine att utgöras; eu jemförelse, hvilken emedlertid i någon mon försvåras genom olikheten i den afståndsberäkning och de vigtsatser som blifvit lagda till grund för de särskilda taxorna.

47 Under det att de underdånigst föreslagna förändrade taxebestämmelserna komma att bereda eu ansenlig ocli af förhållandena niedgifven lättnad i paketntvexlingen mellan mera närbelägna orter, från och till Indika också den betydligaste paket,utvexling är att påräkna, visar, oaktadt utvidgningen af zonerna för paketer som å längre väg fortskaffas, jemförelse!! en ej obetydlig tillökning i afgifterna för sistnämnda slag af paketer. Utom att, der verkligen hela eller största delen af vägen landsvägspost blifvit för paketernas befordran anlitad, eu dylik portoförhöjning är nödvändig till betäckande af Postverkets utgifter för pakettransporten, bör emedlertid härvid anmärkas att, derest i nåder godkännes det i poststadgans § 27, inom. 1, intagna stadgandet derom att hvarje mil, derå jern vägsbefordran linnés att tillgå, skall vid pakettaxeringen räknas endast som eu half mil, afgifterna äfven för paketer, utvexlade mellan mera aflägsna orter, måste komma att i de flesta fall understiga det nuvarande paketportot, då för befordring^ af det ojemförligt största antalet af dessa försändelser jern vägslägenhet alltid finnes att för större eller mindre del af vägen anlita.

Icke, heller bör, vid en jemförelse mellan- de bägge taxeringssätten lemnas oanmärkt att, om å ena sidan föreskriften, att till grund för taxeringen skall läggas det absolut kortaste afståndet mellan afgångs- och adressort, utbytts mot stadgandet derom att, afgiften skall beräknas efter den kortaste väg, hvarå paketerna kunna med post mellan dessa orter befordras, så mer än uppväges donna förändring af bestämmelsen derom, att icke i något fall porto skall utgöras för mer än det antal A försändelsen innehåller; under det att, enligt 1858 års taxa, hvart paket som i vigt öfverstiger 5{ <&, skall taxeras lika som om detsamma uppgänga till 104 paket som väger 21 y, drager samma afgift, som de hvilkas vigt uppgår till 30 y, o. s. v.

Efter den i allmänhet betydliga nedsättning i paketportot som blefve följden af antagandet utaf de härofvan underdånigst föreslagna taxcbestämmelser, lärer något sådant undantagsstadgande för försändning af böcker och musikalier som, under andra förhållande!!, blifvit genom högstberörde nådiga blefven den 27 september 1860 och den 28 mars 1862 meddelade, icke vidare anses af behof påkallade, helst i de flesta fall, genom att hänföras under rubriken »småpaketer», eu bok äfven af större arkantal, likasom flera musikhäften, kunna mellan orter som äro från hvarandra långt aflägsna, vinna befordran med posterna mot eu afgift, vida understigande den som, äfven med till-

48 Knipning af förenämnde nndantagsstadganden, hittills skolat derför utgöras. Hvad åter vidkommer de större bokkollis som vanligen försändas till och från bokhandlare, och för hvilkas fortskaffande icke sällan måst användas ett ökadt hästantal, kan icke, utan uppoffring för Postverket, transporten af dessa verkställas mot lägre afgift än den härofvan. för andra tyngre försändelser underdånigst föreslagna.

Den inom andra Postverk utdömda grundsatsen att, vid taxeringen af paketpostförsändelser, afse icke allenast vigten utan i vissa fall äfven kubikinnehållet, torde, oaktadt de fördelar för postkassan som i vissa hänseenden ett dylikt taxeringssätt kan medföra, höra öfvergifvas, ensamt med afseende å den störa svårigheten för postanstalterna, att med säkerhet beräkna kubikinnehållet af de ofta till formen mycket oregelbundna paketförsändelserna.

Hittills har i allmänhet icke egt ruin någon utvexling af paketer genom poststationerna.

En af orsakerna härtill har varit den omständigheten, att för paketer befordringsafgiften alltid skolat kontant utgöras, men någon egentlig uppbörd icke ansetts höra anförtros poststationsföreståndare, hvilka hvarken derför ställa borgen eller åtnjuta en aflöning, sådan som med skål kan påräknas af tjensteman åt hvilken uppbörd af allmänna medel anförtros.

Eu annan orsak har varit den störa vidlyftighet som måst gifvas åt paketposttaxan, derest densamma skolat upptaga afstånden icke allenast, såsom nu, mellan alla fullständiga postanstalter, utan äfven mellan hvar sådan och hvarje poststation samt emellan stationerna inbördes, äfvensom de ständigt återkommande förändringar i och tillägg till donna taxa som häraf måste blifva följden.

Den förstnämnda svårigheten liäfves med lätthet derigenom att, för paketportots utgörande, i stället för kontanta medel användas frimärken.

För att förekomma olägenheterna af samtlige poststationers upptagande i paketposttaxan, såsom de fullständiga postanstalterna, är i 27 §, 2 och 3 inom., underdånigst föreslaget att, der så händer att paketpostförsändelse, hvilken är underkastad afståndsporto, afgår från poststation för att från postkontor eller postexpedition med hvilken stationen står i direkt postutvexling, vidare befordras till annan postanstalt, eller att dylik försändelse afgår till poststation, utan att vara inlemnad å postanstalt med hvilken stationen direkt utvexla!' post, befordringsafgiften bör beräknas ensamt efter afståndet mellan det postkontor eller den postexpedition med hvilken den direkta post-

ntv exil ngen till och från stationen eget rum, samt vederbörande adress- resp. afgångsort;

men att deremot, då paket med post befordras endast mellan poststation och postkontor eller postexpedition, hvarmed samma station direkt utvexla!’ post, eller ock paket fortskaffa^ mellan tv änne poststationer, utan att under vägen passera annan, fullständig postanstalt, till grund för taxeringen skall läggas hela afståndet mellan afgångs- och ankomstorten.

1 de förut nådigst meddelade föreskrifterna rörande frimärkenas färg har, uti poststadgans § 37, blifvit föreslagen den förändring, att valören å 12 öre, den utan all jemförelse allmännast förekommande, blefve gul i stället för blå, hvilken ' sistnämnda färg visat sig vara den för frimärkenas afstämpling mest ogynsamma och derför hellre torde höra användas för de mera sällan förekommande 24 öres frimärkena. Genom användande vid de nya märkenas förfärdigande af stämpla!’ hvilkas form helt och hållet skiljer sig från de hittills för 12 och 24 öres frimärken begagnade, böra också kunna förekommas de olägenheter hvartill eljest eu dylik förändring kunde gifva anledning.

Sedan, genom sednast afslutade svensk-danska postfördrag, frankeringsafgiften för enkelt bref till Danmark blifvit nedsatt till 12 från 17 öre, kan också utan olägenhet upphöra det, genom nådiga brefvet den 16 september 1865, påbjudna utfärdandet af frimärken utaf sistnämnda värde; hvaremot och med afseende å det störa antal försändelser under band till inrikes orter samt till Norge och Danmark, Indika draga en franko af 6 öre, ansetts höra utgifvas frimärken äfven af sistomförmälda valör.

Det ofta öfverklagade förhållandet att, synnerligast i salubodar, för frimärken fordrats högre betalning än vederbör, anser Generalpoststyrelsen kunna och höra förekommas genom stadgande, derför af enahanda ansvar som för prisstegring vid försäljning af almanackor finnes föreskrifvet i Eders Kong!. Maj:ts nådiga bref den 2 juni 1858. Eu dylik, i poststadgans § 37, inom. 4, intagen föreskrift synes med så mycket större skål kunna göras gällande äfven i afseende å enskilde försäljningsmän, som desamma finnes tillerkänd särskild provision vid hvart inköp af minst tre ark frimärken; ett stadgande, hvari Generalpoststyrelsen för närvarande icke anser sig höra i underdånighet föreslå någon förändring, om också i allmänhet eu dylik försäljning af frimärken genom enskilda — antagligen åtminstone tillsvidare behöflig till minskande af de med frankerings-

7 Frimärken

tvånget förenade »lägenheter — måste anses i väsentlig moll underlätta spridningen af falska frimärken, om och när dylika komma att förfärdigas, likasom af redan begagnade frimärken, från Indika makuleringssvärtan blifvit utplånad; hvarför också, såvidt Generalpoststyrelsen har sig bekant, annorstädes försäljningen af frimärken besörjes ensamt af postanstalterna och deras betjening eller af personer, Indika särskild! blifvit till försäljningsman antagna, och hvilkas verksamhet såsom sådan» öfvervakas, på sätt i Frankrike är förhållandet med idkarne af tobakshandeln in. in.

i niemnad post- Under det att, rörande förfaringssättet vid de tillfällen då peråtertagande S01ler anmäla sig till återbekommande åt sådane å postanstalt in-

e!.!er !ief<'r‘lra" lemnade försändelser som ännu icke blifvit postbefordrade, saknas

etter torandrad qi r. n. , . « 7

adress, alla andra töreskritter an den i Grcncralpoststyrelsens cirkulär den 26 mars 1850 meddelade, att vid rekommenderad! krets återtagande bör aflemnas det för samma bref utfärdade rekommendationsbevis, hade, genom nådiga brefvet den 30 december 1857, blifvit förordna»!! att, om afsändare önskar att bref eller paket skall till afgångsorten återsändas eller »efter annan adress aflqmnas», afsändarens identitet skall vara af det afsändande postkontor»! bestyrkt. Ofullständigheten i omförmälde stadgande!! har föranled! intagande i §§ 38—41 af ungefärligen enahanda bestämmelser som finnas i sådan! afseende meddelade i de belgiska och de franska postförfattningarne.

Från äldre tid tillbaka har, ehuru icke, Generalpoststyrelsen veterlig!, på grund af något särskild! derom utfärdad! stadgande, utan endast i öfverensstämmelse med hvad inom andra länder finnes föreskrifvet, äfven inom svenska postförvaltningen vant medgifven afgiftsfri befordran för s. k. returnera»!» bref, vare sig att detta returnera!!»!» innefatta! ett verkligt återsändande till afgångsorten eller eu befordran till annan adressort än den först angifna; i hvilket afseende eu inskränkning blifvit, genom högstberörda nådiga brefvet den 30 december 1857, gjord endast i fråga om sådan» bref som till afgångsorten återsändas. Då emedlertid icke någon anledning förekommer, hvarför dylik försändelse skulle beläggas med högre afgift än den som skall till förändrad adressort i allmänhet förtskaffas, har, uti poststadgans § 41, inom. 3, och § 62, inom. 2, förmonen af afgiftsfri vidarebefordran ansetts böra tillgodokomma samtlig^ bref, försändelser under band och tidningar som, vare sig på afsändarens eller adressatens begäran, antingen i egentlig mening returneras eller försändas till eu annan adressort än den ursprungligen uppgillra.

51 De i §§ 42—45 innehållna föreskrifter rörande postanvisnings- P°stanvisrörelsen äro affattade i' hufvudsaklig öfverensstämmelse med de be- postförskott, stämmelser som, enligt sednast träffade aftal, gälla för postutvexlingen .med Norge, Danmark och Tyskland samt, genom nådiga brefvet den 11 nästlidna juni, blifvit faststälda för rörelsen mellan inrikes orter.

Endast har, i § 44, ansetts höra intagas ett stadgande om begagnande jemväl af telegraf för fortskaffande af order om postanvisningsbelopps utbetalande; ett stadgande som redan förut annorstädes blifvit med fördel tillämpadt.

Äfven de i §§ 46—48 intagna bestämmelserna rörande meddelande af postförskott öfverensstämma i allt väsentligt med hvad hittills i allmänhet iakttagits i afseende å hithörande försändelsers utvexling, med endast den förändring att, på grund af sistberörda nådiga bref, postförskott hädanefter komma att meddelas äfven å paketer, för Indika ett dylikt liqvidationssätt vida oftare än för bref påkallas. I 48 § hafva blifvit upptagna sådane föreskrifter rörande ersättande i vissa fall af postförskottsbeloppet som med nödvändighet följa af Postverkets åtagande att, endast emot viss lösen, utlemna eu till befordran aflemnad försändelse. Då emedlertid, för den händelse att exempelvis mottagaren af eu till postbefordran aflemnad vara genom postförskottet affordras endast någon återstående del af varans inköpspris, afsändare!! af densamma, i händelse af paketets förlust, icke rimligtvis kan eller bör åtnöja? med en ersättning, motsvarande endast postförskottsbeloppet, men icke heller, sedan varans falla värde blifvit honom ersatt, eger rättmätigt anspråk på någon ytterligare godtgörelse, har postförskottsbeloppets ersättande blifvit inskränkt till de fall då afsändare icke, för att trygga sig mot dylik förlust, funnit nödigt att å försändelsen angifva värdet.

88 49—68 innehålla föreskrifter rörande ankomna post! örsän-Aukomiiapos1~

t ^ 1 försändelsers

delsers utlemnande in. in. utlemnande.

I de flesta andra länder har, under de sednare åren, afskaffats allt upptagande af särskild afgift för ankommen postförsändelses fortskaffande från postan,stal ten till adressatens bostad. För eu dylik åtgerds vidtagande talar ock i hög grad den omständigheten att, genom uppbärande på en gång i dess helhet af afgiften för eu försändelses fortskaffande, icke allenast från postanstalt till postanstalt, utan äfven från ankomstortens postanstalt till adressaten, beredes såväl Postverket som korrespondenterna mindre olägenhet än genom denna afgifts fördelande i tvänne, af hvilka den ena kan och i de flesta fall kommer att erläggas af afsändare!!, men den andra bör

adressaten affordra!*. Äfven visar erfarenheten att, der icke vid utdelningen af ankomna postförsändelser någon dylik liqvid tiehöfver försiggå, brefbäringen alltid blir vida hastigare besörjd än hvad fallet kan vara der, för ett stort antal af försändelserna, särskild brefbärareafgift skall uttagas.

Å andra sidan kan emot brefbärareafgiftens indragande anföras att densamma, om också icke i samma mon som frankeringsfriheten, dock af enahanda anledning, bereder en ökad trygghet för postförsändelsernas behöriga aflemnande. Detta oaktadt skulle emedlertid Generalpoststyrelsen icke tveka att, i öfverensstämmelse med de. i underdåniga skrifvelser den 7 februari och den 10 september 1867 uttalade åsigter, hemställa om upphörande af denna särskilda afgift, derest icke en sådan åtgärd vore med en nödig omtanke om Postverkets ekonomi oförenlig.

Då nämligen icke ens bör ifrågasättas att, genom sammanslagning af nuvarande postbefordringsafgift, 12 öre, och brcfbärareafgiften, 3 öre. franko för enkelt bref skulle i sin helhet fastställas till 15 öre, helst derigenom en icke obetydlig förhöjning i afgift till Postverket körnare att tillskyndas, icke endast dem som sjelfva eller med egna bud från postanstalterna afhemta ankomna postförsändelser, utan äfven alla lösväskegare, likasom äfven, om ock i ringare morr, de korrespondenter som nu, för ett vanligen förekommande större antal ankomna postförsändelsers hembärande, på grund af särskild! aftal, erlägga en afgift för år eller qvartal som understiger hvad ä 3 öre för hvar särskild försändelse belöper,

skulle en dylik åtgerd — som gjorde det nödvändigt för Postverket att till samtlige brefbärare, af Indika nu en del från postkassan uppbär 100, andra 150 och 250 rdr, utgifva en aflöning, tillräcklig till bestridande af de för deras uppehälle oundgängliga kostnader — medföra eu årlig tillökning i Postverkets utgifter af 50 ä 60,000 rdr.

Men härtill lära, åtminstone under de närmast följande åren, Postverkets inkomster icke komma att lemna tillgång, helst en sådan indragning af de flesta bland postförvaltarnes sportler som nu underdånigst föreslås, icke kan genomföras utan betydliga uppoffringar för postkassan.

Till hvad härofvan blifvit i underdånighet anfördt, kan tilläggas att, säl ange icke omständigheterna medgifva anställande i hvarje mindre stad och köping af särskilda, utaf Postverket aflönade brefbärare, skulle för allmänheten en olägenhet, vida större än den att

för hemburen postförsändelse nödgas erlägga eu ringa afgäld, uppstå derest, genom fullständigt indragande af all brefbärareafgift, måste upphöra hvarje sådan anordning för ankomna postförsändelsers hembärande till adressaterna som hittills af postförvaltare på flera orter träffats och, jemlik* stadgandet i 49 §, 8 inom., af förevarande underdåniga .förslag till allmän poststadga, fortfarande kunde träffas.

Med afseende å hvad sålunda förekommer, anser sig Generalpoststyrelsen höra i underdånighet tillstyrka bibehållandet tillsvidare af stadgandet om åtgörande af särskild brefbärareafgift, i hvars belopp också icke någon förändring anses höra föreslås.

På sätt jemväl annorstädes eger ruin, har ansetts höra genom Postverkets brefbärare adressaterna tillställas äfven rekommenderade bref, sedan ersättningsbeloppet för dessa blifvit till 50 rdr inskränkt, samt småpaketer utan angifvet värde, likasom, i en del större städer der utstånden äro betydligare och olägenheter kunna motses af ett stort tillopp utaf personer hvilka nödgas infinna sig å postkontoren för penningeförsändelsers afhemtande, anstalt ansetts kunna och höra träffas om hemsändande jemväl af bref och småpaketer med angifvet värde, då detta sednare icke öfverstiger 500 rdr.

Då, med ett förenkladt karteringssätt, hinder icke bör mota att mycket snart efter posts ankomst utdela och till adressaterna hemsända s. k. vanliga bref, försändelser under band och tidningar, hvaremot eu omständligare behandling är nödvändig för rekommenderade bref, postanvisningar och postförskottsförsändelser, paketer och försändelser i allmänhet med angifvet värde, har, i 4 inom. af 39 §, utdelningen af de förstnämnda slagen postförsändelser icke ansetts höra uppskjutas tilldess de sednare kunna varda behörigen genomgångna och med åtföljande kartor och förteckningar jemförda.

De i § 50, inom. 1—3, meddelade bestämmelser rörande behandlingen af försändelser med angifvet värde, hvilka utvexlas genom poststation, äro affattade i närmaste öfverensstämmelse med de föreskrifter som innehållas i Eders Kong! Maj:ts nådiga bref den 29 september 1865, endast med det tillägg att, der adressat i behörig ordning afsagt sig allt anspråk på ersättning af postmedlen för den händelse att försändelse — innehållande större belopp än som i allmänhet genom poststation, hvilken ej är vid jernväg belägen, korrespondenter tillhandahålles — skulle efter ankomsten till poststationen gå förlorad, dylik försändelse må stationen till utlemnande tillsändas, och Postverket, för förlust eller skada under befordran till stationen,

54 Fackafläggning.

iklädas samma ersättningsskyldighet som för andra i Postverkets vård anförtrodda försändelser.

Enahanda ersättningsskyldighet har, i 51 §, Postverket äfven ansetts kunna åläggas för med post ankomna penningeförsändelser som åt postanstalt, under vissa uppgillra vilkor, utsändas i lösväska, men bevisligen tillföljd af rån, stöld eller vanvård under postföringen gått antingen helt och hållet eller till någon del förlorade. Någon annan och mera omfattande åtgerd anser sig Styrelsen icke för närvarande kunna i underdånighet föreslå med anledning af Rikets Ständers, i härhos nnderdånigst bifogade skrifvelse den 18 februari 1863, gjorda framställning om beredande af större säkerhet för de i lösväskor befordrade försändelser; hvilken framställning skolat, jemlik! Eders Kong!. Maj:ts nådiga beslut den 1 november 1867, tagas under öfvervägande i sammanhang med underdånigt förslag till allmän poststadga.

Eu sådan utsändning med posterna af bref in. m. till personer Indika ej hålla lösväska, som omförmäles i 1 inom. af 51 §, har sedan längre tid tillbaka egt ruin, ehuru hittills endast mot särskild godtgörelse till postförvaltaren. Penna sportel, hvilken, i anseende till omöjligheten att kontrollera uppbörden deraf, icke är af beskaffenhet att höra till Postverket indragas, upphör sedan besörjande! af alla dylika brefs vidare fortkomst blir en postförvaltare!! åliggande tjenstpligt.

De i § 53 underdånigst föreslagna bestämmelser om tiden, inom hvilken ankomna postförsändelser höra å postanstalterna tillhandahållas, äro desamma som i allmänhet sedan längre tid tillämpats, endast med det undantag att, der ej särskilda förhållanden annat påkalla, s. k. vanliga bref, försändelser under band och tidningar ansetts kunna och höra utlemnas en timme tidigare än hvad hittills i gemen funnits föreskrifvet.

Ursprungligen i Stockholm och sedermera äfven i Göteborg och några få andra städer har, under eu sednare tid, blifvit af postförvaltare upptagen eu särskild afgift för s. k. brefafläggning.

På, enligt Generalpoststyrelsens kungörelse den 17 november 1862, postförvaltare åligger hafva ankomna bref så sorterade att, när bref i postluckan efterfrågas, svar och nödiga upplysningar må kunna med lätthet och utan tidsutdrägt meddelas,

och då det icke kan eller får förmenas flera korrespondenter att låta, på en gång och genom samma bud, afhemta de till dem adresserade postförsändelser,

kan den omständigheten, att de bref och tidningar som sålunda gemenligen af samma bild afhemtas, varda, till lättnad vid brefutlemningcn, sammanförda och gemensamt aflagda, icke berättiga postförvaltare till utkräfvande åt någon särskild afläggningsafgift; hvarför också, genom cirkulär den 12 februari 1866, Generalpoststyrelsen erinrat derom att, endast då korrespondent anhållit att de till honom ankomna försändelser skola särskild! förvaras, derför må uppbäras den ersättning hvarom med honom kunnat öfverenskommas.

Och anledning kan, särdeles för personel- med stor brefvexling, verkligen någon gång förefinnas önska att, äfven mot särskild vedergällning derför, de till dem ankomna postförsändelser undantagsvis varda underkastade en annan behandling än som kan komma orekommenderade och oassurerade postförsändelser i allmänhet till del.

I sammanhang med frågan om frankeri ngstvångets upphäfvande har härut van blifvit i underdånighet anmärkt, hurusom nödvändigt är att, här såsom annorstädes, bref som icke är rekommenderad! eller assureradt, skall kunna från postanstalt utlemnas till hvem helst som anmäler sig till dess utbekommande, och i afseende å hvilken icke förekommer någon särskild anledning till misstanke derom att lian ej år till brefvets uttagande berättigad. Vid sådan! förhållande måste det i vissa fall anses som en afsevärd fördel för eu korrespondent, att de till honom ankommande bref in. m. icke varda sammanförda med öfrige försändelser som i allmänhet vid efterfrågan utlemnas, utan blifva aflagda i särskild! fack, för att tillhandahållas endast den eller de personer som, enligt postkontoret meddelad uppgift, erhållit särskild t bemyndigande att samme bref uttaga. Så länge ännu eu mycket stor del af de ankomna försändelserna, i ställe! för att utdelas genom brefbärare, blifva af adressaterna eller dessas bud å postanstalterna afhemtade, kan eu dylik fördel icke beredas alla korrespondenter; hvarför nödigt är att, genom eu afgift för särskild! facks upplåtande, i någon moll begränsa antalet af de korrespondenter som kunna anmäla sig till erhållande deraf. Om och när åter omständigheterna . medgifva upphäfvande här, såsom annorstädes, af all brefbärareafgift, hvarefter utan tvifvel komme att i väsentligaste mon inskränkas antalet af försändelser som å postanstalterna afhemtas, torde möjligtvis också kunna med mindre olägenhet upphöra all särskild fackafgift. 1'illsvidare anser deremot Generalpoststyrelsen eu sådan böra uppbäras, men till postkassan redovisas, helst endast derigenom förekommes hvarje strid mellan postförvaltare^ intresse af att. så mycket som möjligt, öka antalet afläggningsfack, och pligten att åt

utdelningen af öfrige försändelser bereda all den lättnad och den trygghet som kunna, i de flesta fall, gorå det för korrespondent obehöflig! att betinga sig brefvens afläggande i särskild! fack.

Afgiften för särskild! facks upplåtande, som utgör i Schweiz och i Belgien 2 francs per månad, i England 1 pound sterling och i Spanien 200 resp. 240 realer för året, har, i 54 § åt det underdåniga förslaget till poststadga, ansetts höra fastställas för år till 15 rdr,

» hälft år till 8 rdr och » fjerdedels år till 5 rdr.

För de i § 58 omförmälda skriftliga tillkännagifvänden om ankomna värdeförsändelser erlägges för närvarande till postförvaltare eu afgift af 3 öre. Denna afgift, som icke är af beskaffenhet att lämpligen kunna till postkassan indragas, har ansetts höra helt och hållet upphöra.

Behandlingen Börande postbefordrade bref hvilka icke kunna! adressaterna tillmSeheTaställas, hade, genom kong!, blefven den 5 mars 1831, den 29 augusti mamuLM ' itzZ2, den 14 september 1833 och den 10 mars 1845 blifvit meddelade föreskrifter, enligt Indika, sådane desamma blifvit sammanförda i 24 § af nådiga instruktionen den 6 november 1863, bref åt ifrågavarande slag, efter att hafva fem år å adressorten qvarlegat, höra i vittnens närvaro öppnas, hvarefter de bref som innehålla penningar eller andra värdesaker, insändas till Generalpoststyrelsen, som genom utfärdande kungörelse om förhållandet underrättar korrespondenterna, med förständigande för vederbörande att inom natt och år anmäla sig till brefvens utbekommande.

Erfarenheten har emedlertid ådagalagt, att bref som ej under de första veckorna efter dess ankomst kunna! adressaten tillställas, också ytterst sällan och endast undantagsvis sednare blifvit å adressorten uttaget. Vida förmonligare än att dylik! bref eu längre tid å ankomstortens postanstalt qvarligger, måste det anses vara för korrespondenterna att eu försändelse, hvilken å den uppgillra orten icke kan adressaten tillställas, varder — i enlighet med hvad inom de flesta andra Postverk är vedertaget och som, på grund af gällande fördrag, iakttages äfven i afseende å Sveriges brefvexling med utlandet — återsänd! till afgängsorten för att, om möjligt, till afsändare!! återställas, då, först sedan alla försök härtill visat sig ändamålslösa, brefvets öppnande bör ifrågakomma; en åtgerd hvilken dock ej lärer höra fem år uppskjutas, utan som med skål synes kunna och höra vidtagas efter utgången af året näst efter det, under hvithet försändelsen från adressorten återkommit.

57 Hvad angår paketer, k vilkas återsändande till afgångsorten icke bör ifrågakomma med mindre än att kostnaden derför varder Postverket ersatt, synes lämpligast att, såsom äfven annorstädes iakttaga, afsändaren genom skrifvelse från vederbörande posttjensteman sättes i tillfälle meddela föreskrift om paketets behandling.

Endast i något af de fall, att afsändare tillkännagifvit det lian icke önskan att paket, som ej kunnat adressat tillställas, varder till afgångsorten återsända till annan ort befordradt eller till annan person ntlemnadt, eller att afsändaren icke anträffas eller slutligen att denne undandrager sig i ämnet meddela nödig föreskrift,

synes genom Postverkets försorg höra ega rum ett öppnande af paket som blifvit till postbefordran aflemnadt. Detta öppnande såväl af paketer som af bref lärer dock lämpligast böra för alla postanstalter verkställas af personer som utaf Generalpoststyrelsen dertill förordnas, i stället för att hittills särskild breföppning försiggått å hvar postanstalt der öfverliggande bref förekommit.

I öfverensstämmelse härmed äro äfven affattade föreskrifterna i §§ 59—61 af poststadgan.

Ofrankerade bref, för Indika någon befordringsafgift icke tillgodokommit Postverket, äfvensom försändelser under band, varuprofver och minister, som draga ett lägre porto, och hvilkas återbekommande, sedan desamma ej kunnat adressaten tillställas, i allmänhet ej kan antagas vara af synnerlig vigt för afsändare!!, hafva icke ansetts höra här, mer än annorstädes, utan särskild derom af afsändare!! gjord framställning till afgångsorten återsändas.

Något särskilt stadgande har hittills icke blifvit meddeladt ro- löpsedlar, rande behandlingen af löpsedlar mellan inrikes orter, ehuru sådane dock både i äldre och sednare lider förekommit. De i § 63 intagna föreskrifter härom öfverensstämma i allt väsentligt med de bestämmelser som, på grund af fördrag, gälla för svensk brefvexling med utlandet.

De i § 65, inom. 1 och 2, meddelade stadgande!! rörande be- Paketntverhandlingen åt paketgods som från Norge eller från utlandet till riket ‘utlandet inkommer, öfverensstämma med hvad förut, sednast genom den af Generalpoststyrelsen den 17 februari 1861 utfärdade paketposttaxa, blifvit härom föreskrifvet. För paketutvexlingen moll fremmande, orter innefatta dessa stadgande!! störa och känbara olägenheter, men Indika för det närvarande icke lära kunna afhjelpas.

För meddelandet till adressat af underrättelse derom att paket anlända om hvars tullbehandling å annan ort denne egen foga anstalt,

58 Lösväskor.

har förut, jemlikt ofvanåberopade taxa, vederbörande postanstalt tillkommit en särskild godtgörelse af 25 öre, hvilken, jemte porto för samma bref, bil hvit paketemottagaren påförd. Genom 20 § i det mellan Svenska och Nordtyska Postverken den k2 nästlidna mars öfverenskomna expeditionsreglemente är emedlertid upphäfven all afgift för dylikt meddelande, i hvad det angår paketer som utvexlats med sistnämnda Postverk. Enahanda stadgande synes då med skäl höra tillämpas äfven på paketer som från andra länder än Tyskland till Sverige inkommit.

1 orter, aflägset belägna från någon postanstalt, har sedan uråldriga lider varit bruklig! att i särskilda, s. k. lösväskor innesluta de försändelser som, genom postförarne, böra å närmaste postkontor aflemnas eller derifrån afhemtas. Rörande ersättningen till postförvaltare för besväret med brefvens upphemtande utur och nedläggande i lösväskan egen, jemlik! kongl. brefvet den 18 september 1688, korrespondenten att med postförvaltare!! öfverenskomma. Der dylik öfverenskommelse icke kunna! åvägabringas, bör, på grund af eu genom kongl. brefvet den 29 oktober 1823 meddelad föreskrift, ersättningen, som vid nämnda tid vanligen utgick med 2—6 rdr banko eller \—1 tunna spannmål, bestämmas af Postverkets Styrelse, dock sfi att, enligt ett sednare, den 25 februari 1832 i nåder meddelad! stadgande, beloppet, beroende hufvudsakligen på mer eller mindre liflig brefvexling, icke må i något fall understiga 4 eller öfverskjuta 12 rdr banko om året.

1 enlighet härmed har äfven skola! förfaras med bestämmandet af godtgörelsen för postväskans forslande, hvilken det emedlertid, jemlik! högstberörda nådiga brefvet den 29, oktober 1823, icke åligger väskegare tilldela annan än den honom närmast boende postförare!!, och som utgår med belopp, vexlande mellan 50 öre och 3 rdr riksmynt om året.

Slutligen har, genom nådiga brefvet den 2 oktober 1857, blifvit meddelad den förklaring, att det skall vara äfven flera korrespondenter eller eu hel socken obetaget att om eu enda lösväska sig förena, mot erläggande till vederbörande postförvaltare och postförare åt förut stadgade arvoden, likväl alltid med vilkor att eu bland korrespondenterna blir för väskan ansvarig och, vid uppgörandet af nödig öfverenskommelse med postförvaltare!!, till denne aflemna!' förteckning å de personer hvilkas bref höra i samma väska befordras.

Generalpoststyrelsen har redan härofvan haft tillfälle i underdånighet uttala sig om lämpligheten af indragning till postkassan af

äfven afgifterna för lösväskors fortskaffande. Med frågan härom sammanhänger på det närmaste den om afgiften för lösbref; befordran.

Af de bref som för närvarande upptagas under benämningen »lösbref», kunna i allmänhet särskiljas två olika slag, nämligen:

sådane som af postanstalt, vid postens affärdande, fösa aflemnas till den densamma åtföljande postiljon eller postförare, för att, innan postens ankomst till närmaste postanstalt, vederbörande adressater eller dessas ombud under vägen tillställas, eller som af enskilde korrespondenter och deras bud under postforslingen aflemnas till postiljon eller postförare, för att tillställas den postanstalt dit posten först ankommer, och genom densamma utdelas eller vederbörande tillhandahållas,

samt sådane som från postanstalt till korrespondenter eller ifrån dessa till postanstalt försändas i lösväskor;

hvartill kan läggas ett, äfven liärofvan tillförne underdånigst omförmäldt, tredje slag af lösbref, hvilkas fortskaffande med posterna visserligen icke någonsin blifvit i författningsenlig ordning medgifvet, men dock, om också icke i synnerligen stor utsträckning, på grund af häfd, egt rum. Denna tredje klass lösbref utgöres af försändelser, Indika under postforslingen till postiljon eller postförare aflemnas, för att adressaterna tillställas innan ännu posten uppnått någon postanstalt. För dessa bref, • Indika sålunda aldrig passera någon postanstalt, torde i de flesta fall befordringsafgifterna tillgodokommit postiljon eller postförare.

I sammanhang med frågan om frankcringstvångets upphörande hafva förut blifvit i underdånighet omförmälda olägenheterna af att lusa bref varda af korrespondent till postiljon eller postförare aflemnade, och de flerahanda anledningar till underslef som deraf lätteligen framkallas. Efter frankeringsfrihetens återställande och sedan befordringsafgifterna för dylika försändelser icke vidare, såsom tillfallande postförvaltaren, böra kontant utgöras, meter naturligtvis icke vidare något hinder derför att alla de lösbref, som här ofvan blifvit först omförmälda, varda i en posten åtföljande breflåda nedlagda; eu anordning, helt och hållet öfverensstämmande med den grundsats som inom flera andra europeiska Postverk gjort sig gällande, att postiljon eller postförare icke under några vilkor må af enskilde mottaga bref till fortskaffande. Härigenom upphör hela den första klassen af hittills s. k. lösbref. Och om äfven, till följd häraf, dessa försändelser hädanefter komma att draga en högre befordringsafgift än tillförne, eller den som för vanliga bref belöper, så dels blir sådant en nödvändig följd af omöjligheten att å ankomstortens postanstalt

särskilja bref som bl Hvit, före postens affärdande från sednast passerade postanstalt, i breflåda!! nedlagda, och de som sedermera under färden tillkommit, dels rättfärdigas tillfullo, såsom äfven förut blifvit i underdånighet anmärkt, en sådan taxering af det besvär och den tidspillan som behandlingen af dessa bref föranleder.

Medan, å ena sidan, indragning till postkassan af afgifterna för den andra klassen lösbref, eller sådane som i lösväska inneslutas, påkallas såväl af de skål som i allmänhet tala för sportelaflöningens upphörande, som ock särskild! af den olägenhet som tillskyndas korrespondenterna, derigenom att en del af befordringsafgifterna, såsom tillfallande postförvaltare, måste, i olikhet med de öfriga, kontant utgöras, så mota, å andra sidan, nära nog oöfvervinneliga svårigheter för åstadkommande af en äfven ganska ofullständig kontroll å uppbörden af befordringsafgifterna för hvar särskild af de sålunda fortskaffa»^ försändelserna, då desamma icke i något fall komma att passera mer än en postanstalt. Vid sådant förhållande har Generalpoststyrelsen trött lämpligast vara att, utan afseende ä det större eller mindre antal lösa försändelser som, vid olika tillfällen, i olika lösväskor inneslutas, afgiften för desammas befordran beräknas till ett rundt belopp och ingår i den afgift som erlägges för sjelfva lösväskans fortskaffande.

Enahanda synes äfven förhållandet höra blifva med den tredje klassen s. k. lösbref, hvilka — på sätt här ofvan, i sammanhang med frågan om de i §§ 22 och 23 innehållna bestämmelser rörande brefs taxering, i underdånighet blifvit omförmäldt — ansetts böra i ett särskild! slag af lösväskor fortskaffa.

Om äfven utan tvifvel kan anses med billighet öfverensstämmande att, vid fastställandet af afgift för lösväskas fortskaffande, hänsyn tages, såväl till antalet korrespondenter hvilka begagna sig af densamma, som äfven till de flora eller färre gånger i veckan densamma skall med post befordras, så förekommer å andra sidan

dels att ett sådant taxeringssätt i icke ringa mon försvårar kontrollen öfver afgifternas behöriga redovisande till Postverket,

dels att det större antal korrespondenter som begagna sig af samma lösväska, måste antagas verka derhän att, genom samma väska, äfven postanstalterna tillföres ett i ungefär motsvarande mon större antal jemväl af de bref hvilka draga afgift till Postverket,

dels slutligen ock att, då å flera hiller antalet landposter icke är detsamma under olika årstider, åtskilliga olägenheter skulle uppkomma vid beräknandet och redovisandet af afgifterna för lösväskor

som å dylika luder befordras, derest till grund för taxeringen skulle läggas antalet gånger i veckan som lösväskan med post fortskaffas.

Vid sådant förhållande anser Generalpoststyrelsen lämpligast att afgiften för lösväska bestämmes till ett visst belopp, utan afseende

vare sig å mängden af korrespondenter som af densamma begagna

sig, eller å antalet gånger i veckan väskan fram- och återbefordras.

Då i flera fall donna afgift hittills icke utgjort mer än 8, 10 ä 12 rdr, någon gång äfven uppgått till mindre belopp, torde — äfven oaktadt fördelen af fri befordran för deri inneslutna lokala försändelser och upphörande af åliggandet att till postiljon eller postförare utgifva särskild ersättning — afgiften för lösväska, som med postanstalt utvexla^ icke höra fastställas högre än till de i mom. 4 af 66

§ upptagna belopp: 18 rdr för helt år och 5 rdr för qvartal eller

någon del deraf.

För lösväska, hvilken af postiljon eller postförare, under vägen mellan tvänne postanstalter, både mottages och aflemnas, har, i 6 mom. af åberopade §, afgiften blifvit upptagen till ett mot hälften af förestående utgifter svarande belopp.

För att så mycket som möjligt betrygga fortskaffande! af lösväskor, har till deras inrymmande blifvit å postdiligenserna inredd eu särskild afdelning. Begagnandet deraf omöjliggöres emedlertid icke sällan af de olika dimensionerna å särskilda lösväskor. Med afseende härå, och då icke heller fall saknats att postförare öfvcrklagat tyngden af de till fortskaffande med posterna aflemnade lösväskor, måste det anses i hög grad ensidigt att samtlige dessa väskor erhölle en ungefär liknande form och beskaffenhet. Redan donna omständighet gör det lämpligt att dessa väskor af Postverket anskaffas och mot betalning tillhandahållas de personer som af desamma önska begagna sig. Eu dylik anordning påkallas ännu mer af den ansvarighet som, jemlik! 51 §, Postverket skulle i vissa fall ikläda sig för de i lösväskorna inneslutna försändelser.

I öfverensstämmelse härmed äro affattade föreskrifterna i 1 och 2 mom. af 66 §, hvaremot något hinder icke ansetts mota att fortfarande af vederbörande korrespondenter anskaffas de i § 67 omförmälda lös väskor, liv lika ej med posterna fortskaffas och för hvilkas innehåll också icke i något fall Postverket åtager sig någon ersättningsskyldighet.

Med afseende å den, genom nådiga brefvet den 29 oktober 1823, postförare tillerkända rättighet till en skålig ersättning för de lösväskor som af dem fortskaffas, har Generalpoststyrelsen ansett inne-

häfvare af posthemman, sålänge desammas biträde för postföringen påkallas, böra tillkomma en andel af den afgift som för lösväskor körnare att ingå till postkassan, och hvilken andel i inom. 7 af 66 § upptagits till 3 rdr om året, motsvarande den högsta ersättning som hittills korrespondenter ålegat i sådant afseende utgifva.

I stället för att, genom högstberörda nådiga brefvet den 29 oktober 1823, ansvaret för postförare, som uraktlåter aflemna eller afhemta postväska, blifvit, ehvad dylik försummelse hårrör af tredska eller vårdslöshet, faststäldt till 3 rdr 16 skilling banko, hafva i 8 och 9 inom. af 66 § böterna blifvit upptagna till

10 rdr för den händelse postförare eller postiljon vägrar till befordran mottaga eller aflemna lösväska,

men till 2 rdr för försummelse hvartill postförare eller postiljon gör sig skyldig i sådant afseende.

Då, för den händelse postförvaltare skulle, hvad måhända någon gång inträffat, tillåta att med den postanstalt som af honom förestås, lösväska utvexla^ af korrespondent, boende bortom annan postanstalt, Postverket olagligen beröfvas befordringsafgifterna för de i dylik lösväska inneslutna försändelser, har, i 11 inom. af 66 §, eu dylik förseelse ansetts höra umgällas med böter af 100 rdr.

Hufvudsakligen till åstadkommande af nödig kontroll å uppbörden af de Postverket tillkommande lösväskafgifter, är i § 68 föreslaget, att i hvar postanstalts förstuga skall finnas anslagen uppgift å de personer eller bolag hvilkas post till och från postanstalten befordras i lösväska; en anordning som bör blifva af nytta äfven för de korrespondenter på platsen som med samme väskegare underhålla brefvexling.

Postafgifternas Sedan genom kong!, brefvet den 11 februari 1800 blifvit postbokforande. Pontoren ålagd t att »ej allenast med magasins- och brännerikontoren öfver dessas postporto fora qvartalsräkning, utan ock i eu motbok införa lodtalet på de afgående brefven och den derför belöpande betalningen, hvilken vid hvarje tre månaders förlopp komme att erläggas och af postkontoren i motboken qvittens»; för hvilket bestyr postförvaltare i läneresidensstad egde uppbära ett arvode af 1 riksdaler, men öfrige postkontorsföreståndare 32 skilling banko, allt för qvartal räknadt,

blef genom nådiga brefvet den 25 februari 1832 och Ofverpostdirektörsembetets derpå grundade cirkulär den 11 maj samma år stadgadt att,

dä postförvaltare på eget ansvar lemnar enskild korrespondent kredit å portoavgifter, erhåller den förre i ärligt arvode för räkningshållande:

procent af banko,

uppbörden. rdr.

när portobeloppet för året ej öfverstiger 50 rdr...... 16$

för belopp af mer än 50 och högst 75 rdr i ett för allt — 10

» » 75 » 100 » » — 12

» » 100 » 150 ), » — 15

» » 150 » 200 » » - 20

» » 200 » 300 » » — 25

samt, i de fall då portobeloppet för år uppgår till

mer än 300 rdr, utöfver förenämnda arvode ...... 5

af det Överskjutande beloppet;

hvaremot, då korrespondent förskottsvis hos postförvaltare]! nedsatt erforderliga medel till portoafgifternas bestridande, postförvaltarearvodet för räkningshållande endast beräknas till hälften af hvad förestående tariff upptager.

I förestående bestämmelser har sedan icke vidtagits annan ändring än att, jemlikt nådiga brefvet den 1 juni 1838, postförvaltarearvodet för räknings hållande med Tullverket, äfven utan föregående deposition, utgår med samma belopp som utgöres af enskild korrespondent, hvilken i förvåg nedsatt medel till postafgifternas bestridande.

För Postverkets skyddande mot möjlig förlust, måste visserligen det anses som en fördel derest helt och hållet kunde upphöra det hittills ganska mycket utbredda bruket att korrespondenter, först efter eu viss tid och på eu gång, erlägga de utgifter som för särskilda försändelser höra af dem utgöras till postkassan. Om också en dylik förändring antoges i icke så ringa mon underlättas af det numera mycket allmänna begagnandet af frimärken, så lider det dock intet tvifvel att derigenom affärskorrespondensen, af hvilken Postverket hemtar så betydliga inkomster, och särdeles den del deraf som befordras i lösväska, skulle tillskyndas olägenheter, alltför störa och känbara för att uppväga den förenämnda fördelen för postkassan, hvilken också icke, såvidt Generalpoststyrelsen har sig bekant, under många tiotal af år någon enda gång tillskyndats förlust till följd deraf att korrespondenter medgifvits först efter qvartalets utgång erlägga belöpande postafgifter. Icke heller kan det anses synnerligen lämpligt att, till beredande af ensidig säkerhet för Postverket, gorå postafgifternas bok-

förande beroende deraf att i förväg blifvit hos postförvaltare nedsätta kontanta medel eller rentebärande obligationer, helst en alltför stor utsträckning af bruket att sålunda hos en redogörare deponera tillgångar, hvilkas behöriga förvarande egaren ej är i 'tillfälle öfvervaka, någon gång kunde leda till missbruk af den betänkligaste beskaffenhet.

Under det att, med afseende å hvad sålunda förekommer, Generalpoststyrelsen anser att fortfarande bör, här som i de flesta andra länder, beredas tillfälle för de korrespondenter hvilkas brefvexling sådant påkallar, att få -- efter omständigheterna, med eller utan föregående deposition — sina postafgifter bokförda, för att desamma på en gång utgöra, torde ensam den omständigheten att, enligt nuvarande taxa, afgifterna för räkningshållande skola beräknas för helt år, oaktadt liqviden af postumgälderna bör ega rum qvartalsvis, påkalla en förändring af de förenämnda, genom nådiga brefvet den 25 februari 1832, i detta ämne meddelade bestämmelser.

I det underdåniga förslag härtill som innehålles i 69 och 70 §§ af poststadgan, hafva i allmänhet afgifterna blifvit upptagna till belopp som i någon mon understiga de nu gällande, särdeles för de fall då en större korrespondens verkar till en högre slutsumma af afgifterna till Postverket. Enligt detta underdåniga förslag skulle, då deposition icke egt ruin, afgiften för räkningshållande, der beloppet af postafgifterna uppgår till.........rdr 10, komma

o. s. v.

I Schweiz utgör nämnda afgift, deri äfven ingår den för sär-

skildt facks upplåtande, för hvar månad:

om postafgifterna uppgå till högst 25 francs............ 50 centimes;

om desamma öfverstiga 25, men ej 100 francs...... 1 franc,

samt för Överskjutande belopp ................................. 2 francs.

65 Inom Nordtyska Förbundet, der äfven ersättningen utbetalas månadsvis, utgör densamma,

om beloppet uppgår till högst 50 thaler: för

hvar thaler ..................................................................... 1 silbergroschen,

dock icke i något fall understigande 5 silbergroschen, samt om beloppet öfverskjuter 50 thaler: för hvar och eu af de första femtio tilldöma... 1 »

men för hvar thaler derutöfver........................... | »

Då frågan, i hvilka fall kredit å postportoafgifterna kan enskilde korrespondenter beviljas, alltid måste ankomma på pröfning af vederbörande postförvaltare, hvilken äfven har att för uppbörden ställa borgen, samt icke i något fall eu dylik kredit bör af Postverket beviljas enskilde, lärer också icke någon indragning till postkassan af nu omhandlade sportel böra ifrågakomma.

Skulle i framtiden finnas nödigt ålägga postförvaltare att, i stället för de nu qvartalsvis afgifvande redovisningarne, för hvar månad aflemna särskild räkenskap, borde naturligtvis äfven här, såsom fallet är i Schweiz, i Belgien och inom Nordtyska Förbundet, kredit af postafgifterna på grund af kontrabok icke medgifvas korrespondenter för längre tid än en månad.

På sätt omförmäldt blifvit i Generalpoststyrelsens underdåniga Tidningar och memorial den 11 augusti 1862 med förslag till ny fribrefsförfattning, tldskuftelvar det egentligen först år 1820 som Postverket öfvertog spridningen, i någon vidsträcktare mon, till landets särskilda delar af utkommande dagblad, då genom kong!, brefvet den 15 december nämnda år stadgades att alla slag af tidningar skulle genom posterna befordras, mot en afgift af en åttondedel af brefportot, med tillgodonjutande af vanlig portomoderation. Utom det att, särdeles i den mon tidningsbladen tilltogo i omfång, donna afgift blot ganska tryckande, voro emedlertid med detta betalningssätt ännu förenade alla olägenheterna af såväl hvar särskild tidningsbundts vågning som äfven olika taxering af tidningar Indika skulle till mer eller mindre aflägsna orter fortskaffas.

Till häfvande af alla dessa olägenheter besluta, jemlik! underdånig skrifvelse den 18 november 1823, Rikets Ständer att, emot tidningarnes förseende med eu särskild dertill inrättad karta-sigillatastämpel, bevilja allmän portofrihet för dem, utan annan ytterligare afgift än det postförvaltare tillkommande arvode.

Sedermera har, genom kongl. kungörelsen den 23 januari 1830, donna förmon af afgiftsfri postbefordran, mot åsättande af bevillnings-

stämpel, blifvit utsträckt äfven till periodiska skrifter och s. k. broschyrer, hvilken sistnämnda beteckning skall i förevarande fall, enligt nu gällande författningar, omfatta hvarje »tryckt afhandling, fulländad i ett häfte, och som ej öfverstiger tillhopa 1,200 qvadratdecimaltums yta».

Jemlikt Eders Kong!. Maj ds nådiga kungörelse den 30 november 1860 är för hvart särskildt exemplar af inländsk såväl tidning som periodisk skrift och broschyr — dessa sistnämnda, der, på särskild framställning, deras försändning med posterna blifvit af Generalpoststyrelsen medgifven — bevillningsstämpelafgiften bestämd att utgöra Tk öre, då papperets ena yta icke öfverskjuter 200 decimaltum, men hvilken afgift förhöjes med Tk öre för hvarje tillökning i papperets yta af högst 200 qvadratdecimaltum.

