angående ett å staden Stettins vägnar framstäldt förlikning sanbud uti ett af samma stad mot Kongl. May.t och Kronan instämdt skuldfor äring smal

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

> :<» 3S.

Ank. till Riksd. Kansli den 13 April 1871, kl. 10 f. m.

Kongl. Majrts nådiga Proposition till Riksdagen, angående ett å staden Stettins vägnar framstäldt förlikning sanbud uti ett af samma stad mot Kongl. May.t och Kronan instämdt skuldfor äring smal; Gifven Stockholms Slott den 31 ''Mars 1871.

Sedan staden Stettin till Stockholms Rådstufvurätt instämt Kongl. Maj:t och Kronan med yrkande om betalning för åtskilliga försträckningar, som staden i medlet af 17:de århundradet lemnat Svenska Kronan, äfvensom om ränta och ersättning för rättegångskostnaden, samt staden derefter låtit till Kongl. Maj:t ingifva förslag till rättegångens biläggande genom förlikning på vissa erbjudna vilkor, så har Kongl. Maj:t med anledning af berörda förslag funnit Sig höra hos Riksdagen gorå nådig framställning i ämnet, dervid Kongl. Magt till en början vill redogöra för det hufvudsakliga af hvad handlingarne innehålla rörande ifrågavarande fordrans tillkomst och den behandling densamma under derefter förflutna tvänne århundraden hos myndigheterna vederfarits.

Efter uppdrag af Konung Carl X Gustaf har Presidenten i Pommerska Kammaren Gerdt Antoni Rehnskiöld, enligt förskrifning den 4 Maj 1655, öfverenskommit med rådet och borgerskapet i staden Alten-Stettin om en försträckning af 30,000 Rall', i gällande Riksmynt, som staden skulle lemna Svenska Kronan till fortsättande af då pågående krig emot Polen, hälften i penningar af dukater och riksdaler, och den andra hälften i varor, emot återbetalning efter 1 års förlopp med 6 procent ränta, hvilken försträckning ock blifvit fullgjord enligt såväl Fältmarskalken Grefve Arvid Wittenbergs,

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Rikstygmästare!! Grefve Gustaf Otto Stenbocks och Kammarpresidenten Rehnskiölds reqvisitioner samt qvittenser af vederbörande fälträntmästare och proviantmästare in. fl., som ock Kammarpresidenten Rehnskiölds tvenne generalqvittenser, eu för penningarne och en för varorna, utfärdade den 5 December 1656.

Vidare har pommerska regeringen enligt afhandling deri 29 Juli 1659 förmått staden Stettin att till dervarande garnisons behof leverera 100 bister råg a 60 R:dr, hvilken leverering blifvit fullgjord enligt qvitto den 18 December samma år.

Derefter har pommerska regeringen deri 8 Februari 1660 af staden Stettin för garnisonens behof reqvirera! och vederbörande proviantmästare den 23 påföljde Mars qvittera! 50 bister råg, hvilken post i pommerska kammarens räkenskaper krediterats staden till betalning, 40 bister ä 65 R:dr och 10 läster ä 64 R:dr, med tillsammans 3,240 R:dr.

Ytterligare har nämnda regering till iståndsättande af stadens fästningsverk af borgerskap^ derstädes den 24 Mars 1660 betingat och vederbörande räntmästare den 12 påföljde Juli enligt qvitto uppburit ett förskott af 2,000 R:dr, att vid nästföljande Michaelismessa med landsöfligt intresse återbetalas.

Slutligen har staden till garnisonens underhållande, enligt pommerska regeringens bevis den 30 April och vederbörandes qvitto den 2 Juni 1661, förskjutit 4,000 R:dr, att återbetalas med ränta.

Och har Kammarpresidenten Johan Sparrfeldt uti eu den 17 Oktober 1663 afgifven attest intygat att, med afdrag från förstnämnda 30,000 R:dr, af staden Stettins icke erlagda kontingent till de af pommerska landtständerna i Anclam för polska kriget beviljade subsidier 6,000 R:dr, samtliga ofvanstående fordringsposter, utgörande med nyssberörda afdrag 39,240 R:dr, befunnits riktiga och liqvida.

Genom nådigt Bref den 7 September 1660 har Kongl. Makt, då de dittills lemna de förströckningarne icke kunnat återbetalas, dels erkänt, att staden Stettin under polska kriget lemna! ofvanberörda förskott af 30,000 R:dr och sedermera till pommerska regeringen 11,250 (rätteligen 11,240) R:dr, dels ock förklara! att dessa summor, jemte räntor, skulle inom en tid af 6 år, räknade från och med det nästpåföljande, staden ersättas och pommerska patrimonialgodsen Köstin och Zabelsdorfl, om dy inom samma tid till Kronans disposition återfölle, derför häfta på det sätt, att af deras afkastning staden skulle godtgöras först räntorna och derefter så mycket af kapitalet som samma afkastning öfverstege räntornas belopp. Derefter har Kongl. Maj:t den 20 Juli 1664 lofva! anbefalla Kammaren att låta förnöja staden Stettin för de förskjutna 39,240 R:dr, som dittills ej kunna! betalas,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32. 7

helst Kong] Maj:t hyste den förhoppning, att de pommerska patrimonialgodsen skulle kunna till staten indragas och staden deruti erhålla det hypothek, som blifvit utlefvad!. En dylik försäkran förekommer ock i Kong! Breivet till Kammaren den 10 April 1669, men ännu den 25 November 16/9 förklara.!- Kong!. Maj:t sig “med ledsnad hafva förnummit, att rikets “tillstånd dittills icke velat, medgifva, det staden, enligt förut utgångna förordningar, kunnat i någon mån blifva godtgjord för dess hos Kronan elände “betydliga fordringar; Wiljandes dock Kong!. Maj:t genom ytterligare påbud desamma förnya och låta staden på vissa af Kammaren bestämda terminer “vederfaras snar och fullkomlig godtgörelse så långt rikets uttömda medel “det någonsin medgåfvo; och vore Kong!. Maj:t tillfreds, att amtet Jasenitz 1 aitade för samma skuld, så snart Kong!, Maj:t komme i besittning deraf11 hvarom med Drottning Christina skulle underhandlas.

. Den 7 Juni 1681 ingick staden till den af Carl XI inrättade Liqvidations-kommissionen med anhållan om liqvidation af ofvanberörda och andra ordnngar. Sedan staden derefter hos Kong!. Maj:t genom deputerade framställt samma anhållan, förständigades Kommissionen genom Kong!. Bref vet den 12 Oktober 1697 att skyndsamt företaga frågan. Detta skedde den \ Prl 1698, då ett af Kamererare!! Lager marek i ämnet afgifvet memo-

11a öi ekorn till behandling, och bl ef i anledning af Kommissionens då

rattade beslut, observationsräkning den 19 Maj samma år utfärdad, hvari *nförda. fordringsposter till betalning godkändes, dock med följande förbehåll och inskränkningar, nemligen:

a) att> om af det enligt förskrifningen den 4 Maj 1655 lemnade förskott 1 persedlar till ett värde af 15.000 R-dr några varor skulle i de derå i-i, 'dåde qvittenserna och pommerska hufvudböckerna befinnas upptagna till högre pris än markegången, hvarom underrättelse skulle inhemtas, staden ^ likväl icke finge åtnjuta ersättning till högre belopp än markegång^

b) att eu i samma förskott ingående post å 1,751 R:dr forsellön för Konung Cad X:s bagage, hvarå formännens qvitto saknades, icke skulle godtgöra;? annat än mot fullkomligt bevis, att donna post verkligen vore till formännen utbetald, liv il k et bevis staden till räkningens ändtliga afsittande herde anskaffa;

c) att för fordringsposten af den 8 Februari 1660 å 50 bister råg priset nedsattes till 60 R:dr låsten i likhet med då gällande markegång och således för hela partiel från 3,240 R:dr till 3,000 R:dr.