Det förenämnda postförvaltarearvodet utgör, jemlikt bestämmelserna i Eders Kongl. Majds nådiga bref den 27 mars 1863, för år räknadt:

för tidning som utkommer sex eller flera gånger i veckan, rdr 3,oo

» » » fem gånger i veckan.................. » 2,50

» » » fyra » » » 2,oo

» » » tre » » » 1,50

» » » två » » » 1,00

samt för tidning eller tidskrift som utgifves en gång i veckan

eller mindre ofta ..................................................................... » O,so

hvilka avgifter, vid prenumeration för kortare tid, minskas i förhållande dertill.

Då stämpelafgiften, såsom af sättet för dess tillkomst visar sig, utgör eu ersättning för det porto som eljest skolat för postbefordrade tidningar och tidskrifter m. m. erläggas,' ligger en oegentlighet deruti att densamma drabbar äfven alla de exemplar af tidningar m. in. för hvilka någon postbefordran icke påkallas. En annan är den att icke inkomsten deraf ingår till postkassan.

Den för Postverket af sistomförmälda omständighet härflytande olägenheten att, då icke för hvarje tillökning i postgods jemväl kan påräknas en ungefärligen motsvarande förhöjning i portoinkomst, omöjligt blir att i förvåg bedömma, i hvad mon en ökad postförsändning må tillåta äfven en betydligare utvidgning af postutvexlingen, kunde visserligen afhjelpas ensamt derigenom att de nu till Riksgäldskontoret inflytande medel för tidningars, periodiska skrifters och broschyrers stämpling Ange hädanefter tillgodokomma postkassan, som drabbas af utgifterna för det ökade hästantal som erfordras för postbefordringen af dessa tidningar in. in., hvilkas antal med hvart år betydligt

tillväxer. Det torde dock i mer än ett hänseende befinnas lämpligare att donna postbefordringsafgift utgår på annat sätt än som nu sker genom åsättande af s. k. bcvillningsstämpel.

Utom det att, som nyss blifvit i underdånighet anmärkt, donna stämpelafgift — för vinnande af nödig kontroll å dess behöriga utgörande — drabbar äfven exemplar af tidningar och tidskrifter m. in. för Indika något porto icke borde erläggas, medtages en stor del af inkomsten ensamt för vinnande af förenämnda kontroll. För de tidningar in. m. till Indika papperet stämplas i landsorten, ega vederbörande landskontor, magistrat eller särskild! tillförordnad stämpelförrättare tillgodoberäkna sig en ersättning af ^ öre för hvar åsatt stämpel; hvadan för alla de, utom hufvudstaden utkommande tidningar, hvilka draga en stämpelafgift af endast ^ öre, afgå, ensamt för sjelfva stämplingsförrättningen, 50 % af all den inkomst staten skulle hafva att påräkna såsom bidrag till bestridande af utgifterna för dessa tidningars postbefordran.

Det är ett uppbördssätt af den beskaffenhet, att för dess afskaffande icke lärer erfordras mer än att uppmärksamheten blifvit fästad derå.

I åberopade underdåniga memorialet den 11 augusti 1862 hade blifvit af Generalpoststyrelsen föreslaget att, i sammanhang med bevillningsstämplingens upphörande, afgifterna för befordran af tidningar och tidskrifter som förskrifvas genom Postverket, måtte beräknas efter tidningarnes och tidskrifternas prenumerationspris. Enär emedlertid då icke ansågs höra föreslås utbytande af den postförvaltarne tillkommande sportelinkomst mot en fast aflöning, kunde också icke då fråga uppstå om upphörande af det särskilda postförvaltarearvodet för tidningar och tidskrifter. Derest åter af Eders Kong!. Maj:t i nåder bifalles den af Generalpoststyrelsen nu gjorda, af Riksdagen i skrifvelse den 13 maj nästlidet år äfven understödda framställning om eu fullständigare indragning af postförvaltarnes sportelaflöning, förekommer ingen anledning hvarför ersättningen för tidningars och tidskrifters postbefordran skulle utgå under den dubbla förmon af särskild! expeditionsarvode och särskild afgift för sj elfva postbefordringen, motsvarande den fordna stämpelafgiften.

Såväl uppbörden som redovisningen af afgifterna för tidningar in. in. som förskrifvas genom Postverket, anser fortfarande Generalpoststyrelsen i möjligaste måtto underlättas och förenklas derigenom att dessa afgifter fastställas till belopp, motsvarande eu viss andel af prenumerationsafgifterna. Denna andel har i 72 § af poststadgan

upptagits till 20 % för alla tidningar in. in. som utkomma minst eu gång i veckan, hvaremot för tidskrifter m. m. hvilka mera sällan utgifvas, postafgiften, i nära öfverensstämmelse med hvad äfven annorstädes eger ruin, ansetts höra till hälften nedsättas, helst naturligtvis postpersonalens tid vida mindre tages i anspråk för expeditionen af dessa försändelser, än hvad fallet är med tidningar hvilka oftare utkomma.

Då såväl här i riket som annorstädes blifvit utgifna och utgifvas tidningar för hvilka någon prenmnorationsafgift icke upptages af allmänheten, har, för bestämmande af posfbefordringspriset för dylika blad, blifvit i underdånighet föreslaget det stadgande, att icke i något fall postbefordringsafgiften må pr qvartal eller någon del deraf understiga:

för tidning eller tidskrift som utkommer eu gång i veckan

eller oftare ................................................................................ 30 öre,

men för annan tidning eller tidskrift.......................................... 15 öre;

motsvarande i hvardera fallet ett årligt prenumerationspris af 6 rdr.

Uti eu härjemte underdånigst bifogad uträkning finnas angifna såväl de utgifter som nu — dels i stämpelafgäld, dels i postförvaltarearvode — utgå för postbefordran af samtlige för närvarande inom riket utkommande tidningar och tidskrifter å hvilka prenumeration verkställes genom Postverket, som äfven de belopp med hvilka postbefordringsafgifterna komme att för samma tidningar och tidskrifter utgöras, derest de nu af Generalpoststyrelsen i sådant afseende underdånigst föreslagna bestämmelser komme att tillämpas. Och om äfven — medan för flertalet tidningar afgifterna komme att under nuvarande belopp nedsättas — desamma för andra tidningar, hvad beträffar de exemplar som till postbefordran aflemnas, blefve i någon mon förhöjda, torde dock donna förhöjning mer än motsvaras af befrielsen från stämpelafgifts utgörande för alla de exemplar af samme tidningar, som antingen alldeles icke eller också endast i lösväska med posterna fortskaffas.

Också har, uti en till Generalpoststyrelsen ingifven härhos underdånigst bifogad skrift, blifvit af ombud för ett nyligen i Göteborg hållet publicistmöte, ledamöterna af Riksdagens Andra Kammare L. J. Hierta och 8. A. Hedlund samt litteratören Axel Krook, gjord framställning rörande tidningsstämplingens och det nuvarande postförvaltarearvodets utbytande mot en afgift för tidningarnes postbefordran, som grundade sig ensamt på tidningarnes format, antalet af deras utgifningsdagar och deras prenumerationspris; dervid blifvit uttalad

den åsigt att en dylik anordning skulle komma att medföra åtskilliga fördelar äfven för tidningarnes utgifvare.

I Norge utgör afgiften för tidningars postbefordran: af de första 5 speciedaler, hvartill prenumerationspriset uppgår l

af derpåföljande tern speciedaler.................................................... V

af ytterligare följande fem speciedaler............................................ TV

samt af hvad priset kan öfverstiga 15 speciedaler........................ T'g.

I Danmark betalas, om utgifvaren sjelf besörjer tidningarnes fördelning till de orter dit de skola försändas, samt uppbärandet af prenumerationsafgifterna, för sjelfva postbefordringen endast llf %, men i annat fall 20 % af prenumerationspriset.

Inom Nordtyska Förbundet utgör provisionen för postbefordrade tidningar och tidskrifter:

i allmänhet 25 A åt inköpspriset,

men för dem som utkomma mindre ofta än fyra gånger i månaden, 121 %.

I Schweiz betalas för tidning som skall med post fortskatfas: dels £ centime pr exemplar af högst 30 grammers vigt samt för tyngre försändelser i förhållande dertill,

dels eu af vigten oberoende, fast afgift af 20 centimes.

I Frankrike, hvarest, med undantag endast för vissa officiela meddelanden, tillfälle icke är bercdt att genom postanstalterna förskrifva tidningar och tidskrifter, kunna i enskild väg reqvirerade tidningar m. in. vinna befordran med posterna mot eu afgift som

för tidningar af politiskt eller national-ekonomiskt innehåll utgör 4 centimes pr 40 grammer, och 1 centime för hvar öfverskjutande vigt af högst 10 grammer;

för tidningar utan politiskt eller national-ekonomiskt innehåll 2 centimes pr 20 grammer, och 1 centime för hvar Överskjutande vigt af högst 10 grammer.

I England, der äfven tidningarnes reqvisition och uppgörandet af liqvidan derför är öfverlåtet åt enskilde, erlägges för tidningarnes postbefordran en stämpelafgift, utgörande

1 nennv för tidning af två ark, som beräknas motsvara eu yta af 2,295 tum;

H penny för tidning af 3 ark, som beräknas motsvara eu yta af 3,443 tum, samt

2 pence för tidning af högst 4,590 tums yta.

I Italien betalas för tidning som med post befordras:

1 centesimo pr exemplar af tidning' hvars vigt ej öfvers tiger 40 grammer,

2 oentesimi pr exemplar af mer än 40, mey ej öfver 80 grammers vigt o. s. v.,

hvarjemte, då abonnement hesörjes af Postverket, derför utgöres en afgift af 50 oentesimi pr exemplar.

Inom Nordamerikas Förenta Stater utgör afgiften pr qvartal för

tidning eller tidskrift som befordras genom Postverket:

om tidningen utkommer dagligen ..................................... 35 cents,

» » » 6 gången i veckan............ 30 »

» » » högst 3 » » ............ 15 »

» » » » 2 » » ........... 10 »

» » » » 1 gång i veckan............... 5 »

om tidningen eller tidskriften utkommer 2 gånger i månaden:

der vigten ej öfverstiger 4 uns ......................................... 6 »

» » öfverstiger 4, men ej 8 uns 12 »

>> » » 8 » 12 » ............................ 18 »

om tidningen eller tidskriften utkommer 1 gång i månaden:

der vigten ej öfverstiger 4 uns.......................................... 3 »

» » öfverstiger 4, men ej 8 uns 6 »

» » » 8 » 12 » 9 »

om tidningen eller tidskriften utkommer 1 gång i qvartalet:

der vigten ej öfverstiger 4 uns.......................................... 1 »

» » öfverstiger 4, men ej 8 uns 2 »

» « » 8 » 12 » 3 »

Hvad slutligen beträtfar den portofrihet vid försändning från tryckningsorten, som för närvarande Generalpoststyrelsen är bemyndigad att, på särskild framställning och då »en slik afsändning icke anses föranleda till uppehåll i brefpostens ordentliga gång», bevilja för broschyr, hvilken blifvit med bevillningsstämpel försedd och hvars yta icke öfverstiger 1,200 qvadratdecimaltum,

så lärer ett dylikt, i allmänhet icke annorstädes förekommande undantagsstadgan.de till förmon för en särskild klass af böcker hvarken kunna anses erforderligt eller lämpligt, sedan icke allenast, i händelse af nådigt bifall till hvad hårdvall blifvit i fråga om vilkoren för paketutvexlingen underdånigst föreslaget, komme att i väsentlig mon nedsättas afgifterna för befordran med posterna af alla mindre paketer, utan äfven under eu sednare tid tillfälle blifvit beredd att, mot en billig afgift, med posterna under band försända alla slag af trycksaker.

71 Om i afseende å postförfattningarne i allmänhet galler att icke allenast enhet saknas i de tid efter annan i hithörande ämnen meddelade föreskrifter, utan äfven någon gång tvekan måste uppstå rörande tillämpningen af åtskilliga föreskrifter, såsom de af Postverkets Styrelse i eu äldre tid, så vi dt känd! är, utan särskilt nådigt bemyndigande utfärdade stadgande!! rörande böter för vissa fel och förseelser i bernsten, bestämmelsen i paketposttaxan om 20 rdrs vite för inneslutande af förseglade bref i paketer som till postbefordran aflemnas m. m.,

så lemna, hvad tydlighet och bestämdhet angår, de särskild! rörande fribrefsrättens utöfning utfärdade föreskrifter ingalunda mindre öfrig! att önska.

Då i den författning, hvarigenom sednast vilkoren för fribrefsrättens utöfning blifvit faststälda — Kongl. Majrts förnyade nådiga förordning om fribref af den 27 april 1756 — icke särskild! och fullständigt blifvit angifna de embetsverk och myndigheter Indika en dylik rättighet tillkommer, utan endast omförmälas »Hot- och Öfverrätter, Kollegier, Kongl. Maj ds Befallningshafvande, Konsistorier, Regementschefer samt jiera som postfrihet åtnjuta», så måste till grund för bedömmandet af frågan, i hvad utsträckning fribrefsrätt må utöfvas, läggas icke mindre Kanslikollegii specifikation af den 6 maj 1719 på dem som, jemlik! fribrefsstaten af den 16 december 1697 och kongl. fribrefsförordningen den 8 juni 1704 samt derefter meddelade nådiga beslut, böra uti embetsärende!! njuta fribref, än äfven samtlige de under derpå följande 113 år utfärdade, esomoftast endast uti de för särskilda kårer och inrättningar faststälda reglemente!! och instruktioner intagna föreskrifter om fribrefsrättens utsträckande till myndigheter och föreningar som deraf förut icke varit i åtnjutande, om dess upphörande i vissa fall, om förändrade vilkor för densammas tillgodonjutande in. in.

Huru ofullständig, äfven hos dem hvilka frågan närmast rört, kännedomen varit om hvad i omförmälde afseende!! skola! iakttagas, framgår ensamt deraf att, sedan, af förekomne anledningar, blifvit genom nådigt beslut den 9 mars 1855 och den 7 december 1859 meddelad den förklaring, att fribrefsrätt icke tillkomme häradsskrifvare, dem ock, Generalpoststyrelsen veterlig!, aldrig derförut en sådan förmon blifvit tillagd, befanns vid den undersökning af hithörande förhållande!! som framkallades af förarbetena till 1862 års fribrefsförfattningsförslag, att å de flesta orter i riket häradsskrifvarnes bref i tjensteärenden sedan lång tid tillbaka blifvit såsom fribref behand-

Fribref.

lacle; hvarefter, och sedan genom cirkulär den 29 oktober 1863 Generalpoststyrelsen erinrat vederbörande postförvaltare derom att, enligt gällande författningar, porto borde för ifrågavarande brefvexling utgöras, Eders Kong!. Maj:t, med anledning af de härutaf framkallade olägenheter, behagade genom nådigt bref den 29 januari 1864 förklara att, tillsvidare och intilldess Eders Kong!. Näjd meddelat beslut uti den på nådig pröfning beroende frågan om ny reglering af fribrefsrätten i allmänhet, finge, i likhet med hvad dittills i sjelfva verket egt ruin, portofrihet åtnjutas äfven för häradsskrifvares postförsändelser i tjensteärenden.

Andra i fribrefsförfattningarne förekommande föreskrifter, om hvilkas fortfarande giltighet någon anledning till tvifvel. icke förekommer, torde i Hora fall, på grund åt vedertaget bruk, upphört att tillämpas. Detta galler om det med kongl. resolutionerna på städernas besvär den 12 december 1734 och den 3 februari 1748 öfverensstämmande stadgandet i 8 § af 1756 års fribrefsförordning rörande portos utgörande i vissa fall för remiss eller kommunikation af enskildes ansökningar — ett stadgande som, enligt hvad i Göta Hofrätts bref den 8 februari 1773 anmärkes, blifvit redan då tidt och ofta åsidosatt. — Icke mindre gäller det om bestämmelserna i 2 § af högstberörda nådiga förordning, dels rörande utseende vid fribrefsberättigade embetsverk af en särskild tjensteman, hvilken har fribrefsboken under sin vård, ensam deri inför alla de bref som skola portofritt befordras och uppgifterna derom bestyrker, dels ock derom att tid efter annan koncepterna till utgående expeditioner hora med anteckningarne i fribrefsboken jemnföras, m. in.

I Generalpoststyrelsens ofvanåberopade, på föredragning inför Eders Kongl. Näjd beroende underdåniga memorial i fråga om en ny fribrefsförordnings utfärdande har, i den moll de för Styrelsen tillgängliga handlingar gjort det möjligt, eu redogörelse blifvit lemnad för de under olika lider i nåder meddelade föreskrifter rörande såväl de embetsmyndiglieter, allmänna verk och inrättningar Indika fribrefsrätt för närvarande anses tillkomma, som ock beträffande sättet och vilkoren för portofrihetens tillgodonjutande i särskilda fall.

I samma underdåniga memorial af den 11 augusti 1862 hafva äfven blifvit anförda de skäl som, enligt Generalpoststyrelsens åsigt, tala för ett fullständigt upphäfvande af rättigheten till afgiftsfri försändning med posterna.

Tanken på eu dylik, mera genomgripande förändring i sättet och vilkoren för postbefordi ingen af bref i tjensteärenden är ingalunda ny.

73 Redan vid 1747 års riksdag påyrkades fribrefsrättens indragning, till följd hvaraf också, genom kong!, brefvet den 17 mars samma år, förordnades att »de embetsman och chefer hvilka allena för sina göromål äro ansvariga», kunde, derest sådant af dem åstundades, mot upphörande af den dem tillkommande fribrefsrätt, erhålla ett emot deras förutvarande brefvexling ungefär svarande ärligt anslag till postpenningar'!^ gäldande. Af donna rättighet synes dock endast ett ganska ringa antal hafva betjena! sig. Sedermera blefvo, uti ett Sekreta Utskottets underdåniga betänkande den 25 januari 1770, hvithet af Kong!. Näjd till hufvudsakliga delar gillades den 13 påföljda mars, ånyo framhållna fördelame deraf att åt Kollegier och embetsman ansloges någon viss årlig summa till postportos betalande, jemte det att portofriheten indroges; hvarom Utskottet anhöll att nådig framställning måtte göras till dernäst sammanträdande Ständer.

I anseende till de svårigheter som ansågos vara förenade med anslående af något visst årligt belopp till postporto för Kollegier och embetsman, förklarade emedlertid Kongl. Näjd, den 27 november 1772, frågan om fribrefsrättens indragande böra förfalla, men att antalet af fribrefsböcker skulle så mycket som möjligt inskränkas och »för en orygglig grundsats antagas, att alla allmänna verk och embetsman som hafva egen fond att tillgå, borde ifrån allt åtnjutande af portofrihet undantagas».

Knappt synas också vid donna tid hafva förekommit sådane omständigheter som kunde hafva inneburit någon kraftigare uppmaning för staten att frånsåga sig förmonen af portofri postbefordran, isynnerhet om några svårigheter ansågos mota för beredande på lämpligt sätt åt samtlige vederbörande af tillgångar till portoafgifternas bestridande. Brefantalet var i allmänhet ännu ganska ringa; hvarför också under postinrättningens törsta tider icke uppbars något högre porto för tyngre än för fattare försändelser, helst detta porto förnämligast betraktades såsom en ersättning för postförvaltares besvär med brefvets fortskaffande. Och, om äfven dessa förhållanden omkring år 1770 undergått någon förändring, så var dock föga mer än ett hälft århundrade förflutet sedan den tid, då ännu porto uppbörden vid postkontor bortförlänades till enskilde. Och det torde kunna antagas att den uppfattning af postinrättningens väsende och ändamål, som uttalade sig i det sätt hvarpå densamma först framträdde, ännu icke helt och hållet upphört att gorå sig gällande, då det af Sekreta Utskottet framstälda förslaget om fribrefsrättens upphörande leinnades " utan afseende.

74 Då dessutom ännu vid denna tid all postbefordran ombesörjdes af posthemman, Indika, för fullgörande af detta åliggande, staten fri kallat från åtskilliga andra gärder och besvär, samt för embetsbrefvens fortskaffande ingenstädes erfordrades något ökadt hästantal, synes också icke helt och hållet hafva saknats skal för den åsigten, att någon särskild afgift icke herde utgå för brefvexling^! i statens angelägenheter. Önskan att förekomma de redan då öfverklagade missbruken vid fribrefsrättens utöfning, torde fördenskull kunna antagas hafva i väsentlig mon bidragit till den framställning om portofrihetens upphörande, hvilken, enligt hvad i underdånighet blifvit omförmäldt, gjordes i eu tid, då eljest ännu postinrättningen synes hafva af flertalet blifvit betraktad förnämligast såsom eu beskattningsanstalt.

Sedandess hafva alla hithörande förhållanden undergått väsentliga förändringar, och frågan om fribrefsrättens bibehållande eller upphäfvande måste från helt andra synpunkter skärskådas i eu tid som till fullo uppskattar vigten och fördelarne af kommunikationsväsendets fortgående utveckling, och som, särdeles för de nya afdelningarne deraf, jernvägarne och telegraferna, gjort och gör så betydande uppoffringar.

Om någonsin, med någon grad af säkerhet, skall kunna bedömmas i hvad mon eu ökad rörelse och korrespondens må tillåta eu betydligare utvidgning af postutvexlingcn — vare sig genom ökadt antal turer eller genom användande för hvar särskild post af större hästantal än förut — är, på sätt anmärkt blifvit i fråga] om tidningarnes postbefordran, nödvändigt att för de härmed förenade, ökade utgifter, Postverket äfven skall kunna påräkna eu ungefär motsvarande förhöjning i portoinkomst. Något sådant är emedlertid icke möjligt sålänge en stor del af det ökade postgodset kan utgöras åt sådant för hvilket icke något porto erlägges. Den växande tyngden af fribrefsförsändelserna, hvilkas befordran icke får uppskjutas, hvad utgifter än må tillskyndas Postverket för deras fortskaffande, gör det emedlertid redan nu mången gång nödigt att för posternas befordran använda och betala flera dragare, än som erfordrades för den del af postgodset som är porto underkastad; hvarförutan, i samma mon som brefutvexlingen i allmänhet underlättas genom anlitande äfven af andra befordiingsanstalter — jernvägar, enskilda diligenser och ångfartyg — Postverket understundom ådrages särskilda kontanta utgifter för fortskaffandet med dessa af embetsverkens försändelser, jemte det att Postverket, efter att hafva afgiftsfritt genom landet forslat fribrefven, får — om dessa skola utom riket befordras —

äfven vidkännas utbetalningen af det porto som kartor tillko minor utländska postinrättningar.

Det kan då icke förefinnas något tvifvel derom, att för Postverkets förvaltning och för dess framtida utveckling sannerliga fördelar skulle ernås, derest hädanefter afgift till postkassan komme att utgöras för alla försändelser som genom posterna fortskaffas; i öfverensstämmelse med hvad redan nu sker i fråga om alla de försändelser som befordras med statens telegrafer och å dess jernvägar.

Den tillökning i inkomst, som derigenom kunde beredas postkassan torde också, särdeles under de första åren, blifva i det närmaste erforderlig, derest, samtidigt med den ifrågastälda förändringen, komme att genomföras ett sådant postföringsbesvärets skiljande ifrån jordbruket som, i skrifvelse den 13 maj nästlidet år, Riksdagen ansett böra ega ruin. Och lämpligare än att, för sistomförmälda anordnings genomförande, anvisa särskilda anslag af statsmedel, hvilkas belopp svårligen kan i förvåg bestämmas, torde det i liera afseende!! få anses att Postverket, genom detsamma tillerkänd rätt till ersättning för det biträde som af inrättningen i hvart särskilda fall lemnas, sättes i tillfälle att ensamt bestrida utgifterna för postföringens besörjande. Skulle sedermera erfarenheten ådagalägga att. de inkomster som, genom fribrefsrättens upphäfvande, bereddes postkassan, blofve betydligt större än de utgifter som skola af densamma bestridas, torde tidpunkten vara inne att taga under öfvervägande, huruvida icke frankeringsafgiften för enkelt bref borde, i enlighet med det vid flera riksdagar framstapla yrkande, från 12 till 10 öre nedsättas. I hvart fall skulle, jemlik! stadgandena i Eders Kong!. Maj:ts nådiga bref den 24 juli sistlidet år, Statsverket tillgodokomma de öfverskott i postkassan, som kunde blifva eu följd af befordringsafgiffcs utgörande för de försändelser som nu afgiftsfritt fortskaffas.

Icke heller böra, då fråga är om eu förändring af ifrågavarande slag, lemnas utan afseende de missbruk som i alla lider varit förenade med fribrefsrättens utöfning och till hvilka densamma så lätt gifven anledning. Ty, om äfven någon gång svårighet skulle mota att med säkerhet kontrollera riktigheten af en uppgift derom, att eu skrifvelse för hvars afsändande yrkas portoersättning af statsmedel, verkligen affärdats i tjensteman den, så måste dock alltid donna svårighet för en öfverordnad myndighet att bedömma i hvilka fall en underordnad tjensteman kunnat hafva nödigt i tjensten afsända ett skriftligt meddelande, blifva ringa i jemförelse med de hinder som mota för donna kontrolls utöfvande af postanstalterna. Oaktadt

i 9 § af 1756 års fribrefsförorclning stadgas att, »då postförvaltare, af eu eller annan omständighet, för skälig misstanke att fribrefsboken missbrukas till underslef, så bör lian, vid förlust af sin tjenst», vidtaga nödiga åtgerder för befordrande till laga ansvar åt den som till dylik förseelse gjort sig skyldig,

är det också i allmänhet endast sällan som, åtminstone under de sednare åren, postförvaltare kommit i tillfälle anmäla ett af honom, under den dagliga expeditionen upptäckt fribrefsmissbruk, i andra fall än då en tjensteman, hvars rättighet till afgiftsfri korrespondens är uttryckligen inskränkt till försändelser, stälda till vissa adressater, såsom fribref till befordran aflemnat äfven skrivelser Indika skolat andra än dessa personer tillställas. Att, på sätt i underdånighet blifvit anmärkt, synnerligen störa svårigheter mota för postpersonalen att upptäcka fribrefsmissbruk, hvilkas tillvaro emedlertid ådagalägges såväl af tillfälliga upptäckter som vid det årligen försiggående öppnandet å postanstalterna af qvarliggande bref, torde också anses tillräckligt förklarad! derigenom,

dels att i en sednare tid, under det att den vanliga korrespondensen från år till år förökats, för postförvaltare tillkommit så många nya bestyr, med utvidgad paketförsändning, med postanvisningar och postförskott, försändelser under band äfven mellan inrikes orter samt flerstädes äfven personbefordran och den vidlyftiga afråkningen med poststationerna, att, med särskild! afseende å den fåtaliga personalen vid de flesta postkontor, åt fribrefven, Indika ofta till postanstalterna aflemnas strax innan posten skall expedieras, icke utan försummande af den korrespondens för hvilken porto utgöres, lian egnas den uppmärksamhet som måste anses som ett af vilkoren för åstadkommande af en verklig kontroll å fribrefsrättens utöfning,

dels ock att ett annat vilkor härför — fullständig kännedom af alla hithörande författningar samt den erfarenhet och det omdöme som erfordras för deras behöriga tillämpande i särskilda fall — svårligen kan förutsättas hos flertalet åt de personer som vid postanstalterna användas till krets emottagande. Detta gäller icke endast om många af de biträden som anlitas å postanstalterna, utan äfven om en stor del postkontorsföreståndare, Indika icke före sin anställning såsom sådane tjenstgjort inom Postverket. Och allraminst kunna de egenskaper som för eu dylik pröfning erfordras, förutsättas hos de personer — oftast folkskolelärare, jernvägstjenstemän, gästgifvare, bruksbokhållare in. fl. samt äfven qvinnor— som gemenligen

antagas till poststationsföreståndare. Och likväl blir en stor del af fribrefven expedierad genom poststationer.

Och om äfven dessa olägenheter ansågos kunna i någon mon förminskas derigenom att, på sätt sednast i fråga om kronolänsmäns brefvexling i tjensteärenden blifvit genom Eders Kong! Haj:ts nådiga bref den 13 december 1867 föreskrifvet, till vederbörande öfverordnade myndigheter öfverflyttades en del af kontrollen å utöfningen af den underlydande tjenstemän tillkommande fribrefsrätt, lärer dock icke vara behöflig! i underdånighet särskild! fästa Eders Kong!. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å det strängare nagelfarande af hithörande uppgifter, som med skål kan påräknas der fråga är om ersättning af statsmedel för en bestridd utgift, i ställe! för endast pröfningen af den fråga, huruvida rättigheten till portofri postförsändning blifvit under eu förfluten tid på behörigt sätt begagnad eller icke.

Hvad som under en föregående tid, då fråga varit om fribrefsrättens upphäfvande, hufvudsakligen torde hafva ansetts tala emot vidtagandet af eu sådan åtgerd, är utan tvifvel den omgång med öfversändande till samtlig» nu fribrefsberättigade myndigheter och tjenstemän af de till postportos gäldande erforderliga medel, som antagits blifva eu nödvändig följd af eu dylik förändring. Långt ifrån att, genom ett dylik! postportots uppbärande å flera särskilda orter och medlens insändande från hvar och eu af dessa till postkassan, skulle beredas Postverket någon fördel, måste det anses i alla afseende!! mest oneklig! att, sedan från hvar särskild postanstalt, qvartalsvis, haltårsvis eller efter hvart års utgång, till Generalpoststyrelsen inkommit de vid postanstalterna med vederbörande embets- och tjenstemän förda, af dessa behörigen verificerade motböcker öfver de för postbefordrad korrespondens belöpande umgälder, ersättningen härför kunde, efter granskning af motböclcernas slutsummor, varda på eu gång till postkassan utanordna»!; hvarefter nämnde böcker torde böra till vederbörande myndigheter öfverlemnas, för den närmare pröfning af de uti desamma förekommande uppgifter, som kunde af omständigheterna påkallas.

I eu del andra länder hafva blifvit för den officiela korrespondensen införda särskilda slag af frimärken, Indika tillhandahållas myndigheterna till lägre pris än de för den öfrigg brefvexling»!! afsedda märkena. Derest eu sådan anordning äfven här vidtoges, blefve dock alltid nödigt å särskilda motböcker eller förteckningar upptaga de försändelser för Indika dylika frimärken kommo till an-

vändning, helst derförutom förändringen kunde gifva anledning till missbruk af icke mindre betänklig art än de hvilka af fribrefsrätten lätteligen framkallas. Ändamålet med de s. k. »frimärkena för officiel korrespondens», dels att underlätta postbehandlingen af dessa försändelser, dels ock att, för åstadkommande af någon kontroll å märkenas användande, göra för mottagaren bekant att för den ifrågavarande försändelsen af afsändare!! äskas portoersättning af statsmedel, kan också i det närmaste lika så fullständigt ernås derigenom att hvarje dylik försändelse af afsändare!! förses med eu anteckning, ungefärligen motsvarande den nuvarande af »fribref», och, vid ansvar såsom för tjensteförseelse, postförvaltare ålägges att icke. under några vilkor till postbefordran emottaga försändelse som, utan att vara med dylik anteckning försedd, linnés införd i den motbok hvilken skall läggas till grund för godtgörandet af det Postverket tillkommande porto för försändelser, utvexlade af embetsverk, myndighet eller tjensteman, hvilkas brefvexling i tjensteärenden bekostas af statsmedel. Icke heller kan införandet af särskilda frimärken för brefvexling^! i tjensteärenden anses utgöra något vilkor för uppbärandet af ett i någon mon nedsatt porto för försändelser i tjensteärenden, derest, med afseende å det betydliga brefantalet, en dylik nedsättning ansåges böra ega ruin för donna del af brefvexling!;!!.

I händelse, med afseende å hvad här ofvan och i åberopade memorialet den 11 augusti 1862 blifvit underdånigst anfördt och i öfrig! förekommer, Eders Kong!. Näjd skulle täckas i nåder förordna att — från och med den tid, då eu ny poststadga kommer att tilllämpas, samt för Postverket upphör all rätt icke allenast att af posthemmanen påkalla biträde till postbefordringens besörjande mot eu ersättning som i de flesta fall understiger hälften af vanlig skjutslega, utan äfven att för posternas fortskaffande anlita gästgifveri-, håll- eller reservskjuts vid andra än sådane undantagstillfällen som i nådiga brefvet den 28 september 1864 och 2 §, 3 inom., i det underdåniga förslaget till poststadga omförmälas, äfvensom för extra posters fortskaffande •—- skola för postbefordran af alla sådane försändelser hvilka hittills åtnjutit fribrefsrätt, afgifterna utgöras till Postverket, antingen tillfullo eller till ett exempelvis med eu sjettedel nedsatt belopp, så att för denna korrespondens gjordes början till användande af ett tioöres porto,

torde, i sammanhang dermed, höra i § 70 af det underdåniga förslaget till poststadga vidtagas den förändring att postförvaltare ålades, utan rättighet till särskild ersättning derför, med alla embetsmyndig-

heter och tjensteman hålla motbok å de för dessas brefvexling i tjensteärenden belöpande postumgälder. Härigenom komme alla statens embetsverk och de dem underlydande tjensteman att underkastas enahanda vilkor i afseende å deras brefvexling, under det att för närvarande dels åtskilliga statens verk och allmänna inrättningar, såsom Tullverket, .T ernv ägs fö r valtn i ngen, Telegrafinrättningen, Lotsverket, Riksbanken med dess afdelningskontor, Riksgäldskontor^, Stamholländerierna, Veterinärinrättning» >n, Landtbruksinstituten in. fl., varda i afseende å postutvexlingen behandlade såsom enskilda korrespondenter, dels äfven bland de tjensteman dem fribrefsrätt blifvit medgifven, flera äro i afseende å densammas utöfning underkastade åtskilliga inskränkningar, så att exempelvis portofriheten icke må anlitas af häradshöfdingar för andra skrivelser än sädane som röra brottmål och i ärenden Indika angå allmogen; af kompanibefälhafvare i allmänhet för bref, vägande mer än 8 lod eller stälda till andra än chefs- eller majorsexpeditionen vid regementet; af regementsskrifvare i andra fall än då de icke åtnjuta hemmansrentor eller expenser; af löningsdirektionerna vid de indelta regementena för annat än försändning af kontanta löningsmedel till de löntagare som vistas inom regementets stånd eller äro i regementets tjenst bortkommenderade; af landtmätare för andra skrivelser än de till (lenerallandtmäterikontoret, Länsstyrelserna och andra embetsverk; af kontraktsprostarne för bref till andra än Länsstyrelserna, Konsistorierna och Statistiska Centralbyrån; af vaccindepötföreståndare för andra försändelser än de af vaccinämne, o. s. v. Eu utsträckning åter af fribrefsrätten till all den brefvexling i tjensteärenden, hvilken nu ej åtnjuter eu sådan förmon, kunde icke annat än verka derhän att, jemte det ännu mer ökades anledningarne till missbruk, Postverkets inkomster skulle nedgå till eu grad som, äfven utan någon förändring i vilkoren för postföringens besörjande, sannolikt gjorde det omöjligt att utan särskild! statsanslag bestrida de från postförvaltningen oskiljaktiga utgifter.

De utgifter som år 1867 belöpt för samtlige med post befordrade försändelser hvilka åtnjutit fribrefsrätt, utgjorde:

franko........................................................................ rdr 520,339,28.

rekommendationsafgifter ................................................... » 29,964,34.

assuransafgifter................................................................. » 4,741,70.

tillsamman rdr 555.045,38. Härifrån höra dock i främsta rummet dragas såväl afgifterna för brefvexlingen i Postverkets egna

Transport rdr 555,045,38.

80 Transport rdr 555,045,38.

ärenden, för hvilken någon ersättning icke kunde ifrågakomma, som äfven hvad som belöper för den portofria korrespondens hvilken icke rör statstjensten;

tillsamman förslagsvis beräknade till.............................. » 75,045,38

då återstoden blefve......................................................... rdr 480,000,oo.

Men äfven detta belopp komme att ytterligare

nedgå, icke allenast med ................................................ » 80,000,oo

eller till.............................................................................. rdr 400,000,00

derest för brefvexlingen i tjensteärenden franko komme att beräknas till 10 i stället för till 12 öre pr enkel vigtsats, utan ännu mer dels till följd af den i § 22 af poststadgan underdånigst föreslagna, förändrade vigtberäkning, hvilken i synnerlig mon blefve fördelaktig för de i allmänhet tunga fribrefven, dels ock derigenom att, sedan i hvart fall befordringsafgift skulle för ifrågavarande försändelser utgöras, antagligen en stor del deraf komme att fortskaffas med andra och billigare lägenheter, under det att nu fribrefsberättigade embetsverk och tjensteman anse sig höra till postbefordran aflemna äfven alla sådane, i en sednare tid allt oftare förekommande tyngre försändelser af tryckta årsberättelser, blanketter m. in., som utan olägenhet kunde exempelvis med ångfartyg fortskaffas, men hvilkas afsändande icke får, under afvaktan af en dylik lägenhet, af Postverket uppskjutas, äfven om tillföljd af deras postbefordran staten skulle, för användande af ett ökadt hästantal, ådragas en mångdubbelt större utgift än den för transporten å ångfartyg eller med annan enskild lägenhet.

Om något tvifvel icke förefinnes derom, att upphäfvande! af det nu gällande stadgandet om afgiftsfri befordran för en del embetsverks, myndigheters, tjenstemäns och allmänna inrättningars försändelser med posterna vore för Postverkets tidsenliga utveckling lika så önskligt som det vore egnadt att underlätta genomförandet, utan särskild! statsanslag, af den länge påyrkade förändringen i sättet och vilkoren för posternas fortskaffande,

så lärer också för en dylik anordnings vidtagande näppeligen finnas en lämpligare tidpunkt än den närvarande, då frågan om postföringens skiljande från jordbruket sannolikt bär att motse en snar lösning och i öfrig! förestår eu omreglering af postinrättningen i dess helhet; dervid i vilkoren för postutvexlingen torde höra införas förändringar som, på samma gång de, genom sportelväsendets afskaffande eller inskränkning, bereda korrespondenterna väsentliga fördelar

och lättnader, äfven göra det för Postverket nödvändigt att, till deraf härflytande utgifters bestridande, påräkna någon tillökning i hittills åtnjutna inkomster.

Och för åstadkommande häraf torde väl ingen åtgärd kunna anses riktigare och tjenligen än att,

på samma gång Postverket — hvilket redan nu icke allenast, jemlikt nådiga kungörelsen den 30 december 1863 och Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 22 juli 1864, betalar allt det biträde af kronobetjeningen, som påkallas för infordrande af anbud å postskjutsens öfvertagande m. in., utan äfven kontant ersätter postbefordringen å statens jern vägar — förpligtades att, likasom eu enskild inrättning, draga försorg om postföringens besörjande utan rättighet att i allmänhet härför påfordra något sådant biträde som endast af staten kan de enskilde åläggas,

Postverket äfven tillerkändes den för en dylik inrättning behöfliga ersättning för all den handräckning som af densamma lemnas såväl staten som den enskilde;

en anordning, hvarigenom i (ifrigt skulle i så väsentlig mon underlättas öfversigten öfver äfven de financiela resultaten af postförvaltningen och sålunda eu fullständig ledning vinnas för bedömmande af frågan, i hvad mon verkningarne af de efterhand skeende utvidgningarne af postförbindelserna inom olika delar af riket samt öfrige anordningar till postutvexlingens underlättande, i afseende å det ena eller andra slaget försändelser, varit sådane, att de böra föranleda till vidtagande af ytterligare åtgerder i enahanda eller förändrad syftning.

För den händelse emedlertid, att Eders Kongl. Näjd icke skulle i nåder godkänna Generalpoststyrelsens åsigt om riktigheten och lämpligheten af eu dylik anordnings vidtagande vid nu förevarande tillfälle, har Generalpoststyrelsen ansett sig icke höra underlåta att i det underdåniga förslaget till allmän poststadga, §§ 77—99, inrymma äfven stadgande)! om sättet och vilkoren för fribrefsrättens utöfning, affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förenämnda, den 11 augusti 1862 i underdånighet afgifna författningsförslag.

Oberäknade de tillägg till och förändringar i omförmälda förslag som påkallas af Eders Kongl. Maj ds, efter detsamma afgifvande, meddelade särskilda nådiga beslut, den 29 januari 1864 rörande fribrefsrätt för häradsskrifvare; den 18 mars samma år i fråga om försändning med posterna af kungörelser och kallelsebref i konkursmål; den 6 der påfölj da augusti i fråga om landtmätares fribrefsrätt, intaget

i den samma dag utfärdade förnyade nådiga landtmäteriinstruktion; den 4 oktober, äfven år 1864, angående vilkoren för försändning med paketpost af statistiska redogörelser, Indika utvexlas mellan härvarande Statistiska Centralbyrå och utlandet; den 10 mars 1865 dels i fråga om vaccinämnes postbefordran, dels ock om läkemedels försändning med posterna afgiftsfritt eller mot nedsatt afgift vid tillfällen af allmän farsot eller stor sjuklighet; den 13 december 1867 angående utvidgning af den kronolänsmän tillkommande fribrefsrätt, och den 28 februari nästlidet år angående afgiftsfri postbefordran undantagsvis äfven för sådane försändelser i tjensteärenden, som i allmänhet fribrefsrätt ej tillkommer, der eu sådan anordning linnés erforderlig, för att kunna indraga kronobref bäringen å linie hvarest jern vägslägenhet linnés att tillgå,

förekomma i §§ 77—99 af det förslag till allmän poststadga, som nu i underdånighet afgifves, hufvudsakligen följande afvikelse!" från Generalpoststyrelsens underdåniga förslag till fribrefsförfa Ilning af den 11 augusti 1862.

I § 78 hafva såsom fribrefsberättigade embetsverk blifvit upptagna äfven Konsistorierna för Universiteten i Upsala och Lund, på grund af nådiga brefvet den 25 januari 1826, samt Skogsstyrelsen. Utan stöd af någon särskild nådig författning hafva hittills sistnämnda myndighets bref i embetsärende!! blifvit portofritt med posten fortskaffade. Och någon ändring häri lärer nu icke höra ifrågakomma, derest Eders Kong!. Maj:t skulle finna skäligt i nåder förordna att den fribrefsrätt som, likväl endast tillsvidare, blifvit de Skogsstyrelsen underlydande distrikts- och revierförvaltare tillerkänd genom nådiga brefvet den 10 oktober 1844, skall äfven fortfarande dem tillkomma; för hvilken händelse också blifvit bland de i § 79 omfönnälda civila och militära tjensteman, Indika rättighet skulle tillkomma att, med begagnande af fribrefsförteckning, afgiftsfritt afsända bref i tjensteärenden, upptagna jemväl distrikts- och revierförvaltare inom skogsstaten.

1 öfrigt hafva bland de, på grund af 79 §, fribrefsberättigade tjensteman in. in. blifvit uppförda nedanstående ur 1862 års fribrefsförfa ttningsförslag uteslutna, nämligen: befälhafvare för särskilda kommendering!!!", Indika en dylik förmon blifvit tillerkänd genom kong], resolutionen den 3 augusti 1727, och kompanibefälhafvare, i de fall som i nådiga brefvet den 23 februari 1858 omförmälas; poliskamrarne i Stockholm och Göteborg, för Indika hittills särskilda fribrefsböcker utfärdats; justerare, Indika fribrefsrätt blifvit tillagd genom 17 § af nådiga stadgan om matt och vigt den 10 november 1865, samt

distriktsläkare, Indika, i skrifvelse den 14 september nästlidet år, Sundhetskollegium förklarat, i afseende å skyldigheten att till Kollegium ingifva rapportör, årsberättelser och (Kriga handlingar, vara i allo likstälda med provincialläkare, dem fribrefsrätt för meddelanden till Sundhetskollegium och Länsstyrelse blifvit tillagd genom nådiga instruktionen den 13 juni 1822.

Jemlik! de redan i 7 §, 1 inom., af poststadgan intagna föreskrifter, borde då fribref icke i lösväska insändas, desamma omedelbart å postanstalt inlemmas. Det är ett stadgande, hvars nödvändighet framgår ensamt af omöjligheten, vare sig att afgöra, huruvida försändelse som ur breflåda upphemtats, kan hafva blifvit af fribrefsberättigad myndighet, embets- eller tjensteman afsänd, under iakttagande af de föreskrifter som till missbruks förekommande ansetts erforderliga, eller att — äfven om postiljon eller postförare tillätos mottaga dylika bref _ åt dem uppdraga pröfningen af frågan, i hvad mon dessa försändelser kunde vara berättigade till afgiftsfri postbefordran. 1 § 81 har, i öfverensstämmelse med den i underdåniga memorialet den 11 augusti 1862 uttalade åsigt, fnbrefsrätten blifvit i allmänhet inskränkt till försändelser som från postanstalt till annan inrikes ort med post fortskaffas. Det undantag härifrån till förmon för en del rekommenderade bref till personer inom postanstaltens område, som innehålles i 2 inom. af siståberopade §, grundar sig på föreskrifterna i nådiga brefven den 19 oktober och 9 november 1850. Att i (ifrigt, på sätt förklarad!: blifvit i 3 inom. af 81 §, fribrefsrätt icke tillkommer lokalbrefvexlingen, framgår af Eders Kong!. Maj ris nådiga bref den 24 januari 1862.

För att förekomma de olägenheter som eljest möjligen kunde af frankeringsfrihetens införande härflyta för brefvexlingen med embetsverken, har i 82 §, monn 2, blifvit underdånigst föreslaget att, då ett till embetsverk eller myndighet ankommet ofrankeradt bref, efter öppnandet, befinnes icke vara af den beskaffenhet att lösen derför bör af allmänna medel utgå, skall, mot försändelsens återställande till den postanstalt som densamma utlemna!:, det derför uppburna porto återgäldas.

Då, för öfvervakandet af fribrefsrättighetens behöriga utöfvande, ingenting är mera angeläget ån ett noggrann!: iakttagande af föiesktliten i 84 § af poststadgan derom, att hvarje skrifvelse för hvars postbefordran påyrkas portofrihet, är aflaten af den myndighet, embetseller tjensteman med hvars fribrefspost densamma försändes;

då genom den förändrade vigtmoderationen i så betydlig mon minskas postafgifterna för de i allmänhet tyngre embetsbrefven,

och då slutligen, genom den i 97 § medgifna frankeringsfrihet i vissa fall utan förhöjning i porto, beredes en utväg att mot eu billigare afgift, som utgöres af emottagaren, insända begärda uppgifter -— en utväg som också nyligen, på grund af särskild öfverenskommelse och Generalpoststyrelsens cirkulär den 4 nästlidna mars, anlitats för meddelanden emellan pastorsembetena och Statistiska Centralbyrån,

har Generalpoststyrelsen ansett kunna och höra upphöra den presterskap^ likasom fattigvårdsstyrelserna, genom kongl. cirkulären den 16 juni 1813 och den 27 september 1834 samt kongl. kungörelsen den 19 september 1848, medgifna rättighet att få med kronobetjeningens fribrefspost fortskaffa»^ sina skrifvelser till Länsstyrelsen; eu rättighet, hvars värde och betydelse i hvart fall blir i väsentlig mon beroende af afståndet mellan brefafsändarens och vederbörande kronobetjents bostäder, utom det att det verkliga behofvet åt ett dylikt undanta gsstad gall do förminskas genom det med hvart år växande antalet postanstalter.

Bland försändelser för hvilkas postbefordran fribrefsrätt icke må anlitas, hafva i 86 §, mom. 2, äfven blidt upptagna landskontorens räkenskaper, helst, sedan tillfälle blifvit beredt" till paketbefordran mellan Östersund och Stockholm, något sådant undantagsstadgande som blidt genom nådiga brefvet den 3 juni 1845 mecldeladt till förmon för Jemtlands läns kronoräkenskaper, icke vidare synes vara af något mera trängande behof påkalladt.

De i §§ 87 och 88 innehållna stadgande!!, om högsta vigten i allmänhet för fribref och om de fall, då undantagsvis höra till befordran såsom fribref mottagas äfven tyngre försändelser och sådane som ej kunna inrymmas i postväska eller särskild! å postdiligens eller annat poståkdon anbragt förvaringsrum, grunda sig dels på kongl. brefvet den 26 juni 1799, kungsord! af Kanslikollegium den 20 juli samma år, dels på Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 28 mars 1862.

I stället för det i 14 och 15 §§ af 1862 års fribrefsförfattningsförslag förekommande stadgande, att böterna för fribrefsmissbruk borde odelade tillfalla den eller de som fribrefsmissbruket upptäckt och till laga beifran anmält, har i § 94, inom. 3, af nu föreliggande underdåniga förslag intagits eu med stadgandet i 11 inom. af 1756 års fribrefsförordning öfverensstämmande föreskrift derom, att böterna höra

till hälften delas mellan postkassan och angifvare!!, endast med iakttagande deraf att, i det fall då, för fribrefsmissbrukets upptäckande, afsändande postanstalt hatt nödigt att om biträde anlita postanstalten å adressorten, angifvareanparten af böterna mellan bägge dessa postanstalter fördelas.