d) att, ehuru förskrifningen den 4 Maj 1655 var ställd på Specieriksdaler, betalningen dock såväl för denna som för öfriga försträckningar skulle erläggas i Riksdaler courant ä 6 mark eller 48 öre, i hvilken

g Koral, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

myntsort ock alla förströckningarne, så vidt räkenskaperna utvisade, blifvit

gjorda; samt ,

e) att intresset, som för dem alla beräknades till 6 procent, dock enligt 5:te punkten af Kongl. Resolutionen den 29 Oktober 1686 och Kong!. Brefvet den 20 Juni 1689, icke finge sammanlagdt uppgå högre än till alterum

tantum, eller lika med kapitalet. _

Enligt denna observationsräkning uppgick således stadens fordran i kapital till° 39,000 R:dr och i intresse till lika belopp eller tillsammans till 78,000 R:dr, men som derå enligt pommerska hufvudböckerna för år 1660 afbetala 108 R:dr, krediterades staden eu fordringssumma af 77,892 R:dr courant, dock med reservation af Kronans rätt, dels så framt något framdeles kunde finnas vara å denna fordran betaldt eller på hvarjehanda sätt åtnjutet, hvarom kunskap vid räkningens upprättande saknades, och dels med afseende å of vank er orda markegång och forsellön. Den uppgjorda observationsräkningen blef enligt anteckning å det härstädes förvarade exemplaret deraf samma dag, den 19 Maj 1698, tillställd stadens deputerade för afgifvande af förklaring, men någon sådan har sedermera aldrig inkommit. Lika litet synes något svar hafva blifvit meddeladt af pommerska regeringen å det bref den 13 Maj 1698, hvari Liqvidations-kommissionen begärt uppgift å 1655 års markegång för några i omförmälda persedelförskott upptagna varor. . , . „

Sedan derefter genom fredstraktaten den 21 Januari 1/20 en del åt Pommern och deribland Stettin blifvit afträdd till Preussen, afl ät Konung Fredrik Wilhelm 1 i Preussen den 28 Juni 1721 ett bref till Konung Fredrik T i Sverige, hvaruti preussiske Konungen anförde, att lian åtskilliga gånoer påmint om betalning af staden Stettins fordran, att Konungen af Sverige den 1 December året förut svarat, att han ville inhemta nödig underrättelse i ämnet, och som sådant förmodligen då mera skett, hemställde Konungen af Preussen, huruvida icke staden Stettin kunde blifva kontant erad af hvad åtskilliga svenska undersåter hade att fordra i Preussen, hvarefter Konungen af Sverige nog torde finna utväg att derefter åter ersätta sina undersåter. Uti svar härå den 16 Oktober samma år anförde Konung Fredrik, att, då staden Stettin hvarken enligt gudomlig eller verldslig lag kunde vara tillåtet att i dess process indraga sådana partieuliera personer, hvilka med dess fordringar icke hade den ringaste relation eller rapport och hvilkas rätt blifvit grundad icke allenast på dem tillställda kontrakter och förskrifningar utan ock i eu solenn traktat och fredsslut tillerkända, sa hyste Konung Fredrik den tillförsigt, att Konungen af Preussen skulle hänvisa staden Stettin att anmäla sina tilläfventyrs egande anspråk å ort och ställe, som vederborde, samt sedan afvakta tiden, då det vore möjligt att henne förnöja, men

9 ICongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

icke medgifva, att oskylda personel’, som i deras händer cgdc sådana överenskommelser och förskrifningar, som genom en högtidlig fredstraktat blifvit stadfästande, skulle emot all rätt och billighet nödgas tillsläppa sina fordringar till betalning af främmande och ännu icke eu gång utredda skulder. Härpå följde den 10 Februari 1722 ett nytt bref från Konung Fredrik Wilhelm, hvari, bland annat, yttras, att den ifrågavarande fordran icke torde behöfva någon justification i hufvudpostcrna, enär desamma redan af Konung Carl XI blifvit genom ofvan anförda Resolution deri 25 November 1679 erkända för riktiga och considerabla samt derefter genom 1698 års liqvidationsräkuing till liqvid uppförda och fastställda, att det oaktadt och ehuru staden åtskilliga gånger, synnerligast år 1719, hos Drottningen af Sverige gjort den mest bevekande ansökan, likväl å dess berörda fordran, utan tvifvel i anseende till de mellankomma krigsoroligheterna, icke det ringaste blifvit affördt och att, då Liqvidations-kommissionen ålagt staden bibringa närmare bevis öfver en och annan post, staden vore beredd att sådant anskaffa eller, om den vore oförmögen att nöjaktigt det gorå, låta sig decortera hvad billigt vore.

Sistnämnda bref remitterades den 27 Februari 1722 till Kammarkollegium och Statskontoret, med befallning att inkomma med utlåtande om, på hvad sätt brefvet ansåges bäst kunna besvaras.

Uti det i anledning häraf den 21 April 1722 afgifna utlåtande, anförde Kammar-kollegium och Statskontoret, att staden Stettins ifrågavarande fordran redan 1698 varit under handläggning hos Liqvidations-kommissionen och dermed så vida kommet, att en observationsräkning då blifvit till vederbörandes förklaring utfärdad, som sig salderade med en fordring af 77,892 R:dr ä 48 öre Silfvermynt stycket, dock med åtskilliga reda reservationer och förbehåll såsom l:o) att ingen säker underrättelse funnes om hvad som kunde vara betaldt, särdeles emellan åren 1669 och 1674, för hviken tid pommerska hufvudböckerna vid strandning^! utanför Bornholm gått förlorade; 2:o) att besked skulle inskaffas om markegången på ett staden kreditera^, ansenligt persedelförskott, hvarannan Liqvidations-kommissionen resolverat, att ingen betalning derpå följa kunde; och 3:o) att qvittens^- eller annat fullkomligt bevis till en under samma salderade fordring begripen post af 1,751 iLdr skulle ingifvas; och som öfver allt detta sedermera ingen förklaring inkommit, än mindre något af de i så måtto till sakens ändtliga afgörande desidererade bevis och underrättelser, och sådana staden Stettins fordringar alltså emellertid ej annorlunda än för illiqvida kunde anses, utan att vetas kunde hvad och huru mycket staden deraf för ständig fordran tillkomma kunde, så hemställde Kollegium och Statskontoret, huruvida ej svaret till Konungen af Preussen kunde i sådan syftning affattas.

Bill. till Riksd. Prof. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft. •>

10 Kongl. Majita Nåd. Proposition N:o 32.

Denna hemställan synes dock icke hafva blifvit Infallen, utan beslöts i stället vid ärendets föredragning i Rådkammaren den 7 Maj 1722 att, “eftersom det vore så gamla fordringar, skulle med saken anstå till Rikets Stän- “ders nästa sammankomst.“

Den 17 December samma år aflat Preussiske Ministern von Brandt till Svenska Regeringen eu promemoria, deruti han, med bifogande af en förteckning öfver preussiska undersåters fordringar hos Svenska Kronan, upptagande främst staden Stettins fordran, anhöll om ofördröjlig pröfning af dessa fordringar, hvarefter bemälde Minister uti en ny promemoria af den 3 Augusti 1723 hemställde, att frågan om berörda fordringar måtte öfverlemnas till Rikets då församlade Ständer. Båda dessa promemorior remitterades den 7 Januari och den 19 Augusti 1723 till Kammar-kollegium, men synas der icke hafva föranledt annan åtgärd än att desamma öfverlemnades till vederbörande kontor för utlåtandes afgifvande.

Uti skrifvelse den 6 April 1723 till Konung Fredrik I, beklagade sig Konung Fredrik Wilhelm af Preussen deröfver, att hans dels egenhändiga, dels genom Ministern von Brandt gjorda föreställningar om betalning af preussiska undersåters fordringar allt dittills varit fruktlösa och förklarade, att han vid sådant förhållande kunde finna sig föranlåten att låta betala dem med hvad svenska undersåter både att fordra i Preussen.