Då i vissa fall icke blott göromålen kunna underlättas derigenom, att för olika afdelningar åt embetsverk eller myndighet utfärdas särskilda fribrefsböcker, utan äfven derigenom kan i viss moll befrämjas uppsigten öfver fribrefsbokens behöriga användande, likasom en dylik anordning någon gång påkallas deraf att vederbörande chef för ett embetsverk är, af allmänna gör omåls handläggning, under någon tid hindrad uppehålla sig å den vanliga tjenstgöringsorten, har i § 96, inom. 2, intagits föreskrift derom att, på sätt också hittills varit vanligt, äfven flera än eu fribrefsbok må kunna för samma embetsverk eller myndighet utfärdas.

Genom samma inom. har jemväl blifvit i underdånighet föreslaget, att Generalpoststyrelsen skulle tillhöra till behandling upptaga och afgöra de någon gång förekommande frågorna om beviljande, af tillfällig anledning och för kortare tid, af fribrefsrätt för skrivelser hvilka afse allmänna ärendens handläggning; ett stadgande, som icke allenast nära öfverensstämmer med de förut underdånigst åberopade föreskrifterna i nådiga brefven deri 10 mars 1865 i fråga om läkemedels försändande med posterna och den 28 februari 1868 angående fribrefsrätt i vissa fall äfven för sådane tjenstemeddelanden som eu dylik förmon icke eljest tillkommer, utan äfven tillförne någon gång tillämpats, såsom då, genom cirkulär den 14 juni 1816, Öfverpostdirektörsembetet medgifvit portofrihet för regementskommissariers brefvexling under mötestiden med passevolanskommissariaten. Och ett härmed öfverensstämmande förfaringssätt tinnes äfven inom andra länders Postverk vidtaget.

Då införandet af en allmän frankeringsfrihet mot ett i väsentlig moll förhöjdt porto icke torde höra verka till någon förändring i de vilkor, på hvilka det medgifvits Direktionen öfver Allmänna Barnhusinrättningen i Stockholm, genom nådigt bref den 23 mars 1855, och sparbankerna i riket, genom nådiga skrifvelsen den 22 januari 1864, att få sig ofrankerade bref tillstälda, har uti 97 § af allmänna poststadgan blifvit i underdånighet hemstäldt att, om och när af embetsverk eller allmän inrättning göres hos Generalpoststyrelsen anmälan derom att alla eller vissa, särskild! angifna, bref som till embetsverk^ eller inrättningen ofrankerade anlända, ovilkorligen komma

att vid mottagandet utlösas, portot för dessa försändelser må, under iakttagande af de föreskrifter som, till missbruks förekommande, Generalpoststyrelsen finner nödigt föreskrifva, nedsättas till hvad i franko skolat utgöras, derest befordringsafgiften blifvit erlagd vid afsändande!.

Slutligen liar Generalpoststyrelsen ansett höra i 98 § inflyta ett stadgande derom att, i det fall posttjensteman gör sig skyldig till fribrefsmissbruk, skola de för dylik förseelse stadgade böter utgå med dubbelt belopp.

Efter det Generalpoststyrelsen, den 11 augusti 1862, afgifvit åberopade underdåniga förslaget till ny fribrefsförfattning, har, genom Eders Kong!. Maj:ts nådiga bref den 30 oktober sistlidet år, fribrefsrätt blifvit tillagd äfven direktionen för Stockholms läns nya lasarett i Östhammar.

Då emedlertid donna förmon blifvit beviljad endast tillsvidare och under afvaktan af en allmän revision utaf fribrefsförfattningarne, och då, äfven om fribrefsrätten ej komme att helt och hållet upphöra, densamma dock, på de i åberopade 1862 års underdåniga memorial anförda skäl, icke i andra än sådane undantagsfall som i §§95 och 96 af allmänna poststadgan omförmälas, lärer höra utsträckas till annan brefvexling än den som rör den egentliga statstjänstens bestridande, men deremot de allmännyttiga inrättningar, lärda stiftelser in. in. Indika hittills varit med eu dylik förmon hugnade, böra, i den mon sådant befinnes lämpligt och behöflig!;, på annat sätt af det allmänna understödjas,

har Generalpoststyrelsen ansett böra, med den nya poststadgans tillämpning, upphöra icke allenast förbemälda, lasarettsdirektionen i Östhammar hittills tillkommande fribrefsrätt, utan äfven den frihet från postafgifters utgörande som blifvit lasarettsdirektionerna i allmänhet, och särskild! dem i Lund, Piteå och Haparanda, tillagd genom nådiga brefven den 29 november 1844, den 24 november 1857, den 14 januari 1859 och den 5 oktober 1862.

I den händelse Eders Kong!. Maj:t skulle finna skäligt fästa nådigt afseende å den af Generalpoststyrelsen härofvan i underdånighet gjorda framställning angående fribrefsrättens upphörande, torde det förslag till allmän poststadga, som nu i underdånighet afgifves, nådigst varda till Generalpoststyrelsen återförvisad!, för vidtagande deri af de flera förändringar som af ett dylik! beslut skulle påkallas. Hvad beträffar den portofrihet som skola! tillgodonjutas af Svensk författningssamling, på grund af nådiga skritvelserna den 22 december 1824 och den 14 september 1838;

87 Krigsvetenskapsakademiens tidskrift och handlingar, för fortskaffande till subskribentema derå, äfvensom, vid försändning jemte samme handlingar, af »Norskt Militär-Tidsskrift» och »Dansk Tidsskrift för Krigsvaesen», jemlikt nådiga brefven den 4 maj 1827, den 19 januari 1838 och den 13 april 1858;

Länsstyrelsernas tryckta kungörelser, på grund af nådiga brefven den 1 mars 1861 och den 10 mars 1865, samt

Riksdagsprotokollerna med dertill hörande bihang, jemlikt nådiga brefvet den 14 juli nästlidet år, mot erläggande af ett postförvaltarearvode," uppgående till 1 rdr för hvar samling,

synas, med iakttagande af den moderation i afgift som, enligt § 72, skulle tillkomma alla sådan»; tidskrifter som mindre ofta än en gång i veckan utkomma, och som i samma § särskilt bl hvit förbehållen Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift, Svensk författningssamling, Länsstyrelsernas tryckta kungörelser, då desamma till enskilda subskribent^ öfversändas och följaktligen icke kunna, på grund af 84 § i allmänna poststadgan, med fribrefspost befordras, samt Riksdagsprotokollerna. med dertill hörande bihang; af Indika författningar och offentliga handlingar åtminstone de tre sistomförmälda på obestämda tider utgifvas,

vilkorcn för fortskaffande med posterna af ifrågavarande försändelser blifva så billiga, att något särskild! undantagsstadgande till förmon för desammas spridning icke kan anses påkallas.

Hvad särskild! angår de tvänne norska och danska militära, tidskrifterna, af Indika den förra torde motsvaras af den nu varande »Officiel Militär-Tidende» och den sednare icke återfinnes i den för innevarande år från Danmark erhållna uppgift å der utkommande tidningar och tidskrifter, torde, för den händelse någon särskild lindring i vilkoren för postbefordran af den ena eller andra norska eller danska militärtidskriften ansåges höra fortfarande ifrågakomma, stadgandet derom dock icke höra i den allmänna poststadgan inflyta, utan, jemlik! § 64, särskild! i nåder meddelas; antagligen först om och när öfverenskommelse kunna! träffas om eu motsvarande förmon lör spridningen inom Norge och Danmark af Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift.

För den norska »Officiel Militär-Tidende» uppgår emedlertid redan nu, vid förskrifning genom svensk postanstalt, årliga prenumerationspriset i dess helhet icke till mer än 1 rdr 70 öre.

Äfvenså torde särskild nådig föreskrift meddelas huruvida, jemväl efter den allmänna poststadgans utfärdande, bör af Vetenskaps-

akademien fortfarande tillgodonjutas den rättighet till afgiftsfritt införskrifvande genom Postverket af utländska journaler, hvilken hittills tillkommit Akademien på grund af nådiga trefven den 14 november 1810, den 20 juni 1821 och den 28 maj 1859; en förmon, hvilken emedlertid icke kan Akademien beredas utan fortsatt uppoffring af postkassan, som nödgas bestrida utgifterna för samme journalers transitobefordran genom främmande länder.

Extra poster. Enligt nådiga reskript?!, den 3 september 1817 och Kanslistyrelsens derpå grundade cirkulärbref den 30 samma månad och är. tillkommer rättigheten till extra posters begagnande:

Stats-, Hofkansler.?- och Generaladjutantsexpeditionerna,

Statsministern för Utrikes Ärendena,

Kollegierna och Postverkets Styrelse,

Länsstyrelserna,

Generalbefälhafvare, Regementschefer, Kommendanter och Befälhafvare för detacherade kårer och stationerade trupper; -de sednare likväl endast vid tillfällen af krig eller när rikets lugn eller ett hastigt anbefaldt uppbrott eller påskyndad handräckning sådant fordrar, i hvilket fall enahanda frihet jemväl tillkommer Chefer och Befälhafvare på utkommenderade eskadrar och äfven å mindre antal samt enkla, bevärade fartyg;

Generalintendenter, Öfverkrigskommissarier och sådane Verk, som vid tillfällen af krigsrustningar i nåder förordnas att krigsekonomidetaljen bestrida.

De ökade tillfällen till postförsändning med ordinarie lägenhet, som af jernvägar och utvidgade postförbindelser erbjudas, hafva, i förening med inrättandet af de elektriska telegraferna, verkat derhän att i sednare tider extra poster högst sällan anlitats annat än vid de tillfällen, då anslutningen mellan olika poster förfelats. Med afseende härå har också rättigheten att påkalla extra postbefordran ansetts lämpligen kunna, i § 100 af det underdåniga förslaget till allmän poststadga, inskränkas derhän att, utom på Eders Kong!. Maj ds nådiga befallning eller då extra post påkallas för afhjelpande af de olägenheter som härflyta af inträffande afbrott, oregelbundenhet eller oordning i postutvexlingen, affärdande! af extra poster skulle i allmänhet förbehållas ensamt Cheferna för Statsdepartement?!!, Eders Kong!. Maj ds Befallningshafvande, Generalbefälhafvare, Regementschefer och Kommendanter å fästningarne, men vid tillfälle af krig eller när ett hastigt anbefaldt uppbrott eller brådskande handräckning

sådant, påkalla, extra post tillhandahållas äfven på reqvisition af befäl för detacherad kår, utkommenderad eskader eller beväradt fartyg, samt Generalintendenter, Öfverkrigskommissarier och andra, Indika bestridandet af krigsekonomidetaljen blifvit i nåder anförtrodt.

§§ 101—118 af det underdåniga förslaget till allmän post- Personbeforstadga innehålla föreskrifter rörande personbefordringen med Post- ‘[,3kdon! verkets åkdon.

De i § 101 upptagna afgifter äro desamma som

för resa med ordinarie lägenhet blifvit faststälda genom Eders Kong!. Maj:ts nådiga bref den 23 oktober 1863, samt

för färd med bi vagn eller extra post blifvit af Generalpoststyrelsen föreslagna i underdånig skrifvelse den 9 innevarande månad.

1 stället för att, enligt nu gällande stadgande!!, öfvervigt å passageraregods betalas enligt paketposttaxan — eu bestämmelse, hvilken icke är egnad att befrämja ett allmännare begagnande af postdiligenslägenhet — har i § 104 denna afgift blifvit upptagen till 5 öre per mil för hvar vigt af högst 10 U. För bestämmandet af donna afgift ligger till grund samma beräkning som blifvit följd vid uppgörandet af förslag till paketporto; endast med iakttagande deraf att, medan detta sednare ansetts böra utgå med visst belopp för hvart W. som fortskaffa^ eu våglängd af högst 10 resp. 25 mil, har taxeringen af passageraregodset, hvithet gemenligen endast befordras på kortare afstånd, antagits. böra grundas på det. antal mil som i hvart särskild! fall gödsel blifvit fortskaffa!!!; hvarvid, i motsats till hvad vid pakettaxeringen skulle ega rum, vigten beräknas efter s. k. rater af 10 W.

Ofrige bestämmelser äro i allt väsentligt öfverensstämmande med de föreskrifter för resandes fortskaffande med postdiligens som, af Generalpoststyrelsen tillsvidare meddelade i paketposttaxan den 17 januari 1861 samt i cirkulär den 21 oktober samma år, den 23 oktober och 27 november 1862, den 12 juli 1864 och den 30 april 1866, hittills tillämpats och i allmänhet befunnits ändamålsenlig!!.

Efter det att, vid inrättandet af särskilda paketposter, tillfälle Förbudssedlan blifvit berådt att få med desamma fortskaffade äfven förbudsscdlar In^f“1jd9™“na för resande, förordnades, genom nådiga brefvet den 24 juli 1841, att enahanda anordning herde träffas äfven i afseende å brefposterna; hvarjemte i nåder stadgades att för hvar särskild förbudssedel, som å postanstalt eller till postiljon aflemnas, herde erläggas en afgift af 3

skilling banko, som, der förbudssedel!! fortskaffades med paketpost» skulle tillfalla postkassan, men i annat fall vederbörande postiljon.

Omöjligheten, i de flesta fall, att kontrollera uppbörden af eu dylik afgift, hvaraf också icke under en lång följd af år någon inkomst tillflutit postkassan, gör det olämpligt att med en afgift, som skall till Postverket redovisas, belägga de förbudssedlar som med posterna fortskaffa^. Den ersättning som härför må höra utgöras och som, till beloppets jemnande, blifvit i § 119 af allmänna poststadgan upptagen till 10 öre, torde fördenskull få odelad tillfalla postiljonerna.

Då de poster Indika ännu fortskaffas med posthemmansskjuts, i allmänhet icke gorå något uppehåll vid gästgifverierna, Indika de ofta endast på afstånd passera, bör också icke någon befordran af förbudssedlar med dessa poster ifrågakomma.

Böterna för försummelse med förbudssedel aflemnande, som, i eu af Öfverpostdirektörsembetet den 18 maj 1831 utfärdad instruktion för paketpost åtföljande postiljoner, bestämdes till eu half månads aflöning, hafva sedermera, genom samma Diabetes cirkulär den 22 oktober 1841, blifvit faststälda till 5 rdr och torde äfven höra dervid bibehållas.

Anslag om De i § 120 intagna föreskrifter rörande anslag om posternas

'Torn™-'och" ankomst- och afgångstider, postförsändelsernas utlemnande in. in.

afg&ngstider. motsvaras till någon del åt stadgandena i 12 §, 6 inom., åt postmästareinstruktionen den 16 februari 1707, ehuru dessa sednare afse endast de större postkontoren och hittills visserligen icke heller alltid vid andra postanstalter vunnit tillämpning.

Expeditions- I §§ 122—141 innehållas de föreskrifter som ansetts höra i kartering mm’den allmänna poststadgan inflyta rörande sj elfva expeditionssättet, postförsändelsernas stämpling, kartering och dekartering, rörande protokollsföring, posternas dirigering och inpackning samt postens åtföljande af s. k. postpass in. in.

Dessa föreskrifter innefatta endast de hufvudsakligaste och vigtigaste bestämmelserna, hvaremot de mera detaljerade föreskrifterna rörande sådane delar af posttjenstgöringen, som mera ofta äro förändring underkastade, antagits höra inrymmas i särskilda tjenstgöringsreglementen, som, jemlik! 164 §, komme att af Generalpoststyrelsen utfärdas.

Utan tvifvel skall nödigt befinnas att. i en icke aflägsen framtid, vidtaga flerahanda förändringar äfven i de föreskrifter rörande post-

tjenstgöringen som, med anledning af nu i underdånighet framställa förslag, kunna komma att i den allmänna poststadgan inrymmas. Sådant klofve emedlertid sannolikt förhållandet äfven om ännu mer inskränktes omfånget af de i den allmänna författningen intagna bestämmelser rörande sjelfva sättet för postutvexlingens besörjande. Och annorlunda kan icke gerna inträffa med eu inrättning, sådan som Postverket, hvilken, för att rätt uppfylla sin bestämmelse, måste, i den moll omständigheterna det medgifva, tillgodose hvarje nytt behof af ökadt tillfälle till postutvexling, på det sätt som af olika tiders olika förhållanden påkallas, utom det att en inrättning af donna beskaffenhet icke kan eller bör undgå inflytandet af den erfarenhet som i andra länder vinnes. Någon anledning förekommer derför också icke att, till undvikande af nödvändigheten att framdeles nödgas i författningen vidtaga eu och annan förändring, ur nu i underdånighet afgifvande förslag till allmän poststadga utesluta föreskrifterna rörande hvad hufvudsakligen och vid alla postanstalter iakttagas bör vid postens afsändande och mottagande, helst det väsentligaste härvid, försändelsernas kartering, likasom äfven protokolleringen, förut utgjort föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, samt på bestämmelserna rörande sättet för posttjenstgöringens bestridande, i icke ringa mon, beror den större eller mindre tryggheten för eu stor del postförsändelsers riktiga fortkomst; hvarför också i de flesta andra länder hithörande föreskrifter finnas vara af Kegeringsmagten faststälda.

Under det att i äldre lider för hvart särskild!, äfven orekommenderadt bref adressatens namn skolat uppföras såväl i protokoll som å karta — hvilken sistnämnda anordning, i eu tid då knappt någon brefbäring besörjdes af Postverket, väl till icke ringa del afsåg att genom postkartorna, som i postförstugorna uthängdes, meddela allmänheten underrättelse om Indika bref som voro att å postanstalterne afhemta — blef, genom nådiga brefvet den 23 februari 1849, till eu början endast för det återstående af samma år och på försök, medgifvet att för bref, som hvarken skulle rekommenderas eller registreras, adressaternas namn Unge ur protokollen uteslutas och endast brefvens stycketal angifvas; ett stadgande som emedlertid kort tid derefter genom nådiga brefvet den 19 november nämnda år, förklarades böra äfven allt framgent tillämpas. Sednare och i sammanhang med medelportots införande förordnades, genom nådigt bref den 9 mars 1855, att äfven å kartan alla orekommenderade och oregistrerade bref borde endast till stycketalet uppföras.

92 Hufvudsakliga anledningen till förenämnde förändringar var omöjligheten att, utan en betydlig tillökning af postpersonalen, kunna fortfarande namnförteckna alla dessa bref, hvilkas antal med hvart år tillväxte. .

Då, på sätt förut blifvit i underdånighet anmärkt, i allmänhet s. k. vanligt bref utan qvitto utlenmas och måste utlemnas till hvem helst som anmäler sig till dess utbekommande, är det också tydligt att fördelen af att genom kartan kunna fa bestyrkt, det ett bref verkligen blifvit till postbefordran aflemnadt, måste i betydlig mon förminskas genom svårigheten för deri verklige adressaten att kontrollera vederbörande posttjenstemans uppgift att detsamma blifvit af annan person utfordradt.

Af sådan anledning har ock Generalpoststyrelsen ansett höra helt och hållet upphöra den namnkartering eller s. k. registrering af vissa bref, som hittills varit medgifven mot särskild ersättning till vederbörande posttjensteman, helst skilnaden emellan denna afgift, 12 öre, och den af 18 öre som, jemlik! § 15 i allmänna poststadgan, skulle komma att utgå för brefs rekommenderande, måste antagas vida mer än uppvägas af den större trygghet för försändelsens behöriga framkomst som dess rekommenderande medför, och den dermed följande rättighet till ersättning för möjligen inträffande förlust.

Äfven i fråga om kartering af försändelser med angifvet värde och rekommenderade bref har en förändring blifvit i underdånighet föreslagen.

Nu gällande föreskrift, att för värdeförsändelser bör å kartan angifva!, adressatens namn, innefattar, åtminstone hvad de slutet rekommenderade brefven angår, icke någon fullständig säkerhet derför, ätt i hvart fall ersättningssumman kommer att utgå med det belopp som vederbör, då vid de icke sällan inträffande fall, att med samma post till samma adressat expedieras flera rekommenderade bref, mången gång omöjligt blir att, i händelse ett af dessa bref gått förloradt, kontrollera mottagarens uppgift om hvilken af försändelserna som saknats och således bör af postmedlen ersättas. I någon mon komma visserligen olägenheten häraf att minskas derest, på sätt i poststadgans § 16 blifvit underdånigst föreslaget, hädanefter för alla i egentlig mening rekommenderade bref ersättningen komma att utgå med enahanda belopp. Så angeläget är det emedlertid att, i händelse af förlust, alltid få med säkerhet utrönt, hvilken försändelse som saknas, att Generalpoststyrelsen ansett hvart särskild! rekommenderad! eller assureradt bref böra förses med en för postanstalten fortlöpande in-

lemningsnumnier och äfven denna nummer höra å kartan angifvas; eu anordning, hvilken derjemte vid omkartering underlättar behandlingen åt dylika försändelser, på samma gång den lemnar en ökad ledning vid efterspanande af bref som kunna hafva blifvit felsända.

Denna inlemningsnummer måste också gorå angifvande å kartan af adressaternas namn för rekommenderade bref obehöflig!

För ofrankerade eller ofullständigt frankerade försändelser samt för postförskott bör, med afseende å den ankomstortens postanstalt åliggande redovisning, utöfver stycketalet äfven porto- resp. förskottsbeloppet angifvas.

För alla sådane paketpostförsändelser, Indika icke blifvit assuréradc, och för Indika således, i händelse af förlust, ersättningen ltomme att, jemlikt § 16, mom 8, utgå efter vigt, har också icke antagits höra å kartan uppföras annat än stycketalet och vigten.

Då den omständigheten, att ett fribref blifvit till postbefordran aflemnadt, kan till fullo styrkas åt det utaf vederbörande posttjensteman i fribrefsbok eller å fribrefsförteckning meddelade qvitto, synes också icke vidare anledning förekomma att äfven å kartan specificera ifrågavarande bref; ett åliggande som, synnerligast i Stockholm och i läneresidensstäderna, uti icke ringa mon försvårar postens expedierande inom föreskrifven tid. Redan för någon tid sedan har också i Norge upphört namnkarteringen af fribref, utan att deraf försports någon olägenhet.

Det nuvarande sättet, att å karta upptaga stycketalet äfven af s. k. vanliga bref och försändelser under band, kan icke annat än verka till ett - ofta mycket menligt dröjsmål vid utlemnandet af ankomna postförsändelser, helst sålunda i ett sammanhang måste försiggå granskningen af såväl den orekommenderade som den rekommenderade posten, af Indika den sednare måste följas med synnerlig uppmärksamhet. Dertill kommer att utskrifvandet af särskild karta för hvarje äfven sådan post, som icke innehåller värdeförsändelser, blir, med korrespondensens tillväxt, en omöjlighet utan att i väsentlig mon öka postpersonalen. Det kan då icke annat än anses såsom högst ensidigt att här, såsom annorstädes, må upphöra all kartering af vanliga bref, som äro fullt frankerade, likasom af försändelser under band, varuprofver och mönster.

Och för vidtagandet af eu sådan anordning synes icke höra mota någon betänklighet.

Att en till postbefordran aflemnad bref blindt åtföljes af en karta, å hvilken angifves antalet i b lind ten inneslutna försändelser, innefat-

tar nämligen icke någon ökad säkerhet för försändelsernas riktiga fortkomst, då, i händelse brefbundten går förlorad, icke heller kartan kommer adresspostanstalten tillhanda. Hvad åter angår den kontroll mottagande postanstalten kan behöfva utöfva derå, att samtligen försändelser verkligen finnas i den ankomna bundten, kan donna kontroll lika så lätt, som genom särskild kartas utfärdande, vinnas derigenom att å bref bundten uppgift å antalet försändelser tecknas af den postanstalt som densamma expedierar, samt endast i den händelse, att till samma postanstalt flera än eu brefbundt expedieras, derom göres anteckning å postkarta.

Sedan erfarenheten ådagalagt otillräckligheten och otillförlitligheten af de tid efter annan vidtagna försök, att bereda afsändande postanstalt någon kontroll derå att försändelser, som blifvit af densamma expedierade, alltid kommit vederbörande adresspostanstalter tillhanda,

förordnade, genom cirkulär den 12 mars 1868, Generalpoststyrelsen att, så ofta post, medförande rekommenderad försändelse, expedieras till postanstalt, dit icke i regel karta affärdas med hvarje dertill afsedd lägenhet, bör posten åtföljas af en duplettkarta som, angifvande att värdeförsändelser i postpaketet finnas inneslutna, i öifrigt endast upptager nummer å den karta, hvartill densamma utgör duplett, samt afgångsort och dag, de sistnämnda angifna med postanstaltens stämpel; hvarefter, om vid postens ankomst densamma befinnes innehålla samtlige de å hufvudkartan upptagna försändelser, med nästa post återsändes duplettkartan, försedd med adresspostanstaltens stämpel, men, der olikhet förefinnes emellan hufvudkartan och de posten åtföljande försändelser, derom göres anmälan till den postanstalt hvarifrån posten utgått.

De sålunda af Generalpoststyrelsen meddelade, under något mer än ett år tillämpade, föreskrifter hafva hittills befunnits ändamålsenliga, och det införda besvaringssättet blifvit af flera postanstalter användt äfven vid postförsändning till ort, dit post regelbundet med hvar lägenhet afgår, och följaktligen postanstalterna icke ålegat bifoga duplettkarta; hvadan någon tvekan icke torde höra mota att utsträcka ifrågavarande stadgande till alla de poster Indika innehålla värdeförsändelser.

I öfverensstämmelse med de härofvan underdånigst framstådda grundsatser hafva blifvit affattade föreskrifterna i §§ 124, 136. 137 och 138 rörande postförsändelsers kartering och dekatering m. in.

95 Åt de i §§ 11 och 12 af 1707 års postmästareinstruktion förekommande stadgande!! rörande protokollering, posternas dirigering, försändelsernas inneslutande i försegladej påsar eller paketer och dessas upptagande å postpass, postens befordran efter behörigen faststäld tidtabell, kollationeringen af ankommen post och de åtgärder, som med anledning af dervid förekomne omständigheter höra vidtagas m. in., har i poststadgans §§ 125—135 samt 139 och 140 gifvits den förändrade lydelse, som af förändrade förhållanden påkallas.

Då postkartorna utgöra eu vigtig och oumbärlig grundval för granskningen af postanstalternas redovisning, men det nuvarande bruket af deras uthängande i postförstugorna icke sällan leder dertill att särskilda kartor antingen skadas eller helt och hållet förkomma, har stadgandet i 12 §, 4 inom., af 1707 års postmästareinstruktion om kartornas anslående blifvit, i § 141 af allmänna poststadgan, utbytt mot eu föreskrift derom, att kartorna endast böra å postanstalterna tillhandahållas personer som anmäla sig att af desamma erhålla del. Antalet korrespondenter, som af postkartorna söka upplysning om ankomna postförsändelser, har också icke kunnat annat än i väsentlig mon aftaga, dels till följd af den år 1855 vidtagna högst betydliga inskränkning i namnkarteringen, dels ock med anledning af den mycket utvidgade brefbäringen och de särskilda anslag om qvarliggande bref, som sedan några år tillbaka hvarje vecka anbringas i postförstugorna, och om Indika handlas i § 58 af det underdåniga förslaget till allmän poststadga.

De i §§ 142—144 rörande postutvexlingen genom poststation innehållna föreskrifter äro sådane som, förut af Generalpoststyrelsen meddelade i de för särskilda slag af poststationer den 4 oktober 1860 och den 26 januari 1863 utfärdade instruktioner, redan under loppet af liera år varit tillämpade.

Stadgandet i 5 inom. af 152 §, att det ansvar och den deraf följande skyldighet att, i mon af tillgång, ersätta förkomna eller skadade postförsändelser, som, på grund af föreskrifterna i samma §, åligga postförvaltare, poststationsföreständare, postiljon, postförare, jernväg^ ensteman, ångfartygsbefälhafvare eller forman, icke skola ega ruin der, oaktadt alla erforderliga försigtighetsmått blifvit vidtagna, postförsändelse gått förlorad eller blifvit' skadad till följd af olycksfall, öfvervåld, tillgrepp eller annan händelse, hvilken ej kunnat förekomma s af den som det tillhört att om posten taga vård,

Postförsii ndel • sernas protokolleri ngm. m.

Postutvexlingen genom poststation.

Ansvar för förlust af eller skada å postgods.

96 Ansvarsbestämmelser för fel och förseelser i postlin sten in. m.

grundar sig på den förklaring som, i fråga om ångbåtspost, blifvit af Eders Kongl. Maj:t meddelad i nådigt bref den 26 april 1861.

Sjelfva beskaffenheten af posttjenstgöringen — hvilken endast sällan och undantagsvis tillåter tjenstemannen att, ostörd af förfrågningar utaf allmänheten och meddelanden med densamma, under den brådska, hvarmed gemenligen postgöromålen måste handläggas, egna hela sin uppmärksamhet åt det vigtiga bestyret med karteringen, protokolleringen och dirigeringen af afgående samt kollationeringen och fördelningen af ankomna poster m. in. — gör det svårt för postpersonalen att alltid kunna undvika fel och misstag vid expeditionen, livilka emedlertid icke städse äro af den art, att för dem bör åläggas det ansvar som stadgas i 38 § af nådiga instruktionen den 6 november 1863, men som dock icke heller höra lemnäs utan all ansvarspåföljd. Redan från äldre lider tillbaka har också, på sätt härifrån linnés i underdånighet anmärkt, blifvit, ehuru utan särskild! nådigt bemyndigande, af Postverkets Styrelse stadgadt bötesansvär för flera dylika expeditionsfel. Och i det förslag till allmän poststadga, som nu i underdånighet afgifves, äro jemväl bötesbestämmelser upptagna för dylika förseelser, der icke en tydlig afsigt att, genom åsidosättande af författningarnes föreskrift, inkräkta på Postverkets eller allmänhetens rätt, påkallar tillämpning af de i allmänhet strängare bestämmelserna i Strafflagen.

Under det att för försummad eller felaktig stämpling af postförsändelse blifvit genom Ofverpostdirektörsembetets cirkulär den 14 mars 1835 och Generalpoststyrelsens cirkulär den 24 maj 1855 stadgade böter af 1 rdr 32 skilling banko, livilka böter sedermera blifvit genom Styrelsens cirkulär den 8 oktober 1863 till 1 rdr riksmynt nedsalta;

för påses eller pakets uteslutande från postkartan bötesbeloppet blifvit bestämdt genom Ofverpostdirektörsembetets. cirkulär den 30 mars 1825 till 6 rdr 32 skilling banko, genom Generalpoststyrelsens cirkulär den 29 december 1859 till 1 rdr 50 öre och genom cirkuläret den 8 oktober 1863 till 1 rdr riksmynt;

försummad anteckning å postpass om liden för postens ankomst och afgång in. in. skola!, jemlik! 8 § i postmästareinstruktionen den 16 februari 1707, af postförvaltare umgällas: första gången med böter, svarande mot eu månads aflöning, andra gången med fördubblade böter och tredje gången med tjenstens förlust,

samt postiljon eller postförare, som förstör eller borttappar sitt medhafda postpass, skall, enligt nådiga brefvet den 21 oktober 1830, bota 3 rdr 16 skilling banko, men den som förgäter, antingen att postpasset från sig lemna eller att detsamma den som posten framfart affordra, straffas med böter af 1 rdr 32 skilling,

kafva, i §§ 123, 124 och 146 af allmänna poststadgan, böterna för såväl försummad eller felaktig stämpling som för postpåses eller pakets uteslutande från postkartan ansetts höra bibehållas vid sednast uppgillra beloppet, 1 rdr;

ansvaret för försummad anteckning å postpass, vid affattande! af § 131, antagits höra utgöras af böter, uppgående till 5 rdr, men förseelsen att å passet angifva oriktig tid, hvilken, då densamma sker uppsåtlig!, förutsätter att posten blifvit obehörigen uppehållen, höra umgällas enligt bestämmelserna i 25 kap., 16 § Strafflagen, samt, i § 132, den hvilken försumma! den honom åliggande vård om postpasset, antagits höra i hvart fall derför straffas med böter af 5 rdr.

Enahanda ansvarspåföljd har, i § 129, äfven blifvit upptagen för försummelse att å postpass eller dertill hörande förteckningijuppföra de posten åtföljande försändelser.

Vid taxeringen synnerligen af försändelser till och från utlandet — af hvit ka de förra ofta kunna å flera olika vägar, med olika frankeringssatser, olika frankeringsgräns och afvikande vigtbestämmelser, fortskaffa^, under det att för de sednare porto! skall uppbäras i enlighet med de af vederbörande utländska postanstalter å försändelserna, i fremmande myntsort och mången gång otydligt, verkstälda debiteringar — kunna så lätt begås misstag, att icke rimligtvis synes kunna för eu dylik förseelse ens påyrkas det straff, som för uppsåtlig! åläggande eller uttagande af högre utskyld än vederbör, finnes stadgadt i 25 kap., 9 § Strafflagen.

Derför bör dock icke lemnas utan afl ansvarspåföljd eu förseelse, hvilken måhända i sådan! fall kunde mera ofta återkomma. Såsom eu lämplig bot för portos påförande med högre belopp än som vederbör, i de fall då sådan! kan anses härröra af bristande insigt i hithörande författningar, har, i 145 § af allmänna poststadgan, antagits dubbla beloppet af skilnaden mellan den afgift som blifvit debiterad och den som rätteligen skola! utgöras.

Icke sällan har hittills inträffat att post, äfven innehållande värdesaker, blifvit af misstag försänd till annan postanstalt än vederbör. För uraktlåtande att sålunda mottagen post till råtta adressorten

\

öfversända, har, i § 148, ansvaret ansetts höra vara detsamma som i 22 kap., 19 § Strafflagen stadgas för underlåtenhet i afseende å hittegods’ uppläsande.

Utom det att, i öfverensstämmelse med allmän författning, posttjensteman, som till dylik felsändning gjort sig skyldig, åligger ersätta den derigenom uppkommande skada, hafva, i § 149, derför blifvit i underdånighet föreslagna böter, uppgående i de fall, då försändelsen utgöres af bref eller paket med angifvet värde eller af rekommenderad! bref, till 10 rdr, men i annat fall till 2 rdr.

Hvad härofvan blifvit i underdånighet anfördt om den brådska, hvarmed i allmänhet posttjensten måste bestridas, och de många olikartade göromål som derunder åligga postpersonalen, påkallar ock för vissa fall en mildring i det ansvar som, med tillämpning af 25 kap., 10 och 12 §§ af Strafflagen, skulle drabba posttjensteman eller postiljon, hvilken

antingen från karta utesluter ofrankerad eller ofullständigt frankerad försändelse, hvarigenom ankomstortens postanstalt sättes i tillfälle, vare sig att utan lösen utlemna porto underkastad försändelse, eller, der sådan uppburits, densamma ur redovisningen utelemna,

eller, der vid afsändande! befordringsafgiften blifvit kontant utgjord, underlåter, vare sig att förse densamma med frimärke till deremot svarande värde eller ock att det mottagna beloppet å kartan redovisa,

eller ock uraktlåter i behörig ordning redovisa porto, som för ankommen ofrankerad eller ofullständigt frankerad försändelse uppburits, likasom afgift, hvilken blifvit erlagd för resandes befordran med Postverkets åkdon.

Der sådane omständigheter förekomma, som gorå det antaglig! att dylik förseelse tillkommit ensamt genom ovårdsamhet, har, i § 153, densamma ansetts höra umgällas med böter af 5 rdr. -

Då för göromålens oafbrutna gång och redovisningsarbetets afslutande å behöriga tider det är af mycken vigt, att till Generalpoststyrelsen och dess underlydande afdelningar inom faststälda terminer inkomma föreskrifna räkenskaper, uppbördsförslag in. in., hafva för försummelse vid deras insändande blifvit, i § 155 af allmänna poststadgan, upptagna böter af 5 rdr.

Försummad leverering af postuppbördsmedel hafva hittills Postverkets redogörare umgält i enlighet med bestämmelserna i 1673 års postordning och 15 §, 5 inom., af postmästareinstruktionen den 16 februari 1707; enligt hvilka författningar dylik försummelse bestraffas:

första gången redogörare dertill gör sig skyldig, med 12 % af de medel som kora inlevereras;

andra gången med 24 % deraf,

och tredje gången med tjenstens förlust.

Till förekommande af levereringsbrist anser Generalpoststyrelsen icke någon föreskrift vara verksammare än den om ofta återkommande inbetalning af medel, hvilka icke äro för löpande utgifter i tj ensten erforderliga.

Under det att, på grund åt föreskrifterna i 1707 års postmästareinstruktion, fortfarande qvartalsvis afgifves räkenskapen för postuppbörden i allmänhet — ett stadgande som emedlertid, på sätt härofvan blifvit, i fråga om bokförande af postafgifter, underdånigst anfördt, framdeles möjligen kan böra förändras derhän att, i stället för qvartal-, införas månadsredovisningar — samt enahanda uppbördssätt till en början tillämpats äfven i fråga om postanvisnings- och postförskottsmedel,

fann, med afseende å den större utvidgning som, i en sednare tid, synnerligen postanvisningsrörelsen vunnit, Generalpoststyrelsen nödigt att, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad inom Engelska Postverket är vedertaget, den 24 november nästlidet år förordna att, efter det mottagandet af bref för dagen upphört, skall, vid alla postanstalter, hvar lördag göras ett öfverslag öfver de under veckans lopp uppburna och utbetalade postanvisnings- och postförskottsbelopp, samt att, om dervid beiinnes att den å postanstalten innestående behållningen af dylika medel med mer än en fjerdedel öfverstiger det belopp, som antingen postanstalten erhållit Styrelsens bemyndigande att för dylika liqvider innehålla, eller hvarå kreditiv å bankinrättning i orten blifvit postanstalten medgifvet, i hvithet sistnämnda fall bör såsom behållning upptagas äfven de möjligen å kreditivet disponibla medel,

skall, med först derefter afgående post, till Postverkets liufvudkassa insändas hela det belopp, hvarmed behållningen öfverskjuter de till bestridande af postanvisnings- och postförskottsliqvider åt postanstalten anvisade medel.

Riktigare ooh ändamålsenligare än att tj enstens förlust skulle vara eu oundviklig följd deraf att, med eu så ofta återkommande redovisningsskyldighet, en postförvaltare under en lång följd af år tre gånger gjorde sig skyldig till ett måhända högst obetydligt dröjsmål med redovisningens insändande,

anser Generalpoststyrelsen att en dylik strängare ansvarsbestämmelse tillämpas äfven första gången postförvaltare beträdes med försumlighet i insändande af uppbördsmedel, men derjemte, oaktadt i embetsväg erhållet särskildt förständigande, icke inom eu vecka efter det Generalpoststyrelsens skrifvelse i ämnet kommit honom tillhanda, till postkassan insändt det bristande beloppet;

hvaremot, i alla öfriga fall. dröjsmål med levererings fullgörande synes kunna umgällas med böter, motsvarande 10 % af det belopp som skolat inbetalas.

I öfverensstämmelse härmed äro äfven affattade föreskrifterna i § 156 af det underdåniga förslaget till allmän poststadga.

Postiljon eller postförare, hvilken bereder tillfälle till befordran med posten af bref, paketgods eller resande, utan erläggande derför till Postverket" af den afgift som vederbör, har, i § 157, ansetts höra drabbas af det ansvar, hvarom handlas i 25 kap., 10 § Strafflagen.

Bestämmelserna i §§ 158—160 af allmänna poststadgan, angående oloflig brefförsändning med jernväg, ångfartyg eller enskild tillhörig diligens, äro affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hithörande stadgande!! i Eders Kong!. Maj:ts nådiga kungörelse den 26 oktober 1860.

Det mycket ofta öfverklagade missbruket med beredande af portofri befordran för eu stor mängd bref, synnerligen till fartygsredare och aflastare, under uppgift att desamma »för resan äro af nöden» —- eu uppgift, hvilken under nuvarande förhållande!! omöjligen kan kontrolleras — har föranled! upptagandet i § 158 af eu bestämmelse derom, att bref, för hvithet på ofvan angifna grund påyrkas frihet från postbehandling, alltid skall vara oförsegladt.

1 afseende å ansvaret för obehörig brefbefordran har icke ansetts höra göras någon sådan åtskilnad på de fall, då såsom biträde härtill lånar sig befälhafvare å ångfartyg eller annan, till besättningen eller uppassningen hörande person, konduktör eller annan jernvägstjensteman, som gjort sig gällande vid affattande! af föreskrifterna i 5 och 6 §§ af åberopade, 1860 års nådiga förordning.

För att tillförsäkra Postverket de inkomster som för dess tidsenliga utveckling, till allmänhetens fördel, äro erforderliga, är det nödigt söka, så mycket som möjligt, inskränka det förenämnda, särdeles i en del sjöstäder med ångbåtskommunikation på utlandet mycket ofta förekommande missbruket att, med Postverkets förbigående, försända bref med lägenheter, hvilkas disponenter af Postverket uppbära betalning för dylika försändelsers fortskaffande såsom post-

gods. Derför liar också Generalpoststyrelsen ansett önskligt och behöfligt att i § 159 af allmänna poststadgan meddelas en förklaring derom att den, hvilken uppsåtligen förleder eller förleda söker postiljon eller postförare, tjensteman eller betjening vid jernväg, befälhafvare eller besättning å ångfartyg eller forman å enskild diligens till olofligt fortskaffande af bref, skall derför stånda det ansvar som stadgas i 3 kap., 1 § Strafflagen.

Deremot har Generalpoststyrelsen ansett att postregalet, som i Hägra andra länder med mera stränghet öfverhålles, icke, såsom hittills, enligt åberopade 1860 års nådiga kungörelse, skolat ske, bör göras gällande i fråga om brefbefordran med sådan ångbåtslägenhet, som icke af Postverket anlitas, och hvars begagnande till brefvexlingens underlättande sålunda, genom iakttagande af ett dylikt förbud, skulle helt och hållet omöjliggöras.

Under det att tillämpningen af de i poststadgan innehållna föreskrifter i allmänhet torde kunna och höra vidtaga vid ingången af året nästefter det, under hvithet författningen blifvit i nåder utfärdad, synes stadgandena i 66 §, 1 och 6 inom., om lösväskors tillhandahållande genom Postverket icke höra tråda i verkställighet förrän två ä tre år sednare, eller vid eu tid då åtminstone någon del af de väskor, som nu begagnas, kunna vara förslitna.

Ofrige stadgande!! i det nu underdånigst afgifvande förslag till allmän poststadga, för hvilka icke bär ofvan blifvit särskild! redogjord!, äro sådane som antingen stå i samband med de i flera afseende förändrade vilkor för postutvexlingens besörjande, som blifvit här ofvan i underdånighet föreslagna, eller öfverensstämma med den praxis som sedan längre tid tillbaka utbilda! sig inom Postverket, eller slutligen under en längre tid blifvit med fördel inom andra länders Postverk tillämpade.

I några andra länder har under sednare tiden postinrättningens verksamhet blifvit ytterligare utvidgad genom åtskilliga anordningar, Jivilkas införande i Sverige Generalpoststyrelsen dock icke nu ansett sig böra i underdånighet föreslå, f lit hör anställandet af s. k. landtbrefbärare, en inrättning hvilken dock svårligen kunde med fördel införas annat än möjligen i den sydligaste och tätast befolkade delen af riket. Vidare: expressbefordran af enskildes bref; eu inrättning som likväl, åtminstone hvad landsbygden beträffar, i de flesta fall komme att mycket försvåras och fördyras genom de i allmänhet störa utstånden. Härtill komma ytterligare: lokalpostanvisningar; postan-

visningar, betalbara å flera olika orter; rekommenderande af försändelser under band, varuprofver och mönster, in. m.

Ehuru såväl om eu del af dessa som om åtskilliga andra sednare tiders anordningar till postutvexlingens ytterligare utvidgande och underlättande samt särskild! om beredandet af tillfälle att i lösväska försända rekommenderade och assurerade bref, Indika blifvit inlemmade å den postanstalt, med hvilken lösväskan utvexla^ gäller att de utan tvifvel kunna och efterhand höra äfven i Sverige införas, har dock Generalpoststyrelsen ansett att, vid eu tidpunkt då, i händelse af nådigt bifall till det nu i underdånighet framstälda förslag till allmänna poststadgan, eu så genomgripande förändring i sättet och v ilkoren för postutvexlingens besörjande vidtages, de svårigheter som till en början torde uppstå vid eu dylik förändrings genomförande, icke bort ökas genom ytterligare utvidgningar i postinrättningens verksamhet, Indika synas kunna utan olägenhet uppskjutas, tilldess någon erfarenhet vunnits om verkningarne af de nya stadgande!! hvilka, med anledning af förevarande underdåniga framställning-, kunna varda i nåder utfärdade.

De föreslagna Om erkännas bör, att störa och afsevärda fördelar skulle beredas ntfinveTan allmänheten genom postutvexlingens ordnande i ungefärlig öfverenspa Postverkets stämmelse med det förslag till allmän poststadga, som nu i undertinanemJustoU- afgifves; så att derefter, bland annat-,

sammanhan bref, hvilka i vigt uppginge ända till 25 ort, komme

med^portef- att befordras mot eu frankoafgift, utgörande endast fjerde-

väsendetsupp- delen af hvad nu för försändelser af samma vigt erlägges;

hörande. v

tillfälle bereddes till brefs försändande med hvarje lägenhet, utan afseende derå om vid affärdande! tillgång till frimärken förefunnes eller icke;

en förenklad behandling af försändelser med angifvet värde infördes, på samma gång som med en fjerdedel nedsattes utgifter! för brefs rekommenderande;

utväg bereddes att, mot eu i väsentlig morr nedsatt afgift, utvexla paketpostförsändelser mellan samtlige postanstalter i riket;

frihet från särskild afgifts utgörande medgåfves för försändelser i lösväska;

en billigare och rättvisare taxering infördes för tidningar och tidskrifter, som förskrifvas genom Postverket,

samt allmänheten frikallacies från utgifvande af sådan särskild ersättning till postpersonalen, som nu i derå fall utgår för Inträde som lemnas i tjensteväg,

jemte det att sålunda, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af Riksdagen, i underdånig skrifvelse den 13 maj nästlidet år, uttalade åsigt, komme att i väsentligaste mon upphöra den för posttjenstens behöriga bestridande, i mer än ett afseende, menliga sportelaflöningen för postpersonalen, återstår att undersöka, i hvad mon Postverkets tillgångar kunna antagas medgifva den tillökning i årliga utgifter, som blefve följden hufvudsakligen af sportelväsendets utbytande mot en fast aflöning till belopp, som för postpersonalens utkomst är oundgängligt.

Jemlikt de af Generalpoststyrelsen i underdånig skrifvelse den 16 februari 1865 föreslagna, af Eders Kongl. Näjd den 21 derpåföljda april i nåder godkända grunder för en omreglering af postpersonalens löningsvilkor, skulle,

förutom anslagen till aflönande af skrifvarebiträde samt till kontorshyra och expenser, äfvensom provisionerna för bref- och paketpostuppbörd — deruti äfven inbegripen den för passagerarebiljetters försäljning — och för frimärkens afyttrande, hvilket sistnämnda arvode icke ansetts vara af beskaffenhet att höra till postkassan indragas, dels såsom lön, dels såsom tjenstgöringsarvode tillerkännas:

postdirektörer i Stockholm och Göteborg.............................. rdr 5,000

postförvaltare af första klassen:

i allmänhet .............................................................. » 4,000

i Wisby, Hernösand, Umeå, Luleå, Östersund och

Haparanda ............................................................ » 3,000

postförvaltare af andra klassen.............................................. » 2,800

bland postförvaltare af tredje klassen:

en del........................................................................ » 1,800

eu annan de!............................................... » 1,500

postexpeditörer.......................................................................... » 900

samt postkontrollörer i Stockholm och Göteborg.................. » 3,500.

Med tillämpning af dessa grunder skulle, sedan Eders Kongl. Näjd behagat, den 11 nästlidna juni, i nåder bifalla Generalpoststyrelsens underdåniga hemställan att, såväl i Stockholm som Göteborg, hädanefter må, i stället för tvänne, anställas endast en postkontorsföreståndare, tillökningen i utgift å stat till följd af sportelväsendets indragning blifva:

genom anställande i Stockholm och Göteborg af en postkontorsföreständare med 5,000 rdrs aflöning, i stället för nuvarande tvänne

postdirektörer, hvardera med lön af 1,800 rdr ...... rdr 2,800

genom förhöjning i aflöningen från 1,200 till 3,000 rdr

för postinspektorerna i Wisby, Hernösand, Umeå, Luleå och Östersund samt för postkommissarien i Haparanda » 10,800

» » » » från 1,200 till 4,000 rdr

för öfrige tjugo postförvaltare af första klassen ...... » 56,000

» , » ii från 1,000 till 2,800 rdr

för de tjugotvå postförval-

tarne af andra klassen...... » 39,600

» » » » från 800 till 1,800 rdr för

de fyratiofem postförvaltare af tredje klassen, hvilka nu en dylik inkomst är tillförsäkrad å interimsstat......... » 45,000

)> » « » från 800 till 1,500 rdr för

de tjugotre postförvaltare af samma klass, h vilka å interimsstat icke blifvit tillerkändt mer än sistnämnda

belopp ..................... » 16,100

)) H » » från 800 till 1,500 rdr för

de sju postexpeditioner, Eslöf, Halsberg, Ilerrljunga,

Hessleholm, Katrineholm,

Sunne och Töreboda, hvilkas innehafvare ansetts böra tillkomma samma aflöning som

postkontorsföreståndare ...... » 4,900

» » ii » från 600 till 900 rdr för

öfrige sjutiotvå postexpedi-

törer ................................... » 21,600

« » 'i >> från 2,600 till 3,500 rdr

för hvardera af två kon-

Transport » 196,800

105 Transport rdr 196,800 trollörer vid postkontoret i

Stockholm ........................... » 1,800

samt genom förhöjning i aflöningen från 2,400 till 3,500

rdr för kontrollören vid postkontoret i Göteborg............ » 1,100

tillsamman rdr 199,700. Efter fastställandet af förenämnde löneregleringsgrunder hafva, isynnerhet genom det kort tid derefter införda bruket af postanvisningar och postförskott, för största delen af postpersonalen, jemte ansvaret, göromålen så betydligt ökats, att endast sällan och undantagsvis tillfälle kan förefinnas att med postförvaltaretjenst förena någon annan befattning; hvarför också bland de förenämnda lönebeloppen icke alla numera kunna anses bereda tjensteinnehafvaren den säkerhet att af arbetet hemta en inkomst, tillräcklig till hans eget och hans husfolks tarfliga uppehälle, som synnerligast för en uppbördsman, hvars redovisning är så svår att öfvervälta, måste anses så högst nödvändig. Ilufvudsakligast gäller detta postexpeditionernas föreståndare och innehafvarne utaf postkontor af tredje löneklassen. Äfven der, såsom under sednare tiden i medeltal varit fallet, provisionen af uppbörd och frimärkesförsälj ning uppgår för postexpeditörer till 94 rdr och för postmästare med lägsta lönegraden till 82 rdr, kan, med tillämpning af förenämnde löningsgrunder, sammanlagda inkomsten af posttj ensten icke beräknas komma att uppgå:

för postexpeditör i allmänhet till mer än omkring 1,000 rdr, samt för postmästare af tredje klassens sednare afdelning till högre belopp än omkring 1,600 rdr; helst i allmänhet å orter med postanstalter af omförmälde slag sällan är att påräkna någon inkomst af postafgifternas bokförande och, der eu sådan förekommer, densamma vanligen är högst obetydlig.

Men om också en årlig inkomst af endast 1,000 ä 1,050 rdr kan anses tillräcklig att, under de första åren efter vunnen ordinarie anställning, bereda eu nödtorftig bergning åt en tjensteman, hvars anspråk med skål icke få vara alltför störa, så blir dock förhållandet i väsentlig mon annorlunda med en tjensteman, hvilken vid mera framskriden ålder, med nämnda jemförelsevis ringa inkomst eller äfven . med den af omkring 1,600 rdr, skall underhålla hustru och någon gång flera barn. Icke heller kan den nämnda aflöningen anses synnerligen egnad att till Postverkets tjenst draga dugliga och pålitliga personer, om dessa icke ega anledning påräkna att, efter någon längre

tids tjenstgöring i lägre grad, medan ännu någon arbetsförmåga står dem åter, i morr af skicklighet och förtjenst, vinna befordran till en befattning, som mera är af beskaffenhet att mot nöd och tryckande näringsbekymmer skydda deras återstående dagar.

Den ringa afgång som i allmänhet egen rum bland posttjenstemännen, af Indika endast mycket sällan och undantagsvis någon enda afgår till följd af begärdt och erhållet afsked ur tjensten, och de ofta inträffande fall att, då någon gång genom dödsfall en ledighet yppar sig, densamma fylles med person, som förut icke tjenstgjort inom Postverket, har icke kunnat annat än verka derhän att inom Postverket, under de sednaste årtiondena, befordring^ gått långsammare, än hvad sannolikt varit fallet inom någon enda annan, större allmän inrättning.

Detta förhållande har icke allenast verkat menligt på den ekonomiska ställningen för många bland postförvaltarne, Indika dock alla äro uppbördsman och, efter postanvisningsrörelsens införande, i olikhet med hvad fallet är med andra redogörare, ega en utväg att, på konstlad! sätt, under loppet af en eller några få dagar, uppbringa sin uppbörd till mångdubbelt hvad densamma skolat utgöra. Det måste äfven utöfva ett förlamande inflytande på sjelfva sättet för posttjenstgöringens bestridande. Och ännu större blir faran härför efter det förändrade löningssättets införande. Om nämligen till försvar för sportelväsendet något skål kunde anföras, vore detta utan tvifvel att sportel!! utgör för postförvaltare!! en sporre att till korrespondenternas belåtenhet fullgöra åtminstone den del af tj ensten, för hvilken sålunda eu särskild ersättning kan erhållas. Om och när emedlertid, på andra här ofvan underdånigst anförde, vida mer talande skäl, sportelväsendet afskaffa^, är det så mycket angelägnare att eu ny och vida verksammare sporre till nit och ansträngningar i tj ensten erhålles genom eu säkrare utsigt till befordran för de tjensteman som deraf gjort sig förtjena.

Till bestyrkande af de härofvan lemnade uppgifter om den ringa utsigt till befordran, som de sednaste årtiondena erbjudit tjenstemännen inom Postverket, torde endast anses behöflig! i underdånighet fästa uppmärksamheten derå, att

bland de sjutiotvå postexpeditörerna med 600 rdrs lön äro, oberäknade de som ega att å indragningsstat uppbära någon tillök-_ ning i inkomst, för närvarande tjugotvå, hvilka uppnått en ålder af 50 år eller derutöfver, och af dessa tre vid en ålder af 58, tre vid 59, eu vid 60 och eu vid 80 års ålder,

och bland de tjugotre postmästare i lägsta löneklassen, med en tillförsäkrad årlig inkomst åt 1,500 rdr, äro endast sju, Indika icke uppnått eu ålder af 50 år, under det att för elfva åldern uppgår till 60 år eller derutöfver, för fyra åldern öfverstiger 70 år, o. s. v.

Hvad åter angår de bäst aflönade platserna, visar sig — om från räkningen undantagas Stockholm och Göteborg, till föreståndare för hvilka postkontor hittills oftast befordrats tjensteman inom Postverket, men icke af kontorspersonalen, utan af dem som varit anställa hos Postverkets Styrelse — att af de 24 postkontor, hvilkas föreståndare kunna i lön och sportler påräkna en inkomst af 4,000 rdr eller derutöfver, vid nästlidet qvartals utgång 18 innehades af personer som, före, vinnandet af donna anställning, icke tjenstgjort inom Postverket. Och bland de sex postkontorsföreståndare, hvilkas föregående tjenstgöring inom Verket beredt dem befordran till platser med förenämnde förmonligare löningsvilkor, äro endast tre som under de sednast förflutna tjugo åren — en år 1855, en 1856 och en år 1863 — kommit i åtnjutande åt en dylik förmon, medan under samma tid postkontorsföreståndareplatser med aflöningsförmoner, uppgående till mer än 4,000 rdr och i några fall öfverstigande 6,000, 7,000 och

9,000 rdr, tillfallit fjorton utom Postverket stående personer, deraf fem under åren 1849—1858 och nio under sednast förflutna årtionde.

Till häfvande af olägenheten deraf att, efter sportelväsendets afskaffande, postpersonalen skulle, mer än hvad förut kan å några orter hafva varit fallet, eftersätta något af sina åligganden mot allmänheten, anser Generalpoststyrelsen att, förutom utsigten till befordran, icke förefinnes något verksammare medel än att, på sätt i afseende å Telegrafverkets och Jernvägstrafikens tjensteman iakttages och i enlighet med hvad annorstädes gäller äfven om postpersonalen, all anställning af posttjenstemän, såsom ifrågastäldt blifvit i Styrelsens underdåniga skrifvelse den 3 mars nästlidet år, komme att ske endast på grund af konstitutorial eller förordnande att tjensterna bestrida. En dylik anordning måste anses så mycket mer af verkligt behof påkallad, som i allmänhet de fel och försummelser i tj ensten — inlemmade krets afsändande och ankomna försändelsers utlemnande sednare än vederbort, felaktig dirigering af postförsändelser, in. in. — hvilkas upprepande gör eu tjensteman olämplig till posttjenstens besörjande, icke alltid äro af beskaffenhet att kunna verka till hans aflägsnande från platsen till följd af domstols derom meddelade beslut. Och någon anledning förefinnes icke betvifla att ensamt medvetandet, det ådagalagd

försumlighet och liknöjdhet i tj ensten möjligen Tcunde verka till skiljande från densamma eller förflyttning från en till annan befattning, skulle hos posttjenstemännen medföra samma verkan, som den utöfvat i afseende å personalen vid Telegrafverket och statens jern vägar.

Med en sådan förändring i sättet och vilkoren för anställning i Postverkets tjenst och med en aflöning som, på samma gång den betryggade tjenstemännens bergning, äfven innebure en kraftig uppmaning till ansträngningar för vinnande eller bibehållande åt en dylik befattning,

synes med skål kunna påräknas att postinrättningen, ordnad i öfverensstämmelse med en nyare tids behof och fordringar, komme att betjena allmänheten fullständigare och bättre än hvad alltid hittills varit fallet, och dymedelst undvikas anledning till många af de klagomål öfver oordningar i postutvexlingen samt bristande uppmärksamhet och påpasslighet hos postpersonalen, som icke sällan låta förspörja sig, och till hvilka fog icke alltid saknas.

Och icke ensamt i fråga om brefvexlingen i tj ensteangelägenheter och affärskorrespondensen, utan äfven hvad angår utbytet af en stor mängd andra meddelanden mellan enskilde, är tryggheten derför, att en till postbefordran aflemna,! försändelse alltid riktigt och på tid som vederbör kommer adressaten tillhanda, af så stor vigt att för ernåendet af detta mål, försåvidt detsamma är möjligt, val torde höra göras äfven större uppoffringar än de som härvid ifrågakomma.

Hvad vidkommer beloppet af de löner som vid omregleringen borde de fullständiga postanstalternas föreståndare tillerkännas, synes visserligen, med afseende å de ansträngande göromålen och det uppbördsmannaansvar som åligger samtlige dessa tjensteman, anledning icke saknas att i underdånighet föreslå en icke så obetydlig förhöjning, om icke i alla, så åtminstone i de flesta förenämnde, år 1865 faststälda belopp, hvilka i allmänhet väsentligt understiga de löningsvilkor som blifvit för Tullverkets personal föreslagna i Eders Kongl. Maj ds nådiga proposition den 12 februari innevarande år.

Då emedlertid genomförandet af den nu ifrågastälda löneregleringen, äfven der sådant komme att sire på enahanda grunder, som år 1865 blifvit underdånigst föreslagna och i nåder godkända, måste medföra eu betydlig tillökning i Postverkets utgifter på stat, har GeneralpostStyrelsen antagit att, innan någon erfarenhet vunnits rörande de financiel resultaten af de förändringar i vilkoren för postutvexlingens besörjande, som blifva följden af en ny poststadgas fastställande, icke nu bör i underdånighet föreslås någon annan förhöjning

i de lönebelopp som blifvit genom nådiga brefvet den 21 april 1865 godkända, än att, med afseende å hvad här ofvan blifvit underdånigst anfördt, lönen för postexpeditörer i allmänhet upptages till 1,000 i stället för 900 rdr.

Det länge hända behofvet af en löneförbättring för ifrågavarande tjensteman hade, vid afgifvandet af propositionen till Postverkets statur för nästinstundande år, vunnit nådigt godkännande genom uppförande för postexpeditörerna af ett särskild! anslag till skrifvarebiträde. Frågan om förbättrade lönevilkor för mcranämnde tjensteman ansågs emedlertid af Riksdagen böra uppskjutas tilldess, efter den allmänna poststadgans utfärdande, förslaget till normalstat för Postverket blefve Riksdagens pröfning understäldt.

Nämnda förhöjning i aflöningen till postexpeditörerna hornlim att medföra en tillökning i utgift å stat af 7,200 rdr.

I olikhet med hvad vid andra postanstalter är fallet, tillkommer vid Stockholms postkontor sportelaflöning i egentlig mening äfven en stor del af de biträdande tjenstemännen. Inkomsten häraf har, upp-

bördsprovisionen oberäknad, för år 1867 uppgått till omkring .................................................,........................................ rdr 22,300.

Då nu, med undantag för en förhöjning från 2,600 till 3,500 rdr i aflöningen för hvardera af de tvänne

kontrollörerna, utgörande tillsamman................................... » 1,800

icke hårdvall blifvit, för de öfriga biträdande tjenste-

männen vid Stockholms postkontor, tagen i beräkning någon tillökning i aflöning å stat, men nuvarande inkomsten af lön och tjcnstgöringsarvode jemte uppbördsprovision och sportler ingalunda kan anses större än hvad till tjenstemännens utkomst erfordras, skulle, vid sportelaflöningens upphörande, kräfvas ett emot nämnde extra inkomster svarande tillägg i löningsförmonerna för kontorsbiträdena vid Stockholms postkontor af.............................. » 20,500.

Stockholms postkontor, för hvithet särskild instruktion blifvit i nåder utfärdad den 19 augusti 1704, blef, på grund af nådiga brefvet den 4 maj 1825, fördeladt i tvänne afdelningar, en för afgående och en för ankommande poster, hvar med sin föreståndare; hvartill sedermera kommit ett särskildt paketpostkontor och en brefbärareexpedition, hvilka bägge sednare inrättningar hittills icke varit stähla under öfverinseende af någon bland de bägge postkontorsafdelningsföreståndarne eller af dem mottagit några föreskrifter.

no

Generalpoststyrelsen liar redan förut haft tillfälle, i underdåniga skrifvelsen den 27 sistlidna maj, omförmäla de olägenheter som härflutit deraf, att uppsigten öfver hvardera af postkontoren i Stockholm och Göteborg varit åt tvänne personer uppdragen. Icke mindre oförmonlig för göromålens behandling har under sednare tider visat sig den för kontoret gällande fördelning af tjenstgöringsskyldigheten. Enligt denna utgör utdelningen för afgående poster, i allt hvad angår mottagandet af rekommendera de bref. postanvisnings- och postförskottsförsändelser samt posternas kartering, protokollering och inneslutande i paketer, sju särskilda postanstalter, af Indika hvar expedierar post till olika orter, men dervid icke ens alla slag af ifrågakommande försändelser; enär af det särskilda paketpostkontoret utfärdas alla paketförsändelser, och expeditionen af de genom Postverket från Stockholm förskrifna tidningar och tidskrifter besörjes af tolf särskilda tjensteman, af Indika eu tillhörande utdelningen för ankommande poster. Och härvid har en s. k. pulpet, eller underafdelning åt postkontoret för afgående poster, icke alltid att taga befattning med reqvisitionen af tidningar för samma orter, dit i (ifrigt post af densamma expedieras; likasom de tidningar som genom en tjensteman reqvirera^, och hvilkas afsändande till orterna bör af honom besörjas, ofta för expeditionen från Stockholm skola på flera olika pulpeter fördelas; hvilket isynnerhet vållar mycken olägenhet, om någon gång till eu poststation tidningar^, för vinnande af en snabbare befordran, böra olika dagar försändas öfver olika postkontor eller postexpeditioner, hvilkas post från Stockholm icke utvexlas genom samma underafdelning af dervarande postkontor för afgående poster.

Det är eu arbetsfördelning som — utan att medföra några sådane fördelar för allmänheten, som annorstädes bl i tv it beredda genom inrättande i större städer af flera olika brefaflemnings- och brefutdelningsställen, och hvarmed först innevarande år i Stockholm gjorts början genom öppnandet af ett tilialpostkontor å Norrmalm — endast gör det nödvändigt att för göromålens behöriga bestridande använda en något större personal, än som eljest kunde erfordras; hvarför också, om på antalet utfärdade poster eller särskilda brefkartor fördelas utgifterna för postanstalternas underhåll, deruti äfven inbegripna de med tjensterna förenade sportler, visar sig att år 1867 för hvarje från

Stockholm utfärdad brefkarta belöpt ................................... 182,94 öre,

under det att kostnaden för hvar karta

från Göteborg utgjort.................................................... 102,75 »

» Sundsvall » ...................................................... 64,54 »

från Malmö utgjort............................................................ 48,89 öre,

* Geile » ............................................................ 48,04 »

» Kalmar » 42^80 »

» Norrköping» ............................................................ 38,19 »

och » Örebro » 34,19 »

Lämpligare än den omförmälda anordningen anser Generalpoststyrelsen vara att, såsom i andra större utländska städer eger ruin, särskilda byråer erhålla uppdraget att till befordran mottaga värdeförsändelser och tidningar till alla orter, dit post affärdas, samt att sjelfva expeditionen af såväl dessa som öfrige försändelser besörjes åt en enda afdelning, utan afseende derå, till Indika orter försändelserna afgå.

Om och när en dylik lämpligare fördelning af göromålen vid Stockholms postkontor kan införas, bör — oaktadt, utöfver förenämnda 20,500 rdr, kontorsbiträdena hittills årligen af de bägge afdelningarnes föreståndare tillgodonjutit äfven icke obetydliga andelar af de sistnämnde tjensteman lagligen tillkommande sportler — ersättningen för sportelinkomstens upphörande kunna nedsättas till omkring

16,000 rdr.

För nämnda förändrings genomförande blir dock nödigt att på indragningsstat, med åtnjutande, utom lön, af skålig ersättning för sportelinkomsten, kunna öfverflyttas fyra af de vid Stockholms postkontor ans tålda kontorsskrifvare, h vilka icke, enligt de för dem utfärdade fullmagter, äro skyldiga underkasta sig förflyttning från en till annan befattning eller numera, vid uppnådd högre ålder, kunna anses lämpliga att öfvertaga någon annan tjenst inom Postverket.

Bland dessa kontorsskrifvare uppnår, innevarande år:

en, med sportelinkomst nästlidet år af 1,977 rdr 7 öre ......... 66 år,

en » » » » 1,718 » — » 70 »

en » » » » 2,058 » — » 73 »

en » » » » 1,902 » 7 » 75 »

Da såväl särskild! vid Göteborgs som ock vid åtskilliga andra postkontor, bland de göromål, för hvilka sportler utgå, icke alla kunna handläggas af postkontorsföreståndarne, hvilka sportelinkomsten tillgodokommer, blir, på sätt om Stockholms postkontor härofvan linnés anmärkt, af kontorsföreståndarne till andra, vid kontoren anstälda ordinarie eller extra ordinarie tjenstemän, Indika härvid biträda, utbetalad större eller mindre del af nämnda extra inkomst. Ett dylikt bidrag till bestridande af kostnaden för handläggning af göromål, för Indika icke vidare någon särskild ersättning utgår till postkontors-

föreståndaren, kan efter löneregleringens genomförande icke ifrågasättas. I Göteborg, der, efter de bägge postdirektörsbefattningarnes förenande till en enda, de biträdande tjensteman, som stå kontorsföreståndaren närmast, till följd af nämnda förändring, erhålla flera och mera magtpåliggande göromål än tillförne, samt dessutom eu särskild sportelinkomst, af omkring 600 rdr årligen, hittills tillgodokommit den tjensteman, som har sig uppdraget besörja paketpostförsändelsernas utvexling, torde någon förhöjning höra ega rum i aflöningen för en del af kontorspersonalen. Vid öfrige postkontor, der hittills någon andel åt sportelinkomsten mast åt kontorsföreståndaren utbetalas för bestridande af göromål, hvilkas handläggning icke vidare komme att bereda tjenstemannen någon särskild inkomst, och der dessa göromål äro af för stor omfattning, för att kunna af den ordinarie kontorspersonalen besörjas, torde olägenheterna häraf lämpligast förekomma^ genom anställande af extra biträden.

Men icke blott sjelfva handläggningen af de göromål hvilka förut betalats med sportler, måste efter löneregleringens genomförande bekostas af Postverket. Detsamma galler äfven om de dermed förenade utgifter för papper, lack m. m., hvarigenom utan tvifvel kommer att påkallas någon förhöjning i flora af de nu utgående expensmedelsanslag. Beloppet häraf, äfvensom af den ökade kostnaden för extra biträdens ersättande, låter sig svårligen ens approximativt i förvåg beräknas. Förslagsvis torde emedlertid sammanlagde utgifterna härför, deruti äfven inbegripen den löneförhöjning, som må höra tillerkännas flera eller färre af de biträdande tjenstemannen vid Göteborgs och måhända ännu ett eller annat af öfrige större postkontor, kunna upptagas till omkring 50,000 rdr.

Om nu den här ofvan till.......................................... rdr 199,700

beräknade tillökning i utgift, som blefve följden deraf, att lönerna för postförvaltarne samt kontrollörer vid postkontoren i Stockholm och Göteborg faststäldes till de genom Eders Kongl. Maj ds nådiga bref den 21 april 1865 godkända belopp,

varder, på sätt lämpligt och billigt synes, för de postförvaltare som derjemte ega förmonen af kostnadsfri bostad i Postverkets hus, minskad, hvad angår föreståndaren för postkontorets i Stockholm afdelning för afgående poster med 1,000 rdr, postkontorsföreståndarne i hopsala, Jönköping, Helsingborg, och Ystad med 500

Transport rdr 199,700

113 Transport rclr 199,700

rdr hvardera, samt postförvaltare i Haparanda, Grisle-

hamn och Stora Rör med 300 rdr hvardera; tillsamman » 3,900

eller till ................................................................................. » 195,800

med befrielse för förenämnde tjensteman från den en del af dem förut åliggande skyldighet att, annorlunda än i den ordning som för boställsinnehafvare i allmänhet galler, deltaga i kostnaden för posthusens underhåll, skulle, med tillägg af utgifterna för förhöjning från förut beräknade 900 till 1,000 rdr af aflöningen för

postexpeditörer i alllmänhet................................................ » 7,200

tillökningen å stat i utgifter för postkontoret i Stockholm.......................................................................................... » 16,000

och förenämnda tillökning i anslag för extra biträdens användande och ökade expensutgifters bestridande in. m., som, till erhållande af en jemn slutsumma, här

upptages till.......................................................................... » 51,000

sammanlagda förhöjningen i utgift ä Rostverk» ds aflönings- och omkostnadsstater, till följd af den nu un-

derdånigst ifrågastälda lönereglering, komma att uppgå till rdr 270,000 hvilken summa emedlertid, till en början och sålänge icke tillfälle förefunnes till sammanslående af de bägge postdirektörsbefattningarne i Stockholm och Göteborg, kornrne att ytterligare ökas med 10,000 rdr; hvaremot någon nedsättning i densamma vore att motse om och när, i öfverensstämmelse med den af Riksdagen i skrifvelse den 13 maj nästlidet år uttalade åsigt, framdeles, i mon af nuvarande tjensteinnehafvares afgång, några andra postkontor kunde komma att förändras till postexpeditioner, likasom eu eller annan postanstalt af sistnämnda slag att utbytas mot poststation.

Till bestridande af förenämnde, med löneregleringen förenade utgifter skulle utan tvifvel mer än tillräcklig tillgång komma att förefinnas, derest Eders Kong!. Maj:t funne skäligt i nåder bifalla Generalpoststyrelsens härofvan underdånigst gjorda hemställan om fribrefsrättens upphörande.

Men, äfven derest Eders Kongl. Maj:t icke skulle anse tiden vara inne för vidtagandet af en dylik, mera genomgripande förändring, torde medel icke komma att saknas till ifrågavarande utgifters bestridande.

I främsta rummet blefve att i sådant afseende påräkna inkomsten

af de afgifter som nu, såsom sportler, uppbäras af postförvaltare, men hädanefter komme att inflyta till postkassan.

Dessa utgöras hufvudsakligen af afgifterna för lösväskor, likasom för tidningars postbefordran, ehuru eu del af dessa sednare afgifter hittills icke tillgodokommit vare sig postkassan eller Postverkets tjensteman.

Lösväskornas antal uppgår för närvarande till omkring fyratusen. Antages nu att en fjerdedel af dessa utgöres af sådane som icke med post fortskaffas, och för Indika derför, jemlik t § 67 i allmänna poststadgan, afgiften skulle utgå med endast 9 rdr om året,

komme ersättningen för dessa väskor att utgöra...... rdr 9,000

under det att Postverkets inkomst af återstående tretusen väskor, ä 18 rdr för hvar, skulle uppgå till... » 54,000

tillsamman rdr 63,000

hvilken summa emedlertid borde minskas med den ersättning som, jemlik! § 66, mom. 7, skulle utgå till vissa posthemmansinnehafvare, förslagsvis beräknad till... » 3,000

så att Postverkets inkomst af lösväskorna kunde

antagas komma att i sin helhet uppgå till ....................

Prenumerationsafgifterna för inrikes tidningar och tidskrifter, som blifvit genom Postverket förskrifna, utgjorde, enligt sednast afgifna årsberättelse, för år 1867 omkring 459,500 rdr.

En afgift af 20 % utaf prenumerationspriset, för dessa tidningars postbefordran, skulle således bereda

postkassan eu intägt af..................................... rdr 91,900.

Donna summa bör emedlertid minskas dels med hvad som belöper för de tidningar och tidskrifter, Indika från utgifningsorterna utsändas i lösväska,

dels ock till hälften för de tidningar och tidskrifter, Indika utkomma mindre ofta än en gång i hvar vecka.

Beräknas nu, såsom skäligt synes,

donna minskning till....................................... » 16,900

så skulle Postverkets inkomst å ifrågavarande titel blifva......................................... rdr 75,000

Transport rdr 135,000.

» 60,000.

» 75,000.

115 Transport rdr 135,000.

Uppbörden af öfrige af gifter som förut icke till postkassan influtit, såsom för särskild! breffacks upplåtande, jemlikt § 54 i allmänna poststadgan, och för sådant uppräknande af de i försändelse med angifvet värde inneslutna medel, som i § 12 omförmäles m. in.,

torde förslagsvis icke böra upptagas till mer än............ » 10,000.

Lägges nu härtill det belopp af omkring............... » 40,000

som för närvarande årligen utgår å interimsstat till ersättande af minskad sportelinkomst; en utgift som hädanefter komme att upphöra,

så uppkommer en tillgång af.................................... rdr 185,000.

Skilnaden mellan utgifterna för löneregleringens genomförande,

här ofvan beräknade till..................................................... rdr 270,000

och de nya tillgångar som genom förändringen skulle

beredas postkassan .............................................................. » 185,000

komme således att utgöra .......................................... rdr 85,000.

Redan i Riksdagens förut underdånigst åberopade skrifvelse, den 13 maj nästlidet år, har framställning blifvit gjord derom, att Eders Kong!. Maj: t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke, sedan grunderna för posttjenstemännens pensionering blifvit af Eders Kong!. Maj:t och Riksdagen fastställa, Postverkets pensions- och indragningsstater höra till Riksstatens nionde hufvudtitel öfverflyttas, så att nämnda Verk för framtiden från utbetalning af dylika medel befrias.

Icke ensamt förmonen i allmänhet af en så mycket som möjligt likformig behandling af dylika ärenden synes tala för vidtagandet af en dylik åtgerd. Den torde befinnas så mycket mer äfven af billigheten påkallad, som flora af de personer Indika nu uppbära pension å Postverkets stat, icke ensamt på grund af sin tjenstgöring inom Postverket blifvit till en dylik förmon berättigade. Och för vidtagandet af en sådan anordning synes så mycket mindre höra mota någon tvekan, som numera, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 24 juli 1868, de efter verkstäldt bokslut för hvart år uppkommande öfverskott och besparingar å post-

Transport rdr 85,000.

116 Transport rdr 85,000.

medlen böra, med afdrag endast af erforderlig kassabehållning och för särskilda ändamål afsätta medel, till Statskontoret öfverlemnas.

1 händelse af nådigt bifall till Riksdagens ofvanberörda framställning skulle Postverkets nuvarande ntgiftsstat komma att minskas med omkring 40,000 rdr.

I sammanhang härmed torde höra anmärkas att, i följd af den underdånigst föreslagna löneregleringen, komme att med tillsamman omkring 5,000 rdr minskas de anslag som för närvarande å Postverkets indragningsstat utgå till åtskilliga tjenstemän, så länge de vid nu innehafvande befattningar med oförändrad aflöning qvarstå; hvaremot pensions- och indragningsstaterna komme att ökas

dels med de pensioner som, på grund af hvad här ofvan blifvit underdånigst anfördt, kunde komma att tillerkännas fyra af nuvarande kontörsskrifvarne vid Stockholms postkontors afdelning för afgående poster,

dels ock med den ersättning som kan anses lagligen tillkomma eu del postförvaltare för minskad sportelinkomst, hvilken icke genom förhöjningen i lön blifvit tillfullo ersatt.

Sedan, genom nådigt bref den 17 mars 1857,

Eders Kongl. Näjd behagat förordna, att i alla derefter för postförvaltare utfärdande fulhnagter borde intagas föreskrift derom, att de som till tjensterna utnämnas, äro skyldiga underkasta sig den reglering af tjenstår åtföljande Inne- och öfriga inkomster, som framdeles kunde komma att fastställas,

skulle, efter löneregleringens genomförande på de grunder som blifvit här ofvan underdånigst föreslagna, icke återstå flora postkontorsföreståndare, hvilka kunde vara lagligen berättigade till någon sportelersättning å indragningsstat, än nuvarande

postdirektören vid Stockholms postkontors afdelning för afgående poster, för hvilken genom den ifrågavarande förändringen minskningen i inkomst komme att

uppgå till årligen omkring ................................. rdr 150

Transport rdr 150; rdr 85,000.

117 Transport reta 150; rdr 85,000. postdirektören vid Göteborgs postkontors afdelning för afgående poster, för hvilken, genom den ifrågavarande förändringen, minskningen i inkomst komme att uppgå till årligen omkring... » 420

postinspektor»!!! i Karlstad » » >> » » » 1,325

postmästaren i Sundsvall » » » » » » 210

» i Uddevalla » » » » » » 25

rdr 2,130

af hvilka tjensteman postdirektören vid Göteborgs postkontors afdelning för afgående poster och postmästaren

i Uddevalla innevarande år uppnått

verkets indragnings- och pensionsstater utgående............ » 40,000

skulle det tillskott af Postverkets årliga inkomstmedel, som för löneregleringens genomförande erfordrades,

komma att inskränka sig till ............................................ » 45,000

hvartill likväl, för den tid som nödigt blefve att både i Stockholm och i Göteborg aflöna särskilda föreståndare för postkontorens bägge afdelningar, komme

ytterligare .............................................................................. » 10,000

så att den af nu ifrågavarande lönereglering beroende tillökning i utgift, som under nämnda tid borde betäckas af postmedlen, skulle belöpa sig till................. » 55,000.

Härtill komma slutligen utgifterna för de anordningar som kunna anses höra vidtagas i ändamål, dels att i orterna öfvervälla postutvexlingens besörjande i enlighet med meddelade föreskrifter, dels ock att träffa anstalt om postbefordringens verkställande på sätt som, i hvart särskild! fall, kan anses vara för såväl Postverket som korrespondenterna mest förmonligt.

118 Dessa åligganden hafva tillförne hufvudsakligen tillhört postinspektorerna, hvilka, jemnlikt instruktionen den 16 februari 1707, ega »dels med samtlige postmästare i distriktet såväl som de nästgränsande flitigt korrespondera om hvad som till postföringens riktighet och eljest, postväsendet angående, der förefalla kan», dels ock eu gång hvart år verkställa en inspektionsresa inom distriktet, dervid skjuts skall dem af posthemmanens innehafvare kostnadsfritt tillhandahållas.

Så länge ännu all postföring eller åtminstone största delen deraf besörjdes af posthemmanens innehafvare, var det också ensamt genom postinspektor^! i länet, som postlegan till vederbörande utbetalades.

Den förändrade riktning som, dels till följd af jernvägsanläggningar, dels ock af annan anledning, rörelsen i flera delar åt" riket under de sednare åren erhållit, har emedlertid bland annat verkat derhän att, för öfvervakandet af postutvexliugens besörjande inom ett visst, något större område, icke vidare samtlige läneresidensstäderna kunna anses som de mest tjenliga orterna, utom det att icke alltid föreståndarne för postkontoren i nämnde städer torde, med afseende å ålder och kännedom af posttjenstgöringens olika delar, befinnas fullt lämpliga att deltaga i ordnandet af postbefordringen inom länet samt öfvervaka det sätt, hvarpå göromålen af de öfriga postanstalternas föreståndare handhafvas. Också verkställes numera ingalunda ensamt af postinspektorerna liqviden af legal! för posternas fortskaffande, vare sig att härför användes betingad, gästgifveri-, håll- eller reservskjuts. < )ch efter det att posthemmanen blifvit till största delen indragna, hafva också, till följd häraf, å flera orter upphört de inspektionsresor som i en föregående tid regelbundet företagits af föreståndarne för läneresidensstädernas postkontor.

Om redan tillförne blifvit både känd! och erkändt behofvet deraf att, till förekommande af omgång och tidsutdrägt vid brådskande ärendens behandling, en del frågor rörande sättet för besörjande af postutvexlingen mellan särskilda postanstalter, i stället för att hvar gång hänskjutas till Generalpoststyrelsens pröfning, må kunna — i öfverensstämmelse med hvad inom nästan alla andra länder med mera utbildadt postväsen egen ruin — handläggas och illgöras af vissa bland posttjenstemännen i orterna, Indika i sådant afseende utöfva ett förmanskap för öfrige inom kretsen anstälda postförvaltare,

så lärer eu dylik anordning väl få anses ännu mera ensidig och behöflig, sedan icke allenast för största delen af posterna bör anskaffas betingad skjuts — för träffandet af Indika aftal biträde

skall, jemlik! nådiga brefvet den 22 juli 1864, företrädesvis påkallas af postpersonalen — utan äfven till de fullständiga postanstalterna, livilka direkt redovisa inför Generalpoststyrelsen, kommit ett så stort antal postanstalter —- poststationerna -— livilkas verksamhet och redovisning skall af postpersonalen i orterna öfvervakas.

Lämpligare än att, på sätt inom Tullverket, Telegrafinrättningen och Jernvägsförvaltningen eger ruin, för ändamålet anställa särskilda distriktsohefer eller intendenter, anser dock Generalpoststyrelsen att, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad af ålder varit' inom Postverket vedertaget, uppsigten öfver postbefordringen och postutvexlingens besörjande inom vissa distrikt uppdrages åt en af postkontorsföreståndarne inom samma område; dock sålunda att detta uppdrag, utan att vara fästadt vid visst postkontor, må kunna för längre eller kortare tid anförtros åt hvilken som helst af ifrågavarande tjensteman, som dertill belinnes mest lämplig. För att kunna, något så när oförhindrad af postkontorsgöromålen, egna sig åt det ifrågavarande uppdraget, borde postförvaltare, hvilken sålunda anförtros det närmaste öfverinseendet öfver postbefordringen inom visst distrikt, för så lång tid detta uppdrag fortfar, ega att, utöfver arvodet för ifrågavarande befattning, hvithet ej torde höra bestämmas högre än till 1,500 rdr, påräkna anställande vid postkontoret af ett särskild! extra biträde.

Äfven torde de nuvarande tjugofyra postinspektorsdistrikten lämpligen kunna och böra, åtminstone till hälften, eller möjligen till nio distrikt inskränkas; dervid exempelvis ett kunde omfatta Skåne och Blekinge;

ett Halland samt den del af Småland, Westergötland och Bohuslän, som i öster och norr begränsas af jernvägslinien Elmhult—Jönköping—Falköping—Herrljunga—Wencrsborg—Uddevalla;

ett Gotland och Öland samt de delar af Småland och Östergötland, som inneslutas i vester af jernvägslinien Elmhult—Jönköping och Wettern, i norr af kanallinie!! Motala—Söderköping, postvägen Söderköping—Norrköping och sjön Bråviken;

ett de delar af Westergötland, Östergötland, Nerike och Södermanland, som begränsas af jernvägslinien Jönköping—Falköping— Herrljunga—Wencrsborg, Wenern, en från nämnda sjö i rak ostlig riktning dragen linie till Laxå, jernvägslinien Laxå—Katrineholm— Norrköping, postvägen Norrköping—Söderköping, kanallinie!! Söderköping—Motala och Wettern;

ett Dalsland och Wermland samt den del af Bohuslän som är belägen norr om Uddcvallaj ernv ägen;

ett den del af Nerike, som ligger norr om Westra Stambanan, Westmanland samt Dalarne och Gestrikland söder om Westra Dalelfven och jernvägslinien Falun—Gefle;

ett Uppland och Södermanland, med undantag endast för de delar af sistnämnda landskap som ligga vester eller söder om Ostra eller Westra Stambanan;

ett landskapen mellan Westra Dalelfven och Falun—Geflejernvägen, å ena, samt Angermannaelfveu, å andra sidan;

ett orterna norr om sistnämnda eif;

i hvithet förslag till distriktsindelning förändringar likväl kunna komma att påkallas af möjligen snart förestående nya jernvägsanläggningar.

I händelse distrikten komme att, i öfverensstämmelse med käromål! underdånigst framstälda förslag, till nio inskränkas, skulle den tillökning i utgift å stat. som blefve följden af eu dylik, utaf omständigheterna högt påkallad, förändrad anordning af den lokala postinspektionen, uppgå till årligen 13,500 rdr.

Då emedlertid en anordning af ifrågavarande beskaffenhet icke står i ovilkorlig! samband med frågan om sportelväsendets upphörande, hafva de dermed förenade utgifter också icke ansetts höra upptagas bland dem som äro från löneregleringens genomförande oskiljaktiga, helst i hvart fall på aflöningsstatens slutsumma måste komma att inverka den förändring i åtskilliga postanstalters klassindelning, som, jemlik! hvad anförd! blifvit i Generalpoststyrelsens underdåniga skrifvelse!- den 2 oktober 1865, den 29 mars 1866, den 31 oktober 1867 och den 3 mars nästlidet år, synes höra vidtagas i sammanhang med fastställandet af en normalstat för Postverket.

Och tilldess förslaget om en dylik normalstat kan komma att af Eders Kong!. Näjd och Riksdagen pröfvas, torde äfven höra uppskjutas det slutliga afgörande! af frågan, hvilken anordning må höra träffas för att ersätta den postinspektorernas verksamhet såsom distriktschefer, hvilken under de sednare åren nästan helt och hållet upphört, och som, under nu varande förhållanden, hvarken kan eller bör återställas till hvad den under eu föregående tid varit.

Oaktadt det i allmänhet mycket vanskliga deruti, att någon längre tid förut uppgöra budgeten för ett Verk, hvars inkomster i så väsentlig mon bero af rörelsens till- eller aftagande, under det att på utgiftssumman så betydlig! inverkar beskaffenheten af de aftal som vid olika lider kunna träffas rörande posternas fortskaffande, synes dock icke någon anledning förefinnas betvifla att, der icke helt och

hållet oförutsedda händelse!* mellankomma, Postverkets årliga inkomster skola lemna tillgång till bestridande åt samtlig^ förenämnda, för Verkets utveckling och postförvaltningens ordnande i öfverensstämmelse med eu sednare tids fordringar, oundgängliga utgifter.

Af sednast afskräde hufvudbok visar sig att år 1867 Postverkets inkomster öfverstigit utgifterna med 128,210 rdr.

Nämnda år ingick visserligen bland inkomsterna äfven det särskilda statsanslag af 70,000 rdr för postdiligensernas fortskaffande utan de skjutsskyldiges betungande, som, i nådig proposition angående Statsverkets tillstånd och behof den 10 januari nästlid et år, Eders Kong!. Maj:t ansett höra besparas, sålänge icke detsamma^ utgående påkallas för åstadkommande af nödig jemnvigt mellan Postverkets inkomster och utgifter.

Deremot förekomma emedlertid bland utgifterna dels 9,000 rdr för sjöpostföringen på England; eu utgift som numera upphört, sedan Eders Kong!. Maj:t behagat den 24 april näst! i det år i nåder bifalla Generalpoststyrelsens rörande ordnandet af donna sjöpostförbindelsc i underdånighet gjorda framställning,

dels ock för sjöpostföringen mellan Sverige och biord tyskland något mer än 82,000 rdr; hvilken utgift, till följd af sednast med Nordtyska Förbundet afskräde postfördrag och, derest äfven för liden efter nästinstundande års utgång ungefär liknande öfverenskommelse kan träffas rörande vilkoren för besörjande!: af donna sjöpostföring, antagligen kommer att nedsättas med ungefär tre fjcrdedelar af förutvarande beloppet, utan att, såvidt slutas kan af hvad erfarenheten hittills ådagalagt, till följd af inskränkningen i reseturernas antal är att motse någon synnerligen stor minskning i inkomsten af passagerare- och godstrafiken å den ifrågavarande limon.

Och att, äfven efter det sista år, 1867, hvars räkenskaper hittills kunnat afslutas, i financielt afseende resultatet af postförvaltningen icke varit mindre gynsamt, torde kunna anses framgå deraf,

dels att, efter det att för ett år sedan blifvit till Riksgäldskontor^ öfverlemnade Postverket tillhörande rentebärande obligationer till ett nominel!: värde af 380,950 rdr, för närvarande Postverkets disponibla tillgångar med omkring 200,000 rdr öfverstiga det belopp af

300,000 rdr, som, jemlik! Eders Kong!. Majrts nådiga bref den 24 juli sistlidet år, skolat för särskilda ändamål afsätta^,

dels ock att under nyss tilländagångna qvartal, det andra af innevarande år, Postverkets inkomster, efter approximativ beräkning,

med omkring 20,000 rdr öfverstigit intägterna under andra qvartalet af sistlidet år.

Och om äfven förutsättas måste att, med tillämpning af de i flera afseende!! förändrade föreskrifter rörande postförsändelsers taxering, som blifvit i det underdåniga förslaget till allmän poststadga upptagna, någon minskning i inkomst skall uppkomma, till följd hufvudsakligen af den betydliga utvidgningen af brefvigten, medgifvandet att för brefpostförsändelse med angifvet värde icke i något fall utgifva mera än enkelt banko samt nedsättningen i rekommendationsafgiffc och paketpostporto,

så saknas, ä andra sidan, icke skål för det antagande dels att de väsentliga lättnaderna i postutvexlingen skola verka eu betydlig tillväxt i antalet såväl bref, af hvilka åtminstone eu del, de ofrankerade, konnne att inbringa Postverket mera än hittills, som isynnerhet paket försändelser.

dels ock att, hvad särskilt rekommendations utgifter! angår, nedsättningen i densamma skall hafva till följd ett allt mera allmänt rekommenderande af försändelser, om hvilkas riktiga fortkomst afsändare!! önskar förvissa sig, helst samtidigt med nedsättningen i rekommendationsafgiften komrne att upphöra all s. k. registrering,

samt att, till följd häraf, Postverkets inkomst af franko och porto samt af afgifterna för värdeförsändelser, äfven under de första åren af den nya poststadgans tillämpning, åtminstone icke i någon anmärkningsvärd moll skola understiga hvad nu i sådant afseende inflyter i postkassan.

På för eu sådan reglering af postpersonalens aflöning, som är från sportelväsendets upphörande oskiljaktig, nödigt är att afgifterna för tidningars och tidskrifters postbefordran oafkortad»? tillgodokomma Postverket,

och då frankerings frihetens utsträckande äfven till den inrikes brefvexling»?!! icke bör ifrågakomma med mindre att, i enlighet med hvad i afseende å all korrespondens till och från utlandet iakttages, porto varder bestämdt till belopp, som i någon moll öfverstiger franko, hemställer Generalpoststyrelsen i underdånighet, huruvida icke, innan nu i underdånighet afgifna förslag till allmän poststadga varder till slutlig nådig pröfning företaget, Eders Kongl. Näjd skulle täckas till Riksdagen gorå nådig framställning

dels derom att, med upphäfvande af de föreskrifter rörande tidningars och tidskrifters samt broschyrers förseende med bevillningsstämpel, som innehållas i nådiga kungörelse!! den 30 november 1860,

vilkoren för tidningars och tidskrifters förskrifvande genom Postverket måtte fastställas i öfverensstämmelse med §§ 72. 73 och 74 i allmänna poststadgan,

dels om antagande af de porto- och vigtsatser för brefvexlingen mellan inrikes orter, som blifvit i allmänna poststadgans § 22 underdånigst föreslagna,

dels ock slutligen, i sammanhang härmed, om antagande af sådane grunder för taxeringen af såväl rekommenderade bref som försändelser med angifvet värde, som blifvit intagna i § 15 af det underdåniga föreslaget till poststadga.

Slutligen anhåller Generalpoststyrelsen i underdånighet, det täcktes Eders Kongl. Maj:t för Sin del i nåder gilla och bifalla Riksdagens i åberopade skrifvelsen den 13 maj 1868 gjorda framställning derom att, sedan grunderna för posttj enstemännens pensionering blifvit af Eders Kong], Näjd och Riksdagen faststälda, Postverkets pensions- och indragningsstater måtte till Riksstadens nionde hufvudtitel öfverflyttas.

Utdrag af protokollet, upptagande den från Styrelsens beslut afvikande mening, som blifvit af eu dess ledamot uttalad i fråga om frankeringstvångets upphörande äfven för den inrikes brefvexlingen, bifogas i underdånighet; och Generalpoststyrelsen framhärdar, med djupaste vördnad, trohet och nit,

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts t

undevdånigste, tropligtigste tjenare och undersåter:

WILHELM BOOS.

P. F. T. W1NROTI1.

L. 1IUBNER.

Stockholm den 25 augusti 1869.

Frans Broberg.

Till Kongl. Maj-.t underdånigst, med förslag till allmän poststadga.

125 BILAGOR.

■

(Sid. 54.)

127 STORMÄGTIGSTE, ALLERNADIGSTE KONUNG!

Med anledning af hos Rikets Ständer gjord framställning, att Postverket herde åläggas ansvara för enskilde eller kommuner tillhöriga s. k. löspostväskor, sålänge dessa befunnes under de i Postverkets tjenst antagna postiljoners eller posttjenstemäns uppsigt och vård; så att, i händelse dylik väska förkomme, ersättning till visst belopp skulle dess egare .af Postverket tilläggas, få Rikets Ständer, som ej funnit lämpligt att för Eders Kong!. Magt framlägga något särskild! förslag till vinnande af det med berörda framställning afsedda ändamål, härmed endast i underdånighet anhålla, det Eders Kong!. Magt täcktes i nåder anbefalla vederbörande att tillse, det åtgärder, ledande till större säkerhet för de i lösväskor befordrade postförsändningar, än den som för närvarande kommer dessa till del, måtte, der ske kan, varda vidtagna.

Rikets Ständer framhärda, med djupaste vördnad, trohet och nit,

Stormägtigste, Allernådigste Konung! Eders Kong!. Maj:ts

underdånigste och tropligtigate tjenare och undersåter:

På Bidderskapets och Adelns vägnar:

G. Lagerbjelke,

ii. v. landtmarskalk.

På Presteståndets vägnar:

IT. Reuterdahl,

talman.

På Borgareståndets vägnar:

J. G. Sexman,

talman.

På Bondeståndets vägnar:

Mls Larsson,

tal man.

Stockholm den 18 februari 1863.

Till Kongl. Maj.t underdånigst, angående åtgerders vidtagande till större säkerhet för de lösväskor befordrade postförsändningar.

(Sid. 68.)

Sammanstäl Ining

af de »flitter för tidningars och tidskrifters postbefordran, som utgå enligt n gällande författningar, och de belopp, hvartill eu postbefordringsafgift af 20 resp. 10 procent af prenumerationspriset skulle komma att uppgå *).

Anm. De med * betecknade tidningar och tidskrifter äro utan stämpel.

Rdr. öre.

i oo 0 80

0 60 I 20 I 40 0 90

1 30 1 20

I 00 1 20

Rdr. ör

0 0

0 I

0 I 0 I 0 1

0 I

0 2 0 1

OM

*) Härvid är icke tagen i beräkning den förhöjning i afgift, som i vissa fall skulle komma att inträda genom tillä ning af stadgandet i § 72, mom. 1, af förslaget till allmän poststadga.

131 Nordisk tidskrift för politik och, ekonomi ■■

Norra Hallands tidning..............................

orrbottens-Jmriren..................................

orrbo t, ta is-posten...................................

orrköpings tidningar................................

orrland och dess framtid..........................

orrtelje-bladet.............................................

ya barometern i Kalmar.......................

ya carlshamns-posten ...........................

ya cimbrishamnsbladet..............................

ya dagligt allehanda..............................

dagliga upplagan.......................

halfveckoupplagan......................

ya gefle-posten..........................................

ya helsingen..............................................

ya Landskrona tidning .. .......................

ya läse-biblioteket....................................

ya mai'strands-post eu, ...........................

ya norrländska korrespondenten..............

ya oscarshamnsposten ............................

yare kristianstadsbladet .........................

yare Skeninge tidning...............................

yttre öresunds-posten............................

yaste bleking s-posten.................................

yaste liernösands-posten...........................

yaste Wadstena läns tidning...............

ya Södertelge tidning..............................

ya mer in lan ds-posten.............................

ya wermlands-tidningen.......................

ya wexiö-bladet .....................................

y illustrerad tidning...............................■■

är och, fjerran ....................................

livebladet................................................

ietisten..................................................

ost- och inrikes tidningar .......................

cedagogislc tidskrift....................................

iksdagsförhandlii igar...............................

Första Kammarens protokoller..............

* Westernorrlands läns allmänna kungörelserj

Westervifcs veckoblad................................j

Wester ds stift s-tidniv,gar........................I

* Westmanlands läns allmänna kungörelser\ Westmanlands läns Hush.-sällskaps tidningj

Westmanlands läns tidning......................!

Wc.) jo stift s-tidning ar.................................I

Wimmerby veckotidnk ig..............................

Wisby-posten..............................................

Wäktaren..................................................

Ystads tidning..............................................

Zion...........................................................