Härpå svarade Konung Fredrik den 19 Augusti samma år, att han icke förvägrat någon fordringsegare rättvisa, utan skulle de ifrågavarande fordringarne betalas så fort omständigheterna det tilläto, men att, då staden Stettin kunnat vänta i så många år, han hölle före, att med dess fordrans godtgörande kunde anstå så lång tid som till återställande af rikets genom kriget försvagade krafter vore nödigt. För öfrigt vore förhållandet med de svenska och de preussiska fordringarne i det afseende alldeles icke enahanda, att de förra allesammans grundade sig på hypotheker, hvaruti de genom 1720 års fredstraktat blifvit försäkrade att erhålla sin betalning; men skulle Konungen af Preussen icke afstå från sin föresats att låta dem gå i qvittning emot hvarandra, så funne Konung Fredrik nödigt att hos Kejsaren och Riksförsamlingen i Regensburg gorå framställning, i fall fredstraktatens stipulation^ icke af Preussen fullgjordes. Detta svar öfversändes till Svenska Ministern i Berlin Grefve Desse med tillkännagifvande, att fredsmediateurerna Frankrikes och Englands bemedling skulle begäras för fredstraktatens uppfyllande å Preussens sida.

Derefter har Svenska Ministern i Berlin Klinckowström, som genom den för honom 1730 utfärdade instruktion erhållit uppdrag att hos preussiska regeringen påyrka de svenska fordringarnes betalning enligt fredstraktat^, uti underdånig skrifvelse den 18 Januari samma år inberätta!, att lian varit

11 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

kallad till konferens för att upplysa på hvad sätt Svenska Regeringen ämnade godtgöra dem, som hade fordringar hos Kronan Sverige, emedan det ansågs billigt att, då man hos preussiska regeringen påyrkade de svenska fordringarnes betalning, man också i Sverige visade benägenhet att betala de preussiska, samt att Klinckowström vid denna konferens protesterat emot sequiparerande af båda slagens fordringar och särskild! beträffande Stettins fordran till protokollet förklarat, att densamma vore att anse såsom prmscriberad och att, då Svenska Kronan under sin mest blomstrande ställning vägrat betala donna fordran, man nu förgäfves sökte åter upplifva densamma.

Den 19 Juli 1731 föredrogos i Rådkammaren Preussiske Ministern Luderitz’ memorialer af den 16 förutgångna Mars angående de preussiska undersåtarnes fordringar och af den 26 påföljde April angående särskild! staden Stettins fordran hos Kronan, äfvensom nämnda städs Sekreterare Schadelocks underdåniga supplik om betalning af samma in. fl. fordringar. Alla dessa handlingar remitterades till Kansli- och Kammar-kollegierna att deröfver afgifva underdånigt utlåtande, och har enligt Kansli-kollegii protokoll målet derstädes förevarit den 28 Juli 1731, då det beslöts att Kanslirådet Boneauschöld skulle taga handlingarne för att med Kammar-kollegium rådgöra huru dessa saker bäst kunde företagas.

Den 12 Juni 1733 upplästes i Kansli-kollegium ett af Preussiske Ministern Meinertzhagen afgifvet och till Kollegium remitterad! memorial angående staden Stettins och dess innevånares fordringar här i Sverige, äfvensom angående (de pommerska) archiverna in. m. Kansli-kollegium beslöt att genom protokollsutdrag begära Kammar-kollegii upplysning, huru med hemälda fordringar sig förhölle. Sedan i anledning häraf Kammar-kollegium befallt Kamererare!! Sandelhjelm att skyndsam! afgifva utlåtande! i ämnet och denne i memorial, som den 4 Juli föredrogs i Kammar-kollegium, anfört, att dessa fordringar icke kunde liqvideras, emedan Sverige icke, enligt traktaten, erhållit de pommerska räkenskaperna för den tid landet tillhörde Sverige, beslöt Kollegium att detta besked skulle genom Kammarrådet Wulfvenstjernå muntligen framföras till Kansli-kollegium. Detta verkställdes samma dag, och innehåller dagens protokoll hos Kansli-kollegium, att Kammarrådet Wulfvenstjerna inför Kollegium bland annat andraga! “åtskilliga skal och omständigheter, hvarigenom lian förmenade, att en stor “del af dessa fordringar skulle kunna rescontreras så emot den bekanta be- “grafnings- och kröningshjelpen som brudskatten". Häruppå afgaf Kanslikollegium den 5 September det derifrån infordrade utlåtande, hvari beträffande fordringarne, bland annat, anfördes, “att en del deraf härrörde från “urgamla tider och ej blifvit här behörigen liqviderade, hvithet, efter hvad “Kammar-kollegium yttra!, icke heller kunde ske, så länge pommerska ar-

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

“ chivets separation och delning icke försiggått och man deraf kunnat inhemta slika fordringars riktighet och beskaffenhet, att deröfver en formlig “liqvidation anställa, ehuruväl Kollegium hade orsak att tro, det vid undersökningen af dessa fordringar sådana omständigheter torde sig yppa, att “deras betalning, om icke in totum, dock in tantum, lärer komma det “Preussiska Pommern till last"; och klöf detta utlåtande den 24 i samma månad inför Rådet föredraget och bifallet.

1 anledning deraf, att Kaptenen von Kuhlman, som haft fordringar liypothiserade i de till Preussen afträdda taffelgods^ Malchow och Zimmitz, i underdånighet anmält, att han, emot fredstraktaten, ej kunnat af preussiska regeringen erhålla någon betalning för dessa fordringar, och att å preussiska sidan deremot invändes, att först de preussiska undersåtare herde förnöjas för deras fordringar hos Svenska Kronan, på grund hvaraf Kapten v. Kuhlman anhöll om regress i sådana fordringar, befallde Kong!. .Maja den 14 Mars 1737 dels Kammar-kollegium att väl fortfara med upprättande af liqvidationer öfver preussiska fordringar, men dem tillsvidare icke utgifva, dels ock Rikets Ständers kontor att intill vidare förordnande icke utbetala några preussiska liqviderade fordringar, hvarjemte underrättelse härom på diplomatisk väg meddelades preussiska regeringen. Sedan Kongl. Maj:t derefter den 2 April 1739 meddelat Riksens Ständers Sekreta Utskott eu af Kapten v. Kuhlman gjord förnyad ansökning att för ofvannämnda honom fråntagna pantegods beviljas regress uti preussiska undersåters fordringar bär i Sverige och att deremot innehafvande af dessa fordringar måtte hänvisas att erhålla betalning ur v. Kuhlmans fordran hos preussiska Kronan, förklarade Sekreta Utskottet uti underdånig skrifvelse den 10 i samma månad, att Utskottet icke hade något att deremot påminna, hvarföre hemställdes, att Kammarkollegium måtte anbefallas att direkte till Rikets Ständers kontor aflemna de öfver preussiska fordringar hos Kollegium uppgjorda liqvidationer, för att tagas in solutum för hvad Kontoret komme att betala till v. Kuhlman. Till följd af nådig föreskrift den 8 Maj 1742 har deruppå bemälda Kontor till Kuhlmanska sterbhuset icke allenast utbetalt innehållet af Generalen Crassows löningsfordran, utan ock årligen intill 1745 års slut förskottsvis utassignerat en sjettedel af återstoden, Indika utbetalningar tillsammans uppgingo till 40,396 Daler 20 öre Silfvermynt, men som under liden ingen enda liqvidation öfver någon preussisk fordran kommit Kontoret tillhanda och således föga liknelse funnes för Svenska Kronan att genom indragande af preussiska fordringar få ersatt den nog ansenliga summa, som bemälda sterbhus redan blifvit avancerad, fann sig Kontoret föranlåtet att hos Kong]. Maj:t gorå underdånig förfrågan, huruvida det för 1746 och 1747, utan afseende derå om några preussiska undersåters liqvidationer inkomme eller ej,

13 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 32.

borde fortfara med utbetalningen till Kuhlmanska sterbhusct, eller dermed tillsvidare innehålla. Med anledning häraf anbefallde Kongl. Maj:t den 12 Maj 1746 Kammar-kollegium att upplysa, indika liqvidationsmål af preussiska undersåter bl hvit hos Kollegium anhängiggj orda och hvilka hinder kunde ligga i vägen för deras afsilande. Häröfver infordrade Kollegium sina båda afräkningskontors yttranden, hvarefter Kamereraren Clarén i första afräkningskontoret den 30 September 1746 afgaf betänkande, deruti han, efter omförm ätande af Preussiske Ministern von Brandts här ofvan nämnda memorialer med dervid fogade förteckning öfver preussiska fordringar och efter anförande, såsom skäl, hvarföre frågan om berörda fordringar ej vunnit handläggning, att dessa fordringar dels voro af den beskaffenheten, att de enligt Kongl. Förordningarne och den allmänna lagen voro prsescription underkastade, emedan vederbörande efter många års förlopp om betalnings erhållande sig ej anmält, och det derföre syntes vara troligt, att de för slika gamla pretentioner blifvit på något sätt förnöjda, dels åter berodde på de sökandes efter undfångna observationsräkningar återstående och ännu ej inkomna förklaringar, vidare yttrat sig rörande förhållandet med en del af de i von Brandts förteckning upptagna fordringar samt dervid beträffande den Stettinska fordringen redogjort för innehållet af Kammar-kollegii och Statskontorets ofvan omförmälda utlåtande den 21 April 1722, med tillägg, att “som de till staden Stettins prsetentioner erforderliga bevis ännu ej “blifvit anskaffade och okänd! vore, huru mycket på fordringen från 1669 “till 1674 kunde vara betaldt, hvarom ock, i anseende dertill, att räkenska- “perna för samma år förkommit, någon kunskap icke torde kunna erhållas, “så syntes ifrågavarande fordran nu liksom tillförene höra för illiqvid anses “och considereras“.

Den 22 påföljande November förekom hos Kammar-kollegium frågan om de preussiska fordringarne hos Svenska Kronan, och innehåller protokollet, att Kollegium ansåg det vara bäst nu icke röra vid donna saken, utan heldre låta betala Crassowska fordringen, hvaraf Kapten von Kuhlman vore innehafvare, hvilket Kammarrådet Drufva lofva de att i Rådet berätta och föredraga. En förteckning öfver dessa fordringar blef emellertid uppgjord och den 8 December 1746 uppsänd till Rådet.

Sedan derefter Svenske Ministern i Berlin Wulfvenstjernå anmält, att staden Stettin vägrade utbetala en svenska familjen von Pfeiff tillhörig lif— räntefordran förr än staden erhållit liqvid för sin egen fordran hos Svenska Kronan, och Kammar-kollegium i anledning häraf den 21 September 1752 erhållit nådig befallning att angående omständigheterna af donna senare fordran sig utlåta, har väl Kamereraren Arenarider, den 16 December samma år, enligt Kollegii föreskrift, afgifvit yttrande, deruti han efter redogörelse

14 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 32.

för hvad i frågan förekommit, för egen del anfört, bland annat, att “det “syntes ankomma på Kongl. Maj:ts eget godtfinnande, huruvida någon likvidation på den fordringssumma, som ändtligen kunde blifva för staden “Stettin ständig, må få utgifvas förr än Riket fått sin förnöjelse för de “till Kuhlmanska sterbhuset förskjutna medel", men detta yttrande har sedermera icke blifvit i Kollegium föredraget, eller något beslut i anledning deraf fattadt.

Emellertid både Riksens Ständers kontor den 13 Juni 1750 anmält, att Kontoret i afräkning på Kuhlmanska arfvingarnes fordran indragit och afskrifvit, utom den Crassowska, äfven en annan preussisk undersåtes vid namn Spiring fordran, till belopp af 1,275 Daler Silfvermynt, hvarom enligt nådigt beslut den 25 i samma månad preussiske Ministern Rhods skulle underrättas.

Den 21 Maj 1753 föredrogs å Rådkammaren en note från bemälde minister, deruti han meddelade, att preussiska regeringen samtyckte dertill, att Kuhlmanska arfvingarnes fordran finge qvittas emot preussiska undersåters fordringar hos Svenska Kronan. Denna note remitterades till Kammarkollegium, men något utlåtande i anledning deraf synes ej hafva blifvit afgifvet.

Efter 1815 års fördrag, hvarigenom Svenska Pommern afträddes till Preussen, väcktes jemväl fråga om liqvidation af staden Stettins fordran, men på yrkande af svenska liqvidationskommissarien blef detta anspråk ur reklamationslängderna affördt, såsom icke utgörande föremål för dåvarande underhandlingar. Uti ett af preussiska Statsministern Grefve Bernstorff till Magistraten i Stettin den 15 Februari 1824 utfärdadt bevis meddelas dock, att berörda fordringsanspråk dermed ingalunda blifvit frånträda utan saken endast lemnats i sitt förra skick.

Den 24 September 1832 inkom staden Stettin genom Syndicus J. E. Ruth och Consuln C. L. Bergemann till Kammar-kollegium med en skrift, deruti staden, under förmälan, att dåra era “ öfver ett hundra år förflutit, se- “dan stadens rättmätige, på försäkringar af tvänne Sveriges framfarna Konun- “gar hvilande, med de ojäfaktigaste bevis bestyrkta, tvänne gånger af vederbörande auktoriteter pröfvade och senast år 1698 i laglig form godkända “fordringar" genom Kongl. Maj:ts Remiss den 19 Juli 1731 “gjordes beroende af Kansli- och Kammar-kollegiernas ompröfvande, utan att staden “ännu kommit i åtnjutande af sin rätt", anhöll, att förevarande kronofordringsmål skyndsamligen måtte varda af Kollegium till pröfning företaget och med slut afhjelpt, förklarande staden sig villig till de afdrag å dess i 1698 års liqvidationsräkning upptagna tillgodohafvande, 77,892 R:dr, som kunde visas höra ega rum, men hemställde derjemte, huruvida det ej vore med lag

15 Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

och rättvisa öfverensstämmande, att ränta å stadens fordran blefve densamma åtminstone till alterum tantum tillerkänd från den tid år 1722, då fordringen ansåges sednast ostridigt hafva både bort och kunnat henne godtgöras. Kollegium öfver]emnade den 9 November samma år denna ansökning till Kong!. Maj:t med tillkännagifvande, att, då mer än hundra år framflutit sedan, efter sökandernes uppgift, handlingarne i målet blifvit till Kanslioch Kammar-kollegiernas utlåtande remitterade, Kollegium vid sådant förhållande och enär frågan anginge en väl förr under Sverige, men numera under utrikes makt lydande städs förmenta, för långliga lider sedan tillkomna föreningsrätt hos Svenska Kronan, icke ansåge sig tillständig! att utan Kong!. Maj:ts särskilda nådiga föreskrift någon handläggning vid detta mål vidtaga.

Sedan Kong!. Maj:t den 8 December 1832 anbefallt utrikes statsministern att upplysa, huruvida icke staden Stettins ifrågavarande fordringsanspråk borde anses förfallet i följd af den med Preussen sednast afslutade föreningstraktat eller äldre diplomatiska handlingar, och utrikesministern Grefve Wetterstedt i anledning deraf den 18 Oktober 1833 meddela! hvad, på sätt här ofvan förmåles, vid 1816 års liqvidationsnegociationer derom förekommit och Grefve Dcrnstorft år 1824 tillkännagifvit, befallde Kong!. Maj:t genom nådigt Dref flen SO November 1833 Kammar-kollegium att, i öfverensstämmelse med den redan år 1731 den 19 Juli dåvarande Kansli- och Kammarkollegier meddelade föreskrift och efter granskning af de i förevarande mål sedermera inkomna handlingar samt infordrade ytterligare upplysningar, afgifva underdånigt utlåtande i ämnet.