Åmåls veckoblad.........................................

Öfversigt af K. Vet.-akadem. förhandlingar Ölands-bladet...............................................

* Örebro läns allmänna kungörelser..........'

* Östergötlands läns allmänna kungörelser...

Östgötha cor respondent eu............................

(Sid. 68.)

135 Till Kong/. Generalpoststyrelsen.

Med kännedom om Eder nitälskan för allt, som kan befrämja lättnad i spridande till allmänheten äfven af pressens alster, samt då man tror sig veta att detta ämne redan utgjort föremål för Eder uppmärksamhet, bär det Andra Svenska Publicistmötet, deri upptagande ett redan af ett föregående möte fattadt beslut, velat hos Eder hemställa det Ni måtte, hvad på Eder ankommer, verka derhän att den nuvarande stämplingen af tidningar och andra periodiska skrifter måtte upphäfvas, likasom ock det postförvaltarearvode, som nu utgör eu sportelinkomst för vissa posttjenstemän, utan att direkt komma Postverket tillgodo, för att ersättas af en till Postverket ingående portoafgift för hvarje tidning, som genom posten befordras; hvilken afgift torde höra beräknas med hänsyn till de 3ne momen terna: tidningens format, antalet af dess utgifningsdagar samt prenumerationspris" Om denna afgift rätt beräknas, skall, enligt Mötets antagande, Postverket genom den föreslagna förändringen icke gorå någon förlust, utan snarare en vinst, på samma gång tidningarnes utgifvare befriades från allt det trassel och besvär jemte betydliga risker, hvarmed stämplingen nu är förenad, äfvensom den obilligheten blefve upphäfd, att eu afgift, som egen karakteren af postporto, utgår äfven för tidningsexemplar, som icke påkalla någon befordran genom posten. Göteborg den 13 juni 1869.

Ä Andra Publicistmötets vägnar,

L. J. Hiertii.

S. A. Hedlund.

Axel Krook.

(Sid. 123.)

136 Utdrag af protokollet, hållet hus Konyl. Generalpost,styrelsen i Stockholm den 25 augusti 1869.

S. cl Upplästes till justering Generalpoststyrelsens underdåniga skrifvelse med förslag till allmän poststadga; dervid, i fråga om utsträckande till inrikes brefvexlingen af den frankeringsfrihet som numera i allmänhet kommer korrespondensen med utlandet tillgodo, blef af herr kameraldepartementschefen och riddaren P. F. T. Winroth anfördt följande:

»I afseende å behofvet, fördelande och olägenheterna af frankotvångets upphäfvande för bref inrikes orter emellan och inrymmande åt afsändare af dylika bref af rättighet att få dem afgiftsfritt med posterna befordrade, mot skyldighet för adressaterna, om de blefven emottaga, att för dem erlägga lösen, motsvarande eller öfverstigande beloppet af vanlig brefbefordringsafgift, har jag haft tillfälle att till Generalpoststyrelsens protokoll den 16 februari 1865, då fråga härom sednast hos Styrelsen förevar, uttala mina åsigter, hvilka jag då uttryckte på följande sätt:

»Frihet att få till inrikes orter adresserade bref med posterna befordrade, utan att afsändarne derför behöfva erlägga porto, är visserligen i de flesta europeiska länder åt de korresponderande medgifven; men sådan s. k. frankeringsfrihet var redan i dessa länder införd, innan det Rowland- Hillska systemet för inrikes portos bestämmande och erläggande, nämligen ett lika porto för bref af samma vigt inom alla afstånd och portots representerande genom s. k. frimärken, först i England samt sedan i de flesta andra länder, med mer och mindre afvikelse!* derifrån, blef antaget och verkligt or dt.

Före detta systems införande, då ännu olika afståndsporton voro gällande och porto! skulle vid postanstalt kontant erläggas, var frankeringsfrihet för inrikes brefvexlingen både behöflig och skulle ganska väsendtligt underlätta och befrämja densamma, enär, med begagnande af denna frihet, brefafsändare ej behöfde gorå sig förtroliga med portotaxor och dessas olika satser, eller förspilla tid och besvär med att betala portot. Af förstnämnda orsak kan ock frankeringsfrihet uti de länder, der, såsom i Tyskland, med införande af frimärken såsom portorepresentant, ej ännu ett lika medelporto gäller, utan s. k. rayonporton äro faststälda i förhållande till afståndet emellan brefvens afsändnings- och adressorter, fortfarande anses vara behöflig och ändamålsenlig.

Äfven för utrikes brefvexling, för hvilken, i förhållande till de olika

länder dit den är adresserad, och de olika vägar hvarå den skall vinna

befordran, olika porto och vigtbestämmelser skola ega tillämpning, är frankeringsfrihet önskvärd att ega och är för Postverk och korrespondenter fördelaktig och underlättande. I de länder åter, der, såsom förhållandet är

i England och här i Sverige, det Etniska systemet i all sin utsträckning

och grundtanke blifvit såsom det råtta antaget och genomfördt, och sålunda endast ett medelporto är gällande för alla inrikes bref af samma vigt, samt detta porto kan medelst brefven åsätta frimärken af afsändarne betalas,

utan att dessa för brefvens aflemnande behöfva kommunicera sig med postpersonalen, torde frankeringsfrihet för dessa bref kunna anses vara alldeles obehöflig och med afseende å de olägenheter, hvaraf densamma vid begagnandet åtföljes, höra undvikas. Man försökte ock af dessa skid för några år tillbaka i England att borttaga frankeringsfriheten för inrikes bref; och att förändringen lins allmänheten väckte en missbelåtenhet, som hade till följd en återgång till den forna frankeringsfriheten, torde ega sin förklaringsgrund mindre i en mogen insigt af det fortfarande behofvet och fördelame af denna frihet, än i den naturliga obenägenheten att afstå från förut medgifven rätt, vare sig att donna rätt efter inträdda förändrade förhållanden begagnades eller ej. Hvad emedlertid med ländig visshet torde kunna antagas, är att, om i några af de länder, der Etniska systemet ld hvit i sin helhet antaget, frankotvång för den inrikes brefvexla! gen derförinnan varit gällande, detta tvång icke blifvit efter det nya systemets införande häfd!, utan fått oklandradt qvarstå.

Att bär i landet — der enskildes bref till inrikes orter i allmänhet varit och numera utan undantag äro underkastade frankotvång (sedan den för i ångfartygs- och diligenspostlådor nedlagda bref från medlet af år 1835 till samma tid 1860 inrymda frihet, att få obetalda vinna befordran, genom kongl. brefvet den 17 februari 1860 i nåder blifvit, uppå Generalpoststyrelsens derom gjorda underdåniga hemställan, förklarad höra upphöra) — för den inrikes brefvexlingen nu införa eu fullständig frankeringsfrihet med dess oundvikliga olägenheter, då mot frankotvånget någon klagan från de korresponderandes sida ej försports eller någon röst offentligt höjt sig för tvångets häfvande, samt sedan den korresponderande allmänheten hunnit invänja sig att frimärka alla lådbref, så att undantag derifrån numera högst sällan förekomma, vore en åtgerd, som, enligt min åsigt, ej blefve öfverensstämmande med flertalets af korrespondenters önskan och fördel och, såsom utväg för beredande åt Postverket af nya tillgångar, ej heller kan vara såsom ändamålsenlig att förorda.

Gerna medgifver jag att frankeringsfrihet, vid verkligt behof använd och tillämpad samt ej missbrukad, kan för vissa fall vara nyttig. Dessa fall äro dock, efter Etniska systemets införande och med begagnande af de lättnader detsamma erbjuder, ganska få och ej, enligt mitt förmenande, af beskaffenhet att för dem frankeringsfrihet kan sägas vara behöflig att införa. Om nämligen för bref, afsedt att i breflåda nedläggas, afsändare!! för tillfället saknar tillgång till frimärke eller flan ej kan beräkna brefvets verkliga vigt, eller om i breflåda blifvit nedlagdt bref som afsändare glömt att frimärka, kan det visserligen för sådane brefs afsändare vara nyttigt, om deras bref blifva ofrankerade befordrade, likasom ock frankeringsfriheten kan hafva sin fördel vid försändning af bref, som aflåtas till svar å förfrågningar i ämnen som endast röra den frågande; — men då hvar och en, som har behof af att skrifva bref, lika väl bör kunna förse sig med frimärke som med skrifmaterialier för brefvet; då, till skydd för olägenhet af möjliga misstag i afseende å uti breflåda nedlagdt brefs råtta vigt och deraf beroende frimärkning, blifvit i kong], kungörelsen den 9 mars 1855 nådigst förordaadt att, om det genom frimärken erlagda portot understiger hvad som rätteligen belöper med endast ett enkelt porto, brefvet skall befordras och adressaten tillställas, mot erläggande såsom lösen af det felande

beloppet, om lian vill brefvet emottaga; då för en eller annan korrespondents glömska att iakttaga gifna föreskrifter, skål ej finnes vara att rubba en gällande god ordning, samt då vid förfrågans eller begärans framställande till person, som brefskrifvaren ej vill besvära med portokostnaden för svaret, denne bär sig öppen den utväg, som ock mycket allmänt begagnas, att i brefvet innesluta ett frimärke för svaret, torde intet af berörde fall kunna anföras såsom bevis på ett allmänt behof af den ifrågasätta frankeringsfriheten.

Huruvida af sådan frihet må såsom åtföljande fördel kunna beräknas, att de ofrankerade blefven skola med mera säkerhet komma sina egare tillhanda än de frankerade, vill jag lemna obestridd men jag tillåter mig dock i detta afseende fästa uppmärksamhet derå att, då orekommenderade bref endast till stycketalet och efter sin olika vigt å kartorna uppföras, men utan angifning af adressaternas namn, af kartorna ej stål’ att hemta anledning att å postanstalt efterfråga annan persons bref och detsamma uttaga, samt att om obehörig person kan för sig påräkna fördel af att från postanstalt utsöka eller, om han deraf är eller blifver i besittning, behålla annan persons bref, han icke lärer tveka att af sådan anledning äfven betala den å brefvet hvilande lösen.

Att en obegränsad frankeringsfrihet för inrikes bref snart nog skall komma att öfver bäfvan utsträckas och ofta blifva missbrukad, måste förutsättas och kan icke förebyggas. Ett korrektiv deremot bör visserligen vinnas genom bestämmelse, att de ofrankerade blefven skola draga högre porto än de frankerade. Huruvida emedlertid detta korrektiv kan blifva tillräckligt kraftigt till förekommande af missbruken och jemväl må anses billigt, lemnas derhän; då olägenheten af missbruket och frånkeringsfrihetens onödiga begagnande icke drabbar den dertill skyldige, utan brefadressaten om han brefvet emottager.

Utom nämnda olägenhet för korrespondenter af frankeringsfrihet, skulle införandet deraf blifva för dem menligt i följande afseende!!:

att eu större tidsutdrägt skulle komma att erfordras för ankomna postens utlemnande;

att mycken omgång och stor svårighet skulle mota för de ofrankerade brefvens öfverlemnande ej allenast åt å landsbygden aflägset från postanstalt boende korrespondenter, utan ock åt adressater i städerna, enär postförvaltarne, Indika ansvaret för uppbörden af ankomna obetalda bref måste åläggas, skulle, för att freda sig för förluster, på ett eller annat sätt gorå sig försäkrade om lösen för blefven, innan desamma utlemnades;

att många komme att blifva besvärade med och förledda att lösa ofrankerade bref, som för dem vore af värdelöst innehåll;

att, till följd af deraf uppstående obenägenhet att lösa ofrankerade bref, mången torde underlåta att emottaga bref, innehållande för honom vigtiga meddelanden, samt

att, då å postanstalt af korrespondent inlemnadt eller dit genom bud eller i lösväska inskickadt bref, hvars befordran kontant betalas, lätt kan, ofrivilligt eller af vinstbegär, gifvas egenskap af och sammanblandas med ofrankerade bref och blifva såsom sådant behandladt, porto för ett dylikt bref kan komma att upptagas både af afsändare och adressat eller ock, om brefvet af den sednare icke löses, blifva, till men för dem bägge, out-

taget, utan att någon full bevisning, om hvilken som felet eller undcrslefvet begått, kan åstadkommas.

Då vid ett föregående tillfälle fråga om borttagande af frankotvånget för den inrikes brefvexlingen väcktes, nämligen år 1846 genom dåvarande herr Ofverpostdirektören baron Hamilton, blefvo, sedan Ofverpostdirektörsembetet erhållit nådig befallning att till Kong!. Maj:t inkomma med underdånigt yttrande i frågan, åtskilliga postförvaltare, och genom dem korrespondenter med vidsträcktare brefvexling, deröfver börda. Enligt hvad af handlingarne kan inhemtas, rönte förslaget icke några sympatier, utan visade de börda korrespondenterna bestämd obenägenhet mot dess verkställighet och förklarade sig mera belåtna med att, såsom förut, alla inrikes bref af afsändare betalades; och då ett sådant förhållande framstod vid donna tid, då ännu portot för inrikes bref skulle kontant betalas och utgå efter de olika utstånden mellan a 1'sändnings- och adressorterna, samt frankeringsfrihets införande för dessa bref tydligen skulle för de korresponderande hafva medfört många fördelar och bidragit till korrespondensens underlättande, huru mycket mera skäl är ej att antaga att nu, sedan, genom ett medelportos och frimärkens införande, de olägenheter som vidlåda frankotvånget blifvit undanröjda, postförvaltare, handelsföreningar och enskilde korrespondenter, om de i frågan blefvo börda, skulle komma att allmänt afstyrka den ifrågasätta frankeringsfrihetens införande.

Betraktas frågan från synpunkten af Postverkets bästa, och tages under öfvervägande hvilken fördel i ekonomiskt hänseende kan af inrikes frankeringsfrihet vinnas, så är, efter mitt förmenande, mycket problematiskt huruvida någon behållen inkomst af denna frihets införande kan åt Postverket beredas. Väl skulle friheten framkalla en mängd bref, hvilkas aflåtande frankotvånget nu hindrar, och om för de ofrankerade brefven komme att bestämmas en förhöjning i portot af 50 % utöfver det för inrikes bref af Rikets Ständer nu faststälda belopp, borde deraf en förhöjd portointrad visserligen vara att förvänta. Men om å andra sidan tages i betraktande, att eu mängd bref skulle komma att blifva outlösta, vare sig af skål att de icke emottogos eller de ej kunde beställas; att portot för många bref, Indika efter nu gällande ordning skulle hafva lemna! inträd, komme att för Postverket gå förloradt, genom att brefven afsända» ofrankerade; att då utvägen af, att få bref med posterna befordrade genombrefvens nedläggande i breflådor, anbragta å jernvägspostkupéer, ångbåtar och diligenser samt vid alla postanstalter, å lämpliga ställen inom städerna och vid vägar derå post framgår, numera i den vidsträcktaste mon anlitas, men mycken svårighet — ja, omöjlighet skulle mota, att i händelse af medgifven frankeringsfrihet kontrollera, om lösen för alla de af desse bref, som varit ofrankerade, blifvit till uppbörd i posträkenskapen intagen, postpersonalen, med vetskap härom, kan inledas i frestelse att för sig upptaga och behålla lösen för en del och Postverket komma att få vidkännas ett ej ringa afbräck i portointrad, samt att förändringen skulle komma att leda till ej obetydligt ökad administrationskostnad, genom behofvet af tillökning i personal såväl för kontroll och revision som expedition vid redan inrättade postänstalter, äfvensom med öppnande af nya tätare intill hvarandra belägna sådane anstalter, torde den ökade inkomst, som af förändringen kan uppkomma, blifva ganska ringa och åtminstone ej af den betydenhet, att för vinnande af densamma

kali vara skäl uppoffra den störa fördel som, efter medelportots och frimärkens införande, af frankotvångct för inrikes brefvexling vinnes, att Postverket har full garanti att fä uppbära porto för alla enskildes bref, som med posterna befordras.

l)å således, enligt min åsigt, frankeringsfrihets införande för inrikes brefvexling hvarken kan anses vara för donna brefvexlings underlättande och befrämjande af allmänt behof påkallad, och ej heller skulle för korrespondenter och Postverket medföra sådane fördelar att ej olägenheterna voro betydligt öfvervägande, finner jag mig ej kunna biträda Styrelsens nu fattade beslut, att hos Kong!. Maj:t underdånigst gorå hemställan om en sådan frihets införande.

Till stöd för den anförda åsigten torde jag äfven få åberopa Kongl. Styrelsens i underdånigt utlåtande den 19 februari 1855, rörande Rikets Ständers vid 1854 års riksdag väckta förslag om i brefiådor inlagda bref! frankeringsfria befordran, framstälda uppfattning af de med eu allmän lrankeringsfrihet för inrikes bref förbundna olägenheter^.

Dessa mina år 1865 uttalade åsigter hafva sedandess af vunnen erfarenhet och inträdda förändrade förhållanden icke blifvit till fördel för den ifrågavarande frihetens införande rubbade. Tvärtom — sedan, genom en mängd nya postanstalters öppnande här och hvar inom landet, vid Indika, förutom hos enskilde försäljare, postfrimärken finnas tillgängliga att köpa, utvägar och tillfällen att erhålla dylika märken för dem, som för sin korrespondens deraf kunna vara i behof, icke saknas; och sedan, genom från Generalpoststyrelsen den 30 november 1865 utgånget cirkulär, stadgadt blifvit att alla betalade bref, äfven sådane som afsändarne sjelfva ej åsatt frimärken, skola af postförvaltarnc frimärkas, hvarigenom Postverket blifvit beredd garanti, att till dess kassa inflyter belöpande befordringsafgift för alla enskilda bref, som med posterna afgå, anser jag frankeringsfrihet för inrikes bref bär i landet ej endast icke nu mer än 1865 vara af något allmännare behof påkallad eller till fördel vare sig för allmänheten eller Postverket ländande, utan dessutom vara egnad att menligt inverka på redan vunnen säkerhet för befordringsalgiftens behöriga ingående till Postverket samt, såsom sålunda på en gång obehöflig och med olägenheter och väder förenad, höra undvikas.

.lag finner mig derföre, under åberopande af do . skäl jag för sådan åsigt utvecklat i mitt ofvan citerade anförande till Styrelsens protokoll den 16 februari 1865, icke kunna dela Styrelsens nu fattade beslut, att uti underdånigt förslag till poststadga, under dess 21 §, intaga bestämmelse derom, att befordringsafgiften för vanliga orekommenderade s. k. portobref inrikes orter emellan kan få betalas vid adressorterna, och att således ett dylikt bref för vinnande af befordran med posterna ej behöfver af afsändare! betalas.

Väl medgifver jag, att i de flesta af Europas länder eu dylik frihet länge varit och fortfarande är åt dess korrespondenter medgifven samt att deraf den slutsats kan dragas, att en ofullkomlighet i detta hänseende måste vidlåda den svenska postinrättningen. Jag tillåter mig dock att härvid erinra, att exemplet af utländska förhållanden icke alltid i Sverige med dess egendomligheter kan vara efterföljansvärdt och att för öfrig!, om frankeringsfrihet inom ett land kunnat vara behöflig och nyttig sålänge flera eller

färre afståndsporton voro för brefbefordringen gällande, betydelsen af donna frihet dock till största delen upphört efter antagandet af ett och samma porto för alla afstånd inom hvarje land efter det Rowland-Hillska systemet med tillfälle att betala portot med frimärken. Och likasom min tro är att, om i de länder der Hillska systemet blifvit, såsom här i Sverige år 1855 var fallet, i sin helhet antaget och inför dt, frankotvång för den inrikes brefvexling^ derförinnan varit gällande, detta tvång icke blifvit efter det nya systemets införande habit, utan fatt oklandradt qvarstå, lika viss är min öfvertygelse att, då den svenska allmänheten af ålder varit van att, beträffande inrikes bref, betala dem som aflåtas och afgiftsfritt få emottaga dem som ankomma, frankeringsfrihets införande för dessa bref hvarken af den större allmänheten här i landet kan vara önskad eller för den blifva välkommen.

Att man jemväl i utlandet funnit olägenheterna af den ifrågavarande friheten och bemödar sig inskränka dess begagnande, visar sig af den numera mycket allmänt införda utvägen att höja afgiften för ett ofrankeradt mot den för ett af afsändare!! betaladt bref faststälda.

Ett dylikt korrektiv mot frankera! gsfrihetens missbruk har visserligen blifvit i 22 § af poststadgeförslaget intaget; men då olägenheterna af missbruket icke drabbar den dertill skyldige, utan brefadressaten, om lian brefvet emott tiger, eller i annat fall Postverket, som ej erhåller sin befordringsafgift, torde detta korrektiv hvarken vara tillräckligt eller billigt.

I betraktande deraf, och för deri händelse att Kongl. Maj:t skulle finna skål i nåder bifalla Generalpoststyrelsens af mig ej biträdda underdåniga förslag om inrymmande åt den korresponderande allmänheten af frankeringsfrihet för inrikes bref, torde ock, enligt mitt förmenande, såsom vilkor för donna frihets begagnande, i poststadgan höra intagas följande bestämmelser, nämligen:

att afsändare af ofrankeradt inrikes bref skall, för att brefvet må vinna befordran med posterna, förse brefvet på adressidan med sin namnstämpel eller sitt namn och adress, så att brefadressaten må vinna ledning, om han bär skål brefvet emottaga;

att om adressat förvägra!' lösa brefvet eller detsamma befinnes obeställbart, afsändare skall vara skyldig, då brefvet till honom genom Postverket återställes, erlägga den för brefvet belöpande portoafgiften, samt

att alla ofrankerade inrikes bref skola vid framkomsten till adressorterna, genom vederbörande postförvaltare, förses med särskilda slags frimärken å valör, motsvarande nämnda afgift, för vinnande af nödig kontroll derå att densamma kommer postkassan behörigen tillgodo». Som ofvan.

Enligt protokollet, C. F. Kolmodin.

143 UNDERDÅNIGT FÖRSLAG

TILL

ALLMÄN POSTSTADGA.

-

§ i-

Mom. 1. Postinrättningen ;ifser i främsta rummet beredandet af till regelbunden, säker och i möjligaste mon skyndsam befordran af bref och småpaketer med eller utan angifvet värde, försändelser under band och tidningar mellan alla de orter, till Indika postförbindelserna bil flit utsträckta; likasom emellan samtlig? de orter, hvarest finnas fullständiga postanstalter, utvexlingen af penningeförsändelser skall underlättas genom tillfälle till användande af pustanvisningar och postförskott.

Mom. 2. I den mon sättet för postförbindelsernas underhållande sådant medgifver. skall derjemte beredas tillfälle till befordran med posterna äfven af resande samt af tyngre paketgods.

Posibtfordi-ingen.

§ 2-

Mom. 1. Förutom den Postverket tillkommande rättighet att, för vissa posters fortskaffande, mot stadgade vilkor, anlita de dertill af ålder anslagna posthemman, eger Postverket att för alla sådane poster, med Indika personbefordran icke är förenad, påkalla gästgifveri-, håll- eller reservskjuts, der icke aftal kunnat träffas om postföringens bestridande på entreprenad mot en afgift, som icke öfverstiger

för poster, med Indika icke tyngre paketer fortskaffa-;, den i orten gällande skjutslega,

men för de poster, som äro afsmida att jemväl befordra tyngre paketgods, ett belopp, motsvarande gällande skjutslega, förhöjd med 12 öre för milen.

Mom. 2. Äfven för extra poster af den beskaffenhet, som i §§ 100, 130 och 133 omförmäles. skall gästgifveri-, håll- eller reser vskj uts tillhandahållas.

1’ostbe fordring: nitid gäatgifve risk) lits;

Mom, 3. För post,er, med Indika är förenad personbefordran, må gästgifveri-, håll- eller reservskjuts påkallas endast i det fall, att entreprenör försummar i behörig tid inställa betingade hästar eller annat tillfälligt hinder möter för postens fortskaffande på det sätt, som i allmänhet eger ruin.

I dylika fall bör likväl afgiften för skjutsbiträdet utgå med femtio procent utöfver den för stationen gällande skjutslega.

3.

På nuvarande eller framdeles blifvande, enskilde tillhöriga jernväg^ af sådan beskaffenhet, att taxa för transporter derå af Kongl. Näjd i nåder utfärdas, skall post befordras under de vilkor och mot den ersättning, som här nedan bestämmes:

«) För befordran af post jemte posttjensteman eller postiljon, eu eller flera, i särskild kupé, som bör af vederbörande jernvägsbolag anskaffas, inredas och underhållas, betalas per mil, utan afseende å postförsändelsernas tyngd, om kupén utgöres af hel jernvägsvagn, 1 rdr, men derest af Generalpoststyrelsen icke påkallas, större utrymme, än som motsvarar eu halt jernvägsvagn, 50 öre.

b) Verkställes postbefordringen i särskild!, med läs försedt fack eller afdelning i de vanliga vagnarne, erlägges, utan afseende a postens tyngd, ett hälft öre milen för hvarje kubikfot, som sålunda för postbefordringen upptages.

c) Vid brefbefordring endast i breflåda betalas för donna tre öre milen; men sker tillika annan postförsändning, utgår ej någon särskild ersättning för forslingen af breflåda.

d) För allt annat med jernväg befordrad! postgods utgår frakten enligt den för jernvägen i allmänhet fastställa taxa, med beräkning efter sammanlagda vigten.

c) Skulle, sedan emellan Generalpoststyrelsen och jernvägsstyrelse öfverenskommelse blifvit träffad om tid för postbantågens afgång, sistnämnda styrelse finna nödigt ändra donna tid, vare jernvägsstyrelsen pligtig att om dylik förändring meddela Generalpoststyrelsen underrättelse fjorton dagar innan ändringen går i verkställighet.

147 Försummas sådant, bote den, som dertill varit vållande, från och med 20 till och med 150 rdr.

§ 4-

Mom. 1. Å ångfartyg, hvithet gör regelbundna turer mellan med ångfartyg; orter, der postanstalter finnas inrättade, skall beredas tillfälle till befordran af breflåda.

Mom. 2. För breflådans befordran betalas af Postverket

mellan inrikes orter: 3 öre per mil landväg emellan yttersta ändpunkterna, för hela resan, öfver de platser med postanstalter, som anlöpas,

från och till utlandet: 2 öre för hvar sjömil mellan den yttersta svenska anlöpningsorten med postanstalt och vederbörande utländsk hamnort.

Mom. 3. Der ej af Postverket besörjes breflådans transport mellan ångfartyget och postanstalten, skall för aflemnande å postanstalten af breflåda eller afdelning deraf samt för densammas återförande till ångfartyget, sedan de försändelser blifvit uttagna, som böra å postanstalten behandlas, rederiet ega uppbära tillsamman 25 öre, hvar gång sådan transport verkställes.

Mom. 4. Försummar i dylikt fall ångfartygsbefälhafvare draga försorg derom, att breflåda varder utan dröjsmål till postanstalt aflemnad och derifrån återhemtad, bote från och med 20 till och med 150 rdr.

§ 5.

Mom. 1. Äfven med enskildes diligenser, Indika gorå regel- med enskildes bundna reseturer mellan orter, der postanstalter finnas inrättade, skall ,hllguiser' tillfälle beredas till befordran af postförsändelser i breflåda.

Mom. 2. För breflådans befordran betalas af Postverket 6 öre milen.

6.

Mom. 1. Förenämnde breflådor anskaffas och bekostas för jern- Breflådor. bantågen af vederbörande jern vägsförvaltning, för diligenserna af dessas egare, men för ångfartygen af Postverket.

148 Mom. 2. Lådorna bura vara försedda med lås, hvartill nycklar tillställas vederbörande posttjenstemän, samt i öfrig! så inrättade, att utan lådans öppnande bref kunna deri nedläggas, men ej uttagas.

Mom. 3. Breflåda skall å jernbantåg, diligens eller ångbåt så anbringas, att den är synlig och tillgänglig för personer, som önska deri nedlägga försändelser.

Posta (cex!ingen.

§ 7-

Hvad iakttagas Mom. 1. Af föremål, Indika skola med post befordras, böra, då

bär ad för- . , 1

sändeisermts desamma icke i lösväska inkomma, omedelbart å postanstalt atiemnas:

menmance. fribref, rekommenderade bref, försändelser med anadfvet värde

Direkt . °

aflemning, och sådaue å Indika finnes tecknadt postförskott, postanvisningar, försändelser under band samt varuprofver och mönster, paketer samt tidningar och tidskrifter in. in. som förskrifvas genom Postverket.

Tiden, då post- Mom. 2. För sådant ändamål, likasom för ankomna postförsän-

håiias öppna, delsers utlemnande in. in., skola alla söcknedagar postkontoren hållas öppna minst 9 och postexpeditionerna i det minsta 6 timmar å tider, som af Generalpoststyrelsen bestämmas och finnas i postanstalternas förstugor genom anslag ängdun; dervid likväl på Generalpoststyrelsen ankomme att, i moll af behof, inskränka den tid, hvarunder postanvisningsmedel mottagas och utbetalas.

På samma sätt fastställas och kungöras de lider, då postanstalterna å sön- och helgdagar höra hållas öppna. På emedlertid sådant icke bör ega ruin under de timmar offentlig gudstjenst i orten pågår, varder liden, under hvilken postanstalt skall hållas öppen sönoch helgcdagar, i ungefärligen motsvarande moll minskad.

iniemningstid. Monn. 3. Samtlige försändelser af förenämnde slag skola, der icke med tillämpning af de i § 121 här nedan meddelade stadganden, eu annan lägenhet anses höra användas eller, hvad beträffar paketer af mer än 2 fix vigt, postens tyngd gör det nödvändigt att uppskjuta afsändande!, tilldess för eu större mängd paketgods kan beredas särskild lägenhet, med först afgående post expedieras, då de, under den tid postanstalt bör hållas öppen, bl Hvit på postkontor eller postexpedition inlemnade:

paketer och fribref eu och en half timme före den tid, då posten bör derifrån affärda», men

rekommenderade bref, bref med angifvet värde eller med postförskott, postanvisningar, försändelser under band, varuprofver och mönster samt tidningar och tidskrifter en timme före postens afgång.

Mom. 4. Förekomma vid ett eller annat postkontor särskilda omständigheter, som, enligt Generalpoststyrelsens bepröfvande, gorå det nödvändigt att undantagsvis bestämma eu tidigare inlemningstid för postförsändelser än den härofvan i allmänhet stadgadt1, skall underrättelse derom finnas i postanstaltens förstuga anslagen.

Mom. 5. Hvad beträffar postförsändelsers inlemnande ä poststation, belägen vid jernväg, ankomme på . General poststyrelse m att, efter antalet bantåg, med Indika post dagligen fortskaffa», och sättet, hvarpå postbefordringen besörjes, meddela föreskrift om de tider, a Indika försändelserna böra vid de särskilda stationerna emottaga».

Mom. 6. \ öfrige poststationer, hvarest föreståndaren eller

annan lämplig person, som dennes ställe företräder, bör å tjenlig tid på dagen anträffas under loppet af två timmar före posts afgång och två timmar efter posts ankomst, skola, med det undantag som här nedanför i § 8 omfönnäles, till befordran med först afgående post, intill eu timme före postens affärdande, mottagas alla de slag af postförsändelser, Indika höra direkt a postanstalt inlemna».

Der emedlertid, enligt Generalpoststyrelsens bepröfvande, Hora posters sammanträffande gör det nödigt, att undantagsvis meddela härifrån afvikande bestämmelser rörande tiden för postförsändelsers mottagande å poststation, skall särskild underrättelse derom finnas a stationen anslagen.

Mom. 7. Vanligen s. k. lokal bref eller bref, som utvexla» torsäudeUrs mellan personer, Indika vistas i samma stad, köping eller landsby, fSdt nedläggas i postanstaltens breflåda eller, i fråga om stad. aflemna» i breflåda, som kan finnas anbragt å annan offentlig plats i staden.

Mom. H. Bref till utrikes orter och så änne lösväskbref, som skola behandla» i öfverensstämmelse med föreskrifterna i nedanstående § 66, inom. 12. kunna antingen direkt å postanstalt aflemna»

eller nedläggas i postanstaltens eller annan inom dess område befintlig breflåda.

Mom. 9. Alla andra bref än de härofvan omförmälda eller alla till inrikes orter skrida s. k. »vanliga bref» böra, der desamma icke i lösväska till postanstalten inkomma, i allmänhet, under iakttagande af de liärnedan i § 29, inom. 1, meddelade föreskrifter, nedläggas i de breflådor som finnas anbragta vid postanstalterna, å andra allmänna platser i städerna och vid eu del postvägar, eller åtfölja ångfartyg, bantåg, diligenser eller ö frige poster.

Mom. 10. Endast i det fall. att belöpande befordring'^ m. fl. afgifter bokföras på sätt, liärnedan i §§ 69 och 70 omförmäles, må direkt å postanstalt inlemnas äfven sådane bref, som i nästföregående 7 och 9 inom. omnämnas.

Mom. 11. Postförvaltare och öfrige å postanstalt tjenstgörande åligger emedlertid att kostnadsfritt tillhandagå allmänheten icke mindre med vågning af bref, som skola frankeras, än äfven med alla nödiga upplysningar rörande befordringsafgifter och vilkor i öfrig! för postförsändelser till såväl inrikes som utrikes orter.

Mom. 12. Utom hvad för behörigt expedierande af lokalkorrespondensen eller af annan anledning kan påkallas, och hvarom föreskrifter af Generalpoststyrelsen meddelas, skola alltid de vid postanstalterna anbragta breflådor tömmas dels eu timme före posts afgång, hörande alla deri dä anträffade bref och försändelser under band varda med samma post vidare befordrade, dels ock \ timme innan posten atiärdas. Af de till inrikes orter adresserade försändelser, som vid sednare tillfället upphemtas, varda i allmänhet, och der icke postbok>rdringel! verkställes med jernvägskupé, endast de frankerade med först afgående post fortskaffade.

Inskränkning i afseende ti försändelser, som inlemnas ä poststation.

§ y-

Mom. 1. Å poststation utfärdas icke postanvisning eller mottages till befordran försändelse, hvarå finnes tecknad! postförskott.

Mom. 2. Icke heller må a poststation, hvilken ej är vid statens jernväg belägen, till befordran inlemnas försändelse med angifvet värde af mer än 2,000 rdr.

Mom. 1. Vid inlemnandet a postkontor af tidningar eller tid-Särskilda före

skrifter i af-

pa

skrifter, som blindt genom Postverket, förskrifna, iakttages endast att seende antalet exemplar, som aflemnas, motsvarar antalet genom Postverket s£7eiJ, Torn reqvirerade. Fördelningen af dessa exemplar på olika adressorter in,emna9och särskilda prenumeranter verkställes genom vederbörande postanstalter.

Mom. 2. A alla öfriga, till postbefordran inlemnade försändelser skola finnas anbragta fullständiga och tydliga adresser, upptagande namn och vistelseort för den, till hvilken försändelse bör aflemnas.

Mom, 3. För paket angifves, på sätt här nedan i § 10, inom. 4. stadgas, emottagarens namn och vistelseort å särskild! s. k. adressbref.

Mom. 4. Endast å bref, hvilka icke äro rekommenderade eller assurerade, och it hvilka ej finnes tecknad! postförskott, må, då desamma bära påskriften »afhemtas», »posto restante» eller dylikt, mottagaren kunna betecknas ensamt med initialbokstäfver.

Mom. 5. Försändelser, å hvilka adressaten finnes angifven med ett för tillfället antaget namn, olikt hans verkliga, utlemnas icke. På grund af ett dylikt antagande må, vid det i 22 kap., 10 tz Strafflagen stadgade ansvar, försändelse icke från postanstalt utfordras.

§ 10.

Mom. 1. Då å postanstalt till befordran inlemmas fribref, skall Särskilda töreföretes antingen behörig fribrefsbok, i hvilken brefvets adress finnes s^VviL införd, eller i visso fall, om Indika här nedan stadgas, fribrefsförteck-s,la,K af försi*1.,,T ning, upptagande icke allenast adressen, utan äfven en kortfattad postbefordran uppgift å brefvets innehåll. 1",c""'aa'

Mom. 2. Bref, som å postanstalt inlemnas, för att under rekommendation afgå, bör vara inslaget i s. k. korskuvert. Dylikt bref skall vara åtecknadt ordet .»rekommenderas», hvarjemte detsamma bör vara försedt med tern aftryck i lack af afsändarens eller annat af denne begagnad! sigill, af Indika ett anbringas i midten och de fyra öfriga å hvar sin sida derom, så att de fästa kuvertets öfva flikar.

Mom. 3. Med kuvert åt enahanda slag förses assureradt bref endast med iakttagande deraf att, der vid afsändande! blifvit af

postförvaltare meddeladt sådant intyg om brefvets innehåll, som i § 12, inom. 1, omförmäles, böra bland de fem sigillen allenast det i inbiten och tvänne af de öfriga, livilka äro så anbragta att de fästa hvar sin af kuvertets (ifra flikar, utgöra aftryck af afsändare^ eller annat af denne begagnadt signet, hvaremot blefven förses med tvänne aftryck i lack äfven af postanstaltens sigill.

Mom. Paketpostflirsändelse, hvilken bör vara omsorgsfullt och vid inlagd, så att densamma tål vid att packas, skall vid inlemnande! åtföljas af s. k. adressbref, hvari uppgifves adressatens namn och vistelseort samt det paketet åsätta märke. År å paketpostförsändelse värdet angifvet, skall omslaget å densamma vara sådant, att någon möjlighet icke förefinnes från försändelsen frånskilja någon del af innehållet, utan att antingen ett eller flora åt de derå anbragta sigill skadas eller och omslaget bär andra och tydliga spår af att hafva blifvit öppnadt. I afseende å paketets förseende med sigill skall, der bevis öfver innehållet blifvit meddeladt, i tillämpliga, delar iakttagas hvad häraf van blifvit i nästföregående inom. föreskrifvet.

Mom. 5. Skall värdet å bref eller paketpostförsändelse angifvas, åteckna» detsamma af afsändare!! före inlemnande!, dervid beloppet utsättes såväl med siffror som med bokstafvera.

Mom. 6. I paket, som skall med post befordras, må icke finnas eldfängd.!! ämnen, såsom krut, fosfor, vitriolsyra, fotogen, olja, skedvatten, terpentin eller i allmänhet sådane varor, Indika kunna tillfoga öfrige försändelser någon skada.

Mani. 7. diar paket, innehållande dylika ämnen, blifvit till postbefordran aflemnadt, ersätte afsändare!! all den skada som möjligen derigenom uppkommit.

Mom. 8. I bref, som, adresserad! till posttjensteman, från eu till annan postanstalt försändes, ellerei paket, som skall med post befordras, må icke inneslutas ett eller flera andra förseglade bref eller paketer. Sker sådant,, bete afsändare!! från och med It) till och med 50 rdr, och erlägga derförutan till postkassan belöpande porto för hvart sålunda inneslutet bref eller

153 Mom. 9. År anledning till den förmodan, att i paket, hvilket till postbefordran inlemna*, innehållas sådane ämnen, som i föregående inom. ti omförmälas, eller att i bref af den beskaffenhet, som i inom. 8 säges, eller i postpaket finnas inneslutna andra förseglade bref eller paketer, förfares dermed i enlighet med hvad härnedan, i § 93, rörande fribrefsmissbruk finnes föreskrifvet, dock med iakttagande deraf att öppnandet af paket, hvilket förmodas innehålla eldfarliga eller eljest skadliga ämnen, äfvensom af bref eller paket, adresseradt till posttjensteman, alltid bör försiggå å afgångsorten.

Mom. 10. Posttjensteman, hvilken emottaga t och till adressat utlemnat eller vidare befordrat bref eller paket, som, i strid med stadgandet i föregående mom. 8. funnits inneslutet i bref eller paket, som varit till honom adresseradt, bete derför 20 till och med 150 rdr.

Mom. 11. A postanstalt mottages icke till befordran o frankerad försändelse, å hvars yttre omslag finnas sådane, icke till adressen hörande anteckningar, som skäligen måste antagas afse att meddela adressaten vissa underrättelser, utan nödvändighet för denne att försändelsen utfösa. Varder af destinationsortens postanstalt dylik försändelse i breflåda anträffad, må densamma adressaten till utlösande hembjudas, dock utan att denne förut lenmats tillfälle att taga närmare kännedom om försändelsen.

Mom. 12. Försändelse, å hvars omslag förekomma anständigheten sårande eller för adressaten tydligen förnärmande uttryck, värde icke till postbefordran (-mottagen eller, om densamma ur breflåda upphemtats, till adressat utlemnad.

8 ii-

Mom. 1. Förekommer anledning misstänka, att afsändare uppger Särskilda förevärdet af de i bref eller paket inneslutna penningar eller andra seende'»' förföremål högre än det verkligen utgör, skall, på vederbörande post-a„^steV“deed tjensteman yrkande, försändelsen, innan den till befordran emottages, som tiU Postöppnas å postanstalten. iniemnas.

Mom. 2. Befinnes dervid penningebeloppet understiga det å försändelsen angifna, eller kan värdet af andra i försändelsen inne-

Qvitto å inlemuade försändelser.

slutna artiklar tydligen icke beräknas motsvara det. för liv i! ket försäkran begäres, eget posttjensteman förvägra till befordran emottaga försändelsen med det derå angifna värde, och stån de afsändare ansvar enligt 22 kap., 1 § Strafflagen.

Mom. 3. Åt afsändare, som sådant öskar, skall afgiftsfritt meddelas intyg deröfver, att posttjensteman förvägrat till nppgifvet värde emottaga försändelse.

tz 12.

Mom. 1. Åstunda!- afsändare af bref eller paket med angifvet värde intyg öfver beloppet af de i försändelsen inneslutna kontanta penningemedel eller obligationer, bör en skriftlig specifikation ä desamma företes, hvarefter medlen, i afsåndarens närvaro, åt posttjenstemannen uppräknas och intyg härom tecknas å försändelsen samt i assuransbeviset intages uppgift å sammanlagda beloppet af kontanta penningar och. der obligationer finnas i försändelsen inneslutna, specifikationen å dem med postanstaltens sigill vidhäftas assuransbeviset.

Mom. 2. Härför erlägges af afsändare!!, utöfver de i öfrig!, belöpande afgifterna, 10 öre.

Mom. 3. Försändelse, hvars kontanta innehåll skall på förenämnda sätt uppräknas, bör i allmänhet å postanstalt inlemnas eu timme före den tid, som är stadgad för emottagande! af öfrige försändelser med angifvet värde; ankommande emedlertid på Generalpoststyrelsen att, i särskilda fall, för försändelser af ifrågavarande slag fastställa eu tidigare, inlemningstimme, der sådan! bo linnés, för posito enstens behöriga bestridande i öfrig!, af oundgängligt behof påkallad!.

§ 13.

Mom. 1. A alla rekommenderade bref, bref med angifvet värde och paketer utfärdas på tryckta blanketter qvitto, som afgiftsfritt tillställas afsändare.

Mom. 2. 1 sådan! qvitto skall för försändelse med angifvet

värde detta sistnämnda upptagas, men för alla öfrig» paketer vigten finnas angifven.

§ 14.

Mom. 1. Önskar afsändare af rekomrnenderadt bref, försändelse Mottaguingsmed angifvet värde, posta» visning eller paket att honom må tillställas eu afskrift af det qvitto, som vid försändelsens utlemnande till adressaten erhålles. teek ne å försändelsen eller, i fråga om paket, å det dertill hörande adresskort »emottagningsbevis begärdt», och erlägga eu afgift af 12 öre.

Mom. 2. Åt det qvitto, som vid inlemnande! tillstädes afsändare», skall jemväl af vederbörande postexpedient göras anteckning derom, att emottagningsbevis blifvit begärdt.

Mom. 3. Postanstalten å bestämmelseorten tillhör sedermera att, såsnart försändelsen blifvit adressaten mot qvitto tillstäld, af detta sistnämnda qvitto till den postanstalt, der försändelsen inlemnats, öfsäuda eu af vederbörande posttjensteman bestyrkt afskrift, hvilken afgiftsfritt tillställes afsändare».

§ 15.

Mom. 1. Rekommenderade bref, likasom försändelser med an- iMommemhg i tv et värde och med postförskott samt postanvisningar, skola alltid vid surånsåfgifter. afsändandet frankeras.

Mom. 2. För rekomrnenderadt bref erlägges, utöfver belöpande franko, jemväl vid inlemnande!, en rekommendationsafgift af 18 öre.

Mom. 3. För bref med angifvet värde betalas af afsändare», utan afseende å brefvets vigt, enkelt franko och derutöfver eu assuransafgift, som,

för belopp af högst 500 rdr utgör ....................................50 öre;

hvaremot, då det angå fila värdet ii fverstiger 500, men ej

1,000 rdr, skall, utöfver förenämnde 50 öre, erläggas............ 5 »

för hvart öfversko utande belopp af högst 100 rdr,

och, då det angå fila värdet uppgår till mer än 1,000 rdr, betalas, utöfver den för sistnämnda summa belöpande asssurans-

a igift af 75 öre .............................................................................. 2 »

för hvart belopp af högst 100 rdr.

Mom. 4. För paketer med angifvet värde erlägga afsändare», utöfver belöpande paketbefordringsafgift, enahanda assuransafgift som för bref med angifvet värde.

16.

Ersättning för Mom. 1. Går rekommencleradt bref förloradt, utbetalas af postdeförsändeher. medlen, mot rekommeiidationsbevisets återställande, till afsändare!! eu ersättning af 50 rdr.

Mom. 2. Förkommet bref eller paket med angifvet värde ersättes. då assuransbeviset till Postverket återställa, med ett det augifna värdet motsvarande belopp, såvida icke bevisning förebringas derom, att det augifna värdet öfverstigit det verkliga, i hvilket fall ersättningen utgår i enlighet med det sednare.

Mom. 3. Tiar å postanstalt blifvit af behörig person uttaget eller denne genom brefbärare tillstäldt rekommenderad! bref eller försändelse med angifvet värde, utan att mot förseglingen eller i allmänhet det skick, hvari försändelsen befunnits vid utlemnande!, blifvit gjord någon anmärkning, må icke yrkande på ersättning framställas på den grund att möjligen, vid brefvets eller paketets öppnande, något, af innehållet skulle hafva saknats.

Mom. 4. Anmärkes vid utlemnande af rekommenderad! bref eller försändelse med angifvet värde, att förseglingen är i väsentlig mon rubbad eller omslaget så skadad!, att någon del af försändelsens innehåll kunna! derur uttagas efter inlemnande! å afgångsorten, bör, sedan brefvets eller paketets vigt blifvit utrönt, detsamma, i adressatens närvaro, å postanstalten öppnas på sådan! sätt, att äfven derefter skönjes i hvad mon försegling eller omslag varit vid framkomsten skadade; hvarefter, med angifvande af försändelsens vigt. innehållet af densamma upptages å förteckning, som underskrifves af vederbörande posttjensteman och adressaten.

Mom. 5. Finnas deri icke några värdesaker, eller utgöras dessa ensamt af kontanta penningar, åtnjute afsändare!! ersättning af postmedlen. i förra fälle! till samma belopp som derest försändelsen skulle hafva gått helt och hållet förlorad, mön i sednare händelsen med skilnaden emellan sistnämnda belopp och det som försändelsen vid utlemnande! befunnits innehålla.

Mom. 6. Innehåller dylik försändelse andra värdesaker än kontanta penningemedel. värde genom gode män bestämdt, till hvad be-

lopp afdrag derför skall ega ruin vid försäkringssummans utbetalande af postmedlen.

Bland dessa gode män väljes eu af Postverket och eu af afsändaren, hvarefter de sålunda valda utse eu tredje.

Mom. 7. < Inskar emottagare af försändelse med angifvet värde

att, för erhållande af intyg om innehållet, försändelsen skall öppnas å deri postanstalt, hvarigenom densamma utlemnas, fortares härmed i öfverensstämmelse med föreskrifterna i nästföregående inom. 4. Saknas dervid större eller mindre del af penniugebelopp som, jemlik! särskild!, i § 12 omförmäld t intyg, skola! i försändelsen innehållas, värde af postmedlen skilnaden godtgjord afsändaren.

Mom. 8. Har paket utan angifvet värde gått förloradt, skall,

då vigten deraf uppgår till högst 2 «, detsamma ersättas med 2 rdr;

då vigten utgör mer än 2, men icke öfverstiger 4 -a, ersättningen utgå med 4 rdr,

samt för Överskjutande vigt af hvart A eller del deraf ersättas 1 rdr.

Mom. 9. Har paketpostförsändelse utan angifvet värde under transporten blifvit skadad, samt sådan! icke skäligen kärr anses härröra deraf, att försändelsen icke varit så omsorgsfullt inpackad som vederbort, åtujute afsändaren dörr för förkorn niet paket i föregående mom. stadgade ersättning af postmedlen; hvaremot försändelsen tillfaller Postverket, som låter densamma på offentlig auktion försälja.

Mom. 10. Anspråk på ersättning af postmedlcrr för rekommenderad! bref, bref med angifvet värde eller paket, som icke till adressaten framkommit, skall hos Generalpoststyrelsen eller å dörr postanstalt, derifrån försändelsen skola! afgå, skriftligen anmälas inom natt och år efter det försändelsen blifvit till befordran aflemnad; dervid skall bifogas såväl bestyrkt afskrift af inlemningsbeviset som äfven adressatens skriftligen afgifna förklaring, att försändelsen icke kommit honom tillhanda.

Moni. 11. Har rekommenderad! bref, bref med angifvet värde eller paket i skadad! skick adressaten tillhandakomma, skall anspråk på ersättning derför af postmedlen, inom en månad derefter, anmälas hos Generalpoststyrelsen eller å deri postanstalt, genom hvilken för-

sändelsen utlemnats: dervid bifogas behörigt intyg öfver det skick, hvari försändelsen vid emottagande* befunnits.

Mom. 12. Göres ej inom föreskrifven tid sådan anmälan sum i nästföregående inom. 10 och 11 omförmäles, gånge rättigheten till ersättning af postinedlen förlorad.

Mom. 13. Äfven efter utgången af donna preskriptionstid vare emedlertid såväl afsändare som adressat oförhindrade att, om anledning dertill förekommer, vid vederbörlig domstol gorå sin talan gällande mot den eller de posttjenstemän, postbetjente eller postförare, som kunna hafva varit vållande dertill att postförsändelse antingen alldeles icke eller i skadadt skick till bestämmelseorten framkommit.

§ 17.

Mom. 1. Aterbekommes postförsändelse, för hvilken, på grund af nästföregående §, ersättning blifvit af postmedlen utbetalad, skall, om densamma i orubbadt skick inom eu månad efter det den till befordran aflemnats, hembjudes afsändare», det åligga denne att, mot försändelsens bekommande, till postkassan återgälda den derifrån uppburna ersättning, med afdrag af hvad i franko-, rekommendations? och assunmsafgifter kan hafva blifvit för försändelsen erlagdt.

Mom. 2. Finnes icke tillgång härtill hos afsändare», eller kan denne icke anträffas, blir försändelsen Postverkets tillhörighet, likasom äfven i alla de fall då icke, jemlik! föreskrifterna i förestående mom., afsändare kan åläggas att på deri stadgade vilkor återtaga försändelse, för hvilken ersättning utgått af postmedlen eller, äfven efter föreskri fint tidens utgång, dertill sjelf förklarar sig villig. ,

Mom. 3. Försändelser, Indika sålunda blifvit Postverkets egendom, skola, med undantag för de deri innehållna skrifvelse!’ och kontanta penningemedel, å offentlig auktion försäljas.

§ 18.

För den förlust som. till följd af försändelses uteblifvande eller fördröjda framkomst, medelbart kan drabba afsändare eller adressat, vare sig renteförlust, försötma fatalier eller annat, åligger icke Postverket någon ersättningsskyldighet.

159 Mo-m. 1. Förekommer skalig anledning antaga, att ett till postbefordran aflemnadt bref. h vilket hvarken är rekommenderadt eller

Tvångsvekom-

mendatiou.

assureradt, innehåller kontanta penningar, skall af den postanstalt, d(>r förhållandet bli tv i t anmärkt, brefvet rekommenderas; dervid för detsammas förseende med det ökade antal sigill, som i § 10 omförmäles, begagnas postanstaltens i stället för afsändarens signet.

Mom. 2. För utbekommande af dylikt bref åligger adressaten att, utöfver det porto med hvithet brefvet kan vara belagdt, utgifva dubbel rekommendationsafgift eller 36 öre, såvida ej, vid brefvets öppnande å postanstalten, visar sig att grund saknats för det antagande, att i brefvet innehållits kontanta penningar, i hvithet fall någon rekommendationsafgift icke må adressaten affordras.

afsändes, skall afskrift eller transsumt deraf å postanstalten företes; hvarefter och sedan vederbörande postexpedient lemnats tillfälle att förvissa sig om åfskriftens eller utdragets öfverensstämmelse med den handling, som blifvit till postbefordran emottagen, intyg derom af postexpedienten tecknas å den företedda afskriften eller transsumtet, hvithet intyg jemväl bör innehålla uppgift å afsändarens och adressatens namn, försändelsens bestämmelseort och dagen, då den å postanstalten inlemnats.

Mom. 2. För meddelandet af dylikt intyg erlägga afsändare!! 25 öre för hvart ark, som afskriften eller utdraget upptager, hvilken afgift tillfaller vederbörande postexpedient.

Mom. 3. Försändelse af ifrågavarande slag skall å postanstalt inlemnas tolf timmar före affärdande!! af den post. med hvilken densamma bör befordras.

Med undantag, på sätt förut finnes stadgadt, för rekommende- Frankeringsfri-

§ 20.

Mom. 1. Äskas intyg öfver innehållet af skrifvelse eller hand- Afskrift af in-

J . lemnade post-

som uti rekommenderadt bref eller i assureradt bref eller paket försändelser.

Hide bref och försändelser med augit vet värde eller med postförskott

het och frånkotvång.

och för postanvisning, likasom äfven för lokalbref och för sådane bref som från den postanstalt, der de inlemnats eller nr hvars breflåda de npphemtats, skola med post befordras för att, innan postens framkomst till nästa postanstalt, af postiljon eller postförare till vederbörande adressater aflemnas, kan för alla ö kriga postförsändelser befordringsafgiften betalas antingen vid afsändande! (franko) eller vid emottagande! (porto).

§ 22.

»anko och Mom. 1. För bref, hvithet skall, utan användande af lösväska, för vanlig»‘bref; från postanstal! försändas, eller som nedlägges i postlåda, hvilken är anbragt vid allmän postväg eller åtföljer diligens, vanlig post, jernbantåg eller ångfartyg, utgör, då befordringsafgiften erlägges vid af-

sändande!, donna afgift:

om brefvets vigt uppgår till högst 4 ort........................ 12 öre,

om vigt-en utgör mer än 4, men högst 25 ort ............ 24 »

samt om vigten öfverstiger 25, men icke 50 ort......... 36 »

Mom. 2. blår bref af nu ifrågavarande slag, hvithet icke åtnjuter portofrihet, blifvi! afsändt ofrankeradt, skall vid emottagande! detsamma lösas,

om vigten deraf uppgår till högst 4 ort, med ............ 25 öre,

om vigten öfverstiger 4 ort, men uppgår till högst 25

ort, med .......................................................................................... 35 >>

om vigten, Överskjutande 25 ort, utgör högst 50 ort, med 45 »

Mom. 3. Försändelse, hvars vigt uppgår till mer än 50 ort, behandlas och taxeras såsom paket.

§ 23.

Vur lokalbref. Mom. 1. För lokal bref utgöres franko med 3 öre.

Mom. 2. Dylikt bref får i vigt ej öfverstiga 12 ort.

§ 24.

Försändelser Mom. 1. Trycksaker af alla slag samt varnprofver och mön-

undei and. }ivppa afsändande! frankeras och äro inslagna under band,

hvithet dock ej må betacka mer än en tredjedel af försändelsens yta.

eller på annat sätt så inlagda, att någon svårighet ej möter förvissa sig om försändelsernas beskaffenhet, varda, då vigten af desamma icke öfverstiger 50 ort och under de i .ifrigt härnedan stadgade vilkor, med post befordrade mot eu afgift af

6 öre för hvar vigt af 8 ort eller Överskjutande del deraf.

Mom. 2. Å försändelse, innehållande trycksaker, till Indika äfven hänföras litografier, fotografier in. in., men icke sådane skrifter som åstadkommits genom kopieringsmaskin eller kalkering, må, förutom ett kortfattadt tillkännagifvande att försändelsen öfverlemnas såsom gåfva, ej finnas annat handskrift än adress, afsändare^ namn, afsändningsort och datum; hvartill, i fråga om priskurant^-, komma sjelfva prisbestämmelserna samt, vid försändning af korrekturark, rättelserna å desamma, äfvensom det till korrekturet hörande manuskript.

Mom. 3. Försändelser med varuprofver och mönster må ej innehålla annat handskrift än adress, ett fabriks- eller handelsmärke. nummer, pris och afsändare^ firma.

Mom. 4. Är försändelse af ifrågavarande slag ofullständigt frankerad, skall vid utlemnande!: densamma beläggas med ett porto, motsvarande dubbla beloppet af bristande franko.

Mom. 5. Äro i öfrig! icke iakttagna härofvan meddelade föreskrifter, eller finnas under samma omslag inlagda försändelser till flera olika adressater, varda, med det härnedan i § 25, mom. 3, stadgade undantag, försändelserna behandlade och taxerade såsom bref.

§ 25.

Mom. 1. Der så länder att i försändelse under band eller i annorledes inlagd försändelse med varuprof eller minister, för hvilken vid inlemnande! påyrkats den i nästföregående § föreskri fila nedsättning i befordringsafgift, finnes inneslutet bref eller annat skriftlig! meddelande än som för vissa fall medgift® genom inom. 2 & 3 af åberopade §, skall afsändare!!, då nödig upplysning om denne kan erhållas, derför stånda enahanda ansvar, som härnedan i H 94 stadgas för fribrefsmissbruk.

Mom. 2. Enahanda påföljd vare i det fall att å sj elfva försändelsen eller å dess omslag annat skriftlig! meddelande än som, genom

162 Paketer.

nästföregående §, för hvart särskild! fall medgifves, finnes infördt på eif sätt som är egna dt att undandraga detsamma veder! Yrande postexpedients uppmärksamhet.

Mom. 3. Försändelse af den beskaffenhet, som i föregående tvänne inom. omförmäles, vare, efter det upptäckt biffvit, att densamma innehåller annat skriftligt meddelande än som vederbör, icke vidare med post befordrad eller till adressat utlemnad.

§ 26.

Mom. 1. I afseende å behandlingen af paketpost,försändelser särskiljas

paketer, hvilkas vigt uppgår till högst 2 T, och Indika i öfrig! till form och omfång äro så beskaffade att de utan olägenhet kunna i postväska försända»,

samt sådane, Indika» vigt öfverstiger 2 T eller hvilka, äfven vid mindre vigt, icke äro till form och omfång så beskaffade att de egna sig till befordran i postväska.

Mom. 2. För befordran från en till annan postanstalt af försändelse utaf förstomförmälda slag utgör, utan afseende å alståndet,

af giften till Postverket:

om paketets vigt icke öfverstiger 1 <$ ........................... 50 öre.

om densamma uppgår till mer än 1 ■$, men icke öfverstiger 2 A ....................................................................................... 75 »

§ 27.

Mom. 1. För alla de paketpostförsändelser hvilka ej, på grund åt föreskrifterna i nästföregående §, kunna hänföras till s. k. småpaketer, skall till grund för taxeringen läggas det antal mil som försändelse, utan omväg, bör befordras för att nå bestämmelseorten; dervid för den de! af vägen, som jernvägsbefordran kan finnas att tillgå, milantalet nedsättes till hälften.

Befordringsafgiften utgöres efter nedanstående tariff.

För hvart <£ eller Överskjutande, del af ett s erlägges:

vid befordran inom afstånd af 5 mil ..........................................2f öre,

» » » » » mer än 5, men ej öfver 10 mil 5 »

vid befordran inom afstånd af mer än 10, men ej öfver 20 mil 10 öre,

sändelse, för hvars taxering tillämpas förestående tariff, understiger 50 öre.

Mom. 2. Der emedlertid så händer att paketpostförsändelse af nu ifrågavarande slag afgår från poststation, för att från postkontor eller postexpedition, med hvilken stationen står i direkt postutvexling, vidare befordras till annan postanstalt, eller att dylik försändelse afgår till poststation utan att vara inlemnad å postanstalt, med hvilken stationen direkt utvexlar post, skall befordringsafgiften beräknas ensamt efter afståndet mellan det postkontor eller den postexpedition, med hvilken den direkta postutvexlingen till och från stationen cger rum, och vederbörande adress- resp. afgångsort.

Mom. 3. Varder deremot paket med post befordrad t endast mellan poststation och postkontor eller postexpedition, med hvilket samma station direkt utvexlar post, eller fortskaffas paket mellan tvänne poststationer, utan att under vägen posten passerar annan, fullständig postanstalt, skall till grund för taxeringen läggas hela afståndet mellan afgångs- och ankomstorten.

Mom. 4. Der så händer att en paketpostförsändelse, som i vigt understiger 2 A, kan, på grund af förestående bestämmelser, vinna befordran mot lägre afgift än som skulle belöpa derest densamma blefve behandlad i öfverensstämmelse med de för småpaketer gällande föreskrifter, skall alltid å försändelsen tillämpas förenämnda billigare taxeringsgrund.

Mom. 5. Hvad beträffar paketbefordringen till och från Gotland, med hvilken ö sjöpostförbindelsen för närvarande underhålles å olika luder, sommar och vinter, skall under loppet af hela året til-

lampas samma paketposttaxa, och till grund för densamma läggas den kortaste våglängden.

Mom. 6. Vid de tillfällen då till och från andra orter paketer varda, genom Postverkets försorg, befordrade med ångbåtslägenhet, utgår paketportot med samma belopp som vid befordran landvägen.

Mani. 7. Till befordran med posterna emottaga,s i allmänhet ej paketer, hvilkas vigt öfverstiger 60 U.

Mom. 8. A hiller, der för postbefordringen gemenligen endast eu dragare användes, fortskatfas icke paketer af högre vigt än 20

§ 28.

M°m. 1. För det adressbref, hvithet, jemlikt § 10, monn 4. bör åtfölja paket, erlägges icke någon särskild befordringsafgift.

Mom. 2. Vigten af detta bref får icke öfverstiga 4 ort. Dock inberäknas deruti icke vigten af en till låst paketpostförsändelse hörande nyckel, hvilken finnes adressbrefvet på sådant sätt bifogad, att brefvet kan särskildt vägas.

§ 29.

Postafgifteruas utgörande kontant eller med frimärken.

M°m. 1. Befordringsafgifterna för s. k. vanligt bref, der de af afsändare!! erläggas, likasom för lokalbref, försändelser under band, vai uprotver och mönster, skola, då desamma icke bokföras, på sätt

härnedan i §§ 69 och 70 säges, utgöras medelst ett eller flera frimärken.

Mom. 2. För öfrige bref, likasom för paketer, kunna vid inlemnande! å postanstalt såväl franko som belöpande rekommendationsoch assuransafgifter äfvensom umgälderna för postanvisnings och postförskotts meddelande erläggas antingen med kontanta penningar eller med försändelserna åsätta frimärken.

Mom. 3. För att förenämnde utgifter skola anses vara med frimärke behörigen gnidna, bör emedlertid detsamma vara åsatt försändelsernas adressida samt, i fråga om paket, det dertill hörande adressbref.

Mom. 4. Kontant betalad försändelse bör alltid af afsändare!! åteckna^ ordet »betalad» eller »franko». Och varv det afsändare obe-

taget göra enahanda anteckning äfven å försändelse för hvilken befordringsafgiften blifvit erlagd med frimärke.

§ 30.

Mom. 1. Önskan afsändare frankera försändelse, som å postan- Fullständig el-

A ler delvis tran-

stalt direkt inlemms, skall alltid den stadgade frankeringsafgiften der- keving vid till fulla beloppet utgöras.

Mom. 2. Finnes deremot i breflåda nedlagd försändelse af det slag, som i § 22 omförmäles, hvilken är försedd med frimärke, men icke till värde motsvarande belöpande franko, skall befordringsafgilten beräknas till det belopp som linnés stadgadt för ofrankeradt bref, dock så att, vid portots uppbärande, tillgodoföres mottagaren värde! af de å försändelsen anbragta frimärken.

§ 31.

Mom. 1. Postförsändelse af den beskaffenhet att densamma må Franko åteckdirekt å postanstalt inlemnas, varder, om å densamma finnes tock-nad^Jrndtlcke nadt »betalad» eller »franko», icke till befordran emottagen med mindre än att antingen densamma åtföljes af kontanta penningar till gäldande af belöpande postafgifter eller derå finnes anbragt frimärke, i värde motsvarande nämnde afgifters belopp, eller slutligen blifvit träffad sådan öfverenskommelse om samma afgifters bokförande som i 69 och 70 omförmäles.

Mom. 2. Finnes å bref, som ur postlåda upphemtats, tecknad!

»betaladt» eller »franko», men brefvet antingen alldeles icke är försedt med frimärke eller värde! deraf icke motsvarar befordringsafgiftens belopp, skall den posttjensteman, till hvilken de ur postlådan uppliemtade blefven först aflemnas, å brefvet gorå anteckning derom, att detsamma, oaktadt den af afsändare!! derå anbragta påskrift, hvilken öfverkorsas, är ofrankeradt eller ofullständigt frankeradt och följaktligen bör vid utlemnande!, beläggas med porto.

Mom. 3. Dylik påskrift skall förses med namnteckning af den posttjensteman, som densamma verkställer.

166 För högt tran kemi försändelse.

Anbragt frimärke borttaget.

Användande af förut begag- )iadt frimärke.

Mom. 4. Ofra,nkerad försändelse, å hvars yttre omslag finnes annat skriftligt meddelande än som skäligen kan anses hafva afseende å försändelsens behöriga fortskaffande, emottages icke å postanstalt, och varder, der densamma ur breflåda upphemtats, icke vidare befordrad eller till adressat utlemnad.

§ 32.

Mom. 1. Försändelse, a hvilken påskriften »betalad» eller »franko» finnes öfverstruken, eller hvilken bär spår deraf att eu dylik anteckning blifvit utplånad, emottages icke till befordran å postanstalt.

Mom. 2. Varder försändelse af dylik beskaffenhet ur breflåda upphemtad. må den med post befordras, sedan densamma blifvit försedd med sådan anteckning, som i nästföregående §, mom. 2 och 3, omförmäles.

§ 33.

Har å försändelse, som till postbefordran inlemnats, blifvit anbragt frimärke af högre värde än som erfordran för utgörande af de postagifter, hvilka för samma försändelse kunna belöpa, vare dock icke på grund häraf brefegare berättigad att af Postverket fordra återgäldande af någon del utaf det med frimärke utgjorda beloppet.

§ 34.

Mom. 1. Försändelse, hvilken bär spår deraf att frimärke varit å densamma anbragt, men blifvit derifrån sedermera borttaget, emottages icke å postanstalt.

Mom. 2. Finnes dylik försändelse nedlagd i breflåda, förfares dermed i enlighet med föreskrifterna i § 31, inom. 2, 3.

§ 35.

Försändelse, å hvilken finnes anbragt förut begagnadt frimärke. värde icke med post befordrad, ehvad densamma a postanstalt inlemna* eller ur breflåda upphemtas.

§ 36.

Bär frimärke, som finnes åsatt postförsändelse, spår deraf att Användande af

„ .> , förfalskadt fri-

försök blifvit gjordt till utplånande åt den derå förut anor ägta ma- märke, kuleringsstämpel, skall, likasom om falskt frimärke finnes använda försändelsen till Generalpoststyrelsen öfverlemnas för vidtagande af nödiga åtgärder till den brottsliges efterspanande och befordrande till laga ansvar.

§ 37.

Mom. 1. Frimärken utfärdas tillsvidare å: Frimärkenas

3 öre af ljus olivbrun färg,

5 » » grön »

6 » » violett »

12 » » gul »

20 » » ljus cinoberröd»

24 » » blå »

30 » » brun »

50 » » röd »

Mom. 2. Samtlige förenämnda och framdeles möjligen införande nya slag af frimärken, likasom de s. k. frankokuverter, om hvilkas förfärdigande och tillhandahållande åt allmänheten särskild föreskrift kan komma att i nåder meddelas, skola å hvar postanstalt mot betalning tillhandahållas allmänheten under alla de tider, då postanstalten bör hållas öppen.

Mom. 3. Vid försäljning genom posttjensteman af minst tre ark frimärken, hvart ark innehållande 100 märken, lemnas köparen rabatt af 1§ procent utaf märkenas värde.

Mom. 4. Om vid försäljning å postanstalt, genom postiljon, befälhafvare eller manskap å ångfartyg eller i öppen salubod för frimärke fordras mer än det belopp hvarå frimärke lyder, bote den, som till slik prisstegring gör sig skyldig, hvarje gång 50 rdr, och stånde derjemte posttjensteman eller postbetjent ansvar såsom för fel i tjensten.

168 Mom. 5. Enahanda påföljd vare om å postanstalt i betalning för frankokuvert fordras mer än hvad föreskrifvet är.

§ 38.

Förändrande af Mom. 1. Göres å postanstalt anhållan derom att före afsända!!-

adress å för- 1

sändeise som det ma törandras adressen a försändelse, som förut blifvit på postanstalten afunda!,, inlomnad eller i breflåda nedlagd, må, derest försändelsen icke blifvit redan expedierad, sådant verkställas, dock endast under vilkor att till postanstalten aflemna skriftlig förklaring af den, hvilken uppöfver sig såsom afsändare, att försändelsen bör efter den förändrade adressen befordras,

samt å postanstalten företes såväl det signet, som kan hafva

• blifvit begagnadt vid försändelsens förseglande, som äfven eu fullstän-

dig afskrift af adressen, utfärd med samma handstil som den å försändelsen anbragta adressen.

Mom. 2. Förändrandet af adressen bör ske å postanstalten, utan att försändelsen derifrån afhemtas, och, om möjligt, verkställas af samma person, som tecknat den ursprungliga adressen.

§ 39.

inlemna! för- Mom. 1. Åstundan någon helt och hållet återtaga en till befor-

Sa"trana!.tel" dran aflemnad försändelse, skola icke allenast företes de i nästföregående § omförmälda signet och afskrift af adressen, utan bör derjemte l:o aflemnas skriftlig förklaring af den, hvilken nppgifver sig såsom afsändare, att han påyrkat inställandet af försändelsens postbefordran samt följaktligen ensam bär ansvaret derför att densamma icke till adressaten framkommer på sätt eljest skolat ske;

2:o den, hvilken återfordra!' försändelsen, vara å postanstalten känd eller i annat fall åtföljd af eu eller två hända personer, hvilka styrka hans identitet;

3:o sedan den, hvilken anmäler sig såsom afsändare, uppgifvit försändelsens innehåll samt, i händelse deribland finnes handskrifvet bref och detsamma är undertecknadt, företett ett prof på samma namnteckning, försändelsen af vederbörande posttjensteman öppnas i före-

nämnde personers närvaro, samt sålunda visshet erhållas derom, att uppgifterna rörande försändelsens innehåll och namnteckningens beskaffenhet äro med verkliga förhållandet öfverensstämmande, samt

4:o der fråga är om rekommenderadt bref, bref med angifvet värde eller paket, till postanstalten återställas det vid försändelsens inlemnande mottagna rekommendations- eller assuransbevis eller qvitto å paketpostförsändelse.

Mom. 2. Utgöres försändelsen af postanvisning, skola, mot återställande till postanstalten af derå utfärdadt qvitto, till afsändare]! jemväl återgäldas de i omförmälda afseende nedsätta medel.

Mom. 3. Deremot eger icke något återbärande rum af de utgifter, som blifvit erlagda för försändelses befordran, rekommenderande eller assurerande, för postan visning eller för postförskott.

§ 40.

Mom. 1. År försändelse, om hvars befordran efter förändrad Förändrande af adress eller om hvars återbekommande göres framställning, redan från in- ifndene' som lemningsorten med post afgången, eller medgifver icke tiden att före redaM »kM.

’ eller dylik fflr-

postens affärdande, försändelsen frånskilj es ötrige post försändelser, må, sändeiréa 8terdå eljest på fullt nöjaktigt sätt den, som om vidtagande af dylik åtgerd anhåller, kan styrka sin egenskap af afsändare, med post. der så ske kan, eller med telegraf, der sådant kommunikationsmedel linnes att anlita, meddelas post,anstalten å ankomstorten eller vederbörande omkarteringskontor föreskrift om försändelsens befordrande efter förändrad adress eller återsändande till afgångsorten.

Mom. 2. Dylik föreskrift, för hvars befordran med telegraf portot utgöres af den, som om dess meddelande anhållit, utfärdas af postanstalten å afgångsorten och skall innehålla bestämd uppgift derom att afsändare^ identitet blifvit behörigen styrkt.

Mom. 3. Den postanstalt, till hvilken dylikt meddelande ankommer, tillhör det emedlertid att pröfva och afgöra, huruvida de i skrifvelsen eller telegrammet innehållna uppgifter om försändelsens beskaffenhet lemna tillräcklig ledning för att med säkerhet bedömma, till hvilken försändelse föreskriften är att hänföra; och må, så snart

170 Postanvisning.

någon grund, till tvekan härom förefinnes, någon åtgerd icke med anledning af den erhållna föreskriften vidtagas.

Mom. 4. Icke i något fall må af postanstalt utfärdas föreskrift af nu ifrågavarande slag med mindre till densamma aflemnats sådan skriftlig förklaring, som i föregående §§ 38 och 39 omförmäles; likasom när. med anledning deraf, till postanstalt försändelse återkommer, densamma icke må till den uppgifne afsändaren utlemnas utan iakttagande af samtlige de i siståberopade i) meddelade föreskrifter.

tz 41.

Mom. 1. Har, på grund af de i föregående § meddelade stadgande^ paketpostförsändelse blifvit efter förändrad adress fortskaffad, skall af mottagaren utgöras porto för befordringen från den postanstalt, genom hvars försorg försändelsen blifvit med annan adress försedd.

Mom. 2. På enahanda sätt utgöres porto för paket, som till afgängsorteii återsändes.

Mom. 3. För befordran efter förändrad adress eller för återsändande till afgångsorten af bref, försändelse under band, varuprof eller mönster utgår deremot icke någon särskild afgift; utan varder försändelse af ifrågavarande slag till vederbörandeutlem nåd utan erläggande derför af annat porto än det som kan belöpa med anledning deraf att, vid försändelsens inlemnande å den ursprungliga afgångsorten, densamma varit antingen alldeles icke eller endast ofullständigt frankerad.

tz 42.

Mom. 1. Medelst begagnande af postanvisning kunna genom hvart postkontor och hvar postexpedition afsändas penningar till belopp af 100 rdr.

Mom. 2. Afsändare, hvilken å postanstalt afgiftsfritt tillhandahålles blankett till postanvisning, införe derå mottagarens namn och adressort, äfvensom det belopp som bör till mottagaren utbetalas och hvithet skall af afsändaren å postanstalten kontant nedsättas.

171 Mom. 3. Afsändare, hvilken qvitto å det sålunda deponerade beloppet genast, utan särskild lösen derför, tillställes, vare obetaget att å den del af postanvisningsblanketten, som må af mottagaren behållas, införa de skriftliga meddelanden i öfrigt, som lian kan anse ensidigt gorå.

§ 43.

Afgiften för postanvisning, hvilken alltid bör vid inlemmandet erläggas, utgör:

25 öre om beloppet icke öfverstiger 50 rdr,

33 öre för belopp af mer än 50 och högst 100 rdr.

$ 44.

Åstundan deri som för penningeförsändning vill använda postanvisning, att, till vinnande af hastigare fortkomst, utbetalningsordern skall, hela vägen eller någon del deraf, med telegraf, der sådan finnes att tillgå, i stället för med post befordras, erlägge utöfver den i nästföregående § stadgade afgift, belöpande telegramporto; hvarefter genom postanstalten å inlemningsorten och i dess namn affärdas telegram om beloppets utbetalande.

§ 45.

Mom. 1. Vid uttagande af penningebelopp, hvarå postanvisning erhållits, skall, då sådant icke sker samtidigt med utbekommandet af dertill hörande blankett, utan denna förut blifvit adressaten tillstå!»!, till postanstalten återställas den del af blanketten, hvarå adressatens namn och vistelseort samt postanvisningsbeloppet finnas ängdun.

Mom. 2. Likaså skall, vid beloppets uttagande, till vederbörande postanstalt återställas det telegram, hvarigenom, i enlighet med föreskrifterna i nästföregående §, order meddelats om den deponerade summans utbetalande.

Mom. 3. Penningebeloppet utbetalas mot qvitto, under iakttagande af hvad rörande utlemnandet af försändelser med angifvet värde linnés härnedan i § 55 föreskrifvet.

172 Postförskott.

Moln. 4. Varder penningebelopp, derå postan visning utfärdats, icke uttaget inom 14 dagar efter det att dithörande blankett eller telegram till adressortens postanstalt framkommit, skall derom affärdas skriftligt tillkännagifvande till postanstalten å afgångsorten; hvarvid jemväl återsändes dert.illhörande blankett eller telegram, derest icke förut detsamma blifvit till adressaten utlemnadt.

Mom. 5. Efter nämnda tids förlopp utbetalas icke till adressaten postan visningsbeloppet.

Mom. 6. Detta kommer deremot att, mot qvitto, tillställas afsändaren genom den postanstalt, å hvilken detsamma ursprungligen blifvit inbetal adb

§ 46.

Mom. 1. Önskar afsändare af bref eller paket, som å postkontor eller postexpedition inlemnas, att detsamma genom postkontor eller postexpedition å bestämmelseorten må adressaten tillställas endast under vilkor att af denne erlägges ett •»visst penningebelopp, h vilket derefter genom den post,anstalt, derå försändelsen till befordran inlemnats, tillhandahålles afsändaren, bör öfverst å brefvets adressida eller, hvad beträffar paketpostförsändelse, å det dertillhörande adressbref tecknas: »postförskott å . . . . (med bokstäfver) rdr . . . öre», hvarefter införes afsändarens namn.

Mom. 2. Öfver inlemnandet af dylik försändelse skall bevis meddelas, utan erläggande derför af någon lösen.

Mom. 3. För begagnandet af postförskott, hvilket icke må lyda å högre belopp än 100 rdr, skall, utöfver belöpande franko, utgöras:

för belopp af högst 50 rdr ................................................ 25 öre,

för postförskott, som öfverstiger 50 rdr.............................. 33 »

§ 47.

Mom. 1. Så snart af adressat blifvit utlöst försändelse, derå hvila! postförskott, skall det densamma åtföljande reversal, som af afgångsortens postanstalt blifvit utfärdadt, genom vederbörande posttjenstemans försorg till samma postanstalt återsändas; hvarefter derstädes,

mot qvitto och återbekommande af det i föregående H. monn 2, omförmälda bevis, postförskottets belopp utbetalas till afsändare!!.

Mom. 2. Vägrar adressat utlösa försändelsen, eller kan af eu eller annan orsak densamma honom icke tillställas, skall den, fjorton dagar efter ankomsten, till afgångsorten återsändas, dervid i reversalet angifves orsaken dertill att försändelsen icke utlemnats.

Mom. 3. Försändelsen återställes derefter, mot återbekommande af förenämnda mottagningsbevis, till afsändare!!, hvilken, der försändelsen utgjorts af bref, icke har att utgöra någon särskild afgift för detsammas återsändande till afgångsorten, hvaremot för oinlöst pakets befordran åter till inlemningsorten betalas den derför belöpande afgift.

§ 48.

Mom. 1. Går försändelse utan angifvet värde, å hvilken postföl skott finnes tecknadt, förlorad sedan den till postbefordran aflemnats, eger afsändare!! att, i stället för den i § 16, inom. 8, för vissa slag af hithörande försändelser stadgade godtgörelse, af postmedlen njuta ersättning till enahanda belopp, som skolat af adressaten vid emottagandet erläggas.

Mom. 2. Var deremot å dylik försändelse värdet angifvet, ersättes detta enligt 16 §, 2 inom., men ege i sådant fall afsändare icke rätt till någon särskild ersättning för det åtecknade postförskottsbeloppet.

Mom. 3. Varder sedermera försändelsen återfunnen, skall, jemväl i afseende ä den för postförskottet utbetalade ersättningen, förfaras i enlighet med föreskrifterna i § 17.

Mom. i. klar försändelse, derå postförskott finnes begärdt, blifva till adressat utlemnad utan att derför bl Hvit erlagd den åtecknade summan, bör af postmedlen afsändare!! hållas skadeslös för hvad deraf icke sedermera kan af adressaten utbekominas.

Ankomna postförsåndelsers behandling.

tz 49.

Mani. 1. De med post ankomna försändelser som i allmän- utdelningen het, uti städer och större köpingar, i livilka finnas austälda särskilda p°2^n'

genom brefbärare ;

af Postverket aflönade brefbärare, genom dessa tillställas adressaterna. am bref och smit paket,er utan angifvet värde, försändelser under band. varuprofver och mönster, blanketter, a hyll ka linnés tecknad postanvisning, samt tidningar.

Mom. 2. I de större städer, om Indika sådant särskild! varder föreskrifvet, komma äfven bref och smapaketei med ang ihot värde af högst 500 rdr att genom brefbärare utdelas.

Mom. B. Förenämnde försändelser skola, derest icke a dem linnés teeknadt »afhemtas», »posto restante» eller dylikt, eller adressaterna tillkännagifvit sig vilja besörja deras uttagande, genom kostverkets brefbärare, tillställas de inom postanstaltens område vistande adressater, kräkas bostad blifvit it försändelsen uppgifven eller eljest kan vara känd ä postanstalten.

Mom. L Kringbärandet af bref, liv lika icke äro rekommenderade, assurerade eller belagda med postförskott, försändelser under band. varuprofver och minister samt, tidningar skall verkställas sä snart möjligen ske kan efter postens ankomst, hvarefter med utdelandet af rekommenderade bref, postanvisningar, försändelser med postförskott och smapaketer i allmänhet äfvensom försändelser med angifvet värde, der kriughäriug af sådane eger rum, må anstå tilldess detsamma kan försiggå utan hinder för den ofri ga bref bäringen, dock så att äfven sistnämnde försändelser alltid, dä post anländt före klockan k eftermiddagen, varda samma dag från postanstalten utsända, samt då de ankommit sednare och hinder möter för deras utsändande samma, dag, nämnde försändelser tidigt följande morgon kringbäras.

Mom. 5. Rekommenderade bref och försändelser med angifvet värde, blankett, derå linnés tecknad postanvisning, äfvensom småpaketer i allmänhet aflemnas åt brefbärare endast till adressat eller behörigt ombud för densamme samt, utom hvad heta affär postanv isning.

icke annat än mot erhållande åt qvitto.

Mom. 6. För kringbärandet af ankommen postförsändelse erlägges af emottagare!! eu afgift af o öre, såvida icke särskild! aftal blifvit träffadt om ersättningens utgörande med visst belopp för helt, hälft eller fjerdedels är.

Mom. 7. För lo kal bref må brefbärareafgiften kunna, genom frimärkes åsättande, äfven af afsändare!! i förväg utgöras.

Mom. S. A ort, der icke finnes anstäld särskild, af Postverket Monad brefbärare, ankoinme på postförvaltare att med enskild person, hvars ålder ej bör understiga aderton år. träffa aftal om kringbärande af ankomna vanliga bref, försändelser under band, varuprofver och mönster samt tidningar till korrespondenter som önska att på sådant sätt fä sig försändelserna tillstälda; och ege sålunda antaget bud rättighet att, der icke annorlunda blifvit öfverenskommet, uppbära enahanda arvode som, jemlik! inom. 6. utgår för försändelse hvilken af Postverkets brefbärare bortskaffas.

§ 50.

Mom. /. Försändelse med angifvet värde af mer än 2,000 rdr, genom ,„ma dresserad till person, hvars postförsändelser i allmänhet honom ge- statl0ll; nom poststation tillhandahållas, tillsändes ej poststation, hvilken ej är vid statens, jernväg belägen, i annan händelse än då till postkontor eller postexpedition, hvilken besörjer postutvexlingen med samma station, korrespondent aflemna! skriftlig, behörigen bevittnad afsägelse af allt anspråk på ersättning af postmedlen för dylik försändelse, som,

•Åter det den till poststationen ankommit, der möjligen gatt förlorad.

Mom. 2. För förlust eller skada å försändelse af ifrågavarande slag under befordran till poststation^! njuto deremot vederbörande samma ersättning som för andra i Postverkets vard anförtrodda försändelser.

Mom. 3. klar icke sådan afsägelse skott, bör. då dylik försändelse till postkontor eller postexpedition ankommit eller blifvit der inlemnad för att tillställas poststation, med hvilken postkontoret eller postexpeditionen står i direkt postutvexling, vederbörande postförvaltare tillsända stationen eu skriftlig underrättelse derom, hvilken skall adressaten tillhandahållas.

Mom. 4. klar till postkontor eller postexpedition ankommit postanvisning, adresserad till person, hvars post i allmänhet utvexlas genom poststation, bör blanketten, derå postanvisningen finnes tock-

genom utsändande med po-

nåd. stationen tillsändas; hvaremot beloppet lyftas a vederbörande postkontor eller postexpedition.

Mom. 5. Om ankomsten till postkontor eller postexpedition af försändelse med postförskott underrättas adressat, hvars postutvexling besörjes af poststation, genom skriftligt tillkännagifvande från vederbörande postförvaltare. Och bör, sedan postförskottets belopp blifvit till postkontoret eller postexpeditionen inbetaladt, försändelsen, der adressaten anmält sig sådant önska, denne genom poststationen tillhandahållas.

§ 51.

Mom. I. Är ankommen post försändelse adresserad till person, boende utom postanstaltens område, men till hvilken densamma kan, utan att passera annan postanstalt, med post befordras, samt vederbörande adressat derom anhållit, skola med först afgående post på nämnda sätt adressat, tillsändas fullt frankerade bref Indika ieke äro rekommenderade eller assurerade, och a Indika ej linnés teeknadt postförskott, fullt frankerade försändelser under band, varuprofver och mönster, blanketter, ä Indika linnés tecknad postanvisning, äfvensom tidningar.

Mom. 2. Till korrespondent, hvilken håller lösväska och med postförvaltare!! träffat aftal om räknings hållande, utsändas på samma sätt äfven (»frankerade och ofullständigt frankerade bref. åt den beskaffenhet, som i föregående mom. omförmäles, samt med lösen belagda försändelser under band. varuprofver och mönster, adresserade till väskegaren eller personer, h v Ukas postförsändelser denne å postanstalten anmält höra på nämnda sätt befordras.

Mom. 3. Endast i det fall att korrespondent till postanstalt aflemna! skriftlig, behörigen bevittnad afsägelse af allt anspråk på ersättning af postmedlen för rekommenderade bref samt bref med angifvet värde, Indika till postanstalten ankommit, men. till följd af medgifvandet- att dem i lösväska vidare befordra, möjligen kunna helt och hållet eller till någon del gå förlorade utan att sådant skett till följd af rån. stöld eller vanvård under postföring»'!», må försändelser

y 177

af ifrågavarande slag, äfven utan att qvitto å dem i förvåg erhållits, i lösväska adressaten tillsändas.

Mom. 4. 1 enlighet härmed förfares äfven i fråga om utsän-

dande i lösväska af penningebelopp, hvilket på grund af postanvisning bör utbetalas.

Mom. 5. Hafva försändelser af ifrågavarande slag blifvit från postanstalt i lösväska afsända med post, som af postiljon åtföljes, men bevisligen till följd af rån, stöld eller vanvård under positoidngen gått antingen helt och hållet eller till någon del förlorade, njute vederbörande derför af postmedlen samma ersättning som för andra i Postverkets vård anförtrodda försändelser.

§ 52,

Mom, 1. Hafva af korrespondent, hvars post befordras i lösväska, blifvit, till bokförda postafgifters gäldande, å postanstalt nedsatte kontanta medel eller rentebärande obligationer, på sätt härnedan i § 69 säges, må, der dessa medel lemna tillgång till betäckande äfven af postförskott å ankommen försändelse, dylik försändelse, då korrespondent sådant önskar, denne i lösväska tillsändas.

Mom. 2. 1 slikt fall må dock icke det i § 47, inom. 1, om-

förmälda reversal till afgångsorten öfversändas förrän sig visat, huruvida inom härnedan stadgad tid blifvit i orubbadt skick till postanstalten återstäld den försändelse, ä hvilken postförskott hvila!

Mom. 3. Befinnes förseglingen eller omslaget å försändelsen rubbadt, eller återkommer den till den postanstalt, från hvilken densamma blifvit i lösväska utsänd, sednare än eu vecka efter det densamma derifrån affärdats, värde försändelsen icke vidare af postanstalten återtagen, utan åligger adressaten vidkännas utgiften för postförskottets infriande.

§ 53.

Mom. 1. Alla öfrig-, postförsändelser skola, med de undantag som, i fråga om utvexling genom poststation, finnas härofvan i § 50 omförmälda, å de lider då, jemnlikt § 7. postanstalt bör hållas öppen, tillhandahållas vederbörande,

genom tillhåll dahållande ä adressortens postanstalt;

I

med rätt för adressaten till särskild! breffack

Särskilda iakttaga liden vid utlem nandet

a) bref, hvilka icke ävo rekommenderade eller assurerade och Indika ej finnes åtecknadt postförskott, försändelser under band, varuprofver och mönster samt tidningar:

å postkontor eller postexpedition eu timme, men å poststation eu half timme efter postens framkomst, såvida icke, enligt Generalpoststyrelsens bepröfvande, särskilda omständigheter gorå det nödvändigt att för någon ort undantagsvis fastställa en sednare ntlemningstid, hvarom i sådant fall särskild! anslag skall anbringas;

b) alla öfriga försändelser:

å postkontor eller postexpedition sednast tvä timmar efter postens ankomst,

å poststation eu timme efter det posten anländt.

Mom. 2. Derför;;! böra samtlig**, post,försändelser vara så ordnade att, ehvad försändelser till en eller flera adressater af en och samme person efterfrågas, nödiga upplysningar må kunna med lätthet meddelas och de ankomna försändelserna skyndsam! utlemnas.

§ 54.

Korrespondent, hvilken önskar att till honom ankomna postförsändelser, af hvad slag de vara må, icke skola utlemnas till annan än särskild! afl honom uppgifven person eller personel', må, i den mon utrymme! å. postkontor pri;fras sådan! medgifva, beredas förmanen af ett särskild! fack för de postförsändelser som till honom, hans husfolk, betjente in. fl. ankomma, och erlägga härfla- till Postverket förskottsvis eu afgift som för år beräknas till 15 rdr, för hälft år till 8 och för ett qvartal eller del deraf till 5 rdr.

tz 55.

Mom. 1. Paket äfven utan angifvet värde, bref, derå finnes tecknad! postförskott, äfvensom postanvisning utlemnas endast till kända personer eller sådane, som behörigen styrka sin identitet.

Mom. 2. Rekommenderade bref och försändelser med angifvet värde utlemnas icke till andra än vederbörande adressater eller personer, som äro af dessa behörigen befullmägtigade att försändelserna uttaga.

179 Mom. 3. Såväl rekommenderade bref som bref med angifvet värde och paketer af alla slag skola vid uttagandet qvitteras.

§ 56.

Mom. 1. Försändelse, hvilken antingen alldeles icke eller endast till någon del är frankerad, och hvilken icke åtnjuter portofrihet, utlemnas hvarken å postanstalt eller genom brefbärare annat än mot erläggande af belöpande portoagifter, såvida icke med vederbörande postförvaltare blifvit träffadt aftal om dessa afgifters bokförande, på sätt härnedan i §§ 69 och 70 stadgas.

Mom. 2. Beloppet af den lösen, som bör för ankommen postförsändelse utgöras, skall alltid före utlemnande! å försändelsen angifvas af postkontor eller postexpedition på bestämmelseorten, der icke, på grund af särskild föreskrift, anteckning derom finnes gjord af vederbörande afsändning'^ eller omkarteringspostanstalt.

Mom. 3. På adressat ankomma, huruvida lian önskar o frankerad eller ofullständigt frankerad försändelse emottaga eller icke.

Mom. 4. Har emedlertid försändelse blifvit öppnad af den, hvilken densamma till utlösande hembjudes, skall belöpande portoafgift derför erläggas, såvida icke af omständigheterna tydligen framgår att försändelsen bör tillställas annan person med samma för- och tillnamn som den till hvilken densamma först utlemnats.

§ 57.

Försändelse, å hvilken finnes tecknadt postförskott, utlemnas, med undantag för det i § 52 stadgade fall, icke förrän beloppet deraf blifvit till postanstalten eller till brefbärare!! inbetaladt.

§ 58.

Mom. 1. Om ankomsten till postanstalt af sådane försändelser, a visering af hvilka icke genom brefbärare eller genom vidare försändning med po- "‘"öråänddser.1 sterna tillställas adressaterna, och Indika icke af dessa med egna bud regelbundet afhemtas, underrättas adressaterna på det sätt att

dels i städer och köpingar, hvarest finnas anstälda särskilda bref-

180 Obeställbara

försändelsers

behandling.

bärare, blifva af dessa aflcinnade skriftliga tillkännagifvande^, rörande ankomna försändelser med angifvet värde och paketer i allmänhet af mer än 2 <$:s vigt,

dels dylika skriftliga tillkännagifvanden rörande såväl nyssnämnde slag af försändelser som äfven beträffande rekommenderade bref, bref med postförskott samt småpaketer varda till personer, boende utom postanstaltens område, utsända på sätt om bref in. in. finnes i § 51 föreskrifvet,

dels slutligen i postanstalternas förstugor anslås hvar tisdagsmorgon eu i alfabetisk ordning upprättad förteckning å alla de under förutgångna veckans lopp ankomna öfriga bref, hvilka icke kunnat adressaterna tillställas.

Mom. 2. Dessa anslag böra, derest icke alla å dem upptagna försändelser af vederbörande uttagits, blifva qvarsittande tilldess eu månad efter deras anbringande förflutit.

Mom. 3. För utfärdandet af förenämnde skriftliga tillkännagifvanden erlägges icke af emottagare någon afgift; hvaremot för desammas aflemnande genom brefbärare utgöres den i 49 §, 6 och 8 mom., stadgade afgäld.

§ 59.

Mom. 1. Kan, efter vidtagandet af de i nästföregående § föreskrifna åtgärder, ankommen postförsändelse dock icke adressaten tillställas, skola till afgångsorten återsändas alla de bref, för hvilka franko blifvit antingen helt och hållet eller till någon de! utgjord!.

Mom. 2. Detta återsändande egen i allmänhet rum efter utgången af månaden näst efter den, under hvilken brefvet anländt, men först efter slutet af nästföljande qvartal för alla sådane bref å hvilka finnes tecknadt »afhemtas», »posto restante» eller annat likbetydande.

Mom. 3. Har paketpostförsändelse icke tre månader efter framkomsten kunnat adressat tillställas, skall i tjensteväg underrättelse derom meddelas afgångsortens postanstalt, hvilken har att tillspörja afsändare!! huruvida, vid sådant förhållande, han önskan att paketet må till afgångsorten returneras, till annan ort försändas eller till

annan person å. adressorten utlemnas; hvarefter, också i tjensteväg, nödigt besked härom meddelas postanstalten å adressorten, som går i författning om paketets behandling i enlighet med sålunda erhållen föreskrift.

Mom. 4. Vårder af afsändare tillkännagifvet, att lian icke önskar paketets återsändande, befordran till annan ort eller utlemnande till annan person, eller kan afsändare!! icke anträffas, eller undandrager lian sig att i ämnet meddela nödig föreskrift,

värde, sedan paketet ett år å adressorten qvarlegat, detsamma till Generalpoststyrelsen insända

Mom. 5. Helt och hållet ofrankerade bref, hvilkas adressater icke kunnat anträffas eller för Indika dessa vägrat utgifva lösen, skola jemväl efter utgången af qvartalet näst efter det, under hvithet de till adressorten ankommit, till Generalpoststyrelsen insändas för att behandlas i öfverensstämmelse med föreskrifterna härnedan i § 61, inom. 2.

Mom. 6. Försändelser under band, varuprofver och mönster, hvilka icke kunnat adressaterna tillställas, må, sedan de ett år å adressorten qvarlegat, förstöras.

§ 60.

Mom,. 1. År å bref, hvithet, med anledning af föreskriften i nästföregående §, inom. 1 och 2, till postanstalt återkommit, anbragt afsändarens namnstämpel, eller kan af sigill eller annan omständighet upplysning om afsändare!! erhållas, skall brefvet till denne återställas, dock under iakttagande deraf att för bref, som endast till någon del är frankera dt, erlägges belöpande restporto, hvaremot för återsändandet icke utgöres någon särskild afgift.

MomJ 2. Varder åter, på grund af föreskrifterna i 59 §, 3 inom., paket returneradt till afgångsorten, skall befordringsafg-ift enligt taxan illgöras såväl för återsändandet som, i händelse paketet afgått ofrankeradt, för fortskaffande! från inlemningsorten.

Mom. 3 I afseende å paketer, hvilka, sedan de icke å adressorten kunnat vederbörande tillställas, varda till annan ort än den,

derifrån de afgått, försända, fortares i enlighet med stadgandet i 41 §, 1 inom.

Mom. i. Alla de bref, Indika icke, på sätt i inom. 1 sagd! är, kunna till afsändare återställas, skola, med angifvande af bestämmelseort och adressats namn, upptagas å en förteckning, hvilken hålles för allmänheten tillgänglig på enahanda sätt, som i fråga om ankomna postförsändelsers kungörande är i § 58 stadgadt.

Mom. 5. Anmäler sig derefter någon till återbekommande af eu eller flera af ifrågavarande postförsändelser, styrka sin befogenhet dertill på sätt i § 39 sagdt är, och iakttages i (ifrigt hvad i samma § är om rekommendations- och assuransbevis’ återställande in. in. ftireskrifvet.

§ 61-

Mom. 1. Bref, Indika, efter utgången af året näst efter det, under hvilket de från adressorten återkommit, å afgångsortens postanstalt qvarligga, samt sådane paketer som blifvit behandlade i enlighet med föreskrifterna i 59 §, 3 inom., utan att dock, ett år efter det föreskrift erhållits om sättet för deras vidare fortskaffande, kunna behörig person tillställas, varda till Generalpoststyrelsen insända.