Till följd häraf har genom Kammar-kollegii försorg en vidlyftig undersökning blifvit anställd såväl i Kollegii handlingar och protokoller, som bland handlingarne i Riksarkivet, Riksgälds-kontoret och Riddarhusarkivet, hufvudsakligen för att få utrönt, om fordringen till större eller mindre del blifvit betald; och hafva dervid val flera af ofvan omförmälda handlingar och upplysningar i målet tillrättafunnits, men ingå vidare spår till skuldens betalning. Sedan derjemte Advokatfiskals-einbetet den 18 Januari 1848 afgifvit infordrad! memorial samt staden Stettin dels i tvä inne den 11 Maj 1852 och den 31 Juli 1854 till Kammar-kollegium ingifna skrifter och dels uti ansökning hos Kong!. Maj:t påmint om målets företagande till handläggning, har Kollegium uti underdånigt utlåtande den 16 Januari 1856 hemställt, att, då jemlik t 5 § 6 inom. i Kollegii Instruktion den 16 Februari 1838, jernjord! med 7 § i Kollegii förra Instruktion den 11 Oktober 1734, mål af förevarande beskaffenhet tillhörde Kollegii upptagande och pröfning samt Kong!. Maj:t följaktligen icke torde vilja omedelbart dermed taga befattning, målet matte öfverlemnas till Kollegium att dermed lag och författningar likmätigt förfara och utslag deruti meddela.

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Denna hemställan bifölls i nådigt Bref den 8 Augusti 1856, hvarefter Kammar-advokatfiskals-embetct den 21 Maj 1861 på Kollegii befallning afgaf nytt merirorial i målet. Advokatfiskals-embetet bär deruti, jemte åberopande af dess redan i föregående memorialet uttalade åsigt, att på grund af 3 § i Kongl. General-resolutionerna den 20 December 1680, Kongl. Kungörelsen den 26 April 1756 och Kongl. Kungörelsen den 19 Augusti 1802 fordringsanspråk et genom preskription redan för längre tid tillbaka upphört att ega gällande kraft, tillika, för den händelse att donna åsigt icke gillades, anfört dels, att, då liqvidationsräkningen den 19 Maj 1698 samma dag blifvit staden Stettins då i Stockholm varande deputerade tillställd för afgifvande af förklaring, utan att staden med förklaring inkommit eller sedermera käft något emot samma räkning, såvidt sjelfva hufvudsumman rörer, att erinra, utan tvärtom medgifvit de å Kronans sida gjorda reservationer i afseende på markegångspriset och forsellönen, i fall det förra kunde visas vara annorlunda och den sednare ansågs behöfva ytterligare verificeras, Advokatfiskals-embetet ansåge krafvets kapitalbelopp, sådana de i berörda räkning såväl i debet som kredit utfördes, från staden Stettins sida nu icke vara någon tvist underkastade äfvensom samma belopp höra å Kronans sida lemnas utan vidare anmärkning än de i räkningen gjorda reservationer i afseende på markegången å de persedlar, som inbegrepos under den med Kammarpresidenten Rehnskiöld kontraherade försträckning i varor äfvensom i afseende å forsellönen, hvilka reservationer Advokatfiskals-embetet till Kollegii pröfning öfverlemnade, dels, beträffande räntan å det kapitalbelopp, som kunde varda staden Stettin tillerkändt, att då enligt 36 punkten i Kongl. General-resolutionen den 20 December 1680, 5:te punkten i Kongl. Resolutionen den 29 Oktober 1686, samt Kongl. Blefven till Liqvidationskommissionen den 17 December sistnämnda år, den 20 Juni 1689, den 13 Juni ] 690 och den 20 December 1692 allt vidare intresse å till Kronan gjorda försträckningar skall upphöra, när det till alterum tantum eller till lika belopp med kapitalet uppgått, Advokatfiskals-embetet, under åberopande derjemte af Kongl. Brefvet till Kammar-kollegium angående Enkefriberrinnan Margaretha A diers arfvingars fordran bos Kronan den 27 Juni 1758, yrkade, att föreskriften i ofvanberörda författningar äfven måtte i förevarande mål tillämpas samt att alltså räntan, som enligt då gällande stadgande!! fått beräknas till 6 procent och således redan efter 16Vz års förlopp eller långt före upprättandet af 1698 års liqvidationsräkning uppgått till alterum tantum, herde stadna och upphöra att vidare beräknas, så snart den hunnit till det belopp, hvartill kapitalet komrne att till utgående fastställas; i följd hvaraf Advokatfiskals-embetet, derest de i nämnda rakning utfärda gäl dposter blefve godkända, hemställde, att de derå i samma rakning beräknade räntor äfven

17 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32. måtte till samma belopp bestämmas; dock att, enär sammanlagda kapital-

summorna enligt räkningen utgjorde.......R:dr 45,000: —

hvarifrån af dragits omför malda till Kronan icke erlagda

subsidier................. „ 6,000: —

så bolde från återstoden...........R;dr 39,000: —

enligt Advokatfiskals-embetets åsigt med lika skål som

subsidierna afräknas de............ „ 108: —

som af Stettinska Räntekammaren blifvit staden godtgjorda,

så att kapitalet rätteligen utgjorde endast......R:dr 38,892: —

innan beräkningen af räntan till alterum tantum finge börja,

hvadan räntan ock borde nedsättas till samma belopp eller „ 38,892: —

i följd hvaraf saldo i kapital och ränta staden Stettin till

godo skulle utgöra.............R:dr 77,784: —

Anseende deremot Advokatfiskal^ den å staden Stettins sida ifrågasätta ytterligare ränta från och med år 1722 å hela det i liqvidationsräkningen beräknade beloppet 77,892 R:dr, hvaraf 39,000 R:dr redan utgjorde den till alterum tantum upplupna ränta, i hvarje händelse höra såsom stridande emot 9 Kap. 6 § Handelsbalken afslås.

I fråga slutligen om evalvationen af det fordringsbelopp i kapital och ränta, som kunde staden Stettin tillerkännas, hvilket belopp i liqvidationsräkningen utfördes i Riksdaler ä 48 öre silfvermynt stycket, har Advokatfiskalen yrkat, dels under åberopande af Kongl. Förordningen om myntet den 14 April 1653, hvilken var gällande vid den tid, då försträckningarne gjordes, äfvensom af den tillämpning, som enligt Kongl. Brefvet den 27 Juni 1758 egde rum i afseende på de Adlerska arfvingarnes från samma tid som förevarande härledda kronofordran, att den riksdalcrssort, som inbegrepes i nu ifrågavarande kraf, ej måtte beräknas högre än för 6 mark silfvermynt eller lVa daler eller 48 öre nyssnämnda mynt, som åter enligt Kongl. Kungörelsen och Förordningen den 27 November 1776 motsvarade 12 skillingar Specie eller numera Banko, utgörande i nuvarande Riksmynt 37,50 öre, dels, för den händelse detta påstående ogillades, att på grund af Kongl. Förordningen om myntet den 19 Mars 1681, hvilken var gällande då liqvidationsräkningen uppgjordes, riks daler n måtte beräknas till 6 daler kopparmynt eller 2 daler courant silfvermynt, motsvarande 16 skillingar Banko eller 50 öre i nu gällande Riksmynt, dels ock, ifall icke heller denna åsigt vunne godkännande, att på grund af Kongl. Kungörelsen och Förordningen den 27 November 1776 och Kongl. Myntbestämningslagen den 1 Mars 1830, jemförd med Kongl. Kungörelsen den 10 September 1834 angående Bankens öppnande för utvexling af silfver, det belopp i Riksdaler, Bill. till Rihsd. Prof. 1871. 1 Samik 1 Afd. 15 Haft. 3

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 32.

som kunde staden Stettin tillerkännas, måtte utgå med Banko Riksdaler eller motsvarande 1 R:dr 50 öre Riksmynt; dock att någon utbetalning af beloppet i ingen händelse bolde ega rum, förr än originalförbindelserna återställdes.

Uti häremot den 15 Oktober 1861 afgifna påminnelser har staden Stettin, beträffande preskriptionsfrågan, j anfört, bland annat, att då observationsräkningen den 19 Maj 1698 blifvit upprättad och erkänd inom 20 år efter 1680, den i 3 § af General-resolutionen den 20 December sistnämnda år meddelade föreskrift om krafs anställande hos Kronan inom nyssberörda tidsperiod vore iakttagen, att, sedan stadens fordran genom omförmälda rakning blifvit fastställd, något vidare bevis för dess rättmätighet icke behöfdes, att vid sådant förhållande emot staden icke heller kunde åberopas Kongl. Kungörelsen den 26 April 1756, hvilken endast gällde sådana anspråk, som icke förut blifvit styrkta, att för öfrigt staden vid sistnämnda tid i anseende till kriget emellan Sverige och Preussen icke kunnat efterkomma bcmälda Kungörelses föreskrift att inom U/r år legitimera och styrka sin fordran, och att ej heller Kongl. Kungörelsen den 19 Augusti 1802 kunde gälla ifrågavarande fordran, hvilken blifvit ånyo anhängiggjord 1721 och 1731, och hvari förhandlingarne blott de facto men icke de jure hvilade sedan 1753. Vidare har staden anfört, att den val för tillfället vore urståndsätta att meddela den äskade uppgiften å markegångsprisen för levererade varor åren 1655—1660, men att då enligt Kammarpresidenten Rehnskiölds bevis den 5 December 1656 den kontraherade levereringen af 30,000 Thaler, hälften kontant och hälften i varor, blifvit inför denne embetsman i behörig form redovisad, då derjemte behöriga afslutandet af denne affär blifvit ånyo erkändt genom Kammar-direktorn Sparrfelts attest den 17 Oktober 1663, och då bemälde svenska embetsman varit icke allenast förpligtade utan ock i tillfälle att öfvertyga sig om riktigheten af de förhållanden de intygat, hvarje anledning saknades att numera ifrågasätta riktigheten af det beräknade beloppet. Att anskaffa de fordrade qvittenserna öfver forsellönen 1,751 Thaler vore icke heller för staden möjligt, helst dess handlingar föranledde till antagandet, att berörda qvittens^ blifvit öfverlcmnade till Svenska Regeringen och emottagna af dåvarande Kammardirektor, men då utgiften af forselkostnaderna blifvit af Svenska Kommissarien på grund af honom förelagda underrättelser erkänd, torde något tvifvel rörande denna fordringsposts riktighet icke kunna ega rum. 1 afseende vidare å den af Advokatfiskal väckta fråga, huruvida icke genom utbetalningen af den Kuhlmanska fordringen någon del af staden Stettins fordran bolde anses vara godtgjord, bestred staden, att någon sådan qvittning lagligen kunde ega rum, då nemligen den Kuhlmanska fordran icke varit riktad emot staden

19 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Stettin utan emot Preussiska Kronan och de ifrågakomna båda skuldförhållandena sålunda icke egt rum emellan samma personer. Vidkommande derefter ränteberäkningen så erkändes val, att staden i kontraherad ränta icke kunde gorå anspråk på mera än alterum tantum, hvaremot staden förmenade, att den ränta, hvilken såsom skadeersättning i följd af skuldens fördröjda betalning uppkomma (dröjsmålsränta), kunde fordras ända tills dröjsmålet upphörde, och att i följd häraf staden, som genom observationsräkningens godkännande och sedermera genom sin tystnad kunde antagas hafva medgift anståndet, likväl vore berättigad att, sedan skulden under 1721 blifva ånyo krafd, från och med den 1 Januari 1722 njuta 5 procent dylik ränta å det genom alterum tantum af kontraherade räntor till ett belopp af 77,784 R:dr ökade kapitalet. 1 afseende slutligen å den myntberäkning, hvarefter skuldens liqviderande herde ega ruin, har staden erinrat, att återbetalningen herde ega samma penningevärde som förströckningarne egde i Stettin år 1655 och närmast derpå följande år, i följd hvaraf och då försträckningarne skott i 1 haler samt enligt Riksmyntordningen af år 1559, hvilken enligt eu af Svenska Ståthållaren Grefve Wrangel i Wolgast den 10 Mars 1669 utfärdad förordning varit gällande äfven i Pommern, och Riksafskedet i Augsburg år 1566 nio Thaler slogos af en fin mark, hvaremot numera 14 Thaler erhöllos af nämnda silfverqvantitet, staden beräknade att dess ifrågavarande fordran, 77,784 Thaler, skulle i nu gällande Preussiskt mynt utgöra 120,997 Thaler 10 silbergroschen och i Svenskt Specie, efter 1 Thaler 15 sgr för en Svensk Specie Riksdaler, 58,465Va Specie Riksdaler jemte 5 procent ränta från den 1 Januari 1722; hemställande dock, för den händelse donna beräkning emot förmodan icke bl ef ve godkänd, staden, att densamma måtte af billighetsskäl få njuta till godo den för staden gynnsammaste af de beräkningar advokatfiskal uppställt eller den efter R:dr Banko, hvarjemte staden slutligen förklarade sig villig att tillmötesgå yrkandet om originalförskrifningarnes återställande.

Sedan härefter Advokatfiskal afgifvit ännu ett memorial, meddelade Kammar-kollegium utslag i målet den 16 Maj 1862, hvaruti Kollegium, efter ogillande af ett å stadens vägnar framstå!dt yrkande, att målet herde bedömas efter den vid fordringens tillkomst i Stettin gällande Romerska Rätten, vidare yttrar som följer:

“I fråga om Kammar-advokatfiskals-einbetets påstående, att ifrågavarande “fordran vore preescriberad, så att någon godtgörelse derföre numera icke “bör ega rum, förekommer: att, enligt anteckning å den af Kongl. Liqvida- “tions-Commissionen den 19 Maj 1698 utfärdade observationsräkning, ett “exemplar deraf blifvit samma dag stadens då i Stockholm vistande deputerade tillstånd för afgifvande af förklaring; att en sådan förklaring sedel-

20 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 32.

“mera aldrig inkommit, utan är endast i bref till Konungen i Sverige från “Konungen i Preussen af den 28 Juni 1721 och den 10 Februari 1722 “uppgifvet, att staden flera gånger och synnerligast år 1719 gjort ansökning “om liqvid, men allt bevis härom saknas och handlingarne i (ifrigt gifva “dertill icke ringaste anledning; att, sedan dels uti en den 22 December “1722 af dåvarande Preussiske Ministern Christian von Brandt ingifven promemoria, dels uti memorial den 26 April 1731 af då varande Preussiske “Ministern Luderitz och uti supplik vid samma tid af Sekreteraren Schade- “lock och dels uti memorial deri 14 April och 1 December 1733 samt deri “29 Juni 1734 af då varande Preussiske Residenten Meinertzhagen frågor “om fordringen väckts, bär, oberäknad! hvad vid negotiationerna efter 1814 “års fredstraktat förekommit, icke någon framställning i ämnet blifvit gjord “förr, än nu ifrågavarande ansökning deri 24 September 1832 ingafs; att “Kongl. Förklaringen deri 10 December 1629 innehåller att, när någon icke “i tid och rätteligen fordrar sin betalning för egande fordran, innan tjugu “år förlöpa, gäldenären bör från godtgörclse af sin skuld vara befriad; att, “jemte föreskrift det detta stadgande skulle genom trycke! publiceras, 51 § “i Kongl. Resolutionen deri 29 November 1680 på Adelns besvär innehåller, att Kongl. Maj:t agreera! Adelns ansökning, att alla skulder och privata pretentioner, som varit i tjugo år förtegne och ej rätteligen derpå “yrkade, måtte anses för sådanc, som alldeles ii ro abandonerade och genom “preescription upphäfne; att, enligt 3 § i Kongl. General-Resolutionen den “20 December 1680 och Kongl. Rescriptet den 11 Maj 1686, fordringar “hos Kronan, hvarför betalning inom tjugo år icke krafdes, höra vara så- “som ogiltige att anse; att genom Kongl. Kungörelsen den 21 Juli 1752 “de Kronans fordringsegare, Indika redan undfått sina liqvidationer, men “dem till anteckning eller klassifikation uti Riksgälds-kontoret då ännu icke “anmält, förelagts att inom ett års tid från Kungörelsens datum sina liqvida- “tioner till anteckning inlemna; att härefter och då Kongl. Maj:t mast förnimma, att Kollegierne enligt föreskrift i ofvannämnda Kungörelse, icke “kunna! afsluta alla liqvidationer rörande Rikets återstående gäld, emedan “en stor del Rikets borgenärer försumma! derstädes ingifva alla till bestyrkande af deras rätt erforderliga bevis och handlingar, hvartill någon “viss tid icke varit utsatt, Kongl. Maj:t uti Kungörelse den 26 April 1756 “förelagt Rikets samtlige borgenärer en ultima! termin af halftunna! år, “inom hvilken de herde i vederbörande Kollegier sig, enligt förordningarne, “legitimera och sina fordringar behörigen dokumentera, så framt de nå- “gon förnöjelse derför skulle kunna erhålla, dock att donna termin sträckte “sig allena till sådane borgenärer, som redan i laga tid sig anmält; och ‘att Kongl. Kungörelsen den 19 Augusti 1802 förmår, att de fordringar,