Mom. 2. Såväl de i nästföregående inom. omförmälda försändelser som de paketer och ofrankerade bref, om Indika handlas i 59 §, 4 och 5 inom., skola af personer, som dertill af Generalpoststyrelsen förordnas, i vittnens närvaro öppnas; hvarefter, under iakttagande af de i föregående § stadgade vilkor, försändelser hvilkas afsändare, med ledning af de genom öppnandet vunna upplysningar, kunna anträffas, till afsändare återställas; hvaremot bland öfrige försändelser de Indika innehålla saker af värde, handlingar och dylikt, blifva i allmänna tidningar kungjorda och till afsändare eller adressat, som sig i sådant afseende anmäler, genom Styrelsens försorg, utlemnade mot erläggande af de befordringsafgifter, som kunna vara oguldna.

Mom. 3. Skulle på en gång både afsändare och adressat anmäla sig till utbekommande af dylik försändelse, hänvisas de att sin talan om företrädesrätt dertill vid laga domstol anhängiggöra och utföra.

183 Mom. 4. Hav inom tio år efter kungörandet icke hos Generalpoststyrelsen skett anmälan om utbekommande af dylik postförsändelse, må, om densamma innehåller andra effekter af värde än gångbart mynt, dessa å offentlig auktion försäljas samt de härför inflytande medel, likasom i dylika bref inneslutna kontanta penningar, ingå i postkassan.

Mom. 3. Försändelse, hvilken vid sådant öppnande som härofvan i 2 inom. föreskrifves, icke befinnes innehålla saker af värde, handlingar eller dylikt, värde ofördröjligen förstörd.

§ 62.

Mom. 1. Önskar korrespondent, att postförsändelser, som, adresserade till honom, till någon viss postanstalt kunna anlända, eller tidning eller tidskrift, som genom postanstalten blifvit för hans räkning från annan ort förskrifven, må under någon viss tid till annan ort, men samme mottagare, med posten försändas, aflemne skriftligt tillkännagifvande härom till den postanstalt, derifrån postförsändelserna höra efter förändrad adress expedieras.

Mom. 2. För sålunda begärd befordran efter förändrad adress af bref, försändelse under band, varuprof, mönster eller å postanstalt förskrifna tidningar erlägges icke någon särskild afgift med undantag ensamt för lösväsk- och lokalbref, för Indika vid mottagandet utgöres det i § 22 stadgade porto, med afdrag, hvad lokalbrefven beträffar, af hvad i franko blifvit för dem erlagdt.

Mom. 3. För paketer, Indika, på grund af dylikt tillkännagifvande, till annan ort försändas, utgöres enahanda afgift som finnes stadgad i § 41, inom. 1.

Mom. 4. Äfven ankommet bref, som redan blifvit från postanstalt uttaget eller af brefbärare aflemnadt, må, då förseglingen derå ej rubbats, kunna till samma postanstalt återinlemnas för att till åtecknad, annan adressort befordras, utan erläggande derför af någon särskild afgift i annan händelse än då den, hvilken lirefvet inlemna!-, önskar vid afsändande! frankera i lösväska ankommet bref eller för lokalbref utgöra skilnaden emellan det i § 22 stadgade franko och den befordringsafgift, som blifvit för dylikt bref erlagd.

S. k. eftersa lidande af bref in. in.

184 Reklamation.

Mom. 5. Har skilnaden i bcfordringsafgift icke blifvit vid inlemnande! ersatt, förfares dermed som i föregående inom. 2 finnes stadgadt.

Mom. 6. Paketer, försändelser under band, varupröfver och minister, som till postanstalt återlemnas för att efter förändrad adress fortskaffas, behandlas och taxeras såsom försändelser. Indika förut icke blifvit postbefordrade.

§ 63.

Mom. I. Höres å postanstalt anmälan derom att adressat antingen alldeles icke eller sednare än vederbort fått emottaga försändelse, hvilken blifvit å samma postanstalt inlemmad eller i någon af postanstaltens bredddor nedlagd eller ock skolat till samma postanstalt ankomma, skall, der sådant påyrkas af den, som anmälan gör, af postanstalten utfärdas löpsedel, för hvars befordran med posten frankeringsafgiften utgöres med 12 öre.

Mom. 2. 1 denna löpsedel upptages fullständig adress å för-

sändelsen, afgångsdag samt hvad mera till samma försändelses särskiljande från andra dylika kan anses leda.

Mom. 3. Å donna löpsedel, hvilken skall delgifvas de postanstalter, som den ifrågavarande försändelsen skolat passera, skall af hvar och en bland dessa antecknas hvad rörande samma försändelses befordran kan vara att meddela; hvarefter löpsedeln återsändes till den postanstalt, derifrån densamma utgått, för att delgifvas den, som om dess utfärdande anhållit.

Mom. 4. Framgår af de uti löpsedeln meddelade upplysningar, antingen att den försändelse, som deri omhandlas, gått förlorad eller att dess aflemnande till adressaten blifvit obehörigen fördröj dt, och visar sig att orsaken härtill varit bristande ordning vid postbefordringen eller annan omständighet, hvilken det tillhört posttjensteman att förekomma, skall den för löpsedeln erlagda frankeringsafgift, mot qvitto, till vederbörande återgäldas, hvarefter beloppet bör postkassan ersättas af den, som till den öfverklagade oordningen varit vållande.

Mom. 1. I afseende å postutvexlingen med Norge och med ut- Postutvexiinrikes orter iakttages i öfrigt hvad genom särskilda nådiga bestämmel- o“hmntinndete ser samt gällande postfördrag finnes derom stadgadt.

Mom. 2. Taxa för donna postutvexling, med alla nödiga upplysningar rörande postförsändelsernas behandling, skall å hvar postanstalt hållas för allmänheten tillgänglig.

§ 65.

Mom. 1. Är från Norge eller från utlandet ankommen paketpostförsändelse adresserad till ort, hvarest densamma icke kan undergå den tullbehandling, som före utlemnande! till adressaten bör ega ruin, skall af vederbörande gränsepostanstalt paketet försändas till den stapelstad, från hvilken detsamma lämpligast kan hinna bestämmelseorten.

Mom■ 2. Postkontoret i stapelstad åligger derefter att genom skrifvelse till adressortens postanstalt ofördröjligen om paketets ankomst underrätta adressaten.

Mom. 3. För dylikt meddelande, hvithet åtnjuter portofri befordran, erlägges icke någon afgift.

§ 66.

Mom. 1. Korrespondent, hvilken önskar att för befordran med Postutvexling post till och från postanstalt begagna lösväska, göre derom å postan- Pväska."1 stalten skriftlig anmälan; hvarefter honom tillstädes eu eller — der sådant af de för postens fram- och återgående faststälda tider påkallas — flera väskor, mot erläggande för hvar särskild sådan väska af den utaf Generalpoststyrelsen stadgade afgift, hvilken skall motsvara Postverkets utgift för väskans anskaffande.

Mom. 2. Derest, till följd af dylik lösväskas slitning, derå uppkommen skada eller beskaffenheten af det väskan åsätta lås, nödig säkerhet icke vidare anses beredas de i lösväskan inneslutna försändelser, och — oaktadt postanstalts erinran härom — åtgerder icke varda af väskegare vidtagna för väskans återställande i det skick som vederbör eller anskaffande af fullgod! lås dertill, må tillsvidare in-

ISO

ställas befordran med posterna af dylik lösväska, utan rättighet för väskegare att, med anledning häraf, återbekomma någon del af de för väskans fortskaffande erlagda utgifter.

Mom. 3. Hafva flera korrespondenter förenat sig om en enda lösväska, skall densamma dock icke, utom postanstalten, afl) em tas eller aflemna? å mer än en ort, hvilken uppgåfves af den person, som, å (»frige väskegares vägnar, till postanstalten inbetalar de belöpande afgifterna och hvilken det jemväl tillhör att dit aflemna uppgift å alla de personer, Indika? post bör i väskan fortskaffa?.

Mom. 4. För lösväska? befordran med posten skall, ehvad densamma flera eller färre gånger i verkan fram- och återgår, samt utan afseende derå om en eller — på sätt härofvan i inom. 1 Läge? — flera särskilda väskor af samma korrespondent eller bolag för postutvexl ingen med samma posta lista] t begagnas, förskottsvis till Postverket utgöras för hvart fjerdedels år eller någon del deraf 5 rdr; hvilken afgift emedlertid, då densamma på eu gång för helt år erlägges. nedsättes till 18 rdr för året.

Mom. o. Önskar korrespondent få med allmänna posterna förtskaffad lösväska, hvilken, utan att passera postanstalt, aflemna? och mottages å platser, belägna invid vägen mellan tvenne post,anstalter, ankomme på Generalpoststyrelsen att meddela de till förekommande af missbruk dervid erforderliga föreskrifter.

Mom. 0. För befordran af dylik lösväska, i afseende å hvars anskaffande gälla enahanda föreskrifter som för vanlig lösväska, utgår afgiften med hälften af det i föregående inom. 4 stadgade belopp.

Mom. 7. Der postbefordringen verkställes med posthemmansskjufs, åtnjute af postmedlen postförare eu årlig ersättning af 3 rdr för hvar lösväska, som å postgård aflemna? eller afhemta? eller under vägen af postföraren aflemna?.

Mom. 8. Vägrar postförare eller postiljon att till befordran emottaga lösväska, som bör med posten fortskaffa?, eller att sådan å behörig ort aflemna, bete 10 rdr.

Mom. 9. Försummar postförare eller, der posten af postiljon åtföljes. den sistnämnde att a postgård eller gästgifvaregård som veder-

bör aflemna lösväska eller att & ort invid allmänna postvägen, der väskan bör aflemnas eller afliemtas, gifva tecken med posthornet, bote för hvarje gång 2 rdr.

Mom. 10. För lösväskas aflemnande eller afhemtande må posten icke uppehållas eller från allmänna postvägen afvika; utan tillhör det väskegare, hvars lösväska icke å skjutsombytesstation utvexlas, draga försorg derom att, så snart postiljon eller postförare, efter ankomsten till den plats å vägen, der väskutvexlingen skall försiggå, gifvit tecken med posthornet, pålitlig person inställer sig för att lösväskan afhemta eller aflemna.

Mom. 11. Lösväska må icke utvexlas med postanstalt så belägen att, under fortskaffande!: mellan densamma och den plats, der väskan till egares bud aflemnas eller af detsamma afliemtas, posten passerar annan postanstalt. Sker sådant, böte föreståndaren för den postanstalt, med hvilken lösväskan utvexlas, 100 rdr.

Mom. 12. För befordran i lösväska utgår icke någon särskild afgift, vare sig att försändelsen i lösväska fortskaffas till eller från person, som vistas inom den postanstalts område, med hvilken lösväskan utvexlas, eller densamma finnes innesluten i sådan lösväska, som i förestående inom. 5 och 6 omförmäles.

Mom. 13. Skall emedlertid försändelse af förstomförinälda slag, efter ankomsten till vederbörande postanstalt, genom brefbärare tillställas adressaten, behandlas och taxeras försändelsen såsom lokalbref. i enlighet med föreskrifterna- i § 23.

Mom. 11. Då, för att med lösväska till prenumerant å- landet fortskaffas, a postanstalt inlemnas tidning eller tidskrift, utkommande å den ort, der postanstalten är belägen, skall icke heller derför utgöras någon provision till Postverket.

§ 07.

Mom. 1. Åstunda!- korrespondent att försändelser, som, utan de allmänna posternas anlitande, af hans bud ä postanstalt till befordran aflemnas eller derifrån afliemtas, må, till vinnande af större säkerhet, i läst väska in- och utsändas, göre derom hos vederbörande postförvaltare enahanda anmälan, som i § 66 säges.

188 Postafgi flere bokförande^

Mom. 2. För dylik utvexling af lösväska vare afgiften hälften af den i nästföregående §, inom. 4, stadgade.

Mom. 3. Den för postutvexling af nu ifrågavarande slag erforderliga -väska anskaffas af den, hvars post skall med densamma fortskaffa^

Mom. i. I afseende å de uti dylik väska inneslutna försändelser till och från personer inom postanstaltens område samt en del tidningar och tidskrifter förfares i enlighet med föreskrifterna i nästföregående §, inom. 12—14.

§ 68.

Mom. 1. I postanstalts förstuga skall finnas anslagen uppgift å alla de personer, Indika, antingen ensamma eller i bolag med andra, för utvexlingen med samma postanstalt underhålla lösväska.

Mom. 2. Hålles lösväska af hel socken, värde endast namnet å densamma angifvet.

§ 69.

Mom. 1. (Inskar korrespondent — i stället för att för hvar

särskild försändelse utgifva belöpande franko-, porto-, rekommendations- och assuransafgifter in. in. — att qvartalsvis och på grund af kontrabok med postkontor eller postexpedition uppgöra liqviden derför, skall tillfälle dertill beredas försåvidt af korrespondenten ä postanstalten deponeras medel, motsvarande i hvart särskildt fall de belöpande postafgifterna.

Mom. 2. I stället för kontanta medel må äfven kunna deponeras rentebärande obligationer, utfärdade af Riksgäldskontoret, Allmänna Hypoteksbanken, hypoteksföreningar eller kommuner, hvilkas lånerörelse blifvit ordnad genom särskildt, af Kongl. Näjd i nåder faststäldt reglemente.

Mom. 3. För räkningshållandet eger, i de fall då dylik deposition egt ruin, postförvaltaren att af korrespondent åtnjuta:

då för qvartal de bokförda afgifternas belopp uppgått till högst 10 rdr............................................................................................... 8 %,

dä för qvartal summan utgör

mer än 10, men icke öfver 25 rdr................................................ 6 %.

» » 25 » v « 50 » 5 u

” » 50 >i » /i 75 » 4 „

" » 75 » ii ii 100 » Zj „

samt då för qvartal summan öfverstiger 100 rdr .............. 3 »

åt de bokförda postafgifternas sammanlagda belopp.

Mom. i. Förenämnda arvode utgår dock icke i något fall med mindre belopp än 75 öre för qvartal eller någon de! deraf.

§ 70.

Mom. 1. De statens embetsverk med deras underlydande kontor och afdelningar, hvilka önska att, på förenämnda sätt, fä sina postafgifter bokförda, skola, äfven utan föregående deposition, komma i åtnjutande åt eu dylik förmon mot erläggande af de i nästföregående § stadgade afgifter.

Mom. 2. Tiar, på eget äfventyr, postförvaltare eller poststationsföroståndare, hvilken för sin uppbörd stält borgen som bli hvit af Generalpoststyrelsen godkänd, medgifvit att postafgifter som böra af enskild korrespondent eller bolag utgöras, må, utan att deposition egt rum, bokföras för att vid qvartalets utgång gäldas, skall ersättningen för räkningshållandet utgå med dubbla beloppet af de i § 69 stadgade afgifter.

§ 71.

Mom. 1. Ehvad, till säkerhet för postafgifternas godtgörande bbfvit nedsätta kontanta medel eller alldeles icke någon deposition egt rum, skall, med undantag för de fall som i nästföregående §, mom. 1, omförmälas, postförvaltare, likasom poststationsföreståndare, blifva Postverket ansvarig derför att de bokförda postafgifterna likasom de postförskottsbelopp, om Indika handlas i $ 52, på fäststäld tid i postkassan inflyta.

Monn. 2. Äro i sådant afseende å postkontor eller postexpedition deponerade rentebärande obligationer, eu eller flora, af den beskaflen-

190 Förskrifning r tidningar in. n

het. söm i § 69 omfönnäles, varp emedlertid, mot obligationernas aflemnande till postkassan, och derest värdet af desamma, beräknadt till fyra femtedelar af den summa, hvarå obligationerna lyda, icke understiger de bokförda postafgifternas belopp, postförvaltare frikallad från ersättningsansvar för de belopp, Indika möjligen icke kunna hus korrespondenten uttagas.

S 72.

f Mvm. 1 Då någon önskar att genom postanstalt förskrifva tidning eller tidskrift, hvilken utkommer å annan ort i riket än deri. hvarest postanstalten är belägen, bör. utöfver det pris. hvartill tidningen eller tidskriften af utgifvare]! tillhandahålles, erläggas eu afgift. som motsvarar:

för tidning eller tidskrift, hvilken utkommer eu gång i veckan eller oftare, eu femtedel af nämnda pris,

men för öfrige tidningar och tidskrifter eu tiondedel af prenumerationspriset;

dock så att icke i något fall afgå tf eu pr qvartal eller någon del deraf understiger:

för tidning eller tidskrift, som utkommer eu gång i veckan eller

oftare...................................i............................................................ 30 öre.

men för annan tidning eller tidskrift................................; 15 »

Mom. 2. 1 enlighet härmed förfares äfven vid prenumeration å

utkommande samlingar af författningar, å handlingar, utgrina af sällskapa- och föreningar in. fl., bland Indika Svensk författningssamling, Riksdagsprotokoll erna med dertill hörande bihang, Länsstyrelsernas tryckta kungörelser samt Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift alltid, och utan afseende a det antal nummer deraf som i veckan utgifva*, skola hänföras till sådant; trycksaker för Indika postbefordringsafgiften utgår med endast eu tiondedel af prenumerationspriset.

Mom. 3. Skulle tidning eller tidskrift upphöra innan deri tid tilländagått, som prenumeration omfattar, skall för hvart helt qvartal, som tidningens eller tidskriftens utgifvande varit instäldt, till prenumeranten, på anfordran, återbetalas deri för samma tidrymd belöpande provision.

Mom. 4. För den förlust, som i (Ifrigt drabbar prenumerant genom upphörandet af tidning eller tidskrift, som genom posta osta It förskrifvits, ikläder sig icke Postverket någon ansvarighet; men af Postverkets tjensteman bör bannas allt det biträde, som skäligen kan ifrågakomma, för att prenumeranterna må tillgodokomma den ersättning, som i dylikt fall kan erhållas.

$ 73.

Planscher och andra biläger till tidning eller tidskrift, för hvilkas utbekommande prenumerant å tidningen eller tidskriften icke har att erlägga någon särskild betalning, varda också, då de tidningen eller tidskriften åtfölja, och tillkännagifvande derom linnés i densamma infördt, med posterna afgiftsfritt befordrade.

§ 74.

Mom. I. Åstund as regelbunden postbefordran för tidning, tidskrift, samling af utkommande författningar eller handlingar, utgifva al sällskaper, föreningar in. in., för Indika någon prenumerationsafgift ick(> är att af emottagarne utgöra, skall antingen af afsändare)! eller af emottagare!! i postbefordringsafgift erläggas den i 72 §, 1 inom., stadgade andel af det pris, hvartill ifrågavarande, handlingar tillhandahållas prenumeranter i allmänhet eller, der alldeles icke någon prenumeration derå eger ruin, af det pris. hvartill samma handlingar afyttras genom bokhandel!!.

Mom. 2. Icke i något fall må emedlertid postbok irdringsatgiften understiga det i åberopade 72 §. 1 inom., stadgade minsta belopp af 30 resp. 15 öre för qvartal eller någon del deraf.

§ 75.

Mom. 1. Varder icke inom den tid. då posten skall expedieras,

' å postkontor inlemna!! tidning eller tidskrift, som af kontoret reqvirerats och genom detsamma bör till andra postanstalter försändas, skall skriftligt tillkännagifvande derom till hvar och eu af dessa öfversändas.

192 Fribrefsrätt

Mom. 2. Detta tillkännagifvande anslås i förstugan till de postanstalter, genom Indika tidningen eller tidskriften skolat utdelas.

Mom. 3. Befinnes vid postens ankomst att ett eller flera exemplar af de genom postanstalten från andra inrikes orter förskrifna tidningar eller tidskrifter uteblifvit, göres derom genast anmälan till postanstalten a ntgifningsorten, hvilken, i hvad å densamma ankommer, söker verka derhän, att de felande exemplaren må kunna med först afgående post vederbörande tillställas.

8 76.

I afseende å vilkoren för postbefordran af tidningar och tidskrifter, Indika till svenska orter införskrifvas från utlandet eller härifrån till andra länder försändas, iakttagas de särskilda föreskrifter som, i öfverensstämmelse med gällande postfördrag, blifvit meddelade eller hädanefter kunna komma att meddelas.

8 "7.

Den rättighet att afgiftsfritt med posterna försända meddelanden i tjensteväg, hvilken tillkommer en del embetsverk, myndigheter, embets- och tjensteman, skall utöfvas

antingen på det sätt att trefven, med angifvande af adressort och emottagarens namn, införas i särskilda fribrefsböcker, Indika af Generalpoststyrelsen utfärdas och vederbörande tillhandahållas,

eller ock genom försändelsernas uppförande å s. k. fribrefsförteckningar, i Indika, utom adressatens namn och vistelseort, äfven angifves det ärende, hvarom afsändt fribref handlar.

8 78.

Särskilda fribrefsböcker skola utfärdas för;

Statsrådets Ledamöter,

Statsdepartementens Ex]»editioner,

Riksmarskalksembetet,

H offörvaltningarne,

Konungens Justitiekansler.

193 Riksdagens Justitieombudsman,

Hofrätterna,

Fångvårdsstyrelsen,

Arméförvaltningens särskilda Departementer,

Inspektören för Militärläroverken,

Cheferna vid Krigshögskolan och Krigsskolan, Generalfälttygmästareembetet,

Chefen för Lifgardesbrigaden,

Generalbefälhafvarne i Militärdistrikten,

Kavalleriinspektören,

Generalmönsterherrar,

Chefen för Topografiska Kåren,

Regements- och Kårchefer samt Cheferna för Hallands Infanteribataljon och Westemorrlands Beväringsbataljon, Chefen för Fortifikationen,

Militärbefälhafvaren på Gotland,

Öfverkommendanter,

Kommendanter,

Förvaltningen af Sjöärendena,

Cheferna för Kong!. Maj:ts Flotta och för Skärgårdsartilleriet, Chefen för Sjökrigsskolan,

Komm erskollegium,

Generallandtmäterikontoret,

Styrelsen öfver Allmänna Väg- och Vattenbyggnader, Karantänskommissionen,

Stuteriöfverstyrelsen,

Statistiska Centralbyrån,

Öfverståthållareembetet i Stockholm,

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtlige län, Kammarkollegium,

Statskontoret, *

Kammarrätten,

Skogsstyrelsen,

194 Öfverintendentsem betet,

Riksarkivet,

Kong!. Biblioteket,

Sundhetskollegium,

Serafimerordensgillet,

Kanslersembetena och Konsistorierna för Universiteten i Upsala och Lund, samt Domkapitlen.

§ 79.

Frihet från frankeringsafgifts utgörande, förmedelst brefvens uppförande å särskilda fribrefsförteckningar, medgifves nedanstående tjenstemän m. m., ehuru några af dem endast för försändelser i vissa fall eller till särskild! uppgillra myndigheter, nämligen: Häradshöfdingar, för bref som röra brottmål,

Lands- och Stadsfiskaler,

Justitiestatsministerns Ombud i orterna, för försändelser till Justitiestatsexpeditionen,

Bataljonschefen vid Kronoarbetskåren å Karlsborg, Tjenstgörande förste Majorer vid regementena,

Befälhafvare för särskilda kommenderingar, Kompanibefälhafvare, för bref till chefs- och majorsexpeditionen, då, enligt vederbörande regementschefs hos Generalpoststyrelsen gjorda anmälan, kompanibefälhafvare icke utan olägenhet kan begagna den vanliga inom regementet ordnade brefbäringen,

F ortifikationsbef älhafvare,

Tygmästare,

Regementsskrifvare,

Landtrentmästare,

Poliskamrarne i Stockholm och Göteborg,

Kronofogdar,

Häradsskrifvare,

Kronolänsmän, för bref till embetsverk och myndigheter samt embets- och tjensteman eller betjente,

195 Bergmästare och Bergshauptman,

Landtmätare, för bref till offentliga myndigheter, embets- eller tjensteman, äfvensom för insändande till Landtmäteristyrelsen eller förste landtmätaren i länet af konceptkartor, handlingar och renovationer, vikna och väl omslagna, då utväg saknas för deras fortskaffande på annat sätt.

Justerare,

Distrikts- och Revierförvaltare inom Skogsstaten,

Kontraktsprostar, för bref till Läns- och Stiftsstyrelse och till Statistiska Centralbyrån,

Provincial- och Distriktsläkare, för meddelanden till Sundhetskollegium och Kong], Majrts Befallningshafvande i länet.

§ 80.

För bref, hvithet njuter afgiftsfri postbefordran, betalas också icke någon särskild afgift om detsamma rekommenderas eller värdet derå angifvas.

§ 81.

Mom. 1. Den samtlige förenämnda myndigheter samt embetsed) tjenstemän tillkommande fribrefsrätt gäller i allmänhet endast sådane bref, som från postanstalt skola till annan inrikes ort med post fortskaffas.

Mom. 2. Med fribrefsrätt försedda myndigheter, embets- och tjenstemän, Indika icke äro bosätta, i stad, i köping eller by, hvarest linnés postanstalt, ega likväl rättighet att, der behofvet sådant klufven, å den postanstalt, från hvilken deras fribref eljest fortskaffas, med tillgodonjutande af afgiftsfrihet, inlemna jemväl sådane rekommenderade bref i tjensteärenden som skola från samma postanstalt direkt uttagas.

Mom. 3. Lokalbref tillgodonjuta icke fribrefsrätt.

§ 82.

Mom. 1. För bref till utlandet, å hvithet finnes tecknadt »franko», skall, utan afseende derå att detsamma afgått från myndig-

het, erabets- eller tjensteman, hvilken fribrefsrätt eljest tillkommer, erläggas belöpande befordringsafgift, likasom för utbekommande af ofrankerad försändelse, hvilken från in- eller utrikes ort afgått utan att vara såsom fribref behandlad, äfven fribrefsberättigad myndighet, embets- eller tjensteman har att utgifva det derför i taxan upptagna porto.

Mom.. 2. Betin nes emedlertid, efter öppnandet af sålunda till embetsverk eller myndighet ankommen postförsändelse, densamma icke vara af den beskaffenhet att lösen derför bör af allmänna medel utgå, skall, mot försändelsens återställande till den postanstalt som densamma utlenmat, det derför uppburna porto återgäldas.

§ 83.

Vid utvexling genom Statistiska Centralbyrån af statistiska redogörelser, Indika afsändas till eller ankomma från utlandet och behandlas såsom paketgods, skall afskrifning ega rum af de befordringsafgifter, som för dessa försändelser skolat tillgodokomma svenska postkassan.

§ 84.

Mom. 1. Portofrihet tillkommer endast sådanc skrifvelser, tryckta cirkulärer och kungörelser som angå tjenst eu samt för densammas behöriga bestridande äro erforderliga.

Mom. 2. Dessa skrifvelser höra vara aflåtna af den myndighet, embets- eller tjensteman, med hvars fribrefspost de försändas, eller och vara på dess befallning utfärdade, vare sig såsom bref, protokollsutdrag, kommunikationsresolution eller annorledes.

Mom. 3. Till följd häraf är ingen medgifvet att, med begagnande af annan myndighets, embets- eller tjenstemans fribrefsrätt, bereda sig portofrihet för skrifvelse som med posten försändes, ehvad denna skrifvelse rör embetsärenden eller icke.

Mom, 4. I fribref må också icke någonsin inneslutas skrifvelse till annan myndighet eller person än den, hvars namn finnes utanpå omslaget angifvet.

§ 85.

Kungörelser om offentlig stämning och kallelsebrcf till borgenärer i konkursmål åtnjuta icke fribrefsrätt.

§ 86.

Mom. 1. Bilaga som åtföljer embetsskrifvelse och i densamma omförmäles, njute enahanda portofrihet som skrifvelse]! tillkommer, under iakttagande likväl af hvad härnedan stadgas om fribrefsförsändelsers tyngd.

Mom. 2. Fribrefsrätten må dock ej anlitas för försändning af

stämpelpapper,

blanketter till rapportör, redovisningar in. in.,

landskontorens räkenskaper,

tryckta redogörelser och böcker, Indika ej af särskilda embetsskrifvelser åtföljas.

§ 87.

Hvarje fribrefsförsändelse skall vara af den form och beskaffenhet, att densamma kan inrymmas i postväska eller uti särskild! å postdiligens eller annat poståkdon befintligt förvaringsrum.

§ 88.

Mom. 1. Fribref^ vigt får ej öfverstiga 300 ort.

Mom. 2. Dock må å de luder, der fullständig paketpostbefordring icke linnés att anlita, tillsvidare såsom fribref fortskaffa^ äfven försändelser af större tyngd, äfvensom paket, i afseende å hvithet icke linnés iakttaget hvad i förestående § 87 stadgas om försändelsers form, såvida å försändelsens omslag blifvit åt afsändare!! tecknadt intyg derom, att' densamma innehåller en akt som icke lämpligen kunnat delas.

§ 89.

Mom. i. Inom hvart fribrefsberättigadt embetsverk skall utses eu tjensteman, hvilken ansvarar för fribrefsbokens vård och dess behöriga användande.

198 Mom. 2. Denne tjensteman skall i fribrefsboken egenhändigt införa sitt namn, äfvensom deri bör göras anteckning om för någon tid ifrågavarande uppdrag varder åt annan person öfverlåtet.

§ 90.

Mom. 1. Utom det att fribref alltid bör såsom sådant utmärkas genom åtecknande af ordet »fribref» eller »frbr.» samt bör vara försedt med den myndighets, embets- eller tjenstemans sigill, med hvars fribrefspost det affärdas, skall, före afsändandet, den embetseller tjensteman, hvars fribrefsrätt begagnas, eller, i fråga om embetsverk, den tjensteman, hvilken jemlik! nästföregående § vården om fribrefsboken tillkommer, medelst sin namnteckning utanpå brefvet, under ordet »fribref», hafva intygat riktigheten af donna uppgift.

Mom. 2. Posttjensteman, hvilken till befordran såsom fribref emottager försändelse, i afseende å hvilken ej blifvit iakttagna de i denna § meddelade föreskrifter om namnteckning å kuvertet eller som icke tinnes i behörig fribrefsbok eller fribrefsförteckning införd, bote, för hvar gång lian med sådan förseelse beträdes, till postkassan fem riksdaler.

§ 91.

Efter utgången af det år, för hvilket fribrefsbok galler, skall densamma, mot utbekommande af ny fribrefsbok, återställas till den postanstalt, vid hvilken den skolat begagnas; hvarefter, genom postanstaltens försorg, fribrefsboken öfversändes till Generalpoststyrelsen.

§ 92.

Mom. 1. Sedan af vederbörande postförvaltare fribrefsförteckning blifvit attestera!!, hvarvid densamma bör förses med anteckning derom, huruvida afsändande! såsom fribref af en eller annan bland de deri upptagna skrivelser föranledt till anmärkning, skall förteckningen af den tjensteman, hvars brefvexling den upptager, inom utgången af februari månad påföljande är, för undergående af behörig granskning, insändas till vederbörande öfverordnad myndighet, nämligen:

häradshöfdings till Hofrätt; lands- och stadsfiskals till Justitiekanslersembetet; .Tustitiestatsministerns ombuds i orterna till .Tustitiestatsexpeditionen; bataljonschefens vid kronoarbetskåren å Karlsborg till Fångvårdsstyrelsen; tjenstgörande förste majors, befälhafvares för särskild kommendering, kompanibefälhafvares, fortifikationsbefälhafvares, tygmästare och regementsskrifvares till Arméförvaltningen; landtrentmästares, kronofogdes, häradsskrifvares och kronolänsmans till Kong!. Maj:ts Befallningshafvande; poliskammarens i Stockholm till Öfverståthålläroembete!, och poliskammarens i Göteborg till Iiongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet; bergmästares och bergshanptmans till Kommerskollegium; landtmätare och justerares till Generallandtinäterikontoret; distrikts- och rev jerf örvaltares till Skogsstyrelsen: kontraktsprosts till Domkapitel, samt provincial- och distriktsläkares till Sundhetskollegium.

Mom. 2. Skulle, vid den granskning af dessa fribrefsförteckningar, om hvars förrättande vederbörande myndigheter ega att föranstalta, anledning förekomma till det antagande att fribrefsrätten blifvit åt någon tjensteman anlitad i vidsträcktare mon, än hvad författningarne medgifva, tillhör det samma myndighet förordna om anställande åt behörigt åtal, med yrkande af det ansvar för fribrefsmissbruk som härnedan stadgas.

Mom. 3. Sedan fribrefsförteckningarne undergått behörig granskning, insändas de af vederbörande myndigheter till Generalpoststyrelsen, hvarvid bör göras anmälan, om granskningen föranledt till anställande af åtal för fribrefsmissbruk; likasom, sedan dylikt mål blifvit drägt till slutligt afgörande, samma Styrelse bör underrättas om de böter och den portoersättning, som möjligen af sådan anledning blifvit ådömda.

§ 93.

Mom. 1. Har, redan innan fribref till adressaten utlemna!», anledning förekommit till det antagande, att missbruk af fribrefsrätten egen ruin, tillhör det posttjensteman, vare sig å afgångs- eller ankomstorten, att åska det brefvet skall, i afsändare^ eller adressatens och två tillkallade vittnens närvaro, öppnas å postanstalten, för att utröna beskaffenheten af försändelsens innehåll.

200 Mom. 2. Infinner sig icke för sådant ändamål, på andra gången erhållen kallelse, afsändare eller adressat eller ombud för någon af dessa, må utan afseende härå brefvet öppnas i vittnens närvaro.

Mom. 3. Möter å afgångsorten hinder för brefvets undersökande på förenämnda sätt, eller kan sådant icke verkställas utan att brefvets försändande till adressorten varder fördröj dt, må afsändande postanstalten, genom anteckning å brefvet, uppdraga åt postförvaltaren å ankomstorten att föranstalta om att brefvets innehåll underkastas behörig granskning.

§ ''4.

Mom, 1. klar å postanstalt blifvit till befordran såsom fribref inlemnad försändelse, hvilken portofrihet icke tillkommer, bete den, som med sitt namns tecknande å brefvet iklådt sig ansvaret för detsanunas innehåll, 50 rdr samt ersatte dessutom Postverket don sålunda försnillade franker i ngsafgifh nr.

Mom. 2. Befinncs fribref innehålla ensamt meddelande af enskild beskaffenhet, utan allt samband med tjenstens bestridande, stånde vederbörande derjemte ansvar såsom för tjenstefel seelse.

Mom. 3. De på grund af denna § utgående böter skola, ehvad upptäckten af missbruket för anle rits åt den i § 02 föreslå hira gi ansk ning eller af en sådan vederbörande posttjenstemans åtgärd, hvarom handlas i 93 §, delas till hälften emellan postkassan och angifvaren; dock med iakttagande deraf att, i det fall som i 3 mom. åt sistberörda § omförnräles, angifvareanparten af böterna fördelas till hälften emellan postförvaltare!! å ankomstorten och deri posttjensteman a afgångsorten, hvilken å brefvet gjord anmärkning och hvilken det äfven tillhör att den upptäckta förseelsen i laga ordning beifra.

§ 95.

Hvarken för vaccinämnes insändande från vaccinatör till vaccindepot eller provincialläkare eller för detsammas öfverbringande till dem, Indika utöfva skyddskoppympning'^ erlägges någon afgift till Postverket, då försändelserna å postanstalterna aflemnas i öppna konvoluter, Indika derstädes förseglas innan de vidare fortskaffas.

§ 96.

Mom. 1. Om, för att kunna indraga kronobrefbäring å linie der jernväg,'olägenhet finnes att tillgå, anses nödigt att medgifva afgiftsfri befordran med posten af äfven andra skrivelser i tjensteärenden än sådane som fribrefsrätt i allmänhet åtnjuta, tillhör det Generalpostyrel sen att meddela nödiga föreskrifter såväl angående de särskilda slag af skrivelser, Indika en dylik förmon bör tillerkännas, som ock i fråga om hvad till förekommande af missbruk härvid skall iakttagas.

Mom. 2. Då, för göromålens behöriga gång, nödigt anses att i särskilda fribrefsböcker kunna införas de bref som affärdas från olika afdelningar af de embetsverk som i § 78 omförmälas, ankomme på Generalpoststyrelsens pröfning, huruvida för samma embetsverk eller myndighet flera än m idb rots bok må utfärdas; likasom då, af någon tillfällig anledning och för kortare tid, portofrihet sökes för meddelanden Indika afse allmänna ärendens handläggning, dylika frågor må af Generalpoststyrelsen upptagas och afgöras.

Mom. 3. Vid inträffande allmän farsot eller stor sjuklighet ankomma på Generalpoststyrelsen att, efter omständigheterna, bevilja eftergift af eller lindring i befordringsafgifts erläggande för läkemedel, som med posterna fortskaffas, samt att bestämma de vilkor, på Indika en dylik förmon må tillgodonjutas.

§ 97.

Göres af embetsverk eller allmän inrättning hos Generalpoststyrelsen anmälan derom att alla eller vissa, särskild! angifna bref som till ämbetsverket eller inrättningen ofrankerade anlända, ovilkorligen komma att vid emottagande! utlösas, må, under iakttagande af de föreskrifter som till missbruks förekommande Generalpoststyrelsen finner nödigt föreskrifva, porto! för dessa försändelser nedsättas till hvad i franko skola! utgöras derest befordringsafgiften blifv it erlagd vid afsändande!.

§ 98.

Mom. 1. Alla meddelanden från Postverkets embets- och tjensteman, Indika afse posttjenstens behöriga bestridande, befordras af-

giftsfritt, under iakttagande i tillämpliga delar af hvad härofvan blifvit rörande beskaffenheten af fribref i allmänhet och deras behandling föreskrifvet.

Mani. 2. Gör sig posttjensteman skyldig till fribrefsmissbruk, skola de för dylik förseelse i § 94 stadgade böter utgå med dubbelt belopp.

§ 99.

I afseende å skriftvexlingen mellan svenska och norska myndigheter samt vissa med utländska postverk utvexlade försändelser iakttages hvad genom särskilda nådiga förordningar och gällande postfördrag linnés stadgadt,

§ 100.

Extra posters Mom. 1. Är det ärende, i hvithet embetsskrifvelse bör aflåta s. begagnande. a£ qen vjgt och deri brådskande beskaffenhet, att ordinarie postlägenhet icke utan men kan afvaktas, och linnés telegraf icke att tillgå, eller kan för ändamålet densamma icke lämpligen anlitas, må för skrifvelsens fortskaffande extra post anlitas.

Mom. 2. Utom på Kong!. Maj:ts nådiga befallning eller då extra post påkallas för afhjelpande af de olägenheter, som härflyta af inträffande afbrott, oregelbundenhet eller oordning i postntvexlingen, affärdas dock icke extra post annat än på skriftlig reqvisition af Chef för något af Stats departementen, Kong!. Maj:ts Befallningshafvande, Generalbefälhafvare, Regementschef eller Kommendant ft fästning samt, vid tillfälle af krig eller när ett hastigt anbefaldt uppbrott eller brådskande handräckning sådant påkalla, äfven af befäl för detacherad kår, utkommenderad eskader eller bevändt fartyg samt Generalintendenter, Öfverkrigskom missari er och andra Indika bestridandet af krigsekonomidetalj eu blifvit i nåder anförtrodt.

Mom. 3. Kostnaden för dylik extra posts fortskaffande för sk jutes af postmedlen. Efter hvart års utgång tillhör emedlertid Generalpoststyrelsen att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla, Indika extra poster under krets lopp blifvit på reqvisition af annan myndig-

het än Postverkets Styrelse eller densamma underlydande tjensteman utfärda de, samt de utgifter som med anledning deraf drabba! postkassan; hvarefter Kongl. Näjd vill i nåder förordna om den ersättning, som med anledning deraf må höra postkassan tillkomma.

tz 101.

Mani. 1. Vid resa i Postverkets åkdon skall, då ordinarie lägenhet begagnas, betalas:

för hel täckt, plats..................................................... 1 rdr 20 öre.

» halftäckt d:o ..................................................... 1 » — »

» öppen d:o .....................................................— » 80 »

allt för mil räknadt, samt för hvar öfverskjutande full fjerdedels mil fjerdedelen af förenämnde afgifter.

Mom. 2. k linie, der bivagnar kunna komma att tillhandahållas de resande, skall för begagnandet af dylik lägenhet afgiften utgå:

för ]ilats inuti vagnen, hel eller halftäckt, med. .. 2 rdr,

samt för öppen plats med.......................................... 1 rdr 50 öre,

allt för mil räknadt, samt för hvar öfverskjutande full fjerdedels mil med fjerdedelen af förestående belopp.

Mom. 3. Uppgår den våglängd, för hvilken plats i poståkdon begagnas, icke till fullt eu mil, skall dock af giften utgå med det för eu mil stadgade belopp.

§ 102.

Medgifva resande att, utöfver det antal, för hvilket i allmänhet plats skall finnas att i postvagn tillgå, må deri inrymmas ett barn af högst sex års ålder, erlägges för sådan plats hälften af de i nästföregående § stadgadt» afgifter.

§ 103.

Mom. 1. Der så händer att resa, för hvilken poståkdon begagnas, begynner eller slutar vid annan plats än postanstalt eller skjutsombytesstation, skall dock i allmänhet erläggas full afgift för

Pcrsonbefordving med postvagnarna.

färd emellan deri postanstalt eller skjutsstation, hvilken posten sednast passerat innan deri resande, utom station, erhöll plats å postvagnen, och till deri postanstalt eller skjutsstation, hvilken posten först hinner sedan deri resande, jemväl utom station, leinnat postvagnen.

Mom. 2. På Generalpoststyrelsen ankomme emedlertid att för resa från och till platser, Indika, belägna utom postanstalts eller skjutsstations område, oftare åt resande besökas, fastställa särskild taxa i enlighet med grunderna i § 101.

§ 104.

Mom. 1. Kesande med ordinarie lägenhet egen att afgiftsfritt medföra gods till eu vigt af

60 skålpund för heltäckt,

50 d:o för halftäckt och

40 d:o för öppen plats.

För resande med bivagn beräknas vigten af det gods. för hvars fortskaffande icke särskild afgift utgöres, till

75 skålpund för hel- eller halftäckt plats,

60 d:o för öppen plats.

Mom. 2. I förenämnde, för hel- och halftäckt plats fastställa belopp inberäknas icke vigten af de mindre rese effekter, som lämpligen kunna inuti vagnen inrymmas.

Mom. 3. Uppgår vigten af det gods, som af resande medföres. till högre belopp än bär ofvan blifvit för särskilda fall upptaget, skall för <»Iverskottet frakten per mil utgöras med 5 öre för hvar vigt af högst 10 skålpund.

§ 105.

Begagnandet af sådan plats, som i 102 oinförmäles, medför icke någon rättighet till afgiftsfri godsbefordran.

§ 106.

Mom. 1. (fiskus plats i poståkdon med ordinarie lägenhet,

skall, för resa från ort, hvarest finnes postkontor eller postexpedition, derstädes göras anmälan om erhållande af passagerarebiljett.

Mom. 2. för resa, hvilken begynner utom postkontors eller postexpeditions område, kan, då passagerarebiljett till densamma icke

förut blifvit inlöst å den postanstalt, hvilken af posten sednast passerats, dylik biljett åt den posten medföljande postiljon»! erhållas.

Mom. 3. Ehvad biljett uttages å postanstalt eller hos postiljon, skall samtidigt dermed erläggas den derför belöpande afgift.

§ 107.

Mom,. /. För resa med ordinarie lägenhet å linie, der diligensbefordringen är daglig, försäljes icke plats längre än till närmaste postkontor eller postexpedition, såvida icke platsen blifvit ä dylik postanstalt betingad innan posten föregående dag derifrån affärdades, i hvilket fall löpsedel derom bör af postanstalten utfärdas.

Mom. 2. Der diligensbefordringen icdco är daglig, utlemnas deremot, utan sådan föregående anmälan, som i inom. 1 omförmäles, å postkontor eller postexpedition diligensbiljett, gällande för resa till liniens slutpunkt.

Mom. 3. Biljett, hvilken jemlik! nästföregående §. inom. 2, utlemnas af postiljon, må icke i något fall omfatta längre resa än till närmaste postkontor eller postexpedition.

§ 108.

Mom. 1. Önskar någon försäkra sig om diligensplats med ordinarie lägenhet från mellanliggande station — hvarmed afses postkontor eller postexpedition, som vid diligenslinie, men icke vid någondera af dennas ändpunkter är belägen — och derom i behörig tid å postanstalten gör anmälan, åligger föreståndaren för densamma att derom genast utfärda löpsedel, hvilken med första lägenhet afsändes till liniens ändpunkt, i eu riktning motsatt den, för hvilken plats blifvit bestäld. De postanstalter, till Indika löpsedeln ankommer, ega derefter icke att, för ifrågavarande resa, försälja biljett till den sålunda bestälda platsen, utöfver den postanstalt, från hvilken löpsedeln utfärdats; hvilken postanstalt äfven bör med första lägenhet från samtlig»; de postanstalter, Indika löpsedeln passerat, erhålla skriftlig underrättelse, huruvida den bestälda platsen finnes att tillgå eller icke. Donna underrättelse skall derefter den person, som platsen bestält, tillhandahållas.

206 Mom. 2. Detta stadgande gäller utan afseende derå om å luden diligensbefordringen är daglig eller inskränkt endast till ett visst antal gången i verkan.

§ 109.

Mom. 1. Göres å postkontor eller postexpedition anhållan om beredande af tillfälle till resa med ordinarie postlägenhet utöfver diligensliniens område, skall af postanstalten oförtöfvadt utfärdas löpsedel till den eller de postanstalter, vid hvilka, till följd häraf, endast ett i motsvarande mon minskadt antal passagerareplatser höra försäljas.

Mom. 2. Anmäler å postanstalt resande, som för en del af vägen begagnar sig af jernväg, ångfartyg eller annan lägenhet, sin önskan att från någon viss punkt fortsätta resan med poståkdon, tillhör det vederbörande postförvaltare att utan tidsutdrägt derom underrätta det postkontor eller den postexpedition, hvarifrån diligensbefordringen skall vidtaga.

Mom. 3. diar beställningen af diligensplats, i de fall som i donna § omförmälas, skott så tidigt, att ett svar, huruvida plats finnes att tillgå eller icke, kan antagas hinna biljettsökanden före afresan från den ort, der anmälan gjorts om platsens erhållande, skall vederbörande postförvaltare åligga att med första lägenhet afsända dylikt svar, hvithet derefter bör, så snart ske kan, tillställas den, som om diligensplatsen anhållit.

§ no.

Mom. 1. Önskar den, som plats beställer, att, till vinnande af större hastighet, telegraf skall begagnas, vare sig för att till vederbörande postanstalter fortskaffa tillkännagifvandet derom, att beställningen egt ruin, eller för att från dessa befordra underrättelsen, huruvida platsen blifvit förut upptagen, bör telegrammet aflåtas af vederbörande postanstalt, men kostnaden derför bestridas af den som platsen bes tält.

207 Mom. 2. De bref deremot ocli löpsedlar, Indika rörande beställning af diligensplatser afiärdas af postanstalterna, njuta portofrihet ; och må icke under någon förevändning eu särskild afgift påföras vederbörande för det vid beställningen lemnade biträde.

111.

Mom. 1. Beställning af plats i poståkdon skall, för att vara bindande, göras skriftligen eller med telegraf, med angifvande af den beställandes namn, yrke eller befattning och ort der han har sitt hemvist.

Mom. 2. klar sådant skott och med anledning deraf antingen utfärdats löpsedel, aflåtits sådan skrifvelse, som i § 109 omförmäles, eller blifvit uppbådad särskild skjuts, skall betalning för platsen utgöras, ehvad densamma blifvit begagnad eller icke, endast med iakttagande deraf att om från eu eller annan station, i anseende dertill att platsen icke upptagits af den, som densamma bestält, annan person medgifvits att af ifrågavarande plats sig begagna, den afgift, som derför belöper, bör från dragas det belopp, som skall utgöras af den. för hvars räkning platsen blifvit bestäld.

Mom. 3. Upplåtes sålunda ledigblifven plats åt annan resande än den, för hvilken densamma blifvit bestäld, bör dock sådant alltid ske under uttryckligt förbehåll, att den resande åligger vid anfordran afstå platsen åt den, som densamma betingat, eller åt dennes rättsinnehafvare; hvarom äfven anteckning skall göras å biljetten.

§ 112.

Mom. 1. tiar diligensplats blifvit bestäld, utan att derom utfärdats löpsedel, aflåtits sådan skrifvelse, som i § 109 omförmäles, eller särskild skjuts blifvit uppbådad, må återkallelse af beställningen medgifvas, såvida icke, efter densammas emottagande, plats blifvit, enligt de å postanstalten förda anteckningar, förvägrad annan person, som till erhållande deraf sig anmält.

Mom. 2. Varder, på grund af förestående bestämmelser, återkallad beställning å diligensplats, må också icke; någon provision till

godoberäknas och uppbäras för den bestrida platsen, vare sig att afgiften derför blifvit i förvåg erlagd och således bör vid återkallandet rest!tueras. eller att platsen icke blifvit betalad.

§ 113.

Mom. 1. Anmäla sig till erhållande af plats i postdiligens flera personer, än som dermed kunna fortskaffa^ tillkommer företräde dem, Indika derom först gjort framställning.

Mom. 2. Oöres af flora personer samtidigt sådan anmälan, skall företräde loma as den. eller dom, Indika önska lösa biljett för längsta resa.

§ 114.

Mom. i. A diligens, hvilken, med afseende å det antal dragare, som till dess fortskaffande användes, icke är af sedd att medföra flora passagerare, än som finna plats inuti vagnen, må icke öppen plats försäljas förrän strax före afresa!! och sedan sig visat att alla platserna inuti vagnen icke blifvit upptagna.