21 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

“som med anledning af kontrakter, särskilda beting, överenskommelser och “förbindelser kunde dädanefter utkomma antingen för Kronan hos enskilda “eller för enskilda hos Kronan, undantagande all upbördsmannabefattning och “redogörelseansvar, borde, vid förlust af all rätt till betalning, kräfvas och å “vederbörligt ställe till utbekommande anmälas inom tio år ifrån den dag, “sjelfva fordringen kunnat eller bort göras gällande, men att för kraf och utsökande utaf de fordringar, af enahanda uphof, som redan eller under den “förflutna tiden tillkommit, prsescriptionstiden såväl för Kronan som för enskilde vid lika äfventyr skulle beräknas till tjugu år ifrån kungörandet “häraf, härifrån dock, så för den förflutna tiden som dädanefter, undantagne “alla upbördsredogörelse- och bytesmål samt de ärende!-, för hvilka enligt “särskilda författningar viss tid redan vore utsatt, såsom ock Riksgälds- “koutoret, hvilket hade att råtta sig efter detsamma meddelte föreskrifter."

“Nu emedan staden Alten Stettin underlåtit dels att, inom tjugo år “efter emottagandet af observationsräkningen den 19 Maj 1698, med yttrande i anledning deraf inkomma, eller sitt fordringsanspråk förnya, hvilket “icke kan anses vara genom upgiften i Konungens i Preussen ofvan an- “märkte bref den 28 Juni 1721 och den 10 Februari 1722 bovist hafva “egt rum; dels att inom ett år efter den 21 Juli 1752 sin erhållna liqvidation till anteckning i Riksgälds-kontoret inlemna; dels att inom halftannat “år efter Kong!. Kungörelsen den 26 April 1756 sig legitimera och sin fordran behörigen dokumentera; och dels att inom tjugo år efter Kongl. Kungörelsen den 19 Augusti 1802 sin fordran kräfva och å vederbörligt ställe “till utbekommande anmäla; Ty och enär det förhållande att Ministern “Brandts promemoria den 17 December 1722, Ministern Luderitz’ memorial “och Schadelocks supplik af år 1731 samt Residenten Meinertzhagens sista “memorialer den 1 December 1733 och den 29 Juni 1734 icke blifvit, så- “vidt numera kunnat utredas, af Kongl. Maj:t besvarade, utan ärendet således, så framt talan deruti, å stadens vägnar, må hafva nämnde personel- “lagligen tillkommit, kan anses hafva under tiden intill år 1756 och sedermera berott på auktoritets bedömande och afgörande, icke är af något inbytande, helst ofvan åberopade författningar dertill icke gifva någon anledning, utan tvärtom uttryckligen angå äfven sådane borgenärer, som sine “fordringar förut anmält; altså, och med bifall till Kam in ar-a d vo k attisk a 1 s- “embetets påstående, pröfva!- Kongl. Kollegium rättvist förklara, det staden “Alten Stettin långt för detta förlorat all rätt att sin ifrågavarande fordran “utkräfva och följaktligen icke är berättigad att någon förnöjelse eller betalning derför numera erhålla, i följd hvaraf den gjorda ansökningen lem- “nas utan afseende." ,

Från detta beslut voro dock tvänne Kollegii ledamöter skiljaktiga, af

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

hvilka den ene, som vant referent i målet rörande preskriptionsfrågan, yttrade:

“De af Advokatfiskal från Kong!. Kungörelserna den 26 April 1756 “och den 19 Augusti 1802 hemtade grunder för preskription kan jag icke “godkänna. Staden Stettin hade redan år 1721 anmält sin fordran, och åtminstone sedan 1731 berodde målet på vederbörande embetsmyndigheters “utlåtande, på sätt ock Kongl. Kollegium redan år 1832 hos Kong!. Maj:t “erkänt. Men medan ett mål beror på pröfning, förlorar ingen sill talan “genom preskription, ty omvårdnaden derom är då anförtrodd i offentlig “myndighets händer, och den enskilde behöfver icke vidare bevaka sin rätt, “utan har blott att derom afvakta utslag."

“Den invändning åter, att donna fordran skulle vara preskriberad ensligt 3 § i Kongl. General-resolutionerne den 20 December 1680, enär den “icke blifvit kräfd inom 20 år från den 19 Maj 1698, då Kongl. Liqvida- “tions-kommissionens observationsräkning blifvit stadens deputerade tillstånd, “synes väl bättre grundad; men i betraktande deraf, att donna föreskrift i “general-resolutionerne egentligen blifvit utfärdad till efterrättelse för de statens fordringsegare, hvilka hade att hos Liqvidations- kommissionen anmäla “sina anspråk och i donna mening äfven blifvit behörigen iakttagen af sta- “den Stettin, som redan året efter dess utfärdande, 1681, anmälde sin fordran, karl jag, sedan samma fordran blifvit i allt hufvudsak ligt af Liqvida- “tions-kommissionen genom den extraderade observationsräkningen erkänd, “icke anse staden genom sin underlåtenhet att öfver donna läkning inom “tjugu år afgifva förklaring hafva försutit något annat än rättigheten att “klandra densamma i dess detaljer, så att räkningen derigenom måste anses “af fordringsegarne erkänd. Man finner ock, att under målets hela förutgående behandling frågan om preskription aldrig mer än en gång förr blif- “vit bragt å bane, nemligen af Svenska Ministern i Berlin, Baron Klickow- “ström, som år 1730 yttrade en förmodan derom, hvilket för en Diplomat, “ballad till konferens i ett ämne, hvarpå han var föga beredd, föll sig helt “naturligt att tillgripa, utan att på något sätt vara bindande. Men alla de “gånger målet förekommit till något slags handläggning hos Kansli- och “Kammar-kollegierna eller deras tjensteman, har man väl sökt flera skål att “få fordringen förklarad för ”illiqvid , men aldrig det, att den vore pieskii- “berad. Således har man än åberopat saknaden af pommerska. hufvud- “böckerna för åren 1669 till och med 1674, om dessa möjligtvis kunde “innehålla något angående skuldens betalning, än att dess belopp voie osäkert, så länge ej markegångspriset för åtskilliga levererade persedlar vore “styrkt; än att qvitto saknades å den i fordringen upptagna forsellön, 1, <51 “R:dr; än att deremot skulle kunna ”rescontreras” begrafnings- och krönings-

23 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

“hjelp samt brudskatt; än att pommerska archiven efter 1720 års fredstraktat först herde åtskiljas emellan Sverige och Preussen; än att qvittning “herde ega rum mot den af Svenska Kronan utbetalda Kuhlmanska fordrin- “gen. Hela den af Kongl. Kollegium förordnade undersökning i äldre handlingar har ock haft till föremål att upptäcka om skulden till större eller “mindre del blifvit betald. Det kan under sådana förhållanden val icke “förundra, att Advokatfiskal, som har att i målet bevaka Kronans rätt och “fördel, yrkar, att donna fordran, till hvars betalning något spår icke kunnat “upptäckas, bör anses preskriberad; men Kongl. Kollegium, som hittills icke “ifrågasatt något sådant, synes mig icke heller nu höra gorå det, och jag “kan för min del åtminstone icke finna Advokatfiskal^ invändningar i “detta hänseende vara grundade, utan ogillar dem på redan anförda skäl “samt är alltså beredd att öfver fordringen i sjelfva saken mig utlåta.11

Emot Kainmar-kollegii utslag hafva besvär blifvit af staden Stettins Magistrat anförda hos Kongl. Maj:t; Och har, sedan såväl Kammar-advokatfiskals-em betet som Kollegium deröfver afgifvit underdåniga utlåtanden, Kongl. Maj:t den 12 Juni 1863 i målet meddelat resolution samt dervid funnit ifrågavarande fordran icke vara så klar och ostridig, att densamma kunde i den ordning, fråga derom då blifvit väckt, till betalning godkännas; staden dock Öppet lemuadt att, utan hinder af Kollega beslut, sin talan efter befogenhet vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra.

Med anledning häraf har Magistraten i Stettin låtit till Stockholms Rådstufvurätt instämma Kongl. Maj:t och Kronan, med yrkande om deras förpligtande att till staden Stettin utgifva det i ofvan omförmälda liqvidationsräkning upptagna belopp 77,892 Riksdaler ä 48 öre Silfvermynt i Riksdaler Banko efter 1830 års realisation jemte laga ränta å sj elfva det ursprungliga kapitalet från den 19 Maj 1698 tills betalning skedde, äfvensom ersättning för rättegångskostnaden; och har målet vid Rådstufvurätten förevarit den 26 September och den 24 Oktober nästlidna år, dervid åtskilliga preliminära invändningar emot den å stadens vägnar instämda talan blifvit framställda af Kammar-advokatfiskalen, såsom t. f. ombud för Kronan, och bemötta af stadens ombud.

Den 1 påföljande November har stadens ombud till Kongl. Maj:t ingifvit ofvannämnda förslag till förlikning, deruti Magistraten i Stettin erbjudit sig att, mot erhållande af det staden i 1698 års läkning tillgodoförda belopp 77,892 R:dr i Bankomynt afstå från allt vidare anspråk; i sammanhang hvarmed ombudet anhållit, att Kongl. Magt täcktes, jemte meddelande af sitt nådiga beslut och yttrande deröfver, framlägga frågan till den nu församlade Riksdagen för att' der pröfvas, så att, derest 'Magistratens nämnda

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

erbjudande af Riksdagen antogcs, den anställda rättegången, som emellertid finge hvila, derefter kunde nedläggas.

Uti häröfver på nådig befallning afgifvet underdånigt utlåtande har Justitiekanslers-embetet hufvudsakligen anfört, att, emedan på de af Kammarkollegium andragna skål ifrågavarande fordring äfven, efter Justitiekanslersembetets åsigt, måste anses längesedan preskriberad och vid sådant förhållande vid bedömande af det nu framställda förlikningsförslaget jemväl torde böra tagas i betraktande hvad å svenska Kronans sida vid föregående tillfällen och i synnerhet vid de förhandlingar, som i förra seklet egt ruin, biifvit anmärkt, dels derom att 1698 års af staden Stettin nu åberopade läkning ingalunda innefattade något klart och o vilkorligt erkännande att staden då egde att fordra det i räkningen upptagna belopp, enär detsamma deri endast med åtskilliga reservationer förts staden till godo, dels ock derom att, då de pommerska räkenskaperna ej kunnat utbekomma?,, det ej varit möjligt att utreda hvad som kunde vara å skulden afbetaldt och att förevarande fordran varit satt i förbindelse med fordringar, som svenska under- 8åter egt i Preussen och Indika ej kunnat utbekomma^ med mera, ansåge sig Justitiekanslers-embetet så mycket mindre kunna tillstyrka antagande af det framställda förlikningsanbudet, som sådant utan tvifvel skulle komma att betraktas såsom ett prejudikat i afseende å andra liknande fordringar, af b vilka säkerligen funnes många, som i äldre tider uppkommit och hvilkas tillvaro vid någon viss tidpunkt skulle kunna bevisas, utan att med afseende å räkenskapernas ofullständighet för äldre tider numera kunde ådagaläggas, att betalning egt rum; hemställandes förthy Justitiekanslers-embetet det Kongl. Maj:t måtte, med förklaring det förlikningsanbudet funnes ej förtjena vidare afseende, hänvisa staden Stettin och dess målsmän att de, der de vidhöllo sina anspråk, egde att den redan afhängiggjorda tvisten i laga ordning fullfölja.

Sedan, i anledning af detta utlåtande, staden Stettins ombud inkommit med en ytterligare skrift har Kongl. Maj:t den väckta förlikningsfrågan till nådig pröfning förehaft; och då ifrågavarande fordran ostridigt uppkommit genom försträckningar, hvarmed staden Stettin under den tid hon lydde under Sveriges Krona gått Konungen och riket tillhanda för underlättande af kostnaderna vid dåvarande krig, utan att sedermera, såvidt utredas kunnat, staden för densamma erhållit betalning; då frågan huruvida staden, efter det hon på grund af General-resolutionen den 20 December 1680 och inom der stadgade tid, för vederbörande embetsmyndighet sitt fordringsanspråk anmält och observationsräkning i anledning deraf biifvit utfärdad och staden delgifven, må, på sätt å Kongl. Maj:ts och Kronans sida biifvit invända genom underlåtenhet att öfver samma läkning sig förklara och sitt kraf

25 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

förnya, anses hafva försutit rätt till betalnings erhållande, i afseende å hvilken fråga vid ärendets föregående behandling hos Kammar-kollegium olika meningar bland dess ledamöter sig yppat, icke synes vara af den ostridiga beskaffenhet, att på grund deraf den af staden emot svenska Staten vid domstol anhängiggjorda rättegång om fordringens utbekommande kan med visshet antagas skola utfalla till den sistnämnda partens förmån; och då, för den händelse omförmälda invändning af domstolarne underkännes och stadens instämda käromål bifalles, statsverket kan komma att vidkännas en utgift, mångdubbelt större än den nu i förlikningsväg föreslagna, har Kongl. Maj:t, som vid sådant förhållande ansett Riksdagen höra lemuas tillfälle att öfver förlikningsanbudet sig yttra, härigenom velat till Riksdagens pröfning öfverlemna, huruvida den icke må finna skäligt medgifva, att förlikning med staden Stettin afslutas på de å, stadens vägnar nu erbjudna vilkor och under förbehåll, att de originalhandlingar, på Indika stadens ifrågavarande fordran sig grundar, varda företedda och till Fullmäktige i Riksgäfdskontoret återställda; lärande Riksdagen, i händelse förlikningsanbudet antages, å Riksgälds-kontoret anvisa det belopp af 77,892 R:dr B:ko eller 116,838 R:dr Runt, som för förlikningens afsilande erfordras.

De till detta ärende hörande handlingar skola tillhandahållas det Utskott, till hvilket ärendet af Riksdagen öfverlemnas, och förblifver Kongl. Maj:t Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

0 S C Å It ,

C. Fr. Wcern.

Bih. Ull Rihsd. Prof. 1871. 1 Samt. 1 Afd. 15 Höft.

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Utdrag af protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför Hans Kong!.

Höghet Hertigen-Regenten i Statsrådet å Stockholms Slott den 31 Mars 1871.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes Ärendena, Grefve Waclitmeister,

Statsråden: Bredberg,

Abelin,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström och F ri h erre A Is tv ömer.

Departementschefen uppläste härefter till justering ett i öfverensstämmelse med Kong!. Maj:ts, enligt Statsrådets underdåniga tillstyrkande, den 17 innevarande månad fattade beslut uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen angående ett å staden Stettins vägnar frarnstäldt förlikningsanbud uti ett af samma stad emot Kongl. Maj;t och Kronan instämdt skuldfordringsmål.

Uppå Statsrådets tillstyrkande behagade Hans Kongl. Höghet Ilertigen-Regenten gilla berörda förslag, sådant det finnes detta protokoll bilagdt; och skulle i enlighet med samma förslag nådig Proposition till Riksdagen afl åtas.

Ex protocollo

Axel Adelgren.

Stockholm, hvar Haeggströms Boktryckeri, 1871.