Mom. 2. Biljett å sådan plats utfärdas också i dylikt fall icke för längre resa än till närmaste postkontor eller post-expedition.

Mom . 3. Till bi vagn försäljes icke öppen plats förrän i det minsta eu af platserna inuti vagnen blifvit för samma eller längre våglängd upptagen.

§ no.

Mom. 1. Der extra post eller bivagn finnes att tillgå, skall beställning derå verkställas före affärdande! af ordinarie postvagn.

Mom. 2. Dervid skall angifvas den tid, då den, för hvars räkning posten beställes, önskar att densamma må afgå; hvilken tid icke må bestämmas tidigare än två timmar efter ordinarie postvagnens afgång.

§ 116.

Mom. 1. Resandes gods, som aflemnas i postiljonens vård, skall vara åtecknadt egarens namn och den ort, dit resan med poståkdon verkställes.

209 Mom. 2. Går sådant gods förloradt eller varder detsamma städadt, åtnjute egaren ersättning derför i enlighet med hvad i § 16 stadgadt är rörande paketpostförsändelser utan angifvet värde.

§ 117.

Passagerarebiljett, som af postiljon utlemnas, skall, före ankomsten till bestämmelseorten, af den resande nedläggas i den å postvagnen anbragta breflåda.

§ 118.

På Generalpoststyrelsen ankomma att, genom särskildt utfärdande föreskrifter, närmare bestämma hvad, till åstadkommande af ordning och säkerhet vid personbefordringen med Postverkets åkdon, bör iakttagas.

§ U9.

Mom. 1. Å linie, der postbefordringen icke verkställes med posfhemmansskjuts, skall postiljon äfven tillhandagå med aflemnande af förbudssedlar till de gästgifvaregårdar posten passerar.

Mom. 2. Dessa förbudssedlar kunna antingen inlemnas eller i bref öfversändas till den postanstalt, hvarifrån utgår den post, med hvilken förbudssedlarne höra fortskaffas, eller ock tillställas postiljonen vid skjutsombytesstation eller å plats, der lösväska aflemnas eller afhemtas.

Mom. 3. Postiljon tillhör att i dagboken å gästgifvaregård anteckna eller anteckna låta, för hvilken eller Indika personer förbudssedlar blifvit af honom der aflemnade,

Mom. 4. För hvar förbudssedel, som af postiljon aflemnas, åtnjute denne en ersättning af 10 öre, som af afsändare!), vid förbudssedlarnes öfverlemnande, vederbörande postanstalt eller postiljon^) tillställes.

Mom. .5. Försummar postiljon att, i behörig tid och å ort som vederbör, aflemna förbudssedel, som af honom till befordran emottag! ts, bete fem riksdaler, målsegandens ensak, och ersätte eller återgälde derförntan den för sedelns fortskaffande uppburna betalning.

27 För budssedlars befordran med posterna.

210 Anslag om tiden för posternas afgång och ankomst.

Befordrings-

väg.

Stämpling.

§ 120.

Mom. /. 1 hvar postanstalts förstuga skall finnas anslagen un-

derrättelse om den tid. då posten derifrån till särskilda orter algår och då posten är att dit förvänta.

Mom. 2. Varder postanstalten genom telegraf eller annorledes delgifven underrättelse derom att post eller någon del deraf icke kan i vanlig tid inträffa, meddelas sådant ofördröjligen allmänheten genom anslag i postförstugan.

Mom. 3. Uteblifver utan sådant tillkännagifvande post efter den tid. då densamma bort anlända, anbringas derom enahanda anslag.

Mom. 4. Så snart post, hvars ankomst blifvit fördröjd, till postanstalt anlända, skall äfven derom i postförstugan göras anslag, med underrättelse för allmänheten, vid hvad tid, till följd häraf, postförsändelserna komma att, med tillämpning af föreskrifterna i § 53, vederbörande tillhandahållas.

§ 121.

Mom. 1. Hvarje försändelse skall, der icke genom anteckning å densamma blifvit annorlunda föreskrifvet, fortskaffa^ med den lägenhet. hvilken skäligen kan antagas snarast bringa försändelsen till dess bestämmelseort.

Mom. 2. klar deremot viss speditionsväg blifvit å försändelse angifven, skall densamma väljas, forsa,vida eljest, utan oskäligt och alltför stort dröjsmål, tillfälle förefinnes till postförsändning med deri lägenhet som angifvits.

Afgående pusten behandling.

$ 122.

Mom. 1. Med undantag för tidningar och tidskrifter som förskri fras genom Postverket; de i § 7, inom. 12, omförmälda försändelser hvilka, npphemtade vid sista breflådtömningen, kunna med först afgående post befordras, samt försändelser Indika å postanstalt ingifyas för att ensamt med lösväska adressaterna tillsändas, skola alla de

försändelser som till postkontor eller postexpedition inlemnats eller dit i breflåda eller lösväska inkommit och hvilka höra med post vidare fortskaffas, förses med en tydlig stämpel, angifvande postanstaltens namn samt dagen då de inlemnats.

Mom. 2. Finnes icke inom 24 timmar efter det dylik försändelse å postanstalt mottagits, tillfälle att densamma med post fortskaffa, skall vid afsändande! densamma förses med ny stämpel, utvisande dagen för dess expedierande.

Mom. 3. På enahanda sätt skola äfven försändelser hvilka vid postanstalt omkarteras, förses med särskild stämpel, utvisande den dag då de bl Hvit från omkarteringskontoret afsända.

Mom. i. Med enahanda stämpel som i inom. 1 omförmäles, varda äfven, bland försändelser hvilka icke skola med post fortskaffas, försedda de i breflåda till postanstalt inkomna eller dit omedelbart inlemnade försändelser som böra på stället afhemtas eller genom enskilda bud adressaterna tillställas; hvaremot de bland förenämnde försändelser som genom Postverkets brefbärare adressaterna tillställas, stämplas på sätt härnedan i § 146 linnés stadgadt.

Mom. 5. Förenämnde stämplar anbringas på det sätt att med desamma makuleras de frimärken som kunna finnas försändelserna åsätta.

Mom. (). De i H 7, inom. 12. och 1 inom. af förevarande § omförmälda försändelser Indika, upphemtade vid sista breflådtömningen, kunna med först afgående post fortskaffas, varda ostämplade aflemnade till jernvägskupén, hvilken har att besörja deras postbehandling, eller nedlagda i den posten åtföljande breflåda.

§ 123.

Mom. 1. Varder icke, i enlighet med härofvan meddelade föreskrifter, å försändelse anbragt stämpel som tydligen angifver afgångs- resp. ankomstort och dag, eller har icke med dylik stämpel blifvit behörigen makulerad! hvart särskild!, å försändelsen anbragt frimärke, bete för hvar gång sådan! försummats, den som dertill gjort sig skyldig, 1 rdr.

212 Mom. 2. Enahanda ansvar vare om af ovårdsamhet blifvit å försändelse anhragt annan stämpel än som vederbort.

Mom. 3. Sker sådant uppsåtligen, förfares dermed i enlighet med 25 kap., 16 § Strafflagen.

§ 124.

Kartering. Moln. 1. Vid postens expedierande å postkontor eller postex-

pedition skola,

A) då försändelserna inneslutas i särskild påse eller paket, adresseradt till det postkontor eller den postexpedition, genom hvilken försändelserna höra utdelas, vederbörande tillhandahållas eller poststation tillsändas (direkt kartering), å karta uppföras,

a) med utsättande af såväl adressats namn, åtecknadt värde och försändelses vigt som inlemningsnummer:

försändelser med angifvet värde;

b) med angifvande ensamt af inlemningsnummer:

rekommenderade bref;

hörande å hvar särskild försändelse af förenämnde tvänne slag derjemte, vid affärdandet, inlemningsnummern angifvas. 1 afseende å öfrige försändelser iakttages att å kartan

c) stycketal och porto resp. förskott utsattes för:

ofrankerade eller ofullständigt frankerade försändelser samt försändelser med postförskott;

d) uppgift såväl å stycketalet som å den bland de i § 27 omförmälda vigtklasser, till hvilken försändelse är att hänföra, meddelas för:

paketpostförsändelser;

e) endast stycketalet upplages för:

fribref som hvarken äro assurerade eller rekommenderade, postanvisningar och

bundtar af vanliga frankerade bref, då posten utgöres af flera än en blindt dylika försändelser.

B) Då försändelserna inneslutas i påse eller paket, adresseradt till postkontor eller postexpedition genom hvars försorg försändelserna höra, på grund af särskilda, utaf Generalpoststyrelsen meddelade föreskrifter, till vederbörande andra postanstalter omkar teras, upptagas å kartan: med utsättande aj Mentning snummer: försändelser, med angifvet värde, rekommenderade bref och försändelser med postförskott;

hvaremot för alla öfriga försändelser som höra å karta uppföras, endast stycketalet på lämpligt sätt angifves.

Mom. 2. Vid omkarteringen upptagas försändelserna i enlighet med de härofvan under B meddelade föreskrifter, men med angifvande för de försändelser, hvilkas inlemningsnummer utsättas, äfven af namnet å den postanstalt, der de först till befordran aflemnats.

Mom, 3. (Ifrige försändelser karteras icke särskild!, utan blifva allenast sammanbundtade och försedda med adress till vederbörande postanstalt.

Mom. i. Å de bundtar, hvilka innehålla bref och försändelser under band, varuprofver och mönster, antecknas sammanlagda antalet i desamma inneslutna försändelser.

Mom, 5. Alla sådane påsar och paketer, som från andra postkontor eller postexpeditioner anländt och som antingen äro adresserade till postanstalt, dit post direkt a (färdas, eller höra genom densamma vidare befordras, likasom påsar och paketer af sistnämnda slag, hvilka utgått från den postanstalt som utfärdar kartan, skola, då de innehålla värdeförsändelser och lämpligen kunna inneslutas i påse eller paket till postanstalt, dit post expedieras, äfven å kartan upptagas, med angifvande af afgångs- och adressort, vid vite af 1 rdr för hvar sålunda afsänd påse eller paket, som icke linnés å kartan behörigen införd.

Mom. 6. Till hvart postkontor och postexpedition, dit någon af de i föregående mom. 1 och 5 omförmälda försändelser direkt affardas, vare sig för att genom samma postanstalt utdelas, tillsändas vederbörande poststationer eller till andra postkontor eller postexpedi-

214 Prof ok olle ring

Dirigering.

Inpackning.

tioner omkarteras. skall särskild karta utskrifvas, upptagande dagen, då posten afgått.

Mom. 7. Förekommer å karta försändelse med angifvet värde, skall densamma åtföljas af en duplettkarta, hvari upptages såväl dagen för expedierande af post utaf omförmälda beskaffenhet som åtgångs- och adressort, och hvilken duplettkarta bör till afgångsorten återsändas i den ordning som i § 136, inom. 1, föreskrifves.

§ 125.

Mom. 1. De å karta upptagna försändelser skola derjemte införas i den afsändande postanstaltens protokoll eller dertill hörande bilagor, på sätt och i den ordning, som af Generalpoststyrelsen föreskrifvas.

Mom. 2. I samma protokoll antecknas jemväl stycketalet af samtlige öfriga försändelser vid postanstalten, som undergått den i § 122, inom. 4 och 5, föreskrifna stämpling.

§ 126.

Mom. 1. Vid postens expedierande skall synnerlig vinn läggas derom att försändelser till orter, belägna bortom nästföljande postanstalt, varda inneslutna i påsar eller paketer till de postkontor eller pustexpeditioner, genom hvilka desamma kunna snarast hinna bestämmelseorten.

Mom. 2. För sådant ändamål tillhör det postförvaltare att, med ledning af de för posternas gång och för jern vägstågen utfärdade tidtabeller samt af tillgängliga uppgifter å de postförande fartygens turer, uppgöra och i postanstalten anslå fullständig expeditionstabell för postförsändningen & olika dagar till inrikes postanstalter samt till Norge och till utlandet.

§ 127.

Försändelserna höra på sådant sätt sammanslås och inpackas att, vid postens framkomst till bestämmelseorten, de okarterade försända!-

serna må kunna, så snart som möjligt, utdelas, utan afvaktande af att postens öfriga innehåll blifvit med kartan jemfördt.

§ 128.

Mom. 1. De påsar och paketer, i Indika försändelserna hlifvit inneslutna, skola val och omsorgsfullt med postanstaltens sigill förseglas, der påsarne icke äro försedda med läs som gör särskild försegling öfverflödig. Isynnerhet iakttages sådant med påse eller paket, som innesluter rekommenderad! bref eller försändelse med angifvet värde.

Mom. 2. Dessa påsar och paketer höra såsom sådane särskild! utmärkas.

§ 129.

Mom,. 1. Sedan förenämnde påsar och paketer blifvit, i den utfärdandet af mon lämpligen kunna! ske. inneslutna i postväskor eller säckar, Indika 1,<Ktpa 6efter omständigheterna tillåsas eller förseglas eller ock förses med både läs och sigill, samt derå blifvit anbragta erforderliga adresser, skola såväl postväskor som säckar uppföras å postpass; och böra derå eller å särskild, postpasset åtföljande förteckning jemväl upptagas de från postanstalten utgångna eller från andra postanstalter anlända postpåsar och paketer samt kollis med paketgods in. in., Indika antingen i särskild! å poståkdon anbragt förvaringsrum instufvas eller lösa posten åtfölja.

Mom. 2. Försummas sådan!, bete för hvar från postpasset eller förteckningen utesluten försändelse postförvaltare 5 rdr.

Mom. 3. Lösväskor, Indika aflemnas till postiljon eller, der sådan icke posten åtföljer, till postförare för att af denne vårdas, upptagas icke å postpass eller förteckning.

§ 130.

Mom. 1. Post, hvilken befordras med posthemmans-, betingad, Postens affärgästgifveri-, håll- eller reservskjuts, skall från den postanstalt, der dan<k'

216 Anteckningar å postpasset.

samma postgång begynner, affärd as å den tid, som finnes faststäld i tidtabell som af Generalpoststyrelsen utfärdas.

Mom. 2. I enlighet härmed fortares äfven vid öfrige postanstalter som af posten passeras. Anländer emedlertid till mellanliggande postanstalt dylik post efter den i tabell upptagna tid, må —då sådant, för postens behöriga expedierande är oundgängligen nödigt - postens vidare befordran derifrån i samma mon uppskjutas.

Mom. 3. Om till postkontor eller postexpedition post, af hvars försändelser eu del skolat med annan post derifrån vidare befordras, så sent anländer, att försändelserna icke kunna på sådant sätt fortskaffas, skall på postförvaltares bepröfvande ankomma, huruvida, med afseende å tiden, inom hvilken annan ordinarie lägenhet erbjuder sig, må för ifrågavarande försändelsers befordran anlitas extra post.

Mom. 4. Med dylik extra post må dock icke försändas paketer eller gods i vidsträcktare mon än som ske kan utan att derför ökadt hästantal behöfver användas.

Mom. 5. Har afsändande! af extra post föranledts deraf att å postanstalt posten blifvit obehörigen fördröjd, skall af den, som dertill varit vållande, ersättas kostnaden för extra postens afsändande.

§ 131.

Mom. 1. Å postpass. som utfärdas af den postanstalt, från hvilken posten ursprungligen utgått, och förses med anteckning om tiden, då densamma blifvit afsänd, skall derefter af hvar följande postanstalt tecknas tiden, då posten dit ankommit och derifrån afgått.

Mom. 2. Försummas sådant, bete den, som posten expedierat, 5 rdr.

Mom. 3. Varder eu annan tid än den, dä post ankommit eller affärdats, å passet angifven, stånds den, som postpasset med dylik anteckning försett, ansvar enligt 25 kap., 16 § Strafflagen.

Mom. 4. Äfvenså skall å postpass göras anteckning, om anledning förekommit till anmärkning mot postiljon eller postförare, om orsaken till posts fördröjda ankomst in. in.; hvarefter de i postpasset införda uppgifter undertecknas af den som posten expedierat.

§ 132.

Mom. /. Går postpass förloradt, skall å det postkontor eller Postpassets den postexpedition, dit posten först anländer, utfärdas nytt postpass, upptagande samtliga de försändelser som, vid postens affärdande derifrån, densamma åtfölja.

Mom. 2. Åtföljes posten af postiljon, skall denne ansvara för passets behöriga vård. I annat fall åligger ansvaret derför postföraren.

Mom. 3. Den, hvilken det sålunda tillhör taga vård om pustpass. höte, der lian sådant försummat, 5 rdr.

Ankomma/u/e posters behandling.

8 133.

Mom. 1. Efter posts ankomst undersökas först, huruvida den- Försändeiaersamma åtfölja alla de å passet eller särskild förteckning upptagna 'försändelser, Indika ej finnas inlagda uti låst förvaringsrum, dertill nyckeln förseglad medföljer, samt om försändelserna befinnas i oskadad! skick.

Mom. 2. Saknas försändelse, och förekommer icke anledning till Hvad iakttagas •let- antagande, att densamma under postforslingen från sednaste pustanstalt gått förlorad, skall genast, med telegraf, der sådan finnes att sak"a8tillgå, men eljest, och såvida icke inom dygnet finnes ordinarie lägenhet. med extra post afsändas underrättelse om förhållandet till den postanstalt, hvarifrån posten sednast afgått, och hvilken det tillhör vidtaga alla nödiga åtgerder för försändelsernas tillrättaskaffande och befordran till bestämmelseorten.

Mom. 3. Framgår af det förhör, som af postförvaltare!! å ankomstorten anställes med postförare och postiljon eller, i fråga om sjöpostbefordran, med fartygsbefälhafvare och besättning, att försändelse, genom olyckshändelse, tillgrepp eller annorledes, gått förlorad under vägen från sednast lemnade postanstalt, tillhör postanstalten å ankomstorten att träffa erforderliga anstalter för de förlorade försändelsernas återfinnande.

218 Om försändelse är skadad.

Mom. 4. Äfven i sådan händelse bör med först afgående post den postanstalt, hvarifrån posten sednast ankommit, underrättas om förhållandet, likasom anmälan skall, så snart ske kan, göras hos Generalpoststyrelsen, i hvardera af de uti föregående mom. 2 och 3 omförmälda fall, samt hos kronobetjening å landet eller polismyndighet i stad så snart icke någon anledning förekommer till den förmodan att försändelsen å annan postanstalt qvarligger.

§ 134-

Mom. 1. Befinnes vid den undersökning af ankommen post, som i nästföregående §, mom. 1, föreskrifves, att påse, paket, säck eller väska, hvari finnas inneslutna försändelser, som skola med post vidare befordras, är skadad så att densamma icke bereder nödig säkerhet för deri förvarade försändelser, eller att förseglingen derå blifvit rubbad, skall, om tiden sådant medgifver, i postiljon eller postförares samt ytterligare ett vittnes närvaro, posten öppnas, innehållet deraf med den åtföljande kartan jern föras och protokoll öfver hvad dervid förekommit upprättas, hvithet protokoll af vederbörande postförvaltare och vittne, som närvarit, undertecknas; hvarefter detsamma bifogas kartan och samtlige försändelserna förses med nytt omslag, som med postanstaltens sigill förseglas.

Mom, 2. Tillåter icke tiden en dylik undersökning, skall försändelsen i det skick, hvari densamma befinnes. inneslutas i annan påse, säck eller dylikt, som på törenämnda sätt förseglas; hvarjemte anteckning derom göres i postpasset.

§ 135.

Mom. 1. Den granskning af postpass och dertill hörande förteckning som i § 133 omförmäles, skall å postanstalt, der flera än en tjensteman äro anställa, alltid försiggå i närvaro af tv änne bland de personer, som å postanstalten tjenstgöra.

Mom. 2. Äfvenså skola å förenämnde postanstalter tvänne personer närvara såväl vid postens öppnande och uttagandet af de till postanstulten adresserade försändelser som vid kartans jemförande med innehållet af de uti § 12M, mom. 2. uniformälda påsar och paketer.

§ 136.

Mom. 1. Befmnes vid postens öppnande densamma innehålla Försäudeisersamtlige de å karta uppförda försändelser, skall, der sådan duplett- "med*pojkår* karta medföljer, som i § 124. inom. 7, omförmäles, donna med omgående post qvittcrad återsändas till den postanstalt, som kartan utfärdat.

Mom. 2. Saknas deremot någon af de å kartan upptagna försändelser, skall derom ofördröjligen göras anmälan till postanstalten å afgångsorten, dervid, i fråga om försändelser till omkarteringskontor, uppgifves den saknade försändelsens inlemningsmunmer, men för försändelse, som från omkarteringskontor skolat afgå, såväl nummer som inlemningsort; hvaremot, der direkt postutvexling egen ruin mellan afgångs- och adressorterna, iakttages följande: *

saknas försändelse med angifvet värde eller rekommenderad! bref, uppgifvas i förra fallet såväl vigt och adressatnamn som inlemningsnuminer, i sednare fallet endast inlemningsmunmer å den uteblifna försändelsen;

saknas försändelse med postförskott, paketpostförsändelse, fribref eller postanvisning, skall fullständig uppgift meddelas å samtlig»; de till samma klass hörande försändelser, som riktigt kommit postanstalten tillhanda, dervid icke allenast för hvar och en af försändelserna angifves adressatens namn, utan äfven särskild! upptages: för postförskottsförsändelser och postanvisningar de belopp, hvarå desamma lyda, samt för paketer den vigtklass, till hvilken desamma hänföras;

utgöres den saknade försändelsen af ofrankerad eller ofullständigt frankerad försändelse af annat slag än härofvan omförmäles, uppgifves antalet ankomna försändelser samt det för dem belöpande porto.

Mom. 3. 1 öfverensstämmelse härmed fortares äfven om, genom

oriktigt angifvande af vigtsatserna för ofrankerade försändelser, felaktigt beräknande af restporto för ofullständigt trunkerade försändelser eller annorledes, postanstalt blifvit påförd! porto till annat belopp än som vederbör.

Mom.. 4. Bref, hvari dylik anmälan göres, skall åtföljas af (luplettkarta, hvilken ofördröjligen qvittera»! återsändes.

220 Behandlingen å mellanliggande postanstalt af okarterade bref.

Försändelsernas journalisering.

Mom. 5. Har ej med omgående post blifvit gjord anmärkning mot ankommen karta, anses dermed riktigheten af densamma vara behörigen erkänd.

§ 137.

Mom. 1. Hårrör den bristande öfverensstämmelsen mellan innehållet åt afskild post och den karta, som densamma åtföljt, af något vid kartans ncdskrifvande begånget fel, må ny karta utskrifvas och vederbörande postanstalt tillsändas.

Mom. 2. Befinnes deremot, att vid postens expedierande icke bl hvit afsända alla de bref och pakter in. in., som skolat kartan åtfölja, höra af den postanstalt, som kartan utfärdat, vidtagas alla nödiga åtgärder lör att de felande försändelserna må komma vederbörande tillhanda, samt de upplysningar, som med anledning häraf kunnat vinnas, meddelas den postanstalt, till hvilken kartan utfärdats.

§ 138.

Befinnes vid öppnandet af ankommen post antalet af de i § 124. mom. 3, omförmälda försändelser icke motsvara den derom meddelade uppgift, göres i enlighet med stadgandet i § 136 derom anmälan hos postanstalten å afgångsorten, hvilken har att vidtaga de åtgerder, som deraf påkallas.

§ 139.

Om, vid öppnandet å mellanliggande postkontor eller postexpedition af den posten åtföljande breflåda, deruti anträffas försändelser, hvilka äro adresserade till eller böra befordras öfver någon af de postanstalter, dem posten vidare har att passera, skola, i den mon tiden sådant möjligen medgifver, försändelserna, och särdeles bland dessa sådane som ej äro frankerade, ur breflåda!! upphemtas och till vederbörande aclresspostanstalter karteras.

§ 140.

De ankomna posterna varda uti särskild journal införda, under iakttagande af de föreskrifter, som af Generalpoststyrelsen meddelas.

§ 141.

Till ankommen post hörande karta skall, innan densamma till Kartornas till Generalpoststyrelsen insändes, it postkontor eller post.*expedition till-åt allmänheten, handahållas personer, som anmäla sig att af densamma erhålla del.

§ 142,

Mom. 1. Postutvexlingen mellan poststation och postkontor eller Postutvexiinpostexpedition i allmänhet verkställes icke medelst eu sådan försän- poststation, delsernas kartering och inneslutande i särskild!, paket eller påse till hvar olika adressort eller omkarteringskontor, som, i fråga om postförsändningen mellan fullständiga postanstalter, lilltå it härut van föreskrifven; utan skola försändelser från poststation, behörigen förtecknade, öfversändas till det närliggande postkontor eller postexpedition, genom hvilken de med största fördel kunna befordras till sina bestämmelseorter, såsom vore de ä samma postanstalt inlemna»!,': likasom försändelser, Indika äro adresserade till poststation, af öfrig»- postanstalter karteras på och öfversändas till det postkontor eller den postexpedition, som, stående i direkt postutvexling med stationen, kan bereda försändelserna den snabbaste befordran till bestämmelseort,m, hvarefter genom samma postkontor eller postexpedition försändelserna, behörigen förtecknade, stationen tillsändas eller på annat sätt adressaterna, tillhandahållas.

Mom. 2. Nödiga bestämmelser rörande hvad i öfrig! iakttagas bör, såväl vid postutvexlingen mellan poststation och fullständig postanstalt som emellan tv änne poststationer, meddelas af General poststyrelsen.

§ 143.

Mom. I. Till de postkontor eller postexpeditioner, med Indika poststation står i direkt postutvexling, skall vid hvart års utgång af stationsföreståndaren aflemnas förteckning å alla sådan»' byar, gårdar och ställen, till hvilka postförsändelser lämpligast kunna genom stationen fortskaffa*.

222 Lösens debiterande.

Mom. 2. Denna förteckning bör derefter af vederbörande postförvaltare granskas och deri vidtagas de förändringar och rättelser, som af omständigheterna kunna påkallas, dock så att icke derigenom betages någon korrespondent rättigheten att, såsom honom bäst synes, få ankomna postförsändelser sig tillstälda antingen genom poststation eller med lösväska, der begagnandet af detta sednare postutvexlingssätt icke botinnes strida mot föreskrifterna i 66 §, 11 monn

Mom. 3. Med ledning af donna, sålunda uppgjorda förteckning, och utan afseende derå om stationens namn finnes i ankommen postförsändelses adress intaget eller icke, skola till poststation försändas alla de bref, tidningar och paketer in. in., Indika äro adresserade till personer, boende inom poststationens område, och Indika försändelser icke, på grund af föreskrifterna i § 50, böra på ånnat sätt adressatiurna tillhandahållas.

§ Hd.

Den härofvan i § 56, inom. 2, omförmälda anteckning om lösen å försändelse, för hvilken vid inlemnande! belöpande postafgift antingen alldeles icke eller också ej till lulla beloppet blifvit utgjord, skall för försändelse som utvexlas mellan poststation och fullständig postanstalt, af denna sednare verkställas.

§ 145.

Mom. 1. klar lösen blifvit påförd med annat belopp än som vederbort, och äro omständigheterna dervid sädane. att hos posttjenstemaimen någon tvekan kan antagas hafva förekommit om den grund, hvarefter lösen borde beräknas, bote den tjensteman, som försändelsen med dylik anteckning försett eller förse låtit, dubbla beloppet af skilliaden emellan den afgift, som blifvit påförd och deri, som rätteligen belöper.

Mom. 2. År, utan att sådane omständigheter förekomma, försändelse påförd högre lösen än som rätteligen belöper, eller har för utlemnande af postförsändelse blifvit fordrad högre ersättning än den derå tecknade lösen, fortares i enlighet med 25 kap., 9 § Strafflagen.

§ 14(1

Mom. 1. Bland de försändelser, hvilka genom Postverkets brefbärare adressaterna tillställas, skola, med undantag för tidningar och tidskrifter in. in. som förskrifvits genom Postverket, alla de Indika icke undergått den i § 122 omförmälda stämpling, förses med eu stämpel, utvisande dagen då de till brefbärare utlemnats.

Mom. 2. Denna stämpel anbringas så att dermed makuleras hvart och ett å försändelsen anbragt frimärke.

Mom. 3. I de större städer der, på grund åt" särskild, utaf Generalpoststyrelsen vidtagen anordning, för nu ifrågavarande ändamål användes stämpel som jemväl angifver timmen för brefvens m. in. utlemnande till brefbärare, skola, utan afseende å den stämpling som, på grund af föreskrifterna i H 122. försiggått, dessa stämplar anbringas på alla försändelser som genom brefbärare utdelas, med undantag ensamt för de tidningar och tidskrifter in. in., som blifvit genom Postverket förskrift] a.

Mom. 4. Försummas sådan stämpling som i denna föreskrift ves, eller varder annan stämpel åsatt än som vederbör, vare enahanda påföljd, som i § 123 säges.

§ 147.

Mom. 1. Anträffas vid posts öppnande försändelse, hvilken, enligt derå tecknad adress, bort annan postanstalt tillställas, skall med första lägenhet densamma dit öfversändas.

Mom. 2. Var dylik försändelse ä karta upptagen, eller är den af beskaffenhet att hafva bort å karta upptagas, skall postanstalten ä afgångsorten om förhållandet underrättas.

Mom. 3. 1 öfverensstämmelse härmed för fa res äfven om bland

de postpåsar och paketer, som posten åtfölja, en eller flera befinnas vara adresserade till postanstalt, hvilken posten redan passerat eller till hvilken densamma icke lämpligen kan med samma post fortskaffa!;.

Mom. 4. Äfvenså skall försändelse, som i den posten åtföljande breflåda anträffas, adresserad till postanstalt, dit den icke med fördel kan befordras från de postanstalter, dem posten vidare har att

Brefbärares t ampel.

Felsända bref m. m.

224 Postens emottagande å postanstalt.

passera, uttagas och med första tjenlig^ lägenhet till adressorten öfversändas.

§ 148.

Mom. 1. Postförvaltare eller poststationsföreståndare, hvilken underlåter att, utan dröjsmål, på föreskrifna sätt tillställa vederbörande postanstalt sådan försändelse, som i nästföregående §, inom. 1, omförmäles, stånde derför ansvar i enlighet med 22 kap., 19 § Strafflagen.

Mom. 2. Samma påföljd vare om postförvaltare eller poststationsföreståndare frånskilt ankommen post sådan försändelse, som i åberopade §, inom. 3, namnes, utan att densamma till vederbörande postanstalt öfversända.

§ 149.

Posttjensteman, hvilken, på sätt i § 147 omförmäles, expedierat försändelse till annan postanstalt än som vederbort, bote. om försändelsen utgjorts af bref eller paket med angifvet värde eller af rekommenderad! bref, 10 rdr, men i annat fall 2 rdr. och ersätte Postverket all den förlust, som derigenom kan detsamma tillskyndas.

$ 150.

Mom. I. A hvarje tid af dygnet, äfven den då icke, jemlik! § 7, inom. 2, postanstalt behöfver hållas öppen för allmänheten, skall derstädes i behörig ordning emottagas ankommen post, vare sig att densamma befordras land- eller sjövägen, och antingen den ntgöres af karterad eller lådbrefspost.

Mom. 2. De bland anlända försändelser, Indika böra med annan post vidare befordras, skola derefter, så utan afl tidsutdrägt undergå erforderlig postbehandling, att de må kunna fortskaffas med första tjenlig^ lägenhet, såvida icke å desamma linnés gjord anteckning derom att de skola med annan lägenhet befordras.

tz 151.

Mom. 1. De å postanstalt ur lösväska npphemtade försändelser, hvilka böra med post vidare befordras, likasom de från andra postanstalter eller i breflåda ankomna försändelser, Indika böra adressaterna genom lösväska tillställas, skola, der sådant möjligen ske kan, med strykande post expedieras.

Mom. 2. Dock må icke af sådan anledning postens affärdande varda utöfver den derför bestämda tid uppskjutet.

§ 152.

Mom. 1. För postförsändelsernas behöriga vård ansvara postförvaltare eller poststationsföreståndare från det försändelserna till postanstalten ankommit och intilldess att de derifrån blifyit i behörig ordning utlemnade eller afsända.

Mom. 2. För post, som af postiljon åtföljes, ansvara denne under hela den tid, som posten är åt hans vård anförtrodd. Sker under vägen ombyte åt postiljon, skall den, som posten emottaga!', noggiannt tillse, att till honom varda i oskadad! skick aflemnade alla de å postpasset upptagna försändelser, och bära, der posten utan anmärkning emottaga, ansvaret derför om sednare eu eller annan postförsändelse skulle saknas eller befinnas skadad.

Mom. 3. För post, som, utan att af postiljon åtföljas, befordras med posthemmans-, betingad, gästgifveri-, håll- eller reservskjuts, ansvara postförare från det posten emottaga tilldess att densamma blifvit till annan postförare i behörig ordning aflenmad.

Mom. 4. För post, som befordras å jernväg eller ångfartyg, utan att af posttjenkeman eller postiljon åtföljas, eller som med enskild tillhörig diligens fortskaffas, ansvara vederbörande jernvägstjensteman, ångfarty^befälhafvare eller forman.

Mom. 5. Det ansvar och den deraf följande skyldighet att, i mon af tillgång, ersätta förkomma eller skadade postförsändelser, som, på grund af föreskrifterna i donna §, åligga postförvaltare, poststationsföreståndare, postiljon, postförare, jernvägstjensteman, ånfartygsbefälhafvare eller forman, skola emedlertid icke ega ruin der, oak-

29 Lös väskornas expedierande.

Ansvaret för postens värd.

facit alla erforderliga försigtighetsmått blindt vidtagna, postförsändelse gått förlorad eller blifvit skadad till följd af olycksfall, öfvervåld, tillgrepp eller annan händelse, hvilken ej kunnat förekommas af den, som det tillhört att om posten taga vård.

§ 153.

Underlåtenhet Mom. 1. tiar försändelse, hvilken antingen alldeles icke eller fvankttiicr. endast till någon del frankera!,s, blifvit från karta utesluten, eller förport0- salvelse, för hvilken frankeringsafgift kontant utgjorts, icke blifvit behörigen försedd med frimärke till deremot svarande belopp, utan att, der sådant uraktlåtits, blifvit å kartan uppföre!! det för försändelsen uppburna frankeringsbeloppet, må, der sådane omständigheter förekomma, som gorå det antaglig!, att felet tillkommit ensamt af ovårdsamhet, förseelsen umgäldas med 5 rdr böter och ersättande åt de befordringsafgifter, hvilka möjligen gatt för postkassan förlorade.

Mom. 2. Förekomma icke sådane omständigheter, som liärofvan omförmälas, skall den posttjensteman, hvilken varit vållande dertill att försändelse på förenämnda sätt från karta uteslutits, derför straffas i enlighet med 25 kap., 10 § Strafflagen, men posttjensteman, hvilken uppburit frankeringsafgift utan att låta densamma komma vederbörande försändelse tillgodo, umgälla sitt brott enligt 12 § i åberopade kap. af Strafflagen.

Mom. 3. 1 enlighet med sist anförda lagrum straffas äfven postförvaltare, poststationsföreståndare eller postbetjent, hvilken icke i behörig ordning redovisa! porto, som för ofrankerad eller ofullständigt frankerad försändelse uppburits, eller afgift, som för resandes befordran med Postverkets åkdon blifvit erlagd.

§ 154.

Ansvarigheten Mom, 1. Hvad härofvan linnés stadgadt om postförvaltare

tor fel ! ti"»- älioo-ande ansvar för fel eller försumlighet i tjenstår, galle i samma mon kontrollör, kontorsskrifvare eller med särskild! arvode af postmedlen anstäldt extra biträde äfvensom resepostexpeditör i fråga om de göromål, som af dem bestridas.

227 Mom. 2. Här genom enskild! biträdes förvållande blifvit försummadt något af hvad vid posttjenstens bestridande skolat iakttagas, vare deremot postförvaltare derför ansvarig.

§ 155.

Mom. 1. Underlåter postförvaltare att inom föreskrifven tid Ansvar för för-

n Till z. ,, summelse med

till Generalpoststyrelsen eller Styrelsen underlydande atdelnmg eller handlingars inkontor insända uppgift, räkenskap, uppbördsförslag, postkarta, post- 8,md'mlk' pass, protokoll, journal eller annan handling, som årligen bör å vissa lider ingifvas, bote derför 5 rdr.

Mom. 2. Gör sig postförvaltare skyldig till fortsatt försummelse med sådan handlings insändande, ankomme på Generalpoststyrelsen att, i enlighet med 39 § i nådiga instruktionen den 6 november 1863, fastställa lämplig! vite för uraktlåtenhet att inom utsatt viss tid ställa sig dithörande föreskrifter till efterrättelse.

§ 156.

Mom. 1. Försummar postförvaltare att inom faststäld tid till Försummad

i i n i n leverering.

Postverkets lmfvudkassa insända öfvergkottspostmedel eller verkställa föreskrifven leverering af postanvisnings- och postförskottsmedel till belopp som vederbör, bete 10 % af det felande beloppet.

Mom. 2. Har postförvaltare, hvilken genom embetsskrifvelse erinrats om slik försummelse, uraktlåtit att, inom eu vecka efter det skrifvelse!! kommit honom tillhanda, till postkassan insända det bristande beloppet, värde afsatt.

§ 157.

Mom. 1. Postiljon eller postförare må, utom de försändelser, oloflig Morse»! af vederbörande postanstalter aflemnas, icke till befordran utom anst™na.P°' lösväska emottaga annan försändelse än förbudssedel.

Mom. 2. Bryter häremot postiljon eller postförare, stålide derför ansvar i enlighet med 25 kap., 10 § Strafflagen.

Mom. 3. Samma påföljd vare om postiljon åt resande upplåtit plats i eller på poståkdon utan att afgift derför blifvit erlagd och

228 Postregalet.

biljett utlemnad, eller om resan fortsatts längre väg än den, för hvilken betalning utgjorts till Postverket.

§ 158.

Mom. 1. Med jernväg, ångfartyg eller enskild diligens må, utan att postbehandlas och utan afgift till postkassan, kunna befordras sådane oförseglade bref från eller till jernvägstjensteman, fartygsredare eller aflastare eller diligensdisponent, som för resan äro af nöden.

Mom. 2. Tjensteman eller betjening vid jernväg, befälhafvare eller besättning å ångfartyg, hvilket, jemlik! 4 §, 1 inom., bör vara försedt med breflåda, eller forman ä enskild diligens, hvilken eljest till befordran emottager bref, som i vigt ej öfverstiger 25 ort, utan att detsamma ofördröjligen i Postverkets breflåda nedlägga, bete för hvar gång lian dermed beträdes, från och med 20 till och med 150 rdr samt erlägge dessutom till Postverket belöpande porto för hvart bref, som sålunda blifvit obehörigen befordrad!

Mom. 3. Enahanda ansvar vare för det fall att till befordran å jernväg, ångfartyg eller enskild diligens mottagits paket, påse eller dylikt, hvaruti veterligen förseglade bref funnits inneslutna.

§ 159.

Mom. 1. Den, hvilken uppsåtligen förleder eller förleda söker postiljon eller postförare, tjensteman eller betjening vid jernväg, befälhafvare eller besättning å ångfartyg eller forman å enskild diligens till dylik förseelse, som i §§ 157 och 158 omförmäles, stånde derför ansvar i enlighet med 3 kap., 1 § Strafflagen.

Mom. 2. tiar i paket, som aflemnats till befordran med jernväg, ångfartyg eller diligens, blifvit inneslutet förseglad! bref, stöld! till annan person än den till hvilken paketet är adresserad!, hvilket bref i vigt ej öfverstiger 25 ort, böte afsändare!! från och med 20 till och med 50 rdr.

§ 160.

Mom. 1. Böter, hvilka ådömas på grund af §§ 157—159, tillfalla angifvaren.

Mom.. 2. Öfriga böter, hvilka utgå på grund af denna nådiga författning, skola, der ej särskild! finnes annorlunda fö reskript, tillfalla postkassan.

§ 161.

Mom. 7. För hvad af postmedlen blifvit till ersättande af förkomna eller skadade postförsändelser eller resandes gods utbetalad! och derför icke, på grund af § 17, inom. 2, godtgörelse erhållits, söko Postverket sin ersättning hos den eller dem, som till förlusten eller skadan på ett eller annat sätt varit vållande.

Mom. 2. tiar förlusten inträffa! eller skadan uppkommit till följd af olyckshändelse, utan någons förvållande, eller kan icke någon till ansvar derför bindas, må det från postkassan i sådan! afseende utbetalade belopp afskrifvas.

§ 162.

Postförvaltare, likasom öfrige vid postanstalt anstå!da tjensteman, tillhör det att beredvilligt och på ett förekommande sätt tillhandagå allmänheten med alla sådane upplysningar rörande postförsändelser och deras behandling in. in., som skäligen kunna äskas och af posttjensteman kunna meddelas.

§ 163.

Mom. 7. Afliden postförvaltare, eller varder genom plötsligen iråkad svår sjukdom eller af annan orsak postförvaltare urståndsatt att sin tjenst förrätta, och finnes vid postanstalten icke å stat anstäld annan tjensteman, skall i stad magistrat, men å landet Kong!. Majrts Befallningshafvande eller kronofogden i orten förordna lämplig person att postgöromålen bestrida tilldess, på anmälan om förhållande!, Generalpoststyrelsen om tjenstens förrättande förordnar.

230 Mom. 2. "Varder föreståndare för poststation, hvilken icke är vid jernväg belägen, hindrad att postutvexlingen derstädes besörja, förordnas på samma sätt dertill lämplig person af föreståndaren för det postkontor eller den postexpedition, under hvilken stationen lyder.

§ 164.

På Generalpoststyrelsen ankomme att, genom särskilda tjenstgöringsreglementen, förordna om hvad i (ifrigt till vinnande åt ordning och säkerhet vid postutvexlingen bör iakttagas.

§ 165.

Af donna nådiga författning skall ett exemplar finnas anslaget i hvar postanstalts förstuga, likasom densamma eller utdrag deraf, innehållande §§ 158—160 och 165 af poststadgan, skall, vid 5 riksdalers vite, finnas anbragt å alla tullkammare, i väntningsrum, å jernvägsstation äfvensom i ångfartygssalong och å diligensinrättningskontor, der med ångfartyget eller diligensen post befordras.

Tillämpningen af poststadgan vidtager den 1 januari 187 . utom hvad angår föreskriften i 66 §, 1 inom., rörande vissa lösväskors tillhandahållande genom Postverket, hvithet stadgande icke blifva!* gällande förrän med ingången af år 187 .

231 Innehållsförteckning till ALLMÄNNA POSTSTADGAN,

med hänvisning till den sida i Generalpoststyrelsens underdåniga skrifvelse, der särskild redogörelse för §§nas innehåll och motiverna

derför meddelas.

8 I-

» 2. » 3.

» 4.

« 5.

» G.

i.

» 8. » 9.

» 10.

Postverkets ändamål.

1: A alla Hiller befordras bref, korsband, tidningar, sinåpaketer.........

Till och från alla fullständiga postanstalter: postanvisningar och postförskott.

2: 1 den rnon ske kan, befordras äfven tyngre paketer och resande.

Sid.

19—21.

Postbeford ringen.

Vilkoren för postbefordran med gästgifveriskjuts .... » » » » enskildes jernvägar

» » » » » ångfartyg

o » » » » diligenser.

Breflådornas anskaffande och deras beskaffenhet ....

21, 22.

L2, 23.

Posta t vex 1 i ngen.

Hvad iakttagas bör vid försändelsers inlemnande.

1: Hvilka försändelser skola direkt inlemnas.

2: Tiden då, för sådant ändamål, postanstalterna skola hållas öppna

3—6: » inom hvilken de olika slagen af försändelser höra aflemnas

7—10: Hvilka försändelser som kunna och höra i breflåda nedläggas 11: Om det biträde som bör allmänheten lemnas med postförsändelsernas vågning in. m..........................................................

12: Tiden för breflådornas tömning.

Inskränkning i antalet försändelser som å poststation kunna inlemnas Hvad iakttagas bör i afseende å försändelsers förseende med adress... Hvad särskild! iakttagas bör 1: i afseende å fribref;

2: » » rekommenderad! bref;

3: » » assurera»!! bref;

'23, 24.

4: i afseende ä paket;

5: » « värdes angifvande;

6—12: » » vissa försändelsers uteslutande från postbefordran

11. Huru förfaras bör då för högt värde angifves ....................................

12. » » » da afsändare begär intyg öfver försändelses kontanta

innehåll ....................................................................................

13. Qvitto meddelas å rekommenderad! och assurera dt bref samt å paketer.

14. Mottagningsbevis .................................................................................

15. Bekommenderade och assurerade försändelser: afgrena derför

16—18. Ersättning för förkomna eller skadade försändelser ...............

19. Tvångsrekommendation..................................................................

20. Afskrift af inlemnade postförsändelser.......................................

21. Frankeringsfrihet och frankotvång .............................................

Franko och porto:

» 22. för vanliga bref ...........................................................

» 23. » lokalbref.................................................................

» 24, 25. Försändelser under band, varuprofver och mönster Paketpostförsändelser.

<17-19,

<34—37.

37.

39, 40.

» 26. Småpaketer.............................................

» 27. Paketer med afståndsporto......................

» 28. Adressbref ..............................................

Sättet för postafgifternas utgörande.

19—21,

40—49.

» 29. Kontant eller med frimärken.

» 30. Fullständig eller delvis frankering.

» 31. Franko åtecknadt, men ej utgjord!.

» 32. Franko åtecknadt, men sedermera utplånad!.

» 33. För högt franko utgjord!.

» 34. Anbragt frimärke borttaget.

» 35. Användande af förut begagnad! frimärke.

» 36. » af falskt frimärke.

» 37. Frimärkenas valörer och tillhandahållande.................................49^ 50.

» 38—41. Hvad iakttagas bör då afsändare önskar förändra adress å

inlemna,! försändelse eller densamma återtaga.....................50.

» 42—45. Postanvisning » 46—48. Postförskott .

§ 49.

» 50.

» Öl, 52.

» 53.

» 54.

» 55—57.

» 58.

» 59—61.

» 62.

« 63.

» 64, 65.

» 66—68.

» 69—71.

„ 72—76.

» 77—99.

,, 100.

» 101—118. » 119.

» 120.

» 121.

-> 122, 123. » 124.

» 125.

» 126.

.. 127, 128. » 129. u 130.

» 131.

>' 132.

Hvad iakttagas bär i afseende å an k o unna postförsändelsers behandling.

Försändelsernas utdelande:

genom brefbärare..........................................................................

genom poststation ......................................................................

genom utsändande med posterna...................................................

genom tillhandahållande å adressortens postanstalt.

med rätt för adressaten till särskild! breffack ..............................

Särskilda iakttagande!! vid försändelsernas utlemnande.

Sid

51—53.

53, 54.

54.

54—56.

Armring af ankomna postförsändelser.

Obeställbara försändelsers behandling....................................

S. k. eftersändande af ankomna bref m. m.

Reklamerande af uteblifva försändelser m. m...................

Postutvexlingen med Norge och utlandet.................

Postutvexlingen genom lösväska....................................

Po stafgiftemas bokförande .............................................

Förskrifning genom Postverket af tidningar m. m.

Fribref sförfattning ...........................................................

Extra posters begagnande

Personbefordringen med Postverkets åkdon...............

Förbudssedlars fortskaffande med posterna

Anslag om posternas åtgångs- cell ankomsttider ...............

Befordringsvägen för postförsändelser.

56, 57.

57.

57. 58.

58—62.

62—65. (65—70, j 128—134.

71—88.

88, 89.

89.

89.

90.

Postbehandlingen.

Afgående posters behandling.

Stämpling ......................

Kartering ....................

Protokoller ing ................

Dirigering.......................

Inpackning.......................

Utfärdandet af postpass ..

Postens affärdande...........

Anteckningar å postpasset Postpassets vård..............

,90—95.

§ 133- » 136- » 139. » 140. » 141. „ 142- » 145. » 146. » 147- « 150. » 151.

» 152. » 153. » 154.

» 155. » 156. » 157. » 158- » 161.

» 162. » 163.

» 164. » 165.

135.

138.

144.

149.

Ankommande posters behandling:

Försändelsernas jemförande med postpasset....................................

» » » postkartan rn. rn.........................

Okarterade försändelsers behandling å mellanliggande postanstalt

Försändelsernas journalisering .....................................................

De ankomna kartornas tillhandahållande åt allmänheten ...............

Postutvexlingen genom poststatation ....................................

Lösens debiterande.

Brefbärarestämpel.

Felsända bref in. in.

Postens emottagande å postanstalt.

Lösväskornas expedierande.

Ansvarsbestämmelser in. in.

Sid.

,90—95.

95.

Ansvaret för postens vård ............................................................95.

Underlåtenhet att redovisa franko eller porto ........................

Ansvarigheten för fel i tjensten...............................................

Ansvar för försummelse med handlingars insändande..............

Försummad leverering ..........................................................

Oloflig befordran med posterna.

-160. Postregalet..........................................................................

Hvad iakttagas bör för att hålla Postverket skadeslöst för utbetalade ersättningsbelopp.

Postpersonalens förhållande mot allmänheten.

Posttjenstens uppehållande vid tillfälligt förfall för postvaltare.

Utfärdande af tjenstgörings reglemente ..........................

Liden för poststadgans tillämpande................................

'96—98.

'98—100.

100, 101.

90.

101